PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 23 februari 2010

Mål F-7/09

Marie-Hélène Faria

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Personalmål – Tjänstemän – Betygsättning – Bedömningsrapport – Bedömningsförfarandet för år 2006/2007 – Talan om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten – Uppenbart oriktig bedömning – Ersättning för ideell skada”

Saken: Marie-Hélène Faria har väckt talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA med yrkande om dels ogiltigförklaring av hennes bedömningsrapport för perioden den 1 oktober 2006 till den 30 september 2007, dels att harmoniseringsbyrån ska förpliktas att utge ersättning till ett belopp av 100 000 euro för den ideella skada som hon påstås ha lidit.

Avgörande: Sökandens bedömningsrapport, som upprättats av harmoniseringsbyrån för perioden den 1 oktober 2006 till den 30 september 2007, ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Harmoniseringsbyrån ska bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av sökandens rättegångskostnader. Sökanden ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Betygsättning – Bedömningsrapport

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

2.      Tjänstemän – Betygsättning – Bedömningsrapport – Uppenbart oriktig bedömning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

3.      Tjänstemän – Betygsättning – Bedömningsrapport – Arbetstid som ägnats åt olika tjänster

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

4.      Tjänstemän – Betygsättning – Bedömningsrapport – Bedömning av en tjänstemans prestationsförmåga

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

5.      Tjänstemän – Betygsättning – Bedömningsrapport – Föremål för allmänna bedömningar

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

6.      Tjänstemän – Betygsättning – Bedömningsrapport – Uppenbart oriktig bedömning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

7.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den rättsstridiga angripna rättsakten – Lämplig gottgörelse för den ideella skadan

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

1.      Det ankommer inte på personaldomstolen att ersätta den bedömning som görs av personer som har till uppgift att bedöma det arbete som den betygssatta personen har utfört med sin egen bedömning. Unionsinstitutionerna innehar nämligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att utvärdera tjänstemännens arbete. Om det inte rör sig om sakfel, uppenbart oriktiga bedömningar eller maktmissbruk ankommer det således inte på personaldomstolen att pröva huruvida den bedömning som administrationen gjort i en bedömningsrapport av en tjänstemans yrkeskompetens är välgrundad, när den innefattar invecklade värdeomdömen som på grund av sin beskaffenhet inte kan granskas objektivt.

(se punkt 44)

Hänvisning till

Domstolen: 1 juni 1983, 36/81, 37/81 och 218/81, Seton mot kommissionen, REG 1983, s. 1789, punkt 23

Förstainstansrätten: 24 januari 1991, T‑63/89, Latham mot kommissionen, REG 1991, s. II‑19, punkt 19; 26 oktober 1994, T‑18/93, Marcato mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑215 och II‑681, punkt 45; 20 maj 2003, T‑179/02, Pflugradt mot ECB, REGP 2003, s. I‑A‑149 och II‑733, punkt 46; 25 oktober 2005, T‑96/04, Cwik mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑343 och II‑1523, punkt 41; 13 juli 2006, T‑285/04, Andrieu mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑161 och II‑A‑2‑775, punkt 99

2.      En tjänsteman vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) kan, i syfte att visa att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning vid upprättandet av tjänstemannens bedömningsrapport, stödja sig på en jämförelse mellan de olika versionerna av rapporten, om dessa slutgiltigt fastställts, det vill säga kontrasignerats av den rapporterande och den kontrasignerande tjänstemannen, och om de utgör en del av förfarandet i egentlig mening för upprättandet av bedömningsrapporten som föreskrivs i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, vilka harmoniseringsbyrån antagit och vilka tillämpas för det fall den berörda personen motsätter sig innehållet i de olika versionerna av bedömningsrapporten.

(se punkt 45)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 6 mars 2008, F-46/06, Skareby mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A‑1‑69 och II‑A‑1‑337, punkt 95, och där angiven rättspraxis

3.      En bedömningsrapport är behäftad med en materiell felaktighet när det däri anges att en tjänsteman under hela referensperioden har ägnat hälften av sin arbetstid till en tjänst och andra hälften till en annan tjänst och följaktligen när den berörda personens arbete bedöms däri på denna grund, trots att det, när de olika procentandelarna av arbetstiden per tjänst läggs ihop, framgår att tjänstemannen har ägnat lite mindre än två tredjedelar av sin tid till den första tjänsten och lite mer än en tredjedel till den andra.

(se punkterna 48 och 49)

4.      Den inverkan som en onormalt tung arbetsbörda har på tjänstemännens prestationsförmåga eller uppförande i tjänsten, utgör en av de faktorer som institutionerna inte får bortse ifrån vid bedömningen av deras anställdas arbetsprestationer.

Även om betygsättarna, vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som de tillerkänns, fritt kan bestämma på vilket sätt de ska beakta en onormalt tung arbetsbörda och, i förekommande fall, besluta att inte göra avsteg från deras bedömningskriterier, kan de emellertid inte helt underlåta att nämna denna arbetsbörda, eftersom bedömningarna i bedömningsrapporten ska visa, om så endast kortfattat, att de som författat dem har beaktat detta.

Några av de olika krav och svårigheter som betygsättarna ska beakta när de bedömer en tjänstemans prestationsförmåga eller dennes uppträdande i tjänsten är personalbrist och den alltför tunga arbetsbörda som följer därav för de berörda tjänstemännen.

Kumuleringen av de två tjänsterna medför per definition en uppenbart alltför tung arbetsbörda för tjänstemannen, vilken ska beaktas i bedömningsrapporten.

(se punkterna 52 och 53)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten: 31 januari 2007, T‑236/05, Aldershoff mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑2‑13 och II‑A‑2‑75, punkt 85

5.      Den allmänna bedömningen ska återge de analytiska bedömningarna i samma bedömningsrapport.

Det skulle stå i strid med kravet på koherens mellan dessa två typer av bedömningar att medge att de väsentliga förbättringar som gjorts av de analytiska bedömningarna inte kan medföra att de allmänna bedömningarna ändras, det vill säga att de särskilt tas med i beaktande vid befordringsförfarandena.

(se punkterna 55 och 57)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 7 mars 2007, T‑110/04, Sequeira Wandschneider mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑2‑73 och II‑A‑2‑533, punkt 110, och där angiven rättspraxis

6.      En bedömningsrapport som innehåller en materiell felaktighet vad beträffar den arbetstid som den berörda tjänstemannen ägnat åt var och en av de tjänster som bedömts i rapporten, som inte hänvisar till tjänstemannens arbetsbörda och som inte överensstämmer med de första versionerna av rapporten, är behäftad med en uppenbart oriktig bedömning.

(se punkt 58)

7.      Ogiltigförklaring av en av administrationen antagen rättsakt som ifrågasatts av tjänstemannen kan i sig utgöra en adekvat och i princip tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som tjänstemannen eller den anställde kan ha lidit, förutom när denna rättsstridiga rättsakt innehåller en bedömning av tjänstemannens förmåga eller beteende som skulle kunna skada denne.

(se punkt 64)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 12 december 2000, T‑223/99, Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, REGP 2000, s. I‑A‑277 och II‑1267, punkt 91, och där angiven rättspraxis