Mål C‑185/07

Allianz SpA, tidigare Riunione Adriatica di Sicurtà SpA

och

Generali Assicurazioni Generali SpA

mot

West Tankers Inc.

(begäran om förhandsavgörande från House of Lords)

”Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar – Förordning (EG) nr 44/2001 – Tillämpningsområde – Behörighet för en domstol i en medlemsstat att meddela förbud för en part att väcka eller vidhålla en talan vid en domstol i en annan medlemsstat på grund av att denna talan strider mot ett skiljeavtal – New York-konventionen”

Sammanfattning av domen

Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Tillämpningsområde

(Rådets förordning nr 44/2001, artiklarna 1.2 d och 5 punkt 3)

Ett förbud som en domstol i en medlemsstat har meddelat, i syfte att hindra en person från att väcka eller vidhålla en talan vid en domstol i en annan medlemsstat på grund av att en sådan talan strider mot ett skiljeavtal, är oförenligt med förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

Om ett förfarande omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 på grund av föremålet för tvisten, det vill säga det slags rättigheter som förfarandet avser att skydda såsom ett yrkande om skadestånd, omfattas även en prejudicialfråga rörande tillämpligheten av ett skiljeavtal, inbegripet frågan om skiljeavtalets giltighet, av förordningens tillämpningsområde.

Av detta följer att en invändning om att domstolen saknar behörighet på grund av att det finns ett skiljeavtal, inbegripet frågan om huruvida skiljeavtalet är giltigt, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Det ankommer således uteslutande på den domstolen att pröva invändningen, liksom frågan om sin egen behörighet, i enlighet med artiklarna 1.2 d och 5 punkt 3 i förordning nr 44/2001.

Den omständigheten att en domstol i en medlemsstat som i vanliga fall är behörig att pröva en tvist i enlighet med artikel 5 punkt 3 i förordning nr 44/2001 genom en anti-suit injunction hindras att, i enlighet med artikel 1.2 d i den förordningen, pröva huruvida denna är tillämplig på den tvist som domstolen har att pröva innebär ovillkorligen att domstolen fråntas rätten att avgöra frågan om sin egen behörighet i enlighet med förordning nr 44/2001.

Av detta följer att en anti-suit injunction inte uppfyller den allmänna princip enligt vilken varje domstol vid vilken en talan har anhängiggjorts själv, i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga på den domstolen, prövar huruvida den är behörig att pröva den tvist som har anhängiggjorts vid den. I detta avseende ska det erinras om att bortsett från vissa begränsade undantag, som inte är relevanta i målet vid den nationella domstolen, är det enligt förordning nr 44/2001 inte tillåtet att en domstol kontrollerar huruvida en domstol i en annan medlemsstat är behörig.

En sådan anti-suit injunction står vidare samtidigt i strid med det ömsesidiga förtroende som medlemsstaterna tillerkänner varandras rättssystem och rättsliga institutioner och på vilket bestämmelserna om behörighet i förordning nr 44/2001 bygger. Detta är fallet eftersom en domstol i en annan medlemsstat hindras från att utöva den behörighet som den domstolen har i enlighet med förordning nr 44/2001, nämligen att på grundval av bestämmelserna i vilka det materiella tillämpningsområdet i denna förordning fastställs, inbegripet artikel 1.2 d, avgöra huruvida nämnda förordning är tillämplig.

Om den nationella domstolen, slutligen, på grund av en anti-suit injunction var förhindrad att själv pröva prejudicialfrågan om ett skiljeavtals giltighet eller tillämplighet, skulle en part kunna undgå ett förfarande genom att åberopa nämnda skiljeavtal. En kärande som anser att detta skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart får således inte tillgång till den nationella domstol vid vilken denne har väckt talan i enlighet med artikel 5 punkt 3 i förordning nr 44/2001 och fråntas därigenom en form av domstolsskydd som denne har rätt till.

Denna slutsats har stöd i artikel II.3 i konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar som undertecknades i New York den 10 juni 1958, enligt vilken det är en domstol i en konventionsstat som, på yrkande av part, ska hänvisa parterna till skiljeförfarande, såvida domstolen inte finner att avtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart.

(se punkterna 26–31, 33 och 34 samt domslutet)