DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 7 april 2022 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – System för direktstöd – Gemensamma regler – Systemet för enhetlig arealersättning – Förordning (EG) nr 73/2009 – Artikel 2 c – Begreppet jordbruksverksamhet – Artikel 35 – Förordning (EG) nr 1122/2009 – Nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att ge in en giltig rättslig handling som styrker rätten att använda det jordbruksskifte som ställts till jordbrukarens förfogande enligt ett koncessionsavtal och som för ett sådant avtals giltighet kräver att den blivande koncessionsinnehavaren ska vara djuruppfödare eller djurägare – Person som har koncession på betesmark och som ingått ett samarbetsavtal med djuruppfödare – Rättskraft”
I mål C‑116/20,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Timişoara (Appellationsdomstol i Timişoara, Rumänien) genom beslut av den 6 februari 2020, som inkom till domstolen den 28 februari 2020, i målet
SC Avio Lucos SRL
mot
Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură – Centrul judeţean Dolj,
Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură (APIA) – Aparat Central,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden på första avdelningen A. Arabadjiev, tillika tillförordnad ordförande på andra avdelningen, samt domarna I. Ziemele (referent), T. von Danwitz, P.G. Xuereb och A. Kumin,
generaladvokat: A. Rantos,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– SC Avio Lucos SRL, genom M. Gornoviceanu, avocate,
– Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură – Centrul judeţean Dolj, genom N.S. Răducan, i egenskap av ombud,
– Rumäniens regering, genom E. Gane och A. Rotăreanu, båda i egenskap av ombud,
– Tysklands regering, genom J. Möller och S. Heimerl, båda i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom A.-L. Desjonquères, C. Mosser och W. Zemamta, samtliga i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. Vignato och R. Guizzi, avvocati dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom A. Sauka och A. Biolan, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 2 september 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser, för det första, tolkningen av rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003 (EUT L 30, 2009, s. 16), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1310/2013 av den 17 december 2013 (EUT L 347, 2013, s. 865) (nedan kallad förordning nr 73/2009), för det andra, tolkningen av kommissionens förordning (EG) nr 1122/2009 av den 30 november 2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tvärvillkor, modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem inom de system för direktstöd till jordbrukare som införs genom den förordningen och om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 när det gäller tvärvillkoren för stöd inom vinsektorn (EUT L 316, 2009, s. 65) samt, för det tredje, principen om rättskraft.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, SC Avio Lucos SRL och, å andra sidan, Agenția de Plăți și Intervenție pentru Agricultură – Centrul județean Dolj (myndigheten för jordbruksstöd – distriktscentret i Dolj, Rumänien) och Agenția de Plăți și Intervenție pentru Agricultură (APIA) – Aparat Central (myndigheten för jordbruksstöd – centrala enheten, Rumänien) (nedan tillsammans kallade APIA), angående bland annat en begäran om återkrav av den enhetliga arealersättning som APIA hade beviljat Avio Lucos för år 2014.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning (EG) nr 1254/1999
3 I artikel 12.2 i rådets förordning (EG) nr 1254/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (EGT L 160, 1999, s. 21) föreskrevs följande:
”Vid fastställande av djurtäthetsfaktorn på jordbruksföretaget skall följande beaktas:
…
b) Grovfoderareal, vilket innebär den areal på företaget som är tillgänglig för uppfödning av nötkreatur och får eller getter under hela kalenderåret. …
…”
4 Denna artikel 12 upphävdes genom rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2019/93, (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001, (EG) nr 1454/2001, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 1251/1999, (EG) nr 1254/1999, (EG) nr 1673/2000, (EEG) nr 2358/71 och (EG) nr 2529/2001 (EUT L 270, 2003, s. 1), innan själva förordning nr 1254/1999 upphävdes genom rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden) (EUT L 299, 2007, s. 1).
Förordning nr 1782/2003
5 I artikel 44 i förordning nr 1782/2003, med rubriken ”Användning av stödrättigheter”, föreskrevs följande i punkterna 2 och 3:
”2. Med ’stödberättigande hektar’ skall avses alla jordbruksarealer inom jordbruksföretaget som upptas av åkermark och permanent betesmark, utom arealer beväxta med permanenta grödor, som är skogbeväxta eller används för annat än jordbruksverksamhet.
3. Jordbrukaren skall uppge de skiften som motsvarar det bidragsberättigande hektar som åtföljer varje stödrättighet. Utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter skall jordbrukaren kunna förfoga över dessa skiften …”
6 Förordning nr 1782/2003 upphävdes genom förordning nr 73/2009.
Förordning nr 73/2009
7 I skälen 4, 7, 23 och 25 i förordning nr 73/2009 angavs följande:
”(4) För att kunna se till att jordbruksmark inte läggs ned och för att säkerställa att marken hålls i enlighet med god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden, fastställs i [förordning nr 1782/2003] en gemenskapsram inom vilken medlemsstaterna ska anta normer med hänsyn till de berörda arealernas särskilda kännetecken, däribland markförhållanden, klimatförhållanden, nuvarande brukningssystem (markanvändning, växtföljd, brukningsmetoder) och jordbrukets struktur. Denna ram bör behållas. …
…
(7) I [förordning nr 1782/2003] erkändes de positiva miljöeffekterna av permanent betesmark. Åtgärderna i den förordningen för att främja bevarandet av befintlig permanent betesmark och se till att omvandling till åkermark i stor skala kan undvikas bör bibehållas.
…
(23) Erfarenheterna av tillämpningen av systemet med samlat gårdsstöd visar att frikopplat inkomststöd i flera fall har beviljats stödmottagare vars jordbruksverksamhet endast utgjorde en obetydlig del av deras totala ekonomiska verksamhet eller vars yrkesmässiga verksamhet inte eller endast marginellt utgjordes av jordbruksverksamhet. För att förhindra att inkomststöd inom jordbruket tilldelas sådana stödmottagare och säkerställa att gemenskapsstödet uteslutande används för att tillförsäkra jordbruksbefolkningarna en skälig levnadsstandard, bör medlemsstaterna ges befogenhet att inte bevilja sådana juridiska eller fysiska personer direktstöd i enlighet med denna förordning.
…
(25) I stödsystemen inom den gemensamma jordbrukspolitiken ingår ett direkt inkomststöd i första hand för att upprätthålla en rimlig levnadsstandard bland jordbruksbefolkningen. Detta syfte är nära förknippat med syftet att bevara landsbygdsområdena. För att undvika felaktig användning av gemenskapens medel bör inga stödutbetalningar göras till jordbrukare som på ett konstlat sätt har skapat de förutsättningar som krävs för att få sådant stöd.”
8 I artikel 2 i förordningen, med rubriken ”Definitioner”, föreskrevs följande:
I denna förordning gäller följande definitioner:
…
b) jordbruksföretag: samtliga produktionsenheter som drivs av en jordbrukare och som är belägna i en och samma medlemsstat,
c) jordbruksverksamhet: produktion, uppfödning eller odling av jordbruksprodukter, inbegripet skörd, mjölkning, djuruppfödning och djurhållning för animalieproduktion, och verksamhet för att bevara god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden i enlighet med artikel 6,
…
h) jordbruksareal: den totala areal som upptas av åkermark, permanent betesmark eller permanenta grödor.”
9 Artikel 6 i förordningen hade rubriken ”God jordbrukshävd och goda miljöförhållanden”. I förordningens artikel 6.1 första stycket föreskrevs följande:
”Medlemsstaterna ska sörja för att all jordbruksmark, i synnerhet mark som inte längre används för produktion, hålls i enlighet med god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden. Medlemsstaterna ska på nationell och regional nivå fastställa minimikrav för god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden utifrån den ram som fastställs i bilaga III, med hänsyn till särskilda förhållanden i de områden som berörs, däribland jordmån, klimatförhållanden och befintliga jordbrukssystem, markanvändning, växtföljd, jordbruksmetoder och företagsstrukturer. Medlemsstaterna får inte fastställa några minimikrav som inte föreskrivs inom denna ram.”
10 I artikel 19 i samma förordning, med rubriken ”Stödansökningar”, föreskrevs följande i punkt 1:
”Varje år ska jordbrukaren lämna in en ansökan om direktstöd som i tillämpliga fall innehåller uppgifter om
a) jordbruksföretagets alla jordbruksskiften …,
b) beteckningen på sådana stödrättigheter som har anmälts för aktivering,
c) all övrig information som fastställs genom denna förordning eller av den berörda medlemsstaten.”
11 Artikel 34 i förordning nr 73/2009, med rubriken ”Aktivering av stödrättigheter per stödberättigande hektar”, har följande lydelse:
”1. Inom ramen för systemet med samlat gårdsstöd ska jordbrukare beviljas stöd vid aktivering av en stödrättighet per stödberättigande hektar. Aktiverade stödrättigheter ska ge rätt till utbetalning av de belopp som anges i dem.
2. Med stödberättigande hektar avses följande:
a) Alla jordbruksföretagets jordbruksarealer och arealer planterade med skottskog med kort omloppstid (KN-nummer ex 0602 90 41), som används för jordbruksverksamhet …
…
De stödberättigande hektaren ska uppfylla stödvillkoren under hela kalenderåret utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter.”
12 I artikel 35 i denna förordning, med rubriken ”Anmälan av stödberättigande hektar”, föreskrevs följande i punkt 1:
”Jordbrukaren ska uppge vilka skiften som motsvarar de bidragsberättigande hektar som åtföljer varje stödrättighet. Utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter ska jordbrukaren förfoga över dessa skiften vid ett datum som fastställs av medlemsstaten, dock senast det datum som fastställts i medlemsstaten för ändring av stödansökan.”
13 I artikel 124 i förordningen, med rubriken ”Areal enligt systemet för enhetlig arealersättning”, föreskrevs följande i punkt 2:
”Vad avser beviljandet av stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning ska alla jordbruksskiften som uppfyller kriterierna enligt punkt 1 … vara stödberättigande. …
Utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter ska jordbrukaren förfoga över de skiften som avses i första stycket vid ett datum som fastställs av medlemsstaten, dock senast det datum som fastställts i den medlemsstaten för ändring av stödansökan.
Den minsta stödberättigande areal per jordbruksföretag för vilken stöd kan begäras ska vara 0,3 ha. En ny medlemsstat får emellertid, på grundval av objektiva kriterier och efter kommissionens godkännande, besluta att fastställa att den minsta arealen ska vara större, dock högst 1 ha.”
14 I bilaga III till samma förordning, med rubriken ”God jordbrukshävd och goda miljöförhållanden, vilka avses i artikel 6”, angavs bland annat följande frivilliga norm när det gäller lägsta hävdnivå: ”Regler om minsta djurtäthet och/eller andra lämpliga system”.
15 Förordning nr 73/2009 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och förordning nr 73/2009 (EUT L 347, 2013, s. 608).
Förordning nr 1122/2009
16 I skälen 8 och 28 i förordning nr 1122/2009 angavs följande:
”(8) För att säkra att systemet med samlat gårdsstöd enligt avdelning III i [förordning nr 73/2009] tillämpas på rätt sätt bör medlemsstaterna upprätta ett system för identifiering och registrering enligt vilket stödrättigheterna måste vara spårbara …
…
(28) Det är av yttersta vikt att man följer tidsfristerna för inlämnande av stödansökningar, för ändring av arealstödsansökningar och för inlämnande av eventuella styrkande handlingar, avtal eller intyg, så att de nationella myndigheterna kan planera och därefter utföra effektiva kontroller av att stödansökningarna är korrekta. …”
17 Artikel 12 i förordningen hade rubriken ”Den samlade ansökans innehåll”. I punkt 1 i den artikeln föreskrevs följande:
”Den samlade ansökan ska innehålla alla uppgifter som behövs för att fastställa stödberättigandet, särskilt följande:
…
d) Uppgifter som gör det möjligt att identifiera jordbruksföretagets samtliga jordbruksskiften, deras areal uttryckt i hektar med två decimaler, läge och, i förekommande fall, användning …”
18 Förordning nr 1122/2009 upphävdes genom kommissionens delegerade förordning (EU) nr 640/2014 av den 11 mars 2014 om komplettering av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 640/2014 av den 11 mars 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet och villkor för avslag på eller indragning av betalningar samt administrativa sanktioner som gäller för direktstöd, landsbygdsutvecklingsstöd och tvärvillkor (EUT L 181, 2014, s. 48).
Rumänsk rätt
Lag om uppfödning nr 72/2002
19 I artikel 4 i legea zootehniei nr. 72/2002 (lag om uppfödning nr 72/2002, offentliggjord på nytt, Monitorul Oficial al României, del I, nr 235 av den 2 april 2014) föreskrevs följande:
”Med uppfödare avses i denna lag såväl fysiska som juridiska personer som äger de djurarter som anges i artikel 2 och som är registrerade i jordbruksregistret.”
20 I artikel 5.1 i denna lag föreskrevs följande:
”Med uppfödning och djurhållning avses den verksamhet som djuruppfödare, oavsett deras rättsliga ställning, bedriver i syfte att erhålla produkter och djurprodukter.”
OUG nr 125/2006
21 I artikel 7.1 f i Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 125/2006 pentru aprobarea schemelor de plăți directe și plăți naționale directe complementare, care se acordă în agricultură începând cu anul 2007, și pentru modificarea articolului 2 din Legea nr. 36/1991 privind societățile agricole și alte forme de asociere în agricultură (regeringens förordning med brådskande åtgärder nr 125/2006 om godkännande av direktstöd och kompletterande nationellt direktstöd, som beviljats på jordbruksområdet från och med år 2007, samt ändring av artikel 2 i lag nr 36/1991 om jordbruksföretag och andra associationsformer inom jordbruket), av den 21 december 2006 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 1043 av den 29 december 2006), i den version som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad OUG nr 125/2006), föreskrevs följande:
”För att stöd ska beviljas inom ramen för systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden är registrerad i registret över jordbrukare som förvaltas av Agenția de Plăți și Intervenție pentru Agricultură (myndigheten för jordbruksstöd, Rumänien), att ansökan om stöd lämnas in inom utsatt tid och att följande allmänna villkor är uppfyllda:
…
f) Ingivande av handlingar som styrker det lagenliga nyttjandet av den areal som avses i ansökan.
…”
Förordning utfärdad av ministern för jordbruk och landsbygdsutveckling nr 246/2008
22 Artikel 5.1 i Ordinul ministrului agriculturii si dezvoltării rurale nr. 246/2008 privind stabilirea modului de implementare, a condițiilor specifice și a criteriilor de eligibilitate pentru aplicarea schemelor de plăți directe și plăți naționale directe complementare în sectorul vegetal, pentru acordarea sprijinului aferent măsurilor de agromediu și zone defavorizate (förordning utfärdad av ministern för jordbruk och landsbygdsutveckling nr 246/2008 om fastställande av genomförandeföreskrifter, särskilda villkor och kriterier för stödberättigande i samband med tillämpning av bestämmelser om kompletterande nationellt direktstöd inom växtsektorn, avseende beviljande av stöd rörande miljöåtgärder inom jordbruket och missgynnande områden), av den 23 april 2008 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 332 av den 25 april 2008), i den version som är tillämplig i det nationella målet, har följande lydelse:
”Handlingar som styrker lagenlig användning av kommunal permanent betesmark, i enlighet med artikel 7.1 f i [OUG nr 125/2006], utgörs av handlingar som intygar äganderätten, koncessionsavtal eller arrendeavtal som ingåtts mellan lokala myndigheter och djuruppfödare, av vilka den mark som används och det intyg som utfärdas av borgmästaren i enlighet med uppgifterna i jordbruksregistret framgår. Avtal som ingås innan denna förordning träder i kraft och som avser användning av kommunal betesmark ska fortsätta att vara giltiga till och med den dag då rätten upphör gälla.”
Regeringens förordning med brådskande åtgärder nr 34/2013
23 I artikel 2 i Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 34/2013 privind organizarea, administrarea și exploatarea pajiștilor permanente și pentru modificarea și completarea Legii fondului funciar nr 18/1991, av den 23 april 2013 (regeringens förordning med brådskande åtgärder nr 34/2013 om administration och drift av permanenta ängsmarker och om ändring och komplettering av lagen om jordbruksmark nr 18/1991, Monitorul Oficial al României, del I, nr 267 av den 13 maj 2013, i den version som är tillämplig i det nationella målet, föreskrevs följande:
”I denna förordning med brådskande åtgärder har följande ord och uttryck nedanstående betydelse:
…
b) betesmarker och slåtterängar – jordbruksskiften som upptagits i ägarhandlingar i denna användningskategori för att framställa foder, gräs och andra örtartade växter för djur, vilka skördas genom slåtter eller återvinns genom bete,
c) djurenhet (DE) – standardiserad måttenhet som fastställs på grundval av näringsbehoven hos varje djurslag som möjliggör omräkning mellan olika djurkategorier,
d) användare av betesmarker och slåtterängar – uppfödare, såväl fysisk som juridisk person, som är inskriven i det nationella registret över jordbruksföretag, som bedriver de specifika jordbruksverksamheterna i kategorin användning av betesmarker och slåtterängar i enlighet med den statistiska näringsgrensindelningen i Europeiska unionen vad gäller växtsektorn och animaliesektorn, som har en lagenlig rätt att använda jordbruksskiftet och utnyttjar betesmarken genom att antingen låta sina egna djur beta där eller genom slåtter åtminstone en gång om året,
e) det nationella registret över jordbruksföretag (NRJ) – databas i elektronisk form som innehåller identifieringsuppgifter för varje anläggning i Rumänien …,
f) ängsmarksinnehavare – innehavare av äganderätten eller andra sakrättsligt skyddade rättigheter till ängsmark eller personer som enligt civilrättslig lagstiftning är faktisk innehavare eller rättighetsinnehavare till ängsmark”
Förordning utfärdad av ministern för jordbruk, livsmedel och skogsbruk och av ministern för offentlig förvaltning nr 226/235/2003
24 Ordinul ministrului agriculturii, alimentaţiei şi pădurilor şi al ministrului administraţiei publice nr. 226/235/2003 pentru aprobarea Strategiei privind organizarea activității de imbunatatire și exploatare a pajiștilor la nivel național, pe termen mediu și lung (förordning utfärdad av ministern för jordbruk, livsmedel och skogsbruk och av ministern för offentlig förvaltning nr 226/235/2003 om godkännande av strategin för organisationen av medel- och långfristiga åtgärder för förbättring och utnyttjandet av ängsmark på nationell nivå (Monitorul Oficial al României, del I, nr 423 av den 17 juni 2003), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, innehöll en bilaga 1, vars kapitel VI punkt 1 hade följande lydelse:
”Ansvar som åvilar användare av ängsmarker
a) För att använda ängsmarker som förvaltas av kommuner, städer eller tätorter
ska djuruppfödarföreningar och djuruppfödare, såväl fysiska som juridiska personer, lämna in en ansökan till den lokala enhetens förvaltning, …
b) Användare av ängsmarker som ingår koncessionsavtal ska minst uppfylla följande villkor:
– vara registrerat i [NRJ],
– garantera en djurtäthet på minst 0,3 DE per hektar för den mark som ansökan avser,
– lägga fram ett betesprogram i enlighet med bestämmelserna i punkt 8 i kapitel IV för den period under vilken användning av den begärda ängsmarken ska återupptas.”
Civilprocesslagen
25 I artikel 431.2 i Codul de procedură civilă (civilprocesslagen) föreskrivs följande:
”Vardera parten får göra gällande att ett avgörande i en tidigare tvist är rättskraftigt avgjort, om det föreligger ett samband med detta avgörande.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
26 Avio Lucos ingav en ansökan till APIA om ekonomiskt stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning för år 2014 avseende en areal på 341,70 hektar betesmark. För att styrka nyttjanderätten till marken lade bolaget fram ett koncessionsavtal som hade ingåtts den 28 januari 2013 med Consiliul Local al Comunei Podari (kommunfullmäktige i Podari kommun, Rumänien) avseende betesmark belägen i kommunen. Enligt avtalet hade Avio Lucos, i egenskap av koncessionshavare, rätt att direkt nyttja koncessionstillgångarna, dock på egen risk. Dessutom var bolaget skyldigt att nyttja den mark för vilken koncession beviljats för bete och det var förbjudet för bolaget att hyra ut marken eller upplåta den genom underkoncessionsavtal.
27 Avio Lucos ingick därefter, den 30 januari 2013, ett avtal om samarbete och deltagande med fyra fysiska personer. Enligt avtalet skulle Avio Lucos ställa den kommunala betesmarken på vilken koncession beviljats till dessa fysiska personers förfogande och bolaget skulle på egen bekostnad årligen utföra det nödvändiga underhållet. De fysiska personerna åtog sig i gengäld att ställa sina djur, det vill säga bland annat får, getter, kor och hästar, till Avio Lucos förfogande så att bete på marken för vilken koncession beviljats sker på ett kontinuerligt och stadigvarande sätt.
28 Efter det att APIA lämnat in en ansökan om detta beviljade APIA Avio Lucos ett förskott avseende arealersättning – regleringsår 2014, till ett totalt belopp på 529 340,24 rumänska lei (RON) (cirka 107 000 euro).
29 Efter en omprövning av denna ansökan konstaterade APIA emellertid att Avio Lucos, vid tidpunkten för koncessionsavtalets ingående, inte hade rätt att erhålla koncession för offentlig eller privat kommunal betesmark, eftersom Avio Lucos i strid med tillämplig nationell rätt inte var djuruppfödare eller ägare av djur.
30 Med hänsyn till detta konstaterande antog APIA ett beslut om att i enlighet med artikel 58 tredje stycket i förordning nr 1122/2009 ålägga Avio Lucos fleråriga påföljder med ett sammanlagt belopp på 555 729,59 RON (cirka 112 000 EUR). Detta beslut blev föremål för flera administrativa och rättsliga överklaganden, vilka avslogs.
31 Vidare ålade APIA Avio Lucos en budgetfordran på totalt 529 340,24 RON (cirka 107 000 euro), vilket motsvarade det belopp som APIA redan hade betalat ut inom ramen för systemet med enhetlig arealersättning för år 2014.
32 Avio Lucos överklagade detta beslut till Tribunalul Dolj (Förstainstansdomstolen i Dolj, Rumänien), som ogillade överklagandet. Avio Lucos överklagade denna dom till Curtea de Apel Craiova (Appellationsdomstolen i Craiova, Rumänien), som ändrade domen och återförvisade målet till Tribunalul Dolj (Förstainstansdomstolen i Dolj). Överklagandet ogillades av denna domstol genom dom av den 25 februari 2018. Avio Lucos överklagade denna dom till Curtea de Apel Timişoara (Appellationsdomstolen i Timişoara, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen.
33 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det råder osäkerhet om huruvida unionsrätten utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det krävs att det visas att det föreligger en nyttjanderätt avseende en jordbruksareal eller en rätt att driva verksamhet där respektive ett krav på att vara uppfödare eller djurägare för att erhålla koncession på betesmark, för att kunna uppbära ekonomiskt stöd enligt systemet för arealersättning. Dessutom uppkommer frågan huruvida den verksamhet som konkret bedrivs av Avio Lucos omfattas av artikel 2 i förordning nr 73/2009. Slutligen har den hänskjutande domstolen hänvisat till två lagakraftvunna domstolsavgöranden i vilka det fastställdes att ansökningar om utbetalning enligt bestämmelserna om enhetlig arealersättning för år 2014 inte var stödberättigande med hänsyn till att den nationella lagstiftningen inte hade iakttagits i fråga om kravet på en giltig handling som styrker rätten att bedriva verksamhet på marken eller nyttjanderätten till marken, och önskar få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för en tillämpning av principen om rättskraft som innebär att den behöriga nationella domstolen inte kan pröva huruvida de krav som föreskrivs i nationell rätt är förenliga med unionsrätten inom ramen för en ny tvist angående lagenligheten av fordran på grundval av vilken de till Avio Lucos felaktigt utbetalda beloppen återkrävs.
34 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Timișoara (Appellationsdomstolen i Timișoara) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Utgör den unionslagstiftning som är tillämplig på ekonomiskt stöd för jordbruksåret 2014 – närmare bestämt förordning nr 73/2009 och förordning nr 1122/2009 – hinder för att det i den nationella lagstiftningen föreskrivs en skyldighet att ge in en handling som styrker rätten att använda en jordbruksareal för att ekonomiskt stöd enligt systemet för arealersättning ska kunna beviljas?
2) För det fall att ovannämnda unionslagstiftning inte utgör hinder för den nationella lagstiftning som avses i den första frågan, utgör unionsrätten (däribland proportionalitetsprincipen) – i synnerhet om stödmottagaren för att styrka rätten att utnyttja jordbruksarealen har gett in ett koncessionsavtal avseende betesmark (enligt vilket sökanden har rätt att utnyttja betesmarken på egen risk och för egen vinning mot betalning av arrende) – då hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ingåendet av ett sådant koncessionsavtal endast är giltigt om den blivande koncessionshavaren uteslutande är djuruppfödare eller djurägare?
3) Omfattar definitionen av jordbruksverksamhet i artikel 2 i förordning [nr 73/2009] den verksamhet som bedrivs av en mottagare av arealersättning som – efter att ha ingått ett koncessionsavtal avseende betesmark i syfte att erhålla rätten att utnyttja denna areal och erhålla stödrättigheter för jordbruksåret 2014 – ingår ett samarbetsavtal med djuruppfödare enligt vilket stödmottagaren tillåter djur att beta kostnadsfritt på arealen, men behåller rätten att använda densamma samtidigt som stödmottagaren åtar sig att inte hindra betesverksamheten och att underhålla betesmarken?
4) Utgör unionsrätten hinder för en tolkning av en nationell bestämmelse såsom artikel 431.2 i civilprocesslagen angående rättskraften av ett slutligt domstolsavgörande – i det aktuella fallet ett slutligt domstolsavgörande varigenom det gavs avslag på ansökan om stöd eftersom ansökan inte uppfyllde kravet enligt den nationella lagstiftningen på framläggande av en giltig handling som styrker rätten att bedriva verksamhet på/använda den jordbruksareal som avses i ansökan om arealersättning för jordbruksåret 2014 (inom ramen för en tvist där det yrkades att beslutet om påförande av fleråriga påföljder skulle ogiltigförklaras) – som innebär att frågan huruvida nämnda nationella krav är förenligt med den unionslagstiftning som är tillämplig på jordbruksåret 2014 inte kan prövas i en ny tvist som gäller huruvida beslutet om återvinning av de belopp som felaktigt betalades ut till sökanden för samma jordbruksår 2014 är rättsenligt, när beslutet grundar sig på samma faktiska omständigheter och samma nationella bestämmelser som var föremål för prövning i det tidigare slutliga domstolsavgörandet?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Upptagande till prövning
35 Den rumänska regeringen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att begäran om förhandsavgörande ska avvisas i sin helhet, eftersom den hänskjutande domstolen förfogar över uppgifter som gör det möjligt för den att avgöra det vid denna domstol anhängiga målet. Enligt denna regering borde den hänskjutande domstolen särskilt ha gjort en prioriterad bedömning av bestämmelserna om ”rättskraft” i artikel 431.2 i civilprocesslagen och ogilla Avio Lucos överklagande. Den rumänska regeringen har härvidlag tillagt att eftersom denna bestämmelse är tillämplig i det nationella målet, har de tre första frågorna inte något ändamål.
36 Avio Lucos har för sin del gjort gällande att den första och den andra frågan inte är relevanta för att avgöra det nationella målet, eftersom frågorna inte rör frågan huruvida sökanden är berättigad till enhetlig arealersättning, utan huruvida det koncessionsavtal som är aktuellt i det nationella målet är giltigt.
37 I detta hänseende ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
38 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
39 I förevarande fall kan bedömningen att artikel 431.2 i civilprocesslagen ska leda till att den hänskjutande domstolen ogillar den vid denna domstol anhängiggjorda talan inte ligga till grund för ett fastställande av att det är uppenbart att den tolkning av de unionsrättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av helt saknar samband med det nationella målet. I förfaranden enligt artikel 267 FEUF råder nämligen en tydlig åtskillnad mellan EU‑domstolens och den nationella domstolens funktioner och den sistnämnda är ensam behörig att tolka den nationella lagstiftningen (dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
40 Vad gäller påståendet att den första och den andra frågan saknar relevans, ska det erinras om att artikel 267 FEUF alltid gör det möjligt för en nationell domstol, om den finner det lämpligt, att hänskjuta frågor om tolkningen av unionsrätten till EU-domstolen (dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Såsom framgår av punkt 33 ovan anser den hänskjutande domstolen att frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är nödvändigt att styrka nyttjanderätten till mark eller rätten att driva verksamhet där respektive styrka sin ställning som djuruppfödare eller djurägare för att kunna beviljas koncession på betesmark och, i förekommande fall, erhålla ekonomiskt stöd enligt systemet för arealersättning, är nödvändig för att den ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.
41 Härav följer att de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen kan tas upp till sakprövning.
Den första frågan
42 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida förordningarna nr 73/2009 och nr 1122/2009 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det för att beviljas stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden styrker att vederbörande har en ”nyttjanderätt” för den jordbruksareal som ansökan avser.
43 Enligt artikel 34.1 i förordning nr 73/2009 ska jordbrukare beviljas stöd enligt systemet med samlat gårdsstöd efter aktivering av en stödrättighet per stödberättigande hektar.
44 Enligt artikel 35.1 i denna förordning ankommer det på jordbrukaren att uppge vilka skiften som motsvarar den bidragsberättigande areal som är knuten till en stödrättighet. Utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter, ska jordbrukaren ”förfoga över” dessa skiften vid ett datum som fastställs av den berörda medlemsstaten. Enligt artikel 124.2 i förordningen ska, vid beviljande av stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning, alla jordbruksskiften som uppfyller kriterierna i punkt 1 i den artikeln vara stödberättigande. Utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter ska jordbrukaren ”förfoga över” dessa skiften vid ett datum som fastställs av medlemsstaten.
45 Eftersom det i förordning nr 73/2009 inte närmare anges på vilken grund jordbrukaren ska kunna ”förfoga över” de berörda arealerna, är det nödvändigt att vid tolkningen av denna bestämmelse, i enlighet med domstolens fasta praxis, inte bara beakta bestämmelsens ordalydelse i enlighet med ordens sedvanliga betydelse i vanligt språkbruk, utan även sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 58, och dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl., C‑476/17, EU:C:2019:624, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
46 Vad för det första gäller lydelsen av artikel 35.1 i denna förordning ska det påpekas att den omständigheten att jordbrukaren kan förfoga över en areal enligt vanligt språkbruk i princip innebär att jordbrukaren kan använda arealen efter eget gottfinnande för att faktiskt kunna bedriva jordbruksverksamhet där.
47 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår, framgår det av punkt 43 ovan att stöd enligt systemet med samlat gårdsstöd beviljas jordbrukare efter aktivering av en stödrättighet per ”stödberättigande hektar”. Enligt artikel 34.2 i förordning nr 73/2009 avser detta begrepp alla jordbruksföretagets jordbruksarealer som används för jordbruksverksamhet.
48 Dessa begrepp definieras i förordningen. Artikel 2 b, c och h i samma förordning innehåller följande definitioner. Begreppet jordbruksföretag definieras som ”samtliga produktionsenheter som drivs av en jordbrukare och som är belägna i en och samma medlemsstat”. Begreppet jordbruksverksamhet definieras som ”produktion, uppfödning eller odling av jordbruksprodukter, …, och verksamhet för att bevara god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden”. Begreppet jordbruksareal definieras som ”den totala areal som upptas av åkermark, permanent betesmark eller permanenta grödor”.
49 När det gäller kravet i artikel 2 b i förordning nr 73/2009, enligt vilket en produktionsenhet ska ”drivas” av en jordbrukare, har domstolen redan slagit fast att begreppet ”drift” inte innebär att jordbrukaren måste ha en obegränsad förfoganderätt över den berörda arealen när den används för jordbruksändamål. Jordbrukaren måste däremot ha en tillräcklig självständighet beträffande den berörda arealen för att kunna bedriva sin jordbruksverksamhet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva med beaktande av samtliga omständigheter i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2010, Landkreis Bad Dürkheim, C‑61/09, EU:C:2010:606, punkterna 61 och 62, och dom av den 2 juli 2015, Demmer, C‑684/13, EU:C:2015:439, punkt 58).
50 Jordbrukaren måste således kunna utöva viss beslutanderätt över hur den berörda arealen ska användas (dom av den 14 oktober 2010, Landkreis Bad Dürkheim, C‑61/09, EU:C:2010:606, punkt 63) för att denne ska kunna bedriva sin jordbruksverksamhet på arealen.
51 Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med de berörda bestämmelserna anges i skäl 23 i förordning nr 73/2009 att denna förordning har till syfte att undvika att direkt stöd beviljas stödmottagare vars jordbruksverksamhet endast utgör en obetydlig del av deras totala ekonomiska verksamhet eller vars yrkesmässiga verksamhet inte eller endast marginellt utgörs av jordbruksverksamhet. Det framgår dessutom av artikel 39.1 b FEUF, vars innehåll det erinras om i skäl 25 i förordningen, att de stödsystem som omfattas av den gemensamma jordbrukspolitiken föreskriver ett direkt inkomststöd som syftar till att tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, särskilt genom en höjning av den individuella inkomsten för dem som arbetar inom jordbruket.
52 Domstolen delar således generaladvokatens bedömning i punkt 50 i förslaget till avgörande att syftet med stödet enligt systemet med enhetlig arealersättning är att säkerställa en skälig levnadsstandard för de jordbrukare som faktiskt bedriver jordbruksverksamhet och som följaktligen faktiskt förfogar över en jordbruksareal på vilken verksamheten bedrivs.
53 Mot bakgrund av lydelsen i artikel 35.1 i förordning nr 73/2009, sammanhanget och syftet med den lagstiftning som bestämmelsen ingår i, finner domstolen att det för att fastställa huruvida en jordbrukare ”förfogar över” ett skifte, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, inte krävs att jordbrukaren företer en formell rättslig handling för att styrka sin ”nyttjanderätt” till den aktuella arealen, eftersom det i detta avseende är tillräckligt att kunna visa att arealen faktiskt används och att jordbrukaren har en tillräcklig självständighet för att kunna bedriva sin jordbruksverksamhet på den aktuella arealen.
54 En sådan tolkning stöds av domstolens praxis avseende begreppet jordbruksareal i artikel 44.2 och 44.3 i förordning nr 1782/2003. Domstolen har nämligen slagit fast att eftersom det i dessa bestämmelser inte anges vilken typ av rättsligt förhållande som jordbrukarens användning av den berörda arealen stöder sig på, kan det ur dessa bestämmelser inte utläsas att de berörda skiftena ska ha ställts till jordbrukarens förfogande genom ett arrendeavtal eller en annan liknande transaktion (dom av den 14 oktober 2010, Landkreis Bad Dürkheim, C‑61/09, EU:C:2010:606, punkt 54).
55 Denna tolkning stöds även av domstolens praxis avseende begreppet ”areal på företaget som är tillgänglig” i artikel 12.2 b i förordning nr 1254/1999. Domstolen har nämligen slagit fast att denna bestämmelse inte uppställer något krav på att en giltig juridisk handling som styrker sökandens rätt att använda den grovfoderareal som ansökan avser ska inges för att en ansökan om stöd ska kunna beviljas. Tvärtom är det den faktiska användningen av grovfoderarealen som utgör ett av de villkor som ska vara uppfyllda för att de aktuella bidragen ska betalas ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkterna 62 och 70).
56 Även om det inte finns någon skyldighet enligt unionsrätten att styrka att det föreligger en ”nyttjanderätt” till en jordbruksareal, ska det emellertid prövas huruvida unionsrätten utgör hinder för att medlemsstaterna föreskriver en sådan skyldighet i sin nationella lagstiftning.
57 Det ska i detta hänseende erinras om att det framgår av artikel 19.1 i förordning nr 73/2009 att jordbrukaren varje år ska lämna in en ansökan om direktstöd med uppgifter om jordbruksföretagets alla jordbruksskiften, de stödrättigheter som deklareras för aktivering samt alla övriga uppgifter som anges i den förordningen eller av den berörda medlemsstaten.
58 I artikel 12.1 d i förordning nr 1122/2009, som fastställer tillämpningsföreskrifter för förordning nr 73/2009, bland annat i fråga om tvärvillkor, modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem inom ramen för de system för direktstöd till jordbrukare som införs genom sistnämnda förordning, föreskrivs dessutom att den samlade ansökan ska innehålla alla uppgifter som behövs för att fastställa stödberättigandet, särskilt uppgifter som gör det möjligt att identifiera jordbruksföretagets samtliga jordbruksskiften, deras areal, läge samt, i tillämpliga fall, användningen av dem.
59 I skäl 8 i förordning nr 1122/2009 preciseras vidare att medlemsstaterna, för att säkra att systemet med samlat gårdsstöd enligt avdelning III i förordning nr 73/2009 tillämpas på rätt sätt, bör upprätta ett system för identifiering och registrering enligt vilket stödrättigheterna måste vara spårbara. Såsom framgår av skäl 28 i förordning nr 1122/2009 ska ingivandet inom tidsfristen av ”styrkande handlingar, avtal eller intyg” göra det möjligt för de nationella myndigheterna att planera och därefter utföra effektiva kontroller av att stödansökningarna är korrekta.
60 När det gäller sådana styrkande handlingar har domstolen redan, mot bakgrund av unionslagstiftningen om stödsystem och tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystemet inom ramen för de system för direktstöd till jordbrukare som förelåg före antagandet av förordning nr 1122/2009, slagit fast att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de styrkande handlingar och den bevisning som ska krävas av den som ansöker om stöd med avseende på de arealer som ansökan avser.
61 Domstolen har således med beaktande av detta utrymme för skönsmässig bedömning slagit fast att medlemsstaterna får precisera vilken bevisning som ska ges in till stöd för en stödansökan. Det kan därvid bland annat hänvisas till sedvanan i landet på jordbruksområdet avseende nyttjande och användning av grovfoderareal och till vilken dokumentation som ska ges in angående denna användning (dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 82).
62 Domstolen har även slagit fast att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av de nationella åtgärder som de anser nödvändiga för att på ett effektivt sätt förhindra och beivra oegentligheter och bedrägeri (dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 76).
63 Domstolen har tillagt att medlemsstaternas utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning angående vilken bevisning som ska ges in till stöd för en stödansökan emellertid är underkastat vissa inskränkningar, bland annat beträffande möjligheten att ålägga en stödsökande att ge in en giltig juridisk handling som styrker dennes rätt att använda de arealer som är föremål för ansökan. Den nationella lagstiftning som genomför detta utrymme för skönsmässig bedömning måste i detta sammanhang iaktta de mål som eftersträvas med unionslagstiftningen på området för direktstöd till jordbrukare och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen. Denna princip innebär att de medel som genomförs genom en bestämmelse måste vara ägnade att uppnå det eftersträvade målet och de får inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkterna 86 och 87, och dom av den 17 december 2020, Land Berlin (Stödrättigheter knutna till den gemensamma jordbrukspolitiken), C‑216/19, EU:C:2020:1046, punkt 35).
64 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att i varje enskilt fall kontrollera om denna princip har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 89), följer det av EU-domstolens fasta praxis att EU-domstolen är behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för den domstolen att pröva en sådan fråga om förenlighet för att döma i det mål som anhängiggjorts vid den (dom av den 11 juni 2020, Subdelegación del Gobierno en Guadalajara, C‑448/19, EU:C:2020:467, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
65 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 57 i sitt förslag till avgörande är en skyldighet, såsom den som avses i artikel 7.1 f OUG nr 125/2006, att lägga fram handlingar som styrker den lagliga användningen av den mark för vilken stöd begärs, ägnad att säkerställa att målen för den gemensamma jordbrukspolitiken, såsom de framgår av punkterna 51 och 52 ovan, verkligen uppnås. En sådan skyldighet syftar nämligen bland annat till att förhindra att den som ansöker om stöd inom ramen för systemet med samlat gårdsstöd på ett otillbörligt sätt kan tillgodoräkna sig annans mark för att kringgå unionslagstiftningen om detta stödsystem (se, analogt, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 88).
66 Vad för det andra gäller frågan huruvida den nationella lagstiftningen går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, ska det erinras om att proportionalitetsprövningen ska göras med särskilt beaktande av den gemensamma jordbrukspolitikens mål, vilket kräver en avvägning mellan dessa mål och det mål som eftersträvas med nämnda lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2015, Scotch Whisky Association m.fl., C‑333/14, EU:C:2015:845, punkterna 28 och 40).
67 I förevarande fall anges i artikel 5.1 i förordningen från ministern för jordbruk och landsbygdsutveckling nr 246/2008, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, att ”[h]andlingar som styrker lagenlig användning av kommunal permanent betesmark, i enlighet med artikel 7.1 f i [OUG nr 125/2006], utgörs av handlingar som intygar äganderätten, koncessionsavtal eller arrendeavtal som ingåtts mellan lokala myndigheter och djuruppfödare, av vilka den mark som används och det intyg som utfärdas av borgmästaren i enlighet med uppgifterna i jordbruksregistret framgår”. Domstolen framhåller att bestämmelsen endast tycks avse styrkandet av en laglig användning av kommunal permanent betesmark, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa. Vad gäller såväl offentlig som privat betesmark som tillhör territoriella administrativa enheter, i förevarande fall kommuner, kan det antas att en formell handling som intygar nyttjanderätten i princip ska upprättas mellan parterna, vilket innebär att skyldigheten att förete en sådan handling i ett sådant specifikt fall inte framstår som oproportionerlig.
68 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Förordningarna nr 73/2009 och nr 1122/2009 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det för att beviljas stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden styrker att vederbörande har en ”nyttjanderätt” för den jordbruksareal som ansökan avser, förutsatt att de mål som eftersträvas med den berörda unionslagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen, iakttas.
Den andra frågan
69 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida förordningarna nr 73/2009 och nr 1122/2009 ska tolkas så, att de – i det särskilda fall då rätten att driva verksamhet på en jordbruksareal har styrkts av mottagaren av ett stöd inom ramen för systemet med enhetlig arealersättning genom företeende av ett koncessionsavtal avseende offentlig betesmark som tillhör en territoriell administrativ enhet – utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det utgör ett krav för giltigheten av ett sådant avtal att den blivande koncessionshavaren är djuruppfödare eller djurägare.
70 Domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att skyldigheten för den som innehar koncession på betesmark att vara djuruppfödare eller djurägare inte i sig utgör ett villkor för att vara berättigad till ekonomiskt stöd enligt det system för enhetlig arealersättning som är aktuellt i det nationella målet. Det framgår nämligen att sökande, enligt artikel 7.1 i OUG nr 125/2006, ska vara inskrivna i APIA:s register över jordbrukare, inge sin ansökan om stöd inom den föreskrivna fristen och iaktta de allmänna villkor som föreskrivs i denna bestämmelse, vilka inte innehåller någon sådan skyldighet.
71 Det framgår emellertid av handlingarna i målet att denna skyldighet följer av bestämmelserna i bilaga I till förordningen utfärdad av ministern för jordbruk, livsmedel och skogsbruk och av ministern för offentlig förvaltning nr 226/235/2003, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet.
72 Eftersom denna skyldighet inte följer av unionsrätten och omfattas av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning, ankommer det på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 61, 63 och 64 ovan, avgöra huruvida ett sådant krav är förenligt med de mål som eftersträvas med den aktuella unionslagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen.
73 Den rumänska regeringen har i sitt skriftliga yttrande i huvudsak angett att den rumänska lagstiftaren, med hänsyn till den särskilda situationen för jordbruket i Rumänien, vilket har att möta utmaningar såsom nedläggning av jordbruksmark, jordbruksbefolkningens åldrande, ett lågt antal unga jordbrukare och ett stort antal små jordbruksföretag, av vilka en stor procentandel utgörs av anläggningar som är delvis självförsörjande, har valt att som villkor för ingåendet av koncessionsavtal avseende offentlig betesmark som tillhör territoriella administrativa enheter kräva att koncessionshavaren är innehavare av djur eller djurägare. Ett sådant val, som inte utgör ett villkor för stödberättigande inom systemet för arealersättning, utan ett villkor för att sådana koncessionsavtal ska vara giltiga, omfattas av nämnda lagstiftares utrymme för skönsmässig bedömning.
74 Genom att föreskriva detta villkor har den rumänska lagstiftaren således försökt tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard genom att underlätta direkt tillgång till betesmark som tillhör territoriella administrativa enheter för det största möjliga antalet djurägare eller innehavare av djur, samtidigt som den har undvikit att gynna de aktörer som bedriver jordbruksverksamhet genom tredje man. APIA har i sitt skriftliga svar på domstolens frågor tillagt att för de flesta djuruppfödarna utgörs den enda källan till foder för lantbruksdjur på sommaren av den vegetation som erhålls från ängsmarkerna, vilket innebär att det är viktigt att djuruppfödarna kan erhålla koncession på ängsmarkerna på den ort där de bor och föder upp sina djur.
75 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande är ett sådant mål emellertid förenligt med de mål som eftersträvas med unionsrätten på området. Såsom framgår av punkt 52 ovan är syftet med stödet enligt systemet för enhetlig arealersättning nämligen att säkerställa en skälig levnadsstandard för de jordbrukare som faktiskt bedriver jordbruksverksamhet och som följaktligen faktiskt förfogar över en jordbruksareal på vilken verksamheten bedrivs.
76 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller dessutom skyldigheten att vara djurägare eller djuruppfödare, såsom framgår av punkt 74 ovan, vara ägnad att uppnå det mål som den rumänska lagstiftaren eftersträvar, nämligen att underlätta direkt tillgång till betesmark som tillhör de territoriella administrativa enheterna för det största möjliga antalet djurägare eller djuruppfödare, i ett sammanhang där, såsom har påpekats i samma punkt, den enda källan till foder för lantbruksdjur på sommaren utgörs av den vegetation som erhålls från ängsmarkerna.
77 Eftersom lagstiftningen endast avser möjligheten för en person att få koncession på en offentlig betesmark som tillhör territoriella administrativa enheter, förefaller den aktuella nationella lagstiftningen inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta och att därvid beakta de krav som uppställs i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 66 ovan.
78 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Förordningarna nr 73/2009 och nr 1122/2009 ska tolkas så, att de – i det särskilda fall då rätten att driva verksamhet på en jordbruksareal har styrkts av mottagaren av ett stöd inom ramen för systemet med enhetlig arealersättning genom företeende av ett koncessionsavtal avseende offentlig betesmark som tillhör en territoriell administrativ enhet – inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det utgör ett krav för giltigheten av ett sådant avtal att den blivande koncessionshavaren är djuruppfödare eller djurägare.
Den tredje frågan
79 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 c i förordning nr 73/2009 ska tolkas så, att begreppet jordbruksverksamhet omfattar en verksamhet genom vilken en person erhåller koncession på betesmark och därefter ingår ett samarbetsavtal med djuruppfödare, enligt vilket uppfödarna får låta djuren beta på den mark för vilken koncession beviljats, varvid koncessionshavaren behåller nyttjanderätten till marken, men åtar sig att inte begränsa betesverksamheten och att på egen bekostnad underhålla betesmarken.
80 Begreppet jordbruksverksamhet definieras i artikel 2 c i förordning nr 73/2009 som dels produktion, uppfödning eller odling av jordbruksprodukter, inbegripet skörd, mjölkning, djuruppfödning och hållande av djur för animalieproduktion, dels verksamhet för att bevara god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden i enlighet med artikel 6 i denna förordning.
81 Det är utrett i målet vid den nationella domstolen att Avio Lucos verksamhet inte omfattas av det första typfallet, vilket avser produktion, uppfödning eller odling av jordbruksprodukter. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande hade de djur som ställts till Avio Lucos förfogande enligt artikel 8 i det aktuella avtalet om samarbete och deltagande alltid innehafts, hållits för uppfödning och använts för bete av dessa uppfödare.
82 Vad gäller det andra typfallet, vilket avser verksamhet att hålla marken i enlighet med god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden, föreskrivs det i artikel 6.1 i förordning nr 73/2009 att medlemsstaterna ska sörja för att all jordbruksmark hålls i enlighet med god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden, samt på nationell eller regional nivå fastställa minimikrav för god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden utifrån den ram som fastställs i bilaga III till förordningen, med hänsyn till ”särskilda förhållanden i de områden som berörs”. Vidare föreskrivs att medlemsstaterna inte får fastställa några minimikrav som inte föreskrivs inom denna ram.
83 Den rumänska regeringen har i sitt skriftliga yttrande angett att den rumänska lagstiftaren har infört en frivillig norm för ”minsta djurtäthet och/eller andra lämpliga system”, som uttryckligen anges och är tillåtna enligt bestämmelserna i denna bilaga III. Den rumänska lagstiftaren har således, inom ramen för systemet med tvärvillkor, från och med år 2012 föreskrivit ”att permanent betesmark ska underhållas genom bibehållande av en minsta djurtäthet på 0,3 DE/ha och/eller genom slåtter av dessa betesmarker minst en gång per år”.
84 Såsom kommissionen har påpekat ska jordbrukare, enligt Rumäniens anmälan om genomförandet av minimikraven för god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden (vad gäller en ansökan för jordbruksåret 2014), ”göra följande ansträngningar för att genomföra standarden för minsta djurtäthet och/eller andra lämpliga system: ”Slå gräset minst en gång per år och/eller garantera en minsta djurtäthet (minst 0,3 djur per hektar) för att marken ska hållas (permanent betesmark) i enlighet med god jordbrukshävd”.
85 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att Avio Lucos, enligt artikel 7 i det avtal om samarbete och deltagande som ingåtts mellan Avio Lucos och djuruppfödarna, ”årligen på egen bekostnad utför underhåll av betesmarken, tar bort giftigt ogräs samt avlägsnar överflödigt vatten från marken för att säkerställa bästa möjliga förhållanden för återväxt på betesmarken”. Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, omfattas emellertid en sådan verksamhet av en av de alternativa verksamheter som nämns i den anmälan som avses i föregående punkt och omfattas följaktligen av begreppet jordbruksverksamhet i den mening som avses i artikel 2 c i förordning nr 73/2009.
86 En sådan tolkning är för övrigt förenlig med målen med denna förordning, såsom de framgår av bland annat skälen 4 och 7 i förordningen, vilka avser att betesmarker ska hållas i enlighet med god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden, varvid det erkänns att permanent betesmark har positiva miljöeffekter.
87 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 c i förordning nr 73/2009 ska tolkas så, att begreppet jordbruksverksamhet omfattar en verksamhet genom vilken en person erhåller koncession på betesmark och därefter ingår ett samarbetsavtal med djuruppfödare, enligt vilket uppfödarna får låta djuren beta på den mark för vilken koncession beviljats, varvid koncessionshavaren behåller nyttjanderätten till marken, men åtar sig att inte begränsa betesverksamheten och att på egen bekostnad underhålla betesmarken, förutsatt att underhållet uppfyller de villkor som föreskrivs i den frivilliga norm som anges i bilaga III till denna förordning.
Den fjärde frågan
88 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att i en medlemsstats rättsordning tillämpa principen om rättskraft, vilken inom ramen för en tvist mellan samma parter avseende lagenligheten av ett beslut om återkrav av belopp som betalats ut till den som ansökt om ett stöd enligt ett system för enhetlig arealersättning förhindrar att den domstol vid vilken målet anhängiggjorts prövar huruvida det är förenligt med unionsrätten att i nationell rätt uppställa krav angående lagenligheten av den handling som ligger till grund för rätten att bedriva verksamhet på den jordbruksareal som var föremål för ansökan om stöd, med hänvisning till att beslutet om återkrav grundar sig på samma omständigheter och samma nationella lagstiftning som de omständigheter och den lagstiftning som var föremål för prövning i ett tidigare domstolsbeslut som vunnit laga kraft.
89 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat uppkommer denna fråga på grund av att APIA har åberopat rättskraften hos två lagakraftvunna domar genom vilka Avio Lucos talan i dessa fall ogillades. Talan i dessa fall avsåg dels ogiltigförklaring av beslutet att ålägga detta företag fleråriga påföljder under år 2014, vilket avses i punkt 30 ovan, dels ett yrkande om ogiltigförklaring av ett protokoll över fastställande av oegentligheter under samma år. Dessa två rättsakter grundade sig emellertid på APIA:s beslut att Avio Lucos inte skulle beviljas arealersättning på grund av att Avio Lucos, som inte var djuruppfödare, inte kunde styrka att det lagligen använde den kommunala betesmark som är i fråga i det nationella målet.
90 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att enligt nationell doktrin avseende artikel 431.2 i civilprocesslagen kan en invändning om rättskraft hos ett lagakraftvunnet avgörande endast göras gällande i ett domstolsförfarande om det rättsförhållande som åberopats i detta sammanhang inte bara är identiskt med det som tidigare prövats i det förfarande som ledde fram till det slutliga avgörandet, utan det ska även uttryckligen eller underförstått omfattas av det tidigare förfarandet. Rättskraften omfattar således även de fall där den nya talan medför att domstolen ytterligare en gång måste fastställa eller helt eller delvis måste göra en annan bedömning av det rättsförhållande som bifallits eller ogillats i den tidigare domen. I förevarande fall innebar de domar som avses i föregående punkt att tvister avgjordes mellan samma parter, nämligen APIA och Avio Lucos. Dessa tvister avsåg samma faktiska omständigheter, det vill säga ansökan om enhetlig arealersättning för år 2014.
91 Det ska inledningsvis påpekas, såsom framgår av svaret på den första och den andra frågan, att unionsrätten – under förutsättning att de mål som eftersträvas med den berörda lagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, i synnerhet proportionalitetsprincipen, iakttas – inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det för att beviljas stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden styrker att vederbörande har en ”nyttjanderätt” för den jordbruksareal som ansökan avser. Unionsrätten utgör inte heller hinder – i det särskilda fall då rätten att driva verksamhet på en jordbruksareal har styrkts av mottagaren av ett stöd inom ramen för systemet med enhetlig arealersättning genom företeende av ett koncessionsavtal avseende offentlig betesmark som tillhör en territoriell administrativ enhet – för en nationell lagstiftning enligt vilken det utgör ett krav för giltigheten av ett sådant avtal att den blivande koncessionshavaren är djuruppfödare eller djurägare.
92 Det ska erinras om den betydelse som principen om rättskraft har i såväl unionens rättsordning som de nationella rättsordningarna. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är det viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan ifrågasättas (dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 22, dom av den 17 oktober 2018, Klohn, C‑167/17, EU:C:2018:833, punkt 63, och dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
93 En nationell domstol är enligt unionsrätten följaktligen inte skyldig att underlåta att tillämpa nationella processuella regler som innebär att domstolsavgöranden vinner laga kraft, även om den därmed skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 23, dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 47, och dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
94 Unionsrätten kräver således inte heller att en nationell domstol – för att beakta EU-domstolens tolkning av en relevant bestämmelse i unionsrätten – i princip måste ändra sitt avgörande som vunnit laga kraft (dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 90 och där angiven rättspraxis).
95 I förevarande fall har det inte begärts att den hänskjutande domstolen ska ändra ett lagakraftvunnet avgörande. Den hänskjutande domstolen har däremot påpekat att målet vid den nationella domstolen grundar sig på samma rättsförhållande som det som gav upphov till de två lagakraftvunna domar som nämns ovan i punkt 89, vilket innebär att dessa domar, med tillämpning av principen om rättskraft, såsom den tolkats i nationell rätt, inte får vara oförenliga med den dom som ska meddelas i det nationella målet.
96 Domstolen erinrar i detta hänseende om att det ankommer på de nationella domstolarna att så långt som möjligt tolka bestämmelser i nationell rätt på ett sådant sätt att bestämmelsernas tillämpning medverkar till unionsrättens genomförande (dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C‑505/14, EU:C:2015:742, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
97 I övrigt omfattar kravet på en unionsrättskonform tolkning en skyldighet för nationella domstolar, inbegripet de som dömer i sista instans, att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med unionsrätten. En nationell domstol kan därför inte med giltig verkan slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen av andra domstolar har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten eller tillämpas på ett sådant sätt av de behöriga nationella myndigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2020, Telecom Italia, C‑34/19, EU:C:2020:148, punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis).
98 I förevarande fall ska det, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 89 i sitt förslag till avgörande, påpekas att föremålet för de domar som nämns ovan i punkt 89, å ena sidan, och föremålet för den dom som ska meddelas i förevarande mål, å andra sidan, inte är identiskt, eftersom dessa domar, även om de avser samma faktiska omständigheter, avser lagenligheten av olika administrativa beslut.
99 Det ankommer under alla omständigheter på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida rättskraften hos dessa avgöranden enligt nationell rätt omfattar omständigheterna i förevarande mål och, i förekommande fall, pröva de följder som föreskrivs i nationell rätt (se, analogt, dom av den 4 mars 2020, Telecom Italia, C‑34/19, EU:C:2020:148, punkt 57).
100 Eftersom det saknas unionslagstiftning på området bestäms formerna för att genomföra principen om rättskraft av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Bestämmelserna härom får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som gäller liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 4 mars 2020, Telecom Italia, C‑34/19, EU:C:2020:148, punkt 58, och dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 91 och där angiven rättspraxis)
101 Vad avser effektivitetsprincipen har domstolen redan slagit fast att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Utifrån detta perspektiv måste domstolen, i förekommande fall, beakta grundläggande principer i det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 93 och där angiven rättspraxis).
102 Vad gäller det nationella målet förefaller en sådan tolkning av principen om rättskraft som framgår av punkt 90 ovan förhindra dels att domstolsavgörande som har rättskraft ifrågasätts även för det fall detta avgörande skulle innebära ett åsidosättande av unionsrätten, dels, i samband med ett civilrättsligt domstolsförfarande avseende samma faktiska omständigheter, att ett fastställande ifrågasätts när detta avser samma rättsliga förhållande som det som gav upphov till de båda lagakraftvunna domarna.
103 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 92 i sitt förslag till avgörande skulle en sådan tolkning av principen om rättskraft således, för det fall ett tidigare domstolsavgörande som vunnit laga kraft grundar sig på en tolkning som strider mot unionsrätten, få till följd att den felaktiga tillämpningen av unionsrätten kommer att återupprepas i varje avgörande som tvistemålsdomstolarna meddelar i fråga om samma omständigheter, utan att det är möjligt att korrigera denna tolkning som strider mot unionsrätten (se, analogt, dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 95 och där angiven rättspraxis).
104 Sådana hinder för en effektiv tillämpning av unionsbestämmelserna kan emellertid inte rimligen motiveras med stöd av principen om rättssäkerhet och de ska därför anses strida mot effektivitetsprincipen (se, analogt, dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 96 och där angiven rättspraxis).
105 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att i en medlemsstats rättsordning tillämpa principen om rättskraft, vilken inom ramen för en tvist mellan samma parter avseende lagenligheten av ett beslut om återkrav av belopp som betalats ut till den som ansökt om ett stöd enligt ett system för enhetlig arealersättning förhindrar att den domstol vid vilken målet anhängiggjorts prövar huruvida det är förenligt med unionsrätten att i nationell rätt uppställa krav angående lagenligheten av den handling som ligger till grund för rätten att bedriva verksamhet på den jordbruksareal som var föremål för ansökan om stöd, med hänvisning till att beslutet om återkrav grundar sig på samma omständigheter och samma nationella lagstiftning som de omständigheter och den lagstiftning som var föremål för prövning i ett tidigare domstolsbeslut som vunnit laga kraft.
Rättegångskostnader
106 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1310/2013 av den 17 december 2013, och kommissionens förordning (EG) nr 1122/2009 av den 30 november 2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tvärvillkor, modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem inom de system för direktstöd till jordbrukare som införs genom den förordningen och om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 när det gäller tvärvillkoren för stöd inom vinsektorn, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det för att beviljas stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden styrker att vederbörande har en ”nyttjanderätt” för den jordbruksareal som ansökan avser, förutsatt att de mål som eftersträvas med den berörda unionslagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen, iakttas.
2) Förordning nr 73/2009, i ändrad lydelse enligt förordning nr 1310/2013, och förordning nr 1122/2009 ska tolkas så, att de – i det särskilda fall då rätten att driva verksamhet på en jordbruksareal har styrkts av mottagaren av ett stöd inom ramen för systemet med enhetlig arealersättning genom företeende av ett koncessionsavtal avseende offentlig betesmark som tillhör en territoriell administrativ enhet – inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det utgör ett krav för giltigheten av ett sådant avtal att den blivande koncessionshavaren är djuruppfödare eller djurägare.
3) Artikel 2 c i förordning nr 73/2009, i ändrad lydelse enligt förordning nr 1310/2013, ska tolkas så, att begreppet jordbruksverksamhet omfattar en verksamhet genom vilken en person erhåller koncession på betesmark och därefter ingår ett samarbetsavtal med djuruppfödare, enligt vilket uppfödarna får låta djuren beta på den mark för vilken koncession beviljats, varvid koncessionshavaren behåller nyttjanderätten till marken, men åtar sig att inte begränsa betesverksamheten och att på egen bekostnad underhålla betesmarken, förutsatt att underhållet uppfyller de villkor som föreskrivs i den frivilliga norm som anges i bilaga III till denna förordning.
4) Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att i en medlemsstats rättsordning tillämpa principen om rättskraft, vilken inom ramen för en tvist mellan samma parter avseende lagenligheten av ett beslut om återkrav av belopp som betalats ut till den som ansökt om ett stöd enligt ett system för enhetlig arealersättning förhindrar att den domstol vid vilken målet anhängiggjorts prövar huruvida det är förenligt med unionsrätten att i nationell rätt uppställa krav angående lagenligheten av den handling som ligger till grund för rätten att bedriva verksamhet på den jordbruksareal som var föremål för ansökan om stöd, med hänvisning till att beslutet om återkrav grundar sig på samma omständigheter och samma nationella lagstiftning som de omständigheter och den lagstiftning som var föremål för prövning i ett tidigare domstolsbeslut som vunnit laga kraft.
Underskrifter