Mål T‑406/08
Industries chimiques du fluor (ICF)
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Världsmarknaden för aluminiumfluorid – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Prisfastställelse och uppdelning av marknader – Bevis på överträdelsen – Rätten till försvar – Överensstämmelse mellan meddelandet om invändningar och det angripna beslutet – Böter – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Europa – Medelhavsavtalet”
Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 18 juni 2013
1. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – En advokats egenhändiga underskrift – Väsentlig formföreskrift som ska tillämpas strikt – Ansökan i original saknar en egenhändig underskrift och åtföljs av en skrivelse som egenhändigt undertecknats av samma ombud – Det föreligger inte något tvivel angående identiteten på upphovsmannen till den ansökan – Upptagande till sakprövning
(Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artikel 43.1 och 43.6)
2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Bedömning av indicier – Nödvändigt bevisvärde
(Artikel 81 EG)
3. Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande – Nödvändighet att i det konkreta fallet undersöka om kriterierna för begreppet samordnat förfarande är uppfyllda – Föreligger inte
(Artikel 81.1 EG)
4. Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Begrepp – Huruvida ett företag som deltagit i en överträdelse har ett individuellt ansvar för hela överträdelsen – Villkor – Bevisbörda – Ett enda syfte – Begrepp
(Artikel 81.1 EG)
5. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)
6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Beslut som inte är identiskt med meddelandet om invändningar – Iakttagande av rätten till försvar – Inskränkning av antalet deltagare i överträdelsen och av dess varaktighet – Huruvida det utgör en ytterligare anmärkning som innebär skada för det berörda företagets intressen – Tillåten återkallelse avseende viss del av en anmärkning – Möjlighet att yttra sig angående omständigheter som beaktats i meddelandet om invändningar
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)
7. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Rätt att få tillgång till handlingarna – Åsidosättande – Vägran att bevilja tillgång till handlingar som kan vara till nytta för företagets försvar
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.2)
8. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar och varaktighet – Någon bindande och uttömande förteckning över kriterier föreligger inte
(Artikel 81.1 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)
9. Konkurrens – Böter – Riktlinjer för beräkning av böter – Juridisk karaktär – Vägledande förhållningsregel som innebär att kommissionen själv begränsar sitt utrymme för skönsmässig bedömning – Skyldighet att iaktta likabehandlingsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)
10. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Föreligger inte – Avvisning
(Domstolens stadga, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Riktlinjer som antagits av kommissionen – Grundbeloppet för böterna – Beräkning på grundval av försäljningsvärdet för de företag som deltar i överträdelsen inom det berörda geografiska området – Världsomspännande avtal om uppdelning av marknaden – Beaktande av det berörda företagets sammanlagda försäljning på världsmarknaden och bästa tillgängliga uppgifter
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 12, 13, 15 och 18)
12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Riktlinjer som antagits av kommissionen – Grundbeloppet för böterna – Beräkning på grundval av försäljningsvärdet utan avdrag för transportkostnader och kommissioner
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 15, 16 och 18)
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens skyldighet att följa sin tidigare beslutspraxis – Föreligger inte
(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)
14. Konkurrens – Unionsregler – Territoriellt tillämpningsområde – Konkurrensbegränsande samverkan mellan företag etablerade utanför unionen men som har verkan på den inre marknaden – Tillämpning av unionens konkurrensregler – Tillåtet enligt folkrätten
(Artikel 81 EG; Europa–Medelhavsavtalet mellan unionen och Tunisien, artikel 36)
1. Kravet på en egenhändig underskrift i den mening som avses i artikel 43.1 första stycket i tribunalens rättegångsregler syftar till att, av hänsyn till rättssäkerheten, säkerställa att ansökan är äkta och till att utesluta risken för att den i själva verket har upprättats av en person som saknar behörighet. Kravet är således att anse som en väsentlig formföreskrift som ska tillämpas strikt, vilket innebär att talan ska avvisas om kravet inte är uppfyllt. En talan ska emellertid förklaras kunna upptas till sakprövning om ansökan som inte är försedd med en underskrift i original av den advokat som företräder sökanden, åtföljdes av en följeskrivelse som var försedd med en egenhändig originalunderskrift av samma advokat som företräder sökanden och som även överensstämmer med den underskrift som återfinns på följeskrivelsen till telefaxet. Det föreligger under sådana omständigheter således inte något tvivel angående identiteten på upphovsmannen till den ansökan som angetts utgöra originalexemplaret. Dessutom anses en skrivelse eller ett försättsblad som undertecknats av sökandens ombud och ett icke undertecknat inlägg utgöra en enda i behörig ordning undertecknad inlaga när de ingår i en och samma postförsändelse.
(se punkterna 52 och 55)
2. Se domen.
(se punkterna 66–69)
3. Se domen.
(se punkterna 88–91)
4. Begreppet en enda överträdelse avser det fallet att flera företag har deltagit i en överträdelse som består i antingen ett fortlöpande beteende i avsikt att nå ett enda ekonomiskt mål som syftar till att snedvrida konkurrensen eller individuella överträdelser som är förenade genom att de har samma syfte. Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlingar eller i detta fortlöpande beteende även i sig kan utgöra ett åsidosättande av artikel 81 i fördraget. Begreppet en enda överträdelse kan för övrigt hänföra sig till den rättsliga bedömningen av ett konkurrensbegränsande beteende som består av avtal, samordnade förfaranden och beslut av företagssammanslutningar.
När de olika handlandena ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen bedömd i dess helhet. De olika uttrycken för överträdelsen i fråga ska förstås mot bakgrund av hela kontexten, som förklarar varför dessa uttryck uppstått. Bevisvärdet av de olika faktiska omständigheterna ökar eller stöds härvid i samband med bevisföringen av andra faktiska omständigheter, som, gemensamt, ger en logisk och fullständig bild av en enda överträdelse.
Begreppet ett enda syfte kan slutligen inte fastställas med en allmän hänvisning till en snedvridning av konkurrensen på den marknad som var föremål för överträdelsen. För att fastställa huruvida olika handlanden utgör en enda och fortlöpande överträdelse, ska det således undersökas om det föreligger ett komplementärt samband i den meningen att var och en av åtgärderna syftar till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens, och bidrar, genom ett samspel, till att åstadkomma samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvades av upphovsmännen inom ramen för en samlad plan med ett enda syfte.
(se punkterna 101–104)
5. Se domen.
(se punkt 117)
6. Angivandet av de huvudsakliga omständigheter som kommissionen grundar sig på i meddelandet om invändningar kan vara kortfattat och det slutgiltiga beslutet behöver inte nödvändigtvis vara en kopia av meddelandet om invändningar, eftersom detta meddelande utgör ett förberedande dokument vars bedömningar av faktiska och rättsliga förhållanden är av rent provisorisk karaktär. Kommissionen kan följaktligen ända fram till dess att ett slutligt beslut är fattat med beaktande av bland annat parternas skriftliga och muntliga synpunkter återkalla vissa av, eller till och med alla, de anmärkningar som ursprungligen framställts mot dem och således ändra sin ståndpunkt till deras fördel eller tvärtom besluta att lägga till nya anmärkningar, förutsatt att kommissionen ger de berörda företagen tillfälle att yttra sig häröver.
När det särskilt gäller iakttagandet av rätten till försvar, då det slutgiltiga beslutet innehåller en inskränkning av överträdelsens varaktighet i förhållande till den som angetts i meddelandet om invändningar, mot bakgrund av det bevisvärde som tillerkänns tillgänglig bevisning, denna inskränkning inte utgör en ytterligare anmärkning och inte innebär skada för det företags intressen till vilket beslutet riktar sig. Tvärtom innebär en sådan inskränkning en fördel. Det är nämligen fråga om en tillåten återkallelse av en del av en anmärkning av kommissionen till företagets förmån. Eftersom företaget i övrigt har hade getts tillfälle att yttra sig angående meddelandet om invändningar, och därvid även beträffande uppgifterna angående överträdelsens varaktighet, kan företagets rätt till försvar inte anses ha åsidosatts.
(se punkterna 118 och 123–125)
7. Vid tillämpning av konkurrensrätten under det administrativa förfarandet har rätten till försvar åsidosatts när det finns en möjlighet att kommissionens administrativa förfarande, på grund av kommissionens felaktiga handlande, hade kunnat leda till ett annat resultat. Ett sökandeföretag visar att ett sådant åsidosättande har skett, inte genom att bevisa att kommissionens beslut skulle ha haft ett annat innehåll, utan genom att bevisa att det hade kunnat försvara sig bättre om kommissionen inte hade handlat felaktigt, exempelvis genom att det hade kunnat åberopa handlingar till sitt försvar som det hade nekats tillgång till under det administrativa förfarandet.
När det särskilt gäller rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet, är det tillräckligt att företaget visar att det hade kunnat använda handlingen för sitt försvar. Det ankommer inte på företaget att styrka att denna felaktighet påverkade förfarandets förlopp och innehållet i kommissionens beslut till företagets nackdel, utan endast att felaktigheten kunde påverka förfarandets förlopp och innehållet i kommissionens beslut. När det är fråga om ett beslut att inte lämna ut handlingar, är det berörda företaget således inte skyldigt att styrka att det administrativa förfarandet skulle ha fått en annan utgång om handlingarna hade lämnats ut, utan det är tillräckligt att företaget visar att det fanns en möjlighet, även en begränsad sådan, att de handlingar som inte lämnats ut under det administrativa förfarandet hade kunnat vara till nytta för dess försvar.
I det enskilda fallet fick sökanden tillgång till handlingar rörande kontakter utan att sökanden åberopade några omständigheter till dess fördel, vare sig under det administrativa förfarandet eller i förfarandet vid tribunalen. Under det administrativa förfarandet tog sökanden för övrigt inte ens ställning till de senare kontakter som ägt rum. I förfarandet vid tribunalen förklarade eller åberopade sökanden inte heller något stöd för varför avsaknaden av en uttrycklig uppgift om nämnda handlingar i meddelandet om invändningar inverkade på dess möjlighet att effektivt utöva sitt försvar under det administrativa förfarandet och hur sökanden hade kunnat utöva sitt försvar på ett effektivare sätt om den vid detta tillfälle uttryckligen hade underrättats om kommissionens avsikt att använda dessa handlingar som bevisning till sökandens nackdel. Den aktuella sökanden har därför inte kunnat visa att det förhållandet, att den inte i meddelandet om invändningar underrättades om kommissionens avsikt att använda de aktuella handlingarna som bevisning till dess nackdel, kunde inverka på dess möjlighet att effektivt utöva sitt försvar och därmed på det resultat som kommissionen nådde i det angripna beslutet.
(se punkterna 119, 120, 137 och 141)
8. Se domen.
(se punkterna 148–152)
9. Kommissionen riktlinjer för beräkning av böter vid överträdelse av konkurrensreglerna innehåller vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka kommissionen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen. Riktlinjerna inskränker sig därvid till att beskriva den metod som kommissionen ska använda när den bedömer överträdelsen och de kriterier som den förbinder sig att beakta när den fastställer bötesbeloppet. Riktlinjerna är nämligen ett verktyg som, med bibehållen respekt för rättsregler med högre ställning i normhierarkin, är ägnat att precisera de kriterier som kommissionen anser ska beaktas inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Även om riktlinjerna inte utgör den rättsliga grunden för ett beslut om påförande av böter, vilket grundas på förordning nr 1/2003, bestäms genom dessa riktlinjer ändå på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har ålagt sig att tillämpa vid fastställandet av storleken på de böter som ska påföras genom detta beslut. De säkerställer således rättssäkerheten för företagen. Även om riktlinjerna således inte kan betraktas som rättsregler, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas av administrationen och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange något skäl, med risk för att åsidosätta rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen.
(se punkterna 153–156)
10. Se domen.
(se punkterna 163–165, 218 och 219)
11. Om kommissionen beslutar att påföra böter på grund av överträdelse av unionens konkurrensregler då överträdelsens geografiska omfattning sträcker sig utanför Europeiska ekonomiska samarabetsområdet (EES), kan kommissionen i enlighet med punkt 18 i riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, i syfte att fastställa grundbeloppet för böterna, uppskatta det sammanlagda försäljningsvärdet av de varor eller tjänster överträdelsen avser i det berörda geografiska området (större än EES), fastställa varje deltagande företags andel av försäljningen på denna marknad, och lägga denna andel till varje företags totala försäljning inom EES. Det framgår härvid av systematiken i punkt 18 i 2006 års riktlinjer att uttrycket ”det sammanlagda försäljningsvärdet av de varor eller tjänster överträdelsen avser” ska förstås så, att det avser det sammanlagda försäljningsvärdet för de företag som deltar i överträdelsen, och inte det sammanlagda försäljningsvärdet för samtliga företag som är verksamma på den marknad där företagen har gjort sig skyldiga till överträdelsen. Försäljningen i de företag som inte deltar i överträdelsen utgör nämligen inte försäljning av varor eller tjänster som ”överträdelsen avser”. Denna lexikaliska tolkning överensstämmer vidare med systematiken i punkt 18 i 2006 års riktlinjer som syftar till att återge såväl storleken på den totala berörda försäljningen som varje företags relativa delaktighet i överträdelsen. Det sistnämnda syftet innebär att det enbart är försäljningsvärdet för de företag som deltar i överträdelsen som beaktas.
(se punkterna 171, 172 och 182–184)
12. Vid fastställandet av grundbeloppet för böter som utgår på grund av överträdelse av unionens konkurrensregler är det den omsättning som ger den mest fullständiga bilden av det faktiska transaktionsbeloppet som är intressant för beräkningen av försäljningsvärdet. Det är således omsättningen såsom den framgår av företagets redovisning som ska beaktas. Försäljningsvärdet återspeglar för övrigt det pris som faktureras kunden, utan något avdrag för transportkostnader eller andra kostnader. När en producent, på begäran av kunden, levererar den sålda mängden till viss ort, ingår nämligen transporttjänsten i försäljningen av varan. Det pris som begärs för en sådan tjänst, även om det skulle motsvara ersättning för belopp som säljaren är skyldig den oberoende transportör som säljaren anlitar för denna tjänst, utgör således en del av det totala försäljningspriset.
(se punkterna 175 och 176)
13. Se domen.
(se punkterna 189–191)
14. Unionens konkurrensrätt är tillämplig på en kartell som har verkan på den inre marknadens territorium, oberoende av huruvida ett av de företag som deltar i ett avtal bedriver sin verksamhet i ett tredje land.
När det gäller Europa–Medelhavsavtalet är det, oberoende av dess rättsliga art och dess inverkan på unionens rättsordning, tillräckligt att konstatera att bestämmelserna i detta avtal inte har företräde framför tillämplig unionsrätt, särskilt artikel 81 EG, och inte hindrar en tillämpning av denna artikel. När ett beslut av kommissionen i vilket det konstateras att unionens konkurrensregler har överträtts inte specifikt påverkar handeln mellan Europeiska unionen och en stat som är part till detta avtal, utan ett världsomfattande förfarande som påverkar den europeiska marknaden, omfattas förfarandet inte av tillämpningsområdet för Europa–Medelhavsavtalet och strider inte heller mot detta avtal. Kommissionen utövar i ett sådant beslut sin befogenhet och tillämpar artikel 81 EG såvitt avser påverkan på konkurrensen inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det finns således inte något skäl att tillämpa Europa–Medelhavsavtalet och förfarandena enligt detta avtal.
(se punkterna 210, 212, 213 och 216)