FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen)

den 18 september 1997
(1)

”Aktioner i form av gratis leverans av jordbruksprodukter till befolkningen iGeorgien, Armenien, Azerbajdzjan, Kirgisistan och Tadjikistan - Skyldighet föranbudsgivaren att betala en expeditionsavgift”

I de förenade målen T-121/96 och T-151/96,

Mutual Aid Administration Services NV (MAAS), bolag bildat enligt belgisk rätt,Antwerpen, Belgien, företrätt av advokaterna Jan Tritsmans och KoenraadMaenhout, Antwerpen, delgivningsadress: advokatbyrån René Faltz, 6, rue HeinrichHeine, Luxemburg

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Blanca Vilá Costa, nationelltjänsteman med förordnande vid kommissionen och Hubert van Vliet, rättstjänsten,i egenskap av ombud, delgivningsadress: Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten,Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg

svarande,

angående talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut genom vilka sökandenanmodas att betala en expeditionsavgift,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts samt domarna P. Lindh och J.D. Cooke,

justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den5 juni 1997,

följande

Dom

Bakgrund

1.

    Sökanden, Mutual Aid Administration Services NV, är ett sjötransportföretag.

2.

    Den 4 augusti 1995 utfärdade rådet förordning (EG) nr 1975/95 om aktioner i formav gratis leverans av jordbruksprodukter till befolkningen i Georgien, Armenien,Azerbajdzjan, Kirgisistan och Tadjikistan (EGT L 191, s. 2, nedan kallad förordningnr 1975/95). Kommissionen utfärdade genom förordning (EG) nr 2009/95 av den18 augusti 1995 (EGT L 196, s. 4, nedan kallad förordning nr 2009/95) föreskrifterför tillämpning av ovannämnda förordning.

Mål T-121/96

3.

    Kommissionen utfärdade förordning nr (EG) 2781/95 av den 1 december 1995 omtransporter i samband med gratisleveranser av rågmjöl till Georgien, Armenien,Azerbajdzjan och Tadzjikistan (EGT L 289, s. 5, nedan kallad förordning nr2781/95) med stöd av förordning nr 1975/95.

4.

    I denna förordning föreskrivs ett anbudsförfarande avseende leveranskostnadernaför 23 000 ton rågmjöl.

5.

    I enlighet med artikel 1.1 och artikel 2.1. b i förordning nr 2009/95 omfattaranbudsgivarens förpliktelser leverans av mjöl fritt hamn eller järnvägsstation inomgemenskapen med transportmedel till lastningsplats och vid leveransstadium somskall fastställas i anbudsinfordran.

6.

    Parti nr 3 i denna anbudsinfordran tilldelades sökanden den 18 december 1995.Denna meddelades om detta via fax och ordinarie postgång samma dag. Detta parti

bestod av en leverans av dels 2 500 ton netto till Armenien, tillgängliga iAntwerpens hamn från den 18 januari 1996, dels 2 000 ton netto till Georgien,tillgängliga i Rotterdams hamn från den 15 januari 1996. Den ersättning somsökanden betalades för detta uppdrag uppgick till 12 541 273 BEF.

7.

    Till den skrivelse i vilken kommissionen informerade sökanden om tilldelningenbifogades utdrag ur en diplomatisk not som med stöd av artikel 10.5 i förordningnr 2009/95 upprättades den 10 oktober 1995 mellan kommissionen och de georgiskamyndigheterna (nedan kallat noten). I skrivelsen uppmanades sökanden att läsautdragen noggrant och att iaktta de instruktioner som avser betalning av kostnaderför lossning och transport.

8.

    I enlighet med förordning nr 2009/95 samt med noten stod det sökanden fritt attorganisera den sjötransport som skulle företas, men att den var skyldig att överlåtalossningen av fartygen i de georgiska hamnarna och den påföljande transporten tilldestinationsorten till de georgiska myndigheterna.

9.

    Sökanden slöt för sjötransporten av det tilldelade partiet följaktligen ett certepartimed en redare enligt COP (customs of the port). Det föreskrevs uttryckligen att detinte skulle erläggas någon ersättning för expeditionsavgift. Expeditionsavgiften ären bonus som lossningsföretaget erhåller om lossningen tar kortare tid än vad manhar kommit överens om.

10.

    I artikel 10.5 i förordning nr 2009/95 föreskrivs att betalningen för lossningen ochtransporten samt försenings- och expeditionsavgifter som skall erläggas till degeorgiska myndigheterna skall ske på det sätt och enligt de villkor som fastställtsi noten. Förseningsavgiften (”demurrage”) är den ersättning som ägaren till ettfartyg erhåller för den skada han åsamkas av att den ursprungligen angivnalossningstiden förlängs och att han därigenom inte kan företa någon ny transportunder denna försening. Det är vanligtvis det företag som har ansvaret förlossningen som skall erlägga denna ersättning.

11.

    I punkt 5 i noten föreskrivs att betalningen för lossningen och för transporten skallha erlagts till 70 procent före det att fartyget anländer, på grundval av dekvantiteter som har transporterats.

12.

    I punkt 6 anges att resterande 30 procent samt ersättning för försening ochexpeditionsavgift skall beräknas av kommissionen med stöd av de ”time sheet” somhar upprättats före det att fartyget avgick och som har undertecknats av kaptenenoch hamnmyndigheterna i Poti eller Batami. Varken försenings- ellerexpeditionsavgift skall betalas direkt till hamnmyndigheterna.

13.

    I punkt 9 anges att expeditionsavgift samt ersättning försening skall beräknas pågrundval av följande uppgifter:

-    arbetstid från måndag klockan 8.00 till klockan fredag 18.00, 24 timmar perdygn utan avbrott,

-    den tid då det har regnat skall dras av från den tid som har förlöpt,

-    efter det att den tid som har avtalats för lossning har löpt ut skall den tidsom det har regnat inte längre beaktas,

-    lossningstarifferna som skall iakttas för varje hamn är följande:

    ”bulk wheat - vacuvator” : 1 300 ton

    ”grab” :    2 500 ton

    ”big bags/pallets” :    350 ton

    ”unpalletised sacks and cartons” :     250 ton.

14.

    I punkt 7 föreskrivs att efter det att kommissionen har angivit det belopp somanges i punkt 6 skall operatören - i detta fall sökanden - erlägga betalning inomen frist om femton dagar. Betalningsbeviset skall sändas till kommissionen.

15.

    Varorna lossades i Batumis hamn mellan den 8 och den 15 februari 1996.

16.

    Kommissionen skickade den 6 maj 1996 en beräkning till sökanden via fax av debelopp som skulle erläggas till de georgiska myndigheterna, med angivande av attsökanden var skyldig att betala ett belopp om 21 967, 19 USD såsomexpeditionsavgift. Till denna skrivelse var bifogad en handling som kommissionenhade benämnt ”port of Batumi time sheet - dispatch (demurrage calculation)”vilken innehöll samtliga uppgifter som var nödvändiga för beräkningen av denexpeditionsavgift sökanden var skyldig. Bland annat angavs namnet på det fartygsom skulle lossas, dess tonnage, beräknad lossningstakt, ankomstdatum, lossningstid,dagstariffen för expeditionsavgiften och totalbeloppet för den expeditionsavgift somskulle betalas.

17.

    Mellan den 10 maj och den 25 juli 1996, då kommissionen sände sitt sista faxutväxlade sökanden och kommissionen ett antal skrivelser och fax i vilka sökandenbestred skyldigheten att erlägga betalning för expeditionsavgift, medankommissionen ansåg att sökanden var skyldig att erlägga ersättning förexpeditionsavgift enligt artikel 10.5 i förordning nr 2009/95.

18.

    Kommissionen avslog i fax av den 25 juli 1996 sökandens erbjudande att göra uppsaken i godo och angav att det belopp som sökanden var skyldig att betala intekunde vara föremål för förhandling.

19.

    Sökanden betalade den 26 juli 1996 ersättning för expeditionsavgift, för att undvikaatt den säkerhet bolaget ställt skulle förverkas.

Mål T-151/96

20.

    Kommissionen utfärdade den 12 mars 1996 förordning (EG) nr 449/96 omtransporter i samband med gratisleveranser av fruktsaft, fruktsylt och vetemjöl tillArmenien och Azerbajdzjan (EGT L 62, s. 4, nedan kallad förordning nr 449/96).

21.

    I denna förordning föreskrivs ett anbudsförfarande avseende leveranskostnadernaför 3 800 ton fruktsaft, fruktsylt och vetemjöl.

22.

    Kommissionen tilldelade sökanden genom beslut av den 27 mars 1996 transportenav detta parti. Sökanden informerades om detta genom rekommenderat brev avden 28 mars 1996. Till denna skrivelse bifogades utdrag ur noten som var identiskamed de som hade bifogats den skrivelse som hade sänts till sökanden i mål T-121/96 (se ovan punkterna 7 och 8).

23.

    Sökanden slöt för sjötransporten av det tilldelade partiet därefter ett certeparti meden redare enligt COP. Det föreskrevs uttryckligen att det inte skulle erläggas någonersättning för expeditionsavgift.

24.

    Varorna transporterades med tre fartyg och lossades i Batumis hamn från den 15till den 31 maj 1996.

25.

    Den 27 augusti 1996 sände kommissionen via fax och ordinarie postgång sökandenen beräkning av det belopp som skulle betalas till de georgiska myndigheterna,vilken omfattade belopp avseende expeditionsavgift om 3 934,02 USD, 1 705 USDrespektive 375 USD, till ett totalbelopp om 6 014,02 USD.

26.

    Sökanden bestred denna beräkning i ett fax av den 29 augusti 1996. Likväl betaladesökanden beloppen avseende expeditionsavgift i syfte att undvika att den säkerhetbolaget ställt skulle förverkas.

Förfarande och parternas yrkanden

27.

    Sökanden väckte i två fall talan om ogiltigförklaring genom ansökan inlämnad tillförstainstansrättens kansli den 5 augusti respektive den 24 september 1996, vilkaregisterades under målnummer T-121/96 respektive T-151/96.

28.

    Ordföranden för fjärde avdelningen beslutade, med tillämpning av artikel 50 irättegångsreglerna, i beslut av den 9 december 1996 att förena de två målen vadavser det skriftliga och muntliga förfarandet.

29.

    Parternas har vid sammanträdet den 5 juni 1997 hållit sina pläderingar och svaratpå förstainstansrättens frågor.

30.

    Efter att under sammanträdet ha hört parterna avseende denna fråga, beslutadeförstainstansrätten (fjärde avdelningen) att de två målen även skulle förenas vadavser domen.

31.

    Sökanden har i mål T-121/96 yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara kommissionens beslut genom vilka sökanden anmodas attbetala en expeditionsavgift om 21 967,19 USD, och fastslå att sökanden inteär skyldig att betala någon expeditionsavgift till de georgiska myndigheterna,

-    förplikta kommissionen att ersätta sökanden med ett belopp om 21 967,19USD, jämte ränta, som beräknas i enlighet med den i Belgien enligt laggällande räntefoten om 8 procent per år, från och med den 30 juli 1996, och

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

32.

    Sökanden har i mål T-151/96 yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara kommissionens beslut av den 27 augusti 1996 genom vilketsökanden anmodas att betala en expeditionsavgift om 6 014,02 USD, ochföljaktligen fastslå att sökanden inte är skyldig att betala någonexpeditionsavgift till de georgiska myndigheterna,

-    förplikta kommissionen att ersätta sökanden med ett belopp om 6 014,02USD, jämte ränta, som beräknas i enlighet med den i Belgien enligt laggällande räntefoten om 7 procent per år, från och med den 1 september1996, och

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

33.

    Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

-    förklara att talan i mål T-121/96 inte kan tas upp till sakprövning och iandra hand att den skall ogillas,

-    ogilla talan i mål T-151/96, och

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Yrkandena om att förstainstansrätten skall förklara att talan i mål T-121/96 intekan tas upp till sakprövning

Parternas argument

34.

    Kommissionen har i sin duplik gjort gällande att talan i mål T-121/96 inte kan tasupp till sakprövning då den har väckts för sent. Enligt kommissionen delgavssökanden det omtvistade beslutet redan den 6 maj 1996, varför övriga i ansökan omnämnda kommissionsbeslut endast bekräftar det omtvistade beslutet. Talan, somväcktes den 5 augusti 1996, har således inte väckts i rätt tid.

35.

    Kommissionen har tillagt att invändningen om rättegångshinder som framställdesi dupliken inte är oförenlig med artikel 48.2 i rättegångsreglerna enligt vilken nyagrunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsligaeller faktiska omständigheter som framkommit först under det skriftliga förfarandet.Enligt kommissionen framgår det av rättspraxis att de skäl till att inte ta upp talantill prövning som utgör tvingande rätt, såsom att fristen för att väcka talan har löptut, vilka förstainstansrätten skall behandla ex officio, kan åberopas av parternaoberoende av vilket skede förfarandet befinner sig i (se i detta avseendegeneraladvokat Darmons förslag till avgörande till domstolens dom av den 10 mars1989 i mål 126/87, Del Plato mot kommissionen, Rec. 1989, s. 643, punkterna 9 och10).

36.

    Sökanden har under sammanträdet gjort gällande att fristen om två månader hariakttagits, samtidigt som den bekräftar att förevarande talan har väckts med stödav artikel 173 fjärde stycket i EG-fördraget. Enligt sökanden började fristen i dettafall att löpa först den 4 juni 1996, då kommissionen med ett nytt fax informeradedenna om det exakta innehållet samt om motiveringen till faxet av den 6 maj 1996,på så sätt att den först från och med detta tillfälle kunde utöva rätten att väckatalan (förstainstansrättens dom av den 7 mars 1995 i mål T-432/93, T-433/93 ochT-434/93, Socurte m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-503, punkt 49).

37.

    Sökanden har i andra hand under sammanträdet hävdat att skrivelsen av den 10maj 1996, genom vilken den upplyste kommissionen om att den för att genomföradet transportuppdrag som den hade tilldelats, hade slutit ett certeparti enligt COP,utgör en ny omständighet. Kommissionen har således fattat ett nytt beslut om vilketsökanden informerades via fax den 4 juni 1996, i vilket denna nya omständighetbeaktades (se e contrario, förstainstansrättens dom av den 15 mars 1995 i målT-514/93, Cobrecaf m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-621, punkt 47).

Förstainstansrättens bedömning

38.

    Det framgår av en fast rättspraxis att tidsfristen för att väcka talan enligt artikel 173i fördraget utgör tvingande rätt och något som varken parterna eller domstolen kanråda över eftersom de upprättades för att säkerställa tydlighet och säkerhet irättsliga situationer och för att undvika diskriminerande eller godtycklig behandlingi rättsliga förfaranden (se bland annat domstolens domar av den 15 januari 1987i mål 152/85, Misset mot rådet, Rec. 1987, s. 223, punkt 11 och av den 23 januari1997 i mål C-246/95, Coen, REG 1997, s. I-403, punkt 21).

39.

    I enlighet med artikel 113 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten när som helstpå eget initiativ pröva om talan skall avvisas till följd av att det föreligger etträttegångshinder som inte kan avhjälpas. Den tidsfrist om två månader som i artikel173 femte stycket i fördraget föreskrivs för väckande av talan är ett villkor förupptagande till sakprövning som för denna utgör tvingande rätt. Det ankommer idetta fall således på förstainstansrätten att ex officio granska om denna frist hariakttagits.

40.

    Tidsfristen för att väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut börjar enligt artikel173 femte stycket i fördraget att löpa då det delges den person till vilken det ärriktat. Det framgår av en fast rättspraxis att delgivningen syftar till att göra detmöjligt för den berörde att på ett ändamålsenligt sätt få reda på att det föreliggerett beslut och på de skäl institutionen har för att motivera det. För att ett beslutskall anses vara delgivet på ett korrekt sätt skall det ha meddelats adressaten ochdenne skall ha haft möjlighet att få kännedom om det (se senastförstainstansrättens dom av den 3 juni 1997 i mål T-196/95, H mot kommissionen,ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 31).

41.

    Det skall således fastställas om faxet av den 6 maj 1996 utgör ett beslut mot vilkettalan om ogiltigförklaring kan väckas enligt artikel 173 i fördraget och om så ärfallet, om det delgavs sökanden på ett korrekt sätt.

42.

    För att bedöma om faxet av den 6 maj 1996 utgör ett beslut skallförstainstansrätten pröva om det har rättsverkan (domstolens dom av den 27 mars1980 i mål 133/79, Sucrimex och Westzucker mot kommissionen, Rec. 1980, s. 1299,punkt 15).

43.

    Det framgår i detta avseende av faxet att kommissionen i enlighet med noten harålagt sökanden skyldigheten att inom tjugo dagar betala de georgiskamyndigheterna lossnings- och transportavgifter om 89 940,87 USD, vilka omfattarett belopp om 21 967,19 USD för expeditionsavgift. I faxet nämns faktiskt artikel12.4 b andra strecksatsen i förordning nr 2009/95, enligt vilken sökandens säkerhetskall förverkas upp till det belopp som sökanden är skyldig att betala jämteadministrationskostnaderna för det fall betalning inte erläggs inom den föreskrivnafristen. Detta fax utgör således en rättsakt vilken går sökanden emot, om vilkensökanden på ett otvetydigt sätt har erhållit kännedom den 6 maj 1996.

44.

    Vad avser frågan huruvida sökanden har kunnat erhålla kännedom ommotiveringen till det omtvistade beslutet, kan förstainstansrätten konstatera följandetvå omständigheter.

45.

    För det första hänvisar det omtvistade beslutet uttryckligen till den not ur vilkensökanden har erhållit de relevanta utdragen. Den ordalydelse som sökanden haranvänt i sitt fax av den 10 maj 1996 visar att denne har uppfattat de skäl somkommissionen har angivit för att motivera beslutet, eftersom sökanden bestrider attdet är lagenligt att hänvisa till noten för att anmoda denne att betala

expeditionsavgift till de georgiska myndigheterna. I punkt 6 i noten, som rör denberäkning av lossnings- och transportavgifterna som kommissionen vidtar efter detatt transporten har genomförts, föreskrivs emellertid just att dessa avgifter skallberäknas av kommissionen med beaktande av ”demurrage” och expeditionsavgift.

46.

    För det andra ser sig förstainstansrätten tvungen att konstatera att sökanden intevid något tillfälle, varken före det att den väckte talan vid förstainstansrätten ellerinför förstainstansrätten, har bestridit att de uppgifter som återges i ”time sheet -dispatch/demurrage calculation”, vilket kommissionen sände såsom bilaga till sittfax av den 6 maj 1996, faktiskt sett är riktiga, vilket sökanden har medgivit undersammanträdet. Dessa handlingar innehåller samtliga de detaljerade uppgifter somär nödvändiga för att beräkna det belopp avseende expeditionsavgift som skallerläggas i detta fall, såsom lossningstakten (redan omnämnd i punkt 9 i noten),expeditionsavgift per dag, tonnage för det fartyg som skall lossas, datum förfartygets ankomst, datum och klockslag då lossningen påbörjades och datum ochklockslag då lossningen avslutades, samt en fullständig daglig rapport överlossningsarbetet. Sökanden kan följaktligen inte, som denne har gjort undersammanträdet, påstå att det omtvistade beslutet inte är fullständigt och därför intehar rättsverkan i förhållande till denne, med motiveringen att sökanden inte hademöjlighet att kontrollera huruvida uppgifterna i detta ”time sheet -dispatch/demurrage calculation” var riktiga innan sökanden erhöll en kopia av detoriginal som bifogats kommissionens skrivelse av den 17 juli 1996.

47.

    Det följer av samtliga dessa omständigheter att faxet av den 6 maj 1996 är ettbeslut som har rättsverkan i förhållande till sökanden och att denne har delgivitsdetta på ett korrekt sätt. Sökanden kunde därför från den tidpunkt då dennemottog faxet utnyttja den rätt att väcka talan som denne har enligt artikel 173 ifördraget. Av detta följer att den frist om två månader inom vilken talan skallväckas började löpa den 6 maj 1996.

48.

    Denna slutsats motsägs inte av det förhållandet att kommissionen den 4 juni 1996sände ett fax som svar på sökandens fax av den 10 maj 1996. Faxet av den 4 juni1996, i vilket kommissionen meddelade att den inte skulle ändra det tidigarebeslutet i faxet av den 6 maj 1996, ändrar inte på ett väsentligt sätt sökandensrättsliga ställning i förhållande till den som förelåg till följd av det tidigare beslutet,eftersom kommissionen endast bekräftade detta utan att uppge någon nyomständighet som kan ge tvingande rättsverkningar som påverkar sökandensintressen (se i detta avseende ovannämnda dom Cobrecaf m.fl. mot kommissionen,punkt 45, och domstolens dom av den 11 januari 1996 i mål C-480/93 P, ZunisHolding m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. I-1, punkt 11-14).

49.

    Det skall i detta avseende understrykas att hänvisningen i faxet av den 4 juni 1996till artikel 10.5 i förordning nr 2009/95 endast skall anses som ett förtydligande avden rättsliga grund på vilken det ursprungliga beslutet i faxet av den 6 maj 1996redan var baserat genom en hänvisning till noten. Hänvisningen innebär följaktligen

inte att kommissionen har omprövat ärendet till följd av sökandens fax av den 10maj 1996. Kommissionen bekräftar för övrigt i sitt svar med tydlighet attskyldigheten att erlägga betalning för expeditionsavgift uteslutande grundar sig påde bestämmelser i förordningen som är tillämpliga i detta fall ”oberoende av vilkaavtal med avvikande innehåll som operatörerna kan ha slutit med respektiveredare”. Det förhållande att det föreligger ett certeparti COP som sökanden haringått för den ifrågavarande transporten, om vilket denne endast har underrättatkommissionen genom faxet av den 10 maj 1996, utgör således inte någon nyomständighet. Då detta certeparti står utanför det rättsliga förhållandet mellankommissionen och sökanden kan det inte ändra kommissionens bedömning vadavser förekomsten av och grunden till skyldigheten att erlägga betalning enligtbeslutet i faxet av den 6 maj 1996.

50.

    Av detta följer att faxet av den 4 juni 1996 inte utgör en nytt beslut i förhållandetill beslutet i faxet av dem 6 maj 1996.

51.

    Fristen om två månader inom vilken talan skall väckas, vilken förlängdes med tvådagar med hänsyn till avstånd enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna till förmånför de parter som befinner sig i Belgien löpte följaktligen ut vid midnatt den 8 juli1996.

52.

    Den talan som väcktes den 5 augusti 1996 i mål T-121/95, väcktes inte i rätt tid ochkan av denna anledning inte tas upp till prövning.

53.

    Då de grunder och argument som har framställts för övrigt är identiska med desom har framställts i mål T-151/96, skulle denna talan under alla omständigheterändå ha ogillats av samma skäl som de som redovisas nedan inom ramen för dettasenare mål.

Yrkandena i mål T-151/96 om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och omatt förplikta kommissionen att ersätta den expeditionsavgift, jämte ränta, som harerlagts

54.

    Sökanden har i sin replik gjort gällande att innehållet i ansökan och repliken i målT-121/96 skall anses vara återgivna till fullo i mål T-151/96. Sökanden har isamband med detta bifogat de två ifrågavarande handlingarna till repliken.

55.

    Då de två målen är förenade skall förstainstansrätten under dessa omständigheterför avgörandet i mål T-151/96 ta hänsyn till de argument som har framställts avsökanden i mål T-121/96.

56.

    Det skall påpekas att ansökan inte har en genomtänkt struktur och att de grundersom sökanden har åberopat till stöd för yrkandena om ogiltigförklaring inte harrubricerats såsom sådana. Kommissionen har emellertid kunnat ta ställning tillsaken och parterna har godkänt den struktur som referenten har givit argumenteni förhandlingsrapporten. Förstainstansrätten kan således pröva talan.

Den första grunden: överträdelse av bestämmelserna i förordning nr 2009/95 liksomi noten

Parternas argument

57.

    Sökanden anser att beslutet att anmoda denne att betala en expeditionsavgift om6 014,02 USD utgör en överträdelse av förordning nr 2009/95 samt av noten,eftersom det i dessa rättsakter inte fastställs någon tariff som skulle kunna ligga tillgrund för beräkningen av dessa avgifter. Sökanden kan därför inte anses varaskyldig att betala den expeditionsavgift som skall erläggas till de georgiskamyndigheterna.

58.

    Kommissionen hade enligt sökanden möjlighet att fastställa tariffen vid det tillfälledå tilldelningen offentliggjordes eller senast vid det tillfälle då denna genomfördes.Sökanden har påpekat att noten upprättades den 6 oktober 1995, varför tariffernahade kunnat delges sökanden vid det tillfälle då kontraktet tilldelades den 27 mars1996. Efter det att sökanden lämnade sitt anbud hade kommissionen tillgång tillsamtliga de tekniska data avseende de fartyg med vilka den transport somsökanden hade fått i uppdrag att utföra skulle ske, då sökanden var skyldig attuppge dessa enligt artikel 6.1 d punkt 3 i förordning nr 2009/95. Det skulle ävenframgå av kommissionens praxis att den var fullt kapabel att fastställa tariffen dåförordningen om anbudsförfarandet utfärdades. Sökanden har i detta avseendehänvisat till kommissionens förordning (EG) nr 1416/96 av den 22 juli 1996 omleveranser av vete som livsmedelsbistånd (EGT L 182, s. 1, nedan kallad förordningnr 1416/96), i vilken tarifferna återges vad avser leverans till Bangladesh.

59.

    Sökanden har även undrat över varför kommissionen först i försvarsinlagan hartillhandahållit de uppgifter som är nödvändiga för beräkningen avexpeditionsavgiften, medan den hade kunnat göra detta i ett tidigare skede avanbudsförfarandet.

60.

    Kommissionens slutsats enligt vilken sökanden är skyldig att betala expeditionsavgiftförutsätter att denna borde ha räknat med en viss tariff då fartyget befraktades,samtidigt som denna inte kände till vilket belopp som slutligen skulle erläggas.Kommissionen kan i detta avseende inte påstå att sökanden skulle ha kunnattillämpa de tariffer som användes vid tidigare transporter avseendelivsmedelsbistånd, på grundval av rådets förordning (EG) nr 1999/94 av den 27 juli1994 om aktioner i form av gratis leverans av jordbruksprodukter till befolkningeni Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Kirgisistan och Tadjikistan (EGT L 201, s. 1),eftersom dessa transporter ägde rum år 1994 och 1995, medan ifrågavarandetransport genomfördes under år 1996.

61.

    Sökanden har slutligen i repliken påpekat att kommissionen genom att i notenfastställa en låg lossningstakt och genom att inte samtidigt fastställa någon tariff,har denna indirekt utarbetat en bestämmelse som leder till att, om lossningen sker

i rask takt, anbudsgivaren kan komma att betala en form av bidrag till mottagarenav livsmedelsbiståndet, i detta fall de georgiska myndigheterna. I ett sådant fallskulle det inte vara rimligt att anbudsgivaren betalade expeditionsavgift, i synnerhetsom det belopp som avkrävs inte står i proportion till värdet av de livsmedel somhar transporterats. Sökanden har hävdat att om detta argument skulle anses varaen ny grund kan den likväl tas upp till prövning i enlighet med artikel 48.2 irättegångsreglerna, då den är baserad på en omständighet som kom till sökandenskännedom då bilaga I till försvarsinlagan i mål T-121/96 delgavs denne.

62.

    Kommissionen har bemött dessa argument genom att för det första ange att detförhållandet att någon tariff inte har föreskrivits i förordning nr 2009/95 eller inoten inte är tillräckligt för att befria sökanden från att erlägga betalning förexpeditionsavgift, då det framgår av artikel 10.5 i ovannämnda förordning ochpunkterna 5 och 9 i noten att denne var betalningsskyldig. Kommissionen har idetta avseende hänvisat till artikel 55 i konventionen angående avtal ominternationella köp av varor, enligt vilken köparen, då det inte har fastställts någotpris i avtalet, är skyldig att betala det pris som allmänt tillämpas vid tiden dåavtalet slöts för varor av samma slag som säljs under jämförliga förhållanden inomifrågavarande bransch.

63.

    Kommissionen har hävdat att det mot bakgrund av dessa omständigheter måsteprövas om det belopp avseende expeditionsavgift som har avkrävts sökanden varrimligt. Den tariff som slutligen fastställdes i överenskommelsen mellankommissionen och de georgiska myndigheterna kan emellertid inte anses varaorimlig, eftersom jämförbara avgifter fastställdes för en tidigare transaktionavseende livsmedelsbistånd, då företagen själva kunde förhandla individuellt omtarifferna. Det framgår för övrigt av punkt 18 i den första delen av det certepartisom har slutits mellan sökanden och ägaren till det fartyg som har chartrats förifrågavarande transport, som sökanden har bifogat ansökan i mål T-151/96, liksomav tilläggsklausul nummer 23, att förseningsavgiften hade fastställts till 2 200 USD.Den tariff som kommissionen har fastställt vad avser detta mål, det vill säga 750USD för det fartyg som hade transporterat mindre än 1 000 ton och 1 100 USDför de två andra fartyg som hade transporterat mellan 1 000 och 2 000 ton, vardärför inte var orimlig, eftersom expeditionsavgiften vanligtvis uppgår till hälftenav förseningsavgiften.

64.

    Kommissionen har understrukit att sökanden inte har bestridit att de tariffer somhar fastställts är rimliga, utan endast har påstått att denne inte var skyldig atterlägga expeditionsavgift, då dessa avgifter inte nämndes i de utdrag ur noten somsändes till sökanden då ifrågavarande kontrakt tilldelades. Kommissionen har tillagtatt inget företag har vägrat att erlägga expeditionsavgift med anledning av att manvid detta tillfälle inte kände till tariffen.

65.

    För det andra har kommissionen ansett att man måste skilja mellan det rättsligaförhållande som föreligger mellan denna och sökanden å ena sidan och det mellansökanden och ägaren till fartyget, redaren å andra sidan.

66.

    Förhållandet mellan kommissionen och sökanden regleras endast genom förordningnr 2009/95 och noten. I artikel 5.1 i förordning nr 2009/95 föreskrivs exempelvis attkommissionen erlägger ett schablonbelopp per transporterat ton utan att dennabeaktar det pris som faktiskt har bestämts av sökanden och redaren. Det framgårenligt kommissionen klart av dessa bestämmelser att sökanden var skyldig att betalaexpeditionsavgiften. Syftet med den not som upprättades tillsammans med degeorgiska myndigheterna var att säkerställa betalningen av förseningsavgiften till deföretag som genomför de transporter om vilka har avtalats. Detta är skälet tillvarför dessa endast var skyldiga att betala 70 procent av lossningskostnaderna iförväg och varför resterande 30 procent skulle betalas först efter det att avdraggjorts för eventuell förseningsavgift, med hänsyn till den tid lossningen faktiskt hadetagit. De georgiska myndigheterna hade i gengäld kunnat kräva att enexpeditionsavgift lades till dessa resterande 30 procent för det fall lossningenskedde snabbt. Den lydelse som punkt 6 i noten har, enligt vilken expeditions- ochförseningsavgiften inte kan diskuteras direkt med hamnmyndigheterna och enligtvilken denna summa beräknas samtidigt som försenings- och expeditionsavgiften(”together with demurrage and dispatch”), förklaras genom detta dubbla krav. Detframgår även av punkt 2 i denna not att de georgiska myndigheterna och intesökanden i egenskap av befraktare hade ansvaret för lossningen. Till skillnad frånvad som gäller under sedvanliga omständigheter är det i förekommande fall såledesdessa myndigheter och inte sökanden som är skyldiga att betala utförseningsavgiften eller som kan uppbära expeditionsavgift.

67.

    Däremot regleras förhållandet mellan sökanden och redaren, ägare till debefraktade fartygen, genom de certepartier som har slutits mellan dem. I klausulnummer 23 i det certeparti som bifogades ansökan i mål T-151/96 föreskrevs attinte någon expeditionsavgift skulle erläggas, på så sätt att fartygets ägare tillskillnad från vad som gäller under sedvanliga omständigheter inte var skyldig attbetala sökanden (befraktaren). Dessa certepartier påverkar likväl inte sökandensskyldighet enligt förordning nr 2009/95 eller noten att i egenskap av anbudsgivarevad avser ifrågavarande leverans betala expeditionsavgift till de georgiskamyndigheterna, vilka är ansvariga för lossningen vid dessa platser. De är enligtkommissionen endast avsedda att reglera förhållandet mellan sökanden ochredaren. Kommissionen har vidare gjort gällande att sökanden kunde ha formuleratcertepartiet i förhållande till noten, vars innehåll sökanden kände till. Genom attavtala att fartygens ägare inte var skyldig att betala någon expeditionsavgift harsåledes sökanden avsiktligt utsatt sig för risken att själv vara tvungen att betala den.

68.

    För det tredje har kommissionen påpekat att den inte hade möjlighet att fastställaexpeditionsavgiftens exakta belopp då noten undertecknades, eftersom beloppetsstorlek var beroende av flera omständigheter som inte var kända vid dennatidpunkt, såsom vid vilken hamn lossningen skulle ske, fartygets tonnage, fartygetsskick samt prisutvecklingen inom marknaden för sjöfartstransport. Tillämpligaavgifter fastställdes allteftersom uppgifterna blev tillgängliga. Det skulle för övrigtha varit omöjligt att avgöra vilket tonnage fartygen hade med stöd av de uppgifter

som återgavs i sökandens anbud, eftersom dessa endast innehöll uppgift om vilkentyp av fartyg som skulle användas, men inte någon uppgift om antal fartyg ellerfartygens tonnage. I förordning nr 1416/96 till vilken sökanden hänvisar skullekommissionen däremot ha föreskrivit vilket tonnage de fartyg som skulle användasför ifrågavarande transport skulle ha och följaktligen i förväg fastställa tillämpligexpeditionsavgift. Kommissionen har åter påpekat att sökanden inte har begärtinformation om vilken expeditionsavgift som tillämpades och att den därföruppenbarligen inte hade något att invända mot att avgiften inte nämndesuttryckligen i de handlingar som hade sänts denna.

69.

    Kommissionen har för det fjärde ansett att argumentet enligt vilket betalningen avexpeditionsavgift är ett slags understöd till de georgiska myndigheterna utgör en nygrund som inte kan tas upp till prövning enligt artikel 48.2 i rättegångsreglernaeftersom det är baserat på två faktiska omständigheter avseende beräkningen avdet belopp avseende expeditionsavgift som skall betalas, vilka sökanden kände tillredan före det att förevarande talan väcktes. Kommissionen har understrukit attlossningstakten hade angivits i punkt 9 i det utdrag ur noten som sändes vidifrågavarande tilldelning av kontraktet och att tariffen hade fastställts i deomtvistade besluten. Den planerade lossningstakten var under alla omständigheterinte för låg, eftersom man hade beaktat vilken typ av varor som skulletransporteras och de hjälpmedel som fanns tillgängliga i Georgien.

Förstainstansrättens bedömning

70.

    Förhållandena mellan sökanden och kommissionen regleras uteslutande av rådetsförordning nr 1975/95, samt förordning nr 2009/95 och 449/96, vilka utfärdades avkommissionen inom de ramar som hade fastställts genom förstnämnda förordning,av beslutet av den 27 mars 1996 och av den not som upprättades mellankommissionen och de georgiska myndigheterna, från vilken relevanta utdrag varbifogade kommissionens skrivelse av den 28 mars 1996.

71.

    Det framgår tydligt av dessa handlingar att de företag som hade tilldelatstransportuppdrag i förekommande fall var skyldiga att erlägga expeditionsavgift tillde georgiska myndigheterna.

72.

    I artikel 10.5 i förordning nr 2009/96 föreskrivs således att betalning för lossningoch transport samt de förseningsavgifter och betalning för expeditionsavgift till degeorgiska myndigheterna, skall ske enligt de bestämmelser och villkor som fastställsi noten. I denna bestämmelse föreskrivs det således inte bara att bestämmelsernaoch villkoren för betalning av expeditionsavgift kommer att regleras genom noten,utan i den fastställs även tydligt principen att en expeditionsavgift i förekommandefall skall betalas till de georgiska myndigheterna då orden ”betalningar för ...expeditionsavgifter som skall betalas till de georgiska myndigheterna” används.

73.

    Bestämmelserna avseende betalning är utformade enligt följande i noten. I punkt5 föreskrivs att det företag som har tilldelats transportuppdraget innan fartyget

anländer till den georgiska hamnen skall betala 70 procent av transport- ochlossningskostnaderna, vilka beräknas i förhållande till de kvantiteter som hartransporterats. I punkt 6 föreskrivs att resterande 30 procent samt försenings- ochexpeditionsavgifter (”together with demurrage and dispatch”) skall beräknas avkommissionen efter lossningen enligt de ”time sheets” som har upprättatsgemensamt av fartygets kapten och hamnmyndigheterna. I samma punkt föreskrivsatt någon betalning av försenings- eller expeditionsavgift inte skall ske direkt tillhamnmyndigheterna. I punkt 7 föreskrivs slutligen att aktören inom femton dagarskall betala det belopp till vilket det hänvisas i punkt 6.

74.

    Det framgår således av punkt 5, 6 och 7 i noten att den beräkning somkommissionen har gjort efter det att de georgiska myndigheterna har lossat fartygeninte bara omfattar resterande lossningsavgifter utan i förekommande fall ävenexpeditionsavgiften och att det företag som har tilldelats transportuppdraget ärskyldigt att betala denna.

75.

    Den omständigheten att sökanden har ingått ett certeparti med en redare enligtvilket någon expeditionsavgift inte skall betalas av redaren påverkar inte på någotsätt sökandens rättsliga ställning i förhållande till kommissionen då detta certepartiendast är avsett att reglera förhållandet mellan sökanden och redaren. ”Nodispatch-klausulen” innebär endast att redaren inte är skyldig att betalaexpeditionsavgift till sökanden även om denna skulle bli skyldig att betalaexpeditionsavgift till de georgiska myndigheterna i enlighet med artikel 10.5 iförordning nr 2009/95 samt med noten.

76.

    Såsom sökanden har medgivit under sammanträdet, har sökanden tagit en risk dåden accepterade ”no dispatch-klausulen”. Sökanden har uppgivit att den tog dennarisk eftersom den var övertygad om att det faktum att ingen exakt tariff hademeddelats då uppdraget tilldelades innebar att det inte skulle uppstå någonskyldighet att, i förekommande fall, betala expeditionsavgift till de georgiskamyndigheterna. Denna uppfattning är emellertid felaktig. Den omständigheten attingen tariff meddelades vid tilldelningen av kontraktet till sökanden befriar intesökanden från en sådan skyldighet. Det skall erinras om att i noten föreskrivs medtydlighet att anbudsgivaren har en skyldighet att betala expeditionsavgift, utan attdet är nödvändigt att invänta att dess belopp fastställs genom överenskommelse aven tillämplig tariff. För övrigt åläggs kommissionen inte genom någon annanbestämmelse i de förordningar som är tillämpliga på förhållandet mellankommissionen och sökanden någon skyldighet att bestämma tariffen före eller viddet tillfälle då tilldelningen av de olika transportuppdragen sker. Denomständigheten att man inte har meddelat vilka tariffer som är tillämpliga vidtilldelningen påverkar under dessa omständigheter inte det förhållandet attsökanden har en skyldighet betala expeditionsavgift.

77.

    För övrigt kan det exakta beloppet som en expditionsavgift uppgår till fastställasförst efter det att fartyget har lossats, eftersom det är inte tillförlitligt att fastställa

detta belopp före lossningen, även om man i förväg känner till vilka tariffer somkommer att tillämpas. När man som i detta fall inte känner till tarifferna vidtilldelningen ankommer det på anbudsgivaren att räkna med att en rimlig tariffkommer att tillämpas.

78.

    Sökanden har emellertid vad avser detta inte bestridit att den tariff som slutligenfastställdes i detta fall var rimlig, vilket sökanden bekräftade under sammanträdet.

79.

    Sökanden skulle under alla omständigheter - då sökanden från det att den lämnadein sitt anbud visste att den eventuellt skulle bli skyldig att erlägga enexpeditionsavgift enligt artikel 10.5 i förordning nr 2009/95 och, ännu mer exakt, dåutdragen ur noten sändes vid tilldelningen av ifrågavarande kontrakt - omsvårigheter skulle uppstå ha kunnat begära de exakta tarifferna av kommissionenför att bättre kunna bedöma riskerna med ett certeparti med en ”no dispatch-klausul”.

80.

    Vad avser det argument som sökanden har framfört i repliken, att det föreliggerett dolt understöd som har beviljats de georgiska myndigheterna med anledning avatt den expeditionsavgift som skulle betalas uppgick till ett betydande belopp, utgördet en ny grund som inte kan tas upp till prövning enligt artikel 48.2 irättegångsreglerna, eftersom den är baserad på två faktiska omständigheter somsökanden kände till redan då talan väcktes. Beräkningen av det belopp som skallbetalas beror på den lossningstakt som har bestämts liksom på den tariff somtillämpas. Den första faktorn finns omnämnd i punkt 9 i det utdrag från noten somhar bifogats ansökan i de två ifrågavarande målen och den andra nämns i de bådabeslut som är föremål för talan i de förevarande målen. Även besluten har bifogatsansökan i de två ifrågavarande målen.

81.

    Av ovanstående framgår att den första grunden inte kan godtas.

Den andra grunden; en oklar beräkning av den expeditionsavgift som skall betalas

Parternas argument

82.

    Sökanden har också gjort gällande att beräkningen av de belopp som den varskyldig att erlägga, som redovisas i det omtvistade beslutet, inte var tydlig.

83.

    Kommissionen har svarat att det sätt på vilket expeditionsavgiften har beräknatstydligt framgår av de handlingar som benämns ”time sheet - dispatch/demurragecalculation” och att de olika beräkningarna inte är behäftade med någonfelaktighet.

Förstainstansrättens bedömning

84.

    Beräkningen av det belopp avseende expeditionsavgift som skall betalas framgårtydligt av de handlingar som har benämnts ”time sheet - dispatch/demurrage

calculation” som kommissionen har tillsänt sökanden då det är en del av detomtvistade beslutet som är av betydelse.

85.

    Som svar på en fråga ställd av förstainstansrätten har sökanden undersammanträdet klargjort att den otydlighet för vilken kommissionen hade kritiseratsi själva verket uteslutande avsåg den omständigheten att sökanden inte föreberäkningen kände till de tariffer som användes vid denna. Av detta måste följa attsökanden fann beräkningarna fullständigt tydliga men att denna i själva verket pånytt genom denna andra grund bestrider principen om att det föreligger skyldighetatt betala en eventuell expeditionsavgift vilket just är föremålet för denargumentation som utvecklas inom ramen för den första grunden.

86.

    Av detta följer att den andra grunden, liksom den första, inte skall godtas, särskiltsom sökanden inte på något sätt inför förstainstansrätten har bestridit att deberäkningar som har företagits är riktiga och att de är baserade på en tillämpningav rimliga tariffer.

87.

    Av ovanstående följer att yrkandena om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutetskall avslås. Följaktligen har yrkandena om att förplikta kommissionen att ersättade expeditionsavgifter som har erlagts, jämte ränta, inte längre någon grund.

Rättegångskostnader

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat måletskall de med bifall till kommissionens yrkande förpliktas att ersättarättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

följande dom:

1.

    Mål T-121/96 och T-151/96 skall förenas vad avser domen.

2.

    Talan i mål T-121/96 avvisas.

3.

    Talan i mål T-151/96 ogillas.

4.

    Sökanden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

LenaertsLindh Cooke

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 september 1997.

H. Jung

K. Lenaerts

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: nederländska.