TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 16 oktober 2014 (*)
ˮStatligt stöd – Elektricitet – Förmånlig tariff – Beslut i vilket ett stöd förklaras oförenligt med den gemensamma marknaden och att stödet ska återbetalas – Fördel – Motiveringsskyldighet – Stödbelopp – Nytt stöd”
I mål T‑177/10,
Alcoa Trasformazioni Srl, Portoscuso (Italien), företrätt av advokaterna M. Siragusa, T. Müller-Ibold, F. Salerno, G. Scassellati Sforzolini och G. Rizza,
sökande,
med stöd av
Republiken Italien, företrädd av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,
intervenient,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av V. Di Bucci och É. Gippini Fournier, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2010/460/EG av den 19 november 2009 om de statliga stöd C 38/A/04 (f.d. NN 58/04) och C 36/B/06 (f.d. NN 38/06) som Italien har genomfört till förmån för Alcoa Trasformazioni (EUT L 227, 2010, s. 62),
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden D. Gratsias samt domarna M. Kancheva och C. Wetter (referent),
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 december 2013,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Alcoa Trasformazioni Srl, som är sökande i målet, är ett bolag bildat enligt italiensk rätt som äger två anläggningar i Italien som tillverkar primäraluminium, i Portovesme, på Sardinien, och i Fusina, i Veneto. Alumix SpA överlät dessa anläggningar till sökanden i samband med privatiseringen av Alumix SpA.
2 Genom meddelande till de andra medlemsstaterna och övriga berörda parter enligt artikel [88.2 EG] beträffande ett stöd från den italienska regeringen till Alumix, vilket delgavs Republiken Italien och offentliggjordes den 1 oktober 1996 (EGT C 288, s. 4) (nedan kallat Alumixbeslutet), ansåg Europeiska gemenskapernas kommission – efter att ha undersökt de olika åtgärder som Alumix beviljats vid privatiseringen, däribland en förmånlig eltariff från Ente nazionale per l’energia elettrica (ENEL), som är Italiens traditionella elleverantör, till de anläggningar som sökanden förvärvat – att denna tariff, som var tillämplig till och med den 31 december 2005, inte var något statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Kommissionen angav därvid att ˮ[g]enom att ta ut en eltaxa för produktionen av primäraluminium i [de anläggningar som sökanden förvärvat] som täcker marginalkostnaderna och lämnar ett bidrag till dess fasta kostnader, uppträder ENEL enligt affärsmässiga villkor eftersom dessa taxor tillåter leveranser av elektricitet till dess största industriella förbrukare i de regioner där det finns betydande överkapacitet i form av elektricitetsproduktionˮ.
3 Genom beslut nr 204/99 av Autorità per l’energia elettrica e il gas (Elenergi- och gasmyndigheten, nedan kallad AEEG) av den 29 december 1999, överfördes förvaltningen av eltarifferna till de lokala el-distributörerna. Elleveranserna till sökanden fakturerades således av ENEL, dess lokala elleverantör, till standardtariff och inte längre till den tariff som avses i artikel 2 i ministerdekret av den 19 december 1995 (GURI nr 39, av den 16 februari 1996, s. 8, nedan kallat 1995 års dekret), vilket var tillämpligt till och med den 31 december 2005, såsom angetts i föregående punkt. ENEL gjorde en återbetalning till sökanden vilken angavs på dennas elräkning och som motsvarade skillnaden mellan den tariff som ENEL debiterat sökanden och den förmånstariff som fastställdes i 1995 års lagdekret och som finansierades genom en skatteliknande avgift som påfördes samtliga elkunder i Italien.
4 Genom beslut nr 148/04 av den 9 augusti 2004, anförtrodde AEEG det offentliga organet Cassa conguaglio per il settore elettrico (kompensationsfond för elsektorn) (nedan kallad kompensationsfonden) ansvaret för eltariffer i de lokala leverantörernas ställe. Kompensationsfonden betalade direkt ut skillnaden mellan den tariff som ENEL debiterat sökanden och den tariff som fastställdes i 1995 års lagdekret till sökanden, genom samma skatteliknande avgift.
5 Därefter antog de italienska myndigheterna dekret meddelat av ordföranden för ministerrådet den 6 februari 2004 (GURI nr 93, av den 21 april 2004, s. 5, nedan kallat 2004 års dekret) och lagdekret nr 35 av den 14 mars 2005 (GURI nr 111, av den 14 maj 2005, s. 4), efter ändring omvandlat till lag nr 80 av den 14 maj 2005 (ordinarie tillägg till GURI nr 91 av den 14 maj 2005, nedan kallat 2005 års lag). Syftet med artikel 1 i 2004 års dekret var att de förmånliga eltarifferna även skulle komma Portovesme Srl och Eurallumina SpA till godo. Bestämmelsen kan visserligen förstås så, att även de förmånliga eltarifferna till sökanden förlängdes till och med juni 2007, men bestämmelsen har de facto inte tillämpats på sökanden. Istället var det 1995 års dekret som tillämpades på sökanden fram till dess att artikel 11.11 i 2005 års lag trädde i kraft, vilken förlängde den förmånliga eltariffen till sökandens båda anläggningar till och med den 31 december 2010.
6 AEEG ska göra en årlig översyn av förmånstariffen. Enligt denna myndighets beslut nr 217/05 av den 13 oktober 2005 skulle denna tariff höjas varje år från och med den 1 januari 2006 i förhållande till eventuella ökningar av de årliga referenspriserna på elbörserna i Amsterdam (Nederländerna) och Frankfurt-am-Main (Tyskland), med maximalt 4 procent per år.
7 Varken 2004 års dekret eller artikel 11.11 i 2005 års lag anmäldes till kommissionen.
8 Genom beslut som delgavs Republiken Italien genom skrivelse den 19 juli 2006, inledde kommissionen förfarandet enligt artikel 88.2 EG rörande statligt stöd C 36/06 (f.d. NN 38/06) – Förmånlig eltariff för energiintensiva industrier i Italien (sammanfattning i EUT C 214, s. 5, nedan kallat beslutet av den 19 juli 2006).
9 Sökanden väckte den 29 november 2006 talan vid förstainstansrätten. Sökanden yrkade därvid att förstainstansrätten i första hand skulle ogiltigförklara beslutet i den del det rör den eltariff som sökandens båda primäraluminiumfabriker beviljats, och i andra hand att beslutet skulle ogiltigförklaras i den del som kommissionen kvalificerar tariffen som nytt olagligt stöd.
10 Förstainstansrätten ogillade talan genom dom meddelad den 25 mars 2009 i mål T‑332/06, Alcoa Trasformazioni mot kommissionen (REU 2009 II-00029*). Domstolen fastställde domen genom dom den 21 juli 2011 i mål C‑194/09 P, Alcoa Trasformazioni mot kommissionen (REU 2011, s. I‑6311).
11 Efter det formella granskningsförfarandet antog kommissionen den 19 november 2009 beslut 2010/460/EG om de statliga stöd C 38/A/04 (f.d. NN 58/04) och C 36/B/06 (f.d. NN 38/06) som Italien har genomfört till förmån för Alcoa Trasformazioni (EUT L 227, 2010, s. 62) (nedan kallat det angripna beslutet). I artikel 1 förklarade kommissionen att det stöd som Republiken Italien olagligen beviljat sökanden från och med den 1 januari 2006 inte var förenligt med den gemensamma marknaden.
12 Såväl den analys som kommissionen lagt till grund för sin bedömning i Alumixbeslutet som de beräkningar som de italienska myndigheterna och sökanden gett in till styrkande av att den förmånliga eltariffen var förenlig med de kriterier som angetts i Alumixbeslutet, angavs av kommissionen sakna relevans. Kommissionen angav att det stöd som skulle återkrävas uppgick till den subvention som sökanden fått från kompensationsfonden.
13 För anläggningen i Veneto gäller återkravet, enligt artikel 2 i det angripna beslutet, perioden från den 1 januari 2006 till den dag då beslutet antogs, det vill säga den 19 november 2009. För anläggningen på Sardinien gäller återkravet endast perioden från den 1 januari 2006 till den 18 januari 2007.
14 Bilaga 1 A till ansökan ger vid handen att det angripna beslutet delgavs sökanden den 12 februari 2010.
Förfarandet och parternas yrkanden
15 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 april 2010.
16 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 22 maj 2010 framställde sökanden en begäran om interimistiska åtgärder. Sökanden yrkade därvid att tribunalen skulle meddela uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet, i den del det rör stöd C 36/B/2006 (f.d. NN 38/2006), samt att tribunalen skulle förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
17 I särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 8 juli 2010 ansökte Republiken Italien om att få intervenera i detta mål till stöd för sökandens yrkanden.
18 Genom beslut den 9 juli 2010 i mål T‑177/10 R, Alcoa Trasformazioni mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), avslog tribunalens ordförande ansökan om interimistiska åtgärder och förordnade att beslutet om rättegångskostnaderna skulle anstå.
19 Kommissionen inkom med sitt svaromål till tribunalens kansli den 4 augusti 2010.
20 Ordföranden på tribunalens första avdelning tillät genom beslut av den 13 september 2010 Republiken Italien att intervenera.
21 Republiken Italien inkom den 26 november 2010 med sin interventionsinlaga.
22 Repliken, i sin rättade version, inkom till tribunalens kansli den 1 december 2010.
23 Den 1 februari 2011 mottog tribunalens kansli sökandens yttrande angående interventionsinlagan.
24 Kommissionen inkom den 1 mars 2011 med duplik och yttrande angående interventionsinlagan.
25 Genom beslut meddelat av domstolens ordförande den 14 december 2011 i mål C‑446/10 P(R), Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, ogillades överklagandet av beslutet av den 9 juli 2010 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 18.
26 Med hänsyn till att sammansättningen av tribunalens avdelningar hade ändrats, förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen den avdelningen. Därefter lottades målet på en ny referent, tillika domare på sjätte avdelningen.
27 Med anledning av att tribunalens sammansättning delvis förnyats, förordnades referenten att tjänstgöra på åttonde avdelningen. Målet tilldelades följaktligen den avdelningen.
28 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
29 Sökanden och kommissionen utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 12 december 2013. Trots att Republiken Italien – som kallats till förhandlingen i egenskap av intervenient – underlåtit att meddela tribunalen därom, uteblev Italien från förhandlingen
30 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, i den del det rör stöd C 36/B/06 (f.d. NN 38/06), och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
31 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
32 Republiken Italien har yrkat att tribunalen ska bifalla talan.
Rättslig bedömning
33 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat sex grunder.
34 Som första grund har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde fel då den ansåg att det var fråga om ett statligt stöd, eftersom sökanden inte beviljats någon fördel. Sökanden har som andra grund anfört att för det fall tribunalen finner att det är fråga om ett statligt stöd, så har kommissionen gjort en inkorrekt och därmed olaglig bedömning av stödbeloppet. För det fall tribunalen finner att det är fråga om statligt stöd, har sökanden som tredje grund gjort gällande att kommissionen gjorde fel då den kvalificerade stödet som driftsstöd, då det gäller ett regionalt stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden, och även om tribunalen skulle komma fram till att det är fråga om ett driftsstöd, så är stödet tillåtet enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (EGT C 74, 1998, s. 9). Genom den fjärde grunden anser sökanden att kommissionen har åsidosatt principen om god förvaltningssed och fördragsbestämmelserna om regionala stöd som är förenliga med den gemensamma marknaden. Som femte grund har det gjorts gällande att kommissionen har åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och som sjätte grund att kommissionen åsidosatt väsentliga formföreskrifter.
35 Tribunalen kommer först att pröva den sjätte grunden, där sökanden har gjort gällande att kommissionen åsidosatt väsentliga formföreskrifter.
Den sjätte grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter
36 Kommissionen har bestritt att talan kan tas upp till sakprövning när det gäller den sjätte grunden. Tribunalen kommer därför först att pröva om talan ska avvisas i denna del.
37 Kommissionen anser att sökandens redogörelse för den sjätte grunden är så undermålig att den inte uppfyller de krav som ställs i artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler. Tribunalen finner emellertid att ansökan och repliken ger vid handen – även om de är ytterst kortfattade – att sökanden har åberopat en grund som består av två, klart identifierbara delar. Som första delgrund har sökanden anfört vilka följder det får på det angripna beslutets lagenlighet att beslutet av den 19 juli 2006 inte är giltigt (punkt 271 i ansökan). Som andra delgrund har det gjorts gällande att det angripna beslutet inte motiverats i tillräcklig utsträckning (punkt 272 i ansökan samt punkterna 73 och 74 i repliken). Tribunalen finner därför att den sjätte grunden kan tas upp till sakprövning.
38 Tribunalen kommer därför att pröva de två delgrunder som den sjätte grunden delats upp i.
Den sjätte grundens första del: Formfel som beror på att beslutet av den 19 juli 2006 inte är giltigt
39 Sökanden har anfört att ˮett slutligt beslut enligt artikel 108.2 FEUF … endast [kan] meddelas om beslutet att inleda ett kontradiktoriskt granskningsförfarande var giltigtˮ samt att ˮför det fall sistnämnda beslut ogiltigförklaras så kan det även påverka det angripna beslutet, då en väsentlig formföreskrift inte är uppfylldˮ.
40 Sökanden bereddes emellertid tillfälle att yttra sig angående rättsföljderna av domen av den 25 mars 2009 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, som fastställdes av domen av den 21 juli 2011 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, där det slogs fast att beslutet av den 19 juli 2006 är giltigt. Sökanden uppgav under förhandlingen att den första delen av den sjätte grunden återkallades, vilket tribunalen antecknade i förhandlingsprotokollet.
Den sjätte grundens andra del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
41 Som andra delgrund har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten. Sökanden har därvid uppgett att ˮdet angripna beslutet i flera och allvarliga avseenden inte har motiverats när det gäller grundläggande aspekterˮ (punkt 272 i ansökan) och även hänvisat till ˮredogörelsen för de fyra första grundernaˮ (punkt 272 i ansökan).
42 Kommissionen har anfört att den andra delen av den sjätte grunden inte kan prövas, eftersom sökandens argument endast avser relevansen av beslutsskälen, men inte frågan om beslutet har motiverats i tillräcklig utsträckning eller ej. Tribunalen finner att kommissionens argument inte kan vinna framgång i denna del. Frågan om motiveringsskyldigheten tas nämligen upp i punkterna 69–74 samt 78–79 i ansökan, där sökanden anger att någon ekonomisk bedömning inte gjorts som ger vid handen att sökanden har getts en fördel.
43 Dessutom kan det framför allt framhållas att repliken är mer utförlig i detta avseende. Sökanden har däri angett att motiveringsskyldigheten har åsidosatts eftersom någon ekonomisk bedömning inte har gjorts som visar att sökanden beviljats en fördel, något marknadspris inte har angetts, den regionala utvecklingen inte har beaktats och några skäl inte har anförts för varför Virtual Power Plant (nedan kallat VPP-programmet) inte antogs. En grund som hänför sig till åsidosättande av motiveringsskyldigheten utgör dessutom tvingande rätt (domstolens dom av den 1 juli 1986 i mål 185/85, Usinor mot kommissionen, REG 1986, s. 2079, punkt 19, och av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval et Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 67), och ska därför tas upp till prövning även om den åberopas för första gången i repliken (domstolens dom av den 20 februari 1997 i mål C‑166/95 P, kommissionen mot Daffix, REG 1997, s. I‑983, punkterna 21 och 25; samt tribunalens dom av den 6 juli 2011 i mål T‑258/09, i-content mot harmoniseringsbyrån, REU 2011, s. II‑3797, punkt 47). Detta gäller i än högre utsträckning då grunden har åberopats i ansökan men utan tillräckliga preciseringar, och därefter kompletterats i repliken.
44 Således ska ansökan läsas mot bakgrund av repliken. Dessutom finner tribunalen att sökanden i den sjätte grunden inte gjort gällande att kommissionen underlåtit att beakta ovannämnda omständigheter, utan underlåtit att ange dessa i det angripna beslutet. Det har därför visats att talan såvitt den avser den andra delen av den sjätte grunden kan tas upp till sakprövning.
45 Tribunalen kommer först att pröva den omständigheten att sökanden endast hänvisat till vad som i sak angetts i den andra, den tredje och den fjärde grunden. Tribunalen kommer därefter att pröva de anmärkningar som sökanden framställt i ansökan (i den första grunden, som den sjätte grunden hänvisar till) och som kompletterats i repliken.
46 När det gäller det första fallet, erinrar tribunalen om följande. En grund som avser åsidosättande av artikel 253 EG (tidigare tillämplig bestämmelse) och som avser avsaknad av motivering eller bristande motivering innebär ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 230 EG (domen i målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, ovan punkt 43, punkt 67, och förstainstansrättens dom av den 13 januari 2004 i mål T‑158/99, Therenhotel Stoiser Franz m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1, punkt 97). Så är dock inte fallet när det gäller anmärkningar där det inte i egentlig mening görs gällande någon avsaknad av motivering eller bristande motivering, utan i själva verket görs gällande att det angripna beslutet inte är välgrundat och därmed inte lagenligt i sak (förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Thermenhotel Stoiser Franz m.fl. mot kommissionen, punkt 97, och av den 14 januari 2009 i mål T‑162/06, Kronoply mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1, punkt 23). Sådana anmärkningar kan inte vinna bifall inom ramen för en sådan grund (förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Thermenhotel Stoiser Franz m.fl. mot kommissionen, punkterna 97 och 98, och av den 27 september 2012 i mål T‑257/10, Italien mot kommissionen, punkt 53).
47 Tribunalen erinrar såvitt det andra fallet om att det följer av fast rättspraxis att den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet, och det ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning.
48 Kravet på motivering ska bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. Kommissionen är i synnerhet inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de som berörs har åberopat inför kommissionen, utan det räcker att ange de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för beslutet (domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C‑350/88, Delacre m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. I‑395, punkt 16; förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑198/01, Technische Glaswerke Imenau mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2717, punkterna 59 och 60, och av den 28 mars 2012 i mål T‑123/09, Ryanair mot kommissionen, punkt 178).
49 Det är mot denna bakgrund som tribunalen kommer att pröva om kommissionen har motiverat det angripna beslutet i tillräcklig omfattning, när det gäller för det första den ekonomiska bedömning som ledde till att sökanden ansågs ha beviljats en fördel, för det andra vad som är marknadspriset, för det tredje beträffande den omständigheten att kommissionen prövat om stödet kunde godtas såsom ett stöd som lämnas som ett led i regional utveckling och för det fjärde skälen till varför kommissionen inte godtog VPP-programmet.
50 När det för det första gäller den ekonomiska bedömning som föranlett kommissionen att slå fast att sökanden beviljats en fördel, framgår följande av det angripna beslutet. Kommissionen inledde med att erinra om den ekonomiska bakgrunden till Alumixbeslutet (skälen 33–38 i det angripna beslutet). Därefter erinrade kommissionen om att den italienska elmarknaden blivit föremål för kraftiga omstruktureringar (skälen 39–43 i det angripna beslutet). Slutligen ägnade kommissionen ett helt avsnitt (punkt 6.2.1 i det angripna beslutet, med rubriken ˮFörekomsten av en fördelˮ) åt att analysera den marknad där sökanden bedrev verksamhet (skälen 145–158 i det angripna beslutet). Kommissionen erinrade bland annat om att Alumixbeslutet hade antagits mot bakgrund av det då rådande monopolet, och att det beslutet därför inte kunde tillämpas i fråga om en avreglerad elmarknad (skäl 150 i det angripna beslutet). Kommissionen angav därvid att i enlighet med domen av den 21 juli 2011 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, (punkt 71) ska man beakta ˮ[d]e villkor som råder på de aktuella berörda marknadernaˮ (skäl 146 i det angripna beslutet). Kommissionen lämnade även en detaljerad redogörelse för vad som var kännetecknande för marknaden på Sardinien (skälen 155 och 226–231 i det angripna beslutet).
51 När det för det andra gäller marknadspriset angav kommissionen följande. Det pris som sökanden fick betala var lägre än elpriset enligt faktiska marknadsvillkor tack vare italienska statens åtgärder. Om sökanden hade kunnat få detta pris direkt från en elleverantör i de berörda regionerna, hade det nämligen inte funnits något behov av statligt stöd (skäl 145 i det angripna beslutet). I skälen 146–152 i det angripna beslutet angav kommissionen vidare varför den ansåg sig vara tvungen att inte godta sökandens beräkning av marknadspriset. I skälen 153 och 154 i det angripna beslutet fann kommissionen att beräkningen var felaktig, eftersom den motsvarade marginalproduktionskostnaderna vid en baslastenhet, det vill säga den billigaste typen. Kommissionen betonade emellertid att dylika kostnader endast kunde erhållas på marknaden under perioder med låg förbrukning, medan sökanden inte använder el endast på tider med låg förbrukning utan dygnet runt. Slutligen lämnade kommissionen uppgifter om marknadspriset på Sardinien (skäl 230 i det angripna beslutet) där den angav att sökandens eltariff inte uppfyllde kriterierna i Alumixbeslutet, om de var relevanta – vilket de inte var (skäl 155 i det angripna beslutet).
52 När det för det tredje gäller frågan huruvida stödet kunde godkännas med beaktande av reglerna om regional utveckling, framgår följande av det angripna beslutet. Skälen 60–67 i det angripna beslutet ger vid handen att kommissionen – till skillnad mot vad sökanden har gjort gällande – prövade denna möjlighet utifrån riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (skäl 60 i det angripna beslutet). Kommissionen angav att Veneto inte var en region som var berättigad till stöd (skäl 61 i det angripna beslutet), vilket innebar att en av sökandens anläggningar inte var berättigad något stöd. När det gäller den andra anläggningen, som låg på Sardinien, angav kommissionen att Sardinien var en stödregion fram till och med den 31 december 2006 (skäl 62 i det angripna beslutet), men att Sardinien skulle upphöra att vara stödregion på grundval av riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål för åren 2007–2013 (EUT C 54, 2006, s. 13), om inte sökanden omfattades av en övergångsperiod på två år enligt riktlinjerna för ˮlinjär avveckling av befintliga ordningar för driftsstödˮ (skäl 66 i det angripna beslutet). Kommissionen prövade därför om stödet var nödvändigt (skäl 63 i det angripna beslutet) och proportionellt mot de regionala nackdelarna (skäl 64 i det angripna beslutet), men kom fram till att så inte var fallet. Kommissionen påpekade även att stödet inte var avtagande i reella termer (skäl 65 i det angripna beslutet) och att det inte var lämpligt att ˮtillåta att nytt driftsstöd införs för några månader med en planerad avveckling, särskilt med tanke på de tvivel som uttryckts och stödets snedvridande karaktärˮ (skäl 66 i det angripna beslutet). Slutligen uttryckte kommissionen ˮtvivelˮ rörande möjligheten att godkänna den förmånliga tariffen för sökanden, ˮvarken som regionalstöd eller på andra grunderˮ (skäl 67 i det angripna beslutet).
53 Vidare finns det ett helt avsnitt i det angripna beslutet (punkt 6.5.1, med rubriken ˮFörenlighet med riktlinjerna för statligt regionalstöd (Sardinien)ˮ) som i ett tjugotal skäl sammanfattar kommissionens inställning i denna fråga (skälen 220–240 i det angripna beslutet), särskilt när det gäller frågan om ˮ[b]idrag till den regionala utvecklingenˮ (punkt 6.5.1.2 och skälen 232–237 i det angripna beslutet).
54 För det fjärde kan det noteras att VPP-programmet nämns vid ett flertal tillfällen i det angripna beslutet. Kommissionen nämner det i sin redogörelse för tvistens uppkomst och anger att kommissionen haft för avsikt att undersöka ˮmöjligheternaˮ att införa detta program (skäl 18 i det angripna beslutet). Kommissionen redovisade också de kontakter som förevarit med Republiken Italien i detta avseende (skälen 18–20 i det angripna beslutet). Det nämns även att möten förekommit mellan kommissionen och Italien (skälen 18–20). Det angripna beslutet innehåller särskilt ett avsnitt som handlar om den här frågeställningen (punkt 6.5.3, med rubriken ˮFörslaget om virtuellt kraftverk (Sardinien)ˮ), som delats in i två rubriker, nämligen ˮ[b]eskrivning av det italienska virtuella kraftverketˮ (punkt 6.5.3.1) och ˮ[t]ariffens förenlighet mot bakgrund av det virtuella kraftverketˮ (punkt 6.5.3.2). I detta avsnitt (skälen 246–259 i det angripna beslutet) lämnas en detaljerad redogörelse för VPP-programmet och skälen till varför kommissionen ˮslutit sig till att det virtuella kraftverket i detta skede inte [var] en tillräcklig grund för att stödet [skulle] vara förenligt under en övergångsperiod efter att det virtuella kraftverket inrättats, och ännu mindre för perioden innan det virtuella kraftverket anläggsˮ (skäl 253 i det angripna beslutet).
55 När det gäller de fyra punkter som sökanden framhållit, finner tribunalen således att det angripna beslutet inte kan anses vara bristfälligt, utan att det istället innehåller en detaljerad och underbyggd motivering. Därmed har sökanden kunnat få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och unionsdomstolen getts möjlighet att utföra sin prövning.
56 Således kan sökanden inte vinna framgång med den andra delen av den sjätte grunden. Mot bakgrund av att sökanden återkallat talan i den del som avser den första delen av den sjätte grunden, finner tribunalen att talan inte kan bifallas såvitt avser den sjätte grunden.
57 Tribunalen kommer nu att pröva sökandens femte grund, eftersom tribunalen därvid kommer att kunna precisera den exakta räckvidden av Alumixbeslutet.
Den femte grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar
58 Sökanden har gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar. Tribunalen noterar, vilket dessutom har vitsordats av sökanden, att vissa argument i den femte grunden ˮredan har underställts tribunalen för prövning i talan om ogiltigförklaring av beslutet [av den 19 juli 2006]ˮ (punkt 225 i ansökan) och att ˮsökanden inte vann framgång med dessa argumentˮ (punkt 225 i ansökan). Sökanden har hemställt att tribunalen ska göra en omprövning av dessa argument, bland annat på grund av att argumenten har kompletterats och att det angripna beslutet inte är av samma beskaffenhet som beslutet av den 19 juli 2006. Det är således mot bakgrund av tribunalens och domstolens rättsliga avgörande – men inte bara mot bakgrund av detta – som tribunalen kommer att ta ställning till de fem delarna av den femte grunden. Som första delgrund har det gjorts gällande att Republiken Italien och sökanden kunde ha berättigade förväntningar på att det var fråga om ett befintligt, och inte nytt, stöd på grund av att verkningarna har varit konstanta för sökanden, samt att kommissionen i det angripna beslutet åsidosatte artikel 88 EG (artikel 108 FEUF som åberopats av sökanden är inte tillämplig i tiden (ratione temporis). Som andra delgrund har sökanden uppgett sig ha berättigade förväntningar på grund av att kommissionen – som enligt sökanden var underrättad om det förändrade rättsläget sedan 1995 års dekret löpte ut – inte hade vidtagit några åtgärder med anledning av nya italienska bestämmelser, vilket föranlett sökanden att tro att stödet var att anse som befintligt stöd. I den tredje delgrunden har sökanden gjort gällande att Alumixbeslutet inte var begränsat i tiden. Den fjärde delgrunden utgörs av att sökanden fått berättigade förväntningar av den särskilda anledningen att tariffen enligt 1995 års dekret inte ansetts utgöra statligt stöd. Som femte delgrund har sökanden slutligen uppgett att de berättigade förväntningarna förstärkts genom kommissionens inställning under det formella granskningsförfarandet, särskilt i en skrivelse av den 19 januari 2007.
59 Innan tribunalen övergår till att pröva de olika delgrunderna var för sig, kommer tribunalen att erinra om vad som omfattas av principen om skydd för berättigade förväntningar och vilka villkor som ska vara för handen för att principen ska äga tillämpning.
60 Principen om berättigade förväntningar är en grundläggande unionsrättslig princip (domstolens dom av den 14 oktober 1999 i mål C‑104/97 P, Atlanta mot Europeiska gemenskapen, REG 1999, s. I‑6983, punkt 52). Varje ekonomisk aktör som befinner sig i en situation där en institution har väckt grundade förhoppningar, kan åberopa denna princip (domstolens dom av den 11 mars 1987 i mål 265/85, Van den Bergh en Jurgens och Van Dijk Foods Products (Lopik) mot EEG, REG 1987, s. 1155, punkt 44, av den 24 mars 2011 i mål C‑369/09 P, ISD Polska m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. I‑2011, punkt 123, tribunalens dom av den 27 september 2012 i mål T‑328/09, Producteurs de légumes de France mot kommissionen, punkt 18). Då en försiktig och klok ekonomisk aktör emellertid kan förutse att det kommer att vidtas en unionsrättslig åtgärd av sådant slag att hans eller hennes intressen påverkas, kan den ekonomiska aktören inte åberopa denna princip när åtgärden vidtas (domstolens dom av den 1 februari 1978 i mål 78/77, Lührs, REG 1978, s. 169, punkt 6, och av den 25 mars 2009 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, punkt 102). För att kunna åberopa skydd för berättigade förväntningar krävs det att tre kumulativa villkor är uppfyllda. Det ska för det första föreligga tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga, som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av unionsadministrationen. Försäkringarna ska för det andra vara av sådan beskaffenhet att de leder till en berättigad förväntan hos mottagaren. För det tredje ska försäkringarna stå i överensstämmelse med tillämpliga regler (se domen i det ovannämnda målet Producteurs de légumes de France mot kommissionen, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
61 När det närmare gäller tillämpligheten av denna princip när det är fråga om statligt stöd, preciserar tribunalen följande. Med hänsyn till att anmälningsskyldigheten är av avgörande betydelse för att kommissionen ska kunna kontrollera statliga stöd på ett effektivt sätt, och med hänsyn till den tvingande arten av kommissionens kontroll av statligt stöd, kan likväl de företag som mottar stöd i princip endast hysa berättigade förväntningar på att ett stöd är tillåtet om det har lämnats med iakttagande av det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG. En omsorgsfull näringsidkare ska nämligen i normalfallet kunna försäkra sig om att detta förfarande har iakttagits. Därmed kan heller inte en stödmottagare – då ett stöd lämnats utan föregående anmälan till kommissionen, vilket innebär att stödet är olagligt enligt artikel 88.3 EG – ha berättigade förväntningar på att stödet är lagenligt (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Producteurs de légumes de France mot kommissionen, ovan punkt 60, punkterna 20 och 21 och där angiven rättspraxis), om det inte föreligger exceptionella omständigheter (förstainstansrättens dom av den 30 november 2009 i de förenade målen T‑427/04 och T‑17/05, Frankrike och France Télécom mot kommissionen, REG 2009, s. II‑4315, punkt 263).
62 Mot denna bakgrund kommer tribunalen att i tur och ordning pröva den tredje, den andra, den fjärde, den första och den femte delgrunden.
Den femte grundens tredje del: Alumixbeslutet är obegränsat i tiden.
63 I Alumixbeslutet uttalade sig kommissionen i frågan huruvida det stöd som infördes genom 1995 års dekret, som upphörde att gälla den 31 december 2005, var förenligt med gemenskapsrätten. Beslutet kan därmed inte ha verkningar under en längre tid än vad som är fallet beträffande den åtgärd som var föremål för prövning i beslutet. Såsom kommissionen påpekat i sitt svaromål, finner tribunalen att ett dylikt resonemang redan förts i domen av den 25 mars 2009 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, (punkterna 105 och 106). Resonemangets riktighet har även fastställts av domstolen, som slagit fast att kommissionens konstateranden i Alumixbeslutet inte kunde föranleda sökanden att ha berättigade förväntningar på att slutsatserna i beslutet skulle utsträckas till att omfatta den tariff som granskades i beslutet av den 19 juli 2006 (dom av den 21 juli 2011 i målet Alcoa Trafformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, punkt 134) samt att förstainstansrätten gjorde en riktig bedömning när den slog fast att Alumixbeslutet inte kunde inge sökanden berättigade förväntningar om att slutsatserna i detta beslut fortfarande ägde giltighet (domen av den 21 juli 2011 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, punkt 135).
64 Sökanden kan därmed inte vinna framgång med den tredje delen av den femte grunden.
Den femte grundens andra del: Berättigade förväntningar på grund av att kommissionen inte hade vidtagit några åtgärder med anledning av nya italienska bestämmelser
65 Även om Alumixbeslutet endast gällde för den stödperiod som angavs i 1995 års dekret, är det inte möjligt att tolka kommissionens uteblivna åtgärder som att de kan ge sökanden berättigade förväntningar.
66 Sökanden har nämligen utgått från en felaktig förutsättning. Sökanden argumenterar utifrån att kommissionen kände till de omtvistade bestämmelserna, men att det här är viktigt att avgöra om Republiken Italien anmält dessa bestämmelser till kommissionen. När det gäller 2004 års dekret, framgår det av det angripna beslutet (skälen 1–3) att det var på kommissionens initiativ, efter att den gjorts uppmärksam på en serie tidningsartiklar, som Italien lämnade upplysningar till kommissionen. När det sedan gäller 2005 års lag framgår det även av akten i målet, och vilket även bekräftats under förhandlingen, att artikel 11.11 i nämnda lag – till skillnad från artikel 11.12 – inte anmälts till kommissionen, vilket för övrigt redan slagits fast av domstolen (dom av den 21 juli 2011 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, punkt 16). Det finns således anledning att tillämpa ovannämnda rättspraxis (se punkt 61) som anger att en stödmottagare inte kan ha berättigade förväntningar på att stödet är lagenligt, om stödet genomförts utan föregående anmälan till kommissionen.
67 Sökanden kan inte heller vinna framgång med påståendet att kommissionen underlåtit att vidta åtgärder, eftersom ifrågavarande uppgifter tillhandahållits på kommissionens begäran. Mot denna bakgrund kan sökanden inte ha fått några berättigade förväntningar på grund av kommissionens passivitet. Det har nämligen inte styrkts att kommissionen varit passiv, och ej heller att någon anmälan getts in till kommissionen.
68 Under alla omständigheter har det inte visats att kommissionen lämnat några tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga.
69 Sökanden kan således inte heller vinna framgång med den andra delen av den femte grunden.
Den femte grundens fjärde del: Sökanden har fått berättigade förväntningar med anledning av att tariffen enligt 1995 års dekret inte ansetts utgöra statligt stöd
70 Som framgår av prövningen av den tredje delgrunden, var 1995 års dekret begränsat i tiden eftersom det upphörde att gälla den 31 december 2005. Bedömningen att nämnda dekret, som var föremål för prövning i Alumixbeslutet, inte inrättade något statligt stöd kunde endast gälla för den berörda tidsperioden. Såsom slagits fast av domstolen vid prövningen av förstainstansrättens bedömning (domen av den 21 juli 2011 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, punkt 135), kunde sökanden inte ha några berättigade förväntningar om att slutsatserna i detta beslut fortfarande ägde giltighet.
71 Sökanden kan således inte vinna framgång med den femte grundens fjärde del.
Den femte grundens första del: Sökanden kunde ha berättigade förväntningar på att det var fråga om ett befintligt stöd på grund av att verkningarna har varit konstanta för sökanden
72 Det framgår av rättspraxis (se punkterna 60 och 61 ovan) att en ekonomisk aktör kan åberopa åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar endast om denne aktör varit skäligen försiktig, klok och omsorgsfull. Mot denna bakgrund borde sökanden ha varit uppmärksam på att den förmånliga tariffen enligt 1995 års dekret – vilken per definition utgjorde ett undantag till den normala tariffen – gällde under tio år och att sökanden ingalunda kunde vara säker på att dekretets giltighetstid skulle förlängas. Vidare kunde sökanden inte sakna kännedom om den mekanism som använts då sökandens förmånliga tariff inledningsvis fastställdes, och sökanden kunde inte heller bortse från att denna mekanism förändrats på olika sätt, vilket kommissionen ännu inte hade kunnat ta ställning till. Just på grund av dessa förändringar är det dessutom felaktigt att göra gällande att den förmånliga tariffen enligt 1995 års dekret varit konstant i sina verkningar, då detta dekret varit föremål för modifikationer vid ett flertal tillfällen, särskilt den årliga indexeringen med högst 4 procent av tariffen enligt 2005 års lag, såsom denna lag tolkats av AEEG (se punkt 6 ovan samt skälen 49–50 i det angripna beslutet).
73 Mot denna bakgrund finner tribunalen att sökanden – såsom en skäligen försiktig, klok och omsorgsfull ekonomisk aktör – inte kunde få några berättigade förväntningar om att den inledningsvis beviljade förmånliga tariffen även fortsättningsvis skulle äga giltighet och anses som ett befintligt stöd, särskilt då den förmånliga tariffen genomgått märkbara förändringar sedan Alumixbeslutet, och detta trots att sökanden fortsatte att faktureras enligt en förmånlig tariff.
74 Sökanden kan därmed inte vinna framgång med den första delen av den femte grunden.
Den femte grundens femte del: Sökandens berättigade förväntningar har förstärkts genom kommissionens inställning under det formella granskningsförfarandet, särskilt i skrivelsen av den 19 januari 2007
75 Genom en skrivelse av den 19 januari 2007 inledde kommissionen diskussioner med Republiken Italien (och inte med sökanden) angående VPP-programmet (skälen 18–20 i det angripna beslutet). Denna omständighet saknar betydelse för frågan om det är fråga om befintligt stöd, vilket sökanden anser i och med de åtgärder som vidtagits i relevant italiensk lagstiftning, och därmed för frågan om sökanden – vilket sökanden själv felaktigt har gjort gällande – hade berättigade förväntningar med anledning av kommissionens slutsatser i Alumixbeslutet. Dessutom kunde inte denna skrivelse – då nämnda skrivelse var inledningen på förhandlingarna om huruvida övergångsbestämmelser eventuellt skulle antas – innehålla några tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga.
76 Således kan sökanden inte vinna framgång med den femte delen av den femte grunden. Därmed kan talan inte bifallas såvitt avser den femte grunden.
77 Tribunalen kommer nu att pröva de fyra övriga grunderna i den ordning som sökanden framställt dem i sina inlagor.
Den första grunden: Kommissionen gjorde fel då den ansåg att det var fråga om ett olagligt statligt stöd, eftersom sökanden inte beviljats någon fördel
78 Som första grund har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatt artikel 107 FEUF (i själva verket artikel 87 EG, som är tillämplig i tiden (ratione temporis)). Denna grund kan delas in i flera delar. Den första delen avser omfattningen av domstolsprövningen av statliga stöd jämte kommissionens motiveringsskyldighet på detta område. När det gäller motiveringsskyldigheten har tribunalen vid prövningen av den andra delen av den sjätte grunden slagit fast att det angripna beslutet uppfyller kraven i artikel 253 EG. Vad sedan avser de allmänna övervägandena om vad som omfattas av unionsdomstolens prövning i fråga om statliga stöd, finner tribunalen att sökanden inte åberopat någon konkret omständighet som visar att det angripna beslutet skulle vara olagligt. Dessa allmänna överväganden saknar därmed verkan och ska lämnas utan avseende.
79 Den första grunden kan i själva verket anses bestå av tre argument: i) kommissionen borde ha ansett att de kriterier som uppställts i Alumixbeslutet var tillämpliga, vilket borde ha lett till samma slutsats som i Alumixbeslutet, det vill säga att det inte var fråga om något statligt stöd (punkterna D och E under den första grunden), ii) det ålåg kommissionen att göra en ekonomisk bedömning för att avgöra om sökanden hade beviljats någon fördel (punkt B under den första grunden), och iii) detta borde ha inneburit att kommissionen för sitt resonemang utgick från att marknaden fungerade normalt (punkt C under den första grunden).
80 Tribunalen kommer att pröva var och en av dessa punkter.
81 När det gäller kritiken mot att kommissionen bedömde att kriterierna i Alumixbeslutet inte var tillämpliga, finner tribunalen följande. Det är därvid inte fråga om beslutets tillämpningsområde i tiden (vilket tribunalen tagit ställning till vid prövningen av den femte grunden), utan om de förändrade omständigheter i ekonomiskt och juridiskt hänseende som tillkommit därefter, vilket inneburit att det blivit omöjligt att meddela ett liknande beslut. Tribunalen delar kommissionens bedömning att ˮdet är svårt att föreställa sig en mer genomgripande förändring än att ett pris som tillämpas av en leverantör övergår till att subventioneras av statenˮ (punkt 54 i svaromålet).
82 Medan den tariff som sökanden beviljats i det första fallet var att likställa med en rabatt som en leverantör – även i monopolställning (såsom ENEL) – beviljat någon av sina största kunder (se, i detta avseende, skälen 36 och 37 i det angripna beslutet), så innebär de åtgärder som är föremål för prövning i det angripna beslutet en nedsättning av det pris som fastställts av de italienska myndigheterna, vilken finansierades genom en skatteliknande avgift som gjorde det möjligt för sökanden att få tillbaka skillnaden mellan den tariff som företagen normalt fakturerades och den förmånliga tariff som sökanden beviljats. Eftersom själva beskaffenheten hos den införda förmånliga tariffen ger vid handen att sökanden via kompensationsfonden och statliga medel fick ersättning för skillnaden mellan den eltariff som ENEL fakturerade anläggningarna och den eltariff som föreskrevs i 1995 års dekret, räcker detta för att fastställa konstaterandet att sökandens anläggningar inte behövde betala alla de avgifter som de normalt skulle ha stått för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2009 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, punkt 68, och dom av den 21 juli 2011 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 10, punkt 83).
83 Kommissionen gjorde således en riktig bedömning då den slog fast att kriterierna i Alumixbeslutet inte kunde tillämpas i förevarande fall.
84 När det gäller den andra punkten, gör tribunalen följande bedömning. Såsom angetts vid prövningen av den andra delen av den sjätte grunden, har kommissionen åberopat ett antal ekonomiska omständigheter som rör marknadsutvecklingen (monopolets upphörande) jämte sökandens anläggningar (såsom till exempel en bedömning av elmarknaden på Sardinien). Kommissionen har således följt artikel 87 EG, som kräver att kommissionen visat att det stödmottagande företaget har mottagit en ekonomisk fördel (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 mars 2003 i de förenade målen T‑228/99 och T‑233/99, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein-Westfalen mot kommissionen, REG 2003, s. II‑435, punkterna 251 och 257, och tribunalens dom av den 3 mars 2010 i mål T‑163/05, Bundesverband deutscher Banken mot kommissionen, REU 2010, s. II‑387, punkt 98). Det är däremot inte nödvändigt att kommissionen redovisar andra argument, eftersom det redan av beskrivningen av den tillämpade mekanismen framgår att sökanden tilldelats en fördel. Sådana komplicerade ekonomiska bedömningar som krävs, exempelvis för att tillämpa kriteriet om en privat investerare i en marknadsekonomi, kan inte behövas då det är fråga om en sådan kompenserande mekanism finansierad medelst en skatteliknande avgift som införts för att ett företag inte ska behöva betala en del av den el som behövs för företagets tillverkning av varor som säljs i unionen. Kommissionen var således inte skyldig att göra någon mer detaljerad ekonomisk bedömning än den som gjorts i det angripna beslutet.
85 Sökanden har som tredje argument gjort gällande att kommissionen borde ha gjort sin bedömning utifrån en normal marknadssituation och inte utifrån den befintliga marknaden. Vad beträffar detta argument, finner tribunalen att det räcker att erinra om fast rättspraxis som anger att ett statligt stöd ska bedömas i sig självt, och inte utifrån att stödet har lämnats för att exempelvis korrigera en bristfällig konkurrenssituation på en marknad (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑372/97, Italien mot kommissionen, REG 2004, s. I‑3679, punkt 67).
86 Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden: Kommissionens underlåtenhet att fastställa stödbeloppet innebär att det angripna beslutet är olagligt
87 Tribunalen erinrar om att kommissionen i det angripna beslutet förklarat att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden samt förordnat att stödet delvis ska betalas tillbaka. Det är beträffande denna andra aspekt som frågeställningen om stödbeloppets fastställande aktualiseras.
88 Enligt fast rättspraxis finns det inte någon unionsbestämmelse som kräver att kommissionen, när den beslutar om återkrav av ett stöd som förklarats vara oförenligt med den inre marknaden, fastställer det exakta stödbelopp som ska återbetalas. Det är tillräckligt att kommissionens beslut innehåller anvisningar som gör det möjligt för beslutets adressat att själv utan alltför stora svårigheter fastställa detta belopp (domstolens dom av den 12 oktober 2000 i mål C‑480/98, Spanien mot kommissionen, REG 2000, s. I‑8717, punkt 25, och av den 18 oktober 2007 i mål C‑441/06, kommissionen mot Frankrike, REG 2007, s. I‑8887, punkt 29, samt tribunalens dom av den 15 juni 2010 i mål T‑177/07, Mediaset mot kommissionen, REU 2010, s. II‑2341, punkt 181).
89 Det angripna beslutet uppfyller dessa krav. Det angripna beslutet anger nämligen – såsom även angetts i beslutet av den 9 juli 2010 i målet Alcoa Trasformazioni mot kommissionen, ovan punkt 18, (punkt 11) – vilken metod som ska användas vid beräkningen av detta belopp, dock utan att något exakt stödbelopp redovisas. Det belopp som ska återbetalas motsvarar skillnaden mellan avtalspriset och det förmånliga priset, vilket är lika stort som det kompensationsbidrag som sökanden erhöll under den berörda perioden (skäl 285 i det angripna beslutet). Artikel 1 i det angripna beslutet hänvisar uttryckligen till skäl 285. I artikel 2 i det angripna beslutet preciseras att det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta samt hur räntan ska beräknas. Artikel 2 ger slutligen vid handen att kommissionen, beträffande anläggningen på Sardinien, avstått från återkrav gällande perioden 19 januari 2007–19 november 2009.
90 Talan kan således inte vinna bifall på den andra grunden.
Den tredje grunden: Kommissionen gjorde fel då den kvalificerade stödet som driftsstöd, samt, om kommissionen inte gjorde fel, så är stödet tillåtet enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål
91 Inledningsvis kan det preciseras att sökanden har begränsat den tredje grunden till att endast gälla anläggningen på Sardinien. Venetio är nämligen inte en region som kan beviljas statligt stöd för regionala ändamål i enlighet med artikel 87.3 a EG. I skäl 240 i det angripna beslutet och i sitt svaromål preciserade kommissionen att Sardinien upphörde att vara en stödregion i slutet av år 2006. Således är det bara i den del som den tredje grunden avser stödet för tiden före detta datum och för anläggningen på Sardinien, som tribunalen kommer att pröva de två delgrunderna.
Huruvida kommissionen gjorde fel när den kvalificerade det aktuella stödet som driftsstöd
92 Sökanden har bestritt kommissionens bedömning att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden. Sökanden har därvid anfört att det inte är fråga om något driftsstöd som i princip inte omfattas av riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (punkterna 4.15–4.17 i riktlinjerna). Sökanden har särskilt betonat att åtgärden är av tillfällig natur och att åtgärden huvudsakligen vidtagits för regionala ändamål. Tribunalen finner emellertid att sökanden inte kan vinna framgång med dessa argument. För det första beviljades sökanden en förmånlig tariff under femton år (från och med den dag då 1995 års dekret började gälla till och med den dag då det angripna beslutet delgavs, särskilt när det gäller artikel 4 däri som anger att Republiken Italien skulle avbryta utbetalningen av alla kommande betalningar av stödet). För det andra tillämpades den förmånliga tariffen inte bara på Sardinien, utan även i Venetio. Under alla omständigheter framgår det av fast rättspraxis att driftsstöd är stöd som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt skulle ha burit inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet (domstolens dom av den 19 september 2000 i mål C‑156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I‑6857, punkt 30, och av den 21 juli 2011 i mål C‑459/10 P, Freistaat Sachsen och Land Sachsen-Anhalt mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 34, samt domen i det ovannämnda målet Kronoply mot kommissionen, punkt 75). Det här aktuella stödet gjorde det möjligt för sökanden att sänka sina elkostnader, vilket per definition är att anse som kostnader för den löpande driften. Således är stödet att anse som ett driftsstöd. Denna bedömning gör sig än mer gällande mot bakgrund av att aluminiumtillverkning är särskilt energikrävande (skäl 74 i det angripna beslutet), varför elinköpen var av grundläggande betydelse för sökandens verksamhet.
93 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första delen av den tredje grunden.
Stödet var tillåtet enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål
94 Även om det är fråga om driftsstöd så var det möjligt att undantagsvis tillåta sådana stöd som ges till regioner som är stödberättigade enligt artikel 87.3 a EG. Som villkor angavs därvid att stöden ska främja utvecklingen i regionen, att stöden kan motiveras utifrån deras beskaffenhet samt att stödbeloppet ska stå i proportion mot de regionala nackdelar som ska åtgärdas. Dylika stöd ska vara begränsade i tiden samt vara avtagande. Sökanden har alternativt gjort gällande att kommissionen borde ha tillåtit stödet till anläggningen på Sardinien. Tribunalen finner emellertid att sökanden inte kan vinna framgång med detta argument.
95 Inledningsvis konstaterar tribunalen att stödet inte är avtagande (skälen 65 och 239 i det angripna beslutet) trots att ett tak på 4 procent satts för höjningen på tariffen, och denna omständighet är i sig tillfyllest för kommissionens bedömning att stödet inte var tillåtet enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål. Taket på höjningen av den förmånliga tariffens nominella belopp innebär nämligen inte i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) att kompensationsbeloppet minskas för den som får tariffen. Den reella elkostnaden för aktören kan nämligen vara högre än det belopp som faktureras konsumenten enligt den förmånliga tariffen, även inklusive höjningen med 4 procent. Såsom kommissionen angett, utan att sökanden bestritt detta, finner tribunalen således att den förmånliga tariffen endast var avtagande i det fallet då nettopriset gick ner inom unionen, men tilltagande i alla andra fall.
96 Kommissionen har vidare på ett mycket övertygande sätt angett varför det aktuella stödet inte bidrog till den regionala utvecklingen på ett bestående sätt. I skälen 235 och 236 i det angripna beslutet angav kommissionen att sökanden själv hade uppgett att anläggningen på Sardinien inte skulle bli lönsam utan den förmånliga tariffen. Kommissionen visade även att elprisnivån – även om man beaktade den framtida inverkan på marknadspriset av ny infrastruktur (gasrörledning och undervattenskabel) – skulle vara jämförbart med priset i resten av Italien, men inte under några omständigheter skulle kunna nå 30 euro per MWh, vilket ˮkrävs för att göra smältverket lönsamtˮ (skäl 235 i det angripna beslutet). Sökandens anläggning skulle således inte med hjälp av stödet kunna bli en motor för öns framtida utveckling; istället var anläggningen helt och hållet beroende av den förmånliga tariffen.
97 Slutligen kan det anges att riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål kräver att stödet ska vara proportionerligt mot de nackdelar som ska åtgärdas. Mot denna bakgrund prövade kommissionen om den förmånliga tariffen motsvarade den märkbara skillnaden för andra kunder mellan Sardinien och det italienska fastlandet. Kommissionen angav emellertid att subventionen till sökanden var mycket högre än någon förekommande skillnad någon annanstans (skäl 238 i det angripna beslutet). Mot denna bakgrund finns det inte stöd för sökandens påstående att stödet var proportionerligt och därmed tillåtet.
98 I och med att kriterierna inte var uppfyllda, gjorde kommissionen rätt då den ansåg att den förmånliga tariffen på Sardinien inte kunde anses tillåten enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål.
99 Sökanden kan således inte vinna framgång med den andra delen av den tredje grunden. Talan kan därmed inte bifallas på den tredje grunden.
Den fjärde grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed samt åsidosättande av artikel 107.3 FEUF angående VPP-programmet
100 Sökanden anser att kommissionen – genom skrivelsen av den 19 januari 2007 och bedömningen av VPP-programmet – på ett grovt och uppenbart sätt åsidosatte principen om god förvaltningssed och artikel 107.3 FEUF (med tanke på när det angripna beslutet meddelades är det i själva verket artikel 87.3 EG som är tillämplig).
101 Tribunalen gör följande bedömning. Bland de unionsrättsliga skyddsregler som gäller för administrativa förfaranden återfinns bland annat principen om god förvaltningssed. Denna princip innebär att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C‑269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I‑5469, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑453, och förstainstansrättens dom av den 23 september 2009 i mål T‑263/07, Estland mot kommissionen, REG 2009, s. II‑3463, punkt 99).
102 Vidare vitsordade kommissionen i skäl 281 i det angripna beslutet att diskussionerna under år 2007 angående VPP-programmet blev så utdragna (även om det till stor del berodde på Republiken Italiens sena svar) att de ˮinte befrämjade principen om förvaltningssed och att de påverkade mottagarens agerande under undersökningens fortsatta förloppˮ.
103 Visserligen är det så att tribunalen på intet sätt är bunden av kommissionens bedömning av sitt eget agerande, och att tribunalen ska göra sin egen prövning av om det angripna beslutet är lagligt. Däremot är tribunalen vid sin prövning bunden såväl av vad som gjorts gällande som av själva föremålet för det angripna beslutet.
104 Vad gäller frågan om kommissionen åsidosatt principen om god förvaltningssed genom att tveka och genom att inte påskynda utredningen av VPP-programmet angående sökandens anläggning på Sardinien, anger tribunalen följande. Kommissionen ansåg det vara lämpligt ˮatt inte kräva återbetalning av stödet till anläggningen på Sardinien för perioden från skrivelsens datum, den 19 januari 2007, fram till datum för [det angripna beslutet]ˮ (skäl 282 i det angripna beslutet). Artikel 2.1 i det angripna beslutet återspeglar denna bedömning. Grunden om åsidosättande av principen om god förvaltningssed kan således inte påverka det angripna beslutets lagenlighet när det gäller frågan om stödet är förenligt med den gemensamma marknaden, och den saknar betydelse på det stödbelopp som enligt kommissionen ska återbetalas för perioden efter den 18 januari 2007. Denna grund är därför delvis verkningslös och ska därmed lämnas utan avseende i denna del.
105 Tribunalen anser emellertid att denna grund även ska ingå i ett vidare sammanhang, i och med att sökanden åberopat den under rubriken ˮKommissionens agerande under det administrativa förfarandetˮ. Sökanden har därvid åberopat argument angående bland annat kommissionens förhalande beroende på följande omständigheter:
– innebörden av Alumixbeslutet, där kommissionen ansåg att åtgärderna i 1995 års dekret inte utgjorde något statligt stöd,
– kommissionens passivitet efter att den underrättats om att det ursprungliga stödet ändrats,
– kommissionens inledande av en undersökning i förhållande till nya mottagare av den förmånliga tariffen avseende 2004 års dekret, men inte i förhållande till sökanden,
– antagandet av beslutet av den 19 juli 2006, och
– antagandet av det angripna beslutet, efter att kommissionen släppt hypotesen angående VPP-programmet.
106 Oavsett om man bedömer dessa omständigheter var för sig eller tillsammans, finner tribunalen att kommissionen inte kan anses ha åsidosatt principen om god förvaltningssed. För det första har det nämligen påpekats att det inte fanns någon anledning för sökanden att tro att Alumixbeslutet skulle gälla i mer än de tio år som angavs i 1995 års dekret angående den förmånliga tariff som sökanden beviljats. För det andra kan man inte anse att kommissionen åsidosatt principen om god förvaltningssed om kommissionen inte kunnat handlägga ett ärende på ett bra sätt beroende på omständigheter som enbart är hänförliga till tredje man. Det är utrett i målet att det var på grund av att Republiken Italien olagligen underlåtit att anmäla 2004 års dekret och artikel 11.11 i 2005 års lag som kommissionen inte kunde ta ställning i ärendet, vilket kommissionen torde ha kunnat göra om Italien hade iakttagit anmälningsförfarandet för statliga stöd. Såsom angetts i punkterna 65–67 ovan har kommissionen inte heller visat prov på passivitet efter det att de italienska myndigheterna antagit nya bestämmelser; istället begärde kommissionen att de italienska myndigheterna skulle ge in de upplysningar som av kommissionen bedömdes vara nödvändiga. För det tredje har både tribunalen och domstolen ansett att beslutet av den 19 juli 2006 var lagenligt, även i den del som beslutet innebar att sökanden behandlades separat från de nya företag som beviljats en förmånlig tariff enligt 2004 års dekret. För det fjärde har tribunalen i punkt 104 ovan erinrat om att tidsutdräkten berodde på att VPP-programmet blev föremål för diskussion och att kommissionen sedan släppte denna frågeställning, men att kommissionen trott sig vara tvungen att beakta detta genom att inte kräva någon återbetalning av stödbeloppet i denna del. Detta kan ingalunda innebära att kommissionen ska anses ha handlagt ärendet på ett undermåligt sätt.
107 Sökanden har slutligen gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 87.3 EG genom att inte bedöma verkningarna av VPP-programmet på Sardinien. I denna del erinrar tribunalen om att kommissionen gjorde en riktig bedömning i det angripna beslutet då den fann att detta program inte utgjorde en tillräcklig grund för att stödet skulle vara förenligt med den gemensamma marknaden under en övergångsperiod efter att det virtuella kraftverket införts, och ännu mindre för perioden innan det virtuella kraftverket anläggs (skäl 253 i det angripna beslutet). Sardinien slutade nämligen att vara en stödregion enligt artikel 87.3 EG vid slutet av år 2006 och diskussionerna mellan kommissionen och Republiken Italien påbörjades i början av år 2007. Således kan kommissionen inte anses ha åsidosatt artikel 87.3 EG då den underlät att beakta VPP-programmet, särskilt mot bakgrund av att det i artikel 87.1 EG anges såsom en allmän princip att statliga stöd är förbjudna och att undantag från denna princip ska tolkas restriktivt (domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑277/00, Tyskland mot kommissionen, REG 2004, s. I‑3925, punkt 20, och av den 23 februari 2006 i de förenade målen C‑346/03 och C‑529/03, Atzeni m.fl., REG 2006, s. I‑1875, punkt 79, samt förstainstansrättens dom av den 2 december 2008 i de förenade målen T‑362/05 och T‑363/05, Nuova Agricast och Cofra mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 80).
108 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
109 Sökanden kan därmed inte vinna framgång med någon av sina sex grunder. Talan ska därför ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
110 Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska sökanden med tillämpning av artikel 87.2 i rättegångsreglerna förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för det interimistiska förfarandet. I enlighet med artikel 87.4 i rättegångsreglerna ska Republiken Italien som intervenerat i målet bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Alcoa Trasformazioni Srl ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, inklusive kostnaderna för det interimistiska förfarandet.
3) Republiken Italien ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 oktober 2014.
Underskrifter