FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JAN MAZÁK
föredraget den 11 februari 2010(1)
Mål C‑407/08 P
Knauf Gips KG, tidigare Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG
”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för gipsplattor – Överträdelse av artikel 81 EG – Administrativt förfarande – Åsidosättande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Underlåtenhet att kommunicera en handling som är till den berörda partens nackdel – Underlåtenhet att kommunicera en handling som är till den berörda partens fördel – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Åsidosättande av tioprocentsregeln i artikel 15.2 i rådets förordning nr 17/62 – Ekonomisk enhet”
I – Inledande synpunkter
1. Knauf Gips KG, tidigare Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG, (nedan även kallat klaganden) har yrkat att domstolen bland annat ska upphäva den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (tredje avdelningen) meddelade den 8 juli 2008 i mål T-52/03(2) (nedan kallad den överklagade domen), i dess helhet. Klaganden har i andra hand yrkat att domstolen ska återförvisa målet till förstainstansrätten för ny prövning och i tredje hand att domstolen ska sätta ned de böter som klaganden har ålagts att betala, dock minst med 54,51 miljoner euro.
II – Tillämpliga bestämmelser
2. I artikel 15 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG](3) föreskrivs följande:
”Kommissionen får ålägga företag och företagssammanslutningar böter om lägst ettusen och högst en miljon beräkningsenheter, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet:
a) överträda bestämmelserna i fördragets artikel [81].1 eller artikel [82], …”
III – Bakgrund
A – Det omtvistade beslutet
3. Den 27 november 2002 fattade kommissionen beslut 2005/471/EG gällande ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget mot BPB PLC, Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG, Société Lafarge SA och Gyproc Benelux NV (Ärende COMP/E-1/37.152 – Gipsskivor) (nedan kallat det omtvistade beslutet) vari kommissionen slog fast att BPB PLC (nedan kallat BPB), Knauf-gruppen, Société Lafarge SA (nedan kallat Lafarge) och Gyproc Benelux NV (nedan kallat Gyproc) hade begått en överträdelse mot artikel 81.1 i fördraget genom att ingå ett antal avtal och samordnade förfaranden på marknaden för gipsskivor.(4) Kommissionen ansåg att BPB, Knauf,(5) Lafarge och Gyproc ingick och var utan avbrott involverade i ett omfattande och varaktigt avtal i strid med artikel 81.1 EG, vilket tog sig uttryck i följande handlingar, överenskommelser eller samordnade förfaranden:
– Företrädarna för BPB och Knauf möttes i London 1992 och uttryckte en gemensam vilja att stabilisera marknaderna i Tyskland (nedan kallad den tyska marknaden), Förenade kungariket (nedan kallad den brittiska marknaden), Frankrike (nedan kallad den franska marknaden) samt Nederländerna, Belgien och Luxemburg (nedan kallad Beneluxmarknaden).
– Företrädarna för BPB och Knauf införde, med början 1992, ett system för utbyte av information som först Lafarge och sedan Gyproc anslöt sig till. Systemet gällde utbyte av information om företagens försäljningsvolymer på marknaderna för gipsskivor i Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Beneluxländerna.
– Företrädarna för BPB, Knauf och Lafarge informerade vid upprepade tillfällen på förhand varandra om prishöjningar på den brittiska marknaden.
– Mot bakgrund av den specifika utvecklingen på den tyska marknaden möttes företrädarna för BPB, Knauf, Lafarge och Gyproc i Versailles 1996, i Bryssel 1997 och i Haag 1998 för att dela upp eller åtminstone stabilisera den tyska marknaden.
– Mellan 1996 och 1998 informerade företrädarna för BPB, Knauf, Lafarge och Gyproc varandra vid upprepade tillfällen om genomförandet av prishöjningar på den tyska marknaden.(6)
4. Enligt artikel 1 i det omtvistade beslutet ägde överträdelserna rum under följande perioder:
– BPB: senast från och med den 31 mars 1992 till och med den 25 november 1998.
– Knauf: senast från och med den 31 mars 1992 till och med den 25 november 1998.
– Lafarge: senast från och med den 31 augusti 1992 till och med den 25 november 1998.
– Gyproc: senast från och med den 6 juni 1996 till och med den 25 november 1998.
5. Mot bakgrund av förfarandets beskaffenhet, dess praktiska inverkan på marknaden för gipsskivor – en synnerligen koncentrerad och oligopolistisk marknad – och det faktum att förfarandet omfattade de fyra största marknaderna inom Europeiska gemenskapen, ansåg kommissionen att de företag som berördes av det omtvistade beslutet hade gjort sig skyldiga till en allvarlig överträdelse av artikel 81.1 EG. Kommissionen ålade böter enligt följande:
– BPB: 138,6 miljoner euro.
– Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG: 85,8 miljoner euro.
– Lafarge: 249,6 miljoner euro.
– Gyproc: 4,32 miljoner euro.(7)
6. I fråga om det bötesbelopp som klaganden enligt punkterna 495–499 ålades, angav kommissionen följande:
”495 Det är ostridigt att [Knauf-gruppen] aktivt medverkade i de konkurrensbegränsande förfaranden som beskrivs i detta beslut och att [de högre legala ställföreträdarna för Knauf-gruppen], [B och C], personligen deltog i dessa förfaranden.
496 På grund av Knauf-gruppens speciella organisatoriska utformning har beslutet tillställts Knauf Westdeutsche Gipswerke. Kommissionen har inte kunnat identifiera någon fysisk person som ledare för den koncern som utgör företaget. Således företräds inte gruppen av någon juridisk person som, i egenskap av organ utsett att samordna gruppens verksamhet, kan göras ansvarigt för de olika koncernbolagens överträdelser.
497 Knauf Westdeutsche Gipswerke, vari [B] och [C] är [högre chefer], är det mest representativa bolaget i företaget. I fråga om Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG, som förvaltar övriga bolag i Knauf-gruppen, ska särskilt noteras att detta bolag, åtminstone delvis, är beroende av Knauf Westdeutsche Gipswerke i fråga om både lokaler och personal.
498 Under dessa förhållanden, och för att det inte på rent formella grunder ska vara omöjligt att fatta ett beslut om [Knauf-gruppens] beteende på marknaden för gipsplattor enligt konkurrensreglerna, anser kommissionen att Knauf Westdeutsche Gipswerke ska hållas ansvarigt för [Knauf-gruppens] beteende. Knauf Westdeutsche Gipswerke har inte ifrågasatt den omständigheten att kommissionen skickade meddelandet om invändningar till bolaget, trots att detta därmed klargjorde att kommissionen avsåg att hålla bolaget ansvarigt för Knaufs agerande i helhet.
499 Med avseende på de böter som kan komma att åläggas … anser kommissionen att det är omsättningen för ’företaget’ i den mening som avses i fördragets artikel 81.1 som är relevant för detta beslut, vilket i detta fall innebär den världsomspännande omsättningen för samtliga bolag i Knauf-gruppen, enligt vad Knauf har meddelat kommissionen.”(8)
7. Kommissionen hade tidigare i punkterna 38 och 39 i det omtvistade beslutet dessutom anfört följande:
”38 Knauf stiftades 1932 och har sitt säte samt viktiga produktionsanläggningar i Iphofen, Bayern (Tyskland). Knauf består av en rad privata bolag som fortfarande innehas av cirka ... aktieägare inom familjen Knauf. Bolaget kallar sig gärna det familjeägda bolaget Knauf Westdeutsche Gipswerke. ’Gebr. Knauf Westdeutsche Gipswerke, som stiftades 1932 och har sitt säte i Iphofen, är inte bara en av Europas ledande tillverkare av byggnadsmaterial, utan också en global koncern med verksamhet på andra områden än tillverkning av gipsmaterial. Trots Knaufs tillväxt, är verksamheten alltjämt ett familjeföretag som ägs av familjerna Alfons och Karl Knauf ...’
39 Faktum är att Knauf Westdeutsche Gipswerke är det äldsta bolaget i koncernen och arbetsgivare åt ett stort antal (fler än 1 000) av koncernens anställda. Bolaget är för närvarande ett kommanditbolag vars högsta ledning utgörs av [B och C] ... Bolagets verksamhet drivs i samma lokaler och med samma personal som ett annat bolag – Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG, även detta ett kommanditbolag vars högsta ledning utgörs av [B] och [C]. Sistnämnda bolags funktion är att förvalta övriga bolag i Knauf-gruppen. Det ska också noteras att de två kommanditbolagen inte bara har samma ledning utan även exakt samma uppdelning av andelarna (samma fysiska personer äger exakt samma andelar av bolagets kapital). Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG har mycket få anställda, även i Iphofen.”
B – Förfarandet i förstainstansrätten
8. Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 13 februari 2003, registrerad som T-52/03, väckte Knauf Gips KG talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i den del som avsåg bolaget och yrkade, i andra hand, skälig nedsättning av de böter som sökanden hade ålagts enligt det omtvistade beslutet samt att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
9. Knauf Gips KG åberopade åtta grunder till stöd för sin talan i förstainstansrätten. Som första grund gjordes gällande att det omtvistade beslutet innebar en kränkning av bolagets rätt till försvar. Klaganden hävdade bland annat att det omtvistade beslutet grundades på bevisning som bolaget, trots en begäran därom, inte fått tillgång till. Den andra grunden avsåg en överträdelse av artikel 81.1 EG och under den tredje grunden gjordes gällande att principen om en enda fortlöpande överträdelse hade åsidosatts. Såvitt avser den fjärde grunden påstod klaganden att det omtvistade beslutet innebar ett åsidosättande av tioprocentsregeln i artikel 15.2 i rådets förordning nr 17. Klaganden hävdade som femte grund att det omtvistade beslutet innebar ett åsidosättande av artikel 253 EG, artikel 15.2 i rådets förordning nr 17 samt allmänna rättsprinciper med avseende på beräkningen av böterna. Som sjätte grund gjorde klaganden gällande att kommissionen hade åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att inte bevilja bolaget en nedsättning av det ålagda bötesbeloppet trots att bolaget hade samarbetat med kommissionen i samma utsträckning som BPB, vars bötesbelopp hade nedsatts med 30 procent. Med sin sjunde grund påstod klaganden att den utdragna tid under vilken det administrativa förfarandet pågick innebar en överträdelse av artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt av principen om god förvaltningssed. Den åttonde och sista grunden avsåg felaktig rättstillämpning samt felaktig beräkning av den räntesats som skulle utgå vid dröjsmål med betalning av böterna.
10. Förstainstansrätten meddelade sin dom den 8 juli 2008, vari Knauf Gips KG:s talan ogillades. Knauf Gips KG förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna.
IV – Överklagandet
11. Klaganden inkom med sitt överklagande av den överklagade domen den 19 september 2008. Klaganden har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen i sin helhet,
– i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten för ny prövning,
– i tredje hand, sätta ned de böter som klaganden ålagts enligt artikel 3 i det omtvistade beslutet i skälig omfattning, dock minst med 54,51 miljoner euro,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
12. Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet i dess helhet,
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
13. Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för sin talan. Som första grund har gjorts gällande att klagandens rätt till försvar har åsidosatts. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 81.1 EG. Såvitt avser den tredje grunden har klaganden gjort gällande att artikel 15.2 i rådets förordning nr 17 och artikel 81 EG har åsidosatts.
14. Förhandling hölls den 22 oktober 2009.
V – Första grunden för överklagandet: Åsidosättande av rätten till försvar
15. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte klagandens rätt till försvar genom felaktig tillämpning av reglerna om dels nekad tillgång till bevisning som är till nackdel för den berörda parten, dels nekad tillgång till bevisning som är till fördel för den berörda parten.
A – Nekad tillgång till bevisning som är till nackdel för den berörda parten
1. Den överklagade domen
16. Knauf Gips KG har i första hand hävdat att den överklagade domen till stor del vilar på bevisning som är till nackdel för bolaget och som bolaget, trots begäran därom, inte fått tillgång till.
17. I punkt 41 i den överklagade domen bekräftade förstainstansrätten att Knauf Gips KG under det administrativa förfarandet vid kommissionen inte hade fått tillgång till svaren från de andra mottagarna av meddelandet om invändningar. Förstainstansrätten ansåg att, eftersom handlingar som inte hade överlämnats till de berörda parterna under det administrativa förfarandet inte utgör bevisning mot vilka invändningar kan resas, skulle dessa handlingar, om kommissionen i det slutliga beslutet grundade sig på handlingar som inte ingick i utredningsakten och som inte hade delgetts den berörda parten, inte beaktas som bevisning. Om det dock fanns andra bevishandlingar som parterna hade fått del av under det administrativa förfarandet och som utgjorde särskilt stöd för kommissionens slutsatser, innebar inte den omständigheten att en graverande handling som inte lämnats ut till den berörda parten inte får användas som bevisning, att de invändningar som gjorts i det omtvistade beslutet ska anses grundlösa. Därför ansåg förstainstansrätten att det ankom på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en handling som inte lämnats ut till företaget, och på vilken kommissionen hade grundat sin slutsats om att företaget gjort sig skyldig till en överträdelse, inte hade fått användas som bevisning mot företaget.(9)
18. I punkt 49 i den överklagade domen angav förstainstansrätten att Knauf Gips KG, med några undantag, bara räknade upp de punkter i det omtvistade beslutet vari de handlingar som Knauf Gips KG hade nekats tillgång till omnämns. Förstainstansrätten ansåg att en sådan uppräkning inte räckte för att uppfylla den skyldighet som åvilar Knauf Gips KG enligt rättspraxis angående nekad tillgång till bevisning som är till nackdel för den berörda parten. Förstainstansrätten prövade därefter kommissionens påstådda underlåtenhet att ge klaganden tillgång till uppgifter som var till nackdel för bolaget enligt Knauf Gips KG:s uttryckliga anmärkningar.(10) Vid en genomgång av de aktuella handlingarna fann förstainstansrätten att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut inte skulle ha blivit en annan om handlingarna i fråga hade avlägsnats från akten. Förstainstansrätten angav dock att den, även om det inte var nödvändigt, skulle pröva målet i sak med bortseende från alla de omständigheter till nackdel för klaganden som hämtats från svaren från de andra mottagarna av meddelandet om invändningar, för att på så vis avgöra huruvida kommissionens bedömning av förekomsten och effekterna av överträdelsen var styrkta även om dessa omtvistade omständigheter inte beaktades.(11)
2. Parternas argument
19. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt underlät att pröva de exempel på icke utlämnad bevisning som klaganden hade hänvisat till. Klaganden menar att i den mån företaget har hänvisat till den aktuella bevisningen och de avsnitt i det omtvistade beslutet som uteslutande bygger på denna bevisning, krävs ingen ytterligare information för att kunna dra slutsatsen att i avsaknad av denna bevisning åtminstone de delarna av motiveringen till det omtvistade beslutet skulle ha varit annorlunda. Med tanke på att de textavsnitt som klaganden hänvisar till uppenbarligen handlade om de sakliga aspekterna av överträdelsen som helhet, är det odiskutabelt att det omtvistade beslutet skulle ha varit helt annorlunda. De textavsnitt i det omtvistade beslutet som förstainstansrätten faktiskt prövade (se punkterna 51–63 i det omtvistade beslutet) är inte avgörande, eftersom kommissionen redan hade åsidosatt klagandens rätt till försvar genom att i andra delar av det omtvistade beslutet stödja sig på icke utlämnad bevisning som var till nackdel för klaganden, och som inte prövats av förstainstansrätten.
20. Kommissionen anser att klagandens påstående inte kan medföra att domen upphävs, eftersom påståendet endast avser de i punkterna 49 och 50 angivna skälen för den överklagade domen. Dessa utgjorde överflödiga domskäl, eftersom förstainstansrätten, i enlighet med punkt 63 i den överklagade domen, bortsåg från bevisningen i fråga när den prövade det omtvistade beslutet i sak. Vidare anser kommissionen att klaganden inte har uppfyllt de villkor för bevismaterial till nackdel för part som domstolen slog fast i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen.(12) I det målet ansåg förstainstansrätten att det ankom på den berörda parten att visa att den slutsats som kommissionen hade dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan. Det är inte tillräckligt att, såsom klaganden har gjort, göra en generell hänvisning till olika avsnitt i det omtvistade beslutet vari handlingarna i fråga endast omnämns, eftersom förstainstansrätten i så fall måste bevisa att det förelåg ett orsakssamband mellan beslutet att neka tillgång till bevisningen i fråga och det påstådda åsidosättandet av rätten till försvar.
3. Bedömning
21. Först ska det noteras att klaganden invänder mot förstainstansrättens bedömning i punkterna 49 och 50 i den överklagade domen. Klaganden invänder emellertid inte mot förstainstansrättens detaljerade bedömning av Knauf Gips KG:s uttryckliga klagomål rörande viss bevisning i punkterna 51–62 i den överklagade domen.
22. Det ska också noteras att förstainstansrättens bedömning i punkterna 49 och 50 – och faktiskt även i punkterna 51–62 – i den överklagade domen, till skillnad mot vad kommissionen påstår, inte utgör överflödiga domskäl. Det var förstainstansrättens ställningstagande i punkt 63 i domen som uttryckligen angavs vara överflödigt. Således är den fasta rättspraxis med stöd av vilken förstainstansrätten förkastar invändningar som enbart riktas mot överflödiga domskäl, eftersom de inte kan leda till att den överklagade domen upphävs,(13) enligt min uppfattning inte direkt tillämplig i förevarande fall.
23. Jag anser att klaganden uppenbarligen saknar fog för sitt påstående att förstainstansrätten inte prövade de exempel på icke utlämnad bevisning som klaganden hade hänvisat till.
24. Knauf Gips KG har gjort gällande att förstainstansrätten drog en felaktig slutsats när den fann att en uppräkning av de punkter i det omtvistade beslutet som nämnde bevisning som klaganden inte getts tillgång till inte räckte för att uppfylla den skyldighet som åvilar Knauf Gips KG enligt rättspraxis angående nekad tillgång till bevisning till nackdel för den berörda parten. Enligt denna rättspraxis ankommer det på den berörda parten att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en handling som inte lämnats ut till företaget, och som kommissionen hade lagt till grund mot detta företag, inte hade fått användas som bevisning.
25. Det framgår av fast rättspraxis att underlåtenhet att kommunicera en handling endast utgör ett åsidosättande av rätten till försvar om det berörda företaget för det första visar att kommissionen använde denna handling till stöd för dess anmärkning avseende överträdelsens existens och för det andra att anmärkningen endast kunde bevisas med hänvisning till denna handling. Även om det fanns andra bevishandlingar som parterna hade kännedom om under det administrativa förfarandet som utgjorde särskilt stöd för kommissionens slutsatser skulle den omständigheten, att en handling som var till nackdel och som inte hade meddelats den berörda personen inte var tillåtlig som bevis, inte påverka giltigheten hos de anmärkningar som hade godkänts i det omtvistade beslutet. Det ankommer således på det berörda företaget att visa att det resultat som kommissionen kom fram till i sitt beslut skulle ha varit annorlunda om en handling som detta företag inte hade informerats om och som kommissionen hade använt som stöd för sin slutsats att en överträdelse hade skett mot det inte hade godkänts som bevis.(14)
26. Enligt min uppfattning gjorde sig förstainstansrätten inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den drog slutsatsen att det inte räcker med en enkel hänvisning till de punkter i det omtvistade beslutet som nämner bevisning som den berörda parten nekats tillgång till, för att uppfylla det berörda företagets klara skyldighet enligt rättpraxis i domen i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen.(15)
B – Nekad tillgång till bevisning som var till klagandens fördel och åsidosättande av rätten till försvar i fråga om informationsutbytet
27. För enkelhetens skull behandlas denna fråga i samband med den andra och tredje delen av klagandens första grund för överklagandet, eftersom båda dessa delar ansluter till den andra delen av Knauf Gips KG:s första grund i förstainstansrätten avseende nekad tillgång till bevisning som var till klagandens fördel.(16)
1. Den överklagade domen
28. Förstainstansrätten konstaterade i punkt 67 i den överklagade domen, med hänvisning till målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, att när det gäller underlåtenhet att lämna ut en handling som är till det berörda företagets fördel hade företaget bara behövt visa att underlåtenheten att lämna ut handlingen hade kunnat inverka negativt på förfarandets fortskridande och innehållet i kommissionens beslut. Det räcker att företaget visar att det hade kunnat utnyttja nämnda, för företaget fördelaktiga, handlingar till sitt försvar i den meningen att om företaget hade kunnat använda dessa under det administrativa förfarandet, hade det kunnat åberopa omständigheter som inte överensstämmer med de slutsatser som kommissionen dragit på detta stadium och därmed på något sätt ha kunnat påverka kommissionens bedömningar i ett eventuellt beslut, åtminstone när det gäller hur allvarligt det beteende varit som tillvitats företaget och hur länge det pågått, och följaktligen nivån på böterna. Möjligheten att en handling som inte lämnats ut skulle ha kunnat inverka på förfarandets utveckling och innehållet i kommissionens beslut kan inte fastställas förrän efter en provisorisk bedömning av bevisningen som ger vid handen att de icke utlämnade handlingarna hade kunnat få en betydelse, i fråga om dessa bevis, som det inte bör bortses ifrån.(17)
29. Efter att ha beviljat klaganden tillgång till övriga producenters icke‑konfidentiella svar på kommissionens meddelande om invändningar ansåg förstainstansrätten att även om Knauf Gips KG hade kunnat åberopa dessa handlingar under det administrativa förfarandet skulle handlingarna i fråga inte ha inverkat på kommissionens bedömning.(18)
2. Parternas argument
30. Klaganden anser att förstainstansrätten, i punkt 65 i den överklagade domen, felaktigt sammanfattade klagandens grunder i mål T-52/03 samt kommentarer i en separat handling av den 7 juli 2006 avseende kommissionens beslut att neka klaganden tillgång till bevisning som var till klagandens fördel. Förstainstansrättens bedömning i punkterna 64–79 i den överklagade domen är grundlös och innebär en kränkning av klagandens rätt till försvar.
31. Klaganden anser också att förstainstansrätten tillämpade domstolens rättspraxis om bevisning till den berörda partens fördel felaktigt. Enligt klaganden är det inte nödvändigt för företaget att visa att kommissionens beslut skulle ha haft ett annat innehåll om klaganden hade fått tillgång till övriga producenters svar på meddelandet om invändningar. Det räcker att klaganden visar att företaget hade kunnat utnyttja handlingarna till sitt försvar.(19) Klaganden menar att förstainstansrätten i punkterna 70–78 i den överklagade domen felaktigt prövade om viss fördelaktig bevisning som klaganden åberopat skulle ha kunnat inverka på det omtvistade beslutets innebörd.
32. Därutöver har klaganden invänt mot förstainstansrättens bedömning att BPB:s svar på meddelandet om invändningar inte innehåller bevisning som är till fördel för klaganden.(20) Klaganden har gjort gällande att andra intressenters framställningar utgör bevisning enligt allmänna rättsprinciper om bevisning. Det gör i detta hänseende inte någon skillnad att klaganden själv har framställt samma argument.
33. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten inte prövade påståendet i punkt 4.1.16 i BPB:s svar, att Londonmötet på sin höjd var en spontan diskussion. Förstainstansrätten prövade inte heller påståendet i punkt 4.2.3 i BPB:s svar, att den finansiella information som BPB och dess konkurrenter hade utbytt inte användes i BPB:s planeringsprocess. Vidare utredde förstainstansrätten inte heller vilken vikt som skulle läggas vid bevisningen rörande förekomsten av möten i Bryssel och Haag 1997 respektive 1998. Dessa möten följde på det första möte som påstods ha ägt rum i Versailles. I en handling av den 7 juli 2006 angav Knauf Gips KG att punkterna 4.3.28 och 4.3.34 i BPB:s svar klart ger vid handen att någon konkurrensbegränsande överenskommelse inte nåddes under Versaillesmötet. I fråga om mötena i Bryssel och Haag konstaterade kommissionen endast att parterna fullföljde den överenskommelse som parterna påstods ha nått i Versailles. Det hade dock varit möjligt att genom punkterna 4.3.28 och 4.3.34 i BPB:s svar, som behandlade Versaillesmötet, visa att förstainstansrättens slutsats om mötena i Bryssel och Haag var ogrundad.
34. Kommissionen har upprepat ett argument som anfördes i förstainstansrätten men inte prövades där. Kommissionen har anmärkt att information om de rättsmedel som stod till buds för klaganden hade bilagts kommissionens beslut att inte låta klaganden få tillgång till övriga producenters svar på meddelandet om invändningar. Då klaganden inte konsulterade förhörsombudet i frågan och således inte uttömde de rättsmedel som stod klaganden till buds under det administrativa förfarandet, antydde klaganden att företaget inte ämnade fullfölja sin begäran. Kommissionen anser därför att frågan om rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet skulle ha behandlats under det administrativa förfarandet och att klaganden därför inte hade rätt att i förstainstansrätten göra gällande ett åsidosättande av klagandens rätt till försvar.
35. Kommissionen anser att förstainstansrätten på ett korrekt sätt tillämpade kriterierna i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen(21) om bevisning som är till den berörda partens fördel. Kommissionen anser inte heller att klagandens argument återges felaktigt i den överklagade domen.
36. Kommissionen anser att klagandens påståenden ovan i punkt 31 ska lämnas utan avseende, eftersom klaganden endast upprepar de argument som klaganden framställde i förstainstansrätten i syfte att uppnå en ny prövning av dem i domstolen. Klaganden har inte heller visat hur de konfidentiella uppgifterna skulle ha varit till hjälp för klagandens försvar. Kommissionen anser även att klagandens påstående ovan i punkt 33 är fel i sak.
3. Bedömning
37. Vad först avser kommissionens påstående ovan i punkt 34 menar kommissionen i praktiken att domstolen ska avvisa den andra och tredje delen av klagandens första grund för överklagandet, eftersom klaganden inte uttömde de rättsmedel som, under det administrativa förfarandet inför kommissionen, stod till dess förfogande avseende tillgång till de aktuella handlingarna.
38. Kommissionen kan inte vinna framgång med detta argument. Kommissionen har för det första inte visat att klaganden aktivt vilseledde kommissionen eller inte iakttog principen om tro och heder under det administrativa förfarandet med avseende på de handlingar som klaganden inte fått ut. Den omständigheten att klaganden inte uttömde de rättsmedel som stod till dess förfogande under förfarandet vid kommissionen kan inte i sig ha gett kommissionen den felaktiga uppfattningen att klaganden inte skulle komma att fullfölja sin begäran att få tillgång till de aktuella handlingarna inför gemenskapsdomstolarna.(22) Vidare skulle det utgöra en oskälig inskränkning i partens rätt till försvar och full tillgång till rättslig prövning om domstolen, utan stöd i lag, kunde begära att den berörda parten måste uttömma de rättsmedel som står till partens förfogande under det administrativa förfarandet vid kommissionen.(23)
39. I fråga om klagandens påstående ovan i punkt 30, att dess argument hade sammanfattats felaktigt i punkt 65 i den överklagade domen, påpekas att exakt samma argument fanns med i punkt 43 i förhandlingsrapporten inför förhandlingen i förstainstansrätten, vilken förhandling hölls den 23 januari 2007.
40. Enligt domstolens rättspraxis är syftet med referentens förhandlingsrapport att framlägga en sammanfattning av de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet samt parternas grunder och argument och det är tillåtet för parterna att före eller under sammanträdet begära rättelser eller göra invändningar. Det står vidare klart att förstainstansrättens domare som deltog i överläggningen, under hela förfarandet hade tillgång till samtliga inlagor, handlingar och dokument som ingår i akten.(24)
41. I mål T-52/30 skickade förstainstansrättens kansli referentens rapport till parterna den 11 december 2006 och parterna fick möjlighet yttra sig över rapporten före förhandlingen. Till skillnad mot kommissionen, som inkom med ett skriftligt yttrande om rapporten den 15 januari 2007, inkom inte Knauf Gips KG med något yttrande. Knauf Gips KG framställde inte heller vid förhandlingen den 23 januari 2007 några invändningar mot sammanfattningen av dess yrkanden och grunder i referentens rapport. Frånvaron av invändningar av detta slag har noterats i det förhandlingsprotokoll som referenten upprättade i enlighet med artikel 63 i förstainstansrättens rättegångsregler. Protokollet, som är undertecknat av domstolens ordförande och justitiesekreteraren, äger vitsord.
42. Då Knauf Gips KG inte hade framställt några invändningar mot referentens rapport i mål T-52/03 och då förstainstansrätten under hela förfarandet hade tillgång till handlingarna i akten i målet, anser jag att klagandens påstående i punkt 30 ovan ska lämnas utan avseende.
43. Vidare vill jag, även om det inte är nödvändigt, understryka att förstainstansrättens bedömning i punkterna 68–77 i den överklagade domen tydligt ger vid handen att rätten ingående prövade Knauf Gips KG:s påståenden(25) rörande kommissionens vägran att låta företaget få tillgång till bevisning som var till företagets fördel.
44. Vad avser klagandens påstående att förstainstansrätten tillämpade domstolens rättspraxis angående bevisning som är till den berörda partens fördel på fel sätt, räcker det att företaget visar att det hade kunnat utnyttja nämnda, för företaget fördelaktiga, handlingar till sitt försvar i den meningen att om företaget hade kunnat använda dessa under det administrativa förfarandet, hade det kunnat åberopa omständigheter som inte överensstämmer med de slutsatser som kommissionen dragit på detta stadium och därmed på något sätt ha kunnat påverka kommissionens bedömningar i ett eventuellt beslut, åtminstone när det gäller hur allvarligt det beteende varit som tillvitats företaget och hur länge det pågått, och följaktligen nivån på böterna. Möjligheten att en handling som inte lämnats ut skulle ha kunnat inverka på hur förfarandet utvecklas och på innehållet i kommissionens beslut kan inte fastställas förrän efter en provisorisk bedömning av bevisningen som ger vid handen att de icke utlämnade handlingarna hade kunnat få en betydelse, i fråga om dessa bevis, som det inte bör bortses ifrån.(26)
45. I punkt 67 i den överklagade domen hänvisade förstainstansrätten uttryckligen till ovannämnda rättspraxis rörande bevisning som är till den berörda partens fördel. Vidare fann förstainstansrätten i punkt 78 i det omtvistade beslutet att om Knauf Gips KG hade haft tillgång till de aktuella handlingarna under det administrativa förfarandet, skulle handlingarna inte ha haft någon inverkan på kommissionens bedömning.
46. Det kan vidare anmärkas att trots förstainstansrättens övergripande bedömning i punkt 78 i den överklagade domen, är ordalydelsen i punkt 74 i samma dom tämligen inadekvat i fråga om bevisning som är till den berörda partens fördel. Punkten, som anger att punkt 4.2.1 i BPB:s svar ”inte kunde ha ändrat det slutliga resultatet”, uppvisar vissa likheter med den rättspraxis som gäller för bevisning till nackdel för den berörda parten som parten inte fått tillgång till.(27) Jag finner dock inte att språkbruket är av sådan natur att domen i sig bör upphävas. Ett enkelt påstående, utan stöd i bevisning, som en part gör till en kartell i syfte att förneka att ett informationsutbyte hade konkurrensbegränsande egenskaper eller verkan, kan inte anses utgöra bevisning som är till fördel för företaget.
47. Således finner jag att påståendet i punkt 31 ovan ska lämnas utan avseende.
48. Vad avser klagandens påståenden i punkterna 31 och 32 ovan, där klaganden bestrider förstainstansrättens bedömning att vissa delar av BPB:s svar på meddelandet om invändningar inte innehåller bevisning som är till fördel för företaget, ska det hållas i åtanke att förstainstansrättens bedömning av sakomständigheterna inte – annat än om den tydliga innebörden av den bevisning som har framlagts i målet har förvanskats – utgör en rättsfråga vilken domstolen, av denna anledning, ska pröva.(28)
49. Förstainstansrättens bedömning i punkterna 69–78 i den överklagade domen gällde, enligt min uppfattning, frågan om huruvida dessa delar av BPB:s svar på kommissionens meddelande om invändningar utgjorde bevisning som var till fördel för Knauf Gips KG och som detta bolag kunde ha åberopat till sitt försvar. Således gällde frågan en faktisk omständighet.(29) Klaganden har inte påstått att förstainstansrätten återgav sakomständigheterna felaktigt och klagandens invändningar mot dess bedömning måste därför, enligt min åsikt, lämnas utan avseende.
50. Vidare är det min uppfattning att Knauf Gips KG:s påstående ovan i punkt 33, nämligen att förstainstansrätten inte prövade dess påståenden rörande punkt 4.1.16 i BPB:s svar, måste underkännas. Det viktigaste som utkom av punkt 4.1.16 i BPB:s svar på meddelandet om invändningar var att ”konkurrensen på de olika europeiska marknaderna” – trots den ”påstådda överenskommelse” som nåddes vid Londonmötet – ”alltjämt var livlig”. Förstainstansrätten tog upp frågan om fortsatt konkurrens i punkterna 72 och 75 i den överklagade domen. Invändningen att den inte prövade Knauf Gips KG:s påstående rörande punkt 4.2.3 i BPB:s svar på meddelandet om invändningar, som innebar att de finansiella uppgifter som hade utbytts mellan BPB och dess konkurrenter inte upptogs i BPB:s planeringsprocess, måste, enligt min uppfattning, avvisas mot bakgrund av punkt 74 i den överklagade domen. I punkt 74 i den överklagade domen analyseras särskilt BPB:s påstående att endast D (styrelseledamot i Gyproc och vd för BPB) kände till den information som utväxlades.
51. Det följer också av punkt 76 i den överklagade domen att förstainstansrätten utredde punkterna 4.3.28 och 4.3.34 i BPB:s svar, som rörde Versaillesmötet, och kom fram till att innehållet i nämnda punkter inte utgjorde bevisning som var till fördel för företaget. Eftersom Knauf Gips KG endast kunde vinna framgång med sina påståenden i fråga om mötena i Bryssel och Haag 1997 respektive 1998 om förstainstansrätten fann att innehållet punkterna 4.3.28 och 4.3.34 i BPB:s svar, vari Versaillesmötet diskuterades, utgjorde för parten fördelaktig bevisning, anser jag att förstainstansrätten inte gjorde fel när den underlät att pröva Knauf Gips KG:s påståenden rörande Bryssel- och Haagmötena.
52. Jag anser därför att domstolen inte ska bifalla överklagandet på den första grunden.
VI – Andra grunden för överklagandet: Åsidosättande av artikel 81 EG
A – Partenas argument
53. Klaganden har hävdat att punkterna 140–298 i den överklagade domen saknar materiell grund, eftersom förstainstansrättens slutsats att artikel 81.1 EG hade överträtts vilade på icke utlämnad bevisning som var till nackdel för den berörda parten. Förstainstansrätten iakttog inte heller sitt eget uttalande i punkt 63 i den överklagade domen, att den inte skulle beakta bevisningen i fråga vid bedömningen av det omtvistade beslutet i sak.
54. Klaganden har gjort gällande att även om man beaktar olaglig bevisning, visar inte förstainstansrättens bedömning med avseende på de fem delmomenten i klagandens överträdelse att en överträdelse av artikel 81.1 EG hade ägt rum. Enligt förstainstansrätten bestod den aktuella överträdelsen av fem delar, nämligen mötet i London 1992, informationsutbytet rörande försäljningsvolymer i Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Beneluxländerna 1992–1998, uppdelningen av den tyska marknaden (mötena i Versailles, Bryssel och Haag) från juni 1996 och avtalet om prisökningar i Tyskland från 1996. Förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna ger dock vid handen att inget av dessa förhållanden uppfyllde rekvisiten för en överträdelse av artikel 81.1 EG. Klaganden har även invänt mot olika aspekter av förstainstansrättens bedömning av de fem delmomenten eller situationerna i punkterna 140–298 i den överklagade domen.
55. Kommissionen anser att klagandens andra grund för överklagandet ska lämnas utan avseende, eftersom klaganden endast kritiserar förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna. Kommissionen anmärker också att klaganden inte bestrider förekomsten av en enda, fortlöpande överträdelse, vilken utgjorde grunden för det omtvistade beslutet. Klagandens andra grund för överklagandet bygger på en princip att ingen av överträdelsens delmoment – vilka, sedda tillsammans, utgör en överträdelse – i sig utgör en överträdelse av artikel 81 EG. Klaganden har därvid missförstått den avgörande frågan i det omtvistade beslutet samt förstainstansrättens bedömning av bevismaterialet. Med hänvisning till domen i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen,(30) menade förstainstansrätten att förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal måste härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett när annan hållbar förklaring saknas. Förstainstansrätten menade att denna rättspraxis även kan tillämpas på principen om en enda fortlöpande överträdelse, eftersom varje delmoment styrker förekomsten av en sådan överträdelse.
56. Kommissionen anför vidare att klagandens påstående i punkt 53 ovan måste lämnas utan avseende eftersom klaganden inte har specificerat vilka avsnitt i den överklagade domen klagandens invändning gäller utan bara översiktligt har hänvisat till punkterna 140–298 i den överklagade domen.
B – Bedömning
57. Det framgår av punkt 299 i den överklagade domen att Knauf Gips KG inför förstainstansrätten påstod att det inte kunde göras gällande att företaget hade medverkat i en enda överträdelse som pågått under en längre tidsperiod, vilket innebar att överträdelsen skulle bedömas som mindre allvarlig och att de enstaka handlingar som hade ägt rum mer än fem år innan förfarandet inleddes var preskriberade.
58. Förstainstansrätten slog i punkt 306 i den överklagade domen fast att det följer av punkt 479 i det omtvistade beslutet att ”avtalen och de samordnade förfarandena i detta fall som helhet ingick i en serie ansträngningar från de aktuella företagens sida att nå ett visst ekonomiskt mål, nämligen att begränsa konkurrensen, och att dessa var uttryck för ett komplext, fortgående avtal som hade till syfte och verkan att begränsa konkurrensen. Enligt kommissionen var det fråga om en enda, komplex, fortlöpande överträdelse, eftersom de ovannämnda avtalen och samordnade förfarandena under en oavbruten period från år 1992 till år 1998 gav konkret form åt företagens gemensamma vilja att stabilisera och därmed begränsa konkurrensen åtminstone på marknaderna för gipsplattor i Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Benelux”. Således anges i punkt 1 i det omtvistade beslutet, bland annat, att klaganden ”har begått en överträdelse mot artikel 81.1 EG genom att ingå ett antal avtal och samordnade förfaranden på marknaden för gipsskivor”.(31) Med tillämpning av den rättspraxis som slogs fast i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen(32) ogillade förstainstansrätten Knauf Gips KG:s talan såvitt avsåg grunden att förfarandena i fråga inte skulle betecknas som en enda, fortlöpande överträdelse.(33)
59. I överklagandet har klaganden inte ifrågasatt förstainstansrättens bedömning avseende förekomsten av en enda fortlöpande överträdelse av artikel 81.1 EG. Klaganden söker i stället visa att inget av de fem respektive delmomenten eller situationerna tagna för sig kan utgöra ett åsidosättande av artikel 81.1 EG. Med tanke på att både det omtvistade beslutet och den överklagade domen grundar sig på förekomsten av en enda fortlöpande överträdelse – även om den bestod av flera delmoment – kan klaganden inte med framgång hävda att dessa olika delmoment, sett isolerade, inte utgör en överträdelse av artikel 81.1 EG. Påståendet bör därför lämnas utan avseende.
60. Dessutom har klaganden inte särskilt pekat ut de omständigheter till klagandens nackdel som förstainstansrätten påstås ha åberopat till stöd för sin bedömning i punkterna 140–298 i den överklagade domen, varför det påståendet bör lämnas utan avseende på grund av vaghet.
61. Jag anser därför att domstolen inte ska bifalla överklagandet på den andra grunden.
VII – Tredje grunden för överklagandet: Åsidosättande av rådets förordning nr 17, artikel 15.2 samt artikel 81 EG
A – Parternas argument
62. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte artikel 15 i rådets förordning nr 17 genom att beakta omsättningen för bolagen i Knauf‑gruppen vid beräkningen av tioprocentsgränsen i den artikeln. Klaganden anser att förstainstansrätten gjorde fel när den fann att klaganden och övriga bolag i Knauf‑gruppen utgjorde en ekonomisk enhet och att klaganden ansvarade för Knauf-gruppens handlingar.
63. Klaganden har hävdat att förstainstansrätten i punkt 348 i den överklagade domen inte agerade objektivt och sakligt. Klaganden har bestridit förstainstansrättens slutsats att Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG dragit nytta av överträdelsen.
64. Klaganden har även hävdat att förstainstansrätten felaktigt drog slutsatsen att klaganden samt Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG och dess dotterbolag bildade en ekonomisk enhet.
65. Klaganden har bestridit de nio omständigheter som förstainstansrätten lade till grund för sin bedömning att bolagen utgjorde en ekonomisk enhet. Enligt klaganden är domen i målet Stora Kopparbergs Bergslags AB mot kommissionen(34) inte tillämplig eftersom klaganden inte kontrolleras av något annat bolag. Klaganden anser att den rättspraxis rörande handelsagenter(35) som det hänvisas till i punkterna 350, 351 och 355 i den överklagade domen inte heller är tillämplig. Vidare anser klaganden att domen i målet HFB m.fl. mot kommissionen(36), vilken förstainstansrätten hänvisade till i punkterna 343–346 i den överklagade domen, inte heller är relevant eftersom bedömningen att det förelåg en ekonomisk enhet i det fallet byggde på omständigheten att aktierna i de olika bolagen ägdes av samma person. I förevarande fall ägs klaganden och Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG av 22 ägare, som var och en äger en minoritet av aktierna.
66. Det är inte heller möjligt att lägga omständigheten att klaganden och övriga bolag kontrollerades gemensamt av de många ägarna som var medlemmar i Knauf-familjerna till grund för förekomsten av en ekonomisk enhet. Gemensam kontroll kan inte föreligga när majoriteten kan variera mellan ägarna. I domen i målet Baustahlgewebe mot kommissionen(37), som rörde fyra minoritetsaktieägare, ansåg kommissionen att det inte förelåg en ekonomisk enhet. Familjeavtalet, som nämns i punkt 349 i den överklagade domen, skapade inte gemensam kontroll över bolagen i fråga.
67. Klaganden anser att den överklagade domen strider mot domstolens rättspraxis, särskilt domen i målet Aristrain mot kommissionen.(38) I det målet slog domstolen fast att enbart det faktum att aktiekapitalet i två olika affärsföretag innehas av samma person eller samma familj, inte är tillräckligt för att dessa två bolag ska anses utgöra en ekonomisk enhet som gör att bolagen, konkurrensrättsligt, ansvarar för varandras handlingar och att ett av dem kan åläggas att betala böter för det andra bolaget.
68. Klaganden anser att det inte finns några andra rättsliga argument för att anse att bolagen utgör en ekonomisk enhet. Det faktum att samma två aktieinnehavare ledde samtliga Knauf-bolag har ingen betydelse (punkt 345 i den överklagade domen). I punkt 346 i den överklagade domen angav förstainstansrätten att det inte fanns något som tydde på att B och C, två medlemmar av familjen Knauf, inte företrädde Knauf-gruppen inom ramen för de olika handlingar som överträdelsen yttrade sig i. Klaganden påstår att detta uttalande strider mot principen om in dubio pro reo. Vidare innebär det faktum att olika bolag företräds av samma personer inte att bolagen ur ett konkurrensrättsligt perspektiv inte utgör självständiga enheter. Klaganden anför vidare att slutsatsen i punkt 346 i den överklagade domen, att de försäljningssiffror som utväxlades rörde de olika bolagen i Knauf-gruppen, inte är av organisatorisk betydelse för de parter eller bolag som medverkade i informationsutbytet och således inte heller är av betydelse för bedömningen av huruvida bolagen utgjorde en ekonomisk enhet. Dessutom menar klaganden att uppfattningen i punkt 347 i den överklagade domen, att det faktum att Knauf Gips KG på begäran inte bara översände uppgifter om bolagets egen omsättning till kommissionen, utan även uppgifter om omsättningen i de övriga bolagen i Knauf-gruppen, också låg till grund för bedömningen att bolagen utgjorde en ekonomisk enhet, inte kan ha rättslig verkan. Uppgifterna i fråga översändes till följd av de inspektioner som utförts, eftersom man ville undvika att kommissionen ansåg att den information som hade översänts var otillfredsställande. Klaganden menar att uttalandet i punkt 356 i den överklagade domen till stöd för slutsatsen att bolagen utgjorde en ekonomisk enhet är tvetydig. Det faktum att klaganden är det enda bolag som inte leds av Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG förklarar inte varför det är klaganden som har ålagts att erlägga böterna och inte Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG. Mot bakgrund av att klaganden är fristående från Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG är det oklart varför det sistnämnda bolaget och klaganden ska anses utgöra en ekonomisk enhet. Klaganden bestrider bedömningen i punkt 357 i den överklagade domen i den del som avser påståendet att då ”de flesta” handlingar som man hade funnit vid inspektionerna hade skrivits på klagandens brevhuvud, företrädde klaganden Knauf-gruppen. Klaganden anser att en tolkningsregel som innebär att den person som producerar ”de flesta” handlingarna automatiskt ”företräder” övriga personer som medverkade i överträdelsen inte har stöd i medlemsstaternas rättssystem eller gemenskapsrätten om karteller. Det är dessutom oklart hur kommissionen valde ut handlingarna i fråga bland alla de handlingar som var tillgängliga under inspektionen. Klaganden menar att uttalandet i punkt 357 i den överklagade domen vari anges att det inte rådde någon tvekan om att klaganden samordnar Knauf-gruppens verksamhet på den relevanta marknaden står i rak motsats till uttalandet i punkt 337 i den överklagade domen, vari anges att gruppen ”[inte företräds] av någon enda juridisk person som, i egenskap av organ utsett att samordna gruppens verksamhet, kan göras ansvarigt för de olika koncernbolagens överträdelser”. Uttalandet i punkt 358 i den överklagade domen vari anges att klaganden var den enda part som hade kontakt med kommissionen under det administrativa förfarandet har inte rättslig verkan och bygger på omständigheten att kommissionen, genom följebrevet till meddelandet om invändningar av den 19 april 2001, formellt endast inledde ett förfarande mot klaganden, trots att inspektioner också hade genomförts hos andra bolag. Klaganden har hävdat att dess juridiska ombud besvarade meddelandet om invändningar i klagandens namn och på klagandens vägnar.
69. Klaganden menar också att uttalandena i punkterna 359 och 360 i den överklagade domen, vari angavs att klaganden, för att inte förlora sin rätt att göra saken gällande, under det administrativa förfarandet skulle ha invänt mot kommissionens antagande om en ekonomisk enhet. Dessa uttalanden står enligt klaganden i strid med principen om in dubio pro reo. Med tanke på att då meddelandet om invändningar endast hade tillställts klaganden, yttrade sig klaganden endast å sina egna vägnar över meddelandet. Det fanns inget i meddelandet som tydde på att klaganden skulle hållas ansvarigt för övriga bolag med namnet Knauf i sin firma.
70. Kommissionen anser att förstainstansrättens bedömning att det förelåg en ekonomisk enhet hade grundats på ett flertal omständigheter (se punkt 342 i den överklagade domen), särskilt omständigheterna att Knauf-gruppen under hela överträdelsen företräddes av medlemmarna av Knauf-familjen, att de försäljningssiffror man utväxlade under överträdelsens gång relaterade till samtliga Knauf-bolag som var aktiva på marknaden för gipsskivor (punkt 346 i den överklagade domen) samt att de andelar i Knauf-bolagen som innehades av holdingbolaget Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG förvaltades av sistnämnda bolag på uppdrag av det familjeföretag som ägde och kontrollerade Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG. Det sagda måste utgöra ramen för förstainstansrättens uttalande i punkt 348 i den överklagade domen och mot denna bakgrund har förstainstansrätten inte gett uttryck för bristande objektivitet. Faktum är att om det visas att medlemmarna av Knauf-familjen, inom ramen för överträdelsen, agerade på hela bolagsgruppens vägnar är det klart att överträdelsen var till nytta för alla Knauf-bolag.
71. Kommissionen anmärker att förstainstansrätten inte hänvisade till den rättspraxis som slagits fast i domen i målet Stora Kopparbergs Bergslags AB mot kommissionen,(39) utan till generella principer om förekomsten av ekonomiska enheter. I domen i målet Stora Kopparbergs Bergslags AB mot kommissionen(40) och däri angiven rättspraxis om handelsagenter tillämpades ifrågavarande generella principer i det enskilda fallet. I alla händelser är det i förevarande fall möjligt att dra paralleller till den rättspraxis som slogs fast i domen i målet Stora Kopparbergs Bergslags AB mot kommissionen,(41) även om den inte är direkt tillämplig. Förstainstansrätten fann att familjen Knauf kontrollerade bolagen i Knauf-gruppen enligt ett familjeavtal som säkerställde att hela koncernen förvaltades gemensamt. Medlemmarna i familjen Knauf drev samtliga bolag i koncernen, inklusive de två moderbolagen, och företrädde, inom ramen för överträdelsen, samtliga Knauf-bolag verksamma på marknaden för gipsskivor. Enligt kommissionen saknar klagandens påståenden om domen i målet HFB m.fl. mot kommissionen(42) relevans. I punkterna 342 och 343 i den överklagade domen uttalade förstainstansrätten att frågan om huruvida det föreligger en ekonomisk enhet måste bedömas från fall till fall och att det är möjligt (som i domen i målet HFB m.fl. mot kommissionen) att grunda ett beslut om en ekonomisk enhet på ett antal aspekter som visar på ett kontrollförhållande mellan bolagen. Förstainstansrätten ansåg att det fanns likheter mellan förevarande mål och målet HFB m.fl. mot kommissionen vad avser den kontroll som familjen Knauf utövade över Knauf-gruppen, den centrala roll som medlemmarna i familjen Knauf spelade, det sätt på vilket de uppträdde som företrädare för Knauf-gruppen och det faktum att den försäljningsinformation som utväxlades inom ramen för överträdelsen rörde hela koncernen. Domstolen godkände sådana kriterier i målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen.(43)
72. Kommissionen anser att klagandens iakttagelser rörande möjligheten att majoriteten kan variera mellan ägarna står i motsättning till familjeavtalet som säkerställer att det finns en enda ledning och ett enda, koncentrerat utövande av ägarnas rättigheter. Dessutom anser kommissionen att det saknar betydelse att majoriteten bland ägarna varierar, eftersom det i enlighet med familjeavtalet finns två beslutsfattande organ som utövar kontroll över Knauf-gruppen (tillsammans med de två medlemmarnas i familjen Knauf förvaltning av hela koncernen) och ser till att koncernen agerar som en enda enhet på marknaden. I sitt svar av den 19 september 2002 på en fråga från kommissionen (punkt 347 i den överklagade domen) bekräftade klaganden att familjebolaget utövade denna kontroll.
73. Kommissionen anser att den överklagade domen inte strider mot bedömningen i domen i målet Aristrain mot kommissionen.(44) Bedömningen i den överklagade domen avseende förekomsten av en ekonomisk enhet grundar sig inte bara på omständigheten att ägarna i Knauf-gruppens två moderbolag var identiska. Kommissionen hävdar också att andra omständigheter som har slagits fast av förstainstansrätten bevisar att det förelåg en ekonomisk enhet. Kommissionen understryker såtillvida medlemmarnas i familjen Knauf ställning som verkställande direktörer och ägare, som säkerställde koncernens gemensamma ledning (punkt 345 i den överklagade domen). Det har anförts att medlemmarna i familjen Knauf var personligt inblandade i överträdelsen och att Knauf-gruppens konkurrenter såg deras agerande som agerande av Knauf-gruppen (punkt 346 i den överklagade domen). Kommissionen noterar också att klaganden inte har bestridit omständigheten att de försäljningssiffror som parterna utväxlade under överträdelsen omfattade samtliga Knauf-bolag som var aktiva på marknaden för gipsskivor. Det faktum att försäljningssiffrorna hade lagts ihop, illustrerade att medlemmarna i familjen Knauf (det vill säga klaganden) företrädde Knauf‑gruppen som helhet. I fråga om klagandens förklaring till varför bolaget översände information till kommissionen både om sin egen och också övriga Knauf-bolags omsättning, noterar kommissionen att informationen översändes efter att meddelandet om invändningar hade skickats. Klaganden är den enda part som anges som mottagare av meddelandet om invändningar. Förstainstansrätten drog den riktiga slutsatsen att det faktum att klaganden på eget bevåg tillhandahöll omsättningen för Knauf-gruppen och de Knauf-bolag som var aktiva på marknaden för gipsskivor utgjorde ytterligare bevis på att klaganden själv ansåg att det förelåg en ekonomisk enhet och att klaganden företrädde alla Knauf-bolag som tillverkar gipsskivor.
74. Kommissionen anser att klagandens argument avseende förstainstansrättens bedömning av klagandens särskilda roll i Knauf-gruppen (punkt 354 i den överklagade domen) inte är relevanta, eftersom klaganden endast har bestridit att det förelåg en ekonomisk enhet. Efterföljande anmärkningar är därför av underordnad karaktär.
75. Kommissionen har erinrat om klagandens särskilda ställning som det Knauf-bolag som ansvarade för överträdelsen och anmärkt att klaganden är ett av de två moderbolagen i gruppen. Till skillnad från Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG är klaganden inte bara ett holdingbolag och den förstnämnde är helt beroende av klaganden för vissa resurser. Som holdingbolag kan Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG inte hållas ansvarigt för gruppens agerande (punkterna 348 och 355 i den överklagade domen). Detta ansvar tillkommer endast klaganden. I punkterna 346 och 357 i den överklagade domen slog förstainstansrätten fast att klaganden samordnade Knauf-gruppens operationella verksamhet på den relevanta marknaden. Denna slutsats står inte i strid med uttalandet i punkt 361 i den överklagade domen, vari anges att det inte är möjligt att identifiera någon juridisk person som, på grundval av dess ledande ställning, samordnar gruppens verksamhet. Även om klaganden endast utgör ett av två moderbolag, hade klaganden en samordnande roll, särskilt på grund av omständigheten att medlemmarna i familjen Knauf använde bolaget som ett instrument för att driva företaget.
76. Vad avser klagandens påståenden om dess rätt att invända mot kommissionens antagande om en ekonomisk enhet ovan i punkt 69, anser kommissionen att klaganden agerade på övriga Knauf-bolags vägnar både före och efter meddelandet om invändningar. Enligt kommissionen måste förstainstansrättens uttalanden i punkterna 359 och 360 i den överklagade domen beaktas mot bakgrund av anmärkningarna i punkt 358. Under det administrativa förfarandet angav klaganden att bolaget hade en ledande roll inom Knauf‑företaget och gav således kommissionen intrycket att klaganden var ledaren för gruppen. Kommissionen översände därför meddelandet om invändningar till klaganden och inte till de andra bolagen i gruppen. Kommissionen angav dock att överträdelsen gällde Knauf-gruppen (punkt 359 i den överklagade domen).
B – Bedömning
77. Enligt min uppfattning är klagandens påstående att förstainstansrätten i punkt 348 i den överklagade domen, inte agerade med objektivitet och saklighet fullständigt ogrundat och irrelevant. Det faktum att förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna i punkten skiljer sig från klagandens påstående visar inte på något sätt att rätten inte agerade med objektivitet och saklighet. Dessutom, som kommissionen har anmärkt, är det klart, särskilt mot bakgrund av punkterna 344–347 i den överklagade domen, att förstainstansrättens bedömning i punkt 348 i den överklagade domen, nämligen att Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG och dess dotterbolag drog nytta av den aktuella överträdelsen, baserade sig på ett antal förutsättningar som prövades och analyserades av förstainstansrätten och således inte var något som rätten kommit fram till rent teoretiskt.
78. Vidare utgör förstainstansrättens bedömning att Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG och dess dotterbolag drog nytta av den aktuella överträdelsen en bedömning av fakta som, förutsatt att bevismaterialets tydliga mening inte har förvanskats, enbart förstainstansrätten enligt artikel 225 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga, har behörighet att göra.(45)
79. Vid bedömningen av Knauf Gips KG:s grund under vilken det gjorts gällande att artikel 15 i rådets förordning nr 17 hade åsidosatts prövade förstainstansrätten först om Knauf-gruppen ur ett konkurrensrättsligt perspektiv utgjorde en ekonomisk enhet och därefter om Knauf Gips KG ansvarade för samordningen av Knauf-gruppens handlingar. Till skillnad mot vad kommissionen har gjort gällande ovan i punkt 74, anser jag att klaganden i överklagandet till domstolen har bestridit förstainstansrättens bedömning på båda dessa punkter.
80. När det gäller frågan om huruvida det föreligger en ekonomisk enhet, framgår det av rättspraxis att gemenskapens konkurrensrätt avser verksamheten i företag. Begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras. Domstolen har också preciserat att begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer.(46) Således anser jag att frågan huruvida en koncern utgör en ekonomisk enhet inte har att göra med koncernens juridiska form, utan måste avgöras från fall till fall genom en noggrann analys av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Det är också värt att notera att en bedömning av att det föreligger en ekonomisk enhet kan grundas på många olika omständigheter, som sedda var för sig inte skulle få detta resultat.
81. Med avseende på klagandens påstående att rättspraxis i domen i målet Stora Kopparbergs Bergslags AB mot kommissionen(47) inte är tillämplig, vill jag först anmärka att förstainstansrätten i den överklagade domen inte lade nämnda mål till grund för bedömningen av huruvida det förelåg en ekonomisk enhet. Dessutom hindrar inte, enligt min uppfattning, den omständigheten att klaganden inte på motsvarande sätt som i målet Stora Kopparbergs Bergslags AB mot kommissionen kontrollerar 100 procent av ett annat bolags aktieinnehav slutsatsen att klaganden, ur ett konkurrensrättsligt perspektiv, utgör en del av en ekonomisk enhet.
82. Därutöver påpekas att trots att förstainstansrätten, i punkterna 350, 351 och 355 i den överklagade domen, visserligen hänvisade till rättspraxis rörande handelsagenter, och i punkt 343 i den överklagade domen hänvisade till domen i målet HFB m.fl. mot kommissionen(48) finns det inget som tyder på att förstainstansrätten ansåg att de särskilda omständigheterna i nämnda mål även var för handen i förevarande mål.(49) Förstainstansrätten avsåg endast att i allmänna termer understryka ett antal faktorer som kunde leda till slutsatsen att det förelåg en ekonomisk enhet.
83. I fråga om klagandens påståenden ovan i punkt 66, påpekas att förstainstansrätten i domen i målet Baustahlgewebe mot kommissionen hade att avgöra huruvida ett avtal utgjorde ett koncerninternt avtal som inte omfattades av artikel 81.1 EG. Förstainstansrätten fann i det fallet att artikel 81.1 EG inte omfattar avtal och samordnade förfaranden mellan företag som utgör moderbolag och dotterbolag i samma koncern, om dessa företag utgör en ekonomisk enhet i vilken dotterbolaget i verkligheten inte har någon möjlighet att själv bestämma sin verksamhet på marknaden. En sådan situation är inte för handen om ett företag inte har någon annan kontroll över ett företag än den som bygger på ett innehav av andelar eller aktier i bolaget, som ligger långt under ett majoritetsinnehav.(50)
84. I domen i målet Baustahlgewebe mot kommissionen fann förstainstansrätten mot bakgrund av de faktiska omständigheterna att den faktiska kontroll som Arbed utövade över Baustahlgewebe motsvarade bolagets procentuella innehav av aktiekapitalet, nämligen 25,001 procent, vilket ligger långt under ett majoritetsinnehav. Enligt förstainstansrätten kunde ett sådant innehav inte leda till slutsatsen att bolagen i fråga ingick i en koncern i vilken de utgjorde en ekonomisk enhet, vilket innebar att det konkurrensbegränsande avtalet mellan de två företagen inte skulle omfattas av artikel 81.1 EG.
85. Det råder enligt min uppfattning inga tvivel om att förstainstansrätten i domen i målet Baustahlgewebe mot kommissionen(51) inte enbart lade den numeriska procentsatsen för Arbeds aktieinnehav i Baustahlgewebe till grund för sin bedömning, utan även prövade den faktiska kontrollen i det aktuella fallet och fann att den inte var tillräcklig. Förstainstansrätten tog således, enligt min uppfattning rätteligen hänsyn till den faktiska verkligheten och inte endast till det formella ägandet. Mot denna bakgrund anser jag att det faktum att ägarmajoriteten i Knauf-gruppen – bland annat klaganden och Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG – rent juridiskt sett kan variera eftersom det finns 22 ägare, inte i sig utesluter att det föreligger en ekonomisk enhet.
86. Vidare anser jag inte att klaganden har visat att den överklagade domen strider mot domen i målet Aristrain mot kommissionen(52). I den domen slog domstolen fast att enbart det faktum att aktiekapitalet i två olika affärsföretag innehas av samma person eller samma familj inte i sig(53) är tillräckligt för att dessa två bolag ska anses utgöra en ekonomisk enhet som gör att bolagen, konkurrensrättsligt, ansvarar för varandras handlingar och att ett av dem kan åläggas att betala böter för det andra bolaget.(54) Det följer av förstainstansrättens utförliga slutsatser i punkterna 337–362 i den överklagade domen, att den inte grundade sin uppfattning att det förelåg en ekonomisk enhet på en enda isolerad omständighet.(55) Faktum är att klaganden i sitt överklagande själv invände mot de ”nio” omständigheter(56) som förstainstansrätten lade till grund för sin uppfattning att det förelåg en ekonomisk enhet.
87. Till skillnad från vad klaganden har gjort gällande i punkt 68 ovan, anser jag att förstainstansrätten i punkterna 344–350 i den överklagade domen räknade upp ett antal omständigheter som sedda tillsammans, och inte var för sig, ledde till bedömningen att de bolag som ägdes av familjen Knauf utgjorde en ekonomisk enhet i den mening som avses i artikel 81.1 EG.
88. Det följer av den överklagade domen att alla bolag i Knauf-gruppen ägs av samma 22 personer, vilka utgör två grenar av familjen Knauf(57) samt att alla dessa bolag förvaltades av samma två medlemmar i familjen Knauf.(58)
89. Förstainstansrätten drog i punkt 346 i den överklagade domen också slutsatsen att det inte fanns något som tydde på att de två medlemmarna i familjen Knauf inte företrädde Knauf-gruppen inom ramen för överträdelsen och det är ostridigt att de försäljningssiffror som utväxlades under den aktuella överträdelsen rörde alla bolag i Knauf-gruppen som var aktiva på marknaden för gipsskivor. Jag finner att förstainstansrätten inte åsidosatte principen om in dubio pro reo genom sitt uttalande om att det inte fanns något som tydde på att de två medlemmarna i familjen Knauf inte företrädde Knauf-gruppen inom ramen för överträdelsen. Förstainstansrätten slog helt enkelt fast att bevisningen gav en indikation på att de två medlemmarna i familjen Knauf företrädde koncernen och att ingen bevisning hade framställts som tyder på något annat. Det finns inget som tyder på att förstainstansrätten var osäker på vilket bevisvärde den tillgängliga bevisningen hade. Jag anser vidare att den omständigheten att de försäljningssiffror som hade utväxlats omfattade samtliga bolag i Knauf-gruppen som var aktiva på marknaden för gipsskivor, utgör ytterligare bevisning som är ägnad att visa att dessa bolag agerade som en ekonomisk enhet med ett gemensamt intresse. Till skillnad från vad klaganden har hävdat ovan i punkt 68 är det inte nödvändigt att informationsutbytet bygger på en formell organisatorisk länk mellan bolagen i fråga.
90. Förstainstansrätten fann vidare i punkt 347 i den överklagade domen att klaganden, i sitt svar av den 19 september 2002 på kommissionens begäran om information i enlighet med artikel 11 i rådets förordning nr 17, inte bara informerade kommissionen om sin egen omsättning, vilket var vad kommissionen hade begärt, utan också oombedd lämnade information bland annat om omsättningen i de andra bolagen i Knauf-gruppen. Förstainstansrätten behandlade, rätteligen, den omständigheten som ett ytterligare bevis på att de bolag som ägdes av Knauf-familjen utgjorde en ekonomisk enhet med gemensamma intressen. Jag finner inte klagandens påstående övertygande, att informationen i fråga hade skickats för att undvika att kommissionen skulle anse informationen otillfredsställande.(59) Information i fråga översändes den 19 september 2002, över ett år efter det att kommissionen hade ställt sitt meddelande om invändningar till bland andra klaganden den 18 april 2001.(60) Med tanke på att meddelandet om invändningar otvetydigt måste ange den juridiska person som kan åläggas att erlägga böter,(61) var klaganden, när bolaget översände nämnda information om omsättningen den 19 september 2002, fullt medveten om att klaganden kunde åläggas att betala böter i stället för andra bolag i Knauf-gruppen.(62) Förstainstansrätten fann också att Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG endast var ett holdingbolag utan personal och att detta bolag hade samma ledning och drevs från samma lokaler som klaganden.(63) Dessutom citerade förstainstansrätten i punkt 349 i den överklagade domen artikel 1 i Knaufs familjeavtal i sin helhet. Den artikeln avser bland annat att säkerställa att bolagen i Knauf-gruppen drivs gemensamt, i ett gemensamt syfte.(64)
91. Jag anser därför att klaganden inte har visat att förstainstansrättens bedömning att Knauf-familjens bolag utgjorde en ekonomisk enhet innebär en felaktig rättstillämpning.
92. Vad avser de böter som klaganden ålades, framgår det av rättspraxis att företag kan hållas ansvarigt för ett annat företags konkurrensbegränsande beteende, om det sistnämnda företaget inte självständigt har bestämt sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak har tillämpat instruktioner som det har fått av det förstnämnda företaget, särskilt när detta beror på de ekonomiska och rättsliga band som binder samman företagen.(65)
93. Vidare kan man enligt min uppfattning mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet Aristrain mot kommissionen dra slutsatsen att det i vissa fall kan vara möjligt att tillskriva ett företag alla handlingar i en koncern, även om det företaget inte har identifierats som den juridiska person som utsetts att samordna gruppens verksamhet.(66)
94. Förstainstansrätten lade ett flertal omständigheter till grund för sin bedömning att Knauf Gips KG ansvarade för Knauf-gruppens handlingar.(67)
95. En viktig del i förstainstansrättens motivering utgjordes av uttalandet i punkt 359 i den överklagade domen, att kommissionen i meddelandet om invändningar ansåg att överträdelsen omfattade hela Knauf-gruppen. Förstainstansrätten ansåg vidare att klaganden, mot bakgrund av de uppgifter som meddelandet om anmärkningar innehöll inte kunde vara ovetande om att företaget skulle kunna bli mottagare av ett slutligt beslut från kommissionen. Trots detta svarade klaganden kommissionen utan att bestrida sin ställning som det bolag som ansvarade för gruppens handlingar inom ramen för överträdelsen. Med hänvisning till domen i målet Akzo Nobel NV m.fl. mot kommissionen,(68) anförde förstainstansrätten att det i en sådan situation ankom på klaganden att reagera under det administrativa förfarandet, vid äventyr av att annars inte kunna göra det senare, genom att visa att den överträdelse som Knauf-gruppen gjort sig skyldig till trots de omständigheter som kommissionen fastställt inte kunde läggas klaganden till last.(69)
96. Enligt min uppfattning gjorde förstainstansrätten sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att klaganden, om denne inte reagerade under det administrativa förfarandet, skulle förlora sin rätt att göra det vid förstainstansrätten. Såvida inte förstainstansrätten fann att klaganden aktivt hade vilselett kommissionen eller, i fråga om klagandens roll inom Knauf-gruppen, inte hade handlat i god tro under det administrativa förfarandet, kan inte klagandens underlåtenhet att under förfarandet invända mot en viss ståndpunkt som kommissionen intagit, närmare bestämt i meddelandet om invändningar, begränsa klagandens rätt till försvar inför förstainstansrätten och neka klaganden full rätt till rättslig prövning.
97. Således måste den överklagade domen upphävas i den del Knauf Gips KG hölls ansvarigt för Knauf-gruppens handlingar samt i den del Knauf Gips KG:s påstående att artikel 15.2 i rådets förordning nr 17 hade åsidosatts underkändes.
98. Enligt artikel 61 i rättegångsreglerna för Europeiska unionens domstol gäller att domstolen ska upphäva tribunalens dom om ett överklagande är välgrundat. Domstolen kan sedan avkunna slutlig dom i saken, om det är möjligt i processen, eller återförvisa saken till tribunalen för ny prövning.
99. I förevarande fall, anser jag att processen är sådan att slutlig dom kan avkunnas i saken. Därför ska domstolen, enligt min uppfattning, avkunna slutlig dom avseende klagandens ansökan om nedsättning av det bötesbelopp som klaganden ålagts att betala genom det omtvistade beslutet.
100. Det påpekas att förutom bedömningen i punkterna 359 och 360 i den överklagade domen, fann förstainstansrätten också i punkt 356 i den överklagade domen att klaganden var det enda aktiva bolaget på den relevanta marknaden, som inte förvaltades av holdingbolaget Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG.(70) Sedd för sig, förklarar inte den omständigheten varför klaganden ålades att betala böterna.
101. Förstainstansrätten hade dock tidigare, i punkt 348 i den överklagade domen, funnit att Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG bara var ett holdingbolag utan personal som förvaltades av samma ledning och i samma lokaler som klaganden. Dessa omständigheter är enligt min uppfattning ägnade att visa att även om de två bolagen är olika juridiska personer, är det faktiskt klaganden som samordnar holdingbolagets Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG verksamhet och därför även övriga bolag i Knauf‑gruppen som holdingbolaget ägde.
102. Förstainstansrätten uttalade också i punkt 357 i den överklagade domen att de flesta handlingar från Knauf-gruppen som kommissionen hade funnit under utredningen var tryckta på klagandens brevhuvud. Det följer av domen i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen(71) att den bevisning som kommissionen finner vid utredningar om konkurrensbegränsande samverkan vanligtvis är fragmentarisk och spridd, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. Även om dessa skriftliga handlingar kanske endast utgör ett axplock av den bevisning som faktiskt var tillgänglig under utredningen, vilket klaganden menar är fallet i förevarande ärende, utgör de mycket övertygande bevisning om den nyckelroll klaganden utövade i fråga om Knauf-gruppens operationella verksamhet inom ramen för överträdelsen.
103. Till skillnad mot vad klaganden hävdar, anser jag inte att förstainstansrättens bedömning i punkt 358 i den överklagade domen, nämligen att klaganden var den enda part som hade kontakt med kommissionen under det administrativa förfarandet, i sig har en avgörande rättslig betydelse. Däremot tyder den på att klaganden har en nyckelroll inom Knauf-gruppen, vad överträdelsen anbelangar.(72) Enligt min uppfattning bekräftas detta av förstainstansrättens bedömning i punkt 347 i den överklagade domen, angående det faktum att klaganden på eget bevåg lämnade in omsättningssiffror för alla bolag i Knauf‑gruppen till kommissionen.
104. Klaganden menar att orsaken till att klaganden var det enda bolag som hade kontakt med kommissionen har att göra med att kommissionen, genom följebrevet till meddelandet om invändningar av den 19 april 2001, endast inledde ett formellt förfarande mot klaganden – trots att inspektioner även hade utförts hos andra bolag. Det påståendet är inte trovärdigt, med tanke på att klaganden i sitt svar på meddelandet om invändningar, som uppenbarligen redigerats i dennes namn, faktiskt inte bara yttrade sig över sitt eget uppträdande och sina egna förhållanden, utan också över Knauf-gruppens och andra bolags i Knauf-gruppen uppträdande. I likhet med vad kommissionen anger, finns det inte heller något som tyder på att hänvisningen till det administrativa förfarandet inför kommissionen i punkt 358 i den överklagade domen bara gäller den del av undersökningen som ägde rum efter meddelandet om invändningar och inte omfattar förfarandet fram till det tillfället.
105. Mot bakgrund av omständigheterna ovan i punkterna 100–104, anser jag att domstolen bör fastställa att kommissionen inte gjorde en felaktig bedömning när den fann att Knauf Gips KG var det bolag som samordnade Knauf-gruppen inom ramen för överträdelsen. Det sagda innebär enligt min uppfattning att talan inte kan vinna bifall på Knauf Gips KG:s grund rörande åsidosättande av artikel 15.2 i rådets förordning nr 17, som bolaget åberopade till stöd för sin talan i förstainstansrätten.
VIII – Rättegångskostnader
106. Enligt artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, vilken med stöd av artikel 118 i samma rättegångsregler är tillämplig i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet ska företaget förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Vad avser kostnaderna i målet vid förstainstansrätten som ledde fram till den överklagade domen hänvisas till punkt 2 i dess domslut.
IX – Förslag till avgörande
107. Jag föreslår därför att domstolen ska
– upphäva den dom som förstainstansrätten (tredje avdelningen) meddelade den 8 juli 2008 i mål T-52/03, Knauf Gips KG mot kommissionen, i den del Knauf Gips KG ålades ansvar för Knauf-gruppens handlingar samt i den del Knauf Gips KG:s talan inte vann bifall på den grunden att artikel 15.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG], hade åsidosatts,
– ogilla överklagandet i övrigt,
– ogilla Knauf Gips KG:s talan om ogiltigförklaring i förstainstansrätten, i den mån det, som grund för talan, görs gällande att artikel 15.2 i rådets förordning nr 17 har åsidosatts, och
– förplikta Knauf Gips KG att ersätta rättegångskostnaderna i föreliggande förfarande. Vad avser kostnaderna i målet vid förstainstansrätten som ledde fram till den dom från förstainstansrätten som det hänvisas till ovan i punkt 1, hänvisas till punkt 2 i domslutet i nämnda dom.