Mål T‑271/10 RENV

(publicering i utdrag)

H

mot

Europeiska unionens råd

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Nationell tjänsteman som är utstationerad till EUPM i Bosnien och Hercegovina – Beslut om omplacering – Behörighet för chefen för EUPM att besluta om omplacering av en utstationerad nationell tjänsteman – Motiveringsskyldighet – Maktmissbruk – Uppenbart oriktig bedömning – Mobbning”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 11 april 2018

1.      Domstolsförfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Villkor – Utvidgning av en tidigare åberopad grund – Tillåtet

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 84.1)

2.      Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Europeiska unionens civila uppdrag – Behörighet att fördela personal till EU:s civila uppdrag – Den civila operationschefens behörighet – Behörighet att besluta om fördelning och omplacering av personal inom ett civilt uppdrag – Den berörda uppdragschefens behörighet – Omplacering av en utstationerad nationell tjänsteman – Krav på föregående samråd med ursprungsmedlemsstaten – Föreligger inte

(Rådets direktiv 2009/906/Gusp, artiklarna 5 och 6)

3.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Grund som är fristående från grunden om rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende

(Artiklarna 263 FEUF och 296 FEUF)

4.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Civilt uppdrag på området gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Omplacering av en utstationerad nationell tjänsteman – Minimikrav

(Artikel 296 FEUF)

5.      Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Europeiska unionens civila uppdrag – Beslut om omplacering av en utstationerad nationell tjänsteman – Omplacering som äger rum i ett sammanhang med mobbning – Talan väckt av den berörda utstationerade tjänstemannen – Förfarande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a)

6.      Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Europeiska unionens civila uppdrag – Beslut om omplacering av en utstationerad nationell tjänsteman – Talan väckt av den berörda utstationerade tjänstemannen – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp – Beslut som är förenligt med tjänstens intresse – Maktmissbruk – Föreligger inte

7.      Europeiska unionen – Domstolsprövning av lagenligheten av institutionernas rättsakter – Beslut om omplacering av en utstationerad nationell tjänsteman – Prövningens omfattning – Begränsad kontroll som särskilt gäller bedömningen av de lämplighetsavvägningar som ligger till grund för nämnda beslut

(Artikel 275 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

8.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

1.      Se domen.

(se punkt 37)

2.      Det är den civila operationschefen – som under politisk kontroll och strategisk ledning av kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik samt under överinseende av den höga representanten utövar ledning och kontroll på strategisk nivå för planering och genomförande av alla civila uppdrag som genomförs inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitikens och som är befälhavare för alla civila uppdragschefer – som är behörig att fördela personal till EU:s civila uppdrag, i den mening som avses i artikel 6.2 i beslut 2009/906 om Europeiska unionens polisuppdrag (EUPM) i Bosnien och Hercegovina. Inom ramen för varje uppdrag är det däremot uppdragschefen som ensam är behörig att besluta om fördelning och omplacering av personal.

Det följer nämligen av dessa bestämmelser att den operativa kontroll som utövas på insatsområdet av uppdragschefen nödvändigtvis inbegriper en möjlighet för denna person att fatta beslut, inbegripet omplacering av personal, på kortast möjliga tid, och att underställa personal som utstationerats av medlemsstaterna nämnda beslut, i syfte att fullgöra uppdraget.

Den operativa kontrollen inbegriper nödvändigtvis en möjlighet för den berörda uppdragschefen att fatta beslut, inbegripet omplacering av personal, på kortast möjliga tid, och att underställa personal som utstationerats av medlemsstaterna nämnda beslut, i syfte att fullgöra uppdraget. Den operativa karaktären är därför oförenlig med ett förfarande med föregående samråd med den utstationerade personalens ursprungsmyndighet.

(se punkterna 69, 70 och 78)

3.      Se domen.

(se punkt 88)

4.      Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. En rättsakt som går någon emot ska således anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den som berörs, så att vederbörande har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne. Vidare ska graden av precision i ett besluts motivering anpassas till de faktiska möjligheterna och de tekniska och tidsmässiga villkor under vilka rättsakten antas.

Det räcker följaktligen att motiveringen av en rättsakt genom vilken personal omplaceras inom ett civilt uppdrag på området gemensam utrikes- och säkerhetspolitik preciserar de specifika och konkreta skälen till att den som antagit rättsakten, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, bedömt att den berörda personen ska utgöra föremål för en sådan åtgärd.

Frågan huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits ska dessutom i princip bedömas mot bakgrund av den information som sökanden, senast, förfogade över vid tidpunkten för väckandet av talan.

(se punkterna 89–92)

5.      Den omständigheten att ett sammanhang med mobbning föreligger kan åberopas till stöd för yrkanden om ogiltigförklaring vilka inte är riktade mot avslaget på en begäran om hjälp som en tjänsteman ingivit med anledning av att hon eller han anser sig ha utsatts för mobbning, utan mot andra beslut som antagits av myndigheten.

Ett sammanhang med mobbning kan i synnerhet beaktas när den som ligger bakom mobbningen också har antagit det angripna beslutet, för att visa att detta beslut har antagits i syfte att skada tjänstemannen och därmed innebär maktmissbruk. När mobbning åberopas till stöd för yrkanden som riktar sig mot ett beslut om omplacering kan nämnda beslut således utgöra maktmissbruk, om det har antagits i syfte att skada tjänstemannens självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.

I detta avseende omfattas tjänstemän som utstationerats av unionsinstitutionerna, vilkas ställning regleras genom tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen vid Europeiska unionen, och tjänstemän som utstationerats av medlemsstaterna, av samma regler vad avser utövandet av deras funktioner på insatsområdet. Det finns således inget som hindrar att en tjänsteman som har utstationerats av en medlemsstat åberopar förekomsten av mobbning till stöd för yrkanden om ogiltigförklaring vilka riktar sig mot ett beslut om omplacering.

Det är för övrigt möjligt att faktiska omständigheter som har åberopats för att bevisa att mobbning förekommer, även om dessa omständigheter inte kan betecknas såsom mobbning i den mening som avses i den rättspraxis som har utvecklats med avseende på bestämmelserna i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen, likväl innebär att det kan fastställas att beslutet om omplacering utgör maktmissbruk och att det av denna anledning ska ogiltigförklaras.

(se punkterna 105–108)

6.      Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring som en tjänsteman som har utstationerats till ett av Europeiska unionens civila uppdrag har väckt mot ett beslut om omplacering av denna person, har begreppet maktmissbruk en mycket specifik innebörd och avser det förhållandet att en administrativ myndighet har använt sin behörighet för ett annat syfte än det för vilket myndigheten erhållit behörigheten.

Unionsinstitutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet för att fullgöra de uppgifter som har anförtrotts dem och i det syftet placerar sin personal, under förutsättning att en sådan placering görs i tjänstens intresse och att hänsyn tas till att tjänsterna ska vara likvärdiga.

Unionsdomstolen kontroll avser under dessa omständigheter endast frågan huruvida nämnda myndighet har hållit sig inom sådana gränser att den inte kan klandras, och att den inte har använt sina befogenheter på ett uppenbart oriktigt sätt.

Maktmissbruk föreligger dessutom endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den ifrågasatta rättsakten eftersträvar ett annat syfte än det angivna enligt de tillämpliga bestämmelserna. När ett beslut inte ansetts strida mot tjänstens intresse kan det följaktligen inte vara fråga om maktmissbruk.

Det räcker i detta avseende inte att åberopa vissa faktiska omständigheter till stöd för dessa påståenden, utan det krävs dessutom att tillräckligt exakta, objektiva och samstämmiga uppgifter tillhandahålls till stöd för att de är sanningsenliga eller i vart fall sannolika. I annat fall kan det nämligen inte ifrågasättas att den berörda institutionens påståenden är materiellt korrekta.

Helhetsbedömningen av uppgifterna rörande maktmissbruk kan därför inte grundas på lösa påståenden, på uppgifter som inte är tillräckligt exakta, inte är objektiva eller inte är relevanta.

(se punkterna 110–115)

7.      Unionsdomstolen har enligt artikel 275 FEUF ingen behörighet vad avser den operativa delen av ett beslut om omplacering av en utstationerad nationell tjänsteman. Unionsdomstolen kan däremot kontrollera att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det angripna beslutet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Med beaktande av att unionsdomstolen inte får ersätta uppdragschefens bedömning av de faktiska omständigheterna och omständigheterna vilka motiverade vidtagandet av sådana åtgärder med sin egen bedömning är domstolens kontroll begränsad och gäller särskilt bedömningen av de lämplighetsavvägningar som ligger till grund för åtgärderna.

Uppdragschefen som antog detta beslut förfogar i detta avseende över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de faktorer som ska beaktas vid vidtagandet av åtgärder för att omplacera personal på insatsområdet. Detta utrymme för skönsmässig bedömning hindrar emellertid inte unionsdomstolen från att, när den utför sin lagenlighetsprövning, kontrollera huruvida de faktiska omständigheter som uppdragschefen grundade sig på är materiellt riktiga.

För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska vara effektiv krävs nämligen bland annat att unionsdomstolen försäkrar sig om att ett beslut som är individuellt i förhållande till den berörda personen grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta innebär att de faktiska omständigheter som ligger till grund för nämnda beslut måste kontrolleras, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en bedömning av huruvida de angivna skälen är sannolika i abstrakt mening, utan avser frågan huruvida det föreligger stöd för dessa skäl.

(se punkterna 155–157)

8.      Se domen.

(se punkterna 170 och 171)