TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 15 januari 2015 (*)
”Gemenskapsvarumärke – Internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen – Ordmärket MONACO – Absoluta registreringshinder – Beskrivande karaktär – Särskiljningsförmåga saknas – Artikel 151.1 och artikel 154.1 i förordning (EG) nr 207/2009 – Artikel 7.1 b och c och artikel 7.2 i förordning nr 207/2009 – Delvis vägran att medge skydd”
I mål T‑197/13,
Marques de l’État de Monaco (MEM), Monaco (Monaco), företrätt av advokaten S. Arnaud,
sökande,
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av V. Melgar, i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan mot det beslut som meddelades av harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd den 29 januari 2013 (ärende R 113/2012‑4), angående en internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen av ordmärket MONACO,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden D. Gratsias samt domarna M. Kancheva och C. Wetter (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
med beaktande av ansökan som inkom till tribunalens kansli den 1 april 2013,
med beaktande av svarsinlagan som inkom till tribunalens kansli den 7 augusti 2013,
med beaktande av beslutet av den 5 november 2013 att tillåta att sökanden inkom med en skrivelse av den 22 oktober 2013 till tribunalens kansli,
med beaktande av harmoniseringsbyråns synpunkter med avseende på nämnda skrivelse vilka inkom till tribunalens kansli den 21 november 2013,
med beaktande av den ändrade sammansättningen av tribunalens avdelningar,
med beaktande av att ingen av parterna en månad efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen således, på grundval av referentens rapport och med tillämpning av artikel 135a i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Den 1 december 2010 erhöll Furstendömet Monacos regering en internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen hos den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) av ordmärket MONACO (nedan kallat det aktuella varumärket). Registreringen inkom till harmoniseringsbyrån den 24 mars 2011.
2 De varor och tjänster som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 9, 12, 14, 16, 18, 25, 28, 35, 38, 39, 41 och 43 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.
3 Den 1 april 2011 sände harmoniseringsbyrån en anmälan på eget initiativ om temporär vägran av skydd för det aktuella varumärket i Europeiska unionen till den monegaskiska regeringen i enlighet med artikel 5 i protokollet till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken, antaget i Madrid den 27 juni 1989 (EUT L 296, 2003, s. 22) (nedan kallat Madridprotokollet) och med regel 113 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, s. 1), i dess ändrade lydelse, med avseende på vissa varor och tjänster som omfattas av den internationella registreringen som designerar Europeiska gemenskapen (nedan kallade de berörda varorna och tjänsterna). Nämnda varor och tjänster ingår i klasserna 9, 16, 39, 41 och 43 och motsvaras av följande beskrivning för var och en av dessa klasser:
– Klass 9: ”Magnetiska databärare”,
– Klass 16: ”Papper, kartong, samt produkter därav, ej ingående i andra klasser; trycksaker; fotografier”,
– Klass 39: ”Transport; anordnande av resor”,
– Klass 41: ”Underhållning; sport- och idrottsaktiviteter”,
– Klass 43: ”Kortvarigt boende”.
4 De skäl som angavs till stöd för nämnda vägran var att det aktuella varumärket saknade särskiljningsförmåga och att det var beskrivande med avseende på de berörda varorna och tjänsterna i den mening som avses i artikel 7.1 b och c i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1).
5 Genom beslut av den 18 november 2011 – efter det att den monegaskiska regeringen hade bemött de invändningar som hade framställts i anmälan om temporär vägran av skydd – fastställde granskaren, med avseende på de berörda varorna och tjänsterna och av samma skäl som tidigare framförts, att det aktuella varumärket delvis skulle vägras skydd i unionen. Däremot bedömde granskaren att det inte fanns stöd för de invändningar som framförts i beslutet om temporär vägran av skydd beträffande ”Apparater för inspelning, upptagning, sändning eller återgivning av ljud och bilder” i klass 9.
6 Den 13 januari 2012 överklagade Furstendömet Monacos regering detta beslut vid harmoniseringsbyrån med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.
7 Den 17 april 2012 överförde Furstendömet Monaco rättigheterna till det aktuella varumärket till sökanden, Marques de l’État de Monaco (MEM), ett bolag bildat enligt monegaskisk rätt.
8 Harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd avslog överklagandet genom beslut av den 29 januari 2013 (nedan kallat det angripna beslutet). Överklagandenämnden fann närmare bestämt att sökanden inte hade någon principiell rätt att göra gällande att det aktuella varumärket skulle åtnjuta skydd med avseende på de berörda varorna och tjänsterna. Det enda som skulle utredas var huruvida det aktuella varumärket kunde registreras i den mening som avses i artikel 7.1 b och c i förordning nr 207/2009. Den grundade sitt beslut att neka skydd på artikel 7.1 c i nämnda förordning enligt vilken beskrivande varumärken, såsom varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas geografiska ursprung, inte får registreras. Överklagandenämnden erinrade om att det i rättspraxis slagits fast att sådana kännetecken ska ha ett tillräckligt direkt och konkret samband med de varor eller tjänster som nämnda varumärken omfattar, och fann att nämnda rättspraxis var tillämplig i förevarande fall, eftersom ordet ”monaco” angav det geografiska området med samma namn och därför på samtliga språk i unionen kunde uppfattas som en angivelse av de berörda varornas och tjänsternas geografiska ursprung eller avsedda ändamål. Överklagandenämnden fann vidare att det var uppenbart att det aktuella varumärket saknade särskiljningsförmåga med avseende på de berörda varorna och tjänsterna i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009. Den preciserade slutligen att samma bedömning kunde göras med stöd av artikel 7.2 i samma förordning.
Parternas yrkanden
9 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– alternativt, ”om så erfordras”, hemställa att EU-domstolen uttalar sig om huruvida artikel 7.1 c och artikel 7.2 i förordning nr 207/2009 är tillämpliga med avseende på ett tredje land, och
– förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.
10 Harmoniseringsbyrån har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
11 Sökanden har formellt sett gjort gällande fem grunder till stöd för sitt yrkande att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. Materiellt sett utgör de fem grunderna i själva verket tre grunder, nämligen för det första avsaknad av och otillräcklig motivering, för det andra åsidosättande av artikel 7.1 b och 7.2 i förordning nr 207/2009 och för det tredje åsidosättande av artikel 7.1 c och 7.2 i samma förordning.
12 Harmoniseringsbyrån har bestritt samtliga grunder och argument som sökanden har åberopat.
13 Enligt artikel 151.1 i förordning nr 207/2009 ska en internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen, från och med registreringsdagen enligt artikel 3.4 i Madridprotokollet, ha samma verkan som en ansökan om gemenskapsvarumärke. I artikel 154.1 i nämnda förordning anges att internationella registreringar som designerar Europeiska gemenskapen ska bli föremål för prövning med avseende på absoluta registreringshinder på samma sätt som ansökningar om gemenskapsvarumärken (dom av den 13 april 2011, Deichmann/harmoniseringsbyrån (Återgivning av en vinkel med streckade kanter), T‑202/09, EU:T:2011:168, punkt 24).
14 Av artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009 följer att varumärken som saknar särskiljningsförmåga inte får registreras. Enligt artikel 7.1 c i nämnda förordning får ”[v]arumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varorna eller tjänsterna” inte registreras. I artikel 7.2 i samma förordning anges att punkt 1 ska tillämpas även om registreringshindren endast finns i en del av unionen.
15 Mot bakgrund härav ska tribunalen för det första pröva huruvida överklagandenämnden uppfyllde sin motiveringsskyldighet när den antog det angripna beslutet.
Den grund som avser avsaknad av och otillräcklig motivering
16 Enligt artikel 75 i förordning nr 207/2009 ska harmoniseringsbyråns beslut innehålla beslutets grunder. Denna motiveringsskyldighet har samma omfattning som den motiveringsskyldighet som följer av artikel 296 FEUF, enligt vilken beslutsfattarens resonemang ska framgå tydligt och vara otvetydigt. Den syftar dels till att de som berörs ska få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden, så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels till att unionsdomstolen ska ges möjlighet att pröva beslutets lagenlighet (dom av den 19 maj 2010, Zeta Europe/harmoniseringsbyrån (Superleggera), T‑464/08, EU:T:2010:212, punkt 47, och dom av den 21 maj 2014, Eni/harmoniseringsbyrån – Emi (IP) (ENI), T‑599/11, EU:T:2014:269, punkt 29).
17 Sökanden har gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte artikel 75 i förordning nr 207/2009, artikel 296 FEUF och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, genom att inte i tillräcklig mån motivera det angripna beslutet.
18 Sökanden har för det första anfört att överklagandenämnden endast angav relevanta bestämmelser i förordning nr 207/2009 och den rättspraxis som hänför sig till den förordningen utan att närmare ange de faktiska omständigheter som lagts till grund för beslutet. Sökanden anser sig följaktligen inte ha fått någon förklaring till varför dess ansökan delvis avslogs. För det andra anser sökanden att det angripna beslutet inte har motiverats eller under alla omständigheter inte har motiverats i tillräcklig mån, eller till och med att det innehåller motstridiga uppgifter, såvitt avser vägran att medge skydd för de berörda varorna i klass 9.
19 Vad beträffar den första anmärkningen, nämligen att överklagandenämnden i det angripna beslutet inte angav beslutets grunder, framhåller tribunalen följande. Motiveringsskyldigheten innebär inte någon skyldighet för överklagandenämnderna att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört (se dom av den 12 juli 2012, Gucci/harmoniseringsbyrån – Chang Qing Qing (GUDDY), T‑389/11, EU:T:2012:378, punkt 16 och där angiven rättspraxis). Det är således tillräckligt att den berörda institutionen redogör för de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som var av grundläggande betydelse vid beslutsfattandet (dom ENI, punkt 16 ovan, EU:T:2014:269, punkt 30; se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 1990, Delacre m.fl./kommissionen, C‑350/88, REG, EU:C:1990:71, punkt 16).
20 Tribunalen framhåller härvid att överklagandenämnden till skillnad från vad sökanden har gjort gällande – efter att ha räknat upp de berörda varorna och tjänsterna i punkt 2 i det angripna beslutet och redogjort för skälen för granskarens beslut (punkterna 8–13 i det angripna beslutet) – angav att ordet ”monaco” ”direkt uppfattas som en ren upplysning om de berörda varornas och tjänsternas geografiska ursprung eller avsedda ändamål”, det vill säga Monaco (punkt 25 i det angripna beslutet). I punkterna 26–29 i det angripna beslutet redogjorde överklagandenämnden närmare för sambandet mellan varje berörd vara eller tjänst och det monegaskiska territoriet. Vad beträffar ”magnetiska databärare” i klass 9 och ”papper, kartong, samt produkter därav, ej ingående i andra klasser; trycksaker; fotografier” i klass 16 angav nämnden att det aktuella varumärket kunde ”anses utgöra en angivelse av föremålet för nämnda varor såsom böcker, reseguider, foton, etc., samtliga med koppling till Furstendömet Monaco” (punkt 26 i det angripna beslutet). På samma sätt bedömde den att det aktuella varumärket, i den del det avsåg tjänster för ”transport; anordnande av resor” i klass 39, kunde ”anses utgöra en angivelse om tjänsternas avsedda ändamål eller ursprung” (punkt 27 i det angripna beslutet), att tjänster för ”underhållning; sport- och idrottsaktiviteter” i klass 41 tillhandahölls i Furstendömet Monaco (punkt 28 i det angripna beslutet) och att tjänster för ”kortvarigt boende” i klass 43 tillhandahölls i Furstendömet Monaco (punkt 29 i det angripna beslutet). Överklagandenämnden drog härav slutsatsen att det aktuella varumärket, med avseende på de berörda varorna och tjänsterna, skulle förstås utifrån märkets ursprungliga innebörd och inte uppfattas som ett varumärke. Följaktligen är det beskrivande i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 (punkterna 30 och 31 i det angripna beslutet).
21 Av det ovanstående följer att den första anmärkningen, avseende att de faktiska omständigheterna inte skulle ha omnämnts i det angripna beslutet, i sig själv inte vinner stöd i de faktiska omständigheterna. Anmärkningen kan således inte godtas.
22 Som andra anmärkning har sökanden gjort gällande att överklagandenämnden endast fastställde granskarens beslut, och att sökanden därför varit förhindrad att få exakt kännedom om varför skydd vägrats med avseende på varorna i klass 9. Sökanden anser nämligen att granskarens beslut inte var tillräckligt motiverat och att det till och med innehöll motstridiga uppgifter.
23 Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Det är visserligen riktigt att granskarens beslut – vilket emellertid inte är föremål för tribunalens prövning, då endast överklagandenämndernas beslut kan överklagas till tribunalen – är svårt att förstå i den del det högst upp på sidan 6 i det beslutet anges att ”det inte föreligger någon invändning såvitt avser … ’apparater för inspelning, överföring, återgivning av ljud eller bild; magnetiska databärare’” men att ”invändningen kvarstår såvitt avser … ’magnetiska databärare’”. Den tvetydighet som därav följer upphör emellertid i slutet av sidan 10 och i början av sidan 11 i granskarens beslut, eftersom man där återfinner ”magnetiska databärare” i klass 9 bland de varor för vilka det aktuella varumärket vägrats skydd samt ”vetenskapliga, nautiska, geodetiska, fotografiska, kinematografiska, optiska apparater och instrument samt apparater och instrument för vägning, mätning, signalering, kontroll (övervakning), livräddning och undervisning; apparater och instrument för ledning, distribution, transformation, ackumulation, reglering eller kontroll av elektricitet; apparater för inspelning, upptagning, sändning eller återgivning av ljud och bilder; skivor för ljudinspelningar; försäljningsautomater samt mekanismer för myntstyrda apparater; kassaapparater, räknemaskiner, databehandlingsutrustningar och datorer, eldsläckare”, även de i klass 9, bland de varor för vilka det aktuella varumärket beviljats skydd.
24 Sökanden kan således inte vinna framgång med påståendet att den otillräckliga motiveringen av granskarens beslut överförts till det angripna beslutet. Granskarens beslut ger nämligen inte upphov till något tvivel om vilka varor i klass 9 som har beviljats respektive vägrats skydd. Det är under alla omständigheter endast det angripna beslutet som är föremål för tribunalens lagenlighetsprövning.
25 Såsom har angetts i punkt 20 ovan, angav överklagandenämnden i punkt 2 i det angripna beslutet vilka varor och tjänster som berördes. Bland dem återfinns, såsom enda varor i klass 9, ”[m]agnetiska databärare”. Såsom har understrukits i punkt 20 i förevarande dom återgav överklagandenämnden ordagrant det uttrycket när den gjorde en bedömning av om det förelåg ett direkt och konkret samband mellan de aktuella varorna och Furstendömet Monaco (punkt 26 i det angripna beslutet). Härav följer, till skillnad från vad sökanden har påstått, att överklagandenämnden motiverade det angripna beslutet i vederbörlig ordning såvitt avser varorna i klass 9, och på ett ändamålsenligt sätt gjorde det möjligt för sökanden att bestrida överklagandenämndens bedömning vid tribunalen.
26 Sökanden kan därför inte heller vinna framgång med den andra anmärkningen. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av denna grund.
Den grund som avser åsidosättande av artikel 7.1 c och artikel 7.2 i förordning nr 207/2009
27 Denna grund som framförts av sökanden består av fyra delgrunder. Den första delgrunden avser att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning av tillämpningsområdet för artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 jämförd med artikel 5 i samma förordning och, som en följd därav, av tillämpningsområdet för artikel 7.2 i nämnda förordning, när nämnden underlät att beakta att den ursprungliga innehavaren av det aktuella varumärket var ett tredje land i förhållande till unionen. Sökanden har genom den andra delgrunden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig rättstillämpning vid fastställelsen av det allmänintresse som ska skyddas enligt artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009. Den tredje delgrunden avser att överklagandenämnden gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fastställde omsättningskretsen. Den fjärde delgrunden avser dels avsaknaden av samband mellan den geografiska platsen i fråga och de berörda varorna och tjänsterna, dels att överklagandenämnden gjorde en uppenbart oriktig bedömning av det geografiska kriteriet. Även om de argument som hänför sig till de två sistnämnda delgrunderna har placerats under rubriken avseende det aktuella varumärkets särskiljningsförmåga, det vill säga den enligt sökanden felaktiga tillämpningen av artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009, har sökanden, vilket bland annat framgår av punkt 70 i ansökan, genom dessa argument huvudsakligen bestritt beslutet att vägra sökanden skydd med stöd av artikel 7.1 c i nämnda förordning.
– Den första delgrunden: Felaktig bedömning av tillämpningsområdet för artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 jämförd med artikel 5 i samma förordning
28 I likhet med vad som angetts i punkt 13 ovan, understryker tribunalen att i enlighet med artikel 3.4 i Madridprotokollet och bestämmelserna i artikel 151.1 och artikel 154.1 i förordning nr 207/2009 ska en internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen, från och med registreringsdagen, bedömas utifrån samma bestämmelser som en ansökan om gemenskapsvarumärke.
29 I artikel 5 i förordning nr 207/2009 anges att ”[g]emenskapsvarumärken kan innehas av fysiska och juridiska personer, däribland myndigheter och andra offentliga organ”.
30 Denna bestämmelse reglerar vilken personkrets förordning nr 207/2009 är tillämplig på (ratione personae). Av bestämmelsens ordalydelse följer uttryckligen att juridiska personer, däribland offentliga organ, har rätt att ansöka om skydd som gemenskapsvarumärke. Detta gäller naturligtvis för ett företag som är hemmahörande i ett tredje land i förhållande till unionen, men även för nämnda tredje land, som – om det är ett rättssubjekt enligt internationell rätt – utgör en offentligrättslig juridisk person enligt unionsrätten.
31 Den omständigheten att Furstendömet Monaco, genom sin regering, gett in en ansökan om att unionen ska designeras för den internationella registreringen av det aktuella varumärket, innebär således att Monaco självt sett till att staten omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 207/2009. Därigenom kunde följaktligen även något av de absoluta registreringshinder som föreskrivs i artikel 7 i nämnda förordning göras gällande med avseende på den statens ansökan.
32 Med andra ord har inte – till skillnad från vad sökanden har gjort gällande med hänvisning till vissa internationella avtal på andra områden än området för gemenskapsvarumärken – unionsrättens tillämpningsområde utsträckts till att omfatta Furstendömet Monaco, utan det är Furstendömet Monaco som frivilligt har valt att unionsrätten ska tillämpas (se, analogt, dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation, C‑286/90, REG, EU:C:1992:453, punkterna 21–28, och dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl., C‑366/10, REU, EU:C:2011:864, punkterna 121–127), främst i egenskap av offentligrättslig juridisk person i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 207/2009, men även indirekt genom att Monaco överfört rättigheterna till det aktuella varumärket till sökanden.
33 Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den angav att ”det inte föreligger någon principiell rätt för en offentlig institution, ett offentligt organ eller ett regeringsorgan att inneha ett varumärke” (punkt 20 i det angripna beslutet). Detta visar för övrigt även att denna fråga togs upp vid överklagandenämnden, till skillnad från vad harmoniseringsbyrån har gjort gällande i punkterna 12–15 i svarsinlagan.
34 Inom ramen för den första delgrunden har sökanden yrkat att tribunalen alternativt, ”om så erfordras”, ska ställa följande två tolkningsfrågor till EU-domstolen:
– Är artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 tillämplig på samtliga ekonomiska aktörer oberoende av om de är tredje länder?
– Ska artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 jämförd med artikel 7.2 i samma förordning tolkas på så sätt att unionens allmänintresse ska utsträckas till att omfatta ett tredje land så att dess allmänintresse påverkas direkt eller indirekt med beaktande av att den omständigheten att ansökan om registrering av det sökta varumärket delvis avslagits begränsar dess skydd i nämnda tredje land, i förevarande fall Furstendömet Monaco?
35 Harmoniseringsbyrån har gjort gällande att rättegångshinder föreligger med avseende på detta yrkande.
36 Med beaktande dels av övervägandena i punkterna 28–33 ovan, dels av att sökanden endast har framställt detta yrkande ”om så erfordras”, är det inte nödvändigt att tribunalen prövar detta yrkande.
37 I detta hänseende erinrar tribunalen för det första om att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna. Det ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen (dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl., C‑310/10, REU, EU:C:2011:467, punkt 25).
38 För det andra följer tribunalens behörighet av artikel 256 FEUF, såsom den preciserats genom artikel 51 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 1 i bilagan till nämnda stadga. Med tillämpning av nämnda bestämmelser är tribunalen inte behörig att med stöd av artikel 267 FEUF ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen. Förevarande mål ska således inte hänskjutas till EU-domstolen med stöd av artikel 112 i tribunalens rättegångsregler och artikel 54 andra stycket i domstolens stadga, med motiveringen att målet uteslutande omfattas av EU-domstolens behörighet.
39 För det tredje preciseras det i artikel 256.3 FEUF visserligen att tribunalen ska vara behörig att pröva och avgöra frågor som hänskjutits för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF på särskilda områden som fastställs i stadgan. I stadgan föreskrivs emellertid inte på vilka områden tribunalen skulle vara behörig att lämna förhandsavgörande. Enligt rådande rättsläge har tribunalen således inte någon sådan behörighet.
40 I förevarande fall är det inom ramen för en talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av ett beslut från harmoniseringsbyrån som sökanden – utan att det förekommit någon tvist vid en domstol i en medlemsstat i unionen och uteslutande på eget initiativ – har yrkat att en begäran om förhandsavgörande ska inges till EU-domstolen. Tribunalen konstaterar således att sådana yrkanden under alla omständigheter inte kan tas upp till prövning.
41 Tribunalen finner följaktligen, mot bakgrund av övervägandena i punkterna 28–40 ovan, att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.
– Den andra delgrunden: Felaktig rättstillämpning vid fastställandet av det allmänintresse som ska skyddas
42 Sökanden har inom ramen för den andra delgrunden gjort gällande att det allmänintresse som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, det vill säga att kännetecken eller upplysningar vilka i handeln visar egenskaper hos varor eller tjänster som en registreringsansökan avser fritt ska kunna användas av alla (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2006, Deutsche SiSi‑Werke/harmoniseringsbyrån, C‑173/04 P, REG, EU:C:2006:20, punkt 62), skiljer sig från det allmänintresse som ett tredje land, såsom Furstendömet Monaco, har rätt att göra gällande.
43 Tribunalen finner att den andra delgrunden utgår från samma felaktiga antagande som den första delgrunden. Furstendömet Monaco påtvingas nämligen inte tillämpningen av unionsrätten i sitt land, utan det är i stället Furstendömet Monaco som med stöd av ett internationellt avtal har valt att unionsrätten ska tillämpas i syfte att kunna dra nytta av det aktuella varumärket i hela unionen. Monaco, och därefter sökanden, var således – då de hade för avsikt att vara verksamma på den inre marknaden och utanför densamma med skydd av ett varumärke som jämställs, såvitt avser dess verkan, med ett gemenskapsvarumärke – underkastade samma krav såvitt avser allmänintresset som alla ekonomiska aktörer ska uppfylla när de ansöker om registrering av ett sådant varumärke, eller vars varumärke är föremål för en invändning med anledning av ett sådant varumärke.
44 Dessa överväganden, som är tillämpliga i hela unionen, är i ännu högre grad relevanta med avseende på endast en del av unionen, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 207/2009.
45 Följaktligen kan talan inte heller vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden.
– Den tredje delgrunden: En uppenbart oriktig bedömning vid fastställelsen av omsättningskretsen
46 Sökanden har invänt mot överklagandenämndens bedömning att det är ”allmänheten i gemenskapen” (punkt 24 i det angripna beslutet) som utgör omsättningskretsen. Sökanden anser även att det var fel att slå fast att omsättningskretsen, beroende på vilken av de varor eller tjänster bland de berörda varorna och tjänsterna som det är fråga om, delvis består av genomsnittskonsumenter och delvis av en specialiserad omsättningskrets. Sökanden har gjort gällande att ”den relevanta konsumentens profil” (punkt 73 i ansökan) inte har definierats, särskilt mot bakgrund av påståendet att ordet ”monaco” ”mer anspelar på något välkänt och lyxigt” (samma punkt i ansökan).
47 Tribunalen konstaterar följande. Vad gäller kännetecken och upplysningar som kan användas för att visa det geografiska ursprunget eller avsedda ändamålet för de varukategorier eller den plats där de tjänster tillhandahålls som är föremål för en ansökan om internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen, i synnerhet geografiska namn, föreligger det ett allmänintresse av att se till att frihållningsbehovet iakttas. Sådana kännetecken och upplysningar kan nämligen inte endast ge information om kvaliteten och andra egenskaper hos de berörda varu- eller tjänstekategorierna, utan kan också på olika sätt påverka konsumenternas preferenser, till exempel genom att varorna eller tjänsterna förknippas med en plats som kan väcka positiva känslor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2005, Peek & Cloppenburg/harmoniseringsbyrån (Cloppenburg), T‑379/03, REG, EU:T:2005:373, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
48 Registrering av geografiska namn som varumärken är inte tillåten när dessa pekar ut vissa geografiska platser som redan är ansedda eller kända för den berörda varu- eller tjänstekategorin och som därför enligt omsättningskretsens uppfattning har en koppling till denna kategori. Det är inte heller tillåtet att registrera sådana geografiska namn som kan komma att användas av företag, vilka även ska vara tillgängliga för dessa såsom geografiska ursprungsbeteckningar för den berörda varu- eller tjänstekategorin (se dom Cloppenburg, punkt 47 ovan, EU:T:2005:373, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
49 Tribunalen påpekar emellertid att artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 i princip inte utgör något hinder mot registrering av geografiska namn som är okända för omsättningskretsen, eller i vart fall är okända som beteckning på en geografisk plats, eller av geografiska namn vilka omsättningskretsen, på grund av den utpekade platsens karaktär, sannolikt inte kommer att uppfatta som en upplysning om att den berörda varu- eller tjänstekategorin har sitt ursprung på denna plats eller att de utformats där (se dom Cloppenburg, punkt 47 ovan, EU:T:2005:373, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
50 Med hänsyn till det ovan anförda kan bedömningen av huruvida ett kännetecken är beskrivande endast göras med utgångspunkt i de aktuella varorna eller tjänsterna och hur omsättningskretsen uppfattar kännetecknet (se dom Cloppenburg, punkt 47 ovan, EU:T:2005:373, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
51 I denna bedömning är harmoniseringsbyrån skyldig att visa att det geografiska namnet är känt bland omsättningskretsen som benämning på en geografisk plats. Det är vidare nödvändigt att det aktuella namnet enligt omsättningskretsens uppfattning har samband med den varu- eller tjänstekategori som avses i varumärkesansökan, eller i vart fall att det är rimligt att anta att ett sådant namn, enligt omsättningskretsens uppfattning, kan beteckna denna varu- eller tjänstekategoris geografiska ursprung. Inom ramen för denna prövning ska hänsyn tas till den större eller mindre kunskap som omsättningskretsen har om det aktuella geografiska namnet samt till de utmärkande dragen hos den plats som avses och den aktuella varu- eller tjänstekategorin (se dom Cloppenburg, punkt 47 ovan, EU:T:2005:373, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
52 I förevarande fall ska tribunalens bedömning inskränka sig till frågan huruvida det aktuella varumärket, för omsättningskretsen, endast består av upplysningar som i handeln visar de berörda varornas och tjänsternas geografiska ursprung. Det är utrett att ordet ”monaco” motsvarar namnet på ett furstendöme som, trots att det endast är 2 km2 stort och invånarantalet inte överstiger 40 000, är världsberömt bland annat genom att dess furstefamilj är välkänd samt att en stor grand prix-tävling i formel 1 och en cirkusfestival anordnas där. Furstendömet Monaco är i ännu högre grad känt för unionsmedborgarna, bland annat eftersom det gränsar till en medlemsstat, Frankrike, att det ligger nära en annan medlemsstat, Italien, och att nämnda tredje land använder samma valuta som 19 av de 28 medlemsstaterna, nämligen euro.
53 Till skillnad från det mål som avgjordes genom domen Cloppenburg, punkt 47 ovan (EU:T:2005:373), där förstainstansrätten slog fast att det inte hade visats att omsättningskretsen, det vill säga genomsnittskonsumenter i Tyskland, med säkerhet uppfattade ordet ”cloppenburg” som en hänvisning till en liten stad i det landet, råder det i förevarande fall följaktligen inte något tvivel om att ordet ”monaco”, oavsett omsättningskretsens språkliga tillhörighet, för tankarna till det geografiska området med samma namn.
54 Sökanden anser dock inte att omsättningskretsen utgörs av allmänheten i unionen, och att det, beroende på vilken av de berörda varorna och tjänsterna som det är fråga om, ska göras åtskillnad mellan genomsnittskonsumenter och en specialiserad omsättningskrets.
55 Överklagandenämnden gjorde emellertid en riktig bedömning när den beträffande en internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen i dess helhet slog fast att omsättningskretsen bestod av allmänheten i Europeiska gemenskapen. Vidare gjorde överklagandenämnden rätt när den i punkt 24 i det angripna beslutet gjorde skillnad mellan gängse konsumentvaror och gängse konsumenttjänster, å ena sidan, med avseende på vilka omsättningskretsen utgjordes av genomsnittskonsumenter, och specialvaror och specialtjänster, å andra sidan, med avseende på vilka omsättningskretsen utgjordes av en specialiserad omsättningskrets. Överklagandenämnden definierade således omsättningskretsen på rätt sätt och hade fog för sin bedömning att omsättningskretsen, beroende på vilka av de berörda varorna och tjänsterna det var fråga om, var uppmärksamma i medelhög respektive hög grad.
56 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden.
– Den fjärde delgrunden: Avsaknad av samband mellan den geografiska platsen i fråga och de berörda varorna och tjänsterna, samt överklagandenämndens uppenbart oriktiga bedömning av det geografiska kriteriet
57 Sökanden har gjort gällande att överklagandenämnden inte har visat att det enligt omsättningskretsens uppfattning fanns ett samband mellan Furstendömet Monaco, å ena sidan, och tillverkning av magnetiska databärare samt tillhandahållande av transporttjänster och kortvarigt boende, å andra sidan. Vad beträffar underhållning samt sport- och idrottsaktiviteter har sökanden invänt att endast formel 1-tävlingarna och cirkusföreställningarna är kända, då de som anordnar de evenemangen innehar varumärken som är självständiga i förhållande till det aktuella varumärket.
58 Av de skäl som överklagandenämnden med rätta har angett och som tribunalen erinrat om i punkt 20 i förevarande dom, finner tribunalen, i motsats till vad sökanden har anfört, att överklagandenämnden får anses ha visat att var och en av de berörda varorna och tjänsterna har ett tillräckligt direkt och konkret samband med det aktuella varumärket för att ordet ”monaco” i handeln ska anses visa varornas geografiska ursprung eller avsedda ändamål, eller platsen för tillhandahållande av tjänster, och att det aktuella varumärket således var beskrivande med avseende på de berörda varorna och tjänsterna.
59 Vad beträffar påståendet att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning av det geografiska kriteriet, kan sökandens argument att det ska göras åtskillnad mellan det fullständiga namnet på staten (Furstendömet Monaco) och kortformen (Monaco) inte godtas. En sådan åtskillnad hindrar nämligen inte att det anses föreligga ett samband mellan de berörda varorna och tjänsterna, å ena sidan, och det geografiska området i fråga, å andra sidan. Sökanden har framfört argumentet att ordmärken som är identiska med det aktuella varumärket har godkänts av harmoniseringsbyrån, men sökanden kan inte vinna framgång med detta argument av två skäl. Harmoniseringsbyrån ska visserligen mot bakgrund av likabehandlingsprincipen och principen om god förvaltningssed beakta beslut som redan antagits och noga pröva huruvida det finns skäl att göra samma bedömning. Vid tillämpningen av nämnda principer ska emellertid legalitetsprincipen iakttas (se dom av den 17 juli 2014, Reber Holding/harmoniseringsbyrån, C‑141/13 P, EU:C:2014:2089, punkt 45 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall gjorde överklagandenämnden, såsom framgår av punkterna 47–58 ovan, en riktig bedömning när den slog fast att registreringshindret i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 var tillämpligt på det sökta varumärket. Sökanden kunde därmed inte med framgång ifrågasätta den slutsatsen genom att göra gällande äldre beslut från harmoniseringsbyrån. Vidare fattade harmoniseringsbyrån beslut till sökandens fördel med avseende på ett flertal andra varor och tjänster som räknas upp i punkt 23 i förevarande dom och som numera åtnjuter skydd genom det aktuella varumärket.
60 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde delgrunden. Sökanden kan därmed inte vinna framgång med förevarande grund.
Den grund som avser åsidosättande av artikel 7.1 b och artikel 7.2 i förordning nr 207/2009
61 Sökanden har, såvitt avser begreppet ett varumärkes särskiljningsförmåga, gjort gällande att överklagandenämnden dels gjorde en felaktig rättstillämpning, dels gjorde en uppenbart oriktig bedömning. Tribunalen ska göra en prövning såvitt avser vart och ett av dessa påståenden. I ansökan har de angetts inom ramen för två olika grunder, men tribunalen bedömer att de hör samman, eftersom de följer av tolkningen av artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009.
– Felaktig rättstillämpning
62 Sökanden anser att överklagandenämnden, genom att ange att tillämpningsområdena för de absoluta registreringshinder som anges i artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009 respektive i artikel 7.1 c i samma förordning överlappar varandra, åsidosatte såväl harmoniseringsbyråns tidigare beslutspraxis som rättspraxis.
63 Tribunalen erinrar härvid inledningsvis om att lagenligheten av det angripna beslutet, med tillämpning av den rättspraxis som angetts i punkt 59 ovan, inte ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsbyråns tidigare beslutspraxis.
64 Vidare följer det av det angripna beslutet att överklagandenämnden inte alls, till skillnad från vad sökanden har påstått i sin ansökan, gjorde en samlad bedömning av två av de absoluta registreringshinder som anges i artikel 7 i förordning nr 207/2009. I stället gjorde den, med rätta, först en bedömning mot bakgrund av artikel 7.1 c i nämnda förordning, eftersom ordet ”monaco” förde tankarna till det geografiska området med samma namn och föranledde överklagandenämnden att pröva huruvida det förelåg ett tillräckligt direkt och konkret samband mellan de berörda varorna och tjänsterna och den territoriella beteckningen Furstendömet Monaco (punkterna 21–31 i det angripna beslutet). Det var först längre fram i det angripna beslutet (i ett stycke som inleddes med ”dessutom”) som överklagandenämnden angav att även det andra absoluta registreringshindret, som grundas på artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009, var tillämpligt (punkterna 32 och 33 i det angripna beslutet), innan nämnden drog slutsatsen att tillämpningsområdena för dessa absoluta registreringshinder överlappar varandra (punkt 34 i det angripna beslutet), vilket även följer av fast rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2008, Novartis/harmoniseringsbyrån (BLUE SOFT), T‑330/06, EU:T:2008:185, punkt 30, och av den 7 oktober 2010, Deutsche Behindertenhilfe – Aktion Mensch/harmoniseringsbyrån (diegesellschafter.de), T‑47/09, EU:T:2010:428, punkt 24).
65 Det finns således inte något stöd för sökandens påstående att överklagandenämnden gjorde en felaktig rättstillämpning när den tillämpade ovannämnda bestämmelser.
– Uppenbart oriktig bedömning
66 Såsom har angetts ovan i punkt 27, hänför sig denna anmärkning huvudsakligen till den grund som avser åsidosättande av artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009. Sökanden har emellertid även gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att det aktuella varumärket saknade särskiljningsförmåga, bland annat genom att det anspelar på något välkänt och lyxigt, närmare bestämt ”en viss idé om lyx” (punkt 77 i ansökan).
67 Tribunalen finner att ett ordmärke som är beskrivande för varors eller tjänsters egenskaper i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 saknar av denna anledning med nödvändighet särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i nämnda förordning i förhållande till dessa varor eller tjänster (se dom av den 11 februari 2010, Deutsche BKK/harmoniseringsbyrån (Deutsche BKK), T‑289/08, EU:T:2010:36, punkt 53, och av den 29 mars 2012, Kaltenbach & Voigt/harmoniseringsbyrån (3D eXam), T‑242/11, EU:T:2012:179, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
68 Såsom har slagits fast i punkterna 47–60 ovan, gjorde överklagandenämnden emellertid en riktig bedömning när den fann att det aktuella varumärket var beskrivande med avseende på de berörda varorna och tjänsterna. Följaktligen kan varumärket inte anses ha särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009, och inte heller – i likhet med vad som har slagits fast i punkt 44 ovan – i den mening som avses i artikel 7.2 i samma förordning.
69 Dessutom, såsom angetts i punkt 64 ovan, angav överklagandenämnden även att det aktuella varumärket enligt den relevanta konsumentens uppfattning huvudsakligen var en informationsbärare snarare än en angivelse av de berörda varornas och tjänsternas kommersiella ursprung (punkt 33 i det angripna beslutet). Tribunalen delar denna bedömning och slår fast att det aktuella varumärket inte heller har någon särskiljningsförmåga i förhållande till nämnda varor och tjänster.
70 Vad beträffar påståendet att överklagandenämnden skulle ha åsidosatt likabehandlingsprincipen, principen om god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen, konstaterar tribunalen att detta påstående helt saknar grund. Handlingarna i målet ger vid handen att det inte finns något stöd för detta påstående. Den bedömning som harmoniseringsbyrån gjorde vara för vara samt tjänst för tjänst med avseende på sambandet mellan dem och det aktuella varumärket visar att byrån gjorde en mycket noggrann och omsorgsfull prövning med iakttagande av principen om god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen. Vad gäller likabehandlingsprincipen ska det understrykas att den inte kan anses ha åsidosatts endast av det skälet att vissa av de varor och tjänster som det aktuella varumärket avser åtnjuter skydd medan andra inte åtnjuter skydd. Den omständigheten belyser endast att ett åsidosättande av nämnda princip till följd av olika behandling förutsätter att de avsedda situationerna är jämförbara med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.
71 Talan kan således inte vinna bifall på denna grund och talan ska följaktligen ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
72 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
73 Harmoniseringsbyrån har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska harmoniseringsbyråns yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Marques de l’État de Monaco (MEM) ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 januari 2015.
Underskrifter