Förenade målenT‑546/13, T‑108/14 och T‑109/14

Ante Šumelj m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Kroatiens anslutning till unionen – En före anslutningen beslutad återkallelse av nationell lagstiftning om inrättande av ett exekutionstjänstemannaämbete – Skada för de personer som tidigare utsetts till offentliga exekutionstjänstemän – Kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder för säkerställande av att anslutningsåtagandena fullgörs – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Artikel 36 i anslutningsakten”

Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen) av den 26 februari 2016

1.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – EU-institutionernas åsidosättande av en rättslig skyldighet att agera – Kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder för säkerställande av att Republiken Kroatiens anslutningsåtaganden avseende landets rättsväsende fullgörs – Underlåtenhet att vidta åtgärder för att förhindra upphävandet av en lag om offentliga exekutionstjänstemän – Skyldighet för kommissionen att agera – Föreligger inte – Avsaknad av rättsstridighet som kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen

(Artikel 17.1 FEU; artikel 340, andra stycket FEUF; 2012 års anslutningsakt, artikel 36 och bilaga VII)

2.      Internationella avtal – Unionens avtal – Tredje lands fullgörande av avtalsenliga skyldigheter – Kommissionens kontroll av att avtalet tillämpats korrekt

(Artikel 17.1 FEU)

3.      Unionsrätt – Principer – Skydd av berättigade förväntningar – Villkor – Kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder för att hindra en stat som ansluter sig till unionen från att upphäva en lag som ingår i den reform av landets rättsväsende som avses i anslutningsakten – Kommissionens stöd för antagandet av lagen – Ingen skyldighet för den anslutande staten att behålla gällande lag – Berättigade förväntningar föreligger inte

(2012 års anslutningsakt, artikel 36 och bilaga VII)

1.      När det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan institutionernas underlåtenhet endast ge upphov till skadeståndsansvar för unionen i den mån institutionerna har överträtt en rättslig skyldighet att agera som följer av en unionsrättslig bestämmelse. Kravet på en överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter är även tillämpligt när det rör sig om en ansvarsgrundande underlåtenhet.

Vad gäller Republiken Kroatiens åtaganden enligt bilaga VII i anslutningsakten, avseende inrättandet av ett oberoende och effektivt rättsväsen och iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, är det endast en underlåtelse att uppfyllda dessa åtaganden som kan grunda en skyldighet för kommissionen. Åtagande nr 1, som allmänt hänvisar till strategin för domstolsreformen och till de kroatiska myndigheternas handlingsplan, utan närmare preciseringar, medför således ingen skyldighet för de kroatiska myndigheterna att inrätta ett offentligt exekutionstjänstemannaämbete. Den reformstrategi och den handlingsplan som nämns i bilaga VII till anslutningsakten hänvisade nämligen inte till strategin för domstolsreformen och till den handlingsplan som var i kraft vid tidpunkten för undertecknandet av anslutningsakten som föreskrev ett inrättande av ett offentligt exekutionstjänstemannaämbete, eftersom det under perioden för övervakning av anslutningsåtagandena är vanligt förekommande att den anslutande staten vidtar kompletterande eller korrigerande åtgärder, framför allt när nedslående resultat har konstaterats av kommissionen. Därav kan man dock inte sluta sig till att de kroatiska myndigheterna hade helt fria händer att ändra strategin för reformen och den handlingsplan som var i kraft vid tidpunkten för undertecknandet av anslutningsakten. Med beaktande av bestämmelserna i anslutningsakten, särskilt artikel 36 i bilaga VII, har dessa myndigheter en skyldighet att fullgöra inte bara åtagande nr 1, utan även samtliga av de övriga åtaganden som anges i nämnda bilaga, bland annat åtagande nr 2, nr 3, nr 6 och nr 9.

När det gäller åtagande nr 3 ska det framhållas att detta enbart avser rättsväsendets effektivitet, och att det ingalunda medför ett krav på att behörigheten att verkställa domstolsavgöranden ska tillerkännas ett särskilt organ enligt på förhand definierade förfaranden. Systemet för verkställighet av domstolsavgöranden i medlemsstaterna regleras nämligen inte av unionsrätten, och ingår därmed inte heller i de delar av unionens regelverk som måste anammas av en anslutande stat. Fördraget liksom Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller endast vissa principer som ska styra rättskipningen i medlemsstaterna, som till exempel domstolarnas opartiskhet eller oskuldspresumtionen, samt vissa regler som syftar till att säkerställa det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna, vid behov genom tillnärmning av nationell lagstiftning. Det går således inte att av åtagande nr 3 utläsa någon skyldighet att låta verkställighetsförfarandena skötas av offentliga exekutionstjänstemän. Den enda skyldighet som de kroatiska myndigheterna har är att säkerställa verkställighetsförfarandenas effektivitet, och detta oberoende av vilka metoder som införs för detta ändamål.

Således är det inget av dessa åtaganden i bilaga VII till anslutningsakten som medför en skyldighet för Republiken Kroatien att införa ett offentligt exekutionstjänstemannaämbete och därmed inte heller någon skyldighet för kommissionen att, av detta skäl, tillgripa de handlingsmetoder som föreskrivs i artikel 36 i anslutningsakten för att hindra upphävandet av en lag om offentliga exekutionstjänstemän. Härav följer även att det inte kan anses att kommissionen, genom att inte tillgripna dessa handlingsmetoder, godkände ändringen av anslutningsåtagandena i strid med anslutningsfördraget och artikel 26 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 med rubriken ”Pacta sunt servanda”. Eftersom artikel 36 i anslutningsakten syftar till att närmare ange kommissionens skyldigheter enligt artikel 17 FEU i samband med Republiken Kroatiens anslutning till unionen, kan inte heller artikel 17 FEU anses ha åsidosatts.

(se punkterna 42, 46–49, 51–54, 57 och 71)

2.      Se domen.

(se punkt 70)

3.      Ingen kan åberopa ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar om administration inte gett några tydliga försäkringar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa utgör en sådan försäkran.

När det gäller kommissionens påstådda underlåtenhet att vidta åtgärder för att säkerställa fullgörandet av anslutningsåtaganden som gjorts av en stat som har upphävt en lag om offentliga exekutionstjänstemän, vars antagande följde handlingsplanen för denna stats domstolsreform, vilken var i kraft vid tidpunkten för undertecknandet av anslutningsakten och vilken nämndes i statens anslutningsakt, kan den omständigheten att kommissionen enligt vad som påståtts deltog vid utarbetandet av lagen om offentliga exekutionstjänstemän, finansierade den, och kanske till och med tog initiativet till den, inte i sig utgöra en tydlig försäkran från kommissionen om att denna betraktade inrättandet av offentliga exekutionstjänstemän som det enda sättet för att fullgöra anslutningsåtagandena. Med hänsyn till att denna anslutningsakt inte angav någon skyldighet för den anslutande staten att inrätta exekutionstjänstemannaämbetet krävs det för att sådana tydliga försäkringar ska anses styrkta att dessa inledande åtgärder till stöd för lagen om offentliga exekutionstjänstemän även har följts av senare samstämmiga och uttryckliga åtgärder av samma innebörd.

(se punkterna 73 och 75)