Mål C‑665/20 PPU
X
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Amsterdam)
Domstolens dom (femte avdelningen) av den 29 april 2021
”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Skäl som medför att verkställighet får vägras – Artikel 4 led 5 – Eftersökt person vars ansvar för samma gärningar har prövats genom lagakraftägande dom i ett tredjeland – Straff som avtjänats eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land där domen har avkunnats – Genomförande – Den verkställande rättsliga myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning – Begreppet ’samma gärning’ – Eftergift av straff som beviljats av en myndighet som inte är en domstol inom ramen för en allmän benådningsåtgärd”
1. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras – Eftersökt person vars ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftägande dom i ett tredjeland – Den verkställande rättsliga myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning – Omfattning
(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 4 led 5)
(se punkterna 43, 44, 47, 49–53, 55, 59, 60 och 67 samt punkt 1 i domslutet)
2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut som syftar till tillnärmning av nationell lagstiftning – Medlemsstaternas genomförande – Rambesluts rättsverkningar – Skyldighet att låta bli att tillämpa en nationell bestämmelse som strider mot ett rambeslut – Föreligger inte – Skyldighet att göra en konform tolkning av nationell rätt – Omfattning – Nödvändigt att säkerställa att rambeslutet får full verkan
(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299)
(se punkterna 62–64)
3. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna –Skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras – Eftersökt person vars ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftägande dom i ett tredjeland – Skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras – Eftersökt person vars ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat – Begreppet ’samma gärning’ – Enhetlig tolkning
(Rådets rambeslut 2002/584 i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 3 led 2 och artikel 4 led 5)
(se punkterna 70, 72, 75–78 och 83 samt punkt 2 i domslutet)
4. Straffrättsligt samarbete– Rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras – Eftersökt person vars ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftägande dom i ett tredjeland – Straff som har avtjänats eller som inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land där den fällande domen meddelats – Begrepp – Straff som verkställts till viss del i nämnda land innan straffeftergift meddelats – Omfattas – Straffeftergift som beviljats av en myndighet som inte är en domstol inom ramen för en allmän benådningsåtgärd som inte grundas på objektiva överväganden av straffrättspolitisk karaktär – Saknar betydelse
(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 4 led 5)
(se punkterna 86–88, 92, 94 och 98–104 samt punkt 3 i domslutet)
Resumé
Domstolen klargör tillämpningsområdet för principen ne bis in idem, som är tillämplig vid verkställighet av en europeisk arresteringsorder för gärningar som redan har varit föremål för en fällande dom i ett tredjeland
I september 2019 utfärdade de tyska rättsliga myndigheterna en europeisk arresteringsorder mot X för lagföring för gärningar som begåtts år 2012 mot hans partner och hennes dotter. I mars 2020 greps X i Nederländerna. Han motsatte sig överlämnande till dessa myndigheter och gjorde gällande att han redan hade åtalats och dömts för samma gärningar genom lagakraftägande dom i Iran. Han hade närmare bestämt frikänts för en del av dessa gärningar och dömts för övriga gärningar till ett fängelsestraff som han nästan helt verkställt innan han beviljades straffeftergift. Straffeftergiften beviljades med anledning av en allmän benådningsåtgärd som tillkännagetts av en myndighet som inte är en domstol, Irans högste ledare, i samband med den islamiska revolutionens 40-årsjubileum. Enligt X utgör principen ne bis in idem, såsom den anges i artikel 4 led 5 i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern,(1) vilken införlivats med nederländsk rätt, på grund av hans tidigare fällande dom i Iran, hinder för verkställighet av den europeiska arresteringsordern avseende honom.
Enligt denna artikel får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den eftersökta personens ansvar för samma gärningar har prövats genom lagakraftägande dom i ett tredjeland, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land där domen har meddelats. Detta skäl, som medför att verkställighet får vägras, liknar det skäl som medför att verkställighet ska vägras och som föreskrivs i artikel 3 led 2 i rambeslutet, förutom att den sistnämnda bestämmelsen avser en dom som meddelats ”i en medlemsstat” i stället för ”i tredje land”.
Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) att begära att EU-domstolen skulle tolka artikel 4 led 5 i rambeslutet. Den hänskjutande domstolen, som har att uttala sig om överlämnandet av X, är nämligen osäker på vilket utrymme för skönsmässig bedömning som den har i ett sådant fall, vad gäller begreppet ”samma gärning” i nämnda artikel, eftersom de iranska domstolarna inte uttryckligen har tagit ställning till vissa gärningar som X anklagas för i Tyskland, och vad gäller innebörden av villkoret att straffet, vid fällande dom, har ”avtjänats eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land där domen har meddelats”.
Domstolen finner i sin dom, som meddelas i ett förfarande för brådskande mål, inledningsvis att den verkställande rättsliga myndigheten måste förfoga över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida det finns anledning att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av det aktuella skälet. Vidare ska begreppet ”samma gärning”(2) tolkas enhetligt. Slutligen är villkoret att det utdömda straffet ska ha verkställts uppfyllt i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet.
Domstolens bedömning
Domstolen erinrar för det första om att det i rambeslutet anges dels skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras,(3) dels skäl som medför att verkställighet får vägras(4) som medlemsstaterna får välja att införliva med sin nationella lagstiftning. Om dessa bestämmelser införlivas får medlemsstaterna emellertid inte föreskriva att de rättsliga myndigheterna är skyldiga att automatiskt vägra att verkställa varje europeisk arresteringsorder av detta slag. De rättsliga myndigheterna ska nämligen ha ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för dem att göra en bedömning i varje enskilt fall, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Att beröva dem denna möjlighet skulle få till följd att en möjlighet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder i praktiken ersätts med en skyldighet, trots att möjligheten att vägra verkställighet utgör ett undantag från huvudregeln, som är att den europeiska arresteringsordern ska verkställas.
Domstolen framhåller dessutom skillnaden i förhållande till det skäl som medför att verkställighet ska vägras som föreskrivs i artikel 3 led 2 i rambeslutet, beträffande vars tillämpning den verkställande rättsliga myndigheten inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning. Principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, som gäller mellan medlemsstaterna och förpliktar dem att anse att var och en av dem iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheterna, kan inte automatiskt överföras på domar som meddelats av domstolar i tredjeländer. Det kan således inte presumeras, vilket är fallet mellan medlemsstaterna, att det föreligger en hög grad av förtroende för det straffrättsliga systemet i tredjeländer. Av denna anledning ska den verkställande rättsliga myndigheten tillerkännas ett utrymme för skönsmässig bedömning.
För det andra slår domstolen fast att begreppet ”samma gärning” i artikel 3 led 2 och i artikel 4 led 5 i rambeslutet ska tolkas på ett och samma sätt. Av konsekvens- och rättssäkerhetsskäl ska nämligen dessa två begrepp, som är formulerade i identiska ordalag, ges samma innebörd. Domstolen tillägger att den omständigheten att artikel 3 led 2 avser domar som meddelats i unionen medan artikel 4 led 5 avser domar som meddelats i ett tredjeland inte i sig kan motivera att detta begrepp ges en annan innebörd.
För det tredje slår domstolen fast att villkoret avseende verkställighet av straffet i artikel 4 led 5 i rambeslutet är uppfyllt i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet. Domstolen har i detta avseende understrukit att det i denna artikel görs en allmän hänvisning till ”lagstiftningen i det land där domen har meddelats”, utan att närmare precisera orsaken till att det är omöjligt att verkställa straffet. Det finns således i princip anledning att erkänna samtliga benådningsåtgärder som föreskrivs i lagstiftningen i det land där den fällande domen har meddelats och som får till följd att den påföljd som utdömts inte längre kan verkställas. I detta sammanhang saknar det betydelse hur allvarliga gärningarna är, vilken typ av myndighet som beviljat åtgärden eller de överväganden som ligger till grund för denna, exempelvis när åtgärden inte grundar sig på objektiva överväganden av straffrättspolitisk karaktär.
Domstolen tillägger emellertid att den verkställande rättsliga myndigheten ska göra en avvägning vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på tillämpningen av det skäl som medför att verkställighet får vägras och som föreskrivs i artikel 4 led 5 i rambeslutet. Det är fråga om att göra en avvägning mellan å ena sidan förhindrande av att dömda personer undgår straff och brottsbekämpning och å andra sidan säkerställandet av rättssäkerheten för dessa personer, genom att avgöranden av offentliga organ som vunnit laga kraft iakttas. Principen ne bis in idem, som anges i rambeslutet såväl i artikel 4 led 5 som i artikel 3 led 2, omfattar båda dessa aspekter.