FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen i utökad sammansättning)
den 1 juli 2008 (*)
”Statligt stöd – De tyska myndigheternas åtgärder till fördel för Deutsche Post AG – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden och i vilket det förordnas om återkrav av stödet – Tjänst av allmänt ekonomiskt intresse – Ersättning för merkostnader som uppkommit till följd av en icke kostnadstäckande försäljningspolitik inom sektorn för pakettjänster från dörr till dörr – Medför inga fördelar”
I mål T‑266/02,
Deutsche Post AG, Bonn (Tyskland), företrätt av advokaterna J. Sedemund och T. Lübbig,
sökande,
med stöd av
Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av W.‑D. Plessing och M. Lumma, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Kreuschitz och J. Flett, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Bundesverband Internationaler Express- und Kurierdienste eV (BIEK), Frankfurt-am-Main (Tyskland), företrädd av advokaterna F. Mitzkus, T. Wambach och R. Wojtek,
och av
UPS Europe NV/SA, Bryssel (Belgien), inledningsvis företrätt av advokaterna T. Ottervanger och A. Bijleveld, därefter av T. Ottervanger,
intervenienter,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2002/753/EG av den 19 juni 2002 om Förbundsrepubliken Tysklands åtgärder till fördel för Deutsche Post AG (EGT L 247, s. 27),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna V. Tiili och J. Azizi,
justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 juni 2007,
följande
Dom
Tillämpliga tyska bestämmelser
1 Förstainstansrätten redogör för de viktigaste bestämmelserna i de fem tyska lagar och andra författningar om postbefordran som antagits under åren 1989–1998 och som är relevanta i förevarande mål.
2 Den 8 juni 1989 antogs, för det första, lagen om postens organisation (Postverfassungsgesetz) (BGBl. 1989 I, s. 1026) (nedan kallad PostVerfG). Enligt 1 § andra stycket PostVerfG uppdelades det tyska postverket, Deutsche Bundespost, i tre separata juridiska enheter (Teilsondervermögen), nämligen Deutsche Bundespost Postdienst (nedan kallat DB-Postdienst), Deutsche Bundespost Telekom (nedan kallat DB-Telekom) och Deutsche Bundespost PostBank. Enligt 65 § andra stycket PostVerfG var nämnda enheter skyldiga att upprätthålla de tjänster som Deutsche Bundespost tillhandahöll. DB-Telekom övertog sålunda ansvaret för de telekommunikationstjänster som Deutsche Bundespost tillhandahöll medan DB-Postdienst övertog Deutsche Bundesposts verksamhet inom postsektorn.
3 Enligt 37 § tredje stycket PostVerfG skulle det vidare ske en ekonomisk utjämning mellan de tre juridiska enheter som uppstått vid delningen av Deutsche Bundespost när en av dem inte kunde täcka kostnaderna med egen avkastning. Enligt 63 § första stycket PostVerfG var Deutsche Bundespost, trots delningen, dessutom fortfarande skyldigt att återföra en procentuell andel av sina rörelseintäkter till staten fram till år 1995.
4 Vad gäller mer specifikt den skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster som ålåg DB-Postdienst föreskrevs i 25 § andra stycket PostVerfG i huvudsak att den tyska regeringen bemyndigades att i förordning fastställa ”den infrastruktur som företagen [skulle] tillhandahålla (obligatoriska tjänster) i det särskilda allmänna intresset av att säkerställa tillgången på offentliga tjänster” och att ”fastställa den väsentliga strukturen för de obligatoriska tjänsterna och regler för prissättningen”.
5 Den 8 juli 1989 antogs, för det andra, lagen om postväsendet (Gesetz über das Postwesen) (BGBl. 1989 I, s. 1449). Enligt 2 § första stycket lagen om postväsendet hade DB-Postdienst monopolställning inom sektorn för postbefordran.
6 Den 12 januari 1994 antogs förordningen om obligatoriska posttjänster (Postdienst-Pflichtleistungsverordnung) (BGBl. 1994 I, s. 86) (nedan kallad PPfLV). Enligt 1 § första stycket PPfLV skulle DB-Postdienst tillhandahålla sina ”obligatoriska tjänster” inom hela territoriet enligt en princip om ett enhetligt pris inom hela det nationella territoriet. Vad mer specifikt gäller paketbefordran föreskrevs i 2 § första stycket PPfLV att DB-Postdienst inom hela territoriet skulle ansvara för insamling, befordran och utdelning av paket som vägde högst 20 kg och som uppfyllde vissa krav på maximal storlek. DB-Postdienst hade dessutom rätt enligt 2 § andra stycket punkt 3 PPfLV att fastställa ett pris som var lägre än det enhetliga priset, om kunden själv sorterade sina paket eller lämnade in ett visst minsta antal paket.
7 Den 14 september 1994 antogs, för det fjärde, lagen om omorganisation av posten (Postumwandlungsgesetz) (BGBl. 1994 I, s. 2339). Enligt 1 och 2 §§ lagen om omorganisation av posten ombildades de tre juridiska enheter som nämnts ovan i punkt 2 till aktiebolag, från den 1 januari 1995, och deras verksamheter övertogs av Deutsche Post AG (nedan kallat DPAG eller sökandebolaget) respektive Deutsche Telekom AG och Deutsche Postbank AG.
8 Den 22 december 1997 antogs, för det femte, postlagen (Postgesetz) (BGBl. 1997 I, s. 3294). I 4 § första stycket postlagen föreskrevs att befordran av paket vars vikt inte överstiger 20 kg utgör en samhällsomfattande tjänst.
Bakgrund till tvisten
9 Utöver verksamheten inom sektorn för postbefordran, inom vilken DPAG har monopolställning (nedan kallad den monopoliserade sektorn), är bolaget även verksamt inom två andra områden av postsektorn, nämligen paketbefordran och befordran av tidskrifter och tidningar, vilka båda är öppna för konkurrens (nedan kallade de konkurrensutsatta sektorerna).
10 Inom sektorn för paketbefordran utför DPAG dels transporttjänster avseende paket som lämnas in direkt på postkontoren, dels transporttjänster avseende större mängder paket som inte behandlas direkt på postkontoren (nedan kallad sektorn för pakettjänster från dörr till dörr).
11 Vad gäller sektorn för pakettjänster från dörr till dörr, som är föremål för förevarande förfarande, tillhandahåller DPAG huvudsakligen två slags tjänster, nämligen paketbefordran från dörr till dörr avseende företagskunder som själva sorterar eller lämnar in en viss minimimängd paket (nedan kallat företagskundssegmentet), dels pakettjänster på uppdrag av postorderföretag, som sänder varor som beställts per katalog eller på elektronisk väg (nedan kallat postordersegmentet).
12 Företagskundssegmentet skiljer sig från postordersegmentet särskilt på grund av den logistikhantering som krävs i form av avhämtning, hantering vid inlämningsställen och utdelning och på grund av de kostnader som därvid uppstår.
13 Den 7 juli 1994 ingav det privaträttsliga företaget för paketdistribution UPS Europe NV/SA (nedan kallat UPS) ett klagomål till kommissionen avseende DB-Postdienst. Klagomålet grundades både på artikel 86 i EG‑fördraget (nu artikel 82 EG) och på artikel 92 i EG‑fördraget (nu artikel 87 EG). Detta klagomål åtföljdes av ett annat klagomål som ingavs av sammanslutningen av privata leverantörer av kurir- och expresstjänster, Bundesverband Internationaler Express-und Kurierdienste eV (nedan kallad BIEK). UPS och BIEK gjorde i huvudsak gällande dels att DB-Postdienst tillämpade en icke kostnadstäckande försäljningspolitik inom sektorn för pakettjänster från dörr till dörr, vilket utgjorde ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG, dels att DB-Postdienst täckte sina förluster i nämnda sektor antingen med hjälp av intäkterna från den monopoliserade sektorn eller med hjälp av statliga medel som det beviljats i strid med artikel 87 EG.
14 Genom skrivelse av den 17 augusti 1999 som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 23 oktober 1999 (EGT C 306, s. 25), underrättade kommissionen Förbundsrepubliken Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet). Kommissionen antog vidare den 7 juli 2000 ett beslut att inleda ett förfarande med stöd av artikel 82 EG.
15 Den 20 mars 2001 antog kommissionen beslut 2001/354/EG i ett förfarande enligt artikel 82 EG (Ärende COMP/35.141 – Deutsche Post AG) (EGT L 125, s. 27). I detta beslut konstaterade kommissionen att DPAG hade överträtt artikel 82 EG, eftersom bolaget hade missbrukat sin dominerande ställning inom postordersegmentet, för det första, genom att under åren 1974–2000 bevilja sina kunder trohetsrabatter endast om de åtog sig att låta DPAG sköta all eller en övervägande del av hanteringen av deras paket eller kataloger över en viss vikt och, för det andra, genom att under åren 1990–1995 tillämpa en icke kostnadstäckande försäljningspolitik, i det att bolaget tillämpade priser som låg under dess tjänstespecifika tilläggskostnader. Mot bakgrund av tillämpningen av trohetsrabatterna ålade kommissionen DPAG böter med ett belopp på 24 miljoner euro. Vad gäller den icke kostnadstäckande försäljningspolitiken beslutade kommissionen att inte ålägga DPAG böter, eftersom den ansåg att det kriterium som den hade tillämpat för att fastställa förekomsten av denna icke kostnadstäckande försäljningspolitik inte hade använts tidigare.
16 Den 19 juni 2002 antog kommissionen beslut 2002/753/EG om Förbundsrepubliken Tysklands åtgärder till fördel för DPAG (EGT L 247, s. 27) (nedan kallat det angripna beslutet). Kommissionens bedömning i det angripna beslutet gjordes i fyra steg.
17 Kommissionen angav för det första, i skäl 2 i det angripna beslutet, att den ”[i] sitt beslut att inleda förfarandet uttalade … sin förmodan att den statliga kompensation som DB-Postdienst och därefter DPAG fått för tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse eventuellt överstiger de specifika merkostnader som DB-Postdienst och DPAG åsamkas när de utför dessa tjänster” och att den ”närmare bestämt [meddelade] att [de] förmodade stödåtgärder [som anges i skälen 3–7 i det angripna beslutet] skulle undersökas”. Dessa stödåtgärder utgörs för det första av finansieringen av förvärvet av Deutsche Postbank år 1998, för det andra av finansieringen av Post-Unterstützungskasse (pensionsfond för posttjänstemän), för det tredje av det eventuella beviljandet av statliga garantier för att täcka Deutsche Bundesposts skulder, för det fjärde av omständigheterna kring omvandlingen av DB-Postdienst till aktiebolag, och för det femte av det ekonomiska eller administrativa statliga stödet till sökandebolaget.
18 Kommissionen beskrev i skälen 12–15 i det angripna beslutet de fyra första ovannämnda stödåtgärderna. Därefter angav den i skälen 16–20 i nämnda beslut angående den femte stödåtgärden att sökandebolaget för kommissionen hade angett att det med stöd av 37 § tredje stycket PostVerfG hade mottagit överföringar från DB-Telekom för att kompensera för sina förluster under åren 1990–1995 (nedan kallade överföringarna från DB-Telekom). Kommissionen uppgav härvid i skäl 20 i det angripna beslutet särskilt att, såsom Förbundsrepubliken Tyskland bekräftat i ytterligare redogörelser av den 25 april 2000 och den 31 januari 2002, DB-Telekom och Deutsche Telekom mellan åren 1990 och 1995 hade betalat kompensation till DB-Postdienst respektive DPAG med sammanlagt 11 081 miljoner tyska mark (DEM) och att de tyska myndigheterna inte har bestritt att denna ekonomiska utjämning mellan de två olika företagen kan tillskrivas staten, eftersom den föreskrevs i 37 § tredje stycket PostVerfG. Den tyska regeringen hade dock hävdat att de överföringar som DB-Telekom genomfört var nödvändiga för att kunna tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse under ekonomiskt balanserade förhållanden.
19 Kommissionen redogjorde, i skälen 21–39 i det angripna beslutet, för de infrastrukturkostnader som kunde hänföras till pakettjänster från dörr till dörr och angav därefter, i skälen 40–45 i det angripna beslutet, särskilt att Förbundsrepubliken Tyskland hade gett den upplysningar angående dels omfattningen av DPAG:s uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inom paketsektorn, dels de nettomerkostnader som hade samband med 15 gamla åtaganden som sökandebolaget ådragit sig i egenskap av före detta statlig förvaltning. Slutligen redogjorde kommissionen, i skälen 46–63 i det angripna beslutet, för de synpunkter från berörda tredje parter som den mottagit under det administrativa förfarandet, särskilt från BIEK och UPS. Enligt dessa synpunkter var DPAG:s förluster inom sektorn för pakettjänster från dörr till dörr inte hänförliga till fullgörandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utan en följd av en icke kostnadstäckande försäljningspolitik som bolaget kompenserade med hjälp av statliga medel.
20 För det andra angav kommissionen, i skälen 66–69 och i fotnot 107 i det angripna beslutet, att Förbundsrepubliken Tyskland på kommissionens begäran hade uppgett att DPAG under åren 1990–1998 å ena sidan hade uppvisat vinster inom den monopoliserade sektorn och å andra sidan hade gjort förluster inom den konkurrensutsatta sektorn. Bolagets totala underskott för alla verksamhetssektorer var således 2 289 miljoner DEM under denna period.
21 Kommissionen uppgav i detta avseende, i skäl 68 i det angripna beslutet, att ”[s]om svar på kommissionens förfrågan av den 10 mars 2000 beträffande DPAG:s eventuella vinst under perioden 1990 till 1998 inom [de konkurrensutsatta sektorerna] uppger den tyska regeringen i sitt meddelande av den 24 mars 2000, s. 10, att DPAG år 1998 hade fått ett överskott på [konfidentiellt](1) miljoner mark från konkurrensutsatta tjänster”. Kommissionen tillade att ”[å] andra sidan presenterade de tyska myndigheterna siffror, enligt vilka hela området pakettjänster under perioden 1990 till och med 1998 uppvisar en förlust på [konfidentiellt] miljoner mark och området tidnings- och tidskriftsutdelning en förlust på [konfidentiellt] miljoner mark”. Härav drog kommissionen slutsatsen att ”[e]nligt detta var det totala underskottet för båda områdena [konfidentiellt] miljoner mark” och att ”[i]ntäkterna från de konkurrensutsatta områdena … således inte [räckte] till för att kompensera underskottet inom området pakettjänster”.
22 I fotnot 107 i det angripna beslutet angav kommissionen att ”[e]nligt de data som [Förbundsrepubliken Tyskland] inkommit med tillsammans med en skrivelse av den 2 juni 2000 (rättad version 12.1.2000) uppvisade [sektorn] som omfattas av monopol en vinst på totalt [konfidentiellt] miljoner mark under perioden 1990 till 1998” och att ”[d]ärjämte uppgick intäkterna från konkurrensutsatta tjänster till [konfidentiellt] miljoner mark under den relevanta perioden”. Kommissionen konstaterade att det ”[a]v detta … nödvändigtvis [framgår] att åtminstone ett delbelopp på 2 289 miljoner mark av det ovan nämnda totala underskottet på [konfidentiellt] miljoner mark inte kunde kompenseras genom vinst från området som omfattas av monopol och intäkterna från de konkurrensutsatta [sektorerna]”.
23 För det tredje angav kommissionen, i skäl 72 i det angripna beslutet, att det mot bakgrund av DPAG:s förluster, som inom endast sektorn för pakettjänster uppgick till [konfidentiellt] miljoner DEM under åren 1990–1998, skulle prövas huruvida ”samtliga merkostnader som kompenserats av staten har ett direkt samband med DPAG:s exakt definierade lagstadgade uppdrag” och att ”[o]m tillskottet av statliga medel när allt kommer omkring gör det möjligt för [sektorn för pakettjänster] att täcka även sådana merkostnader som inte har något orsakssamband med [skyldigheten att tillhandahålla offentliga tjänster], har DPAG en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 [EG]”.
24 I detta avseende konstaterade kommissionen, i skälen 75–79 i det angripna beslutet, att DPAG sedan den 1 februari 1994 med stöd av 2 § andra stycket punkt 3 PPfLV hade möjlighet, men inte skyldighet, att lämna rabatter till sina kunder inom sektorn för pakettjänster från dörr till dörr, vilket ledde till att priserna var lägre än det enhetliga pris som fastställts i 1 § första stycket PPfLV för sektorn för pakettjänster.
25 Kommissionen angav därefter, i skäl 88 i det angripna beslutet, att intäkterna från sektorn för pakettjänster från dörr till dörr, med hänsyn till DPAG:s kostnader avseende denna sektor och de priser understigande det enhetliga priset som bolaget erbjudit (skälen 21–39 och tabellen i skäl 88 i det angripna beslutet), under åren 1994–1999 genomgående inte räckte till för att täcka kostnaderna för att driva denna enda verksamhetssektor. Kommissionen preciserade att denna situation, i vilken DPAG:s kostnader inte täcktes, upphörde år 1999.
26 Slutligen angav kommissionen, i skälen 82 och 86 i det angripna beslutet, att det av tre skäl saknades orsakssamband mellan nämnda merkostnader som uppkommit till följd av denna icke kostnadstäckande försäljningspolitik och DPAG:s uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. För det första hade DPAG enligt kommissionen inte någon lagstadgad skyldighet att erbjuda kunderna pakettjänster från dörr till dörr till priser som var lägre än det lagstadgade enhetliga priset. För det andra var kommissionen av den uppfattningen att DPAG:s prispolitik, nämligen att erbjuda tjänster till ett pris som understeg det enhetliga priset, uteslutande hade sin grund i bolagets strävan efter att behålla eller erövra marknadsandelar inom den konkurrensutsatta sektorn för pakettjänster från dörr till dörr. För det tredje konstaterade kommissionen att underskridandet av det enhetliga priset orsakade klart identifierbara nettomerkostnader som inte berodde på DPAG:s skyldighet att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
27 Kommissionen angav sålunda i skäl 88 i det angripna beslutet att sökandebolaget under åren 1994–1999 hade haft nettomerkostnader med totalt 1 118,7 miljoner DEM till följd av sin icke kostnadstäckande försäljningspolitik.
28 För det fjärde ansåg kommissionen i skäl 87 i det angripna beslutet att ”en [icke kostnadstäckande försäljningspolitik är] oförenlig med det ekonomiska egenintresset på medellång sikt” och att ”[i]nget privat företag som är underkastat marknadskrafterna skulle behålla [sektorn för pakettjänster] från dörr till dörr under dessa villkor, för genom [den icke kostnadstäckande försäljningspolitik] som tillämpas ackumuleras årliga underskott, och detta leder till för stor skuldsättning på medellång sikt, om ingen ekonomisk kompensation ges”. Härav drog kommissionen slutsatsen, i skäl 107 i det angripna beslutet, att ”[o]m den statliga kompensationen för merkostnader på grund av en [icke kostnadstäckande försäljningspolitik] leder till att de kostnader som i normala fall är förknippade med tillhandahållande av konkurrensutsatta pakettjänster från dörr till dörr minskar, är detta en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 [EG]”, att ”[t]illskjutandet av statliga medel för att kompensera denna del av underskottet inom området som är öppet för konkurrens är en relevant konkurrensfördel för DPAG” och att ”[d]enna fördel och stödet som är oförenligt med den gemensamma marknaden motsvarar 1 118,7 miljoner [DEM]”.
29 Det angripna beslutets artikeldel har följande lydelse:
”Artikel 1
Det statliga stöd på 572 miljoner euro (1 118,7 miljoner [DEM]) som [Förbundsrepubliken Tyskland] har beviljat till förmån för [DPAG] är oförenligt med den gemensamma marknaden.
Artikel 2
1. [Förbundsrepubliken Tyskland] skall vidta nödvändiga åtgärder för att avskaffa och återkräva det stöd som avses i artikel 1 och som olagligen utbetalats till [DPAG].
... ”
Förfarande och parternas yrkanden
30 Sökandebolaget har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 september 2002.
31 Genom skrivelser som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 och den 19 december 2002 ansökte BIEK respektive UPS om att få intervenera till stöd för kommissionen.
32 Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 9 maj 2003 ansökte Förbundsrepubliken Tyskland om att få intervenera till stöd för sökandebolaget.
33 Genom skrivelser som sändes till förstainstansrättens kansli den 11 mars, den 14 april och den 26 september 2003 samt den 26 februari 2004, yrkade sökandebolaget med stöd av artikel 116.2 andra meningen i rättegångsreglerna att vissa uppgifter i inlagorna inte skulle tillställas BIEK och UPS.
34 Genom beslut av den 2 juni 2003 biföll ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning i utökad sammansättning BIEK:s och UPS interventionsansökningar och meddelade att beslut angående yrkandet om konfidentiell behandling skulle meddelas senare.
35 Genom beslut av den 5 juni 2003 biföll ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning i utökad sammansättning Förbundsrepubliken Tysklands interventionsansökan. Eftersom ansökan inkom efter utgången av den tidsfrist på sex veckor som avses i artikel 115.1 i rättegångsreglerna, har Förbundsrepubliken Tyskland de rättigheter som föreskrivs i artikel 116.6 i dessa rättegångsregler.
36 Genom särskilda handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 juni och den 17 november 2003 samt den 23 april 2004 framställde BIEK invändningar avseende den konfidentiella behandlingen av vissa uppgifter i de inlagor som tillställts sammanslutningen.
37 Genom särskilda handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 november 2003 och den 23 april 2004 framställde UPS invändningar avseende den konfidentiella behandlingen av vissa uppgifter i de inlagor som tillställts bolaget.
38 Genom skrivelse som sändes till förstainstansrätten den 5 januari 2004 inkom sökandebolaget med yttrande angående de invändningar avseende den konfidentiella behandlingen av vissa uppgifter i inlagorna som framställts av intervenienterna BIEK och UPS.
39 På grund av ändringen i sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar, förordnades referenten att tjänstgöra på tredje avdelningen i utökad sammansättning och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.
40 Genom beslut av den 13 januari 2005 biföll ordföranden på förstainstansrättens tredje avdelning i utökad sammansättning ansökan om konfidentiell behandling av vissa sifferuppgifter och vissa handlingar gentemot BIEK och UPS och avslog ansökan om konfidentiell behandling i övrigt.
41 På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredje avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, genom skrivelser av den 15 mars 2007 sökandebolaget, kommissionen och Förbundsrepubliken Tyskland att inkomma med vissa handlingar och att skriftligen svara på förstainstansrättens frågor, vilket parterna gjorde inom den föreskrivna fristen.
42 Genom skrivelser som inkom till förstainstansrättens kansli den 13 april och den 3 maj 2007 yrkade sökandebolaget med stöd av artikel 116.2 andra meningen i rättegångsreglerna att vissa sifferuppgifter och vissa handlingar som sökandebolaget, kommissionen och Förbundsrepubliken Tyskland ingett inom ramen för åtgärderna för processledning inte skulle tillställas BIEK och UPS.
43 Genom skrivelse av den 24 maj 2007 framställde BIEK invändningar, inom den föreskrivna fristen, avseende sökandebolagets yrkande om konfidentiell behandling avseende kommissionens och Förbundsrepubliken Tysklands svar.
44 Genom beslut av den 11 juni 2007 biföll ordföranden på förstainstansrättens tredje avdelning i utökad sammansättning ansökan om konfidentiell behandling av vissa sifferuppgifter och vissa handlingar gentemot BIEK och UPS och avslog ansökan om konfidentiell behandling i övrigt.
45 Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor vid förhandlingen den 13 juni 2007.
46 Det muntliga förfarandet avslutades efter förhandlingen den 13 juni 2007. Eftersom en av avdelningens ledamöter var förhindrad att delta i överläggningarna, avstod den yngste domaren enligt den i artikel 6 i rättegångsreglerna fastställda ordningen från att delta i överläggningarna, vilka fortsatte med de tre domare som har undertecknat denna dom, i enlighet med artikel 32 i rättegångsreglerna.
47 Sökandebolaget har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
48 Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
49 BIEK och UPS har yrkat att förstainstansrätten ska ogilla talan.
Rättslig bedömning
1. Grunderna för yrkandet om ogiltigförklaring
50 Till stöd för sin talan har sökandebolaget anfört nio grunder, vilka kan sammanföras i grupper.
51 Genom den första gruppen av grunder har sökandebolaget i huvudsak gjort gällande att kommissionen har överträtt artikel 87.1 EG och artikel 86.2 EG, eftersom den inte har visat att DPAG hade fått en fördel. Sökandebolaget har för det första gjort gällande att tre av de åtgärder som nämnts i det angripna beslutet, vilka vidtagits med statliga medel, inte har medfört någon fördel för bolaget. För det andra har sökandebolaget hävdat att kommissionen inte har uppfyllt sin skyldighet att undersöka huruvida summan av överföringarna från DB-Telekom översteg summan av de nettomerkostnader som sökandebolaget haft i samband med fullgörandet av uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. För det tredje har sökandebolaget hävdat att det var fel av kommissionen att slå fast att de överföringar som DB-Telekom hade genomfört hade gett sökandebolaget en fördel som möjliggjorde för det att täcka de merkostnader som påstås ha uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik.
52 Genom den andra gruppen av grunder har sökandebolaget gjort gällande att kommissionen har gjort uppenbart oriktiga bedömningar i olika avseenden. För det första har sökandebolaget gjort gällande att kommissionen tillämpade en felaktig metod när den beräknade de kostnader som var hänförliga till sektorn för pakettjänster från dörr till dörr och att kommissionens slutsats att sökandebolaget hade tillämpat en icke kostnadstäckande försäljningspolitik var felaktig. För det andra har sökandebolaget gjort gällande att det var fel av kommissionen att finna att sökandebolagets prispolitik inom sektorn för pakettjänster från dörr till dörr, vilken bestod i att erbjuda priser som var lägre än det lagstadgade enhetliga priset, var upphovet till de förluster som bolaget haft inom sektorn för pakettjänster och att denna praxis inte hade samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. För det tredje har sökandebolaget kritiserat kommissionen för att den ansåg att bolaget inte hade egna medel som möjliggjorde för det att finansiera sin påstått icke kostnadstäckande försäljningspolitik.
53 Genom den tredje gruppen av grunder har sökandebolaget gjort gällande att kommissionen har gjort en felaktig tolkning av begreppet medel som kan tillskrivas staten, att den har åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att inte klart uppge vilka statliga medel som hade gett bolaget en fördel, att den har överskridit sina befogenheter genom att undersöka huruvida sökandebolagets system för pakettjänster från dörr till dörr var effektivt, att den har åsidosatt principen om en privat investerare och att den har åsidosatt sökandebolagets rätt att yttra sig.
2. Den första gruppen av grunder rörande den fördel som DPAG fått
Parternas argument
54 Sökandebolaget har i ansökan gjort gällande att budgetmedlen som använts för att finansiera Post-Unterstützungskasse, garantierna som Deutsche Bundespost gett och åtgärderna för att omvandla DB-Postdients till aktiebolag, vilka nämnts i det angripna beslutet, inte har gett bolaget någon fördel. Sökandebolaget har härvid uppgett i repliken och som svar på förstainstansrättens frågor under förhandlingen att det har tagit fasta på kommissionens förklaring att den i det angripna beslutet ansåg att det endast var överföringarna från DB-Telekom som hade gett sökandebolaget en fördel.
55 Vad vidare gäller överföringarna från DB-Telekom har sökandebolaget för det första gjort gällande att kommissionen, som inte fastställde de nettomerkostnader som DPAG hade haft för att utföra uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, har överträtt artikel 87.1 EG och artikel 86.2 EG samt den rättspraxis som framgår av domstolens dom av den 22 november 2001 i mål C‑53/00, Ferring (REG 2001, s. I‑9067), punkt 33, och förstainstansrättens dom av den 27 februari 1997 i mål T‑106/95, FFSA m.fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II‑229), punkt 101, av den 27 januari 1998 i mål T‑67/94, Ladbroke Racing mot kommissionen (REG 1998, s. II‑1), punkt 52, och av den 10 maj 2000 i mål T‑46/97, SIC mot kommissionen (REG 2000, s. II‑2125), punkt 84. Enligt dessa domar är förutsättningen för att kommissionen ska kunna slå fast att det föreligger statligt stöd att den dessförinnan har konstaterat att det belopp med vilket statliga medel har betalats till ett företag som har i uppdrag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse överstiger de nettomerkostnader som tillhandahållandet av denna tjänst av allmänt ekonomiskt intresse har gett upphov till. I detta hänseende har sökandebolaget, med stöd av Förbundsrepubliken Tyskland, gjort gällande att om kommissionen hade genomfört en sådan analys i förevarande fall, så skulle den ha konstaterat att summan av de nettomerkostnader som har samband med utförandet av uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse gott och väl översteg det belopp med vilket DPAG hade erhållit statliga medel.
56 Inledningsvis har sökandebolaget gjort gällande att kommissionen, i motsats till vad denna själv har hävdat, vid tillämpningen av artikel 87.1 EG och artikel 86.2 EG, inte har något utrymme för skönsmässig bedömning då den fastställer huruvida det föreligger statligt stöd, till skillnad från vad som gäller vid tillämpningen av artikel 87.3 EG avseende bedömningen av huruvida ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden då kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.
57 Sökandebolaget har dessutom gjort gällande att det är fel av BIEK och UPS att hävda att de villkor som uppställts i domstolens dom i det ovan i punkt 55 nämnda målet Ferring, och i dom av den 24 juli 2003 i mål C‑280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium (REG 2003, s. I‑7747) (nedan kallad domen i målet Altmark), inte är uppfyllda i förevarande fall, då överföringarna från DB-Telekom inte har gett sökandebolaget någon fördel. Sökandebolaget hade nämligen redan före år 1995 helt återbetalt dessa belopp till staten genom att verkställa de återföringar med ett belopp på 11 481 miljoner DEM som Deutsche Bundespost var skyldig staten enligt 63 § första stycket PostVerfG (nedan kallade återföringarna).
58 Sökandebolaget har vidare påpekat att kommissionen, genom sin underlåtenhet att i det angripna beslutet dels ange med vilket belopp som DPAG haft nettomerkostnader för att utföra uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, vilket kommissionen emellertid hade underrättats om, dels genomföra den beräkning som skulle göra det möjligt att fastställa huruvida summan av överföringarna från DB-Telekom översteg summan av nämnda merkostnader eller ej, inte har gjort det möjligt för förstainstansrätten att kontrollera lagenligheten av det angripna beslutet. Sökandebolaget har härvid gjort gällande att kommissionen inte har gett någon godtagbar förklaring som motiverar att den inte har kunnat konstatera förekomsten av nettomerkostnader i samband med utförandet av uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, trots att kommissionen förfogade över all nödvändig information i detta hänseende, vilken den hade erhållit från Förbundsrepubliken Tyskland.
59 Sökandebolaget har även åberopat ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen på grund av att kommissionen har avvikit från sin egen beslutspraxis genom att underlåta att utföra en beräkning i syfte att fastställa huruvida de statliga medel som bolaget beviljats översteg de nettomerkostnader som det haft i samband med utförandet av uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
60 Sökandebolaget har, med stöd av Förbundsrepubliken Tyskland, gjort gällande att även om överföringarna från DB-Telekom hade gett det en fördel så har kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att nämnda överföringar nödvändigtvis hade möjliggjort för sökandebolaget att täcka de merkostnader som påstås ha uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik under åren 1995–1999. Sökandebolaget har i detta avseende gjort gällande att det är ”matematiskt” omöjligt att överföringarna från DB-Telekom har kunnat kompensera de nettomerkostnader som påstås ha uppkommit till följd av bolagets icke kostnadstäckande försäljningspolitik under åren 1994–1999, eftersom dessa överföringar helt användes för att täcka dess förluster åren 1990–1995.
61 Kommissionen har genmält att i den mån den ansåg att det endast var överföringarna från DB-Telekom som var relevanta med avseende på det angripna beslutet, så var sökandebolagets argument att de övriga statliga medel som nämndes i det angripna beslutet inte hade gett bolaget någon fördel obegripligt.
62 Kommissionen har vidare i huvudsak gjort gällande att den inte var skyldig att utföra den beräkning som syftar till att fastställa huruvida överföringarna från DB-Telekom översteg summan av de merkostnader som DPAG haft i samband med utförandet av uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Kommissionen anser att även om det är lämpligt att utföra denna beräkning för att avgöra huruvida ett företag som har i uppdrag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse har erhållit en överkompensation skulle det inte ha varit lämpligt i förevarande fall, mot bakgrund av klagomålen från BIEK och UPS rörande en snedvridning av konkurrensen och kommissionens misstankar på grund av dessa klagomål att DPAG eventuellt skulle överskatta nettomerkostnaderna för utförandet av dess uppdrag, att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Vidare anser kommissionen att den inte med hjälp av nämnda beräkning skulle ha kunnat fastställa huruvida det fanns ett orsakssamband mellan tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och de nettomerkostnader som uppstod till följd av DPAG:s icke kostnadstäckande försäljningspolitik och inte heller huruvida staten hade beslutat att sökandebolaget inte skulle bära dessa merkostnader och, därigenom, framkallat en snedvridning av konkurrensen.
63 I detta avseende har kommissionen påpekat att det enda som var relevant inom ramen för det angripna beslutet var frågan huruvida sökandebolaget, inom sektorn för pakettjänster från dörr till dörr, hade täckt de merkostnader som uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik med hjälp av egna medel eller om det hade varit tvunget att tillgå statliga medel. Eftersom sökandebolaget inte har bestritt att det kompenserade samtliga förluster inom paketsektorn under åren 1994–1998 med hjälp av statliga medel och eftersom kommissionen har visat att sökandebolaget inte förfogade över tillräckliga egna medel för att täcka de nettomerkostnader som uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik, är det enligt kommissionen styrkt att överföringarna från DB-Telekom har använts för att kompensera för DPAG:s nämnda nettomerkostnader under åren 1994–1999, vilka inte har något samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.
64 Kommissionen har gjort gällande att den, i likhet med vad som gäller vid tillämpningen av artikel 87.3 EG och artikel 86.2 EG, vid tillämpningen av artikel 87.1 EG har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställelsen av huruvida det förekommer statligt stöd när det rör sig om komplicerade ekonomiska omständigheter. Under dessa omständigheter ska gemenskapsdomstolen endast pröva om det angripna beslutet är rättsstridigt på någon av de grunder som anges i artikel 230 EG och den kan inte ersätta beslutsfattarens bedömning med sin egen bedömning. I förevarande fall har sökandebolaget endast hävdat att det finns en annan metod för att bedöma omständigheterna utan att bevisa att kommissionen har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning.
65 Kommissionen har med stöd av BIEK och UPS påpekat att den beräkning som syftar till att fastställa huruvida summan av de statliga medel som bolaget beviljats överstiger summan av de nettomerkostnader som har samband med utförandet av uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse bland annat förutsätter att de statliga medlen har använts i enlighet med vad de har anslagits för. Inte något av de villkor som domstolen uppställde i domarna i det ovan i punkt 55 nämnda målet Ferring och i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark är emellertid uppfyllt i förevarande fall. Det framgår dessutom av domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet FFSA m.fl. mot kommissionen (punkterna 185–189) att förstainstansrätten fann att det inte var obligatoriskt att utföra denna beräkning men att det eventuellt räckte att göra det.
66 Som svar på sökandebolagets argument att kommissionen har avvikit från sin egen beslutspraxis har kommissionen uppgett att den metod som har tillämpats överensstämmer med dess meddelande 2001/C 320/04 om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på radio och TV i allmänhetens tjänst (EGT C 320, 2001, s. 5), punkt 58, och med punkt 80 i dess ”non paper” av den 12 november 2002 om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och statligt stöd, enligt vilka kommissionen har förbehållit sig möjligheten att undersöka orsakssambandet mellan tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och viss snedvridning av konkurrensen, när den prispolitik som drivs av ett tjänsteföretag som har erhållit statliga medel på en konkurrensutsatt marknad hotar att snedvrida konkurrensen.
67 Kommissionen har tillbakavisat sökandebolagets argument att kommissionen inte har styrkt att överföringarna från DB-Telekom, med hänsyn till sökandebolagets förluster under åren 1990–1995, räckte för att finansiera dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik under åren 1994–1999. Kommissionen har, med stöd av BIEK och UPS, gjort gällande att utöver det faktum att det från redovisningssynpunkt är omöjligt att avgöra med hjälp av vilka medel en kostnad har täckts så utgjorde de återföringar som sökandebolaget var skyldigt att genomföra inte en nettomerkostnad för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Eftersom sökandebolaget inte har bevisat att det hade täckt de nettomerkostnader som uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik med egna medel anser kommissionen likaså att den kunde anta att nämnda merkostnader hade täckts med hjälp av statliga medel.
Förstainstansrättens bedömning
68 I artikel 87.1 EG föreskrivs att ”[o]m inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.
69 I artikel 86.2 EG föreskrivs dessutom att företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska vara underkastade reglerna i fördraget, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs.
70 Det följer av fast rättspraxis att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd endast när alla villkoren i artikel 87.1 EG är uppfyllda. Följande villkor anges i artikel 87.1 EG. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark, punkterna 74 och 75 och där angiven rättspraxis).
71 Vad gäller det tredje villkoret som nämnts i föregående punkt framgår det av rättspraxis att begreppet statligt stöd är ett objektivt begrepp, som uteslutande är avhängigt av huruvida en åtgärd gynnar ett eller flera företag (domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Ladbroke Racing mot kommissionen, punkt 52).
72 Domstolen har i detta avseende slagit fast att en statlig åtgärd inte omfattas av artikel 87.1 EG i den mån som åtgärden ska anses utgöra ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheter avseende offentliga tjänster, när åtgärden i själva verket inte innebär att dessa företag gynnas ekonomiskt och således inte har som verkan att dessa företag får en mer fördelaktig konkurrensställning än konkurrerande företag (domstolens dom i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark, punkt 87, och av den 27 november 2003 i de förenade målen C‑34/01–C‑38/01, Enirisorse, REG 2003, s. I‑14243, punkt 31).
73 För att det i ett konkret fall ska kunna anses att en sådan ersättning inte utgör statligt stöd, måste ett visst antal villkor vara uppfyllda (domarna i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark, punkt 88, och i de ovan i punkt 72 nämnda förenade målen Enirisorse, punkt 31). För det första ska det mottagande företaget faktiskt ha ålagts skyldigheter att tillhandahålla offentliga tjänster, och dessa skyldigheter ska vara klart definierade. För det andra ska de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt, så att det kan undvikas att ersättningen medför att det mottagande företaget gynnas ekonomiskt i förhållande till konkurrerande företag. För det tredje får ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla offentliga tjänster, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av dessa skyldigheter. För det fjärde ska, när det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla de offentliga tjänsterna i ett konkret fall inte har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande, storleken på den nödvändiga ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag, som har lämplig utrustning för att tillhandahålla offentliga tjänster, skulle ha åsamkats vid fullgörandet av dessa skyldigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av nämnda skyldigheter (domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark, punkterna 89–93).
74 När statliga medel har beviljats som ersättning för merkostnader som har samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse på de villkor som angetts ovan i punkterna 72 och 73, får kommissionen följaktligen inte, för att inte frånta artikel 86.2 EG all ändamålsenlig verkan, anse att de beviljade statliga medlen helt eller delvis utgör statligt stöd, när summan av dessa medel understiger de merkostnader som uppkommit till följd av fullgörandet av nämnda uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet FFSA m.fl. mot kommissionen, punkt 188).
75 Det följer av fast rättspraxis att kommissionen har behörighet att fatta beslut på grundval av de upplysningar som den har tillgång till, när en medlemsstat inte uppfyller sin samarbetsskyldighet och avhåller sig från att lämna de upplysningar som kommissionen har begärt för sin granskning av huruvida ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden (domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C‑301/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1990, s. I‑307, punkt 22, svensk specialutgåva, volym 10, s. 303, och av den 13 april 1994 i de förenade målen C‑324/90 och C‑342/90, Tyskland och Pleuger Worthington mot kommissionen, REG 1994, s. I‑1173, punkt 26). Innan kommissionen fattar ett sådant beslut måste den emellertid uppfylla vissa processuella krav. I synnerhet måste den förelägga medlemsstaten att, inom den tidsfrist som kommissionen fastställer, överlämna alla de handlingar, upplysningar och uppgifter som är nödvändiga för att undersöka om stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Det är endast om medlemsstaten trots föreläggandet från kommissionen underlåter att överlämna de upplysningar som begärts som kommissionen äger rätt att avsluta förfarandet och fatta beslut om huruvida stödet är förenligt eller oförenligt med den gemensamma marknaden på grundval av de uppgifter som den har (domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkterna 19 och 22). Dessa krav har återgetts och konkretiserats i artikel 5.2, i artikel 10.3 och i artikel 13.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1) (förstainstansrättens dom av den 19 oktober 2005 i mål T‑318/00, Freistaat Thüringen mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4179, punkt 73).
76 Sökandebolagets anmärkning i ansökan, nämligen att det var fel av kommissionen att anse att de statliga åtgärderna, förutom överföringarna från DB-Telekom, inte hade medfört en fördel för sökandebolaget, saknar verkan. Kommissionen har nämligen uttryckligen medgett i sitt svaromål att den endast beaktade överföringarna från DB-Telekom när den slog fast att DPAG hade fått en fördel med hjälp av statliga medel.
77 Sökandebolaget kan således inte vinna framgång med denna anmärkning.
78 Vad vidare gäller sökandebolagets anmärkning att kommissionen inte har styrkt att sökandebolaget hade fått en fördel genom överföringarna från DB-Telekom, med beaktande av dess nettomerkostnader i samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, påpekar förstainstansrätten inledningsvis att kommissionens slutsats att DPAG har fått en fördel vilar på följande konstateranden, såsom framgår av den redogörelse för det angripna beslutet som getts ovan i punkterna 16–29. Kommissionen konstaterade för det första att sökandebolaget hade mottagit överföringar från DB-Telekom med ett belopp på 11 081 miljoner DEM under åren 1990–1995. Enligt kommissionen var dessa överföringar de enda statliga medel som var relevanta för det angripna beslutet. För det andra angav kommissionen dels att sökandebolaget hade haft nettomerkostnader med ett belopp på 1 118,7 miljoner DEM, vilka uppkommit till följd av den icke kostnadstäckande försäljningspolitik som bolaget fört under åren 1994–1999, dels att nämnda nettomerkostnader inte hade samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. För det tredje konstaterade kommissionen att sökandebolaget inte hade kunnat täcka nämnda nettomerkostnader, vilka uppgick till 1 118, 7 miljoner DEM, med hjälp av egna medel, eftersom bolaget under åren 1990–1998 hade haft ett totalt underskott för alla verksamhetssektorer på 2 289 miljoner DEM. Mot bakgrund av de tre ovannämnda konstaterandena fann kommissionen således att de nettomerkostnader som uppkommit till följd av DPAG:s icke kostnadstäckande försäljningspolitik under åren 1994–1999 med nödvändighet hade kompenserats genom överföringar från DB-Telekom under åren 1990–1995, vilket innebar att sökandebolaget hade mottagit statligt stöd med ett belopp på 1 118,7 miljoner DEM. Det ska härvid påpekas att kommissionen i sina svar på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen uppgav att den hade ansett att den på goda grunder kunde anta att DPAG hade mottagit statligt stöd med ett belopp på 1 118,7 miljoner DEM, eftersom bolaget inte hade bevisat att det hade täckt sina förmodade nettomerkostnader som uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik med hjälp av andra medel än överföringarna från DB-Telekom.
79 Det ska följaktligen prövas om kommissionen, genom sitt tillvägagångssätt i det angripna beslutet, har styrkt att sökandebolaget hade fått en fördel genom överföringarna från DB-Telekom.
80 I detta avseende ska det påpekas att kommissionen, trots att den på grund av upplysningarna från Förbundsrepubliken Tyskland i skäl 41 i det angripna beslutet angav att Förbundsrepubliken Tyskland hade hävdat att företagskundssegmentet inte var uteslutet från den samhällsomfattande tjänsten, inte uttalade sig i det angripna beslutet angående frågan huruvida sektorn för pakettjänster från dörr till dörr utgjorde en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. Förstainstansrätten finner i detta avseende, såsom även framgår av punkt 26 ovan, att kommissionen endast konstaterade i det angripna beslutet att DPAG:s prispolitik, som bestod i att erbjuda priser under det enhetliga priset, orsakade nettomerkostnader som inte hade samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.
81 Dessutom fann kommissionen för det första i skäl 74 i det angripna beslutet att ”[d]et [inte fanns något] kausalt samband mellan dessa merkostnader [som beror på den icke kostnadstäckande försäljningspolitiken] och DPAG:s allmännyttiga skyldigheter” och för det andra i skäl 73 i det angripna beslutet att det ”[d]ärmed förel[åg] ett minsta antal merkostnader för DPAG som inte ha[de] något samband med fullgörandet av … skyldigheter [att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse]”.
82 Förstainstansrätten finner således, såsom kommissionen för övrigt har bekräftat i sina skrivelser, dels att kommissionen inte konstaterade i det angripna beslutet att det saknades grund för de upplysningar som Förbundsrepubliken Tyskland lämnat, enligt vilka sektorn för pakettjänster från dörr till dörr utgjorde en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, dels att kommissionen åtminstone underförstått medgav att DPAG, förutom de nettomerkostnader som hade uppkommit till följd av bolagets icke kostnadstäckande försäljningspolitik, även hade haft nettomerkostnader som faktiskt hade samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse (nedan kallade de icke ifrågasatta nettomerkostnaderna).
83 Det ska vidare påpekas att kommissionen för det första i skäl 43 i det angripna beslutet angav att Förbundsrepubliken Tyskland hade angett att DPAG hade varit tvunget att ta på sig ”15 gamla åtaganden”, vilka utgjorde nettomerkostnader för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. För det andra angav kommissionen i fotnot 94 i det angripna beslutet att ”’[g]amla åtaganden’ kallar den tyska regeringen i sin skrivelse av den 16 september 1999, s. 18, DPAG:s särskilda kostnader jämfört med de kostnader som är normala för privata företag under normala marknadsvillkor” och preciserade därvid att ”[e]nligt den tyska regeringen är det just denna särskilda belastning som leder till det underskott inom fraktsektorn som redovisas i beslutet att inleda förfarandet”. I skäl 43 i det angripna beslutet räknade kommissionen upp de 15 gamla åtaganden som Förbundsrepubliken Tyskland hänvisat till. I detta avseende angav kommissionen särskilt i skäl 45 i det angripna beslutet att ”[ä]ven om kommissionen skulle hävda att långt ifrån alla pakettjänster som tillhandahålls genom denna infrastruktur, enligt vad som gäller i dag, kan räknas som tjänster som tillhandahålls i det allmännas intresse, så måste ändå, enligt den tyska regeringens avslutande argumentering, de gamla åtagandena betraktas som ’förlorade investeringskostnader’ för tjänster som år 1990, då den nuvarande infrastrukturen planerades, entydigt hade tillhandahållits i det allmännas intresse [bilaga 1 till skrivelsen från den tyska regeringen av den 21 juni 2000]”.
84 Såsom framgår i detta hänseende av punkterna 41–52 i beslutet att inleda förfarandet har Förbundsrepubliken Tyskland på kommissionens begäran lämnat en detaljerad förteckning över de femton gamla åtagandena. I fråga om dessa uppgav Förbundsrepubliken Tyskland dels av vilka skäl den ansåg att de utgjorde nettomerkostnader för tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse samt gav en uppskattning av den kostnad som vart och ett av dessa åtaganden hade gett upphov till under åren 1990–1996, dels att dessa gamla åtaganden, vilka hade samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, sammanlagt uppgick till ett belopp av 20 426 miljoner DEM, det vill säga ett betydligt högre belopp än det belopp på 11 081 miljoner DEM som motsvarade överföringarna från DB-Telekom. I detta avseende angav kommissionen, i punkt 72 i beslutet att inleda förfarandet, att även om den ”betvivla[de] att alla de delar av kostnaderna som nämnts i detta sammanhang verkligen [kunde] anses hänförliga till detta slags tjänst [av allmänt ekonomiskt intresse]” så ansåg den likväl att ”vissa delar (till exempel lördagsutdelningen) [kunde], i den mån de [var] klart angivna och korrekt fördelade, i princip utgöra kostnader för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”.
85 Kommissionen undersökte inte och uttalade sig inte i det angripna beslutet angående Förbundsrepubliken Tysklands uppgift att de icke ifrågasatta nettomerkostnaderna hade samband med fullgörandet av ett uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och kommissionen utförde inte heller den beräkning som skulle göra det möjligt att fastställa huruvida nämnda merkostnader översteg överföringarna från DB-Telekom. Detta innebär att kommissionen inte undersökte huruvida summan av överföringarna från DB-Telekom var lägre än summan av nettomerkostnaderna för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, vilket skulle betyda att nämnda överföringar inte hade gett sökandebolaget någon fördel.
86 Kommissionen varken angav eller visade i det angripna beslutet att Förbundsrepubliken Tyskland eller sökandebolaget inte hade lämnat kommissionen de upplysningar som krävdes för att det skulle kunna fastställas att överföringarna från DB-Telekom inte översteg de icke ifrågasatta nettomerkostnaderna. Inte heller angav den eller visade att den, mot bakgrund av de upplysningar den hade tillgång till, inte hade något annat val än att anta att överföringarna från DB-Telekom översteg de nämnda icke ifrågasatta merkostnaderna, vilket innebär att dessa överföringar hade gett sökandebolaget en fördel.
87 Kommissionen har inte heller, vare sig i sina inlagor eller vid förhandlingen, anfört något sakligt skäl som motiverar att den mot bakgrund av de upplysningar som Förbundsrepubliken Tyskland lämnat omöjligen kunde göra en sådan bedömning. Kommissionen har nämligen i detta avseende endast förklarat att omfattningen av de särskilda kostnader som sökandebolaget hänvisat till försvårade denna bedömning, men den har inte hävdat att Förbundsrepubliken Tyskland inte hade lämnat de upplysningar som krävdes med den följden att kommissionen inte kunde göra en sådan bedömning.
88 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar förstainstansrätten att kommissionen inte har visat att överföringarna från DB-Telekom hade gett sökandebolaget en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 EG i och med att den inte har undersökt huruvida dessa överföringar översteg DPAG:s icke ifrågasatta nettomerkostnader.
89 Denna slutsats påverkas inte av kommissionens argument, för det första, att den inte var skyldig att styrka att de icke ifrågasatta nettomerkostnaderna inte översteg överföringarna från DB-Telekom och, för det andra, att den metod som kommissionen använt i förevarande fall för att fastställa huruvida det förekom statligt stöd var lämpligare än den metod som bestod i en undersökning av huruvida DPAG hade erhållit en överkompensation.
90 Vad gäller kommissionens argument att den har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av den metod som är lämpligast för att fastställa huruvida det förekommer statligt stöd, erinrar förstainstansrätten om att bedömningen av om en åtgärd ska betraktas som statligt stöd, vilken enligt fördraget åligger såväl kommissionen som den nationella domstolen, i princip inte kan motivera att kommissionen tillerkänns ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, om det inte föreligger särskilda omständigheter som orsakas av bland annat det ifrågavarande statliga ingripandets komplicerade beskaffenhet. Bedömningen av om orsakerna till eller syftena med de statliga ingripandena är relevanta ska endast göras i samband med undersökningen av om dessa åtgärder eventuellt är förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 EG (domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Ladbroke Racing mot kommissionen, punkt 52).
91 Även om förstainstansrätten har tillerkänt kommissionen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning då den beslutar om vilken metod som är lämpligast att använda för att förvissa sig om att det inte föreligger en korssubventionering till förmån för de konkurrensinriktade verksamheterna (domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet FFSA m.fl. mot kommissionen, punkt 187), är det likväl så att kommissionen, i enlighet med domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark (punkt 87), inte får anse att statliga medel som beviljats som ersättning för merkostnader som har samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse utgör statligt stöd. Eftersom kommissionen i förevarande fall inte undersökte huruvida summan av överföringarna från DB-Telekom översteg summan av de icke ifrågasatta merkostnaderna, kunde den emellertid inte, vilket framgår av analysen av det angripna beslutet i punkt 78 ovan, anta att nämnda överföringar hade gett sökandebolaget en fördel även om Förbundsrepubliken Tyskland hade lämnat kommissionen upplysningar som innebar att det var sannolikt att summan av nämnda överföringar inte översteg summan av de icke ifrågasatta nettomerkostnaderna.
92 Kommissionen har dessutom hävdat att den endast var skyldig att undersöka huruvida det fanns grund för klagomålen från BIEK och UPS enligt vilka DPAG finansierade en icke kostnadstäckande försäljningspolitik med hjälp av statliga medel. Vad gäller detta argument erinrar förstainstansrätten om att det följer av rättspraxis att kommissionen, med hänsyn till intresset av en korrekt tillämpning av de grundläggande bestämmelserna i fördraget om stöd, är skyldig att vidta en snabb och opartisk prövning av ett klagomål, vilket kan fordra att den prövar omständigheter som inte uttryckligen nämnts av klaganden (domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 62). Kommissionen är vidare skyldig att undersöka huruvida stödmottagaren har fått en verklig fördel. I förevarande fall var kommissionen således skyldig att vidta en snabb och opartisk prövning av de klagomål som anförts av BIEK och UPS, vilket emellertid inte betydde att kommissionen kunde bortse från de upplysningar som Förbundsrepubliken Tyskland lämnat i syfte att visa att sökandebolaget inte hade fått någon fördel med hjälp av statliga medel, och inte heller att kommissionen fick dra slutsatsen att det förekom statligt stöd utan att dessförinnan ha undersökt huruvida de statliga medel som DPAG hade mottagit hade gett bolaget en fördel.
93 Kommissionen, liksom BIEK och UPS, har slutligen gjort gällande att kommissionen inte var skyldig att undersöka huruvida summan av överföringarna från DB-Telekom översteg summan av de nettomerkostnader som sökandebolaget haft i samband med fullgörandet av uppdraget att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, eftersom de villkor som domstolen uppställt i domarna i det ovan i punkt 55 nämnda målet Ferring och i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark inte är uppfyllda i förevarande fall. Inte heller dessa argument kan vinna framgång.
94 Såsom det har angetts ovan i punkt 81, där förstainstansrätten påpekade att kommissionen i det angripna beslutet endast konstaterade att de nettomerkostnader som uppkommit till följd av DPAG:s icke kostnadstäckande försäljningspolitik inte kunde bli föremål för en kompensation, har kommissionen nämligen inte undersökt eller visat att sökandebolaget inte hade haft andra nettomerkostnader i samband med tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse för vilka bolaget hade rätt att få kompensation med hjälp av de sammanlagda överföringarna från DB-Telekom på de villkor som anges i domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark (punkterna 89–95).
95 I den mån kommissionen inte har gjort någon undersökning eller bedömning i detta avseende ankommer det inte på gemenskapsdomstolen att ta kommissionens roll och att i dess ställe utföra en undersökning som denna inte vid något tillfälle utfört, eller att bedöma vilka slutsatser kommissionen skulle ha dragit av en sådan undersökning (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 16 september 2004 i mål T‑274/01, Valmont mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3145, punkt 136).
96 Mot bakgrund av det ovan anförda godtar förstainstansrätten sökandebolagets anmärkning att kommissionen har åsidosatt artikel 87.1 EG genom att anse att överföringarna från DB-Telekom gav bolaget en fördel.
97 För fullständighetens skull anser förstainstansrätten emellertid att det är lämpligt att även pröva sökandebolagets anmärkning enligt vilken det, oberoende av frågan huruvida överföringarna från DB-Telekom översteg de icke ifrågasatta nettomerkostnaderna, i vart fall var fel av kommissionen att anse att DB-Telekoms överföringar med ett belopp på 11 081 miljoner DEM hade gjort det möjligt för sökandebolaget, med hänsyn till dess förluster under åren 1990–1995, att täcka de nettomerkostnader med ett belopp på 1 118,7 miljoner DEM som påstås ha uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik under åren 1994–1999.
98 Härvid kan det inledningsvis konstateras att Deutsche Bundespost enligt 63 § första stycket PostVerfG under åren 1990–1995 var skyldigt att återföra en successivt minskande procentuell andel av sina rörelseintäkter till den tyska staten. Även om parterna är oeniga om huruvida dessa återföringar utgjorde nettomerkostnader för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller ej, har kommissionen inte bestritt att dessa återföringar har verkställts av de företag som uppstod genom delningen av Deutsche Bundespost och att sökandebolaget i detta sammanhang har utbetalat ett belopp på 11 418 miljoner DEM under åren 1990–1995.
99 Sökandebolaget har gjort gällande att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att de överföringar som DB-Telekom genomfört under åren 1990–1995 med ett belopp på 11 418 miljoner DEM hade möjliggjort för sökandebolaget att täcka de nettomerkostnader med ett belopp på 1 118,7 miljoner DEM som påstås ha uppkommit under åren 1994–1999 till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik, även om nämnda överföringar helt hade använts för att täcka dess förluster åren 1990–1995, vilka bland annat var en följd av sökandebolagets skyldighet att genomföra återföringarna.
100 Kommissionen har i huvudsak genmält att sökandebolaget inte har bevisat att det hade använt egna medel för att täcka de nettomerkostnader som var en följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik och att kommissionen därför kunde anta att det var överföringarna från DB-Telekom som hade möjliggjort för sökandebolaget att finansiera dessa merkostnader.
101 I detta avseende är parterna eniga om att alla slags tillgångar, från redovisningssynpunkt, kan användas för att finansiera alla slags kostnader. Även om det ankommer på kommissionen att styrka att den som har mottagit statliga medel har fått en fördel därigenom, såsom framgår av domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet Altmark (punkt 75), saknar det i detta avseende betydelse att kommissionen fastställer till vilka kostnader de statliga medel som sökandebolaget har mottagit ska hänföras.
102 Såsom framgår av punkt 78 ovan bygger emellertid kommissionens bevisföring, i syfte att visa att DPAG har fått en fördel med hjälp av statliga medel, på förutsättningen att bolagets nettomerkostnader som påstås ha uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik med nödvändighet hade täckts, upp till ett belopp av 1 118,7 miljoner DEM, med hjälp av överföringarna från DB-Telekom. Förstainstansrätten ska därför, mot bakgrund av DPAG:s förluster under åren 1990–1994 och 1990–1995, pröva huruvida nämnda överföringar som gjordes under denna period räckte för att även täcka de nettomerkostnader som under åren 1994–1999 uppkom som en följd av bolagets icke kostnadstäckande försäljningspolitik.
103 Kommissionen angav i skäl 88 i det angripna beslutet att DPAG:s nettomerkostnader som uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik uppgick till följande belopp:
År | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 1998 | 1999 | Summa 1994–1999 |
Merkostnader till följd av den icke kostnadstäckande försäljningspolitiken (Miljoner DEM) | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | 1 118,7 |
104 Såsom dessutom framgår av de upplysningar som Förbundsrepubliken Tyskland har lämnat och som kommissionen inte har bestritt, har DPAG under åren 1990–1994 och 1990–1995 haft följande rörelseresultat (exklusive överföringarna från DB-Telekom och de verkställda återbetalningarna) och slutliga resultat (inklusive överföringarna från DB-Telekom och de verkställda återbetalningarna) (Förbundsrepubliken Tysklands meddelande av den 31 januari 2002 och bilaga 11 A till Förbundsrepubliken Tysklands meddelande av den 10 mars 2000):
År | 1990 | 1991 | 1992 | 1993 | 1994 | Summa 1990–1994 | 1995 | Summa 1990–1995 |
Monopoliserad sektor | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] |
Paketsektorn | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] |
Tidningssektorn | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] |
Rörelseresultat | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | [konf.] | -4 331 | [konf.] | -4 945 |
Överföringar från DB-Telekom | 1 495 | 2 031 | 1 310 | 726 | 0 | 5 562 | 5 519 | 11 081 |
Återföringar | -1 651 | -1 982 | -2 100 | -2 182 | -2 190 | -10 104 | -1 314 | -11 418 |
Resultat överföringar ./. återföringar | | | | | | -4 552 | | -337 |
Slutligt resultat (miljoner DEM) | | | | | | -8 883 | | -5 282 |
105 I ljuset av den tabell som återfinns i punkt 104 ovan påpekar förstainstansrätten att även om det är riktigt att sökandebolaget under åren 1990–1994 har mottagit ett belopp på 5 562 miljoner DEM i form av överföringar från DB-Telekom och att bolaget under år 1994 har haft merkostnader till följd av sin icke kostnadstäckande försäljningspolitik med ett belopp på [konfidentiellt] miljoner DEM (tabell i punkt 103 ovan), så har bolaget under åren 1990–1994 haft ett slutligt underskott i alla verksamhetssektorer på 8 883 miljoner DEM. Detta slutliga underskott för åren 1990–1994 motsvarar DPAG:s rörelseförluster med ett belopp på 4 331 miljoner DEM, vilka förvärrades genom betalningen av återföringarna med ett belopp på 10 104 miljoner DEM, men vilka delvis kompenserades genom överföringarna från DB-Telekom med ett belopp på 5 562 miljoner DEM.
106 Under dessa omständigheter konstaterar förstainstansrätten att överföringarna från DB-Telekom under åren 1990–1994 med ett belopp på 5 562 miljoner DEM, med hänsyn till sökandebolagets rörelseförluster med ett belopp på 4 331 miljoner DEM under åren 1990–1994 och till de återföringar med ett belopp på 10 104 miljoner DEM som bolaget hade varit tvunget att genomföra under denna period, det vill säga en total förlust på 14 435 miljoner DEM, inte möjliggjorde för bolaget att täcka de nettomerkostnader med ett belopp på 1 118,7 miljoner DEM som påstås ha uppkommit under åren 1994–1999 till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik.
107 Eftersom sökandebolaget har mottagit överföringarna från DB-Telekom fram till år 1995, konstaterar förstainstansrätten likaså att även om det är riktigt att sökandebolaget under åren 1990–1995 mottog ett belopp på 11 081 miljoner DEM i form av överföringar från DB-Telekom, så hade det under nämnda period ett slutligt underskott i alla verksamhetssektorer på 5 282 miljoner DEM. Detta slutliga underskott för åren 1990–1995 motsvarar nämligen DPAG:s rörelseförluster med ett belopp på 4 945 miljoner DEM, vilka förvärrades genom betalningen av återföringarna med ett belopp på 11 418 miljoner DEM, men vilka delvis kompenserades genom överföringarna från DB-Telekom med ett belopp på 11 081 miljoner DEM.
108 Under dessa omständigheter konstaterar förstainstansrätten att överföringarna från DB-Telekom under åren 1990–1995 med ett belopp på 11 081 miljoner DEM, med hänsyn till sökandebolagets rörelseförluster med ett belopp på 4 945 miljoner DEM under åren 1990–1995 och till de återföringar med ett belopp på 11 418 miljoner DEM som bolaget hade varit tvunget att genomföra under denna period, det vill säga en total förlust på 16 363 miljoner DEM, inte möjliggjorde för bolaget att täcka de nettomerkostnader med ett belopp på 1 118,7 miljoner DEM som påstås ha uppkommit under åren 1994–1999 till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik.
109 Förstainstansrätten godtar således inte kommissionens bevisföring innebärande att sökandebolaget har erhållit en fördel som uppgår till 1 118,7 miljoner DEM, i den mån det endast var överföringarna från DB-Telekom som skulle ha kunnat täcka de merkostnader som uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik, eftersom DPAG:s slutliga förluster under åren 1990–1994 eller åren 1990–1995 uppgick till ett så stort belopp att överföringarna från DB-Telekom inte räckte för att täcka de nettomerkostnader som påstås ha uppkommit till följd av dess icke kostnadstäckande försäljningspolitik under åren 1994–1999.
110 Sökandebolagets anmärkning ska följaktligen godtas.
111 Följaktligen ska det angripna beslutet ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida förevarande anmärkning innebär att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat i den mening som avses i artikel 253 EG (se ovan punkt 58). Det är inte heller nödvändigt att pröva de andra anmärkningar och grunder som anförts av sökandebolaget.
Rättegångskostnader
112 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandebolaget har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandebolagets yrkande bifallas.
113 Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina egna rättegångskostnader. Förbundsrepubliken Tyskland som inte har ingett någon interventionsinlaga ska bära sin rättegångskostnad i enlighet med artikel 87.4 första stycket i nämnda rättegångsregler.
114 Enligt artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten besluta att andra intervenienter än medlemsstaterna, stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), institutionerna och övervakningsmyndigheten vid Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) ska bära sina rättegångskostnader. BIEK och UPS som har intervenerat i målet ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Kommissionens beslut 2002/753/EG av den 19 juni 2002 om Förbundsrepubliken Tysklands åtgärder till fördel för Deutsche Post AG ogiltigförklaras.
2) Kommissionen ska bära sin rättegångskostnad och ersätta Deutsche Posts rättegångskostnad.
3) Förbundsrepubliken Tyskland, Bundesverband Internationaler Express- und Kurierdienste eV (BIEK) och UPS Europe NV/SA ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 1 juli 2008.
Justitiesekreterare | | Ordförande |