Målen T‑624/15, T‑694/15 och T‑704/15
European Food SA m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens dom (andra avdelningen i utökad sammansättning) av den 18 juni 2019
”Statligt stöd – Dom meddelad av en skiljedomstol som upprättats under överinseende av Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister (ICSID) – Utbetalning av skadestånd som beviljats vissa ekonomiska aktörer – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden och i vilket det förordnas om återkrav – Kommissionens behörighet”
1. Stöd som ges av en medlemsstat – Bestämmelser i fördraget – Tillämpning i tiden – Rumäniens anslutning till Europeiska unionen – Anslutningsakt – Tillämpning av bestämmelserna om statligt stöd från datumet för anslutningen och enbart på situationer som uppstått efter detta datum – Statligt stöd som beviljats före anslutningen – Skiljedom avseende statligt stöd, vilken meddelats efter anslutningen – Saknar betydelse
(Artiklarna 107 och 108 FEUF; 2005 års anslutningsakt)
(se punkterna 66‐93)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Fördel som stödmottagare beviljas – En skiljedomstols utdömande av skadestånd jämte ränta som kompensation för skatteincitament som upphävts av en medlemsstat före dess anslutning till unionen – Omfattas inte
(Artikel 107.1 FEUF; 2005 års anslutningsakt)
(se punkterna 100‐109)
Resumé
I domen European Food m.fl./kommissionen (förenade målen T‑624/15, T‑694/15 och T‑704/15), som meddelades den 18 juni 2019, ogiltigförklarade tribunalen kommissionens beslut (EU) 2015/1470 av den 30 mars 2015,(1) varigenom utbetalning av det skadestånd som ådömts enligt skiljedom meddelad av en skiljedomstol som upprättats under överinseende av Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister (ICSID) förklarades utgöra statligt stöd som var oförenligt med den inre marknaden.
Ett bilateralt investeringsavtal om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar ingicks den 29 maj 2002 mellan Konungariket Sveriges regering och Rumäniens regering (nedan kallat investeringsavtalet). Investeringsavtalet trädde i kraft den 1 juli 2003. I artikel 2.3 i investeringsavtalet anges att varje avtalsslutande part ska garantera att de ska behandla investeringar som görs av investerare från den andra parten rättvist och skäligt. År 2005, i samband med Rumäniens förhandlingar om anslutning till Europeiska unionen (som slutligen ägde rum den 1 januari 2007) upphävde den rumänska regeringen den undantagsförordning som gav vissa investerare i missgynnade regioner en rad investeringsincitament och som hade antagits genom regeringsbeslut nr 24/1998. Fem investerare (nedan kallade skiljedomssökandena) som hade dragit förmån av undantagsförordningen ansåg att Rumänien hade åsidosatt sin skyldighet att behandla investeringar från svenska investerare rättvist och skäligt. De väckte därför den 28 juli 2005 talan vid en skiljedomstol i enlighet med artikel 7 i avtalet. Genom dom av den 11 december 2013 fastställde skiljedomstolen att Rumänien skulle förpliktas att utge skadestånd till skiljedomssökandena med ett belopp på cirka 178 miljoner euro. Kommissionen kvalificerade utbetalningen av dessa skadestånd jämte ränta, plus ränta som har löpt sedan skiljedomen meddelades, som nytt statligt stöd, vilket var oförenligt med den inre marknaden, och antog således det angripna beslutet för att hindra Rumänien från att verkställa skiljedomen. De bolag som är direkt berörda av nämnda beslut (nedan kallade sökandena) har väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet med stöd av artikel 263 FEUF.
Vad gäller den grund som åberopats av sökandena avseende att unionsrätten inte är tillämplig under förhållanden som föregår Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, konstaterade tribunalen att Rumäniens antagande av incitamenten och upphävandet av undantagsordningen, investeringsavtalets ikraftträdande, och Rumäniens åsidosättanden i samband med detta liksom skiljedomssökandenas talan vid skiljedomstolen, samtliga ägde rum innan Rumänien anslöt sig till unionen och att upphävandet av dessa incitament utgör den skadevållande händelse för vilken sökandena beviljades den aktuella ersättningen. Tribunalen fann att skiljedomssökandenas rätt till ersättning uppstod vid den tidpunkt då Rumänien upphävde incitamenten år 2005, det vill säga före denna stats anslutning till unionen. Eftersom unionsrätten inte var tillämplig i Rumänien under denna period, bedömde tribunalen att kommissionen inte hade kunnat utöva sin behörighet enligt fördraget vad gäller statligt stöd. Tribunalen påpekade att även om en ny bestämmelse i princip ska tillämpas omedelbart på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid, kan verkningarna av skiljedomen inte anses utgöra framtida verkningar av en situation som uppkommit före anslutningen, eftersom skiljedomen retroaktivt framkallade slutligt förvärvade verkningar som endast ”fastställdes” med avseende på dåtid, det vill säga verkningar som delvis redan hade fastställts före anslutningen, med beaktande av att genomförandet av skiljedomen, såsom kommissionen konstaterade i sitt beslut, återupprättade den situation som de sökande sannolikt skulle ha befunnit sig i om incitamenten aldrig hade upphävts av Rumänien och att detta utgjorde driftstöd.
Tribunalen erinrade vidare om att skadestånd inte kan betraktas som stöd, utom när det ersätter ett indraget olagligt eller oförenligt statligt stöd, och att i den mån unionsrätten inte är tillämplig på skadestånd som syftar till att kompensera för upphävandet av incitamenten, kan detta inte betraktas som ersättning för upphävandet av ett olagligt eller med unionsrätten oförenligt stöd. Av detta skäl bedömde tribunalen att kommissionens beslut var rättsstridigt i den mån det innebar att utdömt skadestånd jämte ränta kvalificerades som en fördel och som stöd i den mening som avses i artikel 107 FEUF.