Language of document : ECLI:EU:T:2011:760

Mål T‑291/04

Enviro Tech Europe Ltd och Enviro Tech International, Inc.

mot

Europeiska kommissionen

”Miljö- och konsumentskydd – Klassificering, märkning och förpackning av n‑propylbromid som farligt ämne – Direktiv 2004/73/EG – Direktiv 67/548/EEG – Förordning (EG) nr 1272/2008 – Talan om ogiltigförklaring – För sent inkommen begäran om justering av yrkanden – Berättigat intresse av att få saken prövad – Villkoret personligen berörd ej uppfyllt – Avvisning – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Domstolens dom om giltigheten av direktiv 2004/73 – Samma föremål för talan”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad – Bedömningen av huruvida det finns ett intresse ska göras utifrån de omständigheter som förelåg den dag då talan väcktes – Den angripna rättsakten upphör att gälla under förfarandet – Rättsakt som utgjort grunden för nationella repressiva åtgärder mot sökanden – Intresse av att få saken prövad föreligger fortfarande

(Artikel 230 fjärde stycket EG)

2.      Förfarande – Rättsakt som under förfarandet upphäver och ersätter den angripna rättsakten – Begäran om justering av yrkandet om ogiltigförklaring

(Artikel 230 femte stycket EG; tribunalens rättegångsregler, artiklarna 111 och 113)

3.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Fråga om det är möjligt att vara direkt berörd av en rättsakt av allmän karaktär – Villkor – Klassificering av ett ämne som farligt enligt direktiv 2004/73

(Artikel 230 fjärde stycket EG; rådets direktiv 67/548; kommissionens direktiv 2004/73)

4.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skadeståndskrav som grundas på en rättsstridig kvalificering av ett ämne som farligt enligt direktiv 2004/73

(Artikel 288 andra stycket EG)

1.      Enligt fast rättspraxis krävs att en sökande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, med hänsyn till talans föremål, när talan väcks, vid äventyr av att den annars avvisas. Tvistens föremål ska, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, bestå fram till domstolsavgörandet, vilket förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den. Det kan i annat fall fastställas att det saknas anledning att döma i saken. Den omständigheten att den rättsakt som är föremål för talan om ogiltigförklaring eventuellt upphör att gälla under förfarandet medför således inte i sig någon skyldighet för unionsdomstolen att fastställa att det saknas anledning att döma i saken på grund av att talan saknar föremål eller på grund av att det, då domen meddelas, inte finns något berättigat intresse av att få saken prövad.

Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt räcker det inte att det konstateras att rättsakten har upphävts eller är ogiltig, även om dess rättsstridighet konstateras vid prövningen av ett skadeståndsyrkande, för att skydda sökanden mot nationella repressiva åtgärder på nationell nivå som vidtas med stöd av nationella bestämmelser som medlemsstaterna antagit för att uppfylla sin skyldighet att införliva den angripna rättsakten, när den angripna rättsakten redan har medfört bindande rättsverkningar och det endast är en dom om ogiltigförklaring med tillbakaverkande effekt (ex tunc) som kan upphäva den från unionens rättsordning med retroaktiv verkan som om den aldrig hade existerat. Konstateranden att rättsakten har upphävts eller är ogiltig har nämligen, till skillnad från en dom om ogiltighet, i princip endast verkan för framtiden (ex nunc). De är begränsade till den aktuella skadeståndstvisten och upphäver inte retroaktivt den rättsliga grunden för de nationella repressiva åtgärderna.

(se punkterna 84 och 86–89)

2.      När en rättsakt under förfarandets gång ersätts med en annan rättsakt med samma föremål kan sistnämna rättsakt betraktas som en ny omständighet som ger sökanden rätt att justera sina yrkanden och grunder. En justering av yrkandet om ogiltigförklaring efter utgången av den talefrist som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG skulle emellertid strida mot denna bestämmelse. Artikel 230 femte stycket EG innehåller nämligen, i enlighet med principerna om rättssäkerhet och likhet inför lagen, en tvingande talefrist som är fast och absolut och som inte kan förlängas. Varje undantag från eller utvidgning av denna frist som beviljas av unionsdomstolen måste således, även om parterna är eniga härom, anses strida mot den entydiga ordalydelsen och systematiken i denna bestämmelse liksom mot avsikten hos fördragets upphovsmän. De tvingande kriterierna i artiklarna 111 och 113 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilka tribunalen ska avvisa såväl en talan om ogiltigförklaring som en begäran om justering av ett yrkande om ogiltigförklaring, ska inte tolkas restriktivt. Om så vore fallet skulle det öppnas möjligheter för att, i strid med principerna om rättssäkerhet och likhet inför lagen, kringgå de tvingande bestämmelserna i fördraget om, bland annat, talefrister.

Det är således uppenbart att en begäran om justering av yrkanden är för sent inkommen och ska avvisas när den framställs av en sökande som, antingen avsiktligt eller av försumlighet, underlåtit att väcka talan om ogiltigförklaring av den rättsakt som antagits under förfarandet eller att begära motsvarande justering av sitt yrkande om ogiltigförklaring inom den talefrist som föreskrivs härför, trots att det är uppenbart att sökanden hade kunnat göra det och att det rimligen hade kunnat krävas att denna hade vidtagit en sådan åtgärd. Det saknar i sig betydelse att det förfarande som inletts var vilandeförklarat i enlighet med artiklarna 77 a och 79.1 första stycket i rättegångsreglerna vid den tidpunkt då förordning nr 1272/2008 offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 31 december 2008, eftersom denna vilandeförklaring inte påverkade utgången av talefristen i artikel 230 femte stycket EG.

(se punkterna 94–97)

3.      Den omständigheten att en rättsakt, med hänsyn till sin art och sin räckvidd, har allmän giltighet genom att den är generellt tillämplig på samtliga berörda ekonomiska aktörer, hindrar inte att den kan beröra vissa av dem personligen i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. När ett beslut berör en grupp av personer som, i kraft av kriterier hänförliga till gruppmedlemmarna själva, kunde identifieras eller skulle ha kunnat identifieras när rättsakten antogs, kan dessa personer således vara personligen berörda av rättsakten i den mån de ingår i en begränsad krets av ekonomiska aktörer. Möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, innebär emellertid inte att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten, om det står klart att den är tillämplig på grundval av en objektiv, rättslig eller faktisk situation som fastställts i rättsakten i fråga.

Det förhållandet att en sökande har deltagit i det förfarande som lett fram till klassificeringen – genom direktiv 2004/73 om anpassning till tekniska framsteg för tjugonionde gången av rådets direktiv 67/548 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen – av n‑propylbromid som mycket brandfarligt och skadligt för fortplantningen räcker inte, i avsaknad av processrättsliga skyddsregler i den aktuella lagstiftningen, för att styrka att sökanden har talerätt vad avser detta direktiv. Mot bakgrund härav kan en sådan sökande inte göra anspråk på att vara personligen berörd av den omtvistade rättsakten. Detta gäller särskilt då sökanden inte haft någon del i den ursprungliga klassificeringen av nämnda ämne eller i den klassificering som företogs genom direktiv 2004/73.

Det är likaså uppenbart att de villkor som ställs för att det ska anses finnas en begränsad krets av aktörer som berörs av klassificeringen inte är uppfyllda när det saknas en trovärdig precisering av de aktuella aktörernas identitet, antal och situation och i synnerhet uppgifter om huruvida dessa aktörer innehar en ställning på den aktuella marknaden och huruvida de har redan befintliga rättigheter samt huruvida de får vidkännas liknande negativa effekter som sökanden.

Dessutom räcker det inte att vissa aktörer berörs mer än andra i ekonomiskt hänseende av en allmängiltig rättsakt för att, som personligen berörda, särskilja dessa aktörer från andra aktörer, när tillämpningen av rättsakten sker mot bakgrund av en objektivt fastställd situation. Den omständigheten att en sökande kan förlora en viktig intäktskälla på grund av en ny bestämmelse styrker inte i sig att denne befinner sig i en särskild situation eller att bestämmelsen avser denne personligen, eftersom det måste visas att den skada sökanden påstår sig ha lidit innebär att sökanden kan särskiljas, som personligen berörd, från alla andra ekonomiska aktörer som berörs av den aktuella bestämmelsen på samma sätt som sökanden. Sökanden kan följaktligen inte anses personligen berörd enbart på den grunden att denne, till följd av ikraftträdandet och genomförandet av den omtvistade klassificeringen, eventuellt får vidkännas en väsentlig ekonomisk förlust. Sökanden kan inte heller anses personligen berörd enbart på den grunden att produktionen har inriktats på ett visst ämne så länge det finns andra aktörer, vilkas antal och identitet inte preciserats, och gruppen av aktörer kan ändras till följd av den angripna klassificeringen, vilken påverkar dessa aktörers produkter på samma sätt som den påverkar sökandens produkt.

Inte heller det faktum att sökanden har en redan befintlig rätt – vilken grundar sig på en exklusiv licens att använda en patenterad uppfinning baserad på en produkt innehållande nämnda ämne – medför att sökanden kan anses personligen berörd av det angripna direktivet. Förekomsten av en förvärvad eller subjektiv rättighet – inklusive en äganderätt vars räckvidd eller utövande eventuellt påverkas av nämnda klassificering – är nämligen inte som sådan ägnad att särskilja innehavaren av rättigheten som personligen berörd, i synnerhet inte när andra aktörer kan inneha motsvarande rättigheter och därför kan befinna sig i samma situation som denna innehavare.

(se punkterna 101, 103, 104, 106, 109–112, 114 och 116)

4.      För att unionen ska ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt artikel 288 andra stycket EG för rättsstridigt handlande av dess organ måste flera villkor vara uppfyllda. Det handlande som läggs institutionen till last ska vara rättsstridigt, det ska finnas en verklig skada och det ska finnas ett orsakssamband mellan det påstådda handlandet och den åberopade skadan. Eftersom dessa villkor är kumulativa, ska talan ogillas i sin helhet om ett av dessa villkor inte är uppfyllt.

I en skadeståndstvist som bygger på ett påstående om att klassificeringen – genom direktiv 2004/73 om anpassning till tekniska framsteg för tjugonionde gången av rådets direktiv 67/548 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen – av n‑propylbromid som mycket brandfarligt och skadligt för fortplantningen är rättsstridigt kan det inte konstateras att klassificeringen är rättsstridig när domstolen, i en tidigare dom, har underkänt de invändningar som gjorts mot giltigheten av nämnda klassificering inom ramen för en begäran om förhandsavgörande och när sökanden i huvudsak endast har upprepat dessa invändningar som grund för sitt skadeståndsyrkande. När föremålet för en tvist vid tribunalen till stor del sammanfaller med föremålet för en tvist vid domstolen i ett annat mål, när både sökanden och svarandeinstitutionen har varit parter i båda förfarandena, när förfarandena avser giltigheten av samma rättsakt, när de invändningar som har anförts till stöd för att rättsakten ska ogiltigförklaras eller inte anses tillämplig i huvudsak är de samma i båda förfarandena och när domstolen har fastställt att den angripna rättsakten är lagenlig kan tribunalen inte göra någon annan bedömning.

(se punkterna 122, 123, 137 och 138)