TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)

den 25 oktober 2011(*)

”Dumpning – Import av ferrokisel med ursprung i före detta jugoslaviska republiken Makedonien, Kina, Egypten, Kazakstan och Ryssland – Fastställande av exportpriset – Vinstmarginal – Prisåtagande – Skada – Orsakssamband – Klagomål – Rätten till försvar – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑190/08,

Chelyabinsk electrometallurgical integrated plant OAO (CHEMK), Chelyabinsk (Ryssland),

Kuzneckie ferrosplavy OAO (KF), Novokuznetsk (Ryssland),

företrädda av P. Vander Schueren, i egenskap av ombud,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av J.‑P. Hix, därefter av J.‑P. Hix och B. Driessen, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av H. van Vliet och K. Talabér‑Ritz, därefter av H. van Vliet och M. França, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 172/2008 av den 25 februari 2008 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Egypten, Kazakstan, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Ryssland (EUT L 55, s. 6), i den del den rör sökandena,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen),

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna K. Jürimäe (referent) och S. Soldevila Fragoso,

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 maj 2010,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökandena utgörs av de två företagen Chelyabinsk electrometallurgical integrated plant OAO (CHEMK) och Kuzneckie ferrosplavy OAO (KF). Båda företagen är etablerade i Ryssland och är verksamma inom framställning av ferrokisel. Vid tidpunkten för de omtvistade händelserna skedde försäljningen via två närstående företag i Europeiska gemenskapen.

2        Efter det att Euroalliages (Liaison Committee of the Ferro-Alloy Industry) hade ingett ett klagomål den 16 oktober 2006, inledde Europeiska gemenskapernas kommission ett antidumpningsförfarande beträffande import av ferrokisel med ursprung i före detta jugoslaviska republiken Makedonien, Kina, Egypten, Kazakstan och Ryssland i enlighet med rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i ändrad lydelse (nedan kallad grundförordningen) (ersatt av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, s. 51, rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22)), och särskilt i enlighet med artikel 5 i grundförordningen (nu artikel 5 i förordning nr 1225/2009). Meddelandet om att förfarandet inletts publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 30 november 2006 (EUT C 291, s. 34). Undersökningen angående dumpning och den till följd därav uppkomna skadan omfattade perioden den 1 oktober 2005 till den 30 september 2006 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av utvecklingstendenser som påverkar skadebedömningen omfattade perioden januari 2003 till och med slutet av undersökningsperioden (nedan kallad den beaktade perioden).

3        Sökandena och deras närstående företag ingav den 15 januari 2007, inom ramen för detta förfarande, sina svar på kommissionens frågeformulär i antidumpningsundersökningen. Samma dag lade de även fram sina synpunkter på skadan, orsakssambandet mellan den påstådda skadan och den omtvistade importen samt på huruvida inledandet av antidumpningsförfarandet var lagenligt (nedan kallade synpunkter på skadan).

4        Under perioden 2–7 maj 2007 besökte kommissionen sökandenas och deras närstående företags lokaler för att kontrollera uppgifter som dessa hade lämnat.

5        Den 5 juni 2007 ägde ett förhör rum i kommissionens lokaler, under vilket sökandena lade fram sina synpunkter på skadan, på orsakssambandet mellan skadan och den dumpade importen samt på huruvida inledandet av antidumpningsförfarandet var lagenligt. Vad angår orsakssambandet insisterade de under förhöret på den roll som efterfrågan på stål och produktionskostnaderna spelar, i synnerhet energikostnaden. Vidare framhölls den omständigheten att vissa gemenskapsproducenter frivilligt hade beslutat att inrikta sig på tillverkning av andra produkter och i några fall att upphöra med produktionen av ferrokisel.

6        Den 29 augusti 2007 offentliggjorde kommissionen förordning (EG) nr 994/2007 av den 28 augusti 2007 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Egypten, Kazakstan, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Ryssland (EUT L 223, s. 1, nedan kallad förordningen om preliminär tull). Genom denna förordning infördes en preliminär antidumpningstull som för sökandena hade fastställts till 22,8 procent.

7        Genom skrivelse av den 30 augusti 2007 delgav kommissionen sökandena de faktiska omständigheter och huvudsakliga överväganden på grund av vilka de provisoriska åtgärderna hade vidtagits (nedan kallad handlingen med preliminära uppgifter). Genom skrivelse av den 10 september 2007 lät kommissionen översända till sökandena ett tillägg till handlingen med preliminära uppgifter som särskilt gällde frågan huruvida inledandet av antidumpningsförfarandet var lagenligt (nedan kallat tillägget till handlingen med preliminära uppgifter).

8        Den 1 oktober 2007 lade sökandena fram sina synpunkter på handlingen med preliminära uppgifter och tillägget till handlingen med preliminära uppgifter. De upprepade här sina argument avseende fastställandet av skadan, orsakssambandet mellan skadan och den dumpade importen samt avseende huruvida inledandet av antidumpningsförfarandet var lagenligt. Vidare har de hävdat dels att beräkningen av exportpriset blev felaktig eftersom den närstående importörens vinstmarginal som hade använts vid denna beräkning varit överskattad, dels att sökandena redan hade blivit diskriminerade i och med att handlingen med preliminära uppgifter i förtid hade delgetts Silmak Ltd, en ferrokiselproducent etablerad i före detta jugoslaviska republiken Makedonien.

9        Den 18 december 2007 riktade kommissionen en skrivelse till sökandena som innehöll de faktiska omständigheter och huvudsakliga överväganden på grundval av vilka den avsåg att rekommendera ett införande av slutgiltiga åtgärder (nedan kallat handlingen med slutliga uppgifter). Handlingen med slutliga uppgifter innehöll en bilaga som specifikt angick CHEMK (nedan kallad den för CHEMK specifika handlingen med slutliga uppgifter). I handlingen med slutliga uppgifter vidhöll kommissionen sina slutsatser om skadan och orsakssambandet. Vad gäller exportpriset förklarade kommissionen att den hade korrigerat den vinstmarginal som använts vid konstruerandet av nämnda pris genom att inte längre grunda sig på en vinstmarginal som den med sökandena närstående importören hade haft, utan på en antagen vinstmarginal som en oberoende importör uppnått. I handlingen med slutliga uppgifter återkom kommissionen däremot inte till frågan om det var lagenligt att inleda antidumpningsförfarandet och den gick inte in på det av sökandena nämna problemet med att handlingen med preliminära uppgifter hade delgetts Silmak i förtid.

10      Sökandena lade fram sina synpunkter på handlingen med slutliga uppgifter i en skrivelse som ställdes till kommissionen den 7 januari 2008. Precis som i yttrandet över handlingen med preliminära uppgifter diskuterade sökandena här huvudsakligen frågan om fastställandet av skadan och orsakssambandet mellan den påstådda skadan och den dumpade importen. Härutöver motsatte de sig att den nya beräkningsmetoden skulle användas vid beräkningen av vilken vinstmarginal som ska beaktas när exportpriset konstrueras.

11      Den 8 februari ingav sökandena en begäran till kommissionen om tillfälligt upphävande av antidumpningsåtgärdena i enlighet med artikel 14.4 i grundförordningen (nu artikel 14.4 i förordning nr 1225/2009).

12      Den 25 februari 2008 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 172/2008 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Egypten, Kazakstan, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Ryssland (EUT L 55, s. 6, nedan kallad den angripna förordningen). Enligt artikel 1 i den angripna förordningen ska en slutgiltig antidumpningstullsats på 22,7 procent tillämpas, på nettopriset fritt gemenskapens gräns, före tull, på produkter som tillverkats av sökandena.

13      Genom skrivelse av den 28 februari 2008 avslog kommissionen sökandenas begäran om tillfälligt upphävande av den angripna förordningen.

 Förfarandet och parternas yrkanden

14      Sökandena väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 14 maj 2008. Talan avsåg inte endast ogiltigförklaring av den angripna förordningen, utan även i andra hand ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 28 februari 2008 om avslag på sökandens ansökan om tillfälligt upphävande av antidumpningstullen, som hade ställts till kommissionen i skrivelse av den 8 februari 2008. Skrivelsen var riktad till rådet och kommissionen.

15      Genom en handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 maj 2008 ingav sökandena en begäran om åtgärder för processledning och bevisupptagning.

16      Genom en handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 september 2008 framställde kommissionen en invändning om rättegångshinder avseende begäran om ogiltigförklaring av dess beslut av den 28 februari 2008. Genom en särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli samma dag begärde kommissionen att få intervenera i förevarande mål till stöd för rådets yrkanden, för det fall talan förklarades inte kunna tas upp till sakprövning i den del den riktades mot nämnda beslut.

17      Genom en handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 januari 2009 yttrade sig sökandena över invändningen om rättegångshinder.

18      Genom beslut av den 12 maj 2009 i mål T-190/08, CHEMK och KF mot rådet och kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), avvisade förstainstansrätten (andra avdelningen) talan i den del den riktades mot kommissionens beslut av den 28 februari 2008. I samma beslut tillät förstainstansrätten kommissionen att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

19      Genom skrivelse av den 26 juni 2008 underrättade kommissionen förstainstansrätten om att den avstod från att inge en interventionsinlaga, men att den skulle delta i förhandlingen.

20      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara den angripna förordningen i den del den berör sökandena, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

21      Rådet har med stöd av kommissionen yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Tillämpliga bestämmelser

22      Sökandena har åberopat fem grunder till stöd för sin talan. Genom den första grunden har de ifrågasatt beräkningen av exportpriset. Den andra grunden rör Silmaks prisåtagande. Under den tredje grunden har de ifrågasatt det sätt på vilket skadan fastställdes. Under den fjärde grunden har de bestritt förekomsten av ett orsakssamband mellan den dumpade importen och skadan. Under den femte grunden slutligen, har sökandena förebrått kommissionen för att den inte efterkom deras begäran om kompletterande icke-konfidentiell information angående klagomålet.

1.     Den första grunden: Användning av en fiktiv vinstmarginal vid konstruerandet av exportpriset

 Den första grundens första del: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 2.9 i grundförordningen

 Parternas argument

23      Sökandena har hävdat att rådet gjorde en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 2.9 i grundförordningen (nu artikel 2.9 i förordning nr 1225/2009) när det ansåg att det enligt denna artikel var skyldigt att använda de oberoende importörernas fiktiva vinstmarginal och inte de närstående importörernas verkliga vinstmarginal. Även om det enligt sökandena inte föreskrivs någon specifik metod i artikel 2.9 i grundförordningen för att fastställa en skälig vinstmarginal, utgör bestämmelsen inget hinder mot att rådet använder de närstående importörernas verkliga vinstmarginal såsom denna institutions tidigare praxis visar. I vart fall innebär varken artikel 2.9 i grundförordningen eller en påstådd tidigare praxis att rådet i juridisk mening är skyldigt att använda de oberoende importörernas vinstmarginal.

24      Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

25      Det bör inledningsvis erinras om att det anges i artikel 2.8 i grundförordningen (nu artikel 2.8 i förordning nr 1225/2009), att exportpriset ska vara det pris som faktiskt betalas eller ska betalas för produkten när den säljs på export från exportlandet till gemenskapen. Enligt artikel 2.9 första stycket i grundförordningen (nu artikel 2.9 första stycket i förordning nr 1225/2009) får, när det inte finns något exportpris eller när exportpriset förefaller otillförlitligt på grund av förhållandet eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part, exportpriset konstrueras på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna för första gången säljs vidare till en oberoende köpare eller, om produkterna inte säljs vidare till en oberoende köpare eller inte säljs vidare i samma skick som de importerats, på någon annan skälig grund.

26      Det framgår således av artikel 2.9 i grundförordningen att kommissionen och rådet kan anse att exportpriset inte är tillförlitligt i två fall, nämligen då det existerar en särskild förbindelse mellan exportören och importören eller en tredje part eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören, importören eller en tredje part. Bortsett från i dessa fall är institutionerna skyldiga att grunda sig på exportpriset, då ett sådant finns, när de fastställer dumpningen (förstainstansrättens dom av den 21 november 2002 i mål T‑88/98, Kundan och Tata mot rådet, REG 2002, s. II‑4897, punkt 49).

27      Det bör också tilläggas att enligt artikel 2.9 andra stycket i grundförordningen (nu artikel 2.9 andra stycket i förordning nr 1225/2009) ska i de fall då exportpriset konstrueras på grundval av den första oberoende köparens pris eller på någon annan skälig grund, justeringar göras för alla omkostnader, inbegripet tullar och skatter som har tillkommit mellan importen och återförsäljningen samt förväntad vinst, i syfte att fastställa ett tillförlitligt exportpris vid gemenskapens gräns. I artikel 2.9 tredje stycket i grundförordningen (nu artikel 2.9 tredje stycket i förordning nr 1225/2009) anges det att de poster som ska justeras ska inbegripa en skälig marginal som ska täcka försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst.

28      Även om det föreskrivs i artikel 2.9 i grundförordningen att det ska göras en justering för vinstmarginalen, anges det inte i denna bestämmelse vilken metod för beräkning eller fastställande av marginalen som ska användas. Det nämns endast att den vinstmarginal som är föremål för justeringen ska vara skälig.

29      När producenten och importören är närstående inom gemenskapen ska enligt rättspraxis en sådan skälig vinstmarginal beräknas, inte på grundval av uppgifter som härrör från den närstående importören som kan påverkas av deras samarbete, utan på uppgifter som härrör från en oberoende importör (se, i fråga om artikel 2.8 b i rådets förordning (EEG) nr 2176/84 av den 23 juli 1984 angående skydd mot export som dumpas eller subventioneras av länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 201, s. 1), vilken väsentligen överensstämmer med artikel 2.9 i grundförordningen, domstolens domar av den 5 oktober 1988 i de förenade målen 273/85 och 107/86, Silver Seiko m.fl. mot rådet, REG 1988, s. 5927, punkt 25, och i de förenade målen 277/85 och 300/85, Canon m.fl. mot rådet, REG 1988, s. 5731, punkt 32).

30      Med hänsyn till det ovan anförda ska följaktligen artikel 2.9 i grundförordningen tolkas så att institutionerna kan välja att använda antingen den närstående importörens verkliga vinstmarginal eller de oberoende importörernas fiktiva vinstmarginal. Det enda som krävs är att vinstmarginalen är skälig.

31      Det är mot bakgrund av dessa principer som sökandenas påstående ska prövas enligt vilket rådet gjorde en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 2.9 i grundförordningen.

32      Det är utrett att försäljningen av den ferrokisel som sökandena producerade ägde rum under undersökningsperioden via närstående företag. Följaktligen hade institutionerna inte någon skyldighet att i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen, grunda sig på det verkliga exportpriset, det vill säga det pris som i realiteten erlades för produkten när den såldes på export till gemenskapen. I förevarande fall är det tvärtom tillåtet att tillämpa artikel 2.9 i grundförordningen, det vill säga ett konstruerat exportpris vilket också innebär att institutionerna var fria att välja metod vid fastställandet av en skälig vinstmarginal.

33      Därefter bör noteras att sökandena inte har bestritt denna slutsats. Tvärtom har de hävdat att institutionerna kunde välja mellan en oberoende importörs fiktiva vinstmarginal och den närstående importörens verkliga vinstmarginal. De anser dock, såsom de har förtydligat i sitt svar på en fråga som tribunalen ställde genom en processledningsåtgärd, att det framgår av institutionernas uttalande, i såväl punkt 41 i handlingen med slutliga uppgifter, som i skäl 41 i den angripna förordningen att institutionerna ansåg att de enligt artikel 2.9 i grundförordningen var skyldiga att använda en oberoende importörs fiktiva vinstmarginal vid beräkningen av exportpriset.

34      Tribunalen anser att sökandenas påståenden inte styrks av punkt 41 i handlingen med slutliga uppgifter och skäl 41 i den angripna förordningen. Institutionerna hävdade nämligen där att enligt fast praxis ska den vinst som används grunda sig på icke-närstående importörers vinst. Detta uttalande innebär inte någon som helst skyldighet att använda en oberoende importörs fiktiva vinstmarginal. Det utgör endast ett åberopande av institutionernas sedvana enligt vilken nämnda marginal i regel används vid beräkningen av exportpriset när exportören och importören är närstående.

35      En sådan tolkning av punkt 41 i handlingen med slutliga uppgifter och skäl 41 i den angripna förordningen, enligt vilken institutionerna avsåg att hänvisa enbart till en sedvänja som iakttas eller inte iakttas, beroende på omständigheterna, bekräftas av institutionernas tidigare praxis såsom den beskrivs av sökandena själva i deras inlagor. Sökandena har således hänvisat i sina inlagor till ett exempel på denna sedvänja i rådets förordning (EEG) nr 374/87 av den 5 februari 1987 om slutgiltigt upptagande av preliminär antidumpningstull och införande av en slutgiltig antidumpningstull på inkapslade kullager med ursprung i Japan (EGT L 35, s. 32) i vilken rådet använde sig av de närstående företagens verkliga vinstmarginal för att konstruera exportpriserna.

36      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att användningen i förevarande mål av oberoende importörers fiktiva vinstmarginal inte kan härröras från det faktum att institutionerna trodde sig vara tvungna därtill, utan den kommer sig av att institutionerna valde att använda oberoende importörers vinstmarginal, eftersom en närstående importörs vinstmarginal förvanskas av internpriset mellan de närstående företagen.

37      Av detta följer, tvärtemot vad sökandena har påstått, att det inte har skett någon felaktig rättstillämpning härvidlag.

38      Dessutom förfogar institutionerna enligt fast rättspraxis över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inom området för åtgärder till skydd för handel. Detta innebär att unionsdomstolen endast ska göra en begränsad rättslig prövning (förstainstansrättens dom av den 29 januari 1998 i mål T‑97/95, Sinochem mot rådet, REG 1998, s. II‑85, punkt 51, och av den 17 juli 1998 i mål T‑118/96, Thai Bicycle mot rådet, REG 1998, s. II‑2991, punkterna 32 och 33). Fastställandet av en skälig vinstmarginal utgör inte något undantag när denna praxis ska tillämpas eftersom det med nödvändighet innebär komplicerade ekonomiska bedömningar (se analogt, förstainstansrättens dom av den 30 mars 2000 i mål T‑51/96, Miwon mot rådet, REG 2000, s. II‑1841, punkt 42, och i det ovannämnda målet Kundan och Tata mot rådet, punkt 50).

39      Sökandena har emellertid inom ramen för denna del av den första grunden nöjt sig med att påstå att rådet gjorde en felaktig rättstillämpning när det tolkade artikel 2.9 i grundförordningen. Rådet ansåg sig nämligen, enligt sökandena, felaktigt vara förpliktat att använda oberoende importörers fiktiva vinstmarginal fastän det inte är förbjudet enligt bestämmelsen att använda närstående importörers verkliga vinstmarginal. Sökandena har dock inte vid något tillfälle försökt visa att institutionerna gjorde en uppenbart oriktig bedömning när de faktiskt tog hjälp av en sådan fiktiv vinstmarginal i stället för den närstående importörens verkliga vinstmarginal.

40      Härav följer att talan inte kan bifallas på den första grundens första del.

 Den första grundens andra del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

 Parternas argument

41      Sökandena har gjort gällande att rådet åsidosatte motiveringsskyldigheten i artikel 253 EG eftersom det utan någon adekvat motivering beslutade att underkänna användningen av den, med sökandena, närstående importörens vinstmarginal och att konstruera exportpriset på grundval av en oberoende importörs fiktiva vinstmarginal.

42      Rådet hade nämligen aldrig delgett sökandena skälen till att det ansåg att en vinst som deras närstående importör faktiskt gjorde var mindre skälig än en fiktiv vinstmarginal fastställd på grundval av oberoende importörers fiktiva vinstmarginaler. Dessutom utgör enbart den hänvisning som rådet gjorde till sin tidigare praxis, vilken bestod i att använda en fiktiv vinstmarginal som fastställts i förhållande till oberoende importörers fiktiva vinstmarginal, inte en tillräcklig förklaring med avseende på artikel 253 EG.

43      Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

44      Enligt rättspraxis ska det av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG klart och tydligt framgå hur den unionsinstitution som har antagit den angripna rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att unionsdomstolen ges möjlighet att göra sin prövning (domstolens dom av den 30 september 2003 i mål C‑76/01 P, Eurocoton m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. I‑1009, punkt 88, och förstainstansrättens dom av den 12 oktober 1999 i mål T‑48/96, Acme Industry mot rådet, REG 1999, s. II‑3089, punkt 141).

45      Rådet är inte skyldigt att i motiveringen till förordningen ta ställning till alla de faktiska och rättsliga omständigheter som berörda parter åberopar under det administrativa förfarandet (förstainstansrättens dom av den 20 oktober 1999 i mål T‑171/97, Swedish Match Philippines mot rådet, REG 1999, s. II‑3241, punkt 82). Det krävs vidare inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom kraven på motivering ska bedömas med beaktande av bland annat det sammanhang som rättsakten ingår i och de olika rättsregler som gäller på området (förstainstansrättens dom av den 28 september 1995 i mål T‑164/94, Ferchimex mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2681, punkt 118). Det är tillräckligt att kommissionen redovisar de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för beslutets utformning (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 18 september 1996 i mål T‑387/94, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑961, punkterna 103 och 104).

46      Rådet har i förevarande mål förklarat i skäl 41 i den angripna förordningen och i punkt 41 i handlingen med slutliga uppgifter, för det första, att den vinst som användes för att konstruera exportpriset i det preliminära skedet var den berörde närstående importörens vinst, för det andra, att enligt unionsinstitutionernas fasta praxis ska den vinst som används grunda sig på den som oberoende importörer har åstadkommit och, för det tredje, att den vinstmarginal som använts i det preliminära skedet således hade behövt korrigeras, vilken visade sig i en liten ökning av den vinst som användes, medan sökandena har hävdat att vinstnivån var överskattad.

47      Tvärtemot vad sökandena har påstått, framgår det klart och tydligt av skäl 41 i den angripna förordningen och punkt 41 i det slutgiltiga meddelandet med uppgifter att institutionernas beslut, att underkänna användningen av den med sökandena närstående importörens verkliga vinstmarginal och att konstruera exportpriset på grundval av den fiktiva vinstmarginal som en oberoende importör skulle ha realiserat, är en direkt följd av det band som finns mellan sökandena och deras importör. Genom att agera på detta sätt ville institutionerna förmedla till sökandena att det var rimligare att ta hjälp av en oberoende importörs fiktiva vinstmarginal än den närstående importörens verkliga vinstmarginal.

48      Sökandena har i sitt yttrande över handlingen med slutliga uppgifter bestritt beslutet att använda en fiktiv vinstmarginal och har på så sätt visat att de helt och hållet förstått institutionernas resonemang samt var i stånd att tillvarata sina rättigheter. För det första redogjorde de för skälen till att de ansåg att det i detta fall var olämpligt att använda ett oberoende företags vinstmarginal. För det andra förklarade de att den närstående importörens verkliga vinstmarginal var tillförlitlig och skälig. För det tredje gjorde de gällande att, även om kommissionen hade som fast praxis att ta hjälp av en oberoende importörs fiktiva vinstmarginal, det inte finns någon bestämmelse i grundförordningen som hindrar att kommissionen använder sig av ett närstående företags verkliga vinstmarginal.

49      Tribunalen finner således att talan inte kan bifallas på den första grundens andra del.

 Den första grundens tredje del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar

 Parternas argument

50      Sökandena har hävdat att rådet åsidosatte deras rätt till försvar eftersom de till följd av avsaknaden av motivering inte kunde tillvarata sina intressen på ett ändamålsenligt sätt. Rådet gav således aldrig sökandena möjlighet att lägga fram sina synpunkter på rådets argument till stöd för användningen av en fiktiv vinstmarginal. Det var nämligen inte förrän i svarsskrivelsen som rådet förklarade vad det var för misstag som hade begåtts i samband med förordningen om preliminär tull när den verkliga vinstmarginalen fastställdes, ett misstag som sökandena inte informerades om förrän den 3 mars 2008, efter det att den angripna förordningen antagits.

51      Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

52      Det framgår av domstolens rättspraxis att de krav som följer av att rätten till försvar iakttas ska beaktas, inte endast i samband med förfaranden som kan leda till sanktioner, utan även i samband med undersökningsförfaranden som genomförs innan en antidumpningsförordning antas som kan påverka berörda företag direkt och individuellt och få ofördelaktiga följder för dessa (domstolens dom av den 27 juni 1991 i mål C‑49/88, Al-Jubail Fertilizer mot rådet, REG 1991, s. 3187, punkt 15). I synnerhet ska berörda företag ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående om att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada (domen i det ovan nämnda målet Al-Jubail Fertilizer mot rådet, punkt 17).

53      Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska undersöka om rådet har åsidosatt sökandenas rätt till försvar.

54      När det för det första rör sig om sökandenas argument enligt vilket rådet aldrig gav dem möjlighet att före svaromålet lägga fram sina synpunkter på rådets argument till stöd för användningen av den fiktiva vinstmarginalen, bör det erinras om att enligt vad som anförts på ett klart och tydligt sätt, såväl ovan i punkterna 47 och 48, som i punkt 41 i handlingen med slutliga uppgifter och skäl 41 i den angripna förordningen, att institutionernas beslut att underkänna användningen av den med sökandena närstående importörens verkliga vinstmarginal när exportpriset konstruerades var en direkt följd av det band som fanns mellan sökandena och deras importör. Vidare har sökandena i sitt yttrande över handlingen med slutliga uppgifter bestritt institutionernas beslut att använda en fiktiv vinstmarginal. Härav följer att sökandena inte endast fick tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på användningen av en fiktiv vinstmarginal, utan att de härutöver verkligen tillkännagav sin uppfattning i detta hänseende.

55      Beträffande sökandenas argument att rådet inte, före svaromålet, förklarade vari misstaget i samband med fastställandet av den verkliga vinstmarginalen bestod, framhåller tribunalen att den verkliga vinstmarginalen användes vid konstruerandet av exportpriset inom ramen för införandet av de provisoriska antidumpningsåtgärderna. Det framgår däremot av skäl 41 i den angripna förordningen att det, vid tidpunkten för införandet av de slutgiltiga antidumpningsåtgärderna, var en fiktiv vinstmarginal som användes. Sökandena har emellertid inte visat i vilket avseende de förklaringar som de ansåg sig ha fått för sent var relevanta för att de skulle kunna tillvarata sina intressen inom ramen för antagandet av den angripna förordningen.

56      Härav följer att det inte har skett något åsidosättande av sökandenas rätt till försvar.

57      Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den första grundens tredje del.

 Den första grundens fjärde del: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed

 Parternas argument

58      Sökandena har hävdat i samband med repliken att rådet brustit i sin omsorgsplikt och åsidosatt principen om god förvaltningssed. Det framgår nämligen av svarsskrivelsen att rådet påstås ha gjort en uppenbart oriktig bedömning som sökandena blev förhindrade att bestrida i sin ansökan på grund av att rådet inte prövade deras argument i tid.

59      Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

60      Enligt artikel 21 första stycket i domstolens stadga, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i nämnda stadga, och artikel 44.1 c och d i tribunalens rättegångsregler ska varje ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan och en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och tribunalen ska kunna pröva talan. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga förhållanden som talan grundas på åtminstone kortfattat, men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (förstainstansrättens dom av den 6 maj 1997 i mål T‑195/95, Guérin automobiles mot kommissionen, REG 1997, s. II‑679, punkt 20, och av den 3 februari 2005 i mål T‑19/01, Chiquita Brands m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑315, punkt 64).

61      Det framgår dock inte klart av sökandenas inlagor vilka faktiska och rättsliga omständigheter de har anfört till stöd för denna anmärkning. De har påstått att de blev förhindrade att bestrida en uppenbart oriktig bedömning eftersom rådet inte prövade deras argument i tid, Sökandena har emellertid varken preciserat vilka argument de syftar på eller vilken uppenbart oriktig bedömning det rör sig om.

62      Talan kan inte tas upp till prövning på den första grundens fjärde del och därför ska talan i de delar den kan prövas på sökandens första grund lämnas utan bifall.

2.     Den andra grunden: Silmaks erbjudna prisåtagande

 Den andra grundens första del: Åsidosättande av principen om likabehandling

 Parternas argument

63      Sökandena har gjort gällande att rådet åsidosatte principen om likabehandling när det delgav Silmak handlingen med preliminära uppgifter i förtid, vilket gjorde det möjligt för företaget att göra ett prisåtagande. De har anfört att rådet underlät att samtidigt delge dem nämnda handling fastän de befann sig i samma situation som Silmak. Härutöver har de gjort gällande att enligt domstolens dom av den 11 juli 1990 i mål C‑323/88, Sermes (REG 1990, s. I-3027), punkterna 46 och 47, kan en diskriminering inte rättfärdigas av olikheter i de berörda parternas rättsliga ställning, såvida det inte finns någon lagstadgad grund för dessa olikheter. Rådet har själv åberopat en fast praxis och inte en rättsakt.

64      Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

65      Enligt likabehandlingsprincipen får lika situationer inte behandlas olika och olika situationer får inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (domstolens dom av den 27 januari 2005 i mål C‑422/02 P, Europe Chemi-Con (Deutschland) mot rådet, REG 2005, s. I‑791, punkt 33).

66      Tribunalen anser härvidlag att sökandena och Silmak inte kunde anses befinna sig i liknande situationer.

67      Rådet har förklarat i sina inlagor att institutionerna agerade med tillämpning av de principer som uppställts i slutsatserna från Europeiska rådet i Essen (Tyskland) av den 9 och 10 december 1994 och i artikel 36.2 i stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, å andra sidan (EUT L 84, 2004, s. 13, nedan kallat ASA). Enligt dessa principer hade kommissionen infört en fast praxis för antidumpningsundersökningar avseende länder som är kandidatländer för anslutning, enligt vilken den underrättar stabiliserings- och associeringsrådet, den berörda regeringen och de exporterande producenterna om de faktiska omständigheter på grund av vilka den kommer att rekommendera rådet att vidta provisoriska åtgärder. Rådet har preciserat att denna information som endast avser de faktiska omständigheter som styrker dumpningen främst syftar till att exportören ska kunna göra ett prisåtagande.

68      Tribunalen framhåller i likhet med rådet att det föreskrivs i artikel 36.2 i ASA att stabiliserings- och associeringsrådet ska underrättas om dumpningen så snart som den importerande partens myndigheter har inlett en undersökning. Om inte dumpningen upphör eller om inte någon annan tillfredsställande lösning nås inom 30 dagar efter det att frågan hänskjutits till stabiliserings- och associeringsrådet får den importerande parten vidta lämpliga åtgärder. Det följer av denna bestämmelse att det med nödvändighet måste upprättas kontakter mellan kommissionen och producenterna i före detta jugoslaviska republiken Makedonien innan provisoriska antidumpningsåtgärder vidtas, utan vilka det inte går att finna en tillfredsställande lösning. Av samma skäl följer det av denna bestämmelse att de överväganden och faktiska omständigheter som ligger till grund för institutionernas avsikt att rekommendera rådet att vidta provisoriska antidumpningsåtgärder måste vara bekant för de exporterande producenterna, annars skulle det vara svårt för dessa att föreslå en tillfredsställande lösning.

69      Eftersom Silmak är en producent etablerad i före detta jugoslaviska republiken Makedonien, har företaget dragit nytta av denna bestämmelse och erhållit handlingen med preliminära uppgifter i förtid, vilket gjorde det möjligt för det att lämna ett prisåtagande till kommissionen. Följaktligen utgör den förtida delgivningen av nämnda handling till Silmak inte någon särbehandling, eftersom detta företag med avseende på artikel 36.2 i ASA befann sig i en annan situation än sökandena.

70      Denna slutsats påverkas inte av sökandenas argument som bygger på domen i det ovan i punkt 63 nämnda målet Sermes.

71      Tvärtemot vad sökandena har påstått bekräftade inte domstolen rent allmänt i denna dom att en ”diskriminering” endast kan motiveras av olikheter i de berörda parternas rättsliga ställning om det finns en lagstadgad grund för dessa olikheter. I det mål som ledde fram till nämnda dom hävdade sökanden att tillämpningen av särskilda bestämmelser om tysk intern handel som möjliggjorde export utan antidumpningstull från Tyska demokratiska republiken till Förbundsrepubliken Tyskland innebar diskriminering. Domstolen gav i domen svaret att den särbehandling som Sermes hänvisade till hade en normativ grund i ett protokoll som utgjorde en integrerad del av fördraget och kunde således inte betraktas som diskriminering. Härvid nöjde sig domstolen med att anföra att den omständigheten att ett protokoll, som utgör en integrerad del av fördraget, innehåller speciella bestämmelser om tysk intern handel utgör ett objektivt skäl för en mer förmånlig behandling av exporterande producenter etablerade i Tyska demokratiska republiken, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 65.

72      Det är i vart fall viktigt att slå fast i förevarande mål, såsom har anförts ovan i punkt 68, att särbehandlingen av Silmak i förhållande till sökandena hade sin grund i en normativ text, nämligen artikel 36.2 i ASA.

73      Tribunalen finner härutöver att sökandena inte har kunnat styrka att förekomsten av en diskriminerande behandling i samband med utlämnandet av handlingen med preliminära uppgifter kunde ha påverkat den angripna förordningens lagenlighet och på så sätt motivera en ogiltigförklaring av densamma. När sökandena förhördes på denna punkt vid förhandlingen erinrade de om att de hade förklarat i sina inlagor att rådet till följd av denna diskriminerande behandling slagit fast i den angripna förordningen att sökandena var skyldiga att betala antidumpningstull under fem och ett halvt år medan Silmak endast behövde betala tull under fem år.

74      Om det emellertid å ena sidan antas att detta påstående ska tolkas så, att den angripna förordningen måste ogiltigförklaras i den del den rör sökandena därför att även Silmak borde ha blivit skyldig att betala antidumpningstull under fem och ett halvt år, ska det erinras om att det framgår av rättspraxis att principen om likabehandling eller icke-diskriminering, såsom den benämnts i punkt 65 ovan, ska tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 4 juli 1985 i mål 134/84, Williams mot revisionsrätten, REG 1985, s. 2225, punkt 14 och där angiven rättspraxis, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑308/94, Cascades mot kommissionen, REG 1998, s. II‑925, punkt 259, och av den 20 mars 2002 i mål T‑23/99, LR AF 1998 mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1705, punkt 367). Härav följer att sökandena inte kan åberopa den omständigheten att Silmak enligt förordningen på ett rättsstridigt sätt åläggs en skyldighet att erlägga antidumpningstull under en period av endast fem år, som stöd för sin begäran om ogiltigförklaring av den angripna förordningen, i den del som avser dem.

75      Om det å andra sidan förutsätts att påståendet ska tolkas så att den angripna förordningen ska ogiltigförklaras, såvitt den avser sökandena därför att de precis som Silmak borde ha ålagts en skyldighet att erlägga antidumpningstull under en period av endast fem år, ska det erinras om, såsom framgår av skäl 132 i den angripna förordningen, att sökandena hade erbjudit kommissionen ett prisåtagande som den inte godtog. Sökandena har emellertid inte försökt visa att det prisåtagande som de hade kunnat erbjuda tidigare, det vill säga samtidigt med Silmak, skulle ha haft ett annat innehåll än det prisåtagande som de gjorde efter det att handlingen med slutliga uppgifter delgetts och att detta tidigare prisåtagande skulle ha haft bättre förutsättningar att godtas av kommissionen. Följaktligen kunde förekomsten av en diskriminerande behandling till Silmaks fördel i vart fall inte motivera en ogiltigförklaring av den angripna förordningen.

76      Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan talan inte bifallas på den andra grundens första del.

 Den andra grundens andra del: Åsidosättande av artikel 6.7, artikel 8.4 och artikel 20.1 i grundförordningen

 Parternas argument

77      Sökandena har gjort gällande att rådet har åsidosatt artikel 20.1, artikel 6.7 och artikel 8.4 i grundförordningen (nu artikel 20.1, artikel 6.7 och artikel 8.4 i förordning nr 1225/2009).

78      För det första har sökandena anfört att det anges i artikel 20.1 i grundförordningen att handlingen med preliminära uppgifter inte kan delges exportörerna förrän efter det att de provisoriska antidumpningsåtgärderna införts och på skriftlig begäran. Fastän Silmak enligt sökandena inte hade riktat någon skriftlig begäran till kommissionen om utlämnande av handlingen med preliminära uppgifter, hade denna delgett Silmak dokumentet den 11 juli 2007, långt före antagandet av förordningen om provisoriska åtgärder.

79      För det andra har sökandena gjort gällande att det prisåtagande som Silmak gjorde på grund av att den rättsstridiga delgivningen av handlingen med preliminära uppgifter, inte fördes till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet förrän efter det att förordningen om preliminär tull formellt hade offentliggjorts, vilket enligt dem strider mot artikel 6.7 och artikel 8.4 i grundförordningen. Sökandena fick nämligen inte kännedom om prisåtagandet förrän i förordningen om preliminär tull och kunde inte studera sin icke-konfidentiella version förrän den 3 september 2007.

80      Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

81      Angående anmärkningen om åsidosättande av artikel 20.1 i grundförordningen påpekas inledningsvis att denna artikel rör utlämnande av uppgifter till parterna. I nämnda artikel föreskrivs mer specifikt att de berörda parterna har möjlighet att begära att uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden som ligger till grund för införandet av provisoriska åtgärder lämnas ut. Här anges också hur det rent praktiskt går till. Således föreskrivs det i artikel 20.1 i grundförordningen att en sådan begäran ska göras skriftligen omedelbart efter det att de provisoriska åtgärderna har införts och uppgifterna ska så snart som möjligt lämnas ut skriftligen.

82      Det finns emellertid inte något i denna artikels ordalydelse som leder till slutsatsen att handlingen med preliminära uppgifter, enligt vad sökandena har gjort gällande, inte kan delges exportörerna förrän efter det att de provisoriska antidumpningsåtgärderna införts och på skriftlig begäran. Även om det kan härledas av artikel 20.1 i grundförordningen att de berörda parterna inte kan begära att få ta del av meddelandet med uppgifter innan provisoriska åtgärder har införts och att de måste framställa sin begäran skriftligen, hindrar inte denna artikel kommissionen från att ta initiativ till att delge nämnda handling innan provisoriska åtgärder införs och utan att en skriftlig begäran om detta har riktats till den.

83      Följaktligen kan sökandenas anmärkning, vilken bygger på en felaktig läsning av artikel 20.1 i grundförordningen, inte godtas.

84      När det sedan gäller åsidosättandet av artikel 6.7 och artikel 8.4 i grundförordningen erinrar tribunalen om att det i artikel 6.7 i grundförordningen anges att de berörda parterna på skriftlig begäran kan få tillåtelse att ta del av de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet och att de kan yttra sig över innehållet i nämnda handlingar, eftersom sökandenas synpunkter måste beaktas av kommissionen. Det föreskrivs även i artikel 8.4 i grundförordningen att de parter som erbjuder ett åtagande ska tillhandahålla en icke-konfidentiell version av åtagandet, som kan ges ut till de parter som berörs av undersökningen.

85      Det är på nytt angeläget att notera att inget i ordalydelsen i dessa bestämmelser styrker sökandenas påstående att det faktum, att Silmaks prisåtagande inte fördes till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet förrän efter det att förordningen om preliminär tull formellt hade offentliggjorts, strider mot artikel 6.7 och artikel 8.4 i grundförordningen. Även om det föreskrivs i dessa bestämmelser dels en skyldighet för de parter som gjort ett prisåtagande att tillhandahålla en icke‑konfidentiell version av åtagandet, dels en skyldighet för kommissionen att ge de berörda parter, som begärt det skriftligen, tillgång till denna icke‑konfidentiella version, innehåller bestämmelserna ingen anvisning och a fortiori ingen skyldighet vad beträffar den tidpunkt då kopian av prisåtagandet lämpligen bör föras till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet.

86      Denna anmärkning ska, precis som den föregående, underkännas då den bygger på en felaktig tolkning av artikel 6.7 och artikel 8.4 i grundförordningen.

87      Dessutom ska det framhållas att den överträdelse av förfarandebestämmelserna som sökandena har gjort gällande i förevarande mål kan leda till en ogiltigförklaring av den angripna förordningen endast om den på ett konkret sätt har påverkat sökandenas rätt till försvar och på så sätt innehållet i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 juli 1980 i mål 30/78, Distillers Company mot kommissionen, REG 1980, s. 2229, punkt 26).

88      Sökandena har emellertid inte framfört något argument som kan visa att det prisåtagande som de skulle ha kunnat göra tidigare, efter att ha studerat Silmaks åtagande, och handlingen med preliminära uppgifter, dels skulle ha haft ett annat innehåll än det åtagande som de gjorde efter det att handlingen med slutliga uppgifter hade delgetts, dels skulle ha haft bättre förutsättningar att godtas av kommissionen. De har följaktligen inte visat att den angripna förordningen skulle ha fått ett annat innehåll vad dem beträffar, i avsaknad av de påstådda bristerna.

89      Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan talan inte vinna bifall på den andra grundens andra del.

 Den andra grundens tredje del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

 Parternas argument

90      Sökandena har hävdat att rådet har underlåtit att fullgöra sin motiveringsskyldighet. Trots att de i sitt yttrande över handlingen med preliminära uppgifter faktiskt gjorde gällande att likabehandlingsprincipen hade åsidosatts förklarade inte rådet vid något tillfälle, inklusive i den angripna förordningen, varför den hade lämnat ut handlingen med preliminära uppgifter i, inlett diskussioner om prisåtagandet och antagit den angripna förordningen.

91      Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

92      Denna anmärkning ska prövas mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 44 och 45.

93      I förevarande mål har kommissionen i skälen 175 och 180 i förordningen om preliminär tull förklarat varför den ansåg att Silmaks erbjudande om prisåtagande kunde godtas. Rådet förklarade också i skälen 130–132 i den angripna förordningen varför det hade beslutat att inte godta de åtaganden som fyra exporterande producenter hade gjort och ta tillbaka godtagandet av Silmaks åtagande. Institutionerna iakttog härmed de krav som uppställs i den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 44 och 45.

94      Däremot var rådet, enligt samma rättspraxis och tvärtemot vad sökandena har hävdat, inte skyldigt att bemöta deras synpunkter på åsidosättandet av likabehandlingsprincipen, vilka gick ut på att handlingen med preliminära uppgifter hade delgetts i förtid. Även om skälen till att de prisåtaganden som erbjuds kommissionen godtas eller inte godtas är mycket viktiga i den angripna förordningen, kan det inte hävdas att så är fallet även med skälen till den förtida delgivningen av handlingen med slutliga uppgifter till Silmak. Det har redan utretts ovan i punkterna 73–75 att konstaterandet, av att det skett ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen i samband med utlämnandet i förtid av nämnda handling, inte kunde påverka den angripna förordningens lagenlighet. Även om det antogs att sökandena hade erhållit förklaringarna till att handlingen med preliminära uppgifter delgavs i förtid, skulle nämligen dessa förklaringar inte ha upplyst dem om varför deras prisåtagande inte hade godtagits och Silmaks åtagande hade godtagits i det preliminära skedet och sedan avvisats i det slutliga skedet. Med andra ord kan skälen till den förtida delgivningen av handlingen med preliminära uppgifter inte anses ligga till grund för den angripna förordningen, på så sätt att sökandena i avsaknad av dessa förklaringar inte skulle kunna förstå nämnda förordning.

95      Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den andra grundens tredje del.

 Den andra grundens fjärde del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar

 Parternas argument

96      Sökandena anser att deras rätt till försvar har åsidosatts eftersom Silmaks prisåtagande inte fördes till de icke-konfidentiella handlingarna i tid, det vill säga vid den tidpunkt då de icke-konfidentiella uppgifterna kunde användas vid de berörda parternas utövande av sin rätt till försvar. Trots att rådet har påstått sig ha fört nämnda åtagande till de konfidentiella handlingarna den 3 augusti 2007, har sökandena noterat att datumet på kopian av åtagandet, som de tagit del av bland de icke-konfidentiella handlingarna, är satt till den 3 september 2007, vilket betyder att åtagandet i realiteten inte hade förts till de icke-konfidentiella handlingarna innan dess. Sökanden kunde därför inte föreslå ett prisåtagande innan de provisoriska åtgärderna hade införts, och deras rätt till försvar åsidosattes.

97      Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

98      Tribunalen erinrar om att enligt den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 52 ska berörda företag ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter. Det framgår också av rättspraxis att det inte kan röra sig om ett åsidosättande av rätten till försvar om det visar sig att sökandena, trots de brister i förfarandet som institutionerna gjort sig skyldiga till, var i stånd att under det administrativa förfarandet på ett tillfredsställande sätt yttra sig (förstainstansrättens dom av den 19 november 1998 i mål T‑147/97, Champion Stationery m.fl. mot rådet, REG 1998, s. II‑4137, punkt 79). Det ankommer slutligen på sökandena att visa att de i avsaknad av nämnda brister skulle ha kunnat försvara sig på ett bättre sätt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑51/92 P, Hercules Chemicals mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4235, punkt 81, och av den 15 oktober 2002, i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 318).

99      I förevarande mål har sökandena påstått att den icke-konfidentiella versionen av Silmaks prisåtagande borde ha förts till handlingarna i ärendet den 3 augusti 2007 innan förordningen om preliminär tull antogs. De har dock inte förklarat, vare sig på vilket sätt bristerna i förfarandet hindrade dem från att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter, eller hur de utan nämnda brister skulle ha kunnat försvara sig bättre. Även om sökandena inte fick tillgång till den icke‑konfidentiella versionen av Silmaks prisåtagande innan förordningen om preliminär tull antogs, fick de inte desto mindre tillfälle att erbjuda kommissionen ett sådant åtagande, såsom nämns i skäl 132 i den angripna förordningen, efter delgivningen av handlingen med slutliga uppgifter. Sökandena har inte förebringat något bevis för att det åtagande som de skulle ha kunnat göra tidigare efter att ha tagit del av Silmaks åtagande dels skulle ha haft ett annat innehåll än det åtagande som de gjorde efter det att handlingen med slutliga uppgifter hade delgetts, dels att detta åtagande skulle haft bättre förutsättningar att godtas av kommissionen. Det måste således anses att sökandena inte skulle ha kunnat försvara sig bättre om de hade fått tillgång till Silmaks åtagande före antagandet av förordningen om preliminär tull.

100    Således kan institutionerna inte kritiseras för att ha åsidosatt sökandenas rätt till försvar. Av detta följer att den andra grundens fjärde del inte kan godtas.

101    Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

3.     Den tredje grunden: Fastställandet av skadan

 Parternas argument

102    Sökandena har gjort gällande att rådet har åsidosatt artikel 3.6 i grundförordningen (nu artikel 3.6 i förordning nr 1225/2009), eftersom en betydande del av gemenskapsindustrin inte har lidit någon skada. Det har nämligen inte bestritts att FerroAtlántica SL och FerroPem SAS, två gemenskapsproducenter av ferrokisel som under undersökningsperioden företrädde en mycket betydande del av gemenskapsindustrin, uttryckt i produktionskapacitet och produktionsvolym, inte hade lidit någon skada under denna period, eftersom deras produktion, försäljning och kapacitetsutnyttjande var stabila och till och med ökade. Rådet har ansett med stöd av artikel 4 och artikel 3.5 i grundförordningen (nu artikel 4 och artikel 3.5 i förordning nr 1225/2009) att det var skyldigt att fastställa att gemenskapsindustrin i dess helhet åsamkats väsentlig skada. Enligt sökandena är det uppenbart att rådet genom sitt agerande begick flera allvarliga misstag.

103    För det första skulle det utgöra felaktig rättstillämpning att hävda att rådet i sin skadebedömning är skyldigt att uteslutande beakta de ekonomiska faktorer som på samma sätt berör alla gemenskapsindustrins medlemmar. Sökandena har härvidlag anfört att, även om det enligt artikel 3 i grundförordningen faktiskt krävs att det fastställs att väsentlig skada åsamkats gemenskapsindustrin, det inte preciseras i denna bestämmelse huruvida kommissionen ska beakta endast prestanda som fastställs i form av det vägda genomsnittet av gemenskapsproducenterna i deras helhet eller om den även ska ta hänsyn till varje producents individuella prestanda.

104    För det andra har sökandena erinrat om att rådet är skyldigt att visa att det skett en väsentlig skada i den mening som avses i artikel 3.1 och 3.6 i grundförordningen (nu artikel 3.1 och 3.6 i förordning nr 1225/2009). Enligt sökandena kan det först och främst inte vara fråga om någon väsentlig skada som orsakats gemenskapsindustrin, varken i juridisk eller i faktisk mening, eftersom en betydande del av gemenskapsindustrin inte alls har lidit någon skada. Vidare anser sökandena att åtgärder som åläggs under sådana förhållanden är oproportionerliga. Slutligen har de hävdat att fastställandet av att väsentlig skada har åsamkats gemenskapsindustrin, varav en betydande del inte har lidit någon skada, inte kan anses grundat på trovärdiga och tillförlitliga bevis och inte heller har utförts på ett rättvist sätt. Enligt artikel 3.2 i grundförordningen (nu artikel 3.2 i förordning nr 1225/2009) ska emellertid fastställande av skada grundas på faktiska bevis och ska inbegripa en objektiv granskning av den påstådda dumpade importens inverkan på gemenskapsindustrin.

105    För det tredje anser sökandena att kommissionens uppfattning som går ut på att skadan ska fastställas på grundval av de vägda genomsnittliga resultaten från gemenskapsindustrin i dess helhet inte har stöd i grundförordningen och a fortiori inte är angiven i samma förordning i egenskap av enda metod som gör det möjligt att fastställa att det uppkommit skada. De anser även, för det fall rådets inställning som består i att skadan ska fastställas på grundval av de vägda genomsnittliga resultaten från gemenskapsindustrin i dess helhet skulle vara riktig, att en sådan uppfattning skulle leda till att förbudet mot rättsmissbruk överträds vilket är en allmän unionsrättslig princip som har formulerats i rättspraxis.

106    Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

107    Sökandena har i huvudsak bestritt rådets slutsats att gemenskapsindustrin har lidit skada när, enligt deras åsikt, produktionen, försäljningen och graden av kapacitetsutnyttjande hos de båda gemenskapsproducenter som företräder en betydande del av gemenskapsindustrin har varit stabila eller ökat. De har hävdat att rådet härigenom åsidosatte artikel 3.6 i grundförordningen.

108    Prövningen av den tredje grunden bör ske i två steg. Inledningsvis ska artikel 3.6 och mer allmänt artikel 3 i grundförordningen analyseras, vilken artikel rör fastställandet av skadan, för att det ska kunna avgöras vilka skyldigheter institutionerna har enligt sistnämnda bestämmelse i fråga om metoden för skadebedömningen. Därefter ska det kontrolleras huruvida institutionerna i förevarande mål har agerat i överensstämmelse med de principer som uppställs i bestämmelsen, inklusive med avseende på situationen för FerroPem och FerroAtlántica, såsom den beskrivits av sökandena.

109    När det för det första gäller tolkningen av artikel 3.6 i grundförordningen som har åsidosatts enligt sökandena, kan det sägas att den innehåller tre principer. Först innebär skadebedömningen att institutionerna visar att den dumpade importen haft en inverkan på gemenskapsindustrin. Därefter preciseras det i denna bestämmelse att det är inverkan av den dumpade importens omfattning och prisnivå som ska analyseras. Slutligen måste skadan vara väsentlig.

110    Däremot beskrivs inte i denna bestämmelse den metod som ska användas vid analysen av inverkan av den dumpade importens omfattning och prisnivå på gemenskapsindustrin. Här ska det hänvisas till artikel 3.2 och 3.5 i grundförordningen. Det anges rent allmänt i artikel 3.2 i förordningen att granskningen av den dumpade importens inverkan på den berörda gemenskapsindustrin ska innefatta en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för industrins tillstånd. Den innehåller en uppräkning som inte är uttömmande av nämnda ekonomiska faktorer och förhållanden och det preciseras att varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer nödvändigtvis behöver vara avgörande.

111    Det framgår således, vid en jämförelse av punkterna 2, 5, och 6 i artikel 3 i grundförordningen, att fastställandet av skada ska inbegripa en objektiv granskning, grundad på faktiska bevis, av inverkan av den dumpade importens omfattning och prisnivå på gemenskapsindustrin och innefatta en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för industrins tillstånd.

112    Tribunalen förtydligar vidare att begreppet gemenskapsindustrin vilket används i artikel 3.2, 3.5 och 3.6 i grundförordningen definieras i artikel 4.1 i grundförordningen (nu artikel 4.1 i förordning nr 1225/2009) där det anges att begreppet gemenskapsindustri ska avse alla producenter inom gemenskapen vilka tillverkar den likadana produkten eller de producenter vars sammanlagda tillverkning av produkten utgör en betydande del, enligt definitionen i artikel 5.4 i grundförordningen (nu artikel 5.4 i förordning nr 1225/2009), av gemenskapens sammanlagda tillverkning av denna produkt.

113    Artikel 5 i grundförordningen handlar om inledandet av antidumpningsundersökningen. I punkt 4 föreskrivs det att klagomålet, vilket ligger till grund för att en antidumpningsundersökning inleds, ska anses vara ingett av gemenskapsindustrin eller för dess räkning om det stöds av gemenskapsproducenter vars sammanlagda produktion utgör mer än 50 procent av den totala produktionen av den berörda produkten.

114    Följaktligen framgår det av bedömningen av de bestämmelser som nämnts ovan i punkterna 109–113, att även om den prövning som institutionerna ska göra måste leda till slutsatsen att den skada som orsakats gemenskapsindustrin är väsentlig, det inte krävs att alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för industrins tillstånd uppvisar en negativ trend. Det framgår även av dessa bestämmelser att institutionerna ska bedöma den dumpade importens inverkan på gemenskapsindustrin i dess helhet, det vill säga på alla gemenskapstillverkarna eller åtminstone på de gemenskapstillverkares situation vilka stödde inledandet av ett antidumpningsförfarande och vilkas sammanlagda produktion motsvarar mer än 50 procent av den totala gemenskapsproduktionen av den berörda produkten, men de är fria att välja vilken metod de ska använda för att uppnå detta resultat. Exempelvis kan institutionerna, såsom sökandena har anfört, likaväl välja att bevisa att det föreligger en skada som drabbat varje gemenskapstillverkare, som att bevisa att det föreligger en skada på grundval av aggregerade eller vägda uppgifter från alla gemenskapsproducenter som utgör gemenskapsindustrin i den mening som avses i artikel 4.1 och artikel 5.4 i grundförordningen.

115    Det ska därefter kontrolleras om institutionernas analys, i förevarande mål, var förenlig med artikel 3.6 i grundförordningen och mer allmänt artikel 3 i samma förordning, såsom den har tolkats ovan i punkterna 109–114.

116    Tribunalen erinrar om att gemenskapsinstitutionerna på området för den gemensamma handelspolitiken, särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (se dom av den 27 september 2007 i mål C‑351/04, Ikea Wholesale, REG 2007, s. I‑7723, punkt 40 och där angiven rättspraxis, och av den 3 september 2009 i mål C‑535/06, Mosaer Baer India mot rådet, REG 2009, s. I‑7051, punkt 85).

117    Enligt rättspraxis förutsätter fastställelsen av huruvida gemenskapsindustrin vållats skada en bedömning av komplicerade ekonomiska situationer. Domstolsprövningen av en sådan bedömning ska endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för bedömningen är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domen i det ovan i punkt 116 nämnda målet Mosaer Baer India mot kommissionen, punkt 86).

118    I detta sammanhang bör noteras att bedömningen av skadan gjordes av institutionerna på grundval av uppgifter från sex gemenskapsproducenter inklusive FerroPerm och FerroAtlántica. Det ska vidare framhållas att kommissionens förklaringar härvidlag som återfinns i skälen 77 och 78 i förordningen om preliminär tull inte har bestritts av sökandena. Kommissionen har således förklarat att det fanns sju tillverkare av ferrokisel i gemenskapen under undersökningsperioden. Det klagomål som låg till grund för antidumpningsförfarandet ingavs på fem tillverkares vägnar. En sjätte gemenskapsproducent valde att stödja förfarandet genom att samarbeta i undersökningen. Den sista tillverkaren tog inte ställning och lämnade inte in några uppgifter. Enligt kommissionen stod de sex samarbetsvilliga gemenskapstillverkarna för 95 procent av gemenskapstillverkningen av ferrokisel under undersökningsperioden.

119    Institutionerna har mot denna bakgrund analyserat de relevanta ekonomiska faktorerna och förhållandena med utgångspunkt i gemenskapsindustrins tillstånd, i överensstämmelse med artikel 3.5 i grundförordningen. Denna analys har gjorts på grundval av aggregerade och vägda uppgifter, beroende på typen av ekonomisk faktor eller förhållande, angående de sex gemenskapsproducenter som samarbetade under förfarandet. I skälen 91–106 i förordningen om preliminär tull analyserade kommissionen utvecklingen i fråga om gemenskapsproduktion, produktionskapacitet, kapacitetsutnyttjande, lagerhållning, försäljning, marknadsandelar, genomsnittliga vägda priser, lönsamhet, likviditetsflöden, investeringar, avkastning på investeringar, förmåga att anskaffa kapital, sysselsättning, produktivitet och löner. De uppgifter uttryckta i siffror som anges i nämnda skäl har inte bestritts av sökandena. Kommissionen fann i skälen 107–109 i förordningen om preliminär tull att även om vissa ekonomiska indikatorer varit stabila eller haft en positiv utveckling uppvisade gemenskapsindustrin i dess helhet en tydlig tillbakagång under den beaktade perioden. Den bedömningen har i sin helhet bekräftats av rådet i skäl 82 i den angripna förordningen.

120    I synnerhet avslöjade analysen av hur produktionen hade utvecklats, kapacitetsutnyttjandet och försäljningen, i skälen 91, 93 respektive 95 i förordningen om preliminär tull, negativa tendenser även om de uppgifter som FerroPerm och FerroAtlántica hade lämnat, vilka var inbegripna i analysen, vittnade om stabilitet eller en positiv utveckling.

121    Tribunalen finner således att institutionernas metod, inom ramen för denna analys, det vill säga användningen av aggregerade eller vägda uppgifter är förenlig med artikel 3.6 i grundförordningen och mer allmänt artikel 3 i nämnda förordning, såsom den tolkats ovan i punkterna 109–114. Härav följer att denna analys inte kan ifrågasättas eftersom inget av de argument som sökandena har framfört visar att den innehåller en uppenbart oriktig bedömning.

122    För det första är det argument irrelevant enligt vilket det utgör felaktig rättstillämpning att hävda att rådet är skyldigt att vid bedömningen av skadan beakta uteslutande de ekonomiska faktorer som på samma sätt påverkar alla gemenskapsindustrins medlemmar, eftersom rådet, enligt vad som slagits fast ovan i punkterna 119 och 120 inte kan nöja sig med att endast beakta de ekonomiska faktorer som på samma sätt påverkar alla gemenskapsindustrins medlemmar.

123    För det andra är det argumentet inte övertygande, enligt vilket fastställandet av den väsentliga skada som orsakats gemenskapsindustrin, vars största del inte har lidit någon skada, inte kan betraktas som grundat på trovärdiga och tillförlitliga bevis och inte har skett på ett rättvist sätt. Det har nämligen slagits fast i punkterna 119 och 120 ovan att FerroPerm och FerroAtlánticas uppgifter beaktades och att den analys som institutionerna gjorde i sin helhet var förenlig med artikel 3.6 i grundförordningen och mer allmänt med artikel 3 i grundförordningen. Sökandena har inte heller lagt fram något bevis för att nämnda analys innehöll en uppenbart oriktig bedömning, exempelvis att FerroPerms och FerroAtlánticas uppgifter om produktionen, försäljningen och produktionskapaciteten borde ha blivit aggregerade och inte vägda.

124    Eftersom för det tredje sökandenas invändning om rättsmissbruk inte har förtydligats, kan den inte tas upp till sakprövning med tillämpning av artikel 21 första stycket i domstolens stadga, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 i nämnda stadga och artikel 44.1 c och d i tribunalens rättegångsregler, såsom den har tolkats i den rättspraxis som det hänvisats till ovan i punkt 60.

125    Härav följer att talan delvis inte kan bifallas delvis inte kan tas upp till sakprövning på den tredje grunden.

4.     Den fjärde grunden: Analysen av orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan

126    Den fjärde grunden består av sex delgrunder.

 Den fjärde grundens första del: Inverkan på gemenskapsindustrin av att producenter från tredjeländer lämnade gemenskapsmarknaden och att vissa gemenskapsproducenter ändrade inriktning och minskade sin produktion

 Parternas argument

127    Sökandena har för det första hävdat att rådets slutsatser angående inverkan av den dumpade importens omfattning på gemenskapsindustrin som nämns i skälen 112–114 i förordningen om preliminär tull och bekräftas av skäl 86 i den angripna förordningen är uppenbart oriktiga och strider mot artikel 3.6 i grundförordningen. De har erinrat om att de i sitt yttrande över handlingen med preliminära uppgifter nämligen visade att även om gemenskapsindustrin hade lidit skada, kunde denna skada inte vara en konsekvens av den dumpade importen, eftersom denna import inte hade lett till att de hade förvärvat någon marknadsandel som inte gemenskapsproducenterna av ferrokisel frivilligt hade lämnat tillgänglig.

128    Sökandena anser härvidlag att de har visat att ökningen i den dumpade importvolymen till stor del berodde på det tomrum som uppstått på gemenskapsmarknaden efter det att producenter från Norge, Island och Venezuela dragit sig tillbaka, och på det faktum att det var omöjligt för gemenskapsproducenterna av ferrokisel att tillfredsställa motsvarande efterfrågan från gemenskapens användare. Sökandena har därefter visat att ökningen i den dumpade importvolymen förklaras av det faktum att producenten av ferrokisel OFZ a.s. har gått över till produktion av en annan produkt, att den betydande gemenskapsproducenten Huta Laziska S.A. påtagligt har minskat sin produktion till följd av en allvarlig tvist med sin elleverantör och att en annan gemenskapsproducent av ferrokisel, Vargön Alloys AB, har minskat sin produktion med anledning av de höga energikostnaderna.

129    Sökandena har tillagt att även om det skulle visa sig vara riktigt att det faktum att vissa tredjeländer ersatt ferrokisel med andra produkter, inte var skälet till att gemenskapsindustrins marknadsandel hade minskat, till dess outnyttjade kapacitet och dess prisunderskridande, betyder detta inte i sig att den dumpade importen utgör en faktisk orsak till denna dåliga prestanda. Således är den ökade importen från Venezuela och Island ansvarig för en påtaglig del av gemenskapsindustrins produktionsminskning, i likhet med frivilliga åtgärder från gemenskapsproducenters sida till följd av tvister med elleverantörer och ökade produktionskostnader.

130    För det andra har sökandena hävdat i samband med repliken, med stöd av artikel 48.2 i rättegångsreglerna, att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning när den fastställde betydelsen av och orsaken till gemenskapsindustrins frivilliga produktionsminskning. Rådets påståenden om att Huta Laziska hade gått över till produktion av kiselmangan med anledning av strömavbrotten och att företaget hade upphört med sin produktion av ferrokisel överensstämmer inte med uppgifterna i de handlingar som sökandena och klaganden lagt fram, och rådets påstående att OFZ inte hade ändrat inriktning och övergått till produktion av kiselmangan överensstämmer inte med vare sig klagandens förklaringar eller OFZ:s finansiella ställning. Rådets påstående att Vargön Alloys inte förfogade över tekniska möjligheter att ändra inriktning och övergå till produktion av ferrokrom är felaktigt, såsom framgår av detta företags finansiella ställning och att denna finansiella ställning gjorde det möjligt för sökandena att uppge att Vargön Alloys hade beslutat att lägga ned sin produktion på grund av elavbrott.

131    För det tredje, fortfarande i samband med repliken, har sökandena hävdat att den omständigheten att rådets påståenden, som nämns ovan i punkt 130 angående Huta Laziska och OFZ, nämns för första gången i svarsskrivelsen utgör ett åsidosättande av rätten till försvar.

132    För det fjärde har sökandena gjort gällande att rådet har brustit i sin omsorgsplikt såsom den beskrivs i förstainstansrättens dom av den 13 juli 2006 i mål T‑413/03, Shandong Reipu Biochemicals mot rådet (REG 2006, s. II‑2243), punkt 49, samt åsidosatt sin motiveringsskyldighet. Således har rådet medgett i handlingen med slutliga uppgifter som svar på sökandenas argument, såsom de redogörs för ovan i punkt 128, att den dumpade importen skulle ha kunnat ersätta importen från tredjeländer. Rådet hävdade emellertid inom ramen för bedömningen av huruvida det fanns ett orsakssamband, att ökningen av dumpad import ”även hade sammanfallit med en påtaglig nedgång i gemenskapsindustrins försäljningsvolymer (– 37 procent) samt med en märkbar förlust av marknadsandelar (– 11 procent) vilket faktiskt tydde på att det fanns ett starkt orsakssamband mellan den dumpade importen och den skada som åsamkats gemenskapsindustrin”. Detta resonemang utgjorde dock bara en upprepning av den slutsats som redan uttalats på stadiet för förordningen om preliminär tull, och det utgjorde inte något bemötande av sökandenas argument, vilket enligt sökandena visar att rådet varken analyserade dessa argument med den omsorg som krävs eller tillhandahöll en tillräcklig motivering.

133    Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument

 Tribunalens bedömning

–       Invändningen om att producenter från tredjeländer och gemenskapsproducenter hade frigjort marknadsandelar

134    I huvudsak har sökandena hävdat att institutionerna gjorde en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 3.6 i grundförordningen när de inte beaktade att den dumpade importen hade tagit de marknadsandelar som frigjorts av producenter från tredjeländer och gemenskapsproducenter.

135    Tribunalen erinrar om att det föreskrivs i artikel 3.6 i grundförordningen att det ska visas att den dumpade importens omfattning och prisnivåer haft en inverkan på gemenskapsindustrin.

136    Det följer dessutom av fast rättspraxis att frågan huruvida gemenskapsindustrin har vållats skada och huruvida denna beror på import som varit föremål för dumpning, liksom frågan huruvida andra kända faktorer har bidragit till den skada som gemenskapsindustrin har vållats, förutsätter en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden vid vilken institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Unionsdomstolens prövning ska därför endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet inte är uppenbart oriktiga och att det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 mars 2007 i mål T‑107/04, Aluminium Silicon Mill Products mot rådet, REG 2007, s. II‑669, punkt 71, och av den 17 december 2008 i mål T‑462/04, HEG och Graphite India mot rådet, REG 2008, s. II‑3685, punkt 120).

137    Mot bakgrund av det ovan anförda bör det påpekas att kommissionen i skälen 112–114 i förordningen om preliminär tull på ett klart och tydligt sätt förklarade varför den ansåg att den dumpade importen hade en märkbart negativ inverkan på gemenskapsindustrins tillstånd.

138    Kommissionen redogjorde först i skäl 112 i förordningen om preliminär tull för de faktiska omständigheter som låg till grund för dess slutsats. Under den beaktade perioden ökade den dumpade importen markant och motsvarande andel av gemenskapsmarknaden ökade likaså. Genomsnittspriset för denna import ökade under den beaktade perioden, men det var ändå betydligt lägre än gemenskapsindustrins pris under samma period. Genomsnittspriset på den dumpade importen underskred under undersökningsperioden gemenskapsindustrins priser med mellan 3,7 procent och 11 procent beroende på exporterande tillverkare, med undantag för tre samarbetsvilliga exporterande tillverkare för vilka inget prisunderskridande kunde konstateras. Dessutom pressades gemenskapsindustrins priser.

139    I skäl 113 i förordningen om preliminär tull analyserade kommissionen sedan dessa faktiska omständigheter. Den underströk härvidlag att den stora ökningen av importen från de berörda länderna till låga och dumpade priser och denna imports ökade marknadsandel under den beaktade perioden sammanföll tidsmässigt med gemenskapsindustrins försämrade situation. Gemenskapsindustrin lyckades inte heller höja sina försäljningspriser till den nivå som krävdes för att täcka hela kostnaderna eftersom den dumpade importen underskred försäljningspriserna under undersökningsperioden.

140    Denna analys har bekräftats av rådet i skälen 85 och 86 i den angripna förordningen.

141    Sökandena har bestritt denna analys. De anser att den dumpade importen inte kan ha varit upphovet till skadan eftersom den endast hade tagit marknadsandelar som tidigare hade frigjorts, dels av norska, isländska och venezuelanska exporterande producenter, dels av tre gemenskapsproducenter av ferrokisel, nämligen OFZ, Huta Laziska och Vargön Alloys som hade minskat eller ändrat inriktning i sin produktion.

142    Sökandenas påstående är dock inte övertygande av två skäl.

143    För det första har de inte förebringat tillräcklig bevisning för sitt påstående. De har bland annat hänvisat till sitt yttrande över handlingen med preliminära uppgifter, i vilket de påstod sig ha lagt fram bevisning som kunde styrka att den största delen av den dumpade importens omfattning berodde på det tomrum som lämnats på gemenskapsmarknaden till följd av att producenter från Norge, Island och Venezuela dragit sig tillbaka och att det var omöjligt för gemenskapsproducenterna av ferrokisel att tillfredsställa motsvarande efterfrågan från gemenskapsanvändarnas sida. Vidare förklaras den återstående ökningen i den dumpade importens omfattning av de beslut som OFZ, Huta Laziska och Vargön Alloys fattade att minska eller ändra inriktning i sin produktion.

144    Tribunalen noterar emellertid att klagandena har förebringat bevisning för att importen från Norge hade minskat år 2005 och under undersökningsperioden. Det företedde även en tabell som visade att importen från Island och Venezuela hade minskat år 2005, men som också visade att den hade ökat år 2006. På samma sätt har de lagt fram bevis för att OFZ, Huta Laziska och Vargön Alloys hade minskat sin produktion eller ändrat inriktning i produktionen och i fråga om Huta Laziska berodde minskningen på en tvist med företagets elleverantör.

145    Utöver fallet med Huta Laziska kan det slås fast att sökandena inte har lagt fram bevis för att den minskade importen med ursprung i Norge, Island och Venezuela samt minskningen i gemenskapsproduktionen inte orsakades av den dumpade importen.

146    Härutöver har sökandena inte visat att ökningen i den dumpade importens volym exakt motsvarar den volym som frigjorts av norska, isländska och venezuelanska exporterande producenter samt av OFZ, Huta Laziska och Vargön Alloys.

147    För det andra är sökandenas redogörelse för de faktiska omständigheterna bristfällig och de har inte tagit hänsyn till hur flera viktiga ekonomiska faktorer har utvecklats.

148    Först och främst har sökandena bortsett från prispåverkan. Det är emellertid viktigt att, i likhet med rådet, framhålla att importens omfattning ska utvärderas i förbindelse med den dumpade importens priser genom att dessa jämförs med såväl priserna på import som har sitt ursprung i tredjeländer som med de priser som tillämpas av gemenskapsindustrin. I förevarande fall karaktäriserades importen med ursprung i tredjeländer, vilkas tillbakadragande hade skapat ett tomrum på marknaden, av priser som var högre än den dumpade importens priser. Dessutom underskreds gemenskapsindustrins priser av denna import.

149    Sedan har sökandena bortsett från det faktum att gemenskapsindustrins marknadsandel har minskat. Den dumpade importen hade enligt dem endast tagit de marknadsandelar som hade lämnats av de exporterande producenter som var etablerade i andra tredjeländer och gemenskapsindustrins marknadsandel var stabil. Följaktligen borde sökandena ha visat att den marknadsandel som gemenskapsindustrin förlorade under den beaktade perioden motsvarade den produktionsminskning som OFZ, Huta Laziska och Vargön Alloys uppvisade, vilket sökandena inte har gjort.

150    Sökandena har slutligen bortsett från att gemenskapsproducenterna förfogade över outnyttjad produktionskapacitet. Sökandena har emellertid påstått att gemenskapsproducenterna frivilligt beslutade att inte använda denna kapacitet utan att kunna styrka detta.

151    Inget av de argument som sökandena har framfört visar således att institutionernas analys i skälen 112–114 i förordningen om preliminär tull, vilken bekräftas i skälen 85 och 86 i den angripna förordningen, innebär en uppenbart oriktig bedömning och ett åsidosättande av artikel 3.6 i grundförordningen.

152    Härav följer att det inte finns fog för denna anmärkning.

–       Anmärkningen angående betydelsen av och orsaken till gemenskapsindustrins frivilliga produktionsminskning

153    Sökandena har i huvudsak hävdat att de förklaringar som rådet gav i svarsskrivelsen angående betydelsen av och orsaken till den minskning och ändrade inriktning i produktionen som ägt rum i företagen OFZ, Huta Laziska och Vargön Alloys utgör en uppenbart oriktig bedömning som de inte kunde åberopa i ansökan.

154    Det ska noteras att denna anmärkning har samma syfte som den förra, det vill säga konstaterandet av en uppenbart oriktig bedömning och ett åsidosättande av artikel 3.6 i grundförordningen eftersom institutionerna påstås ha gjort en oriktig bedömning av den verkan som den dumpade importens omfattning hade på gemenskapsindustrin och att de i synnerhet underlät att beakta den omständigheten att OFZ, Huta Laziska och Vargön Alloys frivilligt hade minskat sin produktion eller ändrat produktionens inriktning.

155    Eftersom det saknades fog för föregående anmärkning ska denna anmärkning avfärdas av samma skäl

–       Anmärkningen angående åsidosättandet av sökandenas rätt till försvar

156    Klagandena har gjort gällande att de upplysningar som rådet tillhandahållit i svarsskrivelsen om betydelsen av och orsaken till den produktionsminskning och ändrade inriktning i produktionen som skedde i företagen OFZ, Huta Laziska och Vargön Alloys framgick för första gången i nämnda skrivelse, vilket utgör ett åsidosättande av deras rätt till försvar.

157    Denna invändning måste bedömas mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 52 och 98. Enligt denna rättspraxis kan det dock inte röra sig om ett åsidosättande av rätten till försvar om det visar sig att sökandena, trots de brister i förfarandet som institutionerna gjorde sig skyldiga till, var i stånd att under det administrativa förfarandet på ett tillfredsställande sätt yttra sig.

158    I förevarande mål är det viktigt att påpeka att sökandena fick tillfälle att på ett tillfredsställande sätt yttra sig under antidumpningsförfarandet. Deras yttranden över handlingen med preliminära uppgifter och över handlingen med slutliga uppgifter innehåller nämligen långa utläggningar angående det faktum att gemenskapsproducenterna frivilligt hade minskat sin produktion.

159    Härutöver har institutionerna i handlingen med slutliga uppgifter bemött sökandenas argument i deras yttrande över handlingen med preliminära uppgifter. Institutionerna har således inte gjort sig skyldiga till någon försummelse i svarsskrivelsen, eftersom de endast har kommenterat de omständigheter som sökandena redogjorde för i ansökan.

160    Följaktligen finns det inte fog för denna anmärkning.

–       Anmärkningen angående åsidosättande av omsorgsplikten och motiveringsskyldigheten

161    Sökandena har hävdat att rådet har brustit i sin omsorgsplikt och åsidosatt sin motiveringsskyldighet, eftersom handlingen med slutliga uppgifter innehåller ett resonemang angående den dumpade importens inverkan på gemenskapsindustrin som inte är något annat än en upprepning av en slutsats som redan formulerats på stadiet för förordningen om preliminär tull och som inte utgör något svar på de argument som sökandena formulerat i sitt yttrande över handlingen med preliminära uppgifter.

162    Tribunalen finner att sökandena inte kan göra gällande att omsorgsplikten inte har iakttagits och att motiveringsskyldigheten åsidosatts när de i realiteten bestrider att institutionernas slutsats är välgrundad. Den omständigheten att sökandena anser att de förklaringar som institutionerna har lämnat inte är tillfredsställande visar på intet sätt att dessa har åsidosatt omsorgsplikten och motiveringsskyldigheten.

163    Tribunalen erinrar dessutom om att det redan har slagits fast ovan i punkt 199 att rådet i handlingen med slutliga uppgifter hade bemött de påståenden som sökandena formulerat i sina sypunkter på handlingen med preliminära uppgifter, vad beträffar den dumpade importens inverkan på gemenskapsindustrin. Därför kan inte rådet anklagas för att ha åsidosatt omsorgsplikten och motiveringsskyldigheten.

164    Härav följer att det inte finns fog för denna anmärkning och således kan talan inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens första del.

 Den fjärde grundens andra del: Orsakerna till den skada som åsamkats var och en av gemenskapsindustrins medlemmar

 Parternas argument

165    Sökandena har gjort gällande att rådet har åsidosatt artikel 3.5 och artikel 3.6 i grundförordningen genom att vägra att pröva orsakssambandet för varje enskild gemenskapsproducent och genom att hävda i skälen 63 och 65 i den angripna förordningen att det måste göras en sådan analys av orsakssambandet avseende gemenskapsindustrin i dess helhet.

166    Till stöd för detta påstående, som enligt sökandena skiljer sig från den tredje grunden, har de uppmärksammat att artikel 3.5 i grundförordningen inte innebär en skyldighet för de myndigheter som ansvarar för undersökningen att uteslutande pröva de ekonomiska faktorer som på ett liknande sätt har påverkat samtliga gemenskapsproducenter. Enligt bestämmelsen ska inte endast alla ekonomiska faktorer granskas utan det ska göras en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för ”industrins tillstånd” vilket är ett mycket vidare begrepp än ”gemenskapsindustrin”. Likaledes ska enligt sökandena artikel 6 i grundförordningen jämföras med artikel 3.5 i samma förordning, så att det inte kan fastställas att den dumpade importen har orsakat väsentlig skada utan att alla ekonomiska faktorer som inverkar på gemenskapsindustrins tillstånd har beaktats, vilket betyder att det är omöjligt att bortse från ekonomiska faktorer angående vilka det har visats att de påverkar gemenskapsproducenterna i olika hög grad. Sökandena har tillagt att det, om dessa faktorer inte beaktas, blir alltför lätt att sluta sig till att det föreligger ett orsakssamband mellan dumpad import och vilken skada som helst på grund av att importen och skadan sammanfaller i tiden.

167    Sökandena har vidare framhållit att de lagt fram omfattande bevisning för att för det första den dumpade importen enligt uppgifter angående två gemenskapsproducenters produktion som företräder den största delen av gemenskapsindustrin inte hade lett till någon produktionsminskning. För det andra hade fyra gemenskapsproducenter som företräder den största delen av gemenskapsindustrin genomfört betydande prishöjningar. För det tredje hade sökandena visat att Huta Laziska, en av de främsta gemenskapsproducenterna, hade minskat sin produktion med 60 000 ton på grund av problem med elförsörjningen. Rådet har enligt sökandena inte bestritt dessa faktiska omständigheter.

168    Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

169    Den andra delen av den fjärde grunden syftar till att ifrågasätta institutionernas bedömning av orsakssambandet och det kan konstateras att alla argument som sökandena har framfört till stöd för denna delgrund, med undantag av ett, i huvudsak rör bedömningen av den skada som gemenskapsindustrin lidit. Argumentet angående Huta Laziska hör ihop med bedömningen av orsakssambandet eftersom sökandena har försökt visa att den skada som denna gemenskapsproducent lidit inte orsakades av den dumpade importen utan av problem med elförsörjningen. Diskussionen beträffande artikel 3.5 och artikel 3.6 i grundförordningen gäller däremot inte bedömningen av orsakssambandet, utan av skadefaktorerna. Så är även fallet med argumenten angående de båda gemenskapsproducenters produktion vilka företräder den största delen av gemenskapsindustrin samt vad gäller de prishöjningar som fyra gemenskapsproducenter gjorde som också företräder den största delen av gemenskapsindustrin.

170    När det under dessa förhållanden för det första rör sig om de argument som väsentligen angår fastställandet av skadan har det slagits fast ovan i punkterna 118–123 att den metod som institutionerna använde vid fastställandet av den skada som åsamkats gemenskapsindustrin var förenlig med artikel 3 i grundförordningen. Uppgifterna som var uttryckta i siffror avseende produktionskapacitet, kapacitetsutnyttjande, lagerhållning, försäljning, marknadsandelar, genomsnittliga vägda priser, lönsamhet, likviditetsflöden, investeringar, avkastning på investeringar, förmåga att anskaffa kapital, sysselsättning, produktivitet och löner har inte bestritts av sökandena.

171    Härav följer att institutionerna inte kan anses ha bortsett från vissa ekonomiska faktorer som enligt sökandena visar olika tendenser beroende på gemenskapsproducent. Särskilt när det gäller produktions- och prisutvecklingen har institutionerna på vederbörligt sätt beaktat uppgifter som rör alla de gemenskapsproducenter som samarbetat i undersökningen.

172    Vad för det andra beträffar argumentet angående Huta Laziska, måste inte bedömningen av huruvida det finns ett orsakssamband med nödvändighet göras i förhållande till gemenskapsindustrin i dess helhet så att varje skada som åsamkats en enda gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen inte skulle kunna tas med i beräkningen. Inom ramen för bedömningen av annan inverkan i artikel 3.7 i grundförordningen (nu artikel 3.7 i förordning nr 1225/2009) ska institutionerna nämligen dels granska andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin, dels säkerställa att den skada som vållas av dessa faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. Det preciseras inte i artikel 3.7 i grundförordningen att det vid granskningen endast ska tas hänsyn till den skada som har åsamkats gemenskapsindustrin i dess helhet. Med avseende på denna bestämmelses syfte, som är att se till att institutionerna särskiljer de skadliga effekterna av den dumpade importen från sådana som orsakats av andra faktorer, är det möjligt att under vissa förutsättningar en skada som en enskild gemenskapsproducent har åsamkats till följd av en annan faktor än den dumpade importen bör beaktas, eftersom den bidragit till den konstaterade skada som drabbat gemenskapsindustrin som helhet.

173    Den skada som Huta Laziska kunnat lida till följd av problemen med elförsörjningen beaktades på vederbörligt sätt i skäl 101 i den angripna förordningen. Således förklarade rådet i nämnda skäl att även om uppgifter om denna tillverkare skulle kunna uteslutas från skadebedömningen, skulle de tendenser som observerats för gemenskapsindustrin i övrigt ändå fortsätta att vara ett tecken på skada. Emellertid har sökandena inte försökt styrka att detta sista skäl innebar en uppenbart oriktig bedömning.

174    Följaktligen måste det slås fast att sökandena inte kan vinna framgång med sitt argument angående Huta Saziskas situation och att talan, mot bakgrund av vad som ovan anförts, inte kan bifallas på den fjärde grundens andra del.

 Den fjärde grundens tredje del: Gemenskapsindustrins produktionsminskning

 Parternas argument

175    Sökandena anser att rådets slutsats enligt vilken den dumpade importen ledde till en produktionsminskning i gemenskapsindustrin är uppenbart oriktig eftersom de flesta gemenskapsproducenterna inte minskade sin tillverkning.

176    Sökandena har nämligen erinrat om att de har lagt fram bevis för att FerroPerm och FerroAtlántica, två producenter som företräder den största delen av gemenskapsindustrin, inte hade minskat sin produktion trots att det förekom dumpad import. De anser att, om den omtvistade importen i sig hade haft en negativ inverkan på gemenskapsindustrins produktion, en sådan negativ utveckling skulle ha observerats i fråga om var och en av gemenskapsproducenterna, eftersom de uppgifter som finns i handlingarna i ärendet avslöjar att utvecklingen varit mycket olika beroende på gemenskapsproducent. Den ”förenklade slutsatsen” att den dumpade importen skulle ha ökat märkbart och varit upphovet till den samtidiga nedgången i gemenskapsindustrins produktion kan således enligt sökandena inte godtas.

177    Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

178    Sökandena har i korthet påstått att rådets slutsats enligt vilken den dumpade importen ledde till en produktionsminskning i gemenskapsindustrin är uppenbart oriktig eftersom de båda producenter som företräder majoriteten av gemenskapsproducenterna inte minskade sin tillverkning.

179    Även om denna delgrund syftar till att ifrågasätta institutionernas bedömning av orsakssambandet, medan den tredje grunden syftar till att bestrida fastställandet av skadan, är sökandenas resonemang inom ramen för denna delgrund emellertid identiskt med det resonemang de förde inom ramen för den tredje grunden. Sökandena kan således inte vinna framgång med detta resonemang, av de skäl som det har redogjorts för ovan i punkterna 107–123.

180    Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grundens tredje del.

 Den fjärde grundens fjärde del: Inverkan av den kostnadsökning som drabbade gemenskapsindustrin

 Parternas argument

181    Sökandena har för det första gjort gällande att påståendena i förordningen om preliminär tull och i den angripna förordningen enligt vilka dels energipriset höjdes i hela världen inklusive i de berörda länderna och detta ibland till och med i högre grad än i Europa, dels närvaron av dumpad lågprisimport inte tillät att gemenskapsindustrin övervältrade kostnadsökningen på sina kunder, grundar sig på en uppenbart oriktig bedömning.

182    Sökandena anser inledningsvis att rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning vad beträffar inverkan från de ökade produktionskostnaderna. Sökandena har härvidlag erinrat om att de lagt fram bevis under undersökningsförfarandet som visade dels att gemenskapsindustrins arbetskraftskostnader per enhet hade ökat med i genomsnitt 45 procent per ton, dels att energikostnaderna hade ökat med mer än 10 procent för samtliga gemenskapsproducenter utom en. Härutöver har sökandena visat att dessa kostnader hade ökat i betydligt högre grad i unionen, bland annat i de länder som berörs av antidumpningsförfarandet, än i andra delar av världen. Rådet har emellertid varken beaktat eller bestritt denna bevisning.

183    Sökandena har därefter hävdat att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning av den roll som efterfrågan från stålsektorn spelar för gemenskapsindustrins förmåga att övervältra kostnadsökningar på användarna. Sökandena har härvidlag erinrat om att rådet, på grundval av ett diagram som visade att det inte finns någon korrelation mellan världsproduktionen av råstål och de avtalade priserna på ferrokisel i unionen, hävdade i handlingen med slutliga uppgifter att efterfrågan på råstål inte hade spelat någon som helst roll för prissättningen eftersom priserna på ferrokisel på gemenskapsnivå under vissa perioder sjönk trots att efterfrågan från stålsektorn ökade.

184    Enligt sökandena bevisar emellertid det diagram som rådet använde att priserna i sin helhet utvecklades parallellt med efterfrågan på stål. Rådet använde inte det ändamålsenliga diagrammet och det borde ha jämfört utvecklingen hos gemenskapens stålproduktion med prisutvecklingen för ferrokisel på gemenskapsmarknaden. Den analysen skulle ha visat att prisutvecklingen för ferrokisel inom gemenskapen exakt följde utvecklingen för gemenskapens stålproduktion och att gemenskapens stålproduktion är den faktor som har störst betydelse för priset på ferrokisel. Följaktligen var det stålproducenternas efterfrågan som hade begränsat möjligheterna att övervältra prisökningen på användarna.

185    För det andra har sökandena påstått att rådet brustit i sin omsorgsplikt och i sin motiveringsskyldighet såtillvida att, när sökandena hade förebringat talrika bevis avseende ökningen av produktionskostnaderna, rådet varken bestred eller bemötte deras argument.

186    Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

–       Anmärkningen angående den uppenbart oriktiga bedömningen

187    Sökandena har väsentligen påstått att rådet gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när det utvärderade inverkan av den kostnadsökning som drabbade gemenskapsindustrin.

188    Tribunalen erinrar om att rådet och kommissionen enligt rättspraxis har en skyldighet att vid fastställandet av skada undersöka om skadan verkligen beror på import som varit föremål för dumpning och bortse från varje skada som beror på andra faktorer (domstolens dom av den 11 juni 1992 i mål C‑358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1992, s. I‑3813, punkt 16).

189    Det följer dessutom av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 136 att frågan huruvida andra faktorer än den dumpade importen har bidragit till den skada som gemenskapsindustrin har vållats, förutsätter en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden vid vilken institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Unionsdomstolens prövning ska därför endast avse en begränsad kontroll av denna bedömning.

190    Institutionerna har i detta sammanhang redogjort för varför de ansåg att ökningen av produktionskostnaderna inte hade kunnat bryta orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan i skälen 131–133 i förordningen om preliminär tull och i skälen 97–99 i den angripna förordningen. Deras resonemang förs i tre steg. För det första underströk de att de kostnadsökningar som konstaterats i legeringsindustrin vanligtvis rörde hela världen och att de således drabbade industrin i hela världen på samma sätt. För det andra noterade de att det verkligen hade skett kostnadsökningar under den beaktade perioden. För det tredje konstaterade de att även om dessa ökningar delvis kompenserades av höjningar av försäljningspriset, tillät den dumpade importen inte gemenskapsindustrin att överföra de fulla verkningarna av kostnadsökningarna på försäljningspriset.

191    Sökandena har bestritt detta resonemang och erinrat om att de under det administrativa förfarandet lade fram två uppsättningar bevismaterial som visade att det saknades orsakssamband mellan den dumpade importen och skadan. De har hävdat att de bevisat att energipriserna var högre i unionen än internationellt. Härvid har de åberopat vad som anförts i allmänna ordalag av kommissionen i tredje energipaketet och av Alliance of Energy-Intensive Industries. Vidare har sökandena hävdat att de har visat att efterfrågan på stål spelade en avgörande roll för gemenskapsindustrins oförmåga att övervältra kostnaderna på priserna. De har presenterat ett diagram som illustrerar stålproduktionens utveckling i gemenskapen i förhållande till priserna på ferrokisel i gemenskapen likaså. Enligt sökandena visar diagrammet att prisutvecklingen för ferrokisel inom gemenskapen exakt följer utvecklingen för gemenskapens stålproduktion och att gemenskapens stålproduktion därför är den faktor som främst avgör priset på ferrokisel. De har ställt detta diagram mot det som institutionerna presenterade i handlingen med slutliga uppgifter vilket visade att det inte fanns någon korrelation mellan efterfrågan i världen på stål och de avtalade priserna på ferrokisel i gemenskapen.

192    Tribunalen konstaterar att inte något av de bevis som sökandena har förebringat är avgörande. Vad först och främst gäller beviset för att energipriserna var högre i gemenskapen än internationellt, har sökandena endast hänvisat till allmänna uttalanden och inte tillhandahållit några som helst sifferuppgifter. Det är anmärkningsvärt att de inte gjorde någon exakt jämförelse, uttryckt i siffror, mellan gemenskapspriserna och världskriserna på energi och de kunde inte heller styrka att denna ökning av energipriserna i gemenskapen var sådan att den var upphovet till den skada som åsamkats gemenskapen.

193    När det sedan gäller diagrammet över stålproduktionens utveckling i gemenskapen i förhållande till priserna på ferrokisel i gemenskapen, har sökandena endast hävdat, rent allmänt på grundval av diagrammet, att prisutvecklingen för ferrokisel inom gemenskapen exakt följer stålproduktionen. De har emellertid inte analyserat diagrammet i syftet att visa att efterfrågan på stål (det vill säga stålproduktionen) hade utvecklats på ett sådant sätt att gemenskapsproducenterna under undersökningsperioden inte hade kunnat övervältra kostnadsökningarna på priserna. Dessutom visar diagrammet att stålproduktionen ökade under de tre första kvartalen av undersökningsperioden, vilken pågick från den 1 oktober 2005 till den 20 september 1996, och någon minskning ägde inte rum förrän under det sista kvartalet. Det framgår också av diagrammet att priserna på ferrokisel ökade i gemenskapen under hela undersökningsperioden. Sökandena har dock inte förklarat varför ökningen av stålproduktionen under de tre första kvartalen av undersökningsperioden inte var tillräckligt stor för att leda till en prisökning som skulle kunna göra det möjligt för gemenskapsproducenterna av ferrokisel att övervältra kostnadsökningen på användarna.

194    Följaktligen styrker inte den bevisning som sökandena har lagt fram att kostnadsökningen var upphovet till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin.

195    Mot bakgrund av det ovan anförda, särskilt institutionernas resonemang i förordningen om preliminär tull och i den angripna förordningen samt sökandenas otillräckliga bevisning, kan tribunalen inte godta sökandenas påståenden om en uppenbart oriktig bedömning.

196    Följaktligen finns det inte fog för denna anmärkning.

–       Anmärkningen angående åsidosättandet av principen om god förvaltningssed och motiveringsskyldigheten

197    Sökandena har i korthet påstått att rådet har underlåtit att fullgöra sin omsorgsplikt och sin motiveringsskyldighet, eftersom rådet, trots att sökandena hade tillhandahållit talrika bevis för de ökade produktionskostnaderna under undersökningsförfarandet, varken bestred eller bemötte den förelagda bevisningen.

198    Först och främst har rådet, tvärtemot vad sökandena har påstått, bemött den bevisning som de lagt fram. Således bemötte institutionerna sökandenas påståenden angående produktionskostnaderna i skälen 131–133 i förordningen om preliminär tull, i handlingen med slutliga uppgifter, i den för CHEMK specifika handlingen med slutliga uppgifter samt i skälen 97–99 i den angripna förordningen. Vidare bemötte institutionerna sökandenas påståenden om efterfrågan på stål i handlingen med slutliga uppgifter och i den för CHEMK specifika handlingen med slutliga uppgifter. Institutionerna kan således inte med giltig verkan kritiseras för att ha åsidosatt omsorgsplikten och motiveringsskyldigheten.

199    Sedan kan, såsom nämnts ovan i punkt 162, sökandena inte göra gällande att omsorgsplikten inte har iakttagits och att motiveringsskyldigheten har åsidosatts när de i realiteten bestrider att institutionernas slutsats är välgrundad. Den omständigheten att sökandena anser att de förklaringar som institutionerna lämnat inte är tillfredsställande visar på intet sätt att dessa har åsidosatt sin omsorgsplikt och sin motiveringsskyldighet.

200    Härav följer att det inte finns fog för denna anmärkning.

201    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på den fjärde grundens fjärde del

 Den fjärde grundens femte del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten vad gäller bedömningen av den skada som åsamkats Huta Laziska

 Parternas argument

202    Sökandena har hävdat att rådet har åsidosatt motiveringsskyldigheten såsom den definieras i domstolens dom av den 9 januari 2003 i mål C‑76/00, Petrotub och Republica mot rådet (REG 2003, s. I‑79), punkt 87. Rådets påstående i skäl 101 i den angripna förordningen, angående den betydelse för fastställandet av skadan som de uppgifter haft som specifikt rörde Huta Laziska, har inte kunnat styrkas av några bevis. Enligt sökandena utgör detta påstående en upprepning som inte tillhandahåller något verifierbart skäl till stöd för rådets slutsats och detta trots att de begärt detta bland annat i deras yttrande över handlingen med slutliga uppgifter och trots den bevisning som de lagt fram under undersökningsförfarandet. Av bevisningen framgår att Huta Laziska, den största producenten av ferrokisel i gemenskapen hade upphört med att tillverka ferrokisel under åren 2005–2006 till följd av en tvist med företagets elleverantör och att detta företag därför drabbats av en skada som inte orsakats av den import som är aktuell i undersökningsförfarandet. Dessutom har sökandena gjort gällande att minskningen i Huta Laziskas produktion var så omfattande att företaget stod för den största delen av produktionsminskningen i gemenskapsindustrin som helhet.

203    I repliken har sökandena bestritt rådets anmärkning om att de inte hade begärt några förtydliganden angående den skadebedömning som rådet utfört och i samband med vilken rådet uteslöt uppgifterna om Huta Laziska, såsom framgår av skäl 101 i den angripna förordningen. Således inkom sökandena med en tydlig begäran härom den 7 januari 2008.

204    Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

205    Sökandena har väsentligen hävdat att rådet har åsidosatt motiveringsskyldigheten på den grunden att skäl 101 i den angripna förordningen, angående den betydelse för fastställandet av skadan som de uppgifter haft som specifikt rörde Huta Laziska, utgör en upprepning som inte tillhandahåller något verifierbart skäl till stöd för rådets slutsats och detta trots att sökandena inkommit med en begäran om ett sådant förtydligande.

206    I enlighet med vad som nämnts ovan i punkt 162 kan sökandena inte göra gällande att motiveringsskyldigheten åsidosatts när de i realiteten bestrider att institutionernas slutsats är välgrundad. Den omständigheten att sökandena anser att de förklaringar som institutionerna har lämnat inte är tillfredsställande visar nämligen på intet sätt att dessa har åsidosatt motiveringsskyldigheten.

207    Tribunalen tillägger att det dessutom framgår av punkterna 99 och 100 i handlingen med slutliga uppgifter och av skälen 100–101 i den angripna förordningen att institutionerna anser att orsaken till skadan ska bedömas i förhållande till gemenskapsindustrin som helhet. Uppgifterna om Huta Laziska hade beaktats och även om uppgifterna angående denna producent hade uteslutits vid bedömningen skulle de tendenser som observerats i den övriga gemenskapsindustrin fortfarande ha varit klart negativa. Även om dessa förklaringar förvisso kan anses vara förenklade, visar de inte desto mindre klart och tydligt hur institutionerna har resonerat, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 44. I vart fall kan situationen i förevarande mål över huvud taget inte jämföras med den som var för handen i domen i det ovan i punkt 202 nämnda målet Petrotub och Republica mot rådet, vilket sökandena har nämnt i sina inlagor. Domstolen konstaterade nämligen i det målet att rådet enbart hade hänvisat till gemenskapsrättsakterna och inte hade anfört någon förklarande omständighet som kunde upplysa de berörda parterna och gemenskapsdomstolen.

208    Den omständigheten slutligen att institutionerna inte beviljade sökandenas begäran om att bli underrättade om bedömningen av den skada som åsamkats gemenskapsindustrin, med uteslutande av Huta Laziska, utgör inte i sig ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

209    Härav följer att talan inte kan bifallas på den fjärde grundens femte del.

 Den fjärde grundens sjätte del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten vad gäller rådets slutsatser om inverkan av import från tredjeländer

 Parternas argument

210    Sökandena har gjort gällande att rådet åsidosatte motiveringsskyldigheten när den hävdade i skäl 95 i den angripna förordningen att importen från andra tredjeländer inte hade bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. De har härvidlag hänvisat till sitt yttrande över handlingen med slutliga uppgifter i vilket de under åberopande av den bevisning som de lagt fram tillsammans med sitt yttrande över handlingen med preliminära uppgifter, gjorde gällande att rådets påstående var oriktigt, såtillvida som importen från Island och Venezuela hade ökat kraftigt under tiden från år 2005 fram till undersökningsperioden och samtidigt tagit marknadsandelar från gemenskapsproducenterna av ferrokisel.

211    Sökandena har tillagt i repliken, tvärtemot vad rådet har hävdat, att det inte finns någon motsättning mellan argumentet att import från andra tredjeländer har bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin och argumentet att den dumpade importen har tagit den lediga plats som importen från Norge, Venezuela och Island lämnat. Den dumpade importen hade nämligen ersatt ferrokisel från Venezuela och Island under åren 2004–2005. Samtidigt under tiden från år 2005 fram till undersökningsperioden, det vill säga under en annan period, hade importen från Venezuela och Island ökat och härigenom påverkat gemenskapsindustrin.

212    Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

213    Sökandena har väsentligen hävdat att rådet åsidosatte motiveringsskyldigheten när den hävdade i skäl 95 i den angripna förordningen att import från andra tredjeländer inte hade bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin.

214    Sökandena kan inte heller denna gång, såsom har anförts ovan i punkt 162, göra gällande att rådet har underlåtit att fullgöra motiveringsskyldigheten då de i realiteten bestrider att institutionernas slutsats är välgrundad. Den omständigheten att sökandena anser att de förklaringar som institutionerna lämnat inte är tillfredsställande visar på intet sätt att dessa har åsidosatt motiveringsskyldigheten.

215    Härutöver bör nämnas att institutionerna i skälen 115–121 i förordningen om preliminär tull noggrant undersökte inverkan från import med ursprung i andra tredjeländer på gemenskapsindustrins situation. De bekräftade sin analys i skäl 95 i förordningen om preliminär tull. De ägnade sig särskilt åt att ingående studera inverkan av importen med ursprung i Venezuela och Island i skälen 118–120 i förordningen om preliminär tull. I dessa skäl preciserade institutionerna bland annat att även om det inte kunde uteslutas att importen från Island och Venezuela hade haft en viss negativ inverkan på gemenskapsindustrins situation, kunde inverkan emellertid inte anses haft någon avgörande betydelse om man jämför med omfattningen och priserna på den dumpade importen. Härav följer att institutionerna klart och tydligt gav uttryck för sitt sätt att resonera i dessa skäl och att de därför inte med giltig verkan kan kritiseras för att ha åsidosatt motiveringsskyldigheten.

216    Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den fjärde grundens sjätte del.

5.     Den femte grunden: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar i samband med delgivningen av uppgifter angående inledandet av antidumpningsförfarandet

 Parternas argument

217    Sökandena har gjort gällande att rådet åsidosatte deras rätt till försvar när det inte beviljade deras begäran om att kompletterande icke-konfidentiella uppgifter skulle föras till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet. Uppgifterna rörde den bevisning som klagomålet måste innehålla för att kunna leda till att ett antidumpningsförfarande inleds.

218    Sökandena har för det första uppmärksammat att de begärde i sitt yttrande över skadan av den 15 januari 2007 och i sitt yttrande över handlingen med preliminära uppgifter att de skulle erhålla icke-konfidentiella sammandrag av den information som fanns i klagomålet, specifikt angående beräkningen av den synbara förbrukningen, beräkningsgrunden för dumpningsmarginalen och produktionskostnaderna för de företag som ingett klagomål. De har preciserat att dessa sammandrag borde ha delgetts dem för att det skulle kunna fastställas att sådana uppgifter verkligen hade lagts fram i tillräcklig utsträckning i klagomålet för att motivera de påståenden som fanns där. Vidare behövdes dessa sammandrag i icke-konfidentiell form för att de berörda exportörerna skulle kunna studera de uppgifter på grundval av vilka kommissionen hade ansett det vara nödvändigt att inleda antidumpningsförfarandet.

219    När det närmare bestämt gäller uppgifterna om beräkningen av den synbara förbrukningen, har sökandena förklarat att klagomålet innehöll två delar med skiljaktiga uppgifter angående förbrukningen (import, export, försäljning, lagerhållning och produktion) och att skiljaktigheterna berodde på diverse justeringar. Med anledning av skiljaktigheterna hade sökandena begärt att få förtydliganden samt att de båda beräkningarna skulle sammanfogas. Sökandena har sedan gjort gällande i repliken, som svar på rådets uttalande om att den formel som använts vid omräkningen av olika slags ferrokisel till ferrokisel innehållande 75 viktprocent kisel hade delgetts, att de inte hade begärt att få formeln utan motiveringen till att en sådan formel användes i en situation där det inte behövdes någon formel.

220    När det rör sig om uppgifterna angående beräkningsgrunden för dumpningsmarginalen, har sökandena anfört att i den icke-konfidentiella versionen av klagomålet återges i bilaga C a alla närmare upplysningar som sökandena fått angående dumpningen. Emellertid är dessa sidor blanka, vilket betyder att sökandena inte kunde kontrollera huruvida klagomålet innehöll några bevis för dumpning och om dessa i så fall var tillräckliga.

221    Sökandena har preciserat angående produktionskostnaderna för de företag som ingett klagomål att de under det administrativa förfarandet jämförde utvecklingen av de produktionskostnader som åberopas i klagomålet för hela gemenskapsindustrin med uppgifterna i svaren på frågeformuläret i antidumpningsundersökningen för varje gemenskapsproducent. Jämförelsen påvisade betydande olikheter vilket föranledde sökandena att begära av kommissionen att den skulle lämna ut de icke-konfidentiella uppgifterna angående varje gemenskapsproducent, såsom de framgår av klagomålet. Kommissionen vägrade utan någon motivering att lämna ut uppgifterna.

222    För det andra har sökandena hävdat att någon användbar icke-konfidentiell version av uppgifter som de företag som stödde Euroalliages klagomål hade lämnat, inte hade förts till handlingarna i ärendet. Dessutom har de anfört att även om vissa handlingar med uppgifter slutligen lämnades ut, kan deras tillförlitlighet ifrågasättas på grund av den bristande samstämmighet som konstaterats mellan uppgifterna i olika handlingar som företagen företett.

223    Rådet har med stöd av kommissionen bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

224    Enligt den rättspraxis som redan har åberopats ovan i punkt 52 ska de berörda företagen i överensstämmelse med principen om rätt till försvar ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående om att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada. Gemenskapsinstitutionerna ska härvidlag i den mån det är förenligt med skyddet för affärshemligheter ge de berörda företagen de uppgifter som krävs för att företagen ska kunna tillvarata sina intressen, och de ska, i förekommande fall ex officio, välja ett lämpligt sätt att lämna dessa (domen i det ovan i punkt 52 nämnda målet Al-Jubail Fertilizer mot rådet, punkt 17).

225    När det rör sig om affärshemligheter, ska det vidare erinras om att det föreskrivs i artikel 19.1 i grundförordningen (nu artikel 19.1 i förordning nr 1225/2009) att uppgifter som till sin natur är konfidentiella eller som lämnas konfidentiellt av parter i en undersökning, på välgrundad begäran ska behandlas konfidentiellt av myndigheterna. Härutöver ska enligt artikel 19.2 i grundförordningen (nu artikel 19.2 i förordning nr 1225/2009) de berörda parter som lämnar konfidentiella uppgifter lämna icke-konfidentiella sammanfattningar av dessa, förutom under särskilda omständigheter då uppgifterna i fråga inte kan sammanfattas. Fortfarande enligt samma bestämmelse, ska dessa sammanfattningar vara tillräckligt detaljerade för att det ska vara möjligt att kunna bilda sig en rimlig uppfattning om kontentan av de konfidentiella uppgifterna.

226    Det är mot bakgrund av det ovan anförda som det ska avgöras om rådet verkligen åsidosatte sökandenas rätt till försvar när det inte beviljade deras begäran om att kompletterande icke-konfidentiella uppgifter skulle föras till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet.

227    Sökandena har för det första påstått att de i sina synpunkter på skadan som de ställde till kommissionen den 15 januari 2007 endast begärde att sammandrag av de icke-konfidentiella uppgifter som fanns i klagomålet angående beräkningen av förbrukningen, beräkningsgrunden för dumpningsmarginalen och produktionskostnaderna för de företag som ingett klagomål skulle föras till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet. I och med att dessa uppgifter saknades i de icke-konfidentiella handlingarna, kunde sökandena inte bemöta de anmärkningar som framförts i klagomålet.

228    Vad inledningsvis gäller beräkningen av förbrukningen har sökandena begärt i sina synpunkter på skadan att tre typer av uppgifter skulle lämnas ut. För det första gällde det en motivering till den formel som använts vid omräkningen av alla uppgifter om importen till ferrokisel innehållande 75 viktprocent kisel, för det andra ett förtydligande av det sätt på vilket omräkningen utfördes för att fastställa de inhemska leveranserna och för det tredje den beräknade produktionen för de båda gemenskapsproducenterna SKW och TDR, vilken anges i en tabell över den synbara förbrukningen som ingick i den icke-konfidentiella versionen av klagomålet, samt det sätt på vilket omräkningen av dessa uppskattningar utfördes.

229    Den formel som användes för att omräkningen av de olika typerna av ferrokisel till ferrokisel innehållande 75 viktprocent kisel finns angiven i den icke-konfidentiella versionen av klagomålet. Vidare har motiveringen till användningen av denna formel delgetts sökandena av kommissionen genom tillägget till handlingen med preliminära uppgifter, vilket ställdes till sökandena den 10 september 2007. Av den handlingen framgår att det visade sig nödvändigt att använda denna formel för omräkning för att kunna jämföra uppgifterna på ett lämpligt sätt.

230    Vad beträffar de inhemska leveranserna, kan noteras att det framgår av den icke‑konfidentiella versionen av klagomålet att sifferuppgifterna angående dessa leveranser härrörde från de verkliga leveranser som de olika klagandena hade lämnat uppgifter om på basis av ferrokisel innehållande 75 viktprocent kisel, samt från uppskattningar rörande SKW och TDR. De framgår även av samma version av klagomålet att uppgifterna angående de verkliga inhemska leveranserna betraktades som konfidentiella. Eftersom de sammanlagda talen angående de inhemska leveranserna finns angivna i den icke-konfidentiella versionen av klagomålet kan institutionerna anses ha agerat med iakttagande av artikel 19.1 och 19.2 i grundförordningen.

231    Tribunalen noterar slutligen att kommissionen förklarade i tillägget till handlingen med preliminära uppgifter att den beräknade produktionen för SKW och TDR hade baserats på klagandenas marknadskännedom och att den därför betraktades som konfidentiell. Eftersom, enligt vad som nämnts ovan i punkt 230, de sammanlagda talen angående de inhemska leveranserna finns angivna i den icke‑konfidentiella versionen av klagomålet kan institutionerna anses ha agerat med iakttagande av artikel 19.1 och 19.2 i grundförordningen.

232    Det var mot bakgrund av det ovan anförda fel av sökandena att hävda att de uppgifter angående beräkningen av förbrukningen som de hade begärt att få utlämnade i icke-konfidentiell form inte delgavs dem. De fördes nämligen antingen till de icke-konfidentiella handlingarna eller infördes i tillägget till handlingen med preliminära uppgifter. Följaktligen hade sökandena inte fog för att åberopa att deras rätt till försvar åsidosatts.

233    Vad sedan beträffar beräkningen av dumpningsmarginalen, kan det konstateras att den icke-konfidentiella versionen av klagomålet innehåller en kortfattad men tydlig förklaring av det sätt på vilket normalvärdet och exportpriset beräknades. Dessutom tillhandahålls i tillägget till handlingen med preliminära uppgifter detaljerade förklaringar av metoden för beräkning av normalvärdet. Kommissionen hänvisade särskilt i den sistnämnda handlingen till de priser som använts som beräkningsgrund för normalvärdet, vilka finns angivna i bilagorna C 1, C 2, C 3 och C 4 till den icke-konfidentiella versionen av klagomålet. Det bör följaktligen slås fast att sökandena hade tillgång till tillräcklig information om beräkningsgrunden för dumpningsmarginalen för att kunna utöva sin rätt till försvar och att den omständigheten att de sidor som ingick i bilaga C a till den icke-konfidentiella versionen av klagomålet var blanka saknade betydelse.

234    Produktionskostnaderna för de företag som ingett klagomål angavs slutligen i deras helhet i bilaga 5 till den icke-konfidentiella versionen av klagomålet. Eftersom uppgifterna om varje klagandes verkliga produktionskostnader obestridligen utgör konfidentiella uppgifter och den icke-konfidentiella versionen av klagomålet innehåller klagandenas sammanlagda verkliga produktionskostnader i siffror, har institutionerna agerat med iakttagande av artikel 19.1 och 19.2 i grundförordningen. Härav följer att institutionerna gav sökandena de upplysningar de behövde för att kunna tillvarata sina intressen samtidigt som de säkerställde skyddet för affärshemligheter. Sökandena hade således inte heller i fråga om produktionskostnaderna för de företag som ingett klagomål fog för att åberopa att deras rätt till försvar hade åsidosatts.

235    För det andra har sökandena kritiserat rådet för att det inte hade fört någon användbar icke-konfidentiell version av uppgifter som de företag som stödde Euroalliages klagomål hade lämnat, till handlingarna i ärendet. Dessutom har de anfört att även om vissa handlingar med uppgifter slutligen lämnades ut kan deras tillförlitlighet ifrågasättas på grund av den bristande samstämmighet som konstaterats mellan uppgifterna i olika handlingar som företagen företett.

236    Tribunalen finner att dessa påståenden är alltför otydliga och att de därför inte kan prövas med avseende på artikel 21 första stycket i domstolens stadga, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i nämnda stadga, och artikel 44.1 c och d i tribunalens rättegångsregler, såsom de tolkats i den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 60. Sökandena har nämligen inte kommit med några som helst preciseringar beträffande de icke-konfidentiella versioner som de inte anser vara tillräckligt användbara. I synnerhet har de inte preciserat huruvida det rör sig om handlingar som ingetts till stöd för klagomålet eller om handlingar som ingetts senare. Vidare har de inte preciserat vilka uppgifter som de anser vara motsägelsefulla. Följaktligen kan denna invändning inte tas upp till sakprövning.

237    Tribunalen finner således att talan delvis inte kan bifallas delvis inte kan tas upp till sakprövning på den femte grunden.

238    Eftersom talan inte kan bifallas på någon av de grunder sökandena anfört, ska talan ogillas i sin helhet.

239    Sökandenas begäran om åtgärder för processledning ska avslås. Sökandena har nämligen begärt dels att tribunalen ska besluta om att om handlingar ska företes med uppgifter till stöd för skäl 101 i den angripna förordningen angående huruvida de uppgifter som specifikt rör Huta Laziska har inverkat på fastställandet av skadan. Eftersom det har slagits fast ovan i punkterna 205–209 att nämnda skäl var korrekt motiverat, saknas anledning att efterkomma sökandenas begäran. Sökandena har även begärt att tribunalen ska besluta om att handlingar ska företes med uppgifter om beräkningen av förbrukningen, om beräkningsgrunden för dumpningsmarginalen samt om produktionskostnaderna för vart och ett av de företag som ingett klagomål så att det ska kunna kontrolleras huruvida undersökningen hade inletts på grundval av tillräckliga bevis för dumpningen och skadan. Det har emellertid utretts ovan i punkterna 224–234 att sökandena fick ändamålsenlig information för att kunna tillvarata sina intressen på dessa tre punkter. Det finns således inte heller i detta avseende någon anledning att efterkomma sökandenas begäran.

 Rättegångskostnader

240    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet ska de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, i enlighet med rådets yrkande.

241    Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska vidare medlemsstater och institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina egna rättegångskostnader. Kommissionen ska således bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Chelyabinsk electrometallurgical integrated plant OAO (CHEMK) och Kuzneckie ferrosplavy OAO (KF) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnad.

3)      Europeiska kommissionen ska bära sin rättegångskostnad.

Pelikánová Jürimäe Soldevila Fragoso

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 oktober 2011.

E. Coulon             

Justitiesekreterare       Ordförande

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Tillämpliga bestämmelser

1.  Den första grunden: Användning av en fiktiv vinstmarginal vid konstruerandet av exportpriset

Den första grundens första del: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 2.9 i grundförordningen

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den första grundens andra del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den första grundens tredje del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den första grundens fjärde del: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed

Parternas argument

Tribunalens bedömning

2.  Den andra grunden: Silmaks erbjudna prisåtagande

Den andra grundens första del: Åsidosättande av principen om likabehandling

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den andra grundens andra del: Åsidosättande av artikel 6.7, artikel 8.4 och artikel 20.1 i grundförordningen

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den andra grundens tredje del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den andra grundens fjärde del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar

Parternas argument

Tribunalens bedömning

3.  Den tredje grunden: Fastställandet av skadan

Parternas argument

Tribunalens bedömning

4.  Den fjärde grunden: Analysen av orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan

Den fjärde grundens första del: Inverkan på gemenskapsindustrin av att producenter från tredjeländer lämnade gemenskapsmarknaden och att vissa gemenskapsproducenter ändrade inriktning och minskade sin produktion

Parternas argument

Tribunalens bedömning

–  Invändningen om att producenter från tredjeländer och gemenskapsproducenter hade frigjort marknadsandelar

–  Anmärkningen angående betydelsen av och orsaken till gemenskapsindustrins frivilliga produktionsminskning

–  Anmärkningen angående åsidosättandet av sökandenas rätt till försvar

–  Anmärkningen angående åsidosättande av omsorgsplikten och motiveringsskyldigheten

Den fjärde grundens andra del: Orsakerna till den skada som åsamkats var och en av gemenskapsindustrins medlemmar

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den fjärde grundens tredje del: Gemenskapsindustrins produktionsminskning

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den fjärde grundens fjärde del: Inverkan av den kostnadsökning som drabbade gemenskapsindustrin

Parternas argument

Tribunalens bedömning

–  Anmärkningen angående den uppenbart oriktiga bedömningen

–  Anmärkningen angående åsidosättandet av principen om god förvaltningssed och motiveringsskyldigheten

Den fjärde grundens femte del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten vad gäller bedömningen av den skada som åsamkats Huta Laziska

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den fjärde grundens sjätte del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten vad gäller rådets slutsatser om inverkan av import från tredjeländer

Parternas argument

Tribunalens bedömning

5.  Den femte grunden: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar i samband med delgivningen av uppgifter angående inledandet av antidumpningsförfarandet

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: engelska.