TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 15 december 2021 (*)
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Tjänstgöring i tredjeland – Familjebostad som administrationen ställt till förfogande – Underlåtenhet att iaktta skyldigheten att bo där med sin familj – Disciplinärt förfarande – Disciplinåtgärd i form av uppskjuten förflyttning till en högre löneklass – Ersättning för skada som unionen lidit – Artikel 22 i tjänsteföreskrifterna – Ogillande av talan i sak – Upphävande efter överklagande – Dom i mål om överklagande som omprövats av domstolen och upphävts – Återförvisning till tribunalen”
I mål T‑693/16 P-RENV-RX,
HG, företrädd av advokaten L. Levi,
klagande,
i vilket den andra parten är
Europeiska kommissionen, företrädd av T. Bohr, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten A. Dal Ferro,
motpart i första instans,
angående ett överklagande av den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) den 19 juli 2016, HG/kommissionen (F‑149/15, EU:F:2016:155), med yrkande om att den ska upphävas,
Meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden S. Gervasoni, samt domarna L. Madise (referent) och P. Nihoul,
justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,
mot bakgrund av domstolens dom av den 26 mars 2020,
efter förhandlingen den 17 juni 2021,
följande
Dom(1)
[utelämnas]
2 Klaganden, HG, som är tjänsteman vid Europeiska kommissionen, har i enlighet med artikel 9 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol yrkat att tribunalen ska upphäva den angripna domen genom vilken personaldomstolen ogillade hans talan, i vilken han i första hand hade yrkat att personaldomstolen skulle ogiltigförklara kommissionens beslut av den 10 februari 2015 om att ålägga honom disciplinåtgärden uppskjuten uppflyttning till en högre löneklass under 18 månader och om att förplikta honom att ersätta den skada kommissionen lidit till följd av hans handlande till ett belopp på 108 596,35 euro (nedan kallat det omtvistade beslutet) och, vid behov, skulle ogiltigförklara beslutet att avslå hans klagomål mot det omtvistade beslutet, och i andra hand hade yrkat att den ekonomiska disciplinåtgärd som angavs i detta beslut skulle mildras samt att kommissionen skulle förpliktas att ersätta den ideella skada och den skada på anseendet som han lidit, vilka värderas till 20 000 euro, samt förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
[utelämnas]
Förfarandet och parternas yrkanden
[utelämnas]
39 Den första domen om överklagande, genom vilken den angripna domen upphävdes av det skälet att förfarandet för fastställande av vilka som skulle ingå i den dömande sammansättning vid personaldomstolen som avgjorde målet inte hade genomförts på rätt sätt, meddelades med anledning av det förfarandet, men upphävdes i sin tur av domstolen, såsom det framgår av punkterna 1 och 3 ovan, och överklagandet återförvisades till tribunalen. Det mål som i enlighet med den första domen om överklagande hade återförvisats till tribunalen för att denna skulle pröva den talan som HG hade ingett vid personaldomstolen (mål T‑440/18 RENV) avslutades därför genom beslut av kansliet den 26 mars 2020.
[utelämnas]
45 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 17 juni 2021. Den muntliga delen av förfarandet avslutades samma dag.
46 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
– upphäva den angripna domen,
– ogiltigförklara det omtvistade beslutet,
– vid behov, ogiltigförklara beslutet att avslå klagomålet,
– i andra hand, mildra den ekonomiska disciplinåtgärd som anges i det omtvistade beslutet,
– förplikta kommissionen att betala ersättning på 20 000 euro för den ideella skada och den skada på anseendet som han lidit, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.
47 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Överklagandet
[utelämnas]
De grunder som har anförts mot den angripna domen vad gäller klagandens ekonomiska ansvar som hade konstaterats i det omtvistade beslutet
[utelämnas]
– Grunden avseende att den domstol som prövade målet i sak gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gällde klagandens ekonomiska ansvar som hade konstaterats i det omtvistade beslutet
83 Klaganden har för det första, i punkt 11 i överklagandet, gjort gällande att personaldomstolen i punkt 151 i den angripna domen, när den prövade klagandens argument avseende att ”de påstådda åsidosättandena av lojalitetsplikten inte har styrkts”, ansåg att eftersom en unionstjänstemans lojalitetsplikt gentemot unionen gäller generellt och objektivt, hade det föga betydelse vilka skäl som hade föranlett klaganden att åsidosätta denna skyldighet, även om dessa skäl skulle konstateras föreligga. Enligt klaganden ska emellertid tillsättningsmyndigheten, när den tillämpar artikel 22 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken en tjänsteman kan bli ekonomiskt ansvarig gentemot unionen på grund av ett allvarligt fel i tjänsten från hans sida under eller i samband med tjänsteutövningen, beakta eventuella förmildrande omständigheter som kan stå att finna bland de skäl som förklarar tjänstemannens åsidosättande. I annat fall gör den sig skyldig till ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Genom att slå fast att de skäl som förklarade hans handlande var utan betydelse gjorde personaldomstolen sig således skyldig till felaktig rättstillämpning med avseende på artikel 22 i tjänsteföreskrifterna såväl som proportionalitetsprincipen.
[utelämnas]
86 I artikel 22 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ”[e]n tjänsteman kan åläggas att ersätta, helt eller delvis, skada som unionen lidit till följd av ett allvarligt fel i tjänsten från hans sida under eller i samband med tjänsteutövningen”.
[utelämnas]
90 I artikel 11 första stycket första meningen i tjänsteföreskrifterna, där det anges att ”[e]n tjänsteman ska fullgöra sina uppgifter och uppträda med enbart unionens bästa för ögonen” fastställs unionstjänstemännens lojalitetsplikt gentemot unionen. Lojalitetsplikten nämns uttryckligen i tredje meningen i samma stycke, där det preciseras att tjänstemannen ska fullgöra sina arbetsuppgifter på ett opartiskt och objektivt sätt och i överensstämmelse med sin skyldighet att vara lojal mot unionen. Denna skyldighet nämns också uttryckligen i artikel 17a i tjänsteföreskrifterna rörande gränserna för tjänstemännens yttrandefrihet. Flera bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, såsom artiklarna 12, 12b eller 17a, innehåller närmare preciseringar av lojalitetsplikten med avseende på vissa aspekter eller omständigheter.
[utelämnas]
93 Frågan är således huruvida de skäl som kan ha föranlett en tjänsteman att uppträda på ett sätt som helt eller delvis dikteras av andra intressen än unionens intressen, eller till och med på ett sätt som strider mot unions intressen – till exempel en avsikt att skada, korruption, likgiltighet, politiska skäl, en avsikt att skaffa sig en fördel eller ge andra en fördel, yttre påtryckningar som är omöjliga att motstå, personliga skäl – ska beaktas när det gäller att bedöma om ett sådant uppträdande utgör ett bevis på illojalitet gentemot unionen.
94 I punkt 151 i den angripna domen, svarade personaldomstolen nekande på detta och stödde sig därvid på domen av den 23 oktober 2013, Gomes Moreira/ECDC (F‑80/11, EU:F:2013:159). I den domen hade det i punkterna 65 och 66 fastslagits att ett konstaterande av att flera skyldigheter som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna och som framför allt syftar till att säkerställa tjänstemännens lojalitet har åsidosatts inte är beroende av huruvida den berörda tjänstemannen har orsakat unionen skada eller huruvida uppträdandet har föranlett klagomål. Denna bedömning stöddes i sin tur på ett prejudikat i en dom (dom av den 3 juli 2001, E/kommissionen, T‑24/98 och T‑241/99, EU:T:2001:175, punkt 76) i vilken det med avseende på flera likartade skyldigheter hade fastslagits att det för att konstatera att ett åsidosättande föreligger inte är nödvändigt att den berörda tjänstemannen har försökt att erhålla personliga fördelar genom sitt uppträdande eller har orsakat institutionen skada. I ett annat mål, som gav upphov till domen av den 19 mars 1998, Tzoanos/kommissionen (T‑74/96, EU:T:1998:58, punkt 66), vilken i sin tur åberopades som prejudikat i domen av den 3 juli 2001, E/kommissionen (T‑24/98 och T‑241/99, EU:T:2001:175), och som rörde ett eventuellt åsidosättande av skyldigheten för en tjänsteman att ansöka om tillstånd för att utöva en bisyssla, vilken omfattas av lojalitetsplikten och är allmänt tillämplig, har det fastslagits att för att bedöma huruvida ett sådant åsidosättande föreligger, behöver det inte fastställas huruvida denna verksamhet kan leda till en intressekonflikt med beaktande av tjänstemannens arbetsuppgifter.
95 I motsats till vad personaldomstolen ansåg framgår det inte av ovannämnda prejudikat att de skäl som har föranlett en tjänsteman att uppträda på ett sätt som strider mot vissa av dennes skyldigheter gentemot unionen inte under några omständigheter ska beaktas när det gäller att avgöra huruvida tjänstemannen har varit illojal gentemot unionen.
96 Även om vissa omständigheter på grund av sin beskaffenhet är oväsentliga i detta sammanhang, såsom de omständigheter som har identifierats i de domar som anges i punkt 94 ovan, är frågan huruvida ett uppträdande har varit illojalt beroende just av dess sammanhang. Till exempel kan en tjänsteman i sin tjänsteutövning tro att han handlar i unionens intresse även om han i realiteten handlar i strid med det, eftersom han befinner sig i en synnerligen komplex och ovan situation som han inte förstår, vilket inte nödvändigtvis visar på bristande lojalitet från hans sida, även om han vid en given tidpunkt har förlorat unionens intressen ur sikte. När en tjänsteman har ett allvarligt personligt problem kan det få honom att i sitt uppträdande tillfälligt sätta unionens intressen i andra rummet, utan att han alltid, beroende på omständigheterna, kan kritiseras för bristande lojalitet med anledning av detta. Om en tjänsteman gör gällande att åsidosättandet av unionens intressen berodde på att han inte förstod situationen eller att unionens intressen kom i andra rummet på grund av allvarliga personliga problem är det, när det gäller att bedöma tjänstemannens lojalitet gentemot unionen, däremot inte oväsentligt huruvida han berättade för sina överordnade om sina svårigheter och vilken hållning han därvid antog.
97 Att bedöma en persons lojalitet innebär således att utifrån sammanhanget bedöma dennes uppträdande gentemot den enhet eller person mot vilken lojalitetsplikten föreligger. I artikel 11 första stycket första meningen i tjänsteföreskrifterna, där det anges att ”[e]n tjänsteman ska fullgöra sina uppgifter och uppträda med enbart unionens bästa för ögonen”, föreskrivs ett allmänt uppträdande som visar lojaliteten gentemot unionen. Detta utgör dock inte en absolut definition av lojalitet, som utesluter att sammanhanget beaktas vid bedömningen av den lojalitet som krävs enligt artikel 11 första stycket tredje meningen i tjänsteföreskrifterna, där det anges att en unionstjänsteman är skyldig att fullgöra sina arbetsuppgifter ”i överensstämmelse med sin skyldighet att vara lojal mot unionen”.
98 Bedömningen i de domar som personaldomstolen i detta sammanhang direkt eller indirekt hänvisade till i punkt 151 i den angripna domen, att olika skyldigheter som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna gäller allmänt och objektivt, avser dessa skyldigheter i egentlig mening, men betyder inte att en unionstjänstemans lojalitet eller illojalitet ur en mer allmän synvinkel ska bedömas oberoende av de omständigheter under vilka han har uppträtt på ett givet sätt och skälen till att han har uppträtt på ett sådant sätt. Personaldomstolen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att de skäl som hade motiverat klagandens uppträdande var oväsentliga när det gällde att konstatera huruvida han hade åsidosatt sin lojalitetsplikt.
99 Som klaganden dessutom har hävdat ska tillsättningsmyndigheten, för att inom ramen för tillämpningen av artikel 22 i tjänsteföreskrifterna kvalificera en tjänstemans uppträdande som ett allvarligt fel i tjänsteutövningen, beakta omständigheterna och får inte nöja sig med att konstatera att tjänstemannen i fråga har åsidosatt de regler som gäller för honom eller, med andra ord, nöja sig med att konstatera att han har åsidosatt vissa av sina skyldigheter.
[utelämnas]
102 Vid prövningen av rättsenligheten kan den domstol som prövar målet i sak stödja sig på konstateranden, bedömningar och kvalificeringar som gjorts i den angripna akten, om dessa är rättsenliga, i syfte att underkänna de grunder eller argument som en part har anfört och kan dessutom motivera underkännandet av dessa grunder och argument med sina egna rättsliga överväganden (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 27 september 2004, UER/M6 m.fl., C‑470/02 P, ej publicerat, EU:C:2004:565, punkterna 69 och 70, och dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 65). Vid prövningen av rättsenligheten kan den domstol som prövar målet i sak däremot inte ersätta den motivering som upphovsmannen till den överklagade rättsakten lämnat med en egen motivering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2000, DIR International Film m.fl./kommissionen, C‑164/98 P, EU:C:2000:48, punkt 38, och dom av den 24 januari 2013, Frucona Košice/kommissionen, C‑73/11 P, EU:C:2013:32, punkterna 88 och 89). När den domstol som prövar målet i sak utövar en obegränsad behörighet, såsom i tvister av ekonomisk art mellan unionen och dess tjänstemän enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna och särskilt i tvister rörande tjänstemännens ekonomiska ansvar gentemot unionen enligt artikel 22 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna, kan den emellertid själv beakta alla omständigheter i målet och således göra sin egen bedömning eller lämna sin egen motivering till att den ena parten ska betala den andra parten ersättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1987, Houyoux och Guery/kommissionen, 176/86 och 177/86, EU:C:1987:461, punkt 16, och dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
103 I förevarande fall ska det konstateras att personaldomstolen, när den i punkt 159 i den angripna domen konstaterade att klagandens situation stred mot reglerna redan i september 2008, upprepade en bedömning som görs i skälen 22 och 37 i det omtvistade beslutet. Upprepningen av denna bedömning syftade dock, som det framgår av punkt 160 i den angripna domen, endast till att tillbakavisa klagandens argument avseende värderingen av den skada som han kan ha orsakat unionen, vilken han fullständigt hade bestritt förelåg före september 2009, men syftade inte, i motsats till vad klaganden har hävdat, till att konstatera att villkoren för tillämpning av artikel 22 i tjänsteföreskrifterna var uppfyllda redan i september 2008. Personaldomstolen kvalificerade således inte klagandens uppträdande mellan september 2008 och december 2008 som ett allvarligt fel i tjänsteutövningen och lät inte heller förstå att tillsättningsmyndigheten hade konstaterat ett allvarligt fel i tjänsteutövningen under en period som inleddes redan i september 2008, och den missuppfattade således inte ärendehandlingarna i detta avseende, vilket klagande också har hävdat i punkt 14 i överklagandet.
104 När personaldomstolen i punkt 159 i den angripna domen konstaterade att delegationen från och med januari 2009 berövats möjligheten att använda klagandens tjänstebostad för nya ändamål, tillade den visserligen, samtidigt som den beaktade beslutet att avslå klagandens klagomål, ett skäl utöver de som angavs i det omtvistade beslutet, i vilket det endast angavs att skadan följde av att unionen hade stått för den obefogade hyreskostnaden för den familjebostad som ställts till klagandens förfogande. Detta ytterligare skäl som anfördes av personaldomstolen var emellertid endast ett konstaterande av att klagandens uppträdande inte möjliggjorde en minimering av den skada som identifierats i det omtvistade beslutet, men utgjorde inte ett konstaterande av ytterligare skada. Denna bedömning kan dessutom omfattas av personaldomstolens utövande av sin obegränsade behörighet i fråga om klagandens ekonomiska ansvar, en behörighet som klaganden för övrigt hade begärt att den skulle utöva. Det kan således inte konstateras att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 159 i den angripna domen identifiera en ny hypotetisk skada som inte kan ge upphov till ekonomiskt ansvar för klaganden. Det ska även konstateras att det ytterligare skäl som personaldomstolen anförde inte kan visa på en missuppfattning av handlingarna enligt definitionen i punkt 67 ovan.
105 Klaganden har vidare i punkterna 21–23 i överklagandet hävdat att personaldomstolen, när den prövade klagandens argument avseende ”åsidosättande av preskriptionstiden på fem år eller en skälig handläggningstid”, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att slå fast att den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 85 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, vilken hade åberopats i ansökan, inte var tillämplig på klagandens situation.
[utelämnas]
107 I punkterna 167 och 168 i den angripna domen betonade personaldomstolen, med hänvisning till domen av den 27 januari 2016, DF/kommissionen (T‑782/14 P, EU:T:2016:29, punkt 54), att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna avser krav på återbetalning av belopp som felaktigt utbetalts till en tjänsteman och att klaganden i förevarande fall inte hade erhållit någon utbetalning från institutionen, utan hade orsakat den ekonomisk skada, och att de belopp som institutionen hade betalat till hyresvärden inte hade utbetalats felaktigt.
[utelämnas]
109 Vad gäller saken ska det betonas att det utifrån domen av den 27 januari 2016, DF/kommissionen (T‑782/14 P, EU:T:2016:29), som personaldomstolen hänvisade till och som nämns i punkt 107 ovan, inte kan anses att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig på en situation där en fördel in natura beviljats. I den domen, som meddelades i ett mål där den klagande tjänstemannen, som hade avkrävts återbetalning av felaktigt utbetald ersättning, hade gjort gällande att han inte kunde återvinna den del som hade överförts till hans före detta maka som underhållsbidrag, fastslog tribunalen nämligen endast, i punkt 54, att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna endast avser det ekonomiska förhållandet mellan den tjänsteman som har erhållit felaktiga utbetalningar och den berörda institutionen, oberoende av de eventuella konsekvenser som kravet på återbetalningen har för tjänstemannen i förhållande till andra personer som kan ha haft direkt eller indirekt fördel av de felaktiga utbetalningar som är föremål för återvinning av institutionen i fråga, eftersom dessa frågor omfattas av civilrätten. I nämnda dom uttalade tribunalen sig följaktligen inte om huruvida en fördel in natura, såsom tillhandahållandet av en tjänstebostad, kan anses vara en del av det ekonomiska förhållandet mellan en tjänsteman och hans institution och kan vara föremål för en talan om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp. Det finns för övrigt inget som hindrar att en felaktigt utgiven förmån in natura, vilket motsvarar en indirekt utbetalning av ett belopp, blir föremål för krav på återbetalning. I annat fall skulle institutionerna aldrig kunna erhålla återbetalning av felaktigt utgivna förmåner, utan att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 22 i tjänsteföreskrifterna och bevisa att det föreligger ett allvarligt fel i tjänsteutövningen från de berörda tjänstemännens sida, vilket inte skulle vara lämpat för ett visst antal omständigheter och skulle leda till olika behandling av tjänstemän som felaktigt har erhållit en förmån i form av en direkt utbetalning av ett penningbelopp och de som felaktigt har erhållit en förmån in natura. Genom att slå fast att klaganden inte kunde åberopa artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, eftersom han inte hade erhållit en direkt utbetalning från sin institution, gjorde personaldomstolen sig således skyldig till felaktig rättstillämpning.
110 Om en dom från den domstol som prövat målet i sak innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, ska överklagandet emellertid ogillas. Det samma gäller med avseende på nämnda domstols bedömning av en enskild grund eller delgrund för ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 1992, Lestelle/kommissionen, C‑30/91 P, EU:C:1992:252, punkterna 27–29).
111 I punkt 167 i den angripna domen påpekade personaldomstolen också att klaganden genom sitt uppträdande hade orsakat sin institution ekonomisk skada. Med anledning av detta påpekande ska det betonas att tillsättningsmyndigheten inte hade fastställt klagandens ekonomiska ansvar med stöd av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna rörande krav på återbetalning av felaktigt utbetalade belopp på grundval av ett konstaterande om en felaktigt utgiven förmån, utan med stöd av artikel 22 i tjänsteföreskrifterna rörande ersättning för skada som unionen lidit på grund av ett allvarligt fel i tjänsten från en tjänstemans sida under eller i samband med tjänsteutövningen, på grundval av ett konstaterande av att unionen hade orsakats skada till följd av ett allvarligt fel i tjänsteutövningen som klaganden hade begått.
112 Det ska betonas att villkoren för tillämpning av artikel 85 respektive artikel 22 i tjänsteföreskrifterna är helt olika, liksom deras sammanhang. För ett beslut om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp krävs enligt ordalydelsen i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna endast att det kan visas att ett belopp eller en motsvarande förmån felaktigt har utgetts till den berörda tjänstemannen och att denne varit medveten om detta fel eller att felet varit så uppenbart att han eller hon måste ha känt till det, medan ett beslut om att ålägga en tjänsteman att ersätta skada i enlighet med artikel 22 i tjänsteföreskrifterna förutsätter att det kan visas att tjänstemannen har orsakat denna skada genom ett allvarligt fel i tjänsteutövningen. Ett beslut om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp kan fattas efter att vid behov ha inhämtat uppgifter om de faktiska omständigheterna eller synpunkter från den berörda tjänstemannen, så snart som det har visats att de villkor som föreskrivs i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna är uppfyllda, medan ett beslut om att ålägga en tjänsteman att ersätta skada i enlighet med artikel 22 i tjänsteföreskrifterna inte kan fattas, enligt andra stycket i denna bestämmelse, förrän de formaliteteter som föreskrivs när det gäller disciplinfrågor är uppfyllda, det vill säga att ett allvarligt fel har konstaterats, i princip efter en utredning, ett förfarande vid disciplinnämnden och det slutliga kontradiktoriska skedet vid tillsättningsmyndigheten, såsom det föreskrivs i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. Dessa skillnader vad gäller beslutens beskaffenhet och de materiella villkoren och villkoren för antagande av besluten i fråga motiverar att tillsättningsmyndigheten beroende på omständigheterna kan vidta åtgärder i enlighet med artikel 22 i tjänsteföreskrifterna även om den kunde ha vidtagit åtgärder i enlighet med artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, trots att reglerna och principerna vad gäller preskriptionstider inte är identiska i de båda fallen, vilket för övrigt också kan motiveras av dessa skillnader.
113 Mot bakgrund av de skäl som anges i punkterna 111 och 112 ovan gjorde personaldomstolen en riktig bedömning när den underkände klagandens åberopande av den särskilda preskriptionsregeln i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna.
114 Klaganden anser vidare, i punkterna 24 och 25 i överklagandet, att personaldomstolen när den prövade hans argument avseende ”åsidosättande av preskriptionstiden på fem år eller en skälig handläggningstid” också gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underkänna de andrahandsargument som hade anförts i ansökan, enligt vilka den preskriptionstid på fem år som fastställs i artikel 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2012 (EUT L 298, 2012, s. 1) borde ha beaktats ”som en parameter för en skälig handläggningstid” vid tillämpningen av artikel 22 i tjänsteföreskrifterna, om den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 85 andra stycket i tjänsteföreskrifterna inte var tillämplig.
[utelämnas]
127 Det ska påpekas att såväl klaganden som personaldomstolen i förevarande fall har missuppfattat lagstiftningens tillämpningsområde, genom att i punkt 130 i ansökan hänvisa till bestämmelserna i artikel 81 i förordning nr 966/2012 till stöd för att kravet på återbetalning hade preskriberats eller att en skälig handläggningstid inte hade iakttagits, respektive i punkt 170 i den angripna domen hänvisa till bestämmelserna i artikel 93.2 i delegerad förordning nr 1268/2012, vilka antagits för tillämpning av de förstnämnda bestämmelserna, till stöd för att den åberopade preskriptionstiden hade avbrutits.
128 Artikel 81 i förordning nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget, vilken var tillämplig vid den tidpunkt då det omtvistade beslutet antogs, ingår i kapitlet ”Handläggning av inkomster” och följer efter artiklarna 78, 79 och 80 i samma kapitel, i vilka fastställs principerna för fastställande av fordringar, godkännande av inkassering respektive verkställande av inkassering. I artikel 81.1 föreskrivs att unionens fordringar på tredje man ska preskriberas efter fem år, men att detta inte ska påverka tillämpningen av särskilda bestämmelser, vilka inte är relevanta i förevarande fall, och i artikel 81.2 föreskrivs att kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter med avseende på närmare bestämmelser om preskriptionstiden. I artikel 80.3 i delegerad förordning nr 1268/2012, som antagits för tillämpningen av artikel 78 i förordning nr 966/2012, föreskrivs att den utanordnare som har fastställt en fordran ska informera gäldenären om fordran genom en debetnota, i vilken det ska anges från vilken förfallodag dröjsmålsränta kommer att utkrävas, om skulden inte ännu har betalats. I artikel 93.1 i delegerad förordning nr 1268/2012, som antagits för tillämpningen av artikel 81 i förordning nr 966/2012, föreskrivs att preskriptionstiden för unionens fordringar på tredje man ska börja löpa från förfallodagen och i artikel 93.2 föreskrivs att preskriptionstiden ska avbrytas om en institution eller en medlemsstat på en institutions begäran vidtar en åtgärd som delges den tredje mannen för att kräva in beloppet.
129 Av detta framgår att enligt den lagstiftning som är tillämplig på förevarande mål kan den preskriptionstid som klaganden åberopat och som grundar sig på artikel 81 i förordning nr 966/2012 endast avse ett skede efter det att fordran fastställts, vilket närmare bestämt inleds på den förfallodag som anges i den debetnota som skickas till den tredje man som är gäldenär, och kan således inte åberopas när det gäller de skeden som leder fram till fastställandet av fordran (se, analogt, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkterna 86–89). I förevarande fall är det dock tiden mellan det att de omständigheter som har gett upphov till fordran inträffade och den tidpunkt då fordran konstaterades i det omtvistade beslutet, således innan den hade fastställts i den mening som avses i artikel 78 i förordning nr 966/2012, som klaganden anser var alltför lång. Den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 81 i förordning nr 966/2012 kunde följaktligen inte tillämpas till klagandens fördel, varken genom direkt tillämpning eller ens som parameter för en skälig handläggningstid.
130 Det var såldes fel av personaldomstolen att hänvisa till bestämmelserna i artikel 93.2 i delegerad förordning nr 1268/2012, vilka utgör tillämpningsbestämmelser till artikel 81 i förordning nr 966/2012, som svar på de argument som klaganden grundat på preskriptionstiden i sistnämnda artikel. Personaldomstolens konstaterande att fordran avseende hyrorna i fråga inte hade preskriberats, vilket den grundade på reglerna i förordningen om finansiella regler, var dock riktigt med beaktande av de rättsliga grunder som anges i punkt 129 ovan.
131 Under dessa omständigheter, samt mot bakgrund av övervägandena i punkt 110 ovan rörande överklagandedomstolens möjlighet att ersätta de rättsliga grunderna och den omständigheten att klaganden i sitt överklagande inte har anfört några andra argument som syftar till att invända mot personaldomstolens bedömning av den i ansökan anförda grunden avseende ett åsidosättande av preskriptionstiden på fem år eller en skälig handläggningstid, ska den grund som anförts i överklagandet rörande felaktig rättstillämpning när det gäller klagandens ekonomiska ansvar underkännas, i den del den avser tillämpningen av artikel 81 i förordning nr 966/2012.
[utelämnas]
De grunder som har anförts mot den angripna domen vad gäller de förfarandefel och det åsidosättande av rätten till försvar som hade gjorts gällande vid den domstol som prövade målet i sak
[utelämnas]
– Grunden avseende att den domstol som prövade målet i sak gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gällde de förfarandefel och det åsidosättande av rätten till försvar som hade gjorts gällande vid den
[utelämnas]
156 I punkt 28 i överklagandet har klaganden för det första bestritt den principbedömning som gjordes i punkt 70 i den angripna domen och har gjort gällande att anklagelserna mot en tjänsteman inte kan ändras under ett pågående förfarande så att de anpassas beroende på tjänstemannens svar, inte i syfte att mildra dem utan för att till varje pris kunna fortsätta det disciplinära förfarandet mot honom. Detta handlingssätt ger inte den berörda tjänstemannen möjlighet förbereda sitt försvar. Personaldomstolen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning.
[utelämnas]
159 När det gäller de argument i överklagandet som anges i punkt 156 ovan rörande den principbedömning som citeras i slutet av punkt 155 ovan, framgår det av bilaga IX till tjänsteföreskrifterna avseende disciplinära förfaranden att ett disciplinärt förfarande föregås av en utredning som görs av Olaf eller tillsättningsmyndigheten, vid vilken en särskild avdelning kan ha inrättats för detta ändamål, såsom Idoc vid kommissionen. Som det föreskrivs i artikel 3 i samma bilaga är det först efter det att denna utredning avslutats som det disciplinära förfarandet vid behov inleds, med eller utan hänvändelse till disciplinnämnden beroende på hur allvarliga disciplinåtgärder som förutses. I fall av hänvändelse till disciplinnämnden ska det i tillsättningsmyndighetens rapport, genom vilken ärendet hänskjuts till disciplinnämnden, anges vilket fel den berörda tjänstemannen påstås ha begått, såsom det bekräftas i artikel 12.1 i samma bilaga där det anges att denna rapport ”klart redovisar de förhållanden som anklagelserna avser och i förekommande fall omständigheterna kring dessa, inklusive försvårande eller förmildrande omständigheter”. Det är med avseende på det fel som anges i denna rapport, vilken ska överlämnas till den berörda tjänstemannen i enlighet med artikel 12.2 i samma bilaga, som hans uppträdande, även med beaktande av de kompletterande uppgifter som inges under det disciplinära förfarandet, ska bedömas av såväl disciplinnämnden som tillsättningsmyndigheten och som tjänstemannen eventuellt åläggs en disciplinåtgärd. Det är med avseende på detta samma fel, som han anklagas för av tillsättningsmyndigheten efter utredningen, som den berörda tjänstemannen kommer att kunna fortsätta att utöva sin rätt till försvar i enlighet med de närmare bestämmelser som förskrivs i artiklarna 12–22 i samma bilaga, bland annat att genom att ta del av alla handlingar i ärendet och yttra sig skriftligen och muntligen inför disciplinnämnden och, efter det att denna har avgett sitt yttrande, inför tillsättningsmyndigheten. Personaldomstolen gjorde följaktligen en riktig bedömning när den slog fast att eventuella anpassningar rörande felets innehåll som görs under utredningsskedet, under vilket den avdelning som ansvarar för utredningen genomför utredningen på grundval av ett möjligt fel, inte kan utgöra ett åsidosättande av rätten till försvar, och detta inte ens om det fel som till följd av de genomförda undersökningarna konstateras i slutet av utredningen är mer omfattande eller allvarligt än det eventuella fel som ursprungligen hade angetts. I artiklarna 1 och 2 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, vilka båda avser utredningsskedet, anges att om det visar sig att en tjänsteman kan vara inblandad i ett ärende, ska denne informeras, om det kan ske utan skada för utredningen. Detta innebär inte på något sätt en skyldighet att utkristallisera det möjliga felet redan när undersökningarna inleds (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 1997, N/kommissionen, T‑273/94, EU:T:1997:71, punkt 79). Det har således inte visats att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 70 i den angripna domen, såsom det gjorts gällande i överklagandet.
[utelämnas]
162 De skäl som anges i punkt 161 ovan räcker dock inte i rättsligt hänseende för att ogilla klagandens invändning avseende att de ärendehandlingar som tillsättningsmyndigheten överlämnade till disciplinnämnden och hans personalakt, vilka han har haft tillgång till, inte innehöll resultatet av den förberedande utredning som Idoc hade utfört avseende huruvida det finns en regel om att en tjänstebostad inte ska tilldelas under de omständigheter som klaganden befann sig i.
163 Det ska härvidlag betonas att en sådan förberedande utredning faktiskt utfördes, som det framgår av tillsättningsmyndighetens beslut av den 10 september 2015 om att avslå klagandens klagomål, i vilket det angavs att ”det har på grundval av kontakterna med Europeiska utrikestjänsten inte varit möjligt att med säkerhet bekräfta att en sådan regel och praxis existerar inom utrikestjänster” och att ”det är inte säkert att en sådan regel existerar”. Klaganden betonade själv i sitt klagomål mot det omtvistade beslutet att ett liknande uttalande hade gjorts av tillsättningsmyndighetens företrädare vid disciplinnämndens sammanträde. I artikel 13.1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att så snart den berörda tjänstemannen har fått tillsättningsmyndighetens rapport till disciplinnämnden ska han ha rätt att ta del av hela sin personalakt och ta kopior av alla handlingar som berör förfarandet. Denna bestämmelse syftar till att säkerställa att rätten till försvar iakttas när utredningsskedet väl har avslutats. Det ska erinras om att rätten till försvar vid alla förfaranden som kan leda till disciplinåtgärder utgör en grundläggande unionsrättslig princip som ska iakttas även i förfaranden av administrativ karaktär (dom av den 13 februari 1979, Hoffmann-La Roche/kommissionen, 85/76, EU:C:1979:36, punkt 9). Det har dessutom slagits fast att inom ramen för ett disciplinärt förfarande måste den berörda tjänstemannen ha möjlighet att ta ställning till varje handling som en institution avser att använda mot honom, förutom om handlingen i fråga inte är slutligt avgörande för rättsenligheten hos det beslut som fattas till följd av detta förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2001, E/kommissionen, T‑24/98 och T‑241/99, EU:T:2001:175, punkterna 92 och 93). Artikel 13.1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna bidrar numera också till iakttagandet av den princip som anges i artikel 41.2 b i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken syftar till att säkerställa rätten till en god förvaltning. Enligt denna princip ska var och en ha rätt till tillgång till de akter som berör honom eller henne. Av detta följer att en förberedande utredning som utförs av en utredningsavdelning, oavsett dess resultat, ska ingå i de handlingar som överlämnas till disciplinnämnden och den berörde. I förevarande fall ska dessutom följande påpekas: för det första att tillsättningsmyndigheten vid disciplinnämndens sammanträde stödde sig på resultatet från denna förberedande utredning när den angav att det inte hade bekräftats att den regel som klaganden åberopat existerade, och detta utan att i förväg ha gett klaganden kännedom om detta resultat i handlingarna, vidare att disciplinnämnden i skäl 38 i sitt yttrande upprepade denna slutsats och slutligen att denna slutsats ännu en gång upprepades i tillsättningsmyndighetens beslut av den 10 september 2015 om att avslå klagandens klagomål. Det kan inte uteslutas att klaganden, om han i samband med hänvändelsen till disciplinnämnden hade kunnat ta del av innehållet i den förberedande utredning som hade utförts av Idoc, kunde ha fördjupat sina argument avseende denna utredning, särskilt om den hade visat sig vara kortfattad eller genomförd på ett informellt sätt eller dåligt dokumenterad, och på ett mer övertygande sätt än till exempel i sin skrivelse till disciplinnämnden av den 23 september 2014 kunde ha begärt att undersökningarna avseende denna fråga skulle återupptas, bland annat genom att begära att disciplinnämnden i enlighet med artikel 17.1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna skulle inleda en utredning där vardera parten kunde lägga fram sin ståndpunkt och svara på motpartens ståndpunkt.
[utelämnas]
169 Genom att i punkt 80 i den angripna domen slå fast att klagandens invändningar rörande disciplinnämndens bedömning av de faktiska omständigheterna var verkningslösa, gjorde personaldomstolen sig de facto skyldig till felaktig rättstillämpning.
170 Om det disciplinära förfarandet omfattar ett ingripande av disciplinnämnden, det vill säga om tillsättningsmyndigheten med tillämpning av bestämmelserna i artiklarna 3 och 11 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna inleder ett disciplinärt förfarande som den anser kan leda till en strängare disciplinåtgärd än en skriftlig varning eller reprimand, utgör detta ingripande en väsentlig del av förfarandet, eftersom det ger möjlighet till en fördjupad kontradiktorisk diskussion och ett eventuellt inledande av en kompletterande utredning utöver de som redan tidigare utförts och eftersom tillsättningsmyndigheten därefter yttrar sig med beaktande av disciplinnämndens arbete, det vill säga med beaktande av det motiverad yttrande som denna antagit med majoritet och även de eventuella reservationer som gjorts av vissa av dess ledamöter, som det framgår av artiklarna 12–18 i samma bilaga. Som klaganden har betonat ska tillsättningsmyndigheten, om den inte instämmer i disciplinnämndens yttrande, utförligt ange skälen till detta, såsom personaldomstolen upprepade gånger har fastslagit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2015, Bedin/kommissionen, F‑128/14, EU:F:2015:51, punkt 29, dom av den 18 juni 2015, CX/kommissionen, F‑27/13, EU:F:2015:60, punkterna 57 och 58, och dom av den 10 juni 2016, HI/kommissionen, F‑133/15, EU:F:2016:127, punkt 147). Om hänvändelse till disciplinnämnden måste ske, såsom i förevarande fall, utgör dess ingripande följaktligen en väsentlig formföreskrift i förfarandet och en tjänsteman som åläggs en disciplinåtgärd till följd av detta förfarande måste i princip kunna bestrida disciplinnämndens yttrande, om tillsättningsmyndigheten instämmer i dess bedömning av de faktiska omständigheterna. Domstolen har för övrigt slagit fast att själva yttrandet från disciplinnämnden kan vara föremål för en talan om ogiltigförklaring som kan tas upp till prövning (dom av den 29 januari 1985, F./kommissionen, 228/83, EU:C:1985:28, punkt 16). I fall av en talan i vilken det såsom i förevarande fall endast har yrkats ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens slutliga beslut om påförande av en disciplinåtgärd, är det således endast i den situationen att tillsättningsmyndigheten i sitt slutliga beslut tog klart avstånd från eller helt klart inte beaktade en bedömning som gjorts av disciplinnämnden eller en av dess ledamöter som det kan anses att en grund eller invändning som har anförts mot denna bedömning är verkningslös, eftersom det de facto är den angripna akten som är det slutliga beslutet och inte disciplinnämndens yttrande eller en av dess ledamöters åsikter. I andra situationer, då tillsättningsmyndigheten har beaktat disciplinnämndens bedömning vid antagandet av sitt beslut, vore det alltför formalistiskt att kräva att klaganden i sina grunder och invändningar ska hänvisa till specifika avsnitt i det omtvistade beslutet, för att bestrida en bedömning som disciplinnämnden har gjort inom ramen för sin undersökning.
[utelämnas]
Talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och andrahandsyrkandena
[utelämnas]
Den första grunden i ansökan: Förfarandefel som påverkade förarbetena till det omtvistade beslutet
[utelämnas]
239 Som det anges i punkt 147 ovan kritiserade klaganden i punkt 59 i ansökan disciplinnämnden i första hand för att inte ha prövat huruvida hänvändelsen till den var rättsenlig och mer allmänt för att inte ha prövat de processuella frågor som han hade anfört i sin försvarsskrivelse till den, vilken nämns i punkt 19 ovan.
240 Disciplinnämnden gjorde härvidlag en riktig bedömning när den i punkterna 1 och 2 i sitt yttrande angav att det inte ankom på den att kontrollera huruvida utredningsförfarandet hade genomförts korrekt, utan endast att kontrollera att förfarandet vid disciplinnämnden genomförs korrekt. Som personaldomstolen påpekade i punkt 78 i den angripna domen är nämligen disciplinnämndens uppgift, enligt artikel 18 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, att avge ett motiverat yttrande om huruvida anklagelserna är styrkta och vilken disciplinåtgärd som i så fall bör vidtas. Det ankommer på tillsättningsmyndigheten, som är behörig att påföra den berörda tjänstemannen en disciplinåtgärd, att kontrollera att utredningsförfarandet och det disciplinära förfarandet i dess helhet har genomförts korrekt och detta ankommer även på den domstol vid vilken talan mot tillsättningsmyndighetens beslut i förekommande fall har väckts. Disciplinnämnden å sin sida ska, i likhet med varje administrativt eller rådgivande organ, se till att förfarandet vid den – som är ett skede i det disciplinära förfarandet – genomförs korrekt. Om den anser att utredningsförfarandet före hänvändelsen till den var otillräckligt, ankommer det på den att komplettera det, genom skriftliga eller muntliga uttalanden som den berörda tjänstemannen och tillsättningsmyndigheten gör vid den samt genom sina egna frågor, eller till och med genom en utredning där vardera parten kan lägga fram sin ståndpunkt och svara på motpartens ståndpunkt, såsom det föreskrivs i artikel 17 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. I förevarande fall angav disciplinnämnden i punkterna 1 och 2 i sitt yttrande att den inte hade behörighet att pröva eventuella felaktigheter som påverkat förfarandet före hänvändelsen till den, men att den hade försäkrat sig om att klaganden hade haft möjlighet att lämna synpunkter på skrivelsen från Idoc av den 31 oktober 2013, genom vilken utredningen om klagandens ekonomiska ansvar hade inletts och vilken måste ingå i de handlingar som överlämnades till disciplinnämnden, och påpekade att den själv hade fått ta del av den i god tid. Det ska för övrigt påpekas att klaganden i sin ansökan inte kritiserade disciplinnämnden för att inte ha genomfört kompletterande undersökningar genom att ställa frågor eller genomföra en utredning. De argument som klaganden anförde i punkt 59 i sin ansökan och som framgår av punkt 74 i den angripna domen, genom vilka disciplinnämnden kritiserades för att inte ha prövat vissa påstådda felaktigheter i förfarandet, ska således underkännas.
[utelämnas]
De grunder i ansökan som avsåg klagandens ekonomiska ansvar (den fjärde grundens fjärde del och den sjätte grunden)
286 I artikel 22 i tjänsteföreskrifterna anges att en unionstjänsteman kan åläggas ersätta, helt eller delvis, skada som unionen lidit till följd av ett allvarligt fel i tjänsten från hans sida eller i samband med tjänsteutövningen.
[utelämnas]
295 Klaganden visste att den situationen att han inte bodde med sin familj i tjänstebostaden, som var dimensionerad för en familj och som han själv hade ansökt om, inte kunde fortgå, även om delegationens förvaltningschef inte hade tvingat honom att åter ställa tjänstebostaden till förfogande. Han har medgett, bland annat när han för andra gången hördes av Olaf, att förvaltningschefen hade insisterat på att hans familj skulle flytta in i lägenheten med honom, och han har inte förnekat att en tjänstebostad som är avsedd för en familj normalt ska bebos av en familj. De relevanta bestämmelserna i bilaga X till tjänsteföreskrifterna och tillämpningsföreskrifterna till dem, i kombination med den skyldighet att handla i unionens intresse som åligger unionstjänstemännen enligt artikel 11 i tjänsteföreskrifterna, kan endast tolkas så, att en tjänsteman som har ansökt om en tjänstebostad som motsvarar hans familjs behov ska bo i den med sin familj eller också meddela att han måste avstå från den, om varaktiga svårigheter under längre tid än vad som är skäligt hindrar familjen från att flytta in. För den berörda tjänstemannen är det en fråga om lojalitet.
296 Om det i förevarande fall var omöjligt för familjen att flytta in på grund av ett problem med felaktig lackeringen av parketten, vilket i så fall omfattades av ägarens ansvar, borde klaganden redan från början ha vägrat att bosätta sig där eller ha vidtagit någon åtgärd vid delegationen, så att denna kunde ha krävt att ägaren skulle fullgör sitt ansvar.
297 Även om användningen av en vän som ”lägenhetsvakt” kunde lösa klagandens bekymmer med att se till att tjänstebostaden inte ockuperades av tredje personer, motiverades detta arrangemang med en långvarig ”lägenhetsvakt” endast av att klaganden inte bodde där varaktigt, eftersom hans familj inte hade flyttat in med honom.
298 Inget av de skäl som rör hans frus eller barns hälsoproblem, lägenhetens brister eller hållningen från delegationens förvaltningschef kan således motivera klagandens eget uppträdande eller visa att han var lojal mot unionen från och med januari 2009, det vill säga efter de fyra första hyresmånaderna, eftersom han, även om han visade prov på en viss öppenhet gentemot delegationens förvaltningschef beträffande situationen, inte föreslog att han skulle avstå från den familjelägenhet som han hade tillgång till, utan behöll den för egen del.
[utelämnas]
300 I detta skede av bedömningen måste det således, med beaktande av den onödiga användningen av offentliga medel som klagandens hållning medförde och den omständigheten att han behöll sin tjänstebostad längre än vad som var skäligt, medges att tillsättningsmyndigheten gjorde en korrekt bedömning när den ansåg att klaganden hade begått ett allvarligt fel i tjänsten, eftersom han från januari 2009, fyra månader efter det att hyreskontraktet hade undertecknats, till dess att det avslutades i augusti 2010, förlängde den felaktiga användningen av tjänstebostaden utan att vida någon åtgärd för att åter ställa den till delegationens förfogande. Det kunde således med rätta konstateras att klaganden under denna period hade gjort sig skyldig till ett fel som kan medföra ekonomiskt ansvar enligt artikel 22 i tjänsteföreskrifterna.
[utelämnas]
302 När det gäller den skada som klagandens hållning har medfört ska till att börja med det argument underkännas som klaganden anförde i punkterna 120–123 i ansökan och som grundades på den omständigheten att hyreskontraktet inte kunde sägas upp det första året utan att ändå betala hyra för detta år, vilket utesluter att skada uppkom för unionen under hyreskontraktets första år, från september 2008 till augusti 2009. Skadan för unionen förelåg dock under hela den period som klaganden enligt det omtvistade beslutet gjorde fel, det vill säga från januari 2009 till augusti 2010, och således även från januari till augusti 2009, eftersom unionen under denna tid betalade för en familjebostad för en tjänsteman som använde den ensam och endast delvis under veckan, eftersom han förfogade över en annan familjebostad i närheten där hans familj bodde och där han själv delvis bodde. Skadan orsakades dessutom av klaganden, som efter att ha ansökt om en sådan tjänstebostad inte satte stopp för ovannämnda situation genom att erbjuda sig att återlämna lägenheten efter några månader. Som det har påpekats i punkt 296 ovan borde klaganden, om det faktiskt var omöjligt för familjen att flytta in i tjänstebostaden på grund av ett varaktigt problem med felaktig lackering av parketten, vilket i så fall omfattades av ägarens ansvar, redan från början ha vägrat att bosätta sig där eller ha vidtagit någon åtgärd vid delegationen, så att den snabbt och med bestämdhet kunde ha krävt att ägaren skulle fullgöra sitt ansvar. Det har således visats att skadan förelåg ända fram till hyreskontraktets slut, eftersom klaganden genom att inte ställa sin tjänstebostad till delegationens förfogande hindrade kommissionen från att använda denna egendom trots att den betalade hyra för den och särskilt hindrade den från att använda lägenheten på annat sätt, såsom personaldomstolen påpekade i punkt 159 i den angripna domen, eller åtminstone från att säga upp hyreskontraktet utan straffavgifter från och med september 2009, vilket kunde ha minskat den faktiska skada som unionen lidit. Den omständigheten att det i hyreskontraktet föreskrevs att hyresgästen inte kunde säga upp kontraktet under det första året utan att ändå betala hyra för denna period, innebär inte, i motsats till vad klaganden har hävdat, att det kan anses att ingen skada orsakades under denna period. Under denna period betalade delegationen för en tjänstebostad dimensionerad för en familj, till följd av en ansökan från klaganden, utan att detta var motiverat och utan att kunna dra någon nytta av den.
303 Klaganden hävdade vidare, i punkt 125 i ansökan, att eftersom han skulle ha haft rätt till en mindre tjänstebostad för ensamstående, begränsas skadan för unionen till skillnaden i hyra mellan den familjetjänstebostad där han bodde och en sådan mindre tjänstebostad. Detta argument kan godtas endast om klaganden faktiskt anhöll om en tjänstebostad för ensamstående under den tid som hyreskontraktet avseende familjebostaden var i kraft, men eftersom så inte skedde, utan det endast rör sig om ren spekulation, särskilt som hans maka ägde en lägenhet i New York i vilken hans familj bodde, måste det konstateras att unionen under hyreskontraktets hela giltighetstid faktiskt led skada motsvarande samtliga de hyror som betalades för den tjänstebostad som klaganden hade tilldelats trots att det inte var nödvändigt att hyra denna lägenhet. Som kommission påpekade i det omtvistade beslutet sträcker sig denna skada således över perioden från januari 2009 till augusti 2010, med avseende på vilken det i punkt 300 ovan har slagits fast att klaganden begick ett allvarligt fel i tjänsten.
[utelämnas]
307 Som det anges i punkterna 106 och 114 ovan har klaganden åberopat den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 85 andra stycket i tjänsteföreskrifterna och i andra hand, som parameter för en skälig handläggningstid vid tillämpningen av artikel 22 i tjänsteföreskrifterna, den preskriptionstid på fem år som fastställs i artikel 81 i förordning nr 966/2012. Som det har slagits fast i punkterna 113 och 129 ovan är ingen av dessa båda bestämmelser tillämpliga i förevarande fall. Det finns nämligen ingen unionsrättslig bestämmelse som preciserar inom vilken tidsfrist en utredning, ett disciplinärt förfarande och ett beslut om fastställande av en tjänstemans ekonomiska ansvar enligt artikel 22 i tjänsteföreskrifterna ska vidtas mot bakgrund av omständigheterna i fråga. Det kan dock påpekas att artikel 85 andra stycket i tjänsteföreskrifterna utgör ett exempel på en preskriptionstid som lagstiftaren har fastställt rörande vissa förhållanden mellan unionen och dess tjänstemän, men att en tidsfrist av motsvarande längd som skulle iakttas inom ramen för tillämpningen av artikel 22 i tjänsteföreskrifterna inte kan vara en frist som inte kan avbrytas, såsom den som föreskrivs i artikel 85 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, och detta på grund av de skillnader som kännetecknar tillämpningen av artikel 22 i tjänsteföreskrifterna jämförd med tillämpningen av artikel 85 däri, vilka betonas i punkt 112 ovan.
308 Av rättspraxis framgår att om lagstiftaren inte har föreskrivit någon preskriptionstid, kräver rättssäkerhetsprincipen att unionsinstitutionerna utövar sina befogenheter inom skälig tid (se dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 96 och där angiven rättspraxis). Det ska således kontrolleras huruvida kommissionens avdelningar och tillsättningsmyndigheten vid utövandet av sina befogenheter åsidosatte skyldigheten att handla inom skälig tid när de genomförde utredningen, inledde det disciplinära förfarandet och slutligt fastslog klagandens ekonomiska ansvar för perioden från januari 2009 till augusti 2010.
309 Frågan huruvida en handläggningstid ska anses vara skälig ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet och de olika steg i förfarandet som unionsinstitutionen har vidtagit samt parternas uppträdande under förfarandets gång. Bedömningen av huruvida en handläggningstid är skälig kan nämligen inte fastställas med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt (se dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkterna 99 och 100 och där angiven rättspraxis).
310 Den period med avseende på vilken det i förevarande fall har konstaterats att klaganden begick ett allvarligt fel sträckte sig från januari 2009 till augusti 2010. I mars 2012, det vill säga mindre än två år efter utgången av denna sammanhängande period, informerade Olaf klaganden om att en utredning hade inletts rörande honom beträffande användningen av hans tjänstebostad. Till följd av utredningen, vilken involverade först Olaf och därefter Idoc, inledde tillsättningsmyndigheten ett disciplinärt förfarande mot klaganden i juli 2014 och antog i februari 2015 det omtvistade beslutet, i vilket framför allt klagandens ekonomiska ansvar konstaterades. Detta beslut fastställdes i september 2015 i och med att klagandens klagomål avslogs. Med hänsyn till detta händelseförlopp måste det anses att den administrativa myndigheten utövade sina befogenheter inom skälig tid.
[utelämnas]
De nya grunder som klaganden har anfört inom ramen för överklagandeförfarandet
[utelämnas]
315 Klagandens anmälan om att en av hans kollegor i New York hade gjort sig skyldig till bedrägligt handlande gjordes via ett e‑postmeddelande från klaganden till Idoc av den 13 maj 2013, vilket återfinns i bilaga 36 till ansökan. Detta e‑postmeddelande skickades när klaganden redan var föremål för utredningen rörande användningen av hans tjänstebostad och syftade i första hand till att skapa tvivel om trovärdigheten hos två vittnesmål mot honom som Olaf hade beaktat. Det är i detta sammanhang som klaganden åberopade att denna kollega, som ska ha haft kopplingar till de båda personer som hade vittnat, eventuellt hade uppträtt felaktigt i flera avseende. Av e‑postmeddelandet framgår att klagandens anmälan delvis avsåg omständigheter som cheferna vid delegationen och han själv uppenbart redan hade känt till under en viss tid och delvis avsåg omständigheter som Olaf hade fått kännedom om av andra personer vid delegationen innan klaganden själv delgav Idoc dessa omständigheter flera månader efter det att han av en händelse hade fått kännedom om dem. Klagandens anmälan utgjorde således inte en varning om omständigheter som kan ge anledning att misstänka olaglig verksamhet och som upptäckts av en tjänsteman, såsom det föreskrivs i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, utan utgjorde endast en del i en tjänstemans försvar av sina egna intressen. Klaganden kan således inte åberopa att han är en visselblåsare, under antagandet att detta skulle ha kunnat vara en förmildrande omständighet i samband med förhållanden som inte hade något samband med de förhållanden som han anmälde, och detta inte ens om sistnämnda förhållanden har visat sig stämma.
[utelämnas]
317 Av det ovan anförda framgår att eftersom ingen av de grunder för ogiltigförklaring som har åberopats mot det omtvistade beslutet kan godtas, ska klagandens yrkanden om ogiltigförklaring ogillas, inbegripet de som riktats mot beslutet att avslå hans klagomål. Tribunal hänvisar härvidlag till de skäl som personaldomstolen angav i punkterna 43–45 i den angripna domen.
Yrkandet om nedsättning av beloppet för den ekonomiska ersättning som avkrävs klaganden
318 Tribunalen konstaterar att klaganden, i sitt yrkande om att tribunalen ska utöva den obegränsade behörighet som föreskrivs i artikel 22 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna för att sätta ned den ekonomiska ersättning som avkrävs honom i det omtvistade beslutet, inte har anfört något särskilt argument för att motivera den yrkade nedsättningen, utöver de som anförts till stöd för grunderna för ogiltigförklaring. Som generaladvokaten Kokott påpekade i punkt 60 i sitt förslag till avgörande i målet Gogos/kommissionen (C‑583/08 P, EU:C:2010:118) är unionsdomstolen – i den mån det gäller de rent ekonomiska aspekterna i en tvist mellan unionen och en av dess tjänstemän – inte tvungen att begränsa sig till att enbart kontrollera att rättsakterna i fråga är rättsenliga, utan den är också behörig att pröva huruvida rättsakterna är ändamålsenliga och kan således ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning med sin egen bedömning. Enligt artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna kan unionsdomstolen, i tvister av ekonomisk art och inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet, ex officio värdera skadan i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i målet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 44 och där angiven rättspraxis). En sådan behörighet kan dessutom utövas även om inget yrkande i det avseendet har framställts (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:118, punkt 61) och med desto större skäl i det fallet att ett sådant yrkande har framställts, men inga särskilda argument har anförts till stöd för det. Inom ramen för det kontradiktoriska förfarandet har frågan om den roll som delegationens förvaltningschef innehade diskuterats ingående, i parternas skriftliga inlagor såväl som vid förhandlingen, bland annat till följd av de frågor som tribunalen ställde vid detta tillfälle.
319 Av denna diskussion och handlingarna i ärendet framgår att delegationens förvaltningschef inte krävde att klaganden skulle lämna sin tjänstebostad, utan endast påpekade det felaktiga i situationen för honom (se punkt 274 ovan). Även om denna omständighet inte påverkar att klaganden begick ett allvarligt fel genom att förlänga den felaktiga användningen av sin tjänstebostad från januari 2009 till augusti 2010 (se punkt 300 ovan), visar den att kommissionen, eftersom dess företrädare på plats underlät att vidta en lämplig åtgärd trots att hon var medveten om situationen, medverkade till att den skada den lidit blev så omfattande, trots att den kunde ha minskat denna skada. Det förefaller inte ha funnits några hinder för en sådan åtgärd, särskilt inte om den hade bestått i att kräva att klaganden skulle ställa sin tjänstebostad till förfogande, eftersom villkoren för att bo där inte var uppfyllda. Mot bakgrund av samtliga omständigheter i förevarande fall anser tribunalen således att den ersättning som klaganden i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) ska betala för den skada som unionen har lidit ska sättas ned (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 1985, Adams/kommissionen, 145/83, EU:C:1985:448, punkterna 53 och 54, och dom av den 11 juli 2007, Schneider Electric/kommissionen, T‑351/03, EU:T:2007:212, punkterna 332 och 334).
320 Den ersättning som klaganden i enlighet med artikel 22 i tjänsteföreskrifterna ska betala på grund av den skada som han från och med januari 2009 orsakade unionen till följd av det allvarliga fel i tjänsteutövningen som han begick genom att inte vidta några åtgärder för att återlämna sin tjänstebostad ska således fastställas till ett belopp om 80 000 euro på dagen för avkunnandet av denna dom, vilket antingen innebär att de belopp, inklusive eventuell ränta, som klaganden redan har betalat och som överstiger detta belopp ska återbetalas av kommissionen, eller att kommissionen ska avkräva klaganden eventuella ytterligare inbetalningar upp till nämnda belopp. I båda fallen ska inbetalningarna eller återbetalningarna betalas jämte ränta med den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) har fastställt för huvudsakliga refinansieringstransaktioner, beräknad från dagen för avkunnandet av denna dom.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) den 19 juli 2016, HG/kommissionen (F‑149/15), upphävs.
2) Det skadestånd som HG ska betala till Europeiska unionen fastställs till 80 000 euro på dagen för avkunnandet av denna dom.
3) Talan i mål F‑149/15 ogillas i övrigt.
4) HG och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader i målen F‑149/15, T‑693/16 P, T‑440/18 RENV och T‑693/16 P-RENV-RX.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 december 2021.
Underskrifter