FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 15 februari 20071(1)
Mål C‑386/05
Color Drack GmbH
mot
LEXX International Vertrieb GmbH
(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Österrike))
”Förordning (EG) nr 44/2001– Artikel 5.1 b – Särskild behörighet vid avtalstvister – Försäljning av varor – Flera olika leveransorter i en medlemsstat”
1. Denna begäran om förhandsavgörande är det första mål som gäller tolkningen av artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001(2) genom vilken särskilda behörighetsregler införs vid avtalstvister, vilka utgör ett undantag från den allmänna principen om svarandens hemvist.
2. I den aktuella bestämmelsen föreskrivs i punkt b att, när tvisten avser ett internationellt avtal om försäljning av varor kan käranden instämma svaranden vid domstolen i den ort dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats.
3. Förevarande mål gäller frågan om huruvida den aktuella bestämmelsen är tillämplig och i sådant fall på vilket sätt, när talan avser varor som levererats till flera olika platser i en medlemsstat.
4. I föreliggande förslag till avgörande kommer jag att hävda att artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 är tillämplig när det finns flera leveransorter, förutsatt att samtliga dessa orter ligger inom en och samma medlemsstat. Vidare anses att för det fall talan gäller samtliga leveranser utan åtskillnad omfattas frågan om käranden kan instämma svaranden vid vilken domstol han vill eller om talan måste väckas vid domstolen på någon särskild av dessa orter av nationell lagstiftning, och om den nationella lagstiftningen inte innehåller någon bestämmelse i detta avseende får käranden instämma svaranden vid domstolen på den leveransort han själv valt.
I – Tillämpliga bestämmelser
5. Förordning nr 44/2001 antogs med stöd av bestämmelserna i avdelning IV i EG-fördraget, vilka ger Europeiska gemenskapen behörighet att besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete och som är nödvändiga för att den inre marknaden skall fungera väl.
6. Syftet med förordningen är att ersätta Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område(3) i alla medlemsstater.(4) Förordning nr 44/2001 trädde i kraft den 1 mars 2002. Den skall endast tillämpas på rättsliga förfaranden som har inletts och på officiella handlingar som har upprättats eller registrerats efter förordningens ikraftträdande.(5)
7. Förordningen bygger i stor utsträckning på Brysselkonventionen, med vilken gemenskapslagstiftaren velat skapa kontinuitet.(6) I förordningen återges konventionens system av behörighetsregler som grundar sig på den allmänna principen om domstols behörighet där svaranden har sin hemvist, med tillägg av exklusiva eller samtidiga behörighetsbestämmelser.
8. I artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 står följande:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”
9. I artikel 5 i förordning nr 44/2001 står följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat
1) a) om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser;
b) i denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
– vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,
– vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts;
c) om punkt b inte gäller, skall punkt a gälla,
…”
II – Tvisten vid den nationella domstolen
10. Målet vid den nationella domstolen rör en tvist mellan företaget Color Drack GmbH,(7) som har sitt säte i Schwarzach (Österrike) och företaget LEXX International Vertrieb GmbH,(8) med säte i Nürnberg (Tyskland).
11. Color Drack köpte solglasögon av LEXX International Vertrieb och betalade självt hela leveransen men lät leverera direkt till sina kunder på olika orter i Österrike.
12. Color Drack skickade sedan tillbaka osålda glasögon till LEXX International Vertrieb och begärde av företaget att få tillbaka 9 291,56 euro jämte ränta och avgifter. Då detta belopp inte betalades väckte Color Drack den 10 maj 2004 talan om betalning mot LEXX International Vertrieb vid Bezirksgericht St Johann im Pongau (Österrike) i den domkrets där företaget har sitt säte.
13. Den aktuella domstolen förklarade sig vara territoriellt behörig att pröva talan med tillämpning av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001. Den ansåg att uppfyllelseorten när det gäller återtagande av osålda varor var den ort där Color Drack har sitt säte. Den biföll även talan i sak.
14. LEXX International Vertrieb överklagade domen till Landesgericht Salzburg (Österrike), som upphävde denna dom med motiveringen att domstolen i första instans inte var territoriellt behörig.
15. Domstolen i andra instans ansåg att artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 hänför sig till en enda ort med anknytning till alla anspråk som grundar sig på ett försäljningsavtal och således även för återbetalningskrav efter returnering av varorna. Enligt den domstolen är det utifrån ovannämnda bestämmelse inte möjligt att självständigt fastställa någon med en sådan anknytning, eftersom varorna har levererats till flera olika kunder på olika orter i Österrike.
16. Landesgericht Salzburg drog slutsatsen att om artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig är det bestämmelserna i artikel 5.1 a i samma förordning som, enligt artikel 5.1 c i densamma, skall tillämpas. Color Drack borde i enlighet med dessa sistnämnda bestämmelser ha väckt talan om betalning vid domstolen i Nürnberg som är behörig domstol i den ort där den förpliktelse som talan avser skall uppfyllas.
17. Color Drack överklagade domen till Oberster Gerichtshof (Österrike) som beslutade att vilandeförklara målet och vända sig till EG-domstolen för att begära förhandsavgörande om tolkningen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001.
18. I sin begäran om förhandsavgörande anför domstolen att den tolkar den aktuella bestämmelsen på följande sätt: Eftersom bestämmelsen innehåller en särskild behörighetsregel skall den tolkas strikt. Till skillnad från artikel 5.1 i Brysselkonventionen föreskrivs i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 att det skall finnas en enda ort med anknytning till alla anspråk som grundar sig på ett försäljningsavtal eller ett avtal om utförande av tjänster. Det är nämligen den ort där tjänsten faktiskt utförts som är det avgörande kriteriet för internationell behörighet.
19. Enligt Oberster Gerichtshof skulle behörigheten för den domstol i första instans vid vilken talan väcktes av Color Drack inte ha ifrågasatts om samtliga varor hade levererats till det företaget i Schwarzach. Domstolen undrar emellertid om denna behörighet kan gälla när varorna inte enbart har levererats till den domstolens domkrets utan till olika orter i köparens medlemsstat.
20. Det är mot bakgrund av ovannämnda omständigheter som Oberster Gerichtshof har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EG-domstolen:
”Skall artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 tolkas på så sätt att säljaren av varor, som är bosatt i en medlemsstat och som enligt ett avtal levererat varorna till köparen, som är bosatt i en annan medlemsstat, på olika orter i den medlemsstaten, kan instämmas av köparen vid en domstol på någon av dessa orter (uppfyllelseorter) – eventuellt den ort som käranden väljer – avseende ett anspråk enligt avtalet som avser samtliga (del)leveranser?”
III – Bedömning
21. Oberster Gerichtshof har i sin begäran om förhandsavgörande erinrat om att det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning mot dess avgöranden. Domstolen är därför enligt artikel 68 EG behörig att vända sig till EG-domstolen för att begära förhandsavgörande om tolkningen av en bestämmelse i förordning nr 44/2001.
22. Det framgår också att det är förordning nr 44/2001 som skall tillämpas i detta fall, eftersom avtalet som ligger till grund för Color Dracks talan gäller försäljning av varor och den aktuella talan om betalning har väckts efter den 1 mars 2002.
23. Den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen väcker två frågeställningar. Domstolen vill allra först få klarhet i om det är artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 som skall tillämpas när varorna, enligt avtal mellan parterna, har levererats till olika platser inom en och samma medlemsstat.
24. Om svaret är jakande på denna fråga önskar den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i om käranden, förutsatt att talan gäller samtliga leveranser, kan instämma svaranden vid domstolen på den leveransort han själv valt.
25. Jag skall i tur och ordning bedöma dessa frågor.
A – Tillämpningen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 om det finns flera leveransorter inom en och samma medlemsstat
26. LEXX International Vertrieb samt de tyska och italienska regeringarna har hävdat att artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 inte skall tillämpas om det finns flera leveransorter.
27. Den tyska regeringen har gjort gällande att en tillämpning av den bestämmelsen i ett sådant fall skulle strida mot lydelsen i denna, enligt vilken endast en leveransort anges.(9) Enligt den tyska regeringen skulle en sådan tillämpning även strida mot förordningens systematik. Den har i detta sammanhang anfört att den omtvistade bestämmelsen skall tolkas strikt, eftersom den är en särskild behörighetsregel. Regeringen stödjer sig även på artikel 5.1 c i den aktuella förordningen, enligt vilken artikel 5.1 a skall tillämpas när de villkor som föreskrivs i punkt b i samma bestämmelse inte är uppfyllda.
28. Den tyska regeringen, som stöds av den italienska regeringen, har också hänvisat till syftet med artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001. Den menar att syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt för parterna till ett avtal att avgöra vilken domstol som är behörig att pröva talan som grundar sig på avtalet samt att förhindra att flera domstolar blir behöriga. Den tyska regeringen har hävdat att bestämmelsen i fråga inte enbart reglerar den internationella behörigheten för en medlemsstats domstolar utan även deras territoriella behörighet.
29. Den tyska och den italienska regeringen har hävdat att det om det finns flera leveransorter går det inte att fastställa en enda uppfyllelseort enligt kriterierna i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 och att det skulle strida mot syftet med bestämmelsen om käranden kunde väcka talan på en av leveransorterna eller på var och en av dessa orter.
30. Den italienska regeringen har dessutom erinrat om att den möjlighet att välja behörighet som föreskrivs i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 har skapats med hänsyn till intresset av en god rättskipning. Denna regering anser att om det finns flera uppfyllelseorter för avtalsförpliktelsen går det inte att fastställa vilken ort där det föreligger den närmaste kopplingen mellan tvisten och den behöriga domstolen.
31. Den tyska regeringen har slutligen hävdat att dess bedömning är i linje med vad domstolen funnit i domen i målet Besix,(10) i vilken domstolen slog fast att den möjlighet att välja behörighet vid avtalstvister som föreskrivs i artikel 5.1 i Brysselkonventionen inte var tillämplig när det gällde ett åtagande att avstå från visst handlande, utan geografisk begränsning.
32. Jag godtar inte denna bedömning. Jag anser, liksom Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, att den möjlighet att välja behörighet som föreskrivs i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 skall tillämpas när varorna, enligt det avtal som binder parterna, har levererats till olika platser inom en och samma medlemsstat.
33. Jag grundar min uppfattning på det system som inrättades genom artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 samt det syfte som eftersträvas med förordningen, sett mot bakgrund av det system som möjliggör val av behörighet vid avtalstvister i Brysselkonventionen, och nackdelarna med detta.
34. Innan grunderna läggs fram skall jag uppge av vilka skäl jag anser att svaret på den fråga som prövas inte står att finna i lydelsen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001.
1. Lydelsen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001
35. Till skillnad från den tyska regeringen anser jag att det inte går att avgöra utifrån lydelsen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 om den möjlighet att välja behörighet som föreskrivs i den bestämmelsen kan tillämpas eller inte om det finns flera leveransorter.
36. Jag tror inte att svaret på denna fråga i detta fall kan utläsas ur hänvisningen till en enda leveransort på det sätt som framgår av meningsfragmentet ”den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats”.
37. Den fråga som skall besvaras gäller den aktuella bestämmelsens materiella tillämpningsområde. Tillämpningsområdet har fastställts i den omtvistade bestämmelsen genom uttrycket ”försäljning av varor” och inte genom meningsfragmentet ”den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats”. Denna del av meningen anger endast kriteriet för den territoriella behörigheten vid försäljning av varor. I den klargörs vilken uppfyllelseort som skall gälla vid den här typen av avtal för att fastställa behörig domstol.
38. Dessutom står det i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 att käranden kan väcka talan vid ”domstolen” på leveransorten för varorna. Utifrån omfattningen av den territoriella behörigheten för den berörda medlemsstatens domstolar, såsom denna fastställts genom medlemsstatens nationella bestämmelser, kan leveranserna till olika platser i den medlemsstaten ske inom en och samma domstols domkrets. Att det finns flera leveransorter inom en och samma medlemsstat innebär därför inte nödvändigtvis att mer än en domstol blir behörig.
39. Om min bedömning enbart skulle ske utifrån lydelsen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 samt utifrån hänvisningen i denna till en enda leveransort, skulle frågan ändå kvarstå om bestämmelsen skall tillämpas när samtliga leveranser sker inom en domstols domkrets.
40. Enligt min mening visar dessa överväganden att det inte är möjligt att utläsa några klara och precisa uppgifter ur lydelsen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 som gör det möjligt att besvara frågan om denna bestämmelse är tillämplig och, i förekommande fall, på vilket sätt om det finns flera leveransorter.
41. Enligt fast rättspraxis skall en bestämmelse i gemenskapsrätten, när det utifrån dess ordalydelse inte med säkerhet går att fastställa hur den skall uppfattas och tillämpas i en viss given situation, tolkas med hänsyn till den förordnings system och syfte som bestämmelsen ingår i.(11) Svaret på den fråga som prövas skall således ges med hänsyn till systematiken i och syftet med förordning nr 44/2001.
2. Det system som inrättades genom artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 och det syfte som eftersträvas med förordningen
42. Som tidigare nämnts bygger förordning nr 44/2001 som ersätter Brysselkonventionen till största delen på den konventionen och utgör en naturlig fortsättning på den. Av ovan framgår även att artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 innebär en förändring i förhållande till innehållet i artikel 5.1 i Brysselkonventionen.
43. För att förstå omfattningen av denna förändring och de slutsatser man kan dra av den när det gäller tillämpningsvillkoren för artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 förefaller det nödvändigt att erinra om innehållet i det system som möjliggör val av behörighet vid avtalstvister, vilket föreskrivs i Brysselkonventionen, och de svårigheter som uppkommer genom detta, vilka gemenskapslagstiftaren velat avhjälpa i den aktuella förordningen.
a) Systemet som möjliggör val av behörighet vid avtalstvister i Brysselkonventionen och tolkningen av detta i rättspraxis.
44. Brysselkonventionen antogs av medlemsstaterna på grundval av artikel 220 i EG-fördraget,(12) enligt vilken dessa skall inleda förhandlingar med varandra i syfte att till förmån för sina medborgare säkerställa förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden och skiljedomar.
45. Enligt ingressen är målsättningen med konventionen att införa enkla bestämmelser för att främja den fria rörligheten för domstolsavgöranden. Syftet är således enligt domstolen att ”harmonisera behörighetsreglerna för konventionsstaternas domstolar för att … undvika att en mängd domstolar är behöriga med avseende på ett och samma rättsförhållande samt att stärka rättsskyddet för personer som är etablerade i gemenskapen genom att samtidigt göra det möjligt för käranden att fastställa vid vilken domstol han kan väcka talan och för svaranden att med rimlig säkerhet förutse vid vilken domstol talan kan väckas mot honom”.(13)
46. Med Brysselkonventionen vill man undvika att flera domstolar är behöriga med avseende på ett och samma rättsförhållande genom att harmonisera reglerna för internationell behörighet för medlemsstaternas domstolar med hjälp av enkla bestämmelser som ger parterna möjlighet att lätt avgöra vilken domstol som är behörig.
47. Dessa mål genomförs i artikel 2 i konventionen, som anger huvudregeln enligt vilken behörig domstol skall vara den i svarandens hemvist.
48. De avtalsslutande parterna till den aktuella konventionen har bestämt att det får göras undantag från huvudregeln. De har infört flera särskilda behörighetsregler, vissa av dem obligatoriska, som när talan avser fast egendom, försäkringstvister eller konsumenttvister, andra av dem av valfri karaktär enligt artikel 5 i Brysselkonventionen, bland annat om talan avser avtal, underhållsskyldighet eller enskilt anspråk.
49. Dessa särskilda behörighetsregler infördes för att man ville uppnå ett specifikt syfte. När det gäller bestämmelserna i artikel 5 har de avtalsslutande parterna velat ge käranden möjlighet att väcka talan vid den domstol som fysiskt sett ligger närmast de omständigheter som ligger till grund för tvisten och som därför skulle vara bäst lämpad att bedöma dessa omständigheter. Bestämmelserna bygger enligt Jenards rapport(14) på ”bedömningen att det skall finnas en nära koppling mellan tvisten och den domstol som skall pröva den”.
50. I artikel 5 i Brysselkonventionen föreskrevs därför, i den ursprungliga versionen, att om det gäller en avtalstvist kan talan väckas vid domstolen i den ”ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas”.
51. Domstolen har dels klargjort vilken förpliktelse som avses, dels hur uppfyllelseorten för denna förpliktelse skall fastställas.
52. I domen i målet De Bloos av den 6 oktober 1976(15) fann domstolen att den förpliktelse som skall beaktas är den som motsvarar den avtalsrättighet som sökanden åberopar som grund för sin talan.(16) Det rör sig således om den avtalsförpliktelse som rent konkret utgör grunden för talan eller, med andra ord, den avtalsförpliktelse vars bristande uppfyllelse åberopas.
53. Samma dag, i domen i målet Tessili,(17) fastslog domstolen att den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas skall bestämmas enligt den lag som är tillämplig på den omtvistade förpliktelsen enligt kollisionsnormerna för den domstol där talan väckts.
b) Problem som uppkommer genom artikel 5.1 i Brysselkonventionen
54. Artikel 5.1 i Brysselkonventionen, såsom den har tolkats i rättspraxis, har gett upphov till flera kritiska kommentarer. Bland problemen med denna bestämmelse finns det tre brister i förhållande till konventionens syfte, vika förefaller relevanta i samband med denna tvist.
55. Den första bristen hänger samman med risken för att flera domstolar blir behöriga att avgöra tvister som hänför sig till ett och samma avtal.
56. Som tidigare framgått är syftet med Brysselkonventionen att i möjligaste mån undvika att flera domstolar är behöriga beträffande samma avtal, för att förebygga motstridiga beslut och underlätta erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden utanför den stat där de har meddelats.(18)
57. En tillämpning av de båda ovannämnda domarna i målen De Bloos och Tessili kan emellertid få till följd att talan som väckts i flera fall avseende olika förpliktelser men som grundar sig på ett och samma avtal omfattas av behörigheten för domstolar i olika medlemsstater. Denna rättspraxis leder därför till ett särskiljande av de förpliktelser som följer av samma avtal och till en bestämning av uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser i enlighet med den lag som är tillämplig på den omtvistade förpliktelsen enligt kollisionsnormerna för den domstol vid vilken talan väckts.
58. Det mål som gav upphov till domen i målet Leathertex(19) är ett bra exempel på följderna av denna rättspraxis. I det målet väcktes talan mot företaget Leathertex, som var etablerat i Italien, av ett belgiskt företag som varit handelsagent för företaget, om dels betalning av obetald provision, dels ersättning för att kontraktet sagts upp. Enligt kollisionsnormerna i belgisk lag skall förpliktelsen att betala ersättning för uppsägning av kontrakt uppfyllas i Belgien medan förpliktelsen att betala provision skall uppfyllas i Italien. I domen i detta mål fann domstolen, med stöd av den rättspraxis som följer av domarna i de ovannämnda målen De Bloos och Tessili, att den belgiska domstolen endast kunde pröva talan om betalning av ersättning för uppsägningen, eftersom den andra talan omfattades av de italienska domstolarnas behörighet.
59. Domstolen har försökt begränsa verkningarna av denna rättspraxis. Den fann i domen i målet Shenavai,(20) att för det särskilda fall där flera förpliktelser som följer av ett och samma avtal ligger till grund för sökandens talan får den domstol vid vilken talan anhängiggjorts, för att avgöra om den är behörig, åberopa principen att det mindre följer det större.(21)
60. Risken för att flera domstolar är behöriga kvarstår dock när förpliktelserna i fråga, liksom i domen i det ovannämnda målet Leathertex, anses vara likvärdiga. I ett sådant fall är samma domstol, enligt artikel 5.1 i Brysselkonventionen, inte behörig att pröva en talan i dess helhet om den avser två likvärdiga förpliktelser som följer av samma avtal när det, enligt kollisionsnormerna i den stat där talan väckts, förhåller sig så att den ena av dessa förpliktelser skall uppfyllas i den staten och den andra i en annan konventionsstat.
61. Den andra bristen i artikel 5.1 i Brysselkonventionen hänger samman med svårigheten att genomföra den, och därmed också med avsaknaden av förutsebarhet när det gäller följderna för avtalsparterna.
62. Som tidigare framgått skall enligt Brysselkonventionen en normalt informerad svarande rimligtvis kunna förutse vid vilka domstolar, utöver domstolarna i hans hemviststat, som talan kan väckas mot honom.(22) Syftet med konventionen är således att i gemenskapen stärka det rättsliga skyddet för fysiska och juridiska personer som är etablerade där, genom att tillhandahålla gemensamma regler som garanterar visshet i fråga om fördelningen av behörighet mellan de olika nationella domstolar vid vilka talan i en viss tvist kan komma att väckas.(23)
63. Bestämmelserna måste vara mycket tydliga för att tillämpningen av dem skall kunna få förutsebara följder för de ekonomiska aktörerna. Den metod för att fastställa behörig domstol, såsom den fastställts i ovannämnda rättspraxis i målet De Bloos och Tessili, förutsätter emellertid att den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts, gör flera komplicerade bedömningar, vars resultat inte är helt lätta att förutse för parterna till ett avtal.
64. Den domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts måste först bestämma vilken avtalsförpliktelse talan avser. Eventuellt måste domstolen, om flera förpliktelser ligger till grund för kärandens talan, avgöra om det finns någon rangordning mellan dessa som gör att den kan pröva tvisten i sin helhet, i enlighet med domen i det ovannämnda målet Shenavai.
65. Därefter måste den domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts söka efter den lag som, beroende på dess kollisionsnormer, är tillämplig på den förpliktelse som talan avser. Den bör således i förekommande fall hänföra sig på Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980.(24)
66. Enligt det system som inrättades genom konventionen skall den lag som är tillämplig på avtalet vara den lag som parterna valt. Om något lagval inte har gjorts fastslås i konventionen principen om att avtalet skall regleras enligt lagen i den stat till vilken avtalet har den närmaste anknytningen och det förutsätts, med vissa undantag, att den staten är den stat där den part som skall utföra den prestation som är karakteristisk för avtalet har sin vanliga vistelseort vid avtalsslutet.
67. Den materiella lag som på så sätt väljs ut kan också utgöras av en internationell konvention som undertecknats och ratificerats av den berörda medlemsstaten, som till exempel Förenta Nationernas konvention angående avtal om internationella köp av varor, undertecknad i Wien den 11 april 1980.
68. Domstolen skall slutligen på grundval av den tillämpliga materiella lagen fastställa uppfyllelseorten för den omtvistade avtalsförpliktelsen. Den kan endast anse sig vara behörig om orten ligger inom dess territoriella behörighet.
69. Denna metod är således invecklad och går via tillämpningen av internationella konventioner, vilka i sig kan ge upphov till allvarliga tolkningsproblem.(25)
70. Den tredje bristen i artikel 5.1 i Brysselkonventionen hänger samman med att de bestämmelser som skall tas i beaktande för att fastställa behörig domstol inte är de lämpligaste för att utse vilken domstol som har den närmaste anknytningen till den tvist som skall avgöras.
71. Som framgått tidigare är syftet med kärandens möjlighet enligt denna bestämmelse att göra undantag från den allmänna principen om domstolars behörighet i svarandens hemvist att ge käranden möjlighet att väcka talan vid den domstol som ligger närmast omständigheterna i tvisten.
72. Detta syfte måste emellertid vara förenligt med syftet att uppnå rättssäkerhet och framför allt kravet på förutsebarhet, vilka även eftersträvas enligt Brysselkonventionen och som domstolen har gett företräde framför kravet på nära anknytning. Dessutom utgör inte kopplingen i sig mellan domstolen och tvisten det behörighetskriterium som föreskrivs i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, eftersom det behörighetskriterium som uttryckligen anges i den bestämmelsen är förpliktelsens uppfyllelseort.(26)
73. Att syftet att uppnå rättssäkerhet har företräde framför kravet på nära anknytning kan således i en konkret situation motivera att den domstol som käranden vänt sig till i enlighet med artikel 5.1 i Brysselkonventionen inte är den som har den närmaste anknytningen till tvisten.
74. Det problem som uppkommer i samband med genomförandet av den aktuella bestämmelsen är dock av mer allmänt slag. Det hänger samman med att de kriterier som skall tillämpas med stöd av rättspraxis i de ovannämnda domarna i målen De Bloos och Tessili inte har fastställts utifrån kravet på nära anknytning.
75. Om man tillämpar den metod som följer av domstolens rättspraxis för att fastställa uppfyllelseorten, skall orten fastställas utifrån medlemsstaternas materiella rättsregler eller utifrån en internationell konvention som harmoniserar dessa materiella rättsregler, och dessa bestämmelser har inte som målsättning att fastställa domstolars behörighet. Härav följer att den domstol vars behörighet erkänts genom tillämpning av denna metod, när det gäller betalning av en summa pengar, skall vara domstolen i gäldenärens eller fordringsägarens hemvist beroende på om betalningen enligt den tillämpliga nationella lagen skall anses erhållas i gäldenärens hemvist eller skall erläggas i fordringsägarens hemvist.
76. Det kan emellertid hållas för troligt att kravet på nära anknytning under alla omständigheter inte får någon faktisk betydelse och inte riktigt kan uppfyllas om inte den behöriga domstolen är den domstol i vars domkrets en materiell förpliktelse eller en naturaprestation skall fullgöras enligt avtalet. Denna domstols behörighet kan motiveras på detta sätt eftersom den på grund av att den ligger nära uppfyllelseorten för den prestation som är karakteristisk för avtalet är bäst lämpad att bedöma de materiella bevis eller vittnesbevis som parterna åberopar samt, eventuellt också, själv fastställa de faktiska omständigheterna.
77. Det är mot bakgrund av ovannämnda omständigheter som det nya systemet som möjliggör val av behörighet vid avtalstvister, vilket inrättades genom förordning nr 44/2001, och de syften som eftersträvas med detta skall bedömas.
c) Det nya systemet som möjliggör val av behörighet vid avtalstvister, vilket inrättades genom förordning nr 44/2001
78. Det kan vid en undersökning av förordning nr 44/2001 konstateras att syftet med den, liksom med alla de åtgärder som vidtagits på området för civilrättsligt samarbete, är att i enlighet med artikel 65 EG förbättra och förenkla befintliga bestämmelser.
79. Som framgår av skälen 2 och 11 i förordningen är dess syfte därför att göra reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga genom behörighetsregler som uppfyller ”kravet på förutsebarhet”.
80. Beträffande bestämmelsernas innehåll bygger dessa såsom i Brysselkonventionen på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid gå att bestämma, vilket också anges i skäl 11 i förordning nr 44/2001, vilken domstol som är behörig utifrån denna princip. På samma sätt som i konventionen bör denna allmänna princip också kompletteras med alternativa behöriga domstolar.
81. Gemenskapslagstiftaren har i detta hänseende bestämt hävdat att det är domstolens närhet till tvisteföremålet som utgör grunden för dess särskilda behörighet. Som framgår av skäl 12 i förordning nr 44/2001 är dessa särskilda behörighetsregler berättigade i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.
82. När det gäller att uppnå dessa olika syften skiljer sig det system som möjliggör val av behörighet vid avtalstvister som föreskrivs i förordning nr 44/2001 avsevärt från systemet i Brysselkonventionen.
83. I artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 fastställs ett fristående behörighetskriterium för de två vanligaste avtalstyperna inom den internationella handeln, nämligen försäljning av varor och utförande av tjänster.
84. Dessutom är i de bägge fallen i detta sammanhang det fristående behörighetskriteriet uppfyllelseorten för den prestation som är karakteristisk för avtalet, det vill säga varornas leveransort när det gäller försäljningsavtal och orten där tjänsterna utförs när det gäller avtal om utförande av tjänster.
85. I detta skede av bedömningen kan följande slutsatser dras av det system som inrättades genom artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 och det syfte som eftersträvas med förordningen.
86. När det gäller avtal om försäljning av varor och utförande av tjänster är det bestämmelserna i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 som på sätt och vis utgör den grundläggande särskilda behörighetsregeln. Bestämmelsen i artikel 5.1 a i samma förordning, som innehåller den tidigare regeln från Brysselkonventionen,(27) har för dessa båda typer av avtal endast en underordnad roll. Som uttryckligen anges i artikel 5.1 c i den aktuella förordningen skall punkt a gälla endast om punkt b inte gäller.
87. Vidare kan den särskilda behörighetsregel som föreskrivs i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 tillämpas på all slags talan som grundar sig på ett avtal. Med andra ord har gemenskapslagstiftarens avsikt varit, vilket också framgår av motiveringen som lämnades i samband med att kommissionen föreslog Europeiska unionens råd denna text den 14 juli 1999,(28) att få ett slut på det förhållandet att flera domstolar kan vara behöriga att avgöra en talan som grundar sig på ett och samma avtal.
88. Varornas leveransort och orten för utförandet av tjänster utgör fortsättningsvis behörighetskriteriet för all slags talan som kan komma att väckas på grundval av ett avtal om försäljning av varor eller ett avtal om utförande av tjänster. Det skall gälla oavsett vilken förpliktelse talan avser och när talan avser flera förpliktelser.
89. Av detta följer att artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 kan tillämpas på en talan som, liksom i förevarande fall, avser ersättning för varor enligt en återtagningsklausul. Denna bedömning gör också den hänskjutande domstolen, enligt vilken artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 innehåller en enda omständighet för fastställande av anknytning för alla anspråk som grundar sig på ett avtal och således även för alla sekundära anspråk som grundar sig på avtalet, såsom i förevarande fall.
90. Vidare utgör förekomsten av en koppling mellan domstolen och tvisten, som i det system som inrättades genom Brysselkonventionen, inte i sig det behörighetskriterium som föreskrivs i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001. En sådan koppling utgör endast det skäl som motiverar denna särskilda behörighet. Behörighetskriteriet är varornas leveransort eller den ort där tjänsterna skall utföras.
91. Av detta följer att det huvudsakliga syftet med denna bestämmelse är rättssäkerheten, som innebär att de gemensamma behörighetsreglerna måste uppfylla kravet på förutsebarhet. Genom att utgå ifrån ett fristående kriterium som behörighetskriterium har gemenskapslagstiftaren övergett det komplicerade systemet för att fastställa avtalets uppfyllelseort enligt den rättspraxis som följer av domen i det ovannämnda målet Tessili. På samma sätt förhåller det sig om man som självständigt kriterium har en omständighet som vanligtvis är rent faktisk och som därför lätt kan kännas igen av parterna, varvid dessa ges möjlighet att rimligen förutse vid vilken annan domstol än den i svarandes hemviststat som en tvist som följer av ett avtal kan anhängiggöras.
92. I det system som inrättats genom artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 har rättssäkerheten således säkerställts, eftersom avtalsparterna vet att all slags talan som grundar sig på avtalet kan väckas vid domstolen på varornas leveransort eller på den ort där tjänsterna utförs.
93. Dessutom tas i detta system bättre hänsyn till det skäl som motiverar denna särskilda behörighet, eftersom behörig domstol är domstolen i den domkrets där utförandet av den prestation som är karakteristisk för avtalet skall äga rum. Om avtalet har fullgjorts eller genomförandet av avtalet har påbörjats, kommer den domstol som utsetts i de flesta fall vara den som fysiskt är närmast den bevisning som kan vara relevant för att avgöra tvisten.
94. Det skall nu undersökas om ett sådant system kan tillämpas och uppfylla målen i förordning nr 44/2001 om det finns flera uppfyllelseorter inom en och samma medlemsstat.
d) Tillämpningen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 om det finns flera leveransorter inom en och samma medlemsstat
95. Mot bakgrund av ovanstående omständigheter leder frågan om huruvida artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 kan tillämpas om det finns flera leveransorter egentligen till att man i sådant fall skall undersöka om kravet på förutsebarhet kan uppfyllas.
96. Jag menar att så är fallet när alla leveranser äger rum inom en och samma medlemsstat.
97. För att fastställa den grad av förutsebarhet som svaranden kan förvänta sig enligt förordning nr 44/2001, skall man enligt min mening stödja sig på det huvudsakliga syftet med förordningen.
98. Det huvudsakliga syftet med den aktuella förordningen är, enligt dess skäl 2, att harmonisera reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område och att förenkla formaliteterna, så att domstolsavgöranden som meddelats i en medlemsstat kan erkännas och verkställas i en annan medlemsstat.
99. Syftet med förordningen är att lösa behörighetskonflikter i samband med internationella tvister. Förenade kungariket har med rätta anfört att den internationella behörigheten för medlemsstaternas domstolar fastställs i förordning nr 44/2001. Den innehåller således en strävan efter att undvika att samtidiga förfaranden inleds i flera medlemsstater och att oförenliga domar meddelas i två medlemsstater.
100. Detta mål med förordning nr 44/2001 är klart uttryckt i dess artikel 2, enligt vilken talan mot den som har hemvist i en medlemsstat skall väckas ”vid domstol i den medlemsstaten”. Artikel 5.1 b i förordningen anger likaså under vilka omständigheter talan, med undantag från artikel 2, ”kan väckas i en annan medlemsstat”. Förordning nr 44/2001 reglerar liksom Brysselkonventionen(29) således internationella behörighetskonflikter mellan medlemsstaternas rättsordningar.
101. Att det finns flera leveransorter inom en och samma medlemsstat och eventuellt också flera behöriga domstolar i den staten som kan avgöra tvisten påverkar inte det syfte som eftersträvas genom förordning nr 44/2001. Även om man antar att flera domstolar i den berörda medlemsstaten kan vara behöriga på grund av att det finns flera leveransorter, är det ändå så att samtliga dessa domstolar är belägna inom en och samma medlemsstat. Det finns således ingen risk för att oförenliga domar meddelas av olika medlemsstaters domstolar.
102. Det kan visserligen invändas mot denna bedömning att förordning nr 44/2001 inte enbart har en internationell räckvidd utan också i viss mån en ”territoriell” räckvidd. Den behöriga domstolen enligt artikel 5.1 b i förordningen är nämligen inte vilken domstol som helst i den berörda medlemsstaten. Gemenskapslagstiftarens avsikt har varit att den domstol som utses att pröva tvisten skall vara den nationella domstol som är materiellt behörig inom den domkrets där varorna har levererats eller tjänsterna utförts.
103. Avsikten med detta klargörande är endast att säkerställa att den behöriga nationella domstolen verkligen är den domstol som rent allmänt har den närmaste anknytningen till de materiella omständigheterna i tvisten. Detta syfte har beaktats när det gäller flera leveransorter inom en och samma medlemsstat. När talan, såsom i detta fall, gäller alla samtliga leveranser utan åtskillnad, har samtliga domstolar inom den domkrets till vilken en eller flera av dessa leveranser har utförts samma anknytning till de materiella omständigheterna i tvisten. Oavsett vid vilken av dessa domstolar käranden väcker talan, vilken blir den domstol där varje slags talan skall väckas som grundar sig på det avtal som binder parterna, har syftet avseende nära anknytning uppnåtts.
104. Av detta följer, såsom kommissionen med rätta anfört, att tillämpningen av artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 när det gäller flera leveransorter inom en och samma medlemsstat är förenlig med syftet avseende nära anknytning som ligger till grund för denna särskilda behörighetsregel.
105. När jag nu behandlar frågan utifrån svarandens konkreta situation tror jag inte heller att en användning av den aktuella valfriheten om det finns flera leveransorter inom en medlemsstat strider mot det skydd denne har rätt att förvänta sig enligt förordning nr 44/2001.
106. Den svarande, som är part i ett internationellt handelsavtal, kan förvänta sig att han, enligt den valmöjlighet som öppnas för käranden genom artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001, eventuellt kan instämmas vid en domstol i en annan medlemsstat än den där han har sin hemvist. Svaranden vet att käranden enligt denna bestämmelse har möjlighet att väcka talan mot honom vid domstolen på uppfyllelseorten för den prestation som är karakteristisk för avtalet. I föreliggande fall borde LEXX International Vertrieb, som har levererat varor till Österrike, ha vetat att Color Drack i händelse av tvist kunde instämma företaget vid en österrikisk domstol.
107. Jag anser inte att det för svaranden finns någon påtaglig skillnad mellan en enstaka leverans och flera leveranser som kan leda till att flera domstolar är behöriga inom en och samma medlemsstat. Det främsta problemet för ett företag eller en enskild som är involverad i en internationell tvist är att kunna försvara sina intressen i en annan stat än sin egen. Företaget eller den enskilde tvingas därför till att välja en rådgivare som det eller den kan kommunicera med och som kan språket och känner till förfarandet vid domstolarna i den andra staten samt hur dessa domstolar fungerar. När svaranden väl har funnit denna rådgivare och beslutat att ge denne sitt förtroende, har frågan huruvida rådgivaren skall representera svaranden i denna stat vid domstolen i den ena eller andra staten ingen faktisk inverkan annat än på dennes omkostnader.
108. När det finns flera leveransorter inom en och samma medlemsstat kan svaranden, som känner till dessa orter eftersom de bestämts i avtalet, förutse vid vilka domstolar i den staten han eventuellt kan komma att instämmas vid genom att ta del av tillämpliga nationella bestämmelser.
109. I bedömningen av räckvidden för artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001, skall det slutligen erinras om att avtalsparterna kan begränsa eller ta bort möjligheten enligt denna bestämmelse att kunna välja behörighet. De kan således i samråd fastställa vilken av de olika leveransorterna som skall gälla som behörighetskriterium. I artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 föreskrivs nämligen att kriterierna för självständig behörighet skall tillämpas ”såvida inte annat avtalats”.
110. Avtalsparterna kan även genom avtal om domstols behörighet som ingåtts enligt formkraven i artikel 23 i förordning nr 44/2001 bestämma vilken eller vilka domstolar som skall vara behöriga att avgöra de tvister som uppkommer genom avtalet.
111. Det är med hänsyn till dessa överväganden som jag anser att den möjlighet att välja behörighet som föreskrivs i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 skall tillämpas när det finns flera leveransorter och dessa orter ligger inom en och samma medlemsstat.
112. Denna ståndpunkt synes inte strida mot den lösning som domstolen valde i domen i det ovannämnda målet Besix.
113. I det mål som gav upphov till den domen gällde frågan huruvida den möjlighet att välja behörighet som föreskrivs i artikel 5.1 i Brysselkonventionen kunde användas om den förpliktelse som talan avsåg utgjordes av en exklusivitetsklausul genom vilken två företag hade åtagit sig att agera tillsammans inom ramen för en offentlig upphandling och att inte förena sig med någon annan samarbetspartner.
114. Domstolen fann att en sådan möjlighet att välja behörighet inte kunde användas i ett sådant fall, eftersom den omtvistade avtalsförpliktelsen avsåg en förpliktelse att avstå från ett visst handlande utan någon geografisk begränsning. Domstolen konstaterade att det inte gick att fastställa en enda uppfyllelseort, eftersom den relevanta förpliktelsen skulle uppfyllas i alla medlemsstater.
115. Denna lösning är enligt min mening inte överförbar, eftersom samtliga uppfyllelseorter i avtalet ligger i en och samma medlemsstat.(30)
116. Det skall så undersökas om sökanden, enligt förordning nr 44/2001, kan väcka talan vid domstolen på den leveransort han valt eller vid domstolen på en särskild uppfyllelseort.
B – Frågan huruvida käranden, enligt artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001, kan väcka talan vid domstolen på den leveransort han valt eller vid domstolen på en särskild uppfyllelseort
117. Kommissionen har hävdat att om det bland de olika leveranserna finns en huvudsaklig sådan medan de övriga framstår som sekundära leveranser, skall käranden väcka talan vid den domstol som ligger i den huvudsakliga leveransens uppfyllelseort. Om det inte finns någon huvudsaklig leverans kan käranden instämma svaranden vid domstolen på den av de leveransorter han finner lämpligast.
118. Kommissionen har således föreslagit att man inom ramen för artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 skall överföra den åtskillnad mellan större förpliktelse och mindre förpliktelse som följer av domen i det ovannämnda målet Shenavai.
119. Jag är inte positivt inställd till kommissionens förslag av de skäl som följer.
120. För det första anser jag att förslaget inte kan grundas på förordning nr 44/2001.
121. Syftet med artikel 5.1 b i förordningen är som tidigare framgått att låta en enda domstol pröva varje slags talan som grundar sig på ett och samma avtal. I bestämmelsen föreskrivs dessutom att den domstolen skall vara domstolen på uppfyllelseorten för den prestation som är karakteristisk för avtalet, för att den lätt skall kunna fastställas av parterna och att den rent allmänt motsvarar den domstol som har den närmaste anknytningen till omständigheterna i tvisten.
122. Jag har tidigare nämnt att har det förutsebarhetssyfte som eftersträvas i förordning nr 44/2001 uppnåtts när samtliga uppfyllelseorter ligger inom en och samma medlemsstat eftersom svaranden då vet att han, om inte annat avtalats, kan instämmas vid domstolen i en av dessa uppfyllelseorter.
123. Det har även framgått att när talan gäller samtliga leveranser utan åtskillnad har samtliga domstolar inom den domkrets där leveransen skett samma anknytning till omständigheterna i tvisten. Syftet att domstolen skall ha nära anknytning, som ligger till grund för artikel 5.1 i förordning nr 44/2001, har likaledes uppnått om käranden instämmer svaranden vid domstolen på vilken som helst av leveransorterna.(31)
124. Mot denna bakgrund anser jag inte att det i förordning nr 44/2001 finns något fullgott skäl att införa nya kriterier för att fastställa till vilken domstol talan skall väckas om det finns flera leveransorter, när talan gäller samtliga leveranser.
125. För det andra anser jag att kommissionens ståndpunkt om den godtogs, skulle leda till att komplexa kriterier återinfördes i det system som möjliggör val av behörighet vid avtalstvister i förordning nr 44/2001, något som gemenskapslagstiftaren haft som tydlig avsikt att överge. Det skulle nämligen vara mycket svårt för avtalsparterna att klart fastställa från och med när en leverans har en huvudsaklig karaktär. En sådan bedömning skulle på nytt vara beroende av förtydliganden som endast skulle kunna ges i rättspraxis.
126. Med hänsyn till detta tror jag inte att förordning nr 44/2001 motiverar sådana kriterier som kommissionen avser för att vid domstolen fastställa vid vilken leveransort svaranden skall instämmas.
127. Jag tror inte heller att förordning nr 44/2001 ger käranden en rätt att väcka talan vid vilken leveransort som helst. Jag anser inte att syftet med förordningen är att garantera käranden en sådan valfrihet. Det som enligt min mening krävs enligt artikel 5.1 b i den aktuella förordningen är att käranden kan instämma svaranden vid domstolen på en av varornas leveransorter och att den domstolen skall avgöra alla tvister som avser samma avtal. I bestämmelsen föreskrivs med andra ord att käranden kan instämma svaranden vid en domstol i den domkrets inom vilken en leverans har skett och att denna domstol är den enda nationella domstol som är behörig att avgöra alla tvister som hänger samman med det avtal om försäljning av varor som binder parterna.
128. Frågan som avser om alla domstolar i den domkrets inom vilken en leverans har skett är behöriga att pröva en sådan talan som rör alla leveranser eller om en sådan tvist skall falla under någon särskild domstols behörighet omfattas emellertid enligt min mening av den medlemsstats självbestämmanderätt i processuella frågor inom vilken varorna har levererats.
129. Det är således såvitt det i den medlemsstatens lagstiftning inte föreskrivs några särskilda behörighetsregler som svaranden, för det fall talan avser samtliga leveranser, kan instämmas vid domstolen på en av de leveransorter som käranden valt.
130. Mot bakgrund av dessa omständigheter föreslår jag att den fråga som ställts av Oberster Gerichtshof skall besvaras så att artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 är tillämplig om det finns flera leveransorter, när varorna, i enlighet med vad som avtalats mellan parterna, har levererats till olika platser inom en och samma medlemsstat. Om talan gäller samtliga leveranser, skall frågan om käranden kan instämma svaranden vid domstolen på den leveransort han själv valt eller endast vid domstolen på en av dessa orter omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vilken varorna har levererats. Om lagstiftningen i den staten inte innehåller några särskilda behörighetsregler, får käranden instämma svaranden vid domstolen på den leveransort han själv valt.
IV – Förslag till avgörande
131. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen skall besvara den tolkningsfråga som har ställts av Oberster Gerichtshof på följande sätt:
”Artikel 5.1 b i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område är tillämplig om det finns flera leveransorter, när varorna, i enlighet med vad som avtalats mellan parterna, har levererats till olika platser inom en och samma medlemsstat. Om talan gäller samtliga leveranser, skall frågan om käranden kan instämma svaranden vid domstolen på den leveransort han själv valt eller endast vid domstolen på en av dessa orter omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vilken varorna har levererats. Om lagstiftningen i den staten inte innehåller några särskilda behörighetsregler, får käranden instämma svaranden vid domstolen på den leveransort han själv valt.”