Mål T‑571/11

El Corte Inglés, SA

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

ˮGemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ordmärket CLUB GOURMET – Det äldre nationella figurmärket CLUB DEL GOURMET, EN.... El Corte Inglés – Relativt registreringshinder – Varu- och tjänsteslagslikhet föreligger inte – Artikel 8.1 b i förordning (EG) nr 207/2009 – Argument och bevisning som anförs för första gången inför tribunalen”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 20 mars 2013

1.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Talan vid unionsdomstolen – Tribunalens behörighet – Prövning av lagenligheten av överklagandenämndernas beslut – Tribunalens beaktande av rättsliga och faktiska omständigheter som inte åberopats vid harmoniseringsbyrån – Omfattas inte

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 65)

2.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Prövning av sakförhållandena på eget initiativ – Invändningsförfarande – Prövning som är begränsad till de grunder som har åberopats – Skyldighet för parterna att åberopa de omständigheter och bevis de vill anföra till stöd för sin talan – Bestämmelser i nationell rätt – Omfattas

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 76)

1.      Se domen.

(se punkt 25)

2.      Fastställande och tolkning av nationell rätt utgör en del av, i den mån dessa åtgärder är nödvändiga för unionsinstitutionernas verksamhet, fastställandet av de faktiska omständigheterna och inte av rättstillämpningen. Rättstillämpningen avser nämligen enbart tillämpning av unionsrätten. Även om det är riktigt att artikel 65.2 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken ska förstås så att de rättsregler vilkas åsidosättande kan föranleda en talan vid tribunalen kan härröra såväl från nationell rätt som från gemenskapsrätten, är det bara den sistnämnda som utgör en rättsfråga på vilken principen jura novit curia är tillämplig. Den nationella rätten avser däremot bevisbördan och bevisningen med avseende på de faktiska omständigheterna, och dess innehåll ska i förekommande fall således styrkas med bevis. Härav följer att det i ett förfarande vid unionsinstitutionerna i princip är den part som har åberopat nationell rätt som ska styrka att den nationella rätten stöder partens yrkanden.

Det är visserligen riktigt att tribunalen har nyanserat denna princip genom att slå fast att Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) på eget initiativ och på det sätt som förefaller lämpligt ska inhämta upplysningar om den nationella rätten i den berörda medlemsstaten om sådana upplysningar är nödvändiga för bedömningen av om villkoren för att tillämpa ett hinder för den berörda registreringen är uppfyllda och särskilt för bedömningen av om de åberopade faktiska omständigheterna föreligger och av den förebringade bevisningens bevisvärde. Det är emellertid bara om harmoniseringsbyrån redan förfogar över vissa uppgifter om den nationella rätten, antingen i form av påståenden om dess innehåll eller i form av omständigheter som har anförts under förfarandets gång och påståtts ha bevisvärde, som den i förekommande fall är skyldig att på eget initiativ inhämta upplysningar om nationell rätt.

(se punkterna 35, 38, 39 och 41)