Mål C‑213/19
Europeiska kommissionen
mot
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 8 mars 2022
”Fördragsbrott – Artikel 4.3 FEU – Artiklarna 310.6 och 325 FEUF – Egna medel – Tullar – Mervärdesskatt – Skydd av Europeiska unionens ekonomiska intressen – Bedrägeribekämpning – Effektivitetsprincipen – Skyldighet för medlemsstaterna att ställa egna medel till Europeiska kommissionens förfogande – Medlemsstaternas ekonomiska ansvar vid förluster av egna medel – Import av textilier och skodon från Kina – Storskaligt och systematiskt bedrägeri – Organiserad brottslighet – Skenimportörer – Tullvärde – Undervärdering – Beskattningsunderlag för mervärdesskatt – Avsaknad av systematiska tullkontroller som är baserade på en riskanalys och som utförs innan de berörda varorna frigörs – Systematiskt ställande av garantier har inte skett – Metod som använts för att beräkna förluster av traditionella egna medel i samband med import som innebär en betydande risk för undervärdering – Statistisk metod baserad på genomsnittspriser som fastställts på unionsnivå – Tillåtlighet”
1. Talan om fördragsbrott – Domstolens behörighet – Talan som väckts mot en medlemsstat som utträtt ur Europeiska unionen – Avtalet om Förenade kungarikets utträde – Artikel 86 – Domstolens behörighet att pröva talan om fördragsbrott mot Förenade kungariket som väckts före och efter övergångsperiodens utgång
(Artikel 258 FEUF; avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, artiklarna 86, 136 och 160)
(se punkterna 120 och 121)
2. Talan om fördragsbrott – Förfarande – Det eftersträvade målet – Objektivt konstaterande av att en medlemsstat inte har iakttagit sina skyldigheter enligt EUF-fördraget eller enligt en sekundärrättsakt – Fastställande av huruvida det föreligger en överträdelse av unionsrätten i ett enskilt fall
(Artikel 258 FEUF)
(se punkt 162)
3. Talan om fördragsbrott – Saken – Yrkande om att en medlemsstat ska åläggas att vidta vissa bestämda åtgärder – Yrkande om tillhandahållande av fastställda traditionella egna medel – Upptagande till prövning
(Artikel 258 FEUF)
(se punkterna 182–189)
4. Europeiska unionens egna medel – Skydd för unionens finansiella intressen – Bekämpning av bedrägeri och annan olaglig verksamhet – Medlemsstaternas skyldigheter att införa effektiva och avskräckande sanktioner och kontrollåtgärder – Räckvidd – Överträdelser som innebär skada för Europeiska unionens finansiella intressen på tullområdet – Direkt samband mellan uppbörd av intäkter från tullar enligt Gemensamma tulltaxan och tillhandahållandet av motsvarande medel – Tullkontroller – Skyldighet att uppnå ett visst resultat – Kontrollåtgärdernas art ska fastställas med hänsyn till vad som utmärkande för bedrägeriet eller den olagliga verksamheten och inte på ett abstrakt och statiskt sätt
(Artikel 325 FEUF)
(se punkterna 209–220)
5. Talan om fördragsbrott – Bevis på fördragsbrott – Bevisbördan åligger kommissionen – Talan som grundar sig på antaganden – Ogillande av talan
(Artikel 258 FEUF)
(se punkt 221)
6. Medlemsstater – Skyldigheter – Allmän skyldighet som följer av artikel 4.3 FEU – Det konkreta genomförandet på ett visst område genom en specifik artikel – Fördragsbrott som konstaterats enbart med avseende på den specifika artikeln
(Artiklarna 4.3 FEU och 325.3 FEUF)
(se punkt 261)
7. Tullunion – Tillämpning av tullagstiftningen – Gemenskapens tullkodex – Unionens tullkodex – Kontrollåtgärder som ska vidtas av medlemsstaternas tullmyndigheter – Krav på att dessa åtgärder ska grundas på en riskanalys – Skyldighet att tillämpa riskhantering – Ställande av säkerhet – Nödvändigheten av att kräva en sådan säkerhet – Utrymme för skönsmässig bedömning för medlemsstaternas tullmyndigheter – Gränser – Skyldighet att iaktta effektivitetsprincipen – Räckvidd – Skyldighet att bokföra tullskulder
(Gemenskapens tullkodex, artiklarna 13 och 220.1; unionens tullkodex, artiklarna 46 och 105.3; kommissionens förordningar nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 3254/1994, artikel 248.1, och nr 2015/2447, artikel 244)
(se punkterna 272–298, 300, 301, 303, 305 och 333)
8. Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas fastställande och tillhandahållande – Medlemsstaternas ansvar – Räckvidd – Ett direkt samband mellan uppbörden av intäkterna från tullavgifterna och tillhandahållandet till kommissionen av motsvarande traditionella egna medel – Medlemsstaternas skyldighet att säkerställa en effektiv och fullständig uppbörd av egna medel
(Artikel 325.1 FEUF)
(se punkterna 346, 358, 359 och 362)
9. Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas fastställande och tillhandahållande – Undantag – Villkor – Force majeure eller andra skäl som inte kan tillskrivas en medlemsstat – Belopp som är omöjliga att uppbära – Förfarandet för fastställande av rätten till befrielse har inte iakttagits – Verkningar
(Rådets förordning nr 609/2014, artikel 13.2–13.4)
(se punkterna 380–395)
10. Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas fastställande och tillhandahållande – Ränta på belopp som tillhandahållits för sent – Den berörda medlemsstatens underlåtenhet att ställa medel till förfogande – Domstolens fastställande av fördragsbrott – Skyldighet att betala dröjsmålsränta – Undantag – Tillhandahållande av medel från reserver
(Rådets förordningar nr 1150/2000, artiklarna 9.1 och 11, och nr 609/2014, artiklarna 9.1 och 12)
(se punkterna 398–401)
11. Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas fastställande och tillhandahållande – Avsaknad av fastställande och tillhandahållande utan att det föreligger force majeure eller en absolut omöjlighet som inte kan tillskrivas den berörda medlemsstaten att uppbära medlen – Fördragsbrott
(Artikel 325 FEUF; rådets förordning nr 1150/2000, artiklarna 2, 6, 9, 10, 11 och 17; rådets förordning nr 609/2014, artiklarna 2, 6, 9, 10, 12 och 13; rådets beslut 2007/436 och 2014/335, artiklarna 2 och 8)
(se punkt 404)
12. Tullunion – Gemensamma tulltaxan – Tullvärde – Fastställande – Befogenhetsfördelning mellan unionen och medlemsstaterna – Medlemsstaternas exklusiva befogenhet och ansvar – Räckvidd
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 952/2013, artiklarna 70–74; rådets förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 648/2005, artiklarna 29–31)
(se punkterna 412 och 413)
13. Europeiska unionens egna medel – Medlemsstaternas fastställande och tillhandahållande – Avsaknad av fastställande och tillhandahållande utan att det föreligger force majeure eller en absolut omöjlighet att uppbära medlen som inte kan tillskrivas den berörda medlemsstaten – Omöjlighet att utföra kontroller – Tullmyndigheternas kännedom om att varorna är undervärderade – Systematisk godtagande av deklarerade värden – Uppskattning av förlusterna av egna medel på grundval av statistiska uppgifter – Tillåtet
(Artikel 325 FEUF)
(se punkterna 445–447)
14. Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Verkningar – Kommissionens skyldigheter – Skyldighet att säkerställa att domen följs – Räckvidd – Traditionella egna medel som ska betalas av en medlemsstat – Förlust av medel – Ny beräkning av det belopp som ska betalas – Bokföring av den gemensamma importvolym som anses vara undervärderad – Bokföring av skulder som krävs av den försumliga staten – Tillämpning av en statistisk metod för att fastställa värdet på den undervärderade importen
(Artikel 258 FEUF)
(Se punkterna 475, 517–519 och 526)
15. Talan om fördragsbrott – Domstolens behörighet – Gränser – Traditionella egna medel som ska betalas av en medlemsstat – Beräkning av beloppet – Domstolen saknar behörighet
(Artikel 258 FEUF)
(se punkterna 524 och 525)
16. Medlemsstater – Skyldigheter – Skyldigheten till lojalt samarbete – Genomförande av unionsrätten – Europeiska unionens egna medel – Skyldighet att underlätta kommissionens tillämpning av unionsrätten under domstolens kontroll – Räckvidd – Tillhandahållande till kommissionen av bestyrkande handlingar och andra relevanta handlingar – Omfattas – Underlåtenhet att tillhandahålla – Fördragsbrott
(Artiklarna 4.3 och 17 FEU)
(se punkterna 527, 584–586, 598, 600 samt punkt 1 i domslutet)
17. Europeiska unionens egna medel – Medel som härrör från mervärdesskatt – Grund för uttag – Beräkningsmetod – Direkt samband mellan uppbörden av skatten och ställandet av dessa medel till kommissionens förfogande – Skyldighet att säkerställa en effektiv och fullständig uppbörd av egna medel – Räckvidd – Egna medel som på grund av bedrägeri har undandragits unionens budget – Omfattas – Villkor – Nettomomsintäkter som faktiskt har påverkats av bedrägeriet
(Rådets förordning nr 1553/89, artikel 3)
(se punkterna 567–576)
Resumé
Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter i fråga om tullkontroll och tillhandahållande av unionens egna medel genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att bekämpa bedrägerier till följd av undervärdering av textilprodukter och skor från Kina:
Förenade kungariket borde ha beaktat riskprofilerna och de typer av tullkontroller som OLAF och kommissionen rekommenderade denna stat
Sedan den 1 januari 2005 har Europeiska unionen avskaffat samtliga kvoter för import av textil- och beklädnadsprodukter från bland annat Kina.
Under åren 2007, 2009 och 2015 skickade Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) meddelanden om ömsesidigt bistånd till medlemsstaterna och informerade dem bland annat om risken för en extrem undervärdering av import av textilprodukter och skor från Kina, vilken genomförs av ”skalföretag” som registrerats enbart i syfte att ge sken av att en bedräglig transaktion är lagenlig. Olaf uppmanade samtliga medlemsstater att övervaka sin import av sådana produkter, att utföra lämpliga tullkontroller och vidta lämpliga skyddsåtgärder vid misstanke om konstlat låga priser.
Olaf har i detta syfte utvecklat ett verktyg för riskbedömning grundat på uppgifter på unionsnivå. Detta verktyg, som grundar sig på beräkningen av ett genomsnitt som fastställts på grundval av ”korrigerade genomsnittspriser”, leder till ett ”lägsta godtagbara pris”, som används som en riskprofil eller risktröskelvärde för att medlemsstaternas tullmyndigheter ska kunna upptäcka de särskilt låga värden som har deklarerats för import och således sådan import som innebär en betydande risk för undervärdering.
Förenade kungariket deltog under åren 2011 och 2014 i kommissionens och Olafs övervakningsåtgärder i syfte att motverka vissa risker för bedrägerier vid undervärdering, dock utan att tillämpa de ”lägsta godtagbara priser” som beräknas enligt Olafs metod, eller rentav utan att genomföra de beslut om ytterligare uppbörd som dess myndigheter hade utfärdat efter en sådan tillämpning.
Vid flera bilaterala möten rekommenderade Olaf att de behöriga brittiska myndigheterna skulle använda sig av de riskindikatorer på unionsnivå i form av ”lägsta godtagbara pris”. Enligt Olaf ökade bedräglig import avsevärt till Förenade kungariket på grund av att de kontroller som utfördes av tullmyndigheterna i denna stat var olämpliga och uppmuntrade till att bedrägliga transaktioner som avsåg andra medlemsstater flyttades till Förenade kungariket. Enligt Olaf följde Förenade kungariket emellertid inte dess rekommendationer, utan lät tvärtom de berörda produkterna övergå till fri omsättning på den inre marknaden utan att genomföra lämpliga tullkontroller, vilket innebär att en väsentlig del av de tullar som ska betalas varken har tagits ut eller ställts till Europeiska kommissionens förfogande.
Kommissionen ansåg följaktligen att Förenade kungariket varken hade bokfört de korrekta tullbeloppen eller ställt de korrekta beloppen avseende traditionella egna medel och egna medel som härrör från mervärdesskatt på viss import av textilprodukter och skor från Kina till kommissionens förfogande. Kommissionen väckte därför talan med yrkande om att det skulle fastställas att denna stat hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionslagstiftningen om kontroll och övervakning i fråga om uppbörd av egna medel, såvitt avser tullagstiftning och mervärdesskatt.
Domstolen (stora avdelningen) bifaller i domen delvis kommissionens talan och slår i huvudsak fast att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten genom att inte vidta effektiva tullkontrollåtgärder och inte heller bokföra de korrekta beloppen avseende tullavgifter och har följaktligen inte tillhandahållit kommissionen det korrekta beloppet beträffande de traditionella egna medlen avseende viss import av textilprodukter och skor från Kina(1). Förenade kungariket har inte heller lämnat kommissionen alla uppgifter som är nödvändiga för att beräkna tullbeloppen och de egna medel som kvarstår att betala(2).
Domstolens bedömning
Domstolen underkänner inledningsvis Förenade kungarikets samtliga invändningar om rättegångshinder som bland annat avsåg kommissionens åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar till följd av vissa uttalanden som gjorts av tjänstemän vid kommissionen eller Olaf i samband med möten med administrationen angående de åtgärder som denna stat vidtagit för att bekämpa det ifrågavarande bedrägeriet i form av undervärdering.
Domstolen erinrar om att ingen med framgång kan åberopa ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar om det inte föreligger några försäkringar som har väckt grundade förhoppningar. Även om det föreligger sådana förhoppningar kan en medlemsstat inte åberopa denna princip för att hindra att domstolen objektivt fastställer att medlemsstaten har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EUF-fördraget.
I sak konstaterar domstolen, för det första, att talan ska bifallas såvitt avser den grund som avser underlåtenhet att uppfylla de skyldigheter som följer av unionsrätten i fråga om skydd av unionens ekonomiska intressen och bedrägeribekämpning samt skyldigheter enligt unionens tullagstiftning. Domstolen framhåller först och främst medlemsstaternas skyldigheter att uppnå ett visst resultat enligt artikel 325.1 FEUF. För att bekämpa överträdelser som kan hindra en effektiv och fullständig uppbörd av unionens egna medel, som bland annat omfattar tullar, och som följaktligen riskerar att skada unionens ekonomiska intressen, ska medlemsstaterna föreskriva tillämpning inte bara av lämpliga påföljder, särskilt straffrättsliga påföljder vid grovt bedrägeri eller annan allvarlig olaglig verksamhet, utan även effektiva och avskräckande åtgärder för tullkontroller. Arten av de tullkontrollåtgärder som medlemsstaterna ska vidta för att uppfylla kraven i denna bestämmelse kan inte fastställas på ett abstrakt och statiskt sätt, eftersom det beror på vad som är utmärkande för bedrägeriet eller sådan annan olaglig verksamhet, vilket kan förändras över tiden.
Även om artikel 325.1 FEUF ger medlemsstaterna en viss handlingsfrihet och valfrihet vad gäller tullkontrollåtgärder i förevarande fall med hänsyn till särdragen hos det aktuella bedrägeriet i form av undervärdering, är det uppenbart att den ordning för tullkontroll som Förenade kungariket infört för att bekämpa nämnda bedrägeri, genom att den med några få undantag var begränsad till uppbörd av tull i efterhand, stred mot effektivitetsprincipen i artikel 325.1 FEUF. Domstolen medger att de gemensamma kriterier som Olaf och kommissionen har rekommenderat medlemsstaterna i fråga om risker som ingår i den gemensamma ramen för riskhantering förvisso inte är bindande. Artikel 325.1 och 325.3 FEUF innebär emellertid ett nära samarbete mellan medlemsstaterna och unionen, å ena sidan, och medlemsstaterna själva, å andra sidan. Medlemsstaterna ska därför ta vederbörlig hänsyn till dessa kriterier och till och med följa dem om de inte har utvecklat nationella kriterier som är minst lika effektiva som dem som unionen har rekommenderat.
Enligt unionens tullagstiftning, jämförd med artikel 325 FEUF, borde Förenade kungariket således åtminstone vid definitionen av dess system för riskanalys och riskhantering under överträdelseperioden ha tagit vederbörlig hänsyn till riskprofilerna och de typer av tullkontroller som Olaf och kommissionen rekommenderade denna stat. Under dessa omständigheter kunde inte Förenade kungariket, i avvaktan på slutförandet av dess arbete med att införa egna risktröskelvärden som påstods vara mer effektiva, vägra att tillämpa en riskprofil av något slag som skulle göra det möjligt att, före tullklareringen av varorna, identifiera import till mycket låga priser som medför en betydande risk för undervärdering i syfte att tillämpa tullkontroller innan varorna övergår till fri omsättning. Domstolen preciserar att i ett sådant sammanhang med omfattande bedrägerier i form av undervärdering som de nu aktuella krävs det för ett effektivt skydd av unionens ekonomiska intressen inte bara inrättandet av en riskprofil utan även systematiska krav på ställande av säkerhet för den aktuella importen. I förevarande fall har Förenade kungariket endast i yttersta undantagsfall krävt att säkerhet ska ställas, och dessa säkerheter återbetalades dessutom efter det att de betalningskrav som de var hänförliga till avskrevs. Domstolen konstaterar vidare att Förenade kungariket, genom att beräkna tullbeloppen i fråga om denna import på grundval av felaktiga värden, eftersom dessa uppenbart var alltför låga, och därefter genom att bokföra dessa tullbelopp, i strid med unionens tullagstiftning, inte på ett effektivt sätt bokfört samtliga utestående tullar.
För det andra erinrar domstolen, för att delvis godta grunden avseende underlåtenhet att uppfylla de skyldigheter som uppställs i unionsrätten vad gäller tillhandahållande av traditionella egna medel i form av tullar, först och främst om att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa unionens anspråk på egna medel så snart som medlemsstaternas myndigheter kan beräkna de anspråk som följer av en tullskuld och fastställa vem som är skyldig att betala dessa. Medlemsstaterna ska därefter ställa unionens egna medel till kommissionens förfogande, varvid de ska vidta alla nödvändiga åtgärder i detta avseende. Administrationen av unionens system för egna medel ankommer således på medlemsstaterna och det är endast medlemsstaterna som ansvarar för denna administration. Det direkta sambandet mellan uppbörden av inkomster från tullar och ställandet av motsvarande medel till kommissionens förfogande medför en skyldighet för medlemsstaterna att skydda unionens ekonomiska intressen och att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera en fullständig och effektiv uppbörd av dessa tullar.
I förevarande fall konstaterar domstolen att artikel 325.1 FEUF och unionens tullagstiftning har åsidosatts, eftersom Förenade kungariket inte vidtog åtgärder under överträdelseperioden för att säkerställa att tullvärdena för den aktuella importen fastställdes till rätt nivå, såsom kontroller som utförts före tullklareringen och skyldigheten att ställa säkerhet för import som medför en betydande risk för undervärdering. Tullskulderna beräknades således av denna stat på grundval av felaktiga värden och de utförda kontrollernas olämpliga karaktär fick till följd att samtliga egna medel avseende den berörda importen inte ställts till kommissionens förfogande. Förenade kungariket har, genom att underlåta att kontrollera riktigheten av de värden för de aktuella varorna som deklarerats i enlighet med unionsrätten innan de övergick till fri omsättning, skapat en oåterkallelig situation som ledde till betydande förluster av unionens egna medel för vilka Förenade kungariket ska hållas ansvarig.
Domstolen godtar vidare kommissionens anmärkning att Förenade kungariket har åsidosatt unionens tullagstiftning genom att inte ställa egna medel till kommissionens förfogande för den import som är hänförlig till den gemensamma tullaktionen Snake, vilken samordnats av Olaf. De tilläggstullar som begärts i beslut som utfärdats av Förenade kungariket hade nämligen beaktats, delgetts gäldenärerna och bokförts i enlighet med unionsrätten. Dessa anspråk hade emellertid ännu inte uppburits och det hade inte ställts någon säkerhet för dessa när Förenade kungariket beslutade att avskriva dessa beslut och stryka de aktuella beloppen i bokföringen.
Domstolen erinrar om att medlemsstaterna enligt unionens tullagstiftning ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de belopp som motsvarar de fastställda anspråken tillhandahålls kommissionen. I förevarande fall är beräkningen av dessa belopp behäftad med ett administrativt fel som begåtts av tullmyndigheterna i Förenade kungariket, vilka var skyldiga att rätta felet genom att på nytt fastställa tullvärdet på grundval av en av de metoder som föreskrivs i unionens tullagstiftning i detta avseende. Denna slutsats gäller även för deras beslut att inte utfärda dessa beslut på nytt efter att ha rättat dem. I detta avseende ankommer det på medlemsstaterna att tillämpa unionens tullagstiftning, vilket de är ensamt ansvariga för, och Förenade kungariket har, genom att besluta att avskriva besluten om uppbörd hellre än att på nytt utfärda dessa efter att ha rättat dem genom att tillämpa beräkningar som är förenliga med unionens tullagstiftning – i strid med unionsrätten – inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de fastställda beloppen ställs till kommissionens förfogande. Domstolen konstaterar vidare att Förenade kungariket inte har iakttagit det förfarande som föreskrivs i unionens tullagstiftning för att kunna befrias från skyldigheten att ställa de aktuella beloppen till kommissionens förfogande. För att avfärda de skäl som Förenade kungariket har åberopat till stöd för att denna stat ska befrias från skyldigheten att ställa egna medel till kommissionens förfogande som härrör från de tullar som fastställts i de ovannämnda beslut, vilka grundar sig på det förhållandet att det var skenföretag eller insolventa företag som var betalningsskyldiga för dessa tullar, påpekar domstolen att om dessa tullar visar sig vara omöjliga att uppbära hos de berörda företagen, beror detta på ett dubbelt administrativt fel som kan tillskrivas myndigheterna i denna stat. Slutligen konstaterar domstolen att denna stat inte heller hade iakttagit sin accessoriska skyldighet att betala dröjsmålsränta på de egna medel som inte ställts till kommissionens förfogande.
Vad gäller frågan huruvida Förenade kungariket hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten i fråga om egna medel genom att specifikt inte ställa egna medel till kommissionens förfogande motsvarande ett belopp som fastställts för varje år som ingår i överträdelseperioden, det vill säga totalt 2 679 637 088,86 euro, konstaterar domstolen att det är medlemsstaternas exklusiva befogenhet och ansvar att säkerställa att de deklarerade tullvärdena fastställs med iakttagande av bestämmelserna i unionens tullagstiftning om fastställandet av tullvärdet. Eftersom tullmyndigheterna i Förenade kungariket i förevarande fall hade underlåtit att vidta lämpliga åtgärder på ett tillräckligt systematiskt sätt, övergick stora volymer uppenbart undervärderade importvaror till fri omsättning, utan någon möjlighet att återkalla dem i syfte att utföra fysiska kontroller. Eftersom denna underlåtenhet gjorde det omöjligt att fastställa tullvärdet på grundval av en av de metoder som föreskrivs i unionens tullagstiftning, gjorde kommissionen en riktig bedömning när den använde andra metoder för att fastställa tullvärdet. Domstolen konstaterar även att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den använde sig av möjligheten, som utgör en del av systemet för unionens egna medel, att väcka fördragsbrottstalan vid domstolen för att få till stånd en prövning av förevarande tvist mellan kommissionen och Förenade kungariket beträffande denna stats skyldighet att ställa ett visst belopp i egna medel till kommissionens förfogande.
Vad slutligen gäller beräkningen av förlusten av egna medel preciserar domstolen att i en situation där den omständigheten att kontrollerna inte kunde utföras var en följd av tullmyndigheternas underlåtenhet att utföra kontroller för att verifiera varornas verkliga värde, är det tillåtet att tillämpa en metod som grundar sig på statistiska uppgifter snarare än en metod för att fastställa tullvärdet på de berörda varorna på grundval av direkta bevis. Den prövning som domstolen gör inom ramen för förevarande förfarande ska huvudsakligen syfta till att kontrollera dels att denna metod är motiverad med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, dels att den är tillräckligt precis och tillförlitlig. Domstolen underkänner i detta avseende delvis den beräkning som kommissionen gjort och slår fast att denna institution, på grund av att det föreligger en bristande överensstämmelse mellan yrkandena i ansökan och skälen för ansökan samt den betydande osäkerhet som följer därav vad gäller riktigheten av de belopp avseende egna medel som kommissionen begär, inte har styrkt samtliga dessa belopp. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet godtar domstolen emellertid den metod som kommissionen tillämpade för att uppskatta förlusterna av traditionella egna medel för en del av överträdelseperioden, eftersom denna metod visat sig vara tillräckligt precis och tillförlitlig för att inte leda till en uppenbar överskattning av nämnda förluster. Domstolen preciserar även att det inte ankommer på domstolen att sätta sig i kommissionens ställe genom att själv beräkna de exakta beloppen för de traditionella egna medel som Förenade kungariket ska betala. Domstolen kan nämligen antingen bifalla eller, helt eller delvis, avslå de yrkanden som anges i kommissionens ansökan, utan att för den skull ändra omfattningen av dessa yrkanden. Det ankommer däremot på kommissionen att göra en ny beräkning av de förluster av unionens egna medel som återstår att betala med beaktande av angivelserna i domstolens dom avseende förlusternas omfattning och det värde till vilket de ska fastställas.