FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)
den 27 november 1997(1)
[234s"Konkurrens - Upphovsrätt - Avslag på ett klagomål - Verkställighet av en
dom om ogiltigförklaring - Avskärmning av marknaden - Motivering -
Maktmissbruk"[s
I mål T-224/95,
Roger Tremblay, Vernantes, Frankrike,
Harry Kestenberg, Saint-André-Les-Vergers, Frankrike, och
Syndicat des exploitants de lieux de loisirs (SELL), intresseförening bildad enligt
fransk rätt, Paris, företrädd av advokaten Jean Claude Fourgoux, Paris,
delgivningsadress: Pierrot Schiltz, 4, rue Béatrix de Bourbon, Luxemburg,
sökande,
med stöd av
Music User's Council of Europe (MUCE), bolag bildat enligt engelsk rätt,
Uxbridge, Förenade kungariket, företrätt av advokaten Jean-Louis Fourgoux, Paris,
delgivningsadress: Pierrot Schiltz, 4, rue Béatrix de Bourbon, Luxemburg,
Associazione italiana imprenditori locali da ballo (SILB), syndicat de droit italien,
Rom, Italien, företrätt av advokaten Jean-Louis Fourgoux, Paris, delgivningsadress:
Pierrot Schiltz, 4, rue Béatrix de Bourbon, Luxemburg,
intervenienter,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren
Giuliano Marenco, och Guy Charrier, nationell tjänsteman men förordnande vid
kommissionen, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos
Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
svarande,
med stöd av
Republiken Frankrike, företrädd av Kareen Rispal-Bellanger, sous-directeur,
utrikesministeriets rättsavdelning, och Jean-Marc Belorgey, chargé de mission,
samma avdelning, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Frankrikes
ambassad, 8b, boulevard Joseph II, Luxemburg,
intervenient,
angående en talan om dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 13
oktober 1995 om att avslå klagomålen som bland andra Roger Tremblay och Harry
Kerstenberg hade framställt den 4 februari 1986 med stöd av artikel 3.2 i rådets
förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av
fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204), i den del dessa avsåg att
förvaltningsbolag för upphovsrätt i olika medlemsstater delade upp marknaden
mellan sig och den totala avskärmning av marknaden som detta resulterade i, dels
att kommissionen skall föreläggas att företa den utredning som är nödvändig för
att fastställa den konkurrensbegränsande samverkan som har påtalats,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden C.W. Bellamy, samt domarna A. Kalogeropoulos och
J.D. Cooke,
justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den 29
maj 1997,
följande
Dom
Bakgrund och förfarande
Faktiska omständigheter i målet
- Den 4 februari 1986 framställde en sammanslutning av diskoteksägare kallad
BEMIM (Bureau européen des médias de l'industrie musicale), som de enskilda
diskoteksägarna Roger Tremblay och Harry Kestenberg tillhörde vid denna
tidpunkt, en ansökan till kommissionen enligt artikel 3.2 i rådets förordning nr 17
av den 6 februari 1962, första förordning om tillämpningen av fördragets artiklar
85 och 86 (EGT L 13, 1962, s. 204, nedan kallad förordning nr 17), om att det
skulle fastställas att det skett överträdelser av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget.
Genom denna ansökan riktades misstankar om överträdelser mot Société des
auteurs, compositeurs et éditeurs de musique (nedan kallat SACEM), vilket är det
franska bolag som förvaltar upphovsrätt till musik. Liknande klagomål från andra
klagande hade framställts till kommissionen mellan åren 1979 och 1988.
- Klagomålet av den 4 februari 1986 innehöll i huvudsak följande anmärkningar. Den
första anmärkningen, som avsåg öveträdelse av artikel 85.1 i fördraget, gällde att
förvaltningsbolag för upphovsrätt i olika medlemsstater delade upp marknaden
mellan sig genom att sluta avtal om att ömsesigt företräda varandra, enligt vilka
förvaltningsbolagen inte fick förhandla direkt med användarna i en annan
medlemsstat, och den totala avskärmning av marknaden som detta resulterade i.
De två andra anmärkningarna, som avsåg överträdelse av artikel 86 i fördraget,
gällde de oskäliga och diskriminerande taxorna för den royalty som SACEM krävde
respektive dennas vägran att låta franska diskotek använda en enbart utländsk
repertoar.
- I anledning av klagomålen inledde kommissionen en utredning, i form av begäran
om upplysningar, med stöd av artikel 11 i förordning nr 17.
- Kommissionens utredning avbröts mellan december 1987 och augusti 1988 på grund
av att Cour d'appel d'Aix-en-Provence, Cour d'appel de Poitiers och Tribunal de
grande instance de Poitiers begärde förhandsavgöranden av EG-domstolen, vilka
framförallt ifrågasatte nivån på den royalty som SACEM tog ut, att avtal om att
ömsesidigt företräda varandra hade slutits mellan nationella förvaltningsbolag för
upphovsrätt och att de avtal om företrädande som slutits av SACEM var
heltäckande och gällde hela repertoaren, i förhållande till artiklarna 85 och 86 i
fördraget. Domstolen fastslog i domar av den 13 juli 1989 i mål 395/87, Tournier,
(Rec. 1989, s. 2521, 2580), och i de förenade målen 110/88, 241/88 och 242/88,
Lucazeau m.fl. (Rec. 1989, s. 2811, 2834), bland annat att "artikel 85 i EEG-fördraget skall tolkas så att den förbjuder alla samordnade förfaranden mellan
nationella förvaltningsbolag för upphovsrätt i medlemsstater som har till syfte eller
verkan att neka användare som är etablerade i en annan medlemsstat direkt
tillgång till deras repertoar. Det ankommer på de nationella domstolarna att avgöra
om ett sådant förfarande faktiskt förekommer bland förvaltningsbolagen".
- Efter dessa domar återupptog kommissionen sin utredning, närmare bestämt
avseende skillnaderna i storleken på den royalty som togs ut av olika
förvaltningsbolag för upphovsrätt inom gemenskapen. Resultatet av kommissionens
utredning nedtecknades i en rapport den 7 november 1991.
- Den 18 december 1991 skickade bland andra Roger Tremblay, Harry Kestenberg
och BEMIM, med stöd av artikel 175 i EEG-fördraget, en skriftlig anmodan till
kommissionen som gick ut på att denna skulle ta ställning till deras klagomål.
- Den 20 januari 1992 skickade kommissionen BEMIM ett meddelande enligt artikel
6 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör
som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17 (EGT 127, 1963 s. 2268,
nedan kallad förordning nr 99/63). I meddelandet uppgav kommissionen att den
med tillämpning av subsidaritets- och decentraliseringsprincipen ansåg att den inte
kunde bifalla klagomålen med stöd av de uppgifter som de innehöll, eftersom något
gemenskapsintresse inte förelåg, då de påtalade förfarandena huvudsakligen
berörde nationella förhållanden och då de redan utgjorde föremål för talan som var
anhängigjorda vid flera franska domstolar.
- Den 20 mars 1992 framställde sökandenas ombud synpunkter på meddelandet av
den 20 januari 1992 och begärde att kommissionens undersökning skulle fortsätta
samt att det skulle skickas ett meddelande om anmärkningarna.
- Genom en skrivelse av den 12 november 1992 från den kommissionsledamot som
ansvarade för konkurrensfrågor underrättades klagandena om det slutliga avslaget
på deras ansökan om att det skulle fastställas att det skett överträdelser av
artiklarna 85 och 86 i fördraget.
- Talan mot beslutet av den 12 november 1992 väcktes vid förstainstansrätten den
11 januari 1993.
- Genom dom av den 24 januari 1995 i mål T-5/93, Tremblay m.fl. mot
kommissionen (REG 1995, s. II-188, nedan kallad domen Tremblay I)
ogiltigförklarade förstainstansrätten (andra avdelningen) beslutet av den 12
november 1992, eftersom den ansåg att detta innebar ett åsidosättande av artikel
190 fördraget i den del det innebar ett avslag på anmärkningen om en
avskärmning av marknaden till följd av en påstådd konkurrensbegränsande
samverkan mellan SACEM och förvaltningsbolagen för upphovsrätt i övriga
medlemsstater. Talan ogillades i övrigt.
- Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 24 mars 1995 överklagade
Roger Tremblay, Harry Kestenberg och Syndicat des exploitants de lieux de loisirs
(nedan kallad SELL) förstainstansrättens dom och yrkade att den skulle upphävas
i den del den avsåg ett ogillande av talan om ogiltigförklaring av kommissionens
beslut av den 12 november 1992 att avslå anmärkningarna om en överträdelse av
artikel 86 i fördraget.
- Efter domen Tremblay I skickade kommissionen den 23 juni 1995 ett meddelande
enligt artikel 6 i förordning nr 99/63 (nedan kallad skrivelsen enligt artikel 6) till
sökandenas ombud.
- I skrivelsen erinrade kommissionen inledningsvis om att förstainstansrätten i
ovannämnda dom hade ansett att motiveringen i beslutet av den 12 november 1992
inte hade givit sökandena möjlighet att få reda på skälen till att deras klagomål
avslagits i den del detta rörde en avskärmning av marknaden till följd av att
förvaltningsbolag för upphovsrätt i olika medlemsstater hade slutit avtal om att
ömsesidigt företräda varandra.
- I avsnittet "Bedömning" i skrivelsen enligt artikel 6 redogjorde kommissionen till
att börja med för de svar som domstolen lämnat i sina domar i de ovan nämnda
målen Tournier och Lucazeau m.fl. på frågorna angående det nätverk med avtal
om ömsesidigt företrädande som de nationella förvaltningsbolagen för upphovsrätt
hade organiserat och dessa bolags gemensamma vägran att ge användare av
upphovsrättsligt skyddad musik i övriga medlemsstater direkt tillgång till sina
respektive repertoarer.
- Kommssionen påpekade i detta avseende att domstolen i sina domar hade fastslagit
att avtal om ömsesidigt företrädande som grundade en ensamrätt, genom att
bolagen åtog sig att inte ge utländska användare av upphovsrättsligt skyddad musik
direkt tillgång till sin repertoar, kunde omfattas av förbudet i artikel 85.1 i
fördraget. Kommissionen tillade dock att då klausulerna om ensamrätt i avtalen om
ömsesidigt företrädande hade upphävts utan att bolagen för upphovsrätt hade
ändrat sitt handlande, vilket gick ut på att neka andra bolag än de som var
etablerade inom territoriet i fråga tillgång till sin repertoar, hade domstolen
därefter prövat om dessa bolag inte i själva verket hade bevarat sin ensamrätt
genom ett samordnat förfarande. I detta avseende uppgav kommissionen att även
om domstolen hade ansett att en överenskommelse mellan förvaltningsbolagen för
upphovsrätt, som gick ut på att systematiskt neka utländska användare direkt
tillgång till deras repertoarer, skulle anses som ett samordnat förfarande som
begränsade konkurrensen och som kunde komma att påverka handeln mellan
medlemsstaterna, hade domstolen likväl också framhållit att en överenskommelse
av detta slag inte kunde presumeras när det kunde finnas andra förklaringar till det
parallella uppträdandet än förekomsten av en överenskommelse. Kommissionen
noterade att enligt domstolen "kan detta vara fallet när förvaltningsbolag för
upphovsrätt i andra medlemsstater, vid direkt tillgång till deras repertoar, skulle
tvingas att organisera ett eget system för förvaltning och kontroll inom ett annat
territorium".
- Med stöd av dessa principer uppgav kommissionen därefter i sin skrivelse att även
om det kunde fastställas att det förelåg en viss likhet i det sätt på vilket olika
förvaltningsbolag i gemenskapen nekade diskotek som var etablerade i andra
medlemsstater direkt tillgång till sin repertoar, ansåg den fortfarande att detta
parallella uppträdande endast förklarades av de lika situationer som dessa olika
förvaltningsbolag för upphovsrätt befann sig i. Kommissionen hänvisade härvid till
generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i de ovannämnda målen Tournier och
Lucazeau m.fl. (Rec. 1989, s. 2536), i vilka han framhöll den särskilda karaktär som
marknaden för upphovsrätt har, vars skydd, för att vara effektivt, kräver en
konstant övervakning och förvaltning inom de nationella territorierna.
Kommissionen anmärkte i samband med detta att alla förvaltningsbolag för
upphovsrätt som vill bedriva verksamhet inom ett annat territorium än sitt eget
måste inrätta ett system för förvaltning som ger bolaget möjlighet att förhandla
med sina klienter, att kontrollera de faktorer som utgör underlaget för royalty, att
övervaka användningen av bolagets repertoar och att vidta nödvändiga åtgärder för
att bemöta de piratkopieringar som bolaget kan utsättas för. Bolagen kan dock
tillförsäkra en mindre kostsam och mer effektiv förvaltning av sin repertoar genom
att uppdra förvaltningen av denna till ett bolag som är etablerat inom det andra
landets territorium.
- Kommissionen hänvisade till domstolens dom av den 31 mars 1993 i de förenade
målen C-89/85, C-104/95, C-114/85, C-116/85, C-117/85 och C-125/85-C-129/85,
Ahlström Osakeyhtiö m.fl. (Rec. 1993, s. I-1307, de så kallade pappersmassamålen)
och påpekade att förekomsten av ett samordnat förfarande inte var den enda
tänkbara förklaringen till det påtalade handlandet av bolagen för upphovsrätt,
eftersom bolagen, enligt kommissionens mening, inte hade något intresse av att
använda en annan metod än den som bestod i att ge en fullmakt till ett bolag som
var etablerat inom det relevanta territoriet.
- Av detta drog kommissionen slutsatsen att: "i brist på bevis eller konkreta indicier
från Er eller från andra klagande som pekar på förekomsten av ett sådant
samordnat förfarande, vilka inte heller har kunnat erhållas av kommissionen, kandetta parallella uppträdande inte anses bero på en konkurrensbegränsande
samverkan eller ett samordnat förfarande mellan förvaltningsbolagen för
upphovsrätt".
- I avsnittet "Slutsatser" i skrivelsen av den 23 juni 1995 angavs följande:
"Under dessa omständigheter anser kommissionen att det saknas fog för Roger
Tremblays, François Lucazeaus och Harry Kestenbergs klagomål i den del dessa
avser att den nationella marknaden för upphovsrätt till musik avskärmas på grund
av en konkurrensbegränsande samverkan eller ett samordnat förfarande mellan
förvaltningsbolagen för upphovsrätt i olika medlemsstater.
Kommissionen underrättar Er därför om att den, med stöd av artikel 6 i
kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963, har för avsikt att avslå
Roger Tremblays, François Lucazeaus och Harry Kestenbergs klagomål i denna
del..."
- Den 24 juli 1995 framställde sökandenas ombud synpunkter på skrivelsen av den
23 juni 1995 för Roger Tremblays och Harry Kestenbergs räkning. Det gjordes i
synnerhet gällande att kommissionen i sin skrivelse enligt artikel 6 "hade inskränkt
sig till att ange att den inte hade kunnat erhålla några konkreta indicier på att det
förekom ett samordnat förfarande, utan att bevisa att den hade sökt efter sådana
indicier" och "inte hade visat att den återupptagit undersökningen, vilket den borde
ha gjort efter förstainstansrättens dom". Sökandenas ombud gjorde gällande att det
förelåg en överenskommelse mellan de nationella förvaltningsbolagen för
upphovsrätt som syftade till att avskärma marknaden genom att det slöts avtal om
ömsesidigt företrädande samt en konkurrensbegränsande samverkan mellan dessa
bolag som avsåg att bibehålla en hög prisnivå, och menade att de skäl som
kommissionen åberopat för att avslå klagomålet i den del detta avsåg förekomsten
av en konkurrensbegränsande samverkan var verkningslösa. Kommissionen borde
därför antingen fullfölja undersökningen eller vilandeförklara ärendet till dess att
domstolen hade meddelat dom i överklagandet av domen Tremblay I.
- Genom skrivelse av den 13 oktober 1995, undertecknad av den
kommissionsledamot som ansvarade för konkurrensfrågor, underrättades Roger
Tremblay och Harry Kestenberg om det slutliga avslaget på deras klagomål av den
4 februari 1986.
- I skrivelsen av den 13 oktober 1995 uppgav kommissionen att det av vad som redan
angivits i skrivelsen enligt artikel 6 av den 23 juni 1995 framgick att det inte förelåg
tillräckliga skäl för att bifalla klagomålen och att klagandenas synpunkter i
skrivelsen av den 24 juli 1995 inte innehöll några nya faktiska eller rättsliga
omständigheter som kunde ändra denna slutsats. Kommissionen konstaterade bland
annat att det i denna skrivelse hade begärts att den skulle bevisa inte enbart en
konkurrensbegränsande samverkan bestående i att förvaltningsbolag för
upphovsrätt i olika medlemsstater delade upp marknaden mellan sig genom att
sluta avtal om att ömsesidigt företräda varandra, utan också en andra
konkurrensbegränsande samverkan mellan samma bolag som avsåg att bibehålla
en hög prisnivå på musik.
- Vad beträffade den första påstådda konkurrensbegränsande samverkan, erinrade
kommissionen om de skäl som den redan angivit i skrivelsen enligt artikel 6. I fråga
om den andra påstådda konkurrensbegränsande samverkan, gjorde kommissionen
till att börja med gällande, med hänvisning till domen Tremblay I, att denna
anmärkning inte hade framställts i klagomålet, utan enbart i klagandenas
synpunkter i skrivelsen av den 20 mars 1992 till svar på skrivelsen enligt artikel 6
av den 20 januari 1992. Av detta drog kommissionen slutsatsen att den inte var
tvungen att svara på anmärkningen och att förstainstansrätten inte hade prövat
denna del av beslutet i sin dom. Den framhöll dock att de skäl som den redan hade
angivit i punkt 12 i sitt beslut av den 12 november 1992 forfarande var giltiga, det
vill säga att även om det inte kunde uteslutas att det förekom en
konkurrensbegränsande samverkan eller ett samordnat förfarande mellan bolagen
för upphovsrätt, vilka var företrädda inom Groupement européen des sociétés
d'auteurs et de compositeurs (nedan kallad GESAC) - vilket inte hade kunnat
styrkas - föreföll det trots allt som om detta inte medförde några bestämda
verkningar för taxorna, varav vissa sjönk och andra steg efter det att domarna i de
ovan nämnda målen Tournier och Lucazeau m.fl. avkunnats den 13 juli 1989, och
vilka fortfarande uppvisade betydande inbördes skillnader.
Förfarandet
- Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 13 december 1995
väckte sökandena denna talan.
- Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 maj 1996 ansökte
Republiken Frankrike om att få intervenera till stöd för svaranden. Ordföranden
för förstainstansrättens andra avdelning i utökad sammansättning biföll denna
ansökan genom beslut av den 2 juli 1996. Sökandena har inte inom föreskriven tid
inkommit med synpunkter på Republiken Frankrikes interventionsinlaga.
- Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 maj 1996 bad
sammanslutningen Music User's Council of Europe (nedan kallad MUCE) att få
intervenera till stöd för sökandena. Genom ansökan som inkom till
förstainstansrättens kansli den 3 juni 1996 bad även Associazione italiana
impreditori locali da ballo (nedan kallad SILB) att få intervenera till stöd för
sökandena. Genom beslut av den 9 oktober 1996 biföll ordföranden för
förstainstansrättens andra avdelning i utökad sammansättning dessa ansökningar om
intervention.
- I dom av den 24 oktober 1996 ogillade domstolen Roger Tremblays, Harry
Kestenbergs och SELL:s överklagande av domen Tremblay I (C-91/95 P, Tremblay
m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. I-5547).
- I enlighet med bestämmelserna i artiklarna 14 och 51 i förstainstansrättens
rättegångsregler beslutade förstainstansrätten i plenum den 6 november 1996 att
hänskjuta målet, som först tilldelats andra avdelningen i utökad sammansättning,
till andra avdelningen.
- Då intervenienterna MUCE och SILB inte ingav några interventionsinlagor inom
föreskriven tid, avslutades det skriftliga förfarandet den 21 november 1996.
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (andra
avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet utan att vidta föregående åtgärder
för bevisupptagning. Parterna utvecklade sin talan och svarade på
förstainstansrättens muntliga frågor vid offentligt sammanträde den 29 maj 1997.
Parternas yrkanden
- Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara kommissionens beslut av den 13 oktober 1995 i den del det
innebär ett avslag på klagomålet,
- förelägga kommissionen att som en följd av detta företa den utredning som
är nödvändig för att bevisa en konkurrensbegränsande samverkan, samt
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan, samt
- förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
- Republiken Frankrike har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla den talan som Roger Tremblay, Harry Kestenberg och SELL har
väckt.
Yrkandet om att det skall riktas ett föreläggande till kommissionen
- Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall förelägga kommissionen att företa
den utredning som är nödvändig för att bevisa den påstådda
konkurrensbegränsande samverkan.
- Förstainstansrätten erinrar om att enligt fast rättspraxis tillkommer det inte
förstainstansrätten att vid sin legalitetsprövning rikta förelägganden till
institutionerna. Enligt artikel 176 i fördraget skall nämligen den institution vars
rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en
dom som har meddelats i ett mål om ogiltigförklaring (se domstolens dom av den
24 juni 1986 i mål 53/85, Akzo Chemie mot kommissionen, Rec. 1986, s. 1965,
punkt 23, och förstainstansrättens dom av den 13 december 1995 i mål T-109/94,
Windpark Groothusen mot kommissionen, REG 1995, s. II-3007, punkt 61).
- Detta betyder att sökandenas yrkande om att det skall riktas ett föreläggande till
kommissionen skall avvisas.
Yrkandet om ogiltigförklaring
- Sökandena har åberopat tre grunder till stöd för sin talan. Den första grunden
avser åsidosättande av artikel 176 i fördraget, den andra bristfällig motivering av
det ifrågasatta beslutet och den tredje överträdelse av fördraget och maktmissbruk.
- Förstainstansrätten anser att den andra grunden, avseende bristfällig motivering,
bör prövas först, innan den första och den tredje grunden prövas.
Grunden avseende bristfällig motivering av det ifrågasatta beslutet
Parternas argument
- Till att börja med har sökandena gjort gällande att motiveringen av beslutet är
bristfällig, eftersom den inte stöds av en undersökning som kommissionen borde ha
utfört. I det ifrågasatta beslutet har kommissionen nöjt sig med ett försök till en
allmän rättslig motivering av förvaltningsbolagens för upphovsrätt handlande som
dels grundas på en distinktion mellan ett parallellt uppträdande och en
konkurrensbegränsande samverkan och dels på att det överlåts åt de nationella
domstolarna att göra en bedömning av överenskommelsen. Sökandena har klandrat
kommissionen för att den har ursäktat sig med att det inte har framlagts några
bevis om förekomsten av ett samordnat förfarande och därmed har ålagt
klagandena att samla in dessa uppgifter, trots att kommissionen förfogar över
mycket effektivare medel för detta och trots att den är skyldig att pröva klagomålen
omsorgsfullt, ansvarsfullt och skyndsamt.
- För övrigt anser sökandena att motiveringen av beslutet är bristfällig på grund av
att kommissionens bedömning är begränsad till de klausuler i avtalen om ömsesidigt
förträdande som rör den ensamrätt som förvaltningsbolagen för upphovsrätt
åtnjuter vad gäller tillgång till utländska repertoarer.
- Vad slutligen beträffar kommissionens avslag på sökandenas anmärkning om
förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan som syftar till att bibehålla
en hög prisnivå på royalty, har sökandena klandrat kommissionen för att den i sitt
beslut har upprepat de skäl som den redan angivit i punkt 12 i sitt ursprungliga
beslut av den 12 november 1992, trots förstainstansrättens ogiltigförklaring i domen
Tremblay I. Enligt dem är denna motivering i ännu högre grad bristfällig, eftersom
den inte innehåller någon jämförande studie över de taxor som olika
förvaltningsbolag för upphovsrätt tillämpar. Vad beträffar kommissionens argument
att ett bestridande av det ifrågasatta beslutet i denna del inte kan upptas till
sakprövning, eftersom domen Tremblay I endast innebar att kommissionens
ursprungliga beslut ogiltigförklarades i den del det avsåg bristfällig motivering av
avslaget på anmärkningen om förekomsten av en konkurrensbegränsande
samverkan som syftade till en avskärmning av marknaden, har sökandena genmält
att domen i fråga avser hela den påtalade överenskommelsen och att det inte kan
göras någon åtskillnad mellan denna anmärkning och den som rör förekomsten av
en konkurrensbegränsande prissamverkan med avseende på royalty.
- Kommissionen har för det första gjort gällande att sökandenas grund inte kan
upptas till sakprövning i den del som rör beslutet om att avslå anmärkningen om
förekomsten av en konkurrensbegränsande prissamverkan med avseende på royalty
mellan bolag för upphovsrätt. Enligt kommissionen har förstainstansrätten enbart
ogiltigförklarat kommissionens beslut i den del det rör avslaget på anmärkningen
om förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan för att uppdela och
avskärma marknaden, eftersom denna var den enda anmärkning som ingick i det
ursprungliga klagomålet. Enligt kommissionen framfördes påståendet om en andra
konkurrensbegränsande prissamverkan först i klagandenas synpunkter på skrivelsen
enligt artikel 6 av den 20 januari 1992. Av detta drog kommissionen slutsatsen att
den inte var tvungen att svara på anmärkningen och att det i avsaknad av något
klagomål inte förelåg något beslut i denna del.
- Vad för det andra gäller avslaget på anmärkningen om en avskärmning av
marknaden, har kommissionen noterat att den i det ifrågasatta beslutet avslog
klagomålet på grund av att den ansåg att den påstådda konkurrensbegränsande
samverkan inte var styrkt, och inte som sökandena har gjort gällande av det skälet
att det skulle ankomma på de nationella domstolarna att göra en bedömning av
samordningen. Kommissionen har erinrat om alla uppgifter som angavs i skrivelsen
enligt artikel 6 och i beslutet, och menar att detta är tillräckligt rättsligt motiverat.
Vidare anser den att då det inte fanns några allvarliga indicier på att det förekom
en konkurrensbegränsande samverkan, var den inte tvungen att underta en
utredning. I detta avseende har kommissionen gjort gällande att sökandena inte har
framlagt några nya uppgifter till stöd för denna samverkan, inte ens i deras
synpunkter av den 24 juli 1995 till svar på skrivelsen enligt artikel 6, och att
kommissionens egna slutsatser dessutom stöddes av de slutsatser som franska
Conseil de la concurrence hade dragit.
- Vad beträffar sökandenas argument att det omtvistade beslutet är begränsat till en
bedömning av de klausuler i avtalet om ömsesidigt förträdande som rör ensamrätt,
har kommissionen hävdat att den tvärtom har bedömt hur hela systemet med
ömsesidigt företrädande fungerar.
- Republiken Frankrike har för det första gjort gällande att sökandena inte vid
förstainstansrätten kan angripa det ifrågasatta beslutet i den del det rör avslaget på
anmärkningen om en konkurrensbegränsande prissamverkan med avseende påroyalty mellan förvaltingsbolagen för upphovsrätt. Eftersom förstainstansrätten inte
har ogiltigförklarat kommissionens ursprungliga beslut i denna del, har
kommissionen endast som ett tillägg svarat klagandena, vilka på nytt framställde
denna anmärkning i sina synpunkter på skrivelsen enligt artikel 6, och detta endast
i syfte att underrätta dem om skälen till att anmärkningen inte bifölls. I alla
händelser har sökandena inte ifrågasatt kommissionens bedömning i sak, utan har
inskränkt sig till att felaktigt åberopa avsaknaden av en jämförande studie över de
priser på royalty som bolagen för upphovsrätt tillämpar.
- Vad för det andra beträffar avslaget på anmärkningen om en avskärmning av
marknaden, anser Republiken Frankrike att kommissionen på vederbörligt sätt har
motiverat sitt beslut. Den har gjort gällande att skrivelsen enligt artikel 6 och det
slutliga avslagsbeslutet är tillräckligt detaljerade och bygger på klar rättspraxis från
domstolen. Den slutsats som kommissionen drog är dessutom densamma som
franska Conseil de la concurrence kom fram till och som Cour de cassation fastslog
i en dom av den 14 maj 1991. Under dessa omständigheter, och med beaktande av
att det vare sig finns bevis eller konkreta indicier som kan vederlägga
kommissionens ståndpunkt, anser Republiken Frankrike att kommissionen inte var
skyldig att göra ytterligare utredningar.
Förstainstansrättens bedömning
- Förstainstansrätten konstaterar att sökandena under denna grund har åberopat en
bristfällig motivering av det ifrågasatta beslutet vad avser dels avslaget på
anmärkningen om en avskärmning av marknaden till följd av att förvaltningsbolag
för upphovsrätt har slutit avtal om att ömsesidigt företräda varandra och dels
avslaget på anmärkningen om förekomsten av en konkurrensbegränsande
samverkan mellan samma bolag i syfte att bibehålla en hög prisnivå på royalty. Då
både kommissionen och Republiken Frankrike har ifrågasatt att grunden kan
upptas till sakprövning, eftersom den avser den del av beslutet i vilket den
sistnämnda anmärkningen avslogs, skall det först prövas om sökandena kan angripa
det ifrågasatta beslutet på denna punkt.
- I detta avseende vill förstainstansrätten inledningsvis erinra om att enligt fast
rättspraxis kan talan inte föras om ett beslut som enbart utgör en bekräftelse på
ett tidigare beslut (domstolens dom av den 15 december 1988 i de förenade målen
166/86 och 220/86, Irish Cement mot kommissionen, Rec. 1988, s. 6473, punkt 16,
och dom av den 11 januari 1996 i mål C-480/93 P, Zunis Holding m.fl. mot
kommissionen, REG 1996, s. I-1, punkt 14). En rättsakt som inskränker sig till att
bekräfta en tidigare rättsakt kan nämligen inte ge de berörda möjlighet att på nytt
ta upp frågan om den bekräftade rättsaktens lagenlighet (dom av den 22 mars 1961
i de förenade målen 42/59 och 49/59, Snupat mot Höga myndigheten, Rec. 1961,
s. 99, s. 146).
- I detta fall skall det till att börja med framhållas att kommissionen redan hade
avslagit klagomålen i fråga i ett beslut av den 12 november 1992 (se punkt 9 ovan).
I domen Tremblay I avgjorde förstainstansrätten frågan om huruvida kommissionen
hade motiverat detta beslut tillräckligt när den avslog anmärkningen om
förekomsten av en överenskommelse mellan förvaltningsbolag för upphovsrätt i
olika medlemsstater som stred mot artikel 85.1 i fördraget. Förstainstansrätten
ansåg att "punkterna 12 och 13 i det omtvistade beslutet [innehöll] skälen till
avslaget på de två andra klagopunkterna, formulerade av sökandena i deras
anmärkningar till skrivelsen enligt artikel 6. Dessa klagopunkter avsåg ett påstått
avtal dels mellan de nationella förvaltningsbolag för upphovsrätt som företräddes
inom GESAC med avsikt att göra deras avgifter enhetliga till så hög taxa som
möjligt, dels mellan SACEM och vissa franska sammanslutningar av personer som
driver diskotek" (punkt 39 i domen).
- Förstainstansrätten konstaterade att motiveringen av det omtvistade beslutet inte
lät sökandena få reda på skälen till att deras klagomål avslagits, i den mån dessa
gällde en avskärmning av marknaden till följd av att förvaltningsbolag för
upphovsrätt i olika medlemsstater hade slutit avtal om att ömsesidigt företräda
varandra. Av detta drog förstainstansrätten slutsatsen att "kommissionen inte [hade]
respekterat den plikt att motivera sitt beslut som föreskrivs i artikel 190 i
fördraget" (punkt 40). Följaktligen ogiltigförklarade förstainstansrätten beslutet
enbart i den del det innebar ett avslag på anmärkningen om en avskärmning av
marknaden till följd av förekomsten av en påstådd konkurrensbegränsande
samverkan mellan förvaltningsbolagen för upphovsrätt, som skulle ha hindrat de
franska diskoteken från att få direkt tillgång till dessa bolags repertoar (punkt 49
i domen). Talan ogillades i övrigt.
- Efter förstainstansrättens ogiltigförklaring av en del av beslutet av den 12 november
1992 ifrågasatte sökandena, i sina synpunkter av den 24 juli 1995 till svar på
kommissionens skrivelse enligt artikel 6 av den 23 juni 1995, inte bara
kommissionens avsikt att avslå anmärkningen om en avskärmning av marknaden
till följd av avtal om ömsesidigt företrädande, utan upprepade också sitt påstående
om förekomsten av en andra konkurrensbegränsande samverkan mellan
förvaltningsbolagen för upphovsrätt "som avsåg att bibehålla en hög prisnivå på
musik". I det ifrågasatta beslutet gjorde kommissionen gällande att den inte var
skyldig att besvara den anmärkning som klagandena på nytt hade framställt och
hänvisade därefter uttryckligen till de skäl som den anfört i punkt 12 i sitt beslut
av den 12 november 1992, vilka enligt kommissionen i alla händelser fortfarande
var giltiga. I detta avseende konstaterar förstainstansrätten, som sökandena
dessutom har medgivit, att det ifrågasatta beslutet ordagrant upprepar de skäl som
redan ingick i det tidigare beslutet.
- Mot bakgrund av dessa omständigheter skall det framhållas att i den mån som
förstainstansrätten i domen Tremblay I endast ogiltigförklarade kommissionens
ursprungliga beslut, på grund av bristfällig motivering, i den del det innebar ett
avslag på anmärkningen om en avskärmning av marknaden till följd av avtal om
ömsesidigt företrädande, medan den ansåg att beslutet innehöll skälen till avslaget
på anmärkningen om förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan om
taxorna för royalty, var kommissionen inte skyldig att i sitt nya beslut ompröva
skälen till att den hade ansett att den sistnämnda anmärkningen inte kunde bifallas.
Även om kommissionen enligt artikel 176 i fördraget är skyldig att se till att den
rättsakt som skall ersätta den ogiltigförklarade rättsakten inte är behäftad med de
fel som fastslogs i domen om ogiltigförklaring (förstainstansrättens dom av den 2
februari 1995 i mål T-106/92, Frederiksen mot parlamentet, REGP 1995, s. II-99,
punkt 32), krävs det dock inte att denna uttalar sig på nytt om aspekter av beslutet
som inte har ifrågasatts genom domen om ogiltigförklaring.
- Som Republiken Frankrike med all rätt har gjort gällande, utgör under dessa
omständigheter kommissionens svar i skrivelsen av den 13 oktober 1995, i den mån
det rör anmärkningen om förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan
om taxorna för royalty mellan förvaltningsbolag för upphovsrätt, ett rent beslut om
bekräftelse av det tidigare beslutet av den 12 november 1992. I skrivelsen
inskränkte sig kommissionen nämligen till att erinra klagandena om den motivering
som den redan angivit i det första beslutet, vars lagenlighet inte hade ifrågasatts i
den delen genom domen Tremblay I, och som den på ett otvetydigt sätt höll fast
vid.
- Denna bedömning stöds dessutom av det förhållandet att de omständigheter och
villkor som förelåg när kommissionen avslog anmärkningen om förekomsten av en
konkurrensbegränsande samverkan om taxorna för royalty var desamma som
förelåg när beslutet av den 12 november 1992 fattades. Den enda konkreta
omständighet som klagandena åberopade till stöd för denna anmärkning i sin
skrivelse till kommissionen av den 24 juli 1995 bestod nämligen i utdrag från
uttalanden som ordföranden för SACEM och GESAC hade gjort under en
konferens om upphovsrätt den 16 och den 17 mars 1992, i vilken en tjänsteman vid
kommissionen, GD III - Industri, deltog. Som sökandena medgav vid sammanträdet
som svar på en fråga från förstainstansrätten, kan det således konstateras att
kommissionen redan kände till dessa uttalanden, nämnda i punkt 92 i domen
Tremblay I, när den fattade sitt beslut den 12 november 1992, vilket innebar att det
i alla händelser inte rörde sig om en ny omständighet som kommissionen inte
kände till när den fattade sitt ursprungliga beslut (se i detta avseende domen i det
ovan nämnda målet Zunis Holding m.fl. mot kommissionen, punkt 12).
- Eftersom ett beslut som är en ren bekräftelse på ett tidigare beslut inte är en
rättsakt som kan bli föremål för talan, kan sökandena inte, i samband med denna
talan, angripa det ifrågasatta beslutet i den del det rör avslaget på anmärkningen
om förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan om taxorna för royalty
mellan förvaltningsbolag för upphovsrätt och i detta avseende åberopa ett
åsidosättande av artikel 190 i fördraget.
- Vad för det andra beträffar den motivering av det omtvistade beslutet som avser
avslaget på anmärkningen om en avskärmning av marknaden, erinrar
förstainstansrätten om att enligt fast rättspraxis består motiveringsskyldigheten i att
på ett klart och otvetydigt sätt redogöra för hur den gemenskapsmyndighet som har
utarbetat den ifrågasatta rättsakten har resonerat så att sökanden kan få kännedom
om skälen för den vidtagna åtgärden i syfte att försvara sina rättigheter och så att
gemenskapsdomstolarna kan utöva sin kontroll (domstolens dom av den 17 januari
1995 i mål C-360/92 P, Publishers Association mot kommissionen, REG 1995, s. I-23, punkt 39, förstainstansrättens dom av den 29 juni 1993 i mål T-7/92, Asia Motor
France m.fl. mot kommissionen, Rec. 1993, s. II-669, punkt 30, och dom av den 9
januari 1996 i mål T-575/93, Koelman mot kommissionen, REG 1996, s. II-1, punkt
83). I detta avseende är kommissionen inte skyldig att i motiveringen till de beslut
som det åligger den att fatta för att säkerställa konkurrensreglernas tillämpning ta
ställning till alla argument som de berörda åberopar till stöd för sin ansökan, utan
det räcker att den anger de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som
har väsentlig betydelse för beslutets systematik (se bland annat domen i det ovan
nämnda målet Asia Motor France m.fl. mot kommissionen, punkt 31).
- I detta fall anser förstainstansrätten att sökandenas redovisning av det omtvistade
beslutet är oriktig, bland annat på grund av att de har gjort gällande att
kommissionen skulle ha begränsat sig till en bedömning av klausulerna om
ensamrätt i de avtal om att ömsesidigt företräda varandra som förvaltningsbolagen
för upphovsrätt i olika medlemsstater har slutit.
- Kommissionen har nämligen, i synnerhet i skrivelsen enligt artikel 6 som det
ifrågasatta beslutet uttryckligen hänvisar till, i stor utsträckning återgivit de svar som
domstolen lämnade i domarna i de ovan nämnda målen Tournier och Lucazeau
m.fl. angående bedömningen, i förhållande till artikel 85.1 i fördraget, av avtal om
att ömsesidigt företräda varandra som förvaltningsbolag för upphovsrätt har slutit.
Som kommissionen angav i denna skrivelse (se punkt 16 ovan) tog domstolen i sin
bedömning hänsyn till det förhållandet att klausulerna om ensamrätt i avtalen om
ömsesidigt företrädande hade upphävts, dock utan att bolagen för upphovsrätt hade
ändrat sitt handlande, vilket gick ut på att neka utländska bolag diret tillgång till
sin repertoar och att endast anförtro förvaltningen av sin repertoar utomlands till
det bolag som var etablerat inom territoriet i fråga.
- Kommissionen har vidare på ett tydligt sätt påpekat att enligt ovan nämnda
rättspraxis från domstolen kunde i detta sammang enbart ett parallellt uppträdande
av förvaltningsbolagen för upphovsrätt, som sökandena hade gjort gällande, inte,
i brist på bevis om detta, medföra en presumtion om en konkurrensbegränsande
samverkan eller ett samordnat förfarande mellan bolagen. Det fanns nämligen en
trolig förklaring till detta handlande, som i detta fall bestod i att det i det aktuella
systemet för förvaltning av upphovsrätt inte låg i bolagens intresse att bevilja
användare i andra medlemsstater direkt tillgång till deras repertoar på grund av de
kostnader för förvaltning och kontroll som detta skulle medföra.
- Efter att kommissionen i sitt beslut slutligen hade konstaterat att klagandena i sina
synpunkter av den 24 juli 1995 inte hade framfört några nya faktiska eller rättsliga
omständigheter som kunde ändra övervägandena i skrivelsen enligt artikel 6, drog
den slutsatsen att de förfaranden som förvaltingsbolagen för upphovsrätt ägnade
sig åt, och som klagandena åberopade, inte tydde på att det fanns ett avtal eller ett
samordnat förfarande mellan dem som stred mot artikel 85.1 i fördraget. I motsats
till vad sökandena i övrigt har gjort gällande, har kommissionen således inte
överlåtit prövningen av handlingarna i ärendet åt de nationella domstolarna, utan
den har i stället dragit slutsatsen att bristen på bevis betyder att det inte föreligger
någon konkurrensbegränsande samverkan som strider mot artikel 85.1 i fördraget.
- Sökandena har även, i syfte att styrka att det ifrågasatta beslutet är bristfälligt
motiverat, försökt förege att kommissionens undersökning har varit bristfällig.
Sökandena har i synnerhet klandrat kommissionen för att den inte har utnyttjat de
medel som den förfogar över för att själv undersöka det påtalade handlandet
endast på grund av att klagandena inte har försett den med bevis eller konkreta
indicier på förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan.
- Förstainstansrätten konstaterar dock att sökandena inte har bestridit att de
uppgifter som klagandena har framfört till kommissionen saknar bevisvärde, ochatt klagandena i detta avseende vare sig har har åberopat någon felaktighet i
rättstillämpningen eller i bedömningen. Dessutom medgav de vid sammanträdet att
de uppgifter som framlagts varken var "tillräckliga [eller] avgörande". Då
sökandena inte har framlagt bevis eller tillräckligt påtagliga indicier för att styrka
förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan i strid med artikel 85.1 i
fördraget, kan kommissionen inte anses ha brustit i omsorgen vid prövningen av
klagomålet endast på grund av att den inte har förordnat om ytterligare åtgärder
för bevisupptagning. Förstainstansrätten vill härvid erinra om att enligt fast
rättspraxis är kommissionen, när den handlägger ett ärende enligt artikel 3 i
förordning nr 17, inte skyldig att företa någon undersökning, utan den skall
noggrant undersöka de faktiska och rättsliga omständigheter som klaganden har
uppmärksammat den på, för att bedöma om det föreligger ett sådant handlande
som kan snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden och påverka
handeln mellan medlemsstaterna (domstolens dom av den 19 oktober 1995 i mål
C-19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. I-3319, punkt 27, och
förstainstansrättens dom av den 18 september 1992 i mål T-24/90, Automec mot
kommissionen, domen i det så kallade målet Automec II, Rec. 1992, s. II-2223,
punkt 79).
- Med hänsyn till samtliga omständigheter anser förstainstansrätten att kommissionen
har uppfyllt skyldigheten att då den avslår ett klagomål ange skälen till att den
noggranna prövningen av de faktiska och rättsliga omständigheter som kommit till
dess kännedom genom klagandena inte har fått den att inleda ett förfarande för
fastställande av en överträdelse av artikel 85 i fördraget (se domstolens beslut av
den 16 september 1997 i mål C-59/96 P, Koelman mot kommissionen, ännu inte
publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 42, och förstainstansrättens dom i det ovan
nämnda målet Koelman mot kommissionen, punkt 40).
- Av allt som har anförts ovan följer att talan inte kan bifallas på den grund som
avser en bristfällig motivering av det ifrågasatta beslutet.
Grunden avseende ett åsidosättande av artikel 176 i fördraget
Sammanfattning av parternas argumentation
- Sökandena har gjort gällande att kommissionen, genom att fatta det omtvistade
beslutet, har åsidosatt de skyldigheter som åligger den enligt artikel 176 i fördraget.
- För det första anser sökandena att kommissionen genom att fatta det ifrågasatta
beslutet har åsidosatt domen Tremblay I, eftersom den inte efter domen företog
den undersökning som förstainstansrätten hade anmodat den att göra. I domen
avsåg förstainstansrätten i själva verket att sanktionera både den otillräckliga
undersökning som föregick beslutet och den bristfälliga motiveringen av detta.
Sökandena har av detta dragit slutsatsen att kommissionen, för att uppfylla detta
åtminstone implicita föreläggande att agera, borde ha använt de medel som den
förfogar över för att göra utredningar.
- För det andra har sökandena klandrat kommissionen för att den fattade det
omtvistade beslutet utan att invänta domstolens dom i det överklagade målet
Tremblay I, trots att det fanns ett samband mellan förfarandet i överklagandet och
förfarandet i detta mål.
- Kommissionen har replikerat att argumentationen att den inte skulle ha följt
förstainstansrättens uppmaning genom att inte företa de aktiva utredningar som
domen Tremblay I förutsatte är grundad på oriktiga premisser, eftersom
förstainstansrätten ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i den del det avsåg
anmärkningen om en avskärmning av marknaden på grund av att artikel 190 i
fördraget hade åsidosatts, inte på grund av en felaktig rättstillämpning. Den anser
att det ifrågasatta beslutet, som innehåller samma slutsats som kommissionens
beslut av den 12 november 1992 samt därutöver även en motivering enligt artikel
190 i fördraget, inte kan klandras.
- Mot sökandenas argument avseende att kommissionen borde ha inväntat
domstolens dom i det överklagade målet Tremblay I, har kommissionen invänt att
förfarandet vid domstolen och förfarandet i detta mål har olika föremål, eftersom
sökandenas överklagande endast avser den partiella ogiltigförklaringen i domen
Tremblay I, och endast i den mån som förstainstansrätten inte ogiltigförklarade
beslutet i den del det innebar ett avslag på andra anmärkningar än de om
förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan. Kommissionen anser således
att den var tvungen att återuppta prövningen av klagomålet i den del det avsåg
artikel 85 i fördraget utan att invänta domstolens dom.
- Intervenienten Republiken Frankrike har gjort gällande att domen Tremblay I har
vunnit laga kraft i den del den innebär en ogiltigförklaring av kommissionens
ursprungliga beslut, eftersom domen inte har överklagats i den delen, och att
kommissionen följaktligen enligt artikel 176 i fördraget var skyldig att besvara
klagomålet på den punkten. Den anser dessutom att även om det förutsattes att
domen Tremblay I hade överklagats i sin helhet, skulle kommissionen ha haft rätt
att fatta ett nytt beslut om den ansåg att den förfogade över tillräckligt med
uppgifter för detta, eftersom ett överklagande endast under särskilda
omständigheter, som inte är relevanta i detta mål, har en suspenderande verkan.
Förstainstansrättens bedömning
- Det skall inledningsvis konstateras att när förstainstansrätten ogiltigförklarar en
institutions rättsakt, skall institutionen enligt artikel 176 vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att följa domen. I detta avseende har både domstolen och
förstainstansrätten fastslagit att institutionen, för att anpassa sig till domen och följa
den fullt ut, inte bara skall beakta domslutet utan även domskälen, eftersom dessa
är oumbärliga för att bestämma den exakta innebörden av domslutet. Det är i
själva verket i domskälen som definitionen ges av den exakta ordning som skall
anses som olaglig och som de exakta skälen till den konstaterade olagligheten
anges, vilka den berörda institutionen måste beakta när den ersätter den
ogiltigförklarade rättsakten (domstolens dom av den 26 april 1988 i de förenade
målen 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, Asteris m.fl. mot kommissionen, Rec. 1988,
s. 2181, punkt 27, och förstainstansrättens dom i det ovan nämnda målet
Frederiksen mot parlamentet, punkt 31).
- I detta fall har sökandena till att börja med åberopat att kommissionen har
åsidosatt domen Tremblay I, vilken enligt deras mening krävde att kommissionen
företog en undersökning. Det skall dock påpekas att det framgår av såväl domslutet
som domskälen till den domen att förstainstansrätten partiellt ogiltigförklarade
kommissionens tidigare beslut av den 12 november 1992, eftersom det innebar ett
åsidosättande av artikel 190 i fördraget genom att kommissionen inte gav
sökandena möjlighet att få reda på skälen till att deras klagomål avslogs i den del
som avsåg en avskärmning av marknaden. Denna slutsats innebar således inte att
förstainstansrätten vare sig anmodade kommissionen att företa en utredning eller
förelade den att agera på detta vis, vilket den inte är behörig att göra vid en
legalitetsprövning (se punkt 36 ovan). Eftersom förstainstansrätten i detta mål (se
punkt 64 ovan) har konstaterat att kommissionen har uppfyllt skyldigheten enligt
artikel 190 i fördraget att motivera sitt beslut beträffande anmärkningen om en
avskärmning av marknaden, finns det ingen grund för argumentet att kommissionen
skulle ha åsidosatt domen Tremblay I och följaktligen ha åsidosatt artikel 176 i
fördraget.
- Vad beträffar argumentet att kommissionen borde ha inväntat domstolens dom i
det av sökandena överklagade målet Tremblay I innan den fattade det ifrågasatta
beslutet, anser förstainstansrätten att det saknar relevans i detta fall. Det skall
nämligen påpekas att överklagandet endast avsåg en partiell ogiltigförklaring av
domen Tremblay I, nämligen i den del domen innebar ett ogillande av talan om
ogiltigförklaring av kommissionens ursprungliga beslutet i den del detta avsåg
anmärkningarna om en överträdelse av artikel 86 i fördraget (se punkt 12 ovan och
domstolens ovan nämnda dom av den 24 oktober 1996, Tremblay m.fl. mot
kommissionen). Förstainstansrätten konstaterar dock att domen Tremblay I inte har
överklagats i den del den innebär en ogiltigförklaring av kommissionens beslut att
avslå anmärkningen om en avskärmning av marknaden till följd av en påstådd
konkurrensbegränsande samverkan mellan förvaltningsbolagen för upphovsrätt i
strid med artikel 85 i fördraget. Eftersom förstainstansrättens dom har vunnit laga
kraft i denna del, var kommissionen inte skyldig att invänta domstolens dom för att
fatta ett nytt beslut i detta avseende.
- Av dessa omständigheter följer att talan inte kan bifallas på denna grund.
Den tredje grunden avseende ett åsidosättande av fördraget och maktmissbruk
Parternas argument
- Sökandena anser att kommissionen genom sitt handlande har åsidosatt fördraget
och gjort sig skyldig till maktmissbruk. Enligt dem har kommissionen, genom att
den trots deras uppmaningar frivilligt har underlåtit att företa en utredning i
ärendet, eller åtminstone har begränsat sig till en "passiv" utredning, främjat
vidmakthållandet av den påstådda konkurrensbegränsande samverkan och därmed
eftersträvat andra mål än de i vars syfte den har tilldelats de befogenheter som
följer av fördraget (domstolens dom av den 8 juli 1965 i de förenade målen 3/64
och 4/64, Chambre syndicale de la sidérurgie française m.fl. mot Höga
myndigheten, Rec. 1965, s. 567, dom av den 8 juni 1988 i mål 135/87, Vlachou mot
revisionsrätten, Rec. 1988, s. 2901, och dom av den 17 januari 1992 i mål C-107/90 P, Hochbaum mot kommissionen, Rec. 1992, s. I-157). Sökandena har till
stöd för denna grund hänvisat till utdrag från uttalanden som ordföranden för
SACEM och GESAC gjorde under en konferens om upphovsrätt som ägde rum i
Madrid den 16 och den 17 mars 1992.
- Kommissionen har framhållit att ett påstående om maktmissbruk bara kan tas
under övervägande om det, på grundval av objektiva, relevanta och sammstämmiga
uppgifter, förefaller som om rättsakten i fråga har beslutats i det enda eller
avgörande syftet att uppnå andra mål än de som åberopats eller för att kringgå ett
förfarande som särskilt anges i fördraget för att komma till rätta med
omständigheter i fall som det föreliggande (domstolens dom av den 5 oktober 1994
i de förenade målen C-133/93, C-300/93 och C-362/93, Crispoltoni m.fl., Rec. 1994,
s. I-4863). Det förhållandet att kommissionen i det omtvistade beslutet inte har
behandlat de argument som klagandena framförde under utredningen, kan inte i
sig utgöra maktmissbruk (domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C-69/89,
Nakajima mot rådet, Rec. 1981, s. I-2069). I detta fall anser kommissionen att
sökandena inte har framfört några uppgifter som styrker påståendet om att
kommissionen till förmån för SACEM har underlåtit att företa en utredning eller
har företagit en passiv utredning i syfte att skydda en konkurrensbegränsande
prissamverkan.
- Republiken Frankrike har inte framfört några egna synpunkter.
Förstainstansrättens bedömning
- Vad för det första beträffar anmärkningen om kommissionens påstådda
åsidosättande av fördraget, erinrar förstainstansrätten om att enligt artikel 19 första
stycket i protokoll om stadgan för Europeiska gemenskapernas domstol, som med
stöd av artikel 46 första stycket i stadgan även gäller för förstainstansrätten, och
artikel 44.1 i förstainstansrättens rättegångsregler skall en ansökan innehålla en
kortfattad framställning av grunderna. Dessa uppgifter skall vara så klara och
precisa att svaranden kan förbereda sitt svaromål och förstainstansrätten i
förekommande fall kan avgöra talan utan ytterligare uppgifter. Det skall därför
framgå av ansökan vad grunden för talan består i, vilket innebär att endast ett
abstrakt omnämnande av denna inte uppfyller kraven i domstolens stadga och
rättegångsreglerna (förstainstansrättens dom av den 12 januari 1995 i mål T-102/92,
Viho mot kommissionen, REG 1995, s. II-17, punkt 68).
- I detta fall kan det konstateras att sökandena har gjort gällande att kommissionen
har åsidosatt fördraget, utan att uttryckligen hänvisa till någon bestämmelse som
de anser har åsidosatts. I sin ansökan har sökandena nämligen på ett allmänt sett
uppgivit att "den bristfälliga motiveringen, som ofta tjänar till att dölja ett sådant
åsidosättande av fördraget som har skett i detta fall, kan ha sitt ursprung i ... en
otillräcklig behandling av ärendet" och att "genom att det förenas med ett
åsidosättande av fördraget, utgör kommissionens handlande även maktmissbruk".
- Förstainstansrätten anser att dessa påståenden, såsom de har formulerats av
sökandena, inte ger den möjlighet att med tillräcklig precision bestämma arten av
och föremålet för den anmärkning som har riktats mot kommissionen, och än
mindre att fastställa vilka bestämmelser som kommissionen skulle ha åsidosatt.
Förstainstansrätten konstaterar vidare att sökandenas argumentation inte har givit
kommissionen möjlighet att framföra särskilda synpunkter beträffande det påstådda
åsidosättandet av fördraget och att faktiskt försvara sina intressen på denna punkt.
- Under dessa omständigheter skall anmärkningen om kommissionens påstådda
åsidosättande av fördraget avvisas.
- Vad beträffar anmärkningen om maktmissbruk konstaterar förstainstansrätten att
sökandena till stöd för sin talan har åberopat utdrag ur ett protokoll från en
konferens om upphovsrätt som ägde rum i Madrid den 16 och den 17 mars 1992
(se punkt 55 ovan). Det skall erinras om att förstainstansrätten redan i den ovan
nämnda domen Tremblay I fastslog att den i dessa utdrag inte kunde finna de
uppgifter var nödvändiga för att den skulle kunna sluta sig till att det förelåg
maktmissbruk (se punkt 92 i domen). Härav följer att talan inte kan bifallas pådenna grund.
- Av allt som har anförts ovan följer att talan skall ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet
och kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, skall sökandena ersätta rättegångskostnaderna.
- Republiken Frankrike, som har intervenerat i målet, skall dock med stöd av artikel
87.4 första stycket i rättegångsreglerna bära sina rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)
följande dom:
- Talan ogillas.
- Sökandena skall ersätta rättegångskostnaderna.
- Republiken Frankrike skall bära sina egna rättegångskostnader.
BellamyKalogeropoulos
Cooke
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 november 1997.
H. Jung
A. Kalogeropoulos
Justitiesekreterare
Ordförande
1: Rättegångsspråk: franska.