TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 13 december 2016 (*)

”ECB – ECB:s personal – Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag – Begränsning av den längsta tid en viss inhyrd arbetstagare får anlitas – Talan om ogiltigförklaring – Rättsakt mot vilken talan kan väckas – Direkt och personligen berörd – Berättigat intresse av att få saken prövad – Frist för att väcka talan – Upptagande till sakprövning – Ingen information till och samråd med det fackförbund som är sökande i målet – Utomobligatoriskt ansvar”

I mål T‑713/14,

International and European Public Services Organisation in the Federal Republic of Germany (IPSO), Frankfurt am Main (Förbundsrepubliken Tyskland), företrädd av L. Levi, avocat,

sökande,

mot

Europeiska centralbanken (ECB), inledningsvis företrädd av B. Ehlers, I. Köpfer och M. López Torres, därefter av Ehlers, P. Pfeifhofer och F. Malfrère, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av B. Wägenbaur, avocat,

svarande,

angående en talan dels enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av en rättsakt antagen av ECB:s direktion den 20 maj 2014 om att begränsa den längsta tid ECB får anlita en viss inhyrd arbetstagare för uppgifter inom administration och sekretariat till två år, dels enligt artikel 268 FEUF om ersättning för ideell skada,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen),

sammansatt av H. Kanninen, ordförande, samt domarna I. Pelikánová och E. Buttigieg (referent),

justitiesekreterare: handläggaren G. Predonzani,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 2 juni 2016,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, European Public Services Organisation in the Federal Republic of Germany (IPSO), är en facklig organisation som enligt sina stadgar företräder intressena för de personer som är anställda av eller arbetar för internationella och europeiska institutioner med säte i Tyskland.

2        Den 3 juli 2008 undertecknade sökanden och Europeiska centralbanken (ECB) ett ramavtal med titeln ”Protokoll över överenskommelse mellan [ECB] och [IPSO] om erkännande, informationsskyldighet och samråd” vilket kompletterades genom ett tillägg den 23 mars 2011 (nedan kallat ramavtalet).

3        I punkt 2 i ramavtalet föreskrivs metoder för information, tidigt ingripande och samråd med IPSO när det gäller åtgärder som kan medföra verkningar eller påverka situationen för ECB:s personal.

4        ECB har, på sökandens initiativ, inlett diskussioner om situationen för tillfälligt anställda hos ECB.

5        Vid ett möte den 29 januari 2014 kom parterna, på initiativ av en person i direktionen för ECB som hade ansvaret för personalärenden, överens om att inrätta en arbetsgrupp för frågor avseende inhyrd personal (nedan kallad arbetsgruppen). Parterna åtog sig att lämna sagda person en rapport om de slutsatser de kom fram till efter arbetsgruppens diskussioner.

6        Flera ytterligare möten angående inhyrd personal hölls mellan sökanden och ECB, som företräddes av medlemmar i dess generaldirektorat (GD) ”Personal, budget och organisation”, inom ramen för arbetsgruppen, mellan den 18 februari 2014 och den 5 december 2014. Möten hölls även efter den tidpunkten.

7        Vid sitt möte den 20 maj 2014 tog direktionen ställning till en rad frågor rörande inhyrd personal inom ECB, i synnerhet tidsgränsen på maximalt två års arbete som en inhyrd person med administrativa uppgifter och sekreteraruppgifter får utföra för ECB (nedan kallad den angripna rättsakten). Den angripna rättsakten, som är ett protokoll från detta möte, har följande lydelse:

”Med beaktande av den information som lämnats i handlingarna och i synnerhet att GD [”personal, budget och organisation”] fört diskussioner med berörda tjänstegrenar i syfte att progressivt minska ECB:s beroende av inhyrd personal för återkommande arbetsuppgifter, har direktionen a) beslutat som följer: i) hädanefter får tillfällig anställda för administrativa sysslor eller sekreteraruppgifter endast förekomma när tillfälliga behov uppstår. Den sammanlagda kontraktstiden för successiva kontrakt får inte överstiga tjugofyra månader …”

8        Vissa övergångsbestämmelser föreskrevs för tillämpningen av denna åtgärd. Direktionen anmärkte även bland annat att GD ”Personal, budget och organisation” skulle förbereda en separat skrivelse när det gällde framtiden för inhyrd personal inom IT-support.

9        Sökanden informerades vid arbetsmötet den 5 juni 2014 av företrädarna för GD ”Personal, budget och organisation” om att direktionen skulle anta den angripna rättsakten.

10      Den 16 juli 2014 hölls ett informationsmöte för inhyrd personal avseende de åtgärder som vidtagits genom den angripna rättsakten. Därefter gjordes information om dessa åtgärder tillgänglig på ECB:s intranät enligt följande:

”Direktionen för ECB har beslutat att begränsa varaktigheten av kontrakten för inhyrd personal sekreterare och administratörer. … Personal som utför uppgifter som sekreterare eller administratör (som anställts för att täcka tillfälliga behov, som vikarier eller för att arbeta med specifika projekt) får hädanefter inte tjänstgöra vid ECB under längre tid än totalt två år på grundval av tillfälliga, enskilda eller på varandra följande, avtal. Övergångsbestämmelser gäller dock… Ledningens beslut omfattar inte underleverantörer till GD-IS eller kollegor som utför tekniska arbetsuppgifter, såsom ingenjörer eller andra tekniker.”

 Förfarandet och parternas yrkanden

11      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 10 oktober 2014 väckte sökanden förevarande talan.

12      Sökanden yrkar att tribunalen ska

–        uppta talan till sakprövning

–        ogiltigförklara den angripna rättsakten,

–        förplikta ECB att ersätta den ideella skadan, som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) värderas till 15 000 euro,

–        förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

13      ECB yrkar att tribunalen ska

–        i första hand avvisa talan, eller i andra hand ogilla den,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

1.     Upptagande till sakprövning

14      Utan att inge en särskild begäran om avvisning enligt artikel 114 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, har ECB gjort gällande att talan inte kan upptas till sakprövning och anfört, vilket bekräftats vid förhandlingen, fyra skäl till att det föreligger rättegångshinder. Det första är att det inte finns någon rättsakt som kan angripas. Det andra är att sökanden inte har talerätt. Det tredje är att sökanden saknar berättigat intresse av att få sin sak prövad, och det fjärde är att fristen för väckande av talan försuttits.

 Avsaknad av rättsakt som kan angripas

15      ECB har i första hand gjort gällande att den angripna rättsakten inte är en angripbar rättsakt i den mening som avses i rättspraxis, eftersom den inte medför några rättsverkningar för utomstående. ECB har i detta avseende anfört att den angripna rättsakten utgör en intern riktlinje eller en intern vägledning riktad till de ansvariga för ECB:s tjänstegrenar, avsedd att harmonisera de beslut som de fattar inom ramen för den ”decentraliserade förvaltningen” av kontrakt som ingåtts efter upphandling bland anbud som lämnats av bemanningsföretag, i syfte att närma de interna urvalskriterierna med en framtida förändring av den tillämpliga tyska lagstiftningen, det vill säga Arbeitnehmerüberlassungsgesetz av den 7 augusti 1972 (lagen om uthyrning av arbetskraft, BGBl I s. 1393, nedan kallad AÜG). Enligt ECB är det enbart AÜG, och inte den angripna rättsakten, som är relevant för att fastställa de tillämpliga rättsliga ramarna i förevarande fall, och ECB måste anpassa sig till varje förändring i den lagen.

16      Sökanden har gjort gällande att den angripna rättsakten är en angripbar rättsakt då den dels fastställer en ny, tvingande rättslig ram när det gäller ECB:s anlitande av inhyrd personal med uppgifter som administratörer eller sekreterare, dels medför verkningar utanför den interna organisationen av ECB:s tjänstegrenar, då den på ett påtagligt sätt förändrar den rättsliga situationen för såväl bemanningsföretagen som för den inhyrda personalen, vars kontrakt med ECB tidsbegränsas.

17      Enligt fast rättspraxis är det endast sådana åtgärder som har bindande rättsverkningar som kan påverka tredje mans intressen genom att påtagligt förändra dennes rättsliga ställning som utgör rättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (dom av den 31 mars 1971, kommissionen/rådet, 22/70, EU:C:1971:32, punkt 42, dom av den 6 april 2000, Spanien/kommissionen, C‑443/97, EU:C:2000:190, punkt 27, och beslut av den 12 februari 2010, kommissionen/CdT, T-456/07, EU:T:2010:39, punkt 52).

18      Prövningen av huruvida en rättsakt medför sådana rättsverkningar ska ske utifrån dess innehåll (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9), i vilket sammanhang den antagits (dom av den 17 februari 2000, Stork Amsterdam/kommissionen, T‑241/97, EU:T:2000:41, punkt 62) och vilken avsikt den som utfärdade rättsakten hade (se, för ett liknande synsätt, dom av den 17 juli 2008, Athinaïki Techniki/kommissionen, C‑521/06 P, EU:C:2008:422, punkterna 42, 46 och 52, samt dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkt 52). En åtgärds eller ett besluts form saknar däremot i princip betydelse för frågan huruvida en talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande synsätt, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, och dom av den 7 juli 2005, Le Pen/parlamentet, C‑208/03 P, EU:C:2005:429, punkt 46). Det kan emellertid inte uteslutas att tribunalen tar hänsyn till formen på de rättsakter som det har yrkats ogiltigförklaring av, eftersom denna kan bidra till att identifiera rättsaktens karaktär (se, för ett liknande synsätt, dom av den 26 maj 1982, Tyskland och Bundesanstalt für Arbeit/kommissionen, 44/81, EU:C:1982:197, punkt 12, och beslut av den 12 februari 2010, kommissionen/CdT, T‑456/07, EU:T:2010:39, punkt 58).

19      Det följer vidare av rättspraxis att en rättsakt från in institution som enbart ger uttryck för institutionens eller en av dess avdelningars avsikt att handla på ett visst sätt inte är en angripbar rättsakt i den mening som avses i artikel 263 FEUF (se, för ett liknande synsätt, dom av den 27 september 1988, Förenade kungariket/kommissionen, 114/86, EU:C:1988:449, punkt 13, dom av den 5 maj 1998, Förenade kungariket/kommissionen, C‑180/96, EU:C:1998:192, punkt 28). En sådan intern vägledning, i vilken det anges allmänna riktlinjer utifrån vilka institutionen avser att, med tillämpning av relevanta bestämmelser, i framtiden anta enskilda beslut vars lagenlighet kan prövas enligt det förfarande som anges i artikel 263 FEUF, medför enbart interna rättsverkningar inom institutionens förvaltning och ger inte upphov till några skyldigheter för utomstående. Sådana rättsakter går således inte någon emot och kan inte i sig vara föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF (se, för ett liknande synsätt, dom av den 6 april 2000, Spanien/kommissionen, C‑443/97, EU:C:2000:190, punkt 28 och där angiven rättspraxis, samt punkterna 33 och 34, samt dom av den 20 november 2008, Italien/kommissionen, T‑185/05, EU:T:2008:519, punkt 41).

20      Det är endast en sådan rättsakt genom vilken dess upphovsman entydigt och slutligt gör ett ställningstagande, i en form som möjliggör en identifiering av dess karaktär, som utgör ett beslut som kan vara föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande synsätt, dom av den 26 maj 1982, Tyskland och Bundesanstalt für Arbeit/kommissionen, 44/81, EU:C:1982:197, punkt 12, och beslut av den 12 februari 2010, kommissionen/CdT, T‑456/07, EU:T:2010:39, punkt 54).

21      I förevarande mål skiljer sig den angripna rättsakten från en enkel instruktion eller en vägledning riktad till ECB:s tjänstegrenar såväl genom sitt innehåll som genom de omständigheter under vilka den antagits, liksom genom det sätt på vilket den utformats och kommit till berörda personers kännedom.

22      Utifrån sitt innehåll, som är utformat i klara och tydliga ordalag, utgör nämligen den angripna rättsakten ett beslut från direktionen för ECB att, med förbehåll för övergångsbestämmelser, begränsa den tid som ECB kan anlita samma inhyrda person för administrativa och sekreterarsysslor i syfte att tillfredsställa tillfälliga behov. Tvärtemot vad ECB gjort gällande har direktionen genom att inta denna hållning gått bortom en vägledning riktad till ECB:s tjänstegrenar när det gäller utformningen av anbudsinfordringar i syfte att välja ut anbud som lämnats av bemanningsföretag. Direktionen har nämligen inte enbart utfärdat anvisningar eller icke bindande riktlinjer utan har, där och då, utfärdat allmänt tillämpliga regler som på ett slutgiltigt sätt fastställer i vart fall vissa villkor som ska efterlevas inom ramen för anlitande av inhyrd personal inom institutionen, nämligen en maximal varaktighet under vilken en och samma inhyrda person kan anlitas för att utföra administrativa eller sekreterarsysslor.

23      En sådan rättsakt medför bindande rättsverkningar, då ECB inte utan att denna regel formellt ändras eller upphävs kan undvika att tillämpa den vid bedömningen av anbud från bemanningsföretag inom ramen för upphandling av inhyrd personal inom ECB.

24      Att den angripna rättsakten utgör ett bindande beslut bekräftas av den form i vilken den antagits. Dels har uttrycket ”har direktionen … beslutat” använts (se punkt 7 ovan), dels har det i den information som lämnats på ECB:s intranät hänvisats till den angripna rättsakten på följande sätt: ”[l]edningen … har beslutat att begränsa” och ” ”[l]edningens beslut” (se punkt 10 ovan). Vidare har ECB:s ordförande, i sin skrivelse till sökanden av den 30 september 2014, hänvisat till den angripna rättsakten med användning av uttrycket ”ledningen har beslutat”.

25      Såsom framgår av den rättspraxis som redovisats i punkt 18 ovan ska prövningen av om en rättsakt medför bindande rättsverkningar ske utifrån dess innehåll, medan dess form visserligen kan beaktas som en bland flera omständigheter i bedömningen av dess innehåll, men inte i sig leda till slutsatsen att det rör sig om en rättsakt som kan angripas med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF. Utan att tillmäta dessa uttryck avgörande betydelse stödjer ECB:s användning av uttrycken ”ledningen har beslutat” och ”ledningens beslut” i samband med den angripna rättsakten tolkningen av dess innehåll, såsom angivits i punkt 22 ovan, vilket leder till slutsatsen att det rör sig om ett bindande beslut.

26      Omständigheterna vid antagandet av den angripna rättsakten och kommunicerandet av dess innehåll till ECB:s personal stödjer också tolkningen att det rör sig om ett bindande beslut.

27      Det ställningstagande som gjorts av ledningen för ECB i den angripna rättsakten ligger i linje med institutionens målsättning att ”progressivt minska ECB:s beroende av inhyrd personal för återkommande arbetsuppgifter”, vilket framgår av den angripna rättsakten och av en handling med titeln ”Anteckningar om i) information om användningen av inhyrd personal vid ECB, ii) alternativ på kort och medellång sikt i syfte att minska ECB:s beroende av inhyrd personal”, som upprättats av GD ”Personal, budget och organisation” till direktionen och som beaktats av denna vid antagandet av den angripna rättsakten (nedan kallat anteckningarna från GD Personal, budget och organisation). Härav följer att direktionen vid antagandet av den angripna rättsakten avsåg att den skulle utgöra en del av en allmän politik för att minska användningen av inhyrd personal inom ECB.

28      ECB har emellertid gjort gällande att den angripna rättsakten syftade till att med tillämpning av god förvaltningssed föregripa ändringar i den tyska lagstiftningen om inhyrd personal, i AÜG, som var tillämplig på de kontrakt ECB slöt med bemanningsföretagen.

29      Visserligen har förslaget från den tyska regeringen att ändra AÜG för att begränsa avtal om personaluthyrning till 18 månader nämnts i anteckningarna från GD ”Personal, budget och organisation” och i den information om den angripna rättsakten som lämnats på ECB:s intranät den 16 juli. Enbart den omständigheten att detta förslag fanns när den angripna rättsakten antogs innebär emellertid inte att ECB har bevisat sitt påstående om att dess avsikt var att föregripa ändringar i den relevanta tyska lagstiftningen.

30      För det första hade nämligen inte den ändring av den tyska lagstiftningen som ECB hänvisat till ännu antagits när den angripna rättsakten antogs, varför dess innehåll då ännu inte med säkerhet kunde fastställas. Om ECB:s avsikt verkligen var att föregripa antagandet av ändringarna i AÜG borde den ha koordinerat ikraftträdandet av den angripna rättsakten med ikraftträdandet av dessa ändringar. De åtgärder som föreskrivs i den angripna rättsakten var emellertid tillämpliga från och med den 16 juli 2014, såsom framgår av den information som gjorts tillgänglig samma dag på ECB:s intranät, medan ändringarna i AÜG då ännu inte antagits. De hade, när den muntliga förhandlingen hölls i förevarande mål, fortfarande inte antagits, vilket ECB bekräftat.

31      För det andra var förslaget till ändring i AÜG, såsom nämns i anteckningarna från GD ”Personal, budget och organisation”, att avtal om personaluthyrning skulle begränsas till 18 månader, medan det i den angripna rättsakten föreskrevs en maximal varaktighet för anlitande av inhyrd personal inom ECB på 24 månader. Den angripna rättsakten kan således i alla händelser inte anses enbart utgöra ett rent föregripande av förestående ändringar i den nationella lagstiftningen.

32      För det tredje gäller den åtgärd som vidtagits genom den angripna rättsakten endast, såsom sökanden understrukit, en kategori av inhyrd personal inom ECB, det vill säga de som är sysselsatta med administration och sekreteraruppgifter, medan inhyrd personal sysselsatt med andra uppgifter, såsom datorsupport, skulle vara föremål för en separat anteckning från GD ”Personal, budget och organisation”, vilket framgår i punkt b) i) i den angripna rättsakten och av den information som lämnats på ECB:s intranät (se punkt 10 ovan). Den angripna rättsakten kan således inte anses ha antagits för att föregripa förändringar i AÜG, då det inte kunde förväntas att dessa ändringar enbart skulle gälla för denna kategori av inhyrd personal och inte för all inhyrd personal.

33      Det var således korrekt av sökanden att göra gällande att i avsaknad av lagstiftning av motsvarande innehåll i den tillämpliga tyska rätten har den angripna rättsakten medfört rättsverkningar genom att begränsa en och samma arbetstagares möjlighet att anlitas som inhyrd hos ECB för administrativa uppgifter eller sekreteraruppgifter till maximalt två år.

34      För det andra fördes den åtgärd som vidtogs genom den angripna rättsakten till ECB:s personals, och i synnerhet den inhyrda personalens, kännedom inte bara genom den information som lämnats på institutionens intranät, utan även vid ett möte som ordnades specifikt i detta syfte för den inhyrda personalen vid ECB. Såsom direktören för ECB anförde i sin skrivelse till sökanden av den 30 september 2014 var syftet med det mötet att ge den inhyrda personalen ”tydlig information om sin kontraktuella situation”.

35      ECB har således inte enbart, vilket man påstått, informerat för att säkerställa insyn, likabehandling eller en effektiv förvaltning, utan har ansett det nödvändigt att anordna ett informationsmöte angående omfattningen av den angripna rättsakten och dess betydelse för den situation den inhyrda personalen vid ECB befann sig i.

36      Det följer av vad som ovan anförts att ECB har avsett att den angripna rättsakten skulle medföra bindande rättsverkningar, genom att begränsa tjänstgöringstiden inom ECB till två år för den inhyrda personalen som var sysselsatt med icke löpande administrativa uppgifter eller sekreteraruppgifter, vilket påverkade deras intressen genom att beröva dem möjligheten att arbeta inom ECB under längre tid än två år.

37      Denna slutsats påverkas inte av de övriga argument som ECB har framfört.

38      ECB har för det första anfört att den rättsliga ramen för förevarande tvist består av två avtalsrelationer – dels den mellan ECB och bemanningsföretagen, dels den mellan bemanningsföretagen och den uthyrda personalen. Dessa två avtalsrelationer är särskilda från varandra, och den inhyrda personalen och ECB har inget avtalsförhållande. Den angripna rättsakten medför i alla händelser inga rättsverkningar på situationen för den inhyrda personalen, vars intressen representeras av sökanden, utan enbart på avtalsförhållande mellan ECB och bemanningsföretagen.

39      Den angripna rättsakten är emellertid inte enbart en del av ett avtalsförhållande mellan ECB och bemanningsföretagen, utan utgör en generellt tillämplig rättsakt som medför rättsverkningar utanför detta avtalsförhållande. Såsom framhållits i punkterna 22 och 36 ovan fastställs därigenom en rättslig ram för de villkor på vilka ECB kan anlita inhyrd personal, vilket medför begränsningar av en och samma persons möjlighet att anlitas som inhyrd inom ECB under längre tid än två år, vilket påverkar den personens rättsliga situation.

40      För det andra ska ECB:s argument, om att begränsningen av den tid som en inhyrd arbetstagare kan anlitas inom ECB inte förhindrar personen från att därefter anlitas på en annan tjänst, om avtalet mellan bemanningsföretaget och den uthyrda arbetstagaren gör detta möjligt, avfärdas. Även om detta argument inte är helt grundlöst skiljer sig den fråga det ger upphov till från frågan huruvida den angripna rättsakten medför bindande rättsverkningar genom att begränsa den maximala tjänstgöringstiden för en inhyrd arbetstagare inom ECB till två år, oavsett vilka andra tjänster som kan komma i fråga för den personen hos bemanningsföretaget.

41      Med hänsyn till den rättspraxis som redovisats i punkterna 17–20 ovan ska den angripna rättsakten anses medföra bindande rättsverkningar och således vara angripbar i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Vad ECB i denna del anfört om att det föreligger ett rättegångshinder bestående i att det inte föreligger någon angripbar rättsakt ska således lämnas utan avseende.

 Huruvida sökandens intressen är direkt och personligen berörda

42      ECB har i andra hand gjort gällande att den angripna rättsakten inte direkt och personligen berör sökandens intressen, eftersom den inte är riktad till sökanden och sökanden inte har någon rätt till samråd eller att informeras inom ramen för antagande av en rättsakt såsom den angripna rättsakten, avseende situationen för inhyrd personal inom ECB.

43      Sökanden har påstått sig vara direkt och personligen berörd av den angripna rättsakten i den mening som avses i rättspraxis, genom att sökandens egna intressen i egenskap av partner i den sociala dialogen, liksom sökandens processuella intressen enligt vad som följer av såväl ramavtalet som de diskussioner sökanden deltagit i med ECB inom ramen för arbetsgruppen, som den har kallat ”ad hoc‑avtalet”, har åsidosatts genom antagandet av den angripna rättsakten.

44      Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer på de villkor som anges i första och andra styckena väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte innefattar genomförandeåtgärder.

45      Den angripna rättsakten är inte riktad till sökanden. Då sökanden inte gjort gällande att den angripna rättsakten utgör en regleringsakt eller innefattar regleringsåtgärder, utan direkt och personligen berör sökanden, ska det prövas om de villkor som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF för rätten att väcka talan om ogiltigförklaring är uppfyllda i förevarande mål.

46      Enligt fast rättspraxis kräver villkoret att en fysisk eller juridisk person ska beröras direkt av en unionsakt, enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, att den ifrågasatta akten har en direkt inverkan på den personens rättsliga ställning och inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet har en rent automatisk karaktär och endast följer av unionslagstiftningen, utan att några mellankommande regler tillämpas (se dom av den 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM, C‑125/06 P, REG, EU:C:2008:159, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

47      För det andra kan, enligt fast rättspraxis, andra rättssubjekt än dem som ett beslut är riktat till endast göra gällande att de är personligen berörda i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen, 25/62, EU:C:1963:17, s. 223, se även dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonlinie m.fl./kommissionen, C‑133/12 P, EU:C:2014:105, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

48      En organisation som, i likhet med sökanden, inrättats för att tillvarata kollektiva intressen för en kategori enskilda personer kan inte anses vara direkt och personligen berörd av en rättsakt som påverkar de allmänna intressena som denna kategori av personer har (dom av den 14 december 1962, Confédération nationale des producteurs de fruits et légumes m.fl./rådet, 16/62 och 17/62, ej publicerad, EU:C:1962:47, s. 919, och dom av den 18 mars 1975, Union syndicale-Service public européen m.fl./rådet, 72/74, EU:C:1975:43, punkt 17).

49      En talan som har väckts av en sammanslutning kan enligt rättspraxis emellertid tas upp till sakprövning i tre situationer. Så är fallet när sammanslutningen företräder intressen för personer som själva har rätt att väcka talan, när sammanslutningen individualiseras till följd av att dess egna intressen i egenskap av sammanslutning påverkas, exempelvis på grund av att dess ställning som förhandlingspart har påverkats av den akt som begärs ogiltigförklarad, eller när den i en lagbestämmelse uttryckligen ges ett antal processuella rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Forum 187/kommissionen, T‑189/08, REU, EU:T:2010:99, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

50      Även om sökanden i förevarande mål gjort gällande att den förändring som den angripna rättsakten medfört i tredje mans, det vill säga anställda vid ECB och inhyrd personal, ställning är relevant för att visa att sökandens rättsliga ställning påverkats, i dess egenskap av fackförbund vars sociala uppgift är att försvara de kollektiva intressena för dem som är anställda eller arbetar vid internationella och europeiska institutioner i Tyskland, har sökanden inte påstått att dessa personer själva skulle ha talerätt. Sökanden har tvärtom påstått sig ha talerätt eftersom dels sökandens intressen som arbetsmarknadspart och förhandlingspart som deltagit i diskussioner om situationen för inhyrd personal inom ECB påverkats, dels sökandens processuella rättigheter åsidosatts av ECB.

51      När det gäller frågan om sökandens ställning som förhandlingspart i förevarande mål påverkats av den angripna rättsakten, i den mening som avses i den rättspraxis som redovisats i punkt 49 ovan, genom sökandens deltagande i de diskussioner som skett inom ramen för arbetsgruppen har ECB gjort gällande att så inte är fallet eftersom, för det första, den angripna rättsakten är en intern handling som riktats till ECB:s tjänstegrenar, och för det andra att sökanden i avsaknad av en handling som undertecknats på ett korrekt sätt och upprättats i rätt form inte kan göra gällande att inrättandet av arbetsgruppen kan likställas med ett avtal utifrån vilket sökanden kan göra gällande de rättigheter som görs gällande.

52      Enbart det förhållandet att en representativ arbetstagarorganisation har deltagit i förhandlingar som lett fram till antagandet av en rättsakt är inte tillräckligt för att förändra omfattningen av den talerätt organisationen kan ha beträffande rättsakten inom ramen för artikel 263 FEUF (se, för ett liknande synsätt, dom av den 18 mars 1975, Union syndicale-Service public européen m.fl./rådet, 72/74, EU:C:1975:43, punkt 19).

53      En talan som väckts av en sammanslutning kan emellertid prövas när den försvarar sina egna intressen, vilka skiljer sig från dess medlemmars, bland annat då dess ställning som förhandlingspart har påverkats av den angripna rättsakten (se, för ett liknande synsätt, dom av den 2 februari 1988, Kwekerij van der Kooy m.fl./kommissionen, 67/85, 68/85 och 70/85, EU:C:1988:38, punkterna 21–24, dom av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen, C‑313/90, EU:C:1993:111, punkterna 29 och 30, samt beslut av den 23 november 1999, Unión de Pequeños Agricultores/rådet, T‑173/98, EU:T:1999:296, punkt 54). Detta gäller i sådana särskilda situationer där sökanden hade en klart angiven ställning som förhandlingspart, vilken hade ett nära samband med själva syftet med beslutet, varigenom den försattes i en faktisk situation som särskilde den från alla andra personer. (se, för ett liknande synsätt, dom av den 23 maj 2000, Comité d’entreprise de la Société française de production m.fl./kommissionen, C‑106/98 P, EU:C:2000:277, punkt 45, och beslut av den 3 april 2014, CFE-CGC France Télécom-Orange/kommissionen, T‑2/13, ej publicerat, EU:T:2014:226, punkt 35).

54      I förevarande mål har sökanden gjort gällande att dess egna intressen i egenskap av arbetsmarknadspart i förhållande till ECB och förhandlingspart inom ramen för diskussioner avseende situationen för inhyrd personal vid den institutionen påverkats av den angripna rättsakten, bland annat mot bakgrund av det uppdrag sökanden fått i arbetsgruppen, vars rapport ännu inte antagits vid antagandet av den angripna rättsakten, och att sökanden var den av arbetsmarknadens parter som deltog i den gruppen och som hade undertecknat ramavtalet.

55      De omständigheter som sökanden fört fram, och som sammanfattats i punkt 54 ovan, är sådana att de i förevarande mål särskiljer sökanden, i den mening som avses i den rättspraxis som redovisats i punkt 53 ovan, i förhållande till varje annan arbetstagarorganisation som företräder personer som är anställda vid eller arbetar för ECB, mot bakgrund av den roll som arbetsmarknadspart som sökanden haft i diskussionerna med ECB:s förvaltning rörande situationen för inhyrd personal inom denna institution, vilket omfattade och hade ett nära samband med syftet med den angripna rättsakten.

56      Det är ostridigt mellan parterna att sökanden är den enda organisation som företräder personer som är anställda av ECB och arbetar för institutionen, som är inblandad i diskussionerna med ECB:s förvaltning rörande situationen för inhyrd personal inom institutionen, bland annat genom att delta i den arbetsgrupp som inrättats för detta ändamål. Sökanden har aktivt drivit dessa diskussioner genom att upprätthålla en nära kontakt med behöriga tjänstegrenar, bland annat genom att delta i olika möten och genom korrespondens med dessa tjänstegrenar, såsom förberedande handlingar inför möten och protokoll från sådana möten (se punkterna 5, 6 och 9 ovan). Såsom framgår av bland annat förteckningen över ämnen att diskutera inom arbetsgruppen och protokollet från mötet den 18 februari 2014, har diskussionerna bland annat rört frågan om den maximala anställningstiden för inhyrd personal inom ECB, vilket hade ett nära samband med syftet med den angripna rättsakten.

57      Utan att det på detta stadium finns skäl att uttala sig om huruvida de diskussioner och kontakter som skett inom ramen för arbetsgruppen såsom gjorts gällande i punkt 56 ovan ska anses utgöra ett ad hoc‑avtal, vilket sökanden gjort gällande, kan slutsatsen dras att ECB har erkänt sökanden som förhandlingspart vid prövningen av frågor avseende inhyrd personal och, i synnerhet, frågor om dessa arbetstagares maximala anställningstid inom ECB (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen, C‑313/90, EU:C:1993:111, punkt 29).

58      Sökandens ställning som förhandlingspart i förhållande till ECB inom ramen för diskussionerna om inhyrd personal, som rörde bland annat frågan om varaktigheten av deras anställningar inom ECB, är således tillräcklig för att i förevarande mål visa att sökanden är personligen berörd av den angripna rättsakten i den mening som avses i artikel 263 sjätte stycket FEUF. Denna egenskap särskiljer nämligen sökanden, i den mening som avses i rättspraxis, då sökanden, bland de arbetstagarorganisationer som eventuellt kan vara aktiva för att försvara personer som anställts av eller arbetar för ECB, har deltagit i diskussioner med ECB som rör just de frågor som omfattas av den angripna rättsakten, vilket särskiljer sökanden från varje annan arbetstagarorganisation (se, för ett liknande synsätt, dom av den 9 juli 2009, 3F/kommissionen, C‑319/07 P, EU:C:2009:435, punkterna 92 och 93, samt beslut av den 18 april 2002, IPSO och USE/ECB, T‑238/00, EU:T:2002:102, punkt 55).

59      På samma sätt är sökanden direkt berörd av den angripna rättsakten, i den mening som avses i rättspraxis, då den omedelbart påverkat dess ställning som förhandlingspart inom ramen för diskussionerna om inhyrd personal genom att beröva sökanden möjligheten att delta i och påverka beslutsfattandet.

60      Vad ECB anfört om att det skulle föreligga rättegångshinder bestående i att sökanden inte är direkt och personligen berörd ska således lämnas utan avseende, utan att det är nödvändigt att pröva om det inom ramen för antagandet av den angripna rättsakten lämnats några processuella garantier som sökanden skulle kunna göra gällande.

 Huruvida det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad

61      ECB har i tredje hand gjort gällande att sökandens intresse av att få frågan om ogiltigförklaring av den angripna rättsakten prövad är ”mer politisk än juridisk”. Sökanden har således inte något berättigat intresse av att få saken prövad i den mening som avses i rättspraxis. Av de skäl som anförts inom ramen för bestridandet av att den angripna rättsakten utgör en angripbar rättsakt (se punkt 15 ovan) har ECB inte varit skyldig att samråda med sökanden innan ledningen antog rättsakten.

62      Sökanden har påstått sig ha ett berättigat intresse av att få saken prövad eftersom talan avser att skydda dess rätt till information och samråd.

63      Enligt domstolens praxis kan en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person, endast prövas i den mån som personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den (se dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 55 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 4 december 2014, Talanton/kommissionen, T‑165/13, ej publicerat, EU:T:2014:1027, punkterna 34 och 35 samt där angiven rättspraxis).

64      Ett intresse av att få saken prövad ska vara faktiskt och aktuellt (se dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

65      Såsom sökanden har anfört syftar talan i förevarande mål just till att tillvarata dess processuella rättigheter till information och samråd. Härav följer att en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten kan medföra att ECB tvingas iaktta dessa rättigheter innan en sådan rättsakt som den angripna rättsakten antas. Förekomsten av ett sådant intresse av att få saken prövad förutsätter emellertid att sökanden i förevarande mål kan utöva dessa rättigheter, vilket ska prövas i samband med prövningen av grunderna för talan i sak.

 Huruvida fristen för väckande av talan har iakttagits

66      ECB har i fjärde hand gjort gällande att talan inte ska upptas till sakprövning eftersom fristen för dess väckande försatts. Den angripna rättsakten är en intern riktlinje som riktas till institutionens tjänstegrenar och är enligt ECB inte föremål för publicering. I alla händelser kan inte offentliggörandet på ECB:s intranät likställas med en sådan publicering. Den ytterligare tidsfristen på fjorton dagar för att väcka talan enligt artikel 102.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 är således inte tillämplig i förevarande mål. Fristen för väckande av talan ska således räknas från den dag när sökanden fick kännedom om den angripna rättsakten, det vill säga den 16 juli 2014, den dag då information om den angripna rättsakten lades ut på ECB:s intranät och det hölls ett möte i närvaro av sökanden. Den talan som väcktes den 10 oktober 2014 är således för sent inkommen.

67      Sökanden har gjort gällande att talan väckts inom den föreskrivna fristen.

68      Enligt fast rättspraxis utgör tidsfristerna för att väcka talan enligt artikel 263 FEUF tvingande rätt, eftersom de antagits för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsliga situationer och för att undvika diskriminerande eller godtycklig behandling i rättsliga förfaranden. Det ankommer på unionsdomstolen att, även ex officio, granska om denna frist har iakttagits (dom av den 23 januari 1997, Coen, C‑246/95, EU:C:1997:33, punkt 21, och dom av den 18 september 1997, Mutual Aid Administration Services/kommissionen, T‑121/96 och T‑151/96, EU:T:1997:132, punkterna 38 och 39).

69      Enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF ska talan om ogiltigförklaring väckas inom en tidsfrist på två månader. Tidsfristen ska räknas från den dag då rättsakten offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om rättsakten, allt efter omständigheterna.

70      Av denna bestämmelse framgår att tidpunkten då sökanden fick kännedom om rättsakten som kriterium för när talefristen ska börja löpa är subsidiär i förhållande till offentliggörandet eller delgivningen av rättsakten (dom av den 10 mars 1998, Tyskland/rådet, C‑122/95, EU:C:1998:94, punkt 35, se även dom av den 27 november 2003, Regione Siciliana/kommissionen, T‑190/00, EU:T:2003:316, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

71      Det är i förevarande mål ostridigt mellan parterna att den angripna rättsakten inte har delgivits sökanden. Den har heller inte varit föremål för publicering, då enbart information om den lagts ut på ECB:s intranät. Mot den bakgrunden ska fristen räknas från den dag då sökanden fick kännedom om rättsakten.

72      Enligt domstolens rättspraxis ska det, när en handling varken har offentliggjorts eller delgivits, ankomma på den som känner till förekomsten av en rättsakt som berör honom att begära att få ta del av hela handlingen inom en rimlig tidsfrist, varvid fristen för talan skall räknas från den tidpunkt då den berörde utomstående fick exakt kännedom om innehållet i och skälen till rättsakten i fråga så att han kunde utnyttja sin rätt att väcka talan (dom av den 6 juli 1988, Dillinger Hüttenwerke/kommissionen, 236/86, EU:C:1988:367, punkt 14, och dom av den 19 februari 1998, kommissionen/rådet, C‑309/95, EU:C:1998:66, punkt 18).

73      ECB har gjort gällande att fristen ska räknas från den 16 juli 2014, då information om den angripna rättsakten lämnats på ECB:s intranät och ett informationsmöte hållits i närvaro av sökanden.

74      Det kan emellertid fastslås att sökanden då inte hade exakt kännedom om innehållet i och skälen till den angripna rättsakten. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att det inte har ifrågasatts av ECB att det exakta innehållet i rättsakten kommunicerades sökanden först den 24 oktober 2014, det vill säga efter det att talan väckts, och att sökanden fick en kopia av rättsakten först i samband med svarsinlagan. Den omständighet ECB anfört att den information som lämnats på dess intranät ”i sak” återgav den information som sökanden erhållit från ECB:s förvaltning den 24 oktober 2014 är inte tillräcklig för att det ska anses att sökanden den 16 juli 2014 ska ha fått exakt kännedom om innehållet i och skälen till den angripna rättsakten, i den mening som avses i den rättspraxis som redovisats i punkt 72 ovan.

75      Följaktligen har sökanden tvingats väcka talan i förevarande mål utan att säkert kunna känna till samtliga relevanta omständigheter avseende den angripna rättsakten (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 6 juli 1988, Dillinger Hüttenwerke/kommissionen, 236/86, EU:C:1988:367, punkt 15).

76      Sökanden har för övrigt fullgjort sin skyldighet enligt rättspraxis (se punkt 72 ovan) att inom en rimlig tidsfrist begära att få ta del av hela den angripna rättsakten. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att sökanden vid flera tillfällen begärt att från ECB:s förvaltning erhålla en kopia av den angripna rättsakten, senast innan talan väcktes den 8 oktober 2014.

77      Mot denna bakgrund ska talan inte anses vara väckt efter fristens utgång.

78      Vad ECB anfört om att det skulle föreligga rättegångshinder bestående i att talan inte väckts inom den föreskrivna fristen ska således lämnas utan avseende, utan att det är nödvändigt att pröva de argument som anförts om beräkning av fristen utifrån den tidpunkt då ECB lämnade information om den angripna rättsakten på sitt intranät.

2.     Prövning i sak

 Yrkandet om ogiltigförklaring

79      Sökanden har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Den första rör åsidosättande dels av sökandens rätt till information och samråd, vilken slagits fast i artikel 27 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (EGT L 80, 2002, s. 29), och som preciserats och implementerats genom ramavtalet och genom diskussionerna i arbetsgruppen, som sökanden påstår utgör ett ad hoc‑avtal, dels av detta avtal. Den andra rör ett åsidosättande av artikel 41 i stadgan om grundläggande rättigheter.

 Den första grunden, avseende åsidosättande av dels rätten till information och samråd, fastslagen i artikel 27 i stadgan om grundläggande rättigheter och genom direktiv 2002/14 samt preciserad och implementerad genom ramavtalet och det påstådda ad hoc‑avtalet, dels ad hoc‑avtalet och ramavtalet

80      Sökanden har gjort gällande att ECB, genom att anta den angripna rättsakten utan att fullgöra den sociala dialogen med sökanden, har åsidosatt arbetstagarnas rätt till information och samråd enligt artikel 27 i stadgan om grundläggande rättigheter och artikel 4 i direktiv 2002/14, såsom den implementerats genom sådana avtal som förhandlats fram i den mening som avses i artikel 5 i det direktivet, det vill säga genom ramavtalet och det påstådda ad hoc‑avtalet.

81      ECB har bestritt att institutionen åsidosatt sökandens rätt till information och samråd, då de bestämmelser sökanden hänvisar till inte ger sökanden några sådana rättigheter i förevarande fall.

82      Det ska först prövas om sökanden i förevarande mål, med stöd av de bestämmelser sökanden hänvisat till, kan göra gällande processuella garantier för information och samråd innan antagandet av den angripna rättsakten. Därefter ska det, om så behövs, prövas om dessa processuella rättigheter har åsidosatts i strid med dessa garantier.

–       Artikel 27 i stadgan

83      Sökanden har för det första hänfört sig till arbetstagares rätt till information och samråd enligt artikel 27 i stadgan.

84      Artikel 27 i stadgan rör rätten till information och samråd för arbetstagare inom företaget. Enligt rättspraxis är stadgans bestämmelser tillämpliga i förhållandet mellan unionens institutioner och deras personal, såsom framgår av dom av den 19 september 2013, omprövning kommissionen/Strack (C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570).

85      Det framgår emellertid av lydelsen av artikel 27 i stadgan att för att den artikeln ska få sin fulla verkan måste den preciseras genom bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt (dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 45, och beslut av den 11 november 2014, Bergallou/parlamentet och rådet, T‑22/14, ej publicerat, EU:T:2014:954, punkt 33).

86      Artikel 27 i stadgan som följaktligen inte innehåller någon direkt tillämplig rättsregel, kan inte som sådan ge enskilda rätt till information och samråd (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 47).

87      Sökanden kan således inte i förevarande mål göra gällande en rätt till information och samråd grundad enbart på artikel 27 i stadgan.

88      Enligt förklaringen till artikel 27 i stadgan, vilka enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan ska beaktas vid tolkningen av denna, utgörs unionens regelverk inom det område som avses med artikel 27 i stadgan, i vilket det preciseras på vilka villkor den bestämmelsen är tillämplig, består av bland annat direktiv 2002/14, vilket sökanden i förevarande mål åberopat.

89      Det ska således prövas om sökanden i förevarande mål kan göra gällande de rättigheter som åberopats enligt artikel 27 i stadgan, såsom den preciserats genom direktiv 2002/14.

–       Direktiv 2002/14

90      Sökanden har hänfört sig till formerna för information och samråd som definieras i artikel 4 i direktiv 2002/14 och gjort gällande att dessa inte begränsar rätten till samråd till enbart arbetstagare som har ett anställningsavtal direkt med företaget. Således har även, enligt sökanden, inhyrd personal rätt att åtnjuta kollektiva rättigheter och att företrädas inom ECB.

91      Enligt ECB kan artikel 27 i stadgan, såsom den preciserats genom bestämmelserna i direktiv 2002/14, inte utgöra grunden för någon skyldighet för ECB att, före antagandet av den angripna rättsakten, informera eller samråda med företrädare för den inhyrda personalen. Det framgår för det första av rättspraxis att direktiv 2002/14 inte i sig medför skyldigheter för institutionerna i förhållande till deras personal. För det andra åläggs sådana skyldigheter ”arbetsgivare”. ECB är inte den inhyrda personalens arbetsgivare. Även om, slutligen, dessa bestämmelser skulle vara tillämpliga på ECB, anser institutionen att den angripna rättsakten inte omfattas av artikel 4.2 i direktiv 2002/14.

92      Det ska inledningsvis prövas om det i direktiv 2002/14 föreskrivs en rätt till samråd och information till förmån för inhyrd personal och deras företrädare, vilket sökanden har gjort gällande.

93      I skäl 18 och i artikel 1.1 i direktiv 2002/14 ”syftar [direktivet] till att inrätta en allmän ram med minimikrav avseende arbetstagarnas rätt till information och samråd i företag eller driftställen inom gemenskapen”. Av direktivets bestämmelser följer vidare att information till och samråd med arbetstagarna organiseras via deras företrädare i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis.

94      Enligt artikel 2 f och 2 g i direktiv 2002/14 förstås med uttrycket ”information” ”arbetsgivarens överlämnande av uppgifter till arbetstagarrepresentanterna som gör det möjligt för dem att sätta sig in i vad den behandlade frågan avser och att granska densamma”, och med ”samråd” ”diskussion och upprättande av en dialog mellan arbetstagarrepresentanterna och arbetsgivaren”. Enligt artikel 2 c och 2 d i samma direktiv avses med ”arbetsgivare” ”en fysisk eller juridisk person som är part i ett anställningsavtal eller anställningsförhållande gentemot en arbetstagare i enlighet med nationell lagstiftning och nationell praxis” och med ”arbetstagare” ”varje person som i den berörda medlemsstaten åtnjuter skydd som arbetstagare inom ramen för den nationella arbetslagstiftningen och enligt nationell praxis”.

95      Det system som inrättats genom direktiv 2002/14 ska, för det första, med vissa undantag som anges i artikel 3.2 och 3.3 i detta direktiv, tillämpas på alla arbetstagare som avses i artikel 2 d i direktivet (dom av den 18 januari 2007, Confédération générale du travail m.fl., C‑385/05, EU:C:2007:37, punkt 37). ECB har vidare inte bestritt att inhyrd personal skyddas som arbetstagare i Tyskland, i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2002/14 och som även framgår av skäl 1 och 23 samt artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, 2008, s. 9), såsom det införlivats med tysk rätt genom AÜG.

96      Det är, för det andra, ostridigt mellan parterna att ECB och de uthyrda arbetstagare som ställts till dess förfogande inte har något avtalsförhållande. Såsom sökanden anfört föreligger det emellertid ett ”anställningsförhållande” i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 2002/14 mellan ECB och inhyrd personal, så att ECB ska anses vara arbetsgivare i den mening som avses i denna bestämmelse.

97      Det framgår nämligen av fast rättspraxis att det som kännetecknar ett ”anställningsförhållande” är att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning, bland annat beträffande valfriheten gällande arbetstid samt platsen för och innehållet i arbetet, den prestation mot vilken den anställde erhåller ersättning. Ett anställningsförhållande föreligger i allmänhet enligt unionsrätten när dessa villkor är uppfyllda, oavsett om den berörde ingått något anställningsavtal eller inte (se dom av den 13 februari 2014, kommissionen/Italien, C‑596/12, ej publicerad, EU:C:2014:77, punkt 17 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media, C‑413/13, EU:C:2014:2411, punkterna 34 och 36 samt där angiven rättspraxis).

98      I förevarande mål uppfyller förhållandet mellan ECB och den inhyrda personalen samtliga dessa villkor, eftersom inhyrda arbetstagare utövar sitt arbete till förmån för och under ledning av ECB:s direktion, till vilken de under perioder ställs till förfogande av ett bemanningsföretag, som betalar dem ersättning för detta arbete.

99      Denna slutsats stöds av rättspraxis, enligt vilken arbetskraftsuthyrning är en komplex rättsfigur som är specifik för arbetsrätten, som kännetecknas av ett dubbelt anställningsförhållande: dels mellan bemanningsföretaget och den uthyrde arbetstagaren, dels mellan den uthyrde arbetstagaren och kundföretaget (dom av den 11 april 2013, Della Rocca, C‑290/12, EU:C:2013:235, punkt 40).

100    Det ska således göras åtskillnad mellan anställningsförhållanden som följer av ett anställningsavtal mellan arbetstagaren och arbetsgivaren och anställningsförhållanden mellan ett kundföretag, i förevarande mål ECB, och uthyrda arbetstagare som ställs till dess förfogande genom ett bemanningsföretag.

101    För det andra omfattar, såsom sökanden gjort gällande, tillämpningsområdet för begreppet arbetsgivare i 2 c i direktiv 2002/14 inte enbart anställningsförhållanden genom ett avtal som träffas direkt mellan arbetsgivare och arbetstagare, till skillnad mot vad som gäller enligt bland annat rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43), som inte gäller visstidsanställd personal som är inhyrd av ett kundföretag från ett bemanningsföretag (se, för ett liknande synsätt, dom av den 11 april 2013, Della Rocca, C‑290/12, EU:C:2013:235, punkterna 36 och 39).

102    För det tredje föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/104, som avser just uthyrda arbetstagare, en skyldighet för kundföretag att informera företrädare för arbetstagarna om anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, när information lämnas om sysselsättningsläget i företaget till de organ för arbetstagarrepresentation som inrättats. I denna bestämmelse, som innefattar en tydlig informationsskyldighet för ett kundföretag, i förevarande fall ECB, när det gäller dess anlitande av inhyrd personal, anges även att den gäller ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av sådana nationella bestämmelser eller gemenskapsbestämmelser om information och samråd som är strängare och/eller mer detaljerade, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14”.

103    Av vad som ovan anförts följer, tvärtemot vad ECB gjort gällande, att direktiv 2002/14 ska anses vara tillämpligt när det gäller de skyldigheter ett kundföretag har till information och samråd med företrädare för uthyrda arbetstagare.

104    Såsom ECB gjort gällande riktar sig direktiv till medlemsstaterna och inte till unionens institutioner eller organ. Bestämmelserna i direktiv 2002/14 kan följaktligen inte i sig anses innebära några skyldigheter för institutionerna i deras förhållande till sin personal (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 9 september 2003, Rinke, C‑25/02, EU:C:2003:435, punkt 24, och dom av den 21 maj 2008, Belfass/rådet, T‑495/04, EU:T:2008:160, punkt 43).

105    Såsom tidigare fastslagits utesluter inte den omständigheten att ett direktiv i sig inte är bindande för institutionerna att de regler och principer som kommit till uttryck i direktivet kan åberopas mot institutionerna när de i sig ger specifika uttryck för grundläggande fördragsbestämmelser och allmänna principer som gäller direkt för dessa institutioner. I en rättslig gemenskap är nämligen en enhetlig tillämpning av rätten ett grundläggande krav, och samtliga rättssubjekt är skyldiga att iaktta legalitetsprincipen. Institutionerna är således skyldiga att iaktta bestämmelserna i EU-fördraget och de allmänna rättsprinciper som gäller för dem, på samma sätt som varje annat rättssubjekt (se, för ett liknande synsätt, dom av den 9 september 2003, Rinke, C‑25/02, EU:C:2003:435, punkterna 25–28, och dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

106    Ett direktiv kan även binda en institution när denna inom ramen för sin organisatoriska självständighet och inom tjänsteföreskrifternas gränser avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som följer av ett direktiv eller när en intern tillämpningsrättsakt med allmän giltighet uttryckligen hänvisar till åtgärder som har beslutats av unionslagstiftaren med tillämpning av fördragen. Slutligen ska institutionerna i enlighet med den lojalitetsförpliktelse som åvilar dem i sitt uppträdande som arbetsgivare beakta de bestämmelser i lag som antagits på unionsnivå (dom av den 8 november 2012, kommissionen/Strack, T‑268/11 P, EU:T:2012:588, punkterna 43 och 44).

107    Det ska därmed prövas om och på vilka villkor direktiv 2002/14 kan åberopas till stöd för förekomsten eller preciseringen av omfattningen av en skyldighet för ECB att före antagandet av den angripna rättsakten samråda med och informera arbetstagarorganisationen.

108    Upprättandet av en allmän ram för information och samråd med arbetstagarna genom direktiv 2002/14 utgör visserligen ett uttryck för de grundläggande rättigheter som säkerställs i artikel 27 i stadgan. Såsom anförts i punkt 86 ovan gäller inte de grundläggande reglerna i artikel 27 i stadgan direkt för ECB, i den mening som avses i den rättspraxis som redovisats i punkt 105 ovan, då de såsom framgår av bestämmelsen ska preciseras i unionsrätten och i nationell rätt.

109    Sökanden har, för det andra, gjort gällande att ECB var skyldig att iaktta bestämmelserna i förordningar och direktiv på EU:s socialpolitiska område, enligt artikel 9 c i anställningsvillkoren för ECB:s personal (nedan kallade ECB:s anställningsvillkor).

110    I artikel 9 c i ECB:s anställningsvillkor föreskrivs följande:

”Anställningsvillkoren regleras inte av någon specifik nationell lagstiftning. ECB tillämpar i) allmänna rättsprinciper som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, ii) allmänna [unionsrättsliga] principer och iii) bestämmelserna i [unionens] förordningar och direktiv på det socialpolitiska området som är riktade till medlemsstaterna. Vid behov skall ECB tillämpa dessa rättsakter. Därvid ska [unionens] rekommendationer rörande socialpolitik beaktas. Vid tolkningen av de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i anställningsvillkoren ska principerna i de förordningar, de bestämmelser och den rättspraxis som är tillämpliga på unionsinstitutionernas personal beaktas.”

111    I den mån detta argument avser den situationen att en intern tillämpningsrättsakt med allmän giltighet uttryckligen hänvisar till åtgärder som har beslutats av unionslagstiftaren med tillämpning av fördragen, i den mening som avses i den rättspraxis som har redovisats i punkt 106 ovan, ska det framhållas att även om dessa bestämmelser i ECB:s anställningsvillkor återger den allmänna principen om att den enhetliga rättstillämpningen kräver att unionens institutioner iakttar bestämmelserna i unionsrätten, inklusive direktiv (se punkt 105 ovan), och att en unionsrättsakt så långt som möjligt ska tolkas utifrån hela primärrätten (se dom av den 19 september 2013, omprövning kommissionen/Strack, C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570, punkt 40 och där angiven rättspraxis), har sökanden inte gjort gällande att ECB åtagit sig att ”genomföra en särskild förpliktelse”, i synnerhet den att informera eller samråda med arbetstagarrepresentanter, som avses i direktiv 2002/14.

112    Sökanden har, för det tredje, gjort gällande att bestämmelserna i artikel 27 i stadgan och artikel 4.2 i direktiv 2002/14 genomförts genom ramavtalet och genom diskussionerna inom arbetsgruppen, vilka sökanden kallat ad hoc‑avtalet. Sökanden förefaller därmed hänvisa till situationen att ECB, inom ramen för sitt organisatoriska självbestämmande, avsett att verkställa en särskild skyldighet som angivits i detta direktiv i den mening som avses i den rättspraxis som redovisats i punkt 106 ovan.

113    Det ska således prövas om ramavtalet och inrättandet av arbetsgruppen i januari 2014 tillsammans med sökanden kan anses utgöra en sådan konkretisering av rättigheter som föreskrivs i direktiv 2002/14 till förmån för sökanden, inom ramen för antagandet av den angripna rättsakten.

–       Ramavtalet

114    Enligt sökanden rör punkt 2 i ramavtalet området för information och samråd som definieras i artikel 4 i direktiv 2002/14. Sökanden har enligt punkt 2 i ramavtalet, som är tillämplig på frågor om inhyrd personal enligt det påstådda ad hoc‑avtalet, rätt till information, samråd och till att tidigt involveras i förfarandet som leder fram till antagandet av åtgärder såsom den angripna rättsakten, som genom materiella ändringar i arbetets organisation och förändringar i avtalsförhållandena eller anställningspolitiken medför konsekvenser för de tillfälligt anställda vid ECB.

115    ECB har gjort gällande att ramavtalet inte är tillämpligt i förevarande mål när det gäller sökandens rättigheter till information och samråd, då det inte gäller för inhyrd personal, som inte ska anses utgöra anställda vid ECB i den mening som avses i punkt 1 a första strecksatsen och punkt 2 a i ramavtalet inte kan medföra att tillämpningsområdet för den bestämmelsen utvidgas.

116    Ramavtalet har träffats mellan ECB och sökanden. Det syftar till, såsom framgår av dess titel, ”erkännande, tillgång till information och samråd”. I dess skäl 3 preciseras att ”utvecklingen av en mogen social dialog mellan ECB och fackförbunden, som gör det möjligt med en mer effektiv personalmedverkan inom ECB i frågor som rör personalen direkt, kräver att det ges tillgång till information och samråd”.

117    Enligt punkt 1 a i ramavtalet avses med ”information” ett ”överlämnande av uppgifter från ECB [till IPSO] i syfte att möjliggöra [för IPSO] att bli införstådd med ämnet och undersöka det, liksom överlämnande av uppgifter från [IPSO] till ECB i samma syfte”. Med samråd avses ett ”meningsutbyte mellan ECB och [IPSO]”.

118    Punkt 2 i ramavtalet ger sökanden processuella garantier avseende information, deltagande och samråd inom de områden som anges i punkt 2 a och på sätt som anges i punkt 2 d–2 f. Syftet med dessa garantier är enligt punkt 2 b i ramavtalet att ”tillåta och uppmuntra ett ömsesidigt utbyte av tankar och upplysningar mellan ECB och [IPSO] i syfte att säkerställa att de två parterna får en bättre förståelse för den andra partens perspektiv i frågor som omfattas av detta avtal”. I samma bestämmelse föreskrivs vidare att ”även om ett tidigt deltagande och samråd inte syftar till uppnåendet av en gemensam överenskommelse utgör de ett tillfälle för arbetstagarorganisationen att påverka beslutsprocessen”.

119    I punkt 2 a i ramavtalet föreskrivs följande:

”[IPSO] ska informeras om aktuell och planerad utveckling inom ECB, om ECB:s verksamhet samt dess ekonomiska och finansiella ställning, i den mån detta kan påverka situationen hos eller intressena för personalen.

[IPSO] tar del i förfarandet för tidig inblandning och samråd hålls om strukturella förändringar som planeras inom ECB, liksom om åtgärder som föreslås och medför större ändringar av arbetets organisation och åtgärder som leder till förändringar av avtalsförhållandena eller anställningspolitiken.”

120    Sökanden har gjort gällande att området för information och samråd, såsom det definierats i punkt 2 a i ramavtalet, är desamma som de områden som definierats i artikel 4 i direktiv 2002/14.

121    Enligt artikel 4.2 i direktiv 2002/14 omfattar information och samråd följande:

”a)      Information om den senaste och den förväntade utvecklingen av företagets eller driftställets verksamhet och ekonomiska situation.

b)      Information och samråd om situationen, strukturen och den förväntade utvecklingen när det gäller sysselsättningen i företaget eller driftstället samt om eventuella föregripande åtgärder som planeras, bland annat vid hot mot sysselsättningen.

c)      Information och samråd om beslut som kan medföra väsentliga förändringar i arbetsorganisationen eller anställningsavtalen, inklusive de beslut som avses i de gemenskapsbestämmelser som anges i artikel 9.1 [i direktiv 2002/14].”

122    Jämförelsen av innehållet och omfattningen av rätten till ”information” och ”samråd” för arbetstagarnas företrädare i direktiv 2002/14 (se punkt 94 ovan) och de som föreskrivs till förmån för sökanden i ramavtalet (se punkt 117 ovan) liksom av områdena för samråd och information i dessa två rättsakter (se punkterna 119 och 121 ovan) leder till slutsatsen att ramavtalet utgör en implementering av direktiv 2002/14 när det gäller rätten till samråd och information för sökanden i förhållandet till ECB. Härav följer att ECB genom att ingå ramavtalet med sökanden har, inom ramen för sitt organisatoriska självbestämmande, avsett att verkställa en särskild skyldighet i den mening som avses i den rättspraxis som redovisats i punkt 106 ovan, i förevarande fall skyldigheten att lämna information till och samråda med en företrädare före arbetstagarna enligt direktiv 2002/14. ECB är således i princip bunden av de regler och principer som återfinns i detta direktiv i sitt förhållande till sökanden.

123    Såsom ECB anfört utesluts enligt punkt 1 a i ramavtalet uttryckligen frågor om inhyrd personal från dess tillämpningsområde.

124    I förevarande fall kan direktiv 2002/14 inte göras gällande via ramavtalet av sökanden, eftersom den angripna rättsakten rör just situationen för inhyrd personal.

125    Sökanden har emellertid gjort gällande en rätt till de processuella garantier som säkerställs i direktiv 2002/14, såsom de implementerats genom ramavtalet, eftersom antagandet av den angripna rättsakten påverkar situationen och intressena för andra anställda än den inhyrda personalen. Enligt sökanden har direktionens beslut, som lett till en förändring i ledningen och anlitandet av inhyrd personal, medfört omfattande konsekvenser för arbetets organisation, bland annat genom att leda till en ökad arbetsbelastning, uppgifter i form av återkommande och ofta förekommande utbildning av inhyrd personal som ofta inte kan stanna i tjänst hos ECB mer än under en begränsad tid, en omdefiniering av prioriteten i arbetsuppgifternas innehåll för tillfälligt anställda, och har utgjort ”en förändring av anställningspolitiken” i den mening som avses i punkt 2 d i ramavtalet.

126    ECB har gjort gällande att bestämmelserna i punkt 2 a i ramavtalet endast omfattar verksamhet och projekt inom ECB som påverkar situationen eller intressena för dess anställda eller sådana åtgärder som ”direkt och specifikt” berör dem. Enligt ECB är de konsekvenser för de anställda, som sökanden påstått, endast indirekta och hypotetiska. Således varken innehåller eller medför den angripna rättsakten några materiella förändringar i den mening som avses i punkt 2 a andra stycket i ramavtalet.

127    Visserligen har GD ”Personal, budget och organisation”, i den anteckning som direktionen beaktat vid antagandet av den angripna rättsakten, förväntat sig ”ytterligare kostnader [till följd av antagande av den angripna rättsakten] för ECB, som organisation, till följd av ökad överföring av kunskaper och ökade insatser för utbildning av inhyrd personal, på grund av ökat personalutbyte av inhyrd personal”, och förutsåg således att det kunde påverka situationen för anställda hos ECB. Dessa förändringar kan emellertid inte anses utgöra en förändring av anställningspolitiken rörande dem, en förändring av avtalsförhållandena för dessa i relation till ECB eller materiella förändringar i organisationen av deras arbete i den mening som avses i punkt 2 a i ramavtalet.

128    Härav följer att sökanden inte kan göra gällande processuella garantier såsom de som föreskrivs i direktiv 2002/14, som med avseende på sökanden implementerats genom ramavtalet, genom att åberopa att den angripna rättsakten skulle påverka situationen eller intressena för anställda vid ECB.

129    Av vad som ovan anförts följer att sökanden, när det gäller antagandet av den angripna rättsakten, inte kan åberopa bestämmelserna i direktiv 2002/14, såsom de implementerats genom ramavtalet, utan att det visas att sökandens inblandning i diskussionerna med ECB:s förvaltning rörande den inhyrda personalen ska anses utgöra en precisering av ramavtalets tillämpningsområde och utvidga det till att även avse inhyrd personal, vilket prövas i punkterna 130–142 nedan.

–       Arbetsgruppens status

130    Sökanden har påstått sig kunna göra gällande de processuella rättigheter som avses i punkt 2 i ramavtalet, eftersom de är tillämpliga på frågor om inhyrd personal till följd av de diskussioner som sökanden haft med ECB inom ramen för arbetsgruppen, vilka sökanden kvalificerat som ett ad hoc‑avtal. Sökanden har även gjort gällande att det påstådda ad hoc‑avtalet implementerar bestämmelserna i direktiv 2002/14.

131    ECB anser sig inte ha träffat någon form av ad hoc‑avtal med sökanden angående frågor om inhyrd personal, då ECB i rättssäkerhetens intresse inte ingår avtal som inte skrivs under av parterna. I avsaknad av ett avtal med korrekt form kan sökanden inte göra gällande att det föreligger något sådant ad hoc‑avtal. ECB har vidare understrukit att utbytena av synpunkter med sökanden inte innebär att ECB underkastat sig ett frivilligt samrådsförfarande.

132    Det är ostridigt mellan parterna att det vid mötet den 29 januari 2014 träffades en överenskommelse mellan sökanden och ECB, på initiativ av en ledamot i ECB:s direktion med ansvar för personalfrågor, om att inrätta en arbetsgrupp avseende frågor om inhyrd personal (se punkt 5 ovan). Vardera parten upprättade en lista över frågor att diskutera. Bland dessa återfanns frågan om den maximala tiden en uthyrd arbetstagare kunde tjänstgöra för ECB (se även punkt 56 ovan). Parterna åtog sig att tillställa den person i ECB:s direktion med ansvar för personalfrågor en rapport avseende de slutsatser gruppen kom fram till efter dessa diskussioner.

133    Ett sådant utbyte med sökanden utgör ett åtagande från ECB:s sida att involvera sökanden i institutionens politik för inhyrd personal och upprättandet av principer avseende dessa, vilka ska anges i en gemensam rapport innehållande de slutsatser som parterna kommit fram till.

134    ECB kan inte hänvisa till bristande former, det vill säga avsaknaden av skriftlig form och undertecknanden, för att frigöra sig från det åtagande ECB gjort gentemot sökanden. Såsom sökanden i sak gjort gällande har, även om ingen handling om inrättande av arbetsgruppen har undertecknats eller något specifikt mandat lämnats, arbetsgruppens syfte och uppdrag fastställts i skrift. Parternas vilja var att diskutera frågor om situationen för inhyrd personal inom ECB, bland annat frågor rörande varaktigheten av ECB:s anlitande av dem, vilket framgår klart av skriftväxlingen dem emellan, såsom förteckningarna över diskussionspunkter och protokollen från deras möten (se även punkt 56 ovan). Det framgår nämligen bland annat av protokollen från det möte som hölls i arbetsgruppen den 18 februari 2014 att sökanden och ECB:s förvaltning var överens om att tillsammans fastställa principer för styrning av inhyrd personal vid ECB (”situationen de lege ferenda”).

135    Vidare ger den omständigheten, att arbetsgruppen inrättats på initiativ av en ledamot i direktionen med ansvar för personalfrågor och att han önskade få fortlöpande information om de slutsatser samtalsparterna kommit fram till, arbetsgrupen en särskild auktoritet och gör det möjligt att fastslå ECB:s helhjärtade åtagande i förhållande till sökanden att slutföra diskussionerna i arbetsgruppen innan institutionen, utan att känna till dessa diskussioner, beslutade att anta en rättsakt om just de frågor som var föremål för gruppens diskussioner.

136    Det framgår visserligen inte av de olika handlingar som kommunicerats mellan parterna att arbetsgruppens inrättande i januari 2014 var avsett att, i vart fall avseende enskilda punkter, utvidga ramavtalets tillämningsområde till att avse inhyrd personal.

137    Såsom sökanden anfört föreskrivs i ett tillägg till ramavtalet av den 23 mars 2011 i dess punkt 2 e en möjlighet för ECB och sökanden att tillfälligt bilda kommittéer och arbetsgrupper avseende specifika frågor. Denna bestämmelse i ramavtalet ger således en rättslig grund för inrättandet av arbetsgrupper, såsom den arbetsgrupp som i förevarande fall skapats i januari 2014 angående frågor om inhyrd personal.

138    Sökanden har vidare erkänts av ECB som förhandlingspart, såsom anges i ramavtalet. ECB kan således inte bortse från att sökanden inom ramen för arbetsgruppen uppträdde i sin egenskap av arbetstagarorganisation vars sociala syfte var just att tillvarata de kollektiva intressena för anställda hos bland annat ECB eller personer som arbetade för institutionen. Då ECB tillerkänt sökanden rätt till information och samråd inom ramen för ramavtalet, kan ECB inte förneka sökanden en sådan rätt i diskussionerna inom arbetsgruppen utan att göra sökandens deltagande i den arbetsgruppen meningslöst.

139    Härav följer att parterna genom att inleda den sociala dialogen om sådana frågor som avses i den angripna rättsakten underförstått avsett att utvidga sökandens rätt till information och samråd enligt ramavtalet till frågor rörande inhyrd personal, i vart fall tills arbetet inom den arbetsgrupp som inrättades i januari 2014 avslutats. Då den angripna rättsakten återfinns inom ramen för en generell politik från ECB att minska anlitandet av inhyrd personal vid institutionen, vilket framgår i punkt 27 ovan, ska den anses omfattas av punkt 2 a i ramavtalet, eftersom den innehåller åtgärder som medför ändringar i arbetsförhållandena mellan ECB och den inhyrda personalen och i ECB:s politik för att anlita inhyrd personal inom institutionen, i den mening som avses i den bestämmelsen.

140    Vid dessa förhållanden är det inte nödvändigt att pröva huruvida inrättandet av arbetsgruppen kan anses i förevarande mål utgöra en implementering av bestämmelserna i direktiv 2002/14 med avseende på sökanden, i egenskap av företrädare för inhyrd personal.

141    Följaktligen har sökanden, såsom framgår av punkt 65 ovan, ett intresse av att få talan om ogiltigförklaring av den angripna rättsakten prövad, i syfte att tillvarata sina processuella rättigheter. Vad ECB anfört om att det skulle föreligga rättegångshinder bestående i att sökanden inte har något intresse av att få saken prövad ska således lämnas utan avseende.

142    Det ska således prövas om de rättigheter som sökanden sålunda tillerkänts har åsidosatts av ECB i förevarande mål, såsom sökanden gjort gällande.

–       Åsidosättande av sökandens rätt till information och samråd

143    Enligt sökanden har ECB åsidosatt sökandens rättigheter enligt ramavtalet och de diskussioner som sökanden inlett med ECB inom ramen för arbetsgruppen. Sökanden har för det första inte fått information som skulle ha lämnats i samband med förslag till ett sådant beslut som framgår av den angripna rättsakten. För det andra har sökanden inte fått någon inbjudan att delta i något förfarande för tidig inblandning. För det tredje omfattas den angripna rättsakten av arbetsgruppens uppdrag och har antagits utan att ECB avvaktat arbetsgruppens slutliga rapport. ECB har således inte uppfyllt den sociala dialogen och underlåtit att visa den uppriktighet ECB varit skyldig att visa sökanden i egenskap av förhandlingspart.

144    ECB har inte bestritt att den angripna rättsakten antagits utan att direktionen avvaktat arbetsgruppens slutliga rapport. ECB har heller inte bestritt att arbetsgruppens syfte bland annat omfattade frågan om den maximala tidsperiod under vilken uthyrda arbetstagare kunde anlitas för arbete inom ECB, vilket var just den angripna rättsaktens föremål. ECB bekräftade detta efter en fråga från tribunalen vid den muntliga förhandlingen.

145    För att säkerställa den effektiva verkan av rätten till information och samråd, vilken följer av artikel 27 i stadgan, såsom den preciserats genom direktiv 2002/14, implementerats genom ramavtalet, vilket i sin tur utvidgats till att avse frågor om inhyrd personal genom inrättandet av arbetsgruppen, var ECB skyldig att ge sökanden tillgång till relevant information avseende den angripna rättsakten innan den antogs, så att sökanden gavs möjlighet att förbereda ett adekvat svar på de förändringar i ECB:s politik för inhyrd personal som denna rättsakt innebar och att få till stånd en eventuell konsultation angående detta, eller i vart fall ge sökanden möjlighet att ge uttryck för sin uppfattning inom ramen för arbetsgruppens rapport och sålunda delta i ett beslut som kan medföra konsekvenser för de personer vars intressen sökanden försvarar.

146    Det ska åter understrykas att, såsom sökanden anfört och som framgår av ramavtalets syfte, såsom det definierats i dess punkt 2 b (se punkt 118 ovan), rätten till samråd och information för en arbetstagarorganisation inte syftar till att arbetsmarknadens parter ska träffa en överenskommelse avseende ett område som underkastats processuella garantier, utan enbart till att ge arbetstagarorganisationen tillfälle att påverka beslutsfattandet. Såsom framgår av rättspraxis rör det sig om en mindre långtgående form av deltagande i beslutsfattandet, eftersom den inte medför någon som helst skyldighet för administrationen att följa de synpunkter som anförts, utan ger berörda en rätt att, genom en företrädare för sina intressen, yttra sig innan antagande eller ändring av allmänt tillämpliga rättsakter som rör dem (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 20 november 2003, Cerafogli och Poloni/ECB, T‑63/02, EU:T:2003:308, punkt 23 och där angiven rättspraxis, samt punkt 24). Detta gäller i synnerhet tillgång till all relevant information under förfarandet för antagande av sådana rättsakter. Syftet är att göra det möjligt för en arbetstagarorganisation såsom sökanden att delta i ett samrådsförfarande så fullständigt och effektivt som möjligt (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 4 maj 2016, Andres m.fl./ECB, T‑129/14 P, EU:T:2016:267, punkt 57).

147    För att inte äventyra den effektiva verkan av denna samrådsplikt åligger det således förvaltningen att fullgöra denna skyldighet i samtliga fall där ett samråd med företrädare för de anställda kan påverka innehållet i den rättsakt som ska antas (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 20 november 2003, Cerafogli och Poloni/ECB, T‑63/02, EU:T:2003:308, punkt 23).

148    Härav följer att ECB, genom att anta den angripna rättsakten utan föregående inblandning av sökanden, trots att dess syfte omfattades av föremålet för diskussionerna i arbetsgruppen, och utan att avvakta arbetsgruppens rapport, har åsidosatt sökandens rätt till information och samråd, såsom dessa rättigheter tillkommer sökanden i egenskap av arbetstagarorganisation som företräder berörda personer. Detta innebär ett åsidosättande av artikel 27 i stadgan, såsom den preciserats genom direktiv 2002/14 och implementerats genom ramavtalet, som i sin tur utvidgats till att omfatta inhyrd personal genom inrättandet av arbetsgruppen.

149    Denna slutsats påverkas inte av vad ECB anfört om att den angripna rättsakten antagits för att med iakttagande av god förvaltningssed föregripa framtida förändringar av AÜG, vilken lag ECB i alla händelser var skyldig att följa.

150    Såsom framgår av punkterna 29–32 ovan kan den angripna rättsakten inte anses ha antagits enbart för att föregripa en framtida ändring av AÜG.

151    Talan om ogiltigförklaring ska således bifallas på den första grunden, utan att det är nödvändigt att pröva vad sökanden anfört om åsidosättande av direktiv 2008/104 eller pröva huruvida vad som därvid anförts kan prövas i sak, vilket ECB bestritt. Den angripna rättsakten ska därmed ogiltigförklaras utan att det är nödvändigt att pröva den andra grunden.

 Yrkandet om skadestånd

152    Sökanden har påstått sig ha lidit en ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som ligger till grund för ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten och som inte helt kan gottgöras genom denna ogiltigförklaring, och yrkat skadestånd med 15 000 euro. Sökanden har gjort gällande att dess ställning som förhandlingspart har åsidosatts då den angripna rättsakten antagits utan att den sociala dialogen fullföljts. Sökanden har understrukit att det begärts att den angripna rättsakten skulle upphävas och suspenderas till dess att arbetsgruppens arbete avslutats.

153    ECB har gjort gällande att talan i denna del ska avvisas eller lämnas utan bifall, då det inte finns någon rättslig grund för yrkandet om skadestånd.

154    Enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, unionen ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar. Enligt tredje stycket i den artikeln ska emellertid ECB, med undantag av vad som föreskrivs i andra stycket, ersätta skada som orsakats av banken själv eller av dess anställda under tjänsteutövning i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

155    Det framgår av fast rättspraxis i de delar som är tillämpliga på ECB:s utomobligatoriska ansvar enligt artikel 340 tredje stycket FEUF, att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF för rättsstridigt agerande av dess institutioner eller organ kräver att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs unionens institutioner eller organ till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (se dom av den 27 november 2007, Pitsiorlas/rådet och ECB, T‑3/00 och T‑337/04, EU:T:2007:357, punkt 290 och där angiven rättspraxis, dom av den 23 maj 2014, European Dynamics Luxembourg/ECB, T‑553/11, ej publicerad, EU:T:2014:275, punkt 342 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 7 oktober 2015, Accorinti m.fl./ECB, T‑79/13, EU:T:2015:756, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

156    Det framgår av punkt 148 ovan att den angripna rättsakten är rättsstridig genom att den antagits med åsidosättande av sökandens rätt till information och samråd, vilket innebar ett åsidosättande av artikel 27 i stadgan, såsom den preciserats genom direktiv 2002/14, och implementerats genom ramavtalet, som i sin tur utvidgats till att omfatta inhyrd personal genom inrättandet av arbetsgruppen.

157    Utan att pröva frågan om ett sådant uppträdande från ECB:s sida utgör en tillräckligt allvarlig överträdelse i den mening som avses i rättspraxis (dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen, C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 42) eller om övriga villkor för ECB:s utomobligatoriska ansvar, som återgivits i punkt 155 ovan, är uppfyllda i förevarande mål, ska det framhållas att även om så vore fallet utgör ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten, tvärtemot vad sökanden anfört, en adekvat och tillräcklig gottgörelse av den ideella skada som åsidosättandet av den sociala dialogen och sökandens ställning som förhandlingspart ska ha inneburit.

158    I den mån som den ideella skada sökanden gör gällande är ett resultat av den angripna rättsaktens rättsstridighet, framgår det av fast rättspraxis att en sådan skada i princip är tillräckligt gottgjord genom konstaterandet av rättsaktens rättsstridighet, i vart fall när inte sökanden visar sig även ha lidit en ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som ligger till grund för ogiltigförklaringen och som inte helt kan gottgöras genom denna ogiltigförklaring (se, för ett liknande synsätt, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 72 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

159    Sökanden har inte lagt fram några omständigheter till stöd för sitt påstående att den ideella skada som lidits i förevarande mål skulle kunna särskiljas från den angripna rättsaktens rättsstridighet.

160    Däremot medför ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten att ECB är skyldig att, med tillämpning av artikel 266 FEUF, vidta de åtgärder som krävs för verkställighet av denna dom och inleda eller fortsätta den sociala dialogen med sökanden angående den fråga som den angripna rättsakten rör, vilket helt gottgör den ideella skada som sökanden gjort gällande och som följt av åsidosättandet av den sociala dialogen och sökandens ställning som förhandlingspart.

161    Yrkandet om skadestånd ska således lämnas utan bifall.

 Rättegångskostnader

162    Enligt artikel 134.3 i dess rättegångsregler kan tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare ska ersätta en del av en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

163    ECB har i förevarande mål tappat målet vad gäller ogiltigförklaring av den angripna rättsakten, medan sökanden tappat målet i fråga om skadestånd. Mot bakgrund av omständigheterna i målet ska ECB förutom att bära sina egna kostnader ersätta tre fjärdedelar av sökandens rättegångskostnader. Sökanden ska bära en fjärdedel av sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Europeiska centralbankens (ECB) direktions beslut av den 20 maj 2014 om att begränsa den längsta tid ECB får anlita en viss inhyrd arbetstagare för uppgifter inom administration och sekretariat till två år ogiltigförklaras.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      ECB ska bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av de kostnader som uppkommit för International and European Public Services Organisation in the Federal Republic of Germany (IPSO). IPSO ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.

Kanninen Pelikánová Buttigieg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 december 2016.

Underskrifter

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1.  Upptagande till sakprövning

Avsaknad av rättsakt som kan angripas

Huruvida sökandens intressen är direkt och personligen berörda

Huruvida det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad

Huruvida fristen för väckande av talan har iakttagits

2.  Prövning i sak

Yrkandet om ogiltigförklaring

Den första grunden, avseende åsidosättande av dels rätten till information och samråd, fastslagen i artikel 27 i stadgan om grundläggande rättigheter och genom direktiv 2002/14 samt preciserad och implementerad genom ramavtalet och det påstådda ad hoc‑avtalet, dels ad hoc‑avtalet och ramavtalet

–  Artikel 27 i stadgan

–  Direktiv 2002/14

–  Ramavtalet

–  Arbetsgruppens status

–  Åsidosättande av sökandens rätt till information och samråd

Yrkandet om skadestånd

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: franska.