DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(första avdelningen)
18 juni 2015
Mål F‑27/13
CX
mot
Europeiska kommissionen
“Personalmål – Disciplinärt förfarande –Roll och behörighet för disciplinnämnden respektive tillsättningsmyndigheten –Disciplinåtgärd –Nedflyttning till lägre lönegrad följd av ett beslut om befordring –Åtgärdens proportionalitet”
Saken: Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken CX dels har yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 5 juni 2012 att, såsom en disciplinåtgärd, flytta ner CX från grad AD9 till grad AD8, dels har yrkat skadestånd för den skada som CX anser sig ha lidit.
Avgörande: Talan ogillas. CX ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Förfarande vid disciplinnämnden – Frister i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna – Icke tvingande frister – Principen om god förvaltningssed
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 22.1)
2. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Roll och behörighet för disciplinnämnden respektive tillsättningsmyndigheten – Bedömning av om anklagelserna är styrkta
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artiklarna 18 och 25)
3. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Disciplinärt förfarande – Frister – Administrationens skyldighet att handla inom skälig tid – Bedömning
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)
4. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Sanktion – Nedflyttning – Relationen till ett efterföljande beslut om att befordra samma tjänsteman
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 45 och 86)
5. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Sanktion – Nedflyttning – Tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 9)
1. Den frist som föreskrivs i artikel 22.1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna är inte tvingande. Det rör sig om en regel om god förvaltning vars syfte är att i såväl administrationens som tjänstemännens intresse förhindra ett oberättigat dröjsmål med att fatta det beslut varigenom det disciplinära förfarandet avslutas. Härav följer att de disciplinära myndigheterna är skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom en rimlig tidsfrist i förhållande till den föregående åtgärden. Om denna frist inte respekteras, vilken bara kan bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, kan det medföra att den rättsakt som antagits efter det att fristen löpt ut ogiltigförklaras, i synnerhet om rätten till försvar har åsidosatts.
(se punkt 38)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: dom N/kommissionen, T‑198/02, EU:T:2004:101, punkt 125; dom François/kommissionen, T‑307/01, EU:T:2004:180, punkt 47 och där angiven rättspraxis
2. Tillsättningsmyndigheten kan pröva och bedöma de faktiska omständigheter som utgör föremål för ett disciplinärt förfarande ur en annan synvinkel än den som ligger till grund för disciplinnämndens yttrande under förutsättning att tillsättningsmyndigheten utförligt motiverar sitt beslut i detta avseende.
Inte i någon av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna föreskrivs det att disciplinnämndens yttrande är tvingande för tillsättningsmyndigheten vad avser frågan huruvida anklagelserna är styrkta. Tvärtemot visar en jämförelse av artiklarna 18 och 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna att yttrandet från disciplinnämnden, som har en rådgivande funktion, inte är tvingande för nämnda myndighet i detta avseende.
I artikel 18 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskrivs nämligen inte att disciplinnämndens yttrande ska utgör ett samtycke.
Däremot följer det av artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna att nämnda myndighet har rätt att grunda sig på faktiska konstateranden i ett lagakraftvunnet straffrättsligt beslut även om tjänstemannen i fråga bestrider riktigheten av dessa omständigheter under det disciplinära förfarandet. Med andra ord önskade lagstiftaren begränsa tillsättningsmyndighetens befogenhet att bedöma huruvida de faktiska omständigheter som utgör föremål för ett disciplinärt förfarande har styrkts i just det fall då samma faktiska omständigheter utgör föremål för ett parallellt straffrättsligt förfarande. Det föreskrivs emellertid inte att denna myndighet inte helt eller delvis kan avvika från disciplinnämndens yttrande.
Detta innebär inte att disciplinnämndens fråntas sin huvudsakliga funktion som rådgivande organ. Den berörda tjänstemannen åtnjuter en grundläggande garanti eftersom nämnda myndighet är skyldig att motivera varje beslut att avvika från disciplinnämndens yttrande, inklusive sådana som avser bedömningen av de faktiska omständigheterna.
(se punkterna 54-58)
Hänvisning till
Domstolen: dom F/kommissionen, 228/83, EU:C:1985:28, punkt 16
Förstainstansrätten: dom Stevens/kommissionen, T‑277/01, EU:T:2002:302, punkt 76; beslut Di Rocco/CES, T‑8/92, EU:T:1992:122, punkt 28
Personaldomstolen: dom Bedin/kommissionen, F‑128/14, EU:F:2015:51, punkt 30
3. Av principen om god förvaltningssed följer att de disciplinära myndigheterna är skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom en rimlig tidsfrist i förhållande till den föregående åtgärden. Att ett disciplinärt förfarande tar orimligt lång tid i anspråk kan både bero på genomförandet av föregående administrativa utredningar och på det disciplinära förfarandet som sådant. Huruvida förfarandet har tagit rimlig tid i anspråk ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt sökandens och de behöriga myndigheternas uppträdande.
(se punkt 77)
Hänvisning till
Personaldomstolen: dom A och G/kommissionen, F‑124/05 och F‑96/06, EU:F:2010:2, punkterna 390-393
4. När en tjänsteman utgjort föremål för beslut genom vilka tjänstemannen påförts en sanktionsåtgärd bestående i nedflyttning och, därefter, befordrats med retroaktiv verkan, är det fråga om två olika och självständiga administrativa rättsakter, vilka grundar sig på olika rättsliga grunder, varav den ena är artikel 86 och den andra artikel 45 i tjänsteföreskrifterna. Syftena med dessa båda beslut skiljer sig dessutom åt och är motstridiga. Inte någonstans i tjänsteföreskrifterna anges det att ett disciplinärt beslut om nedflyttning automatiskt går före ett senare beslut om befordring när de båda besluten riktar sig till en och samma tjänsteman eller anställd.
För övrigt utgör befordran till sin natur en rättsakt med avseende på vilken varken suspensiva villkor, villkor som medför att åtagandet upphävs eller begränsningar i tiden tillåts. Mot bakgrund av bland annat artiklarna 4 och 6 i tjänsteföreskrifterna konstaterar personaldomstolen nämligen att tjänsteföreskrifterna inte tillåter befordran pro tempore av en tjänsteman eller en anställd, till exempel från den 1 januari ett visst år till den 1 juli följande år.
(se punkterna 95, 99 och 100)
5. Vad avser valet av sanktionsåtgärd har den behöriga tillsättningsmyndigheten, enligt artikel 9 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, inte rätt att vidta en disciplinåtgärd mot den berörda tjänstemannen genom att direkt fastställa en viss grad för tjänstemannen, utan myndigheten har endast rätt att flytta ner tjänstemannen, antingen tillfälligt eller definitivt, från den grad som tjänstemannen faktiskt har när nämnda sanktion påförs.
(se punkt 101)