Domstolens dom (stora avdelningen) av den 21 juni 2022 (begäran om förhandsavgörande från Cour constitutionnelle - Belgien) – Ligue des droits humains mot Conseil des ministres

(C-817/19)(¹ )

(Begäran om förhandsavgörande – Behandling av personuppgifter – Passageraruppgiftssamlingar (PNR-uppgifter) – Förordning (EU) 2016/679 – Artikel 2.2 d – Tillämpningsområde – Direktiv (EU) 2016/681 – Användning av PNR-uppgifter om passagerare på flygningar mellan Europeiska unionen och tredjeland – Möjlighet att inkludera uppgifter om passagerare på flygningar inom EU – Automatisk behandling av dessa uppgifter – Lagringstid – Bekämpande av terroristbrott och grov brottslighet – Giltighet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 7, 8, 21 och 52.1 – Nationell lagstiftning som utvidgar tillämpningen av PNR-systemet till andra transporter inom unionen – Fri rörlighet inom unionen – Stadgan om de grundläggande rättigheterna – Artikel 45)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Cour constitutionnelle

Parter i målet vid den nationella domstolen

Sökande: Ligue des droits humains

Motpart: Conseil des ministres

Domslut

Artiklarna 2.2 d och 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) ska tolkas så, att förordningen är tillämplig på sådan behandling av personuppgifter som föreskrivs i en nationell lagstiftning som syftar till att med nationell rätt införliva både bestämmelserna i rådets direktiv 2004/82/EG av den 29 april 2004 om skyldighet för transportörer att lämna uppgifter om passagerare, Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/65/EU av den 20 oktober 2010 om rapporteringsformaliteter för fartyg som ankommer till och/eller avgår från hamnar i medlemsstaterna och om upphävande av direktiv 2002/6/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/681 av den 27 april 2016 om användning av passageraruppgiftssamlingar (PNR-uppgifter) för att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda och lagföra terroristbrott och grov brottslighet, vad gäller dels uppgiftsbehandling som utförs av privata aktörer, dels uppgiftsbehandling som utförs av myndigheter som, enbart eller även, omfattas av direktiv 2004/82 eller direktiv 2010/65. Förordningen är däremot inte tillämplig på uppgiftsbehandling som föreskrivs i sådan lagstiftning och som enbart omfattas av direktiv 2016/681 och som utförs av enheten för passagerarinformation eller av behöriga myndigheter för de syften som avses i artikel 1.2 i det direktivet.

Det har vid prövningen av den andra till den fjärde frågan samt den sjätte frågan inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av direktiv 2016/681, eftersom en tolkning av detta direktiv mot bakgrund av artiklarna 7, 8, 21 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna säkerställer direktivets förenlighet med dessa artiklar i stadgan.

Artikel 6 i direktiv 2016/681 jämförd med artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter behandling av passageraruppgiftssamlingar (PNR-uppgifter) som samlats in i enlighet med detta direktiv för andra ändamål än dem som uttryckligen anges i artikel 1.2 i detta direktiv.

Artikel 12.3 b i direktiv 2016/681 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den myndighet som inrättats som enhet för passagerarinformation även är behörig nationell myndighet med befogenhet att godkänna utlämnande av PNR-uppgifter vid utgången av den sexmånadersperiod som följer efter överföringen av dessa uppgifter till enheten för passagerarinformation.

Artikel 12.1 i direktiv 2016/681 jämförd med artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en generell lagringstid på fem år för PNR-uppgifter, tillämplig utan åtskillnad på alla flygpassagerare, inklusive på passagerare för vilka varken den förhandsbedömning som avses i artikel 6.2 a i detta direktiv, eller eventuella kontroller som utförts under den sexmånadersperiod som avses i artikel 12.2 i direktivet eller någon annan omständighet har utvisat att det föreligger objektiva omständigheter som visar att det föreligger en risk för terroristbrott eller grov brottslighet med ett åtminstone indirekt objektivt samband med lufttransport av passagerare.

Direktiv 2004/82 ska tolkas så, att det inte är tillämpligt på varje reguljär eller icke-reguljär flygning som utförs av ett lufttrafikföretag, med avgång från en medlemsstats territorium och planerad landning på en eller flera andra medlemsstaters territorium, utan eventuella mellanlandningar på tredjeländers territorier (flygningar inom EU).

Unionsrätten, särskilt artikel 2 i direktiv 2016/681 jämförd med artikel 3.2 FEU, artikel 67.2 FEUF och artikel 45 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för

–     en nationell lagstiftning som, i avsaknad av ett verkligt och aktuellt eller förutsebart terroristhot i den berörda medlemsstaten, föreskriver ett system för överföring – genom lufttrafikföretagens och researrangörernas försorg – och behandling – genom de behöriga myndigheternas försorg – av PNR-uppgifter för alla flygningar inom EU och transporter med andra transportmedel inom EU, till eller från eller via den medlemsstaten, i syfte att bekämpa terroristbrott och grov brottslighet. I en sådan situation ska tillämpningen av det system som inrättats genom direktiv 2016/681 begränsas till överföring och behandling av PNR-uppgifter avseende flygningar och/eller transporter gällande bland annat vissa flyglinjer eller resmönster eller vissa flygplatser, järnvägsstationer eller hamnar för vilka det finns uppgifter som kan motivera en sådan tillämpning. Det ankommer på den berörda medlemsstaten att välja ut de flygningar inom EU och/eller transporter med andra transportmedel inom EU för vilka sådana uppgifter förekommer och regelbundet göra en översyn av tillämpningen med hänsyn till utvecklingen av de villkor som motiverat urvalet, för att säkerställa att tillämpningen av systemet på dessa flygningar och/eller dessa transporter alltid är begränsad till vad som är strikt nödvändigt, och

–    en nationell lagstiftning som föreskriver ett sådant system för överföring och behandling av nämnda uppgifter i syfte att förbättra gränskontrollerna och bekämpandet av illegal invandring.

Unionsrätten ska tolkas så, att den hindrar att en nationell domstol tidsbegränsar verkningarna av en rättsstridighetsförklaring som enligt nationell rätt åligger den i fråga om nationell lagstiftning som ålägger luft-, järnvägs- och landtransportörer samt researrangörer att överföra PNR-uppgifter och som föreskriver behandling och lagring av dessa uppgifter på ett sätt som är oförenligt med bestämmelserna i direktiv 2016/681, jämförda med artikel 3.2 FEU, artikel 67.2 FEUF samt artiklarna 7, 8, 45 och 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Frågan huruvida bevisning som erhållits därigenom kan tillåtas omfattas, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi, av nationell rätt, under förutsättning att bland annat principerna om likvärdighet och effektivitet iakttas.

____________

(¹ ) EUT C 36, 3.2.2020.