DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 9 november 2010 (*)
”Direktiv 2005/29/EG – Otillbörliga affärsmetoder – Nationell lagstiftning om ett principiellt förbud mot affärsmetoder som innebär att konsumenter erbjuds en premie under förutsättning att de köper varor eller tjänster”
I mål C‑540/08,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Oberster Gerichtshof (Österrike) genom beslut av den 18 november 2008, som inkom till domstolen den 4 december 2008, i målet
Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag GmbH & Co. KG
mot
”Österreich”-Zeitungsverlag GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena A. Tizzano (referent), J.N. Cunha Rodrigues, K. Lenaerts, J.-C. Bonichot och A. Arabadjiev samt domarna E. Juhász, G. Arestis, A. Borg Barthet, P. Lindh och T. von Danwitz,
generaladvokat: V. Trstenjak,
justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 januari 2010,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag GmbH & Co. KG, genom S. Korn och G. Korn, Rechtsanwälte,
– ”Österreich”-Zeitungsverlag GmbH, genom P. Zöchbauer, Rechtsanwalt, och W. Zekert, Geschäftsführer,
– Österrikes regering, genom C. Pesendorfer och A. Posch, båda i egenskap av ombud,
– Belgiens regering, genom T. Materne, i egenskap av ombud,
– Tysklands regering, genom M. Lumma och J. Möller, samt av S. Unzeitig, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom F. Erlbacher och W. Wils, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 24 mars 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.1, 5.2 och 5.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22) (nedan kallat direktivet).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan tidningsföretagen Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag GmbH & Co. KG (nedan kallat Mediaprint) och ”Österreich”-Zeitungsverlag GmbH, angående huruvida försäljning förenad med premier som motparten i målet vid den nationella domstolen har organiserat är tillåten.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätten
3 Skälen 6, 8, 9 och 17 i direktivet har följande lydelse:
”(6) Genom detta direktiv tillnärmas … medlemsstaternas lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder, inklusive otillbörlig reklam, som direkt skadar konsumenternas ekonomiska intressen och därigenom indirekt skadar legitima konkurrenters ekonomiska intressen. I enlighet med proportionalitetsprincipen skyddar detta direktiv konsumenterna från konsekvenserna av sådana otillbörliga affärsmetoder, men hänsyn har tagits till att de ibland har försumbar effekt. Det omfattar eller påverkar inte nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder som enbart skadar konkurrenters ekonomiska intressen eller som gäller transaktioner mellan näringsidkare. I full överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen kommer medlemsstaterna, om de så önskar, att även i fortsättningen reglera sådana metoder i enlighet med gemenskapslagstiftningen. …
…
(8) Genom detta direktiv skyddas direkt konsumenternas ekonomiska intressen mot otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter. …
(9) Detta direktiv påverkar inte talan som väcks av enskilda personer som skadats av en otillbörlig affärsmetod. Det påverkar inte heller tillämpningen av gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser om avtalsrätt, immaterialrätt, produkters hälso- och säkerhetsaspekter, etableringsvillkor och auktoriseringsförfaranden, däribland sådana som i enlighet med gemenskapens lagstiftning hänför sig till spelverksamhet, eller gemenskapens konkurrensbestämmelser och tillhörande nationella genomförandebestämmelser. Medlemsstaterna kommer alltså fortfarande att kunna behålla eller införa restriktioner och förbud mot affärsmetoder för att skydda sina konsumenters hälsa och säkerhet oavsett var näringsidkaren är etablerad, till exempel i fråga om alkohol, tobak eller farmaceutiska produkter. …
…
(17) Det är önskvärt att, för större rättssäkerhet, fastställa vilka affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga. Bilaga I innehåller därför en fullständig förteckning över sådana metoder. Endast dessa affärsmetoder skall kunna bedömas som otillbörliga utan prövning från fall till fall utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9. Förteckningen kan ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”
4 I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:
”Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.”
5 I artikel 2 d i direktivet föreskrivs följande:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
d) affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter (nedan även kallade affärsmetoder): en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument.”
6 Enligt artikel 3 i direktivet gäller följande:
”1. Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.
2. Detta direktiv skall inte påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan.
3. Detta direktiv skall inte påverka några bestämmelser på gemenskapsnivå eller nationell nivå avseende produkters hälso- och säkerhetsaspekter.
…”
7 I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor av anledningar som omfattas av det område som tillnärmas genom detta direktiv.”
8 Artikel 5 i direktivet har rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder” och har följande lydelse:
”1. Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.
2. En affärsmetod skall vara otillbörlig om den
a) strider mot god yrkessed,
och
b) innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp.
...
4. Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de
a) är vilseledande enligt artiklarna 6 och 7,
eller
b) aggressiva enligt artiklarna 8 och 9.
5. Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”
Nationell rätt
9 9a § i 1984 års förbundslag mot illojal konkurrens (Bundesgesetz gegen den unlauteren Wettbewerb 1984) (BGBl. I, 448/1984), i dess lydelse enligt BGBl. I, 136/2001 (nedan kallad UWG), har följande lydelse:
”1) Den som i samband med förvärvsverksamhet i konkurrenssyfte
1. i offentliga tillkännagivanden eller andra meddelanden, vilka riktar sig till en större personkrets, tillkännager att han jämte varor och tjänster erbjuder konsumenter vederlagsfria förmåner (premier) eller jämte trycksaker gentemot konsumenter erbjuder, utlyser eller beviljar vederlagsfria förmåner (premier), eller
2. jämte varor och tjänster gentemot företag erbjuder, utannonserar eller beviljar vederlagsfria förmåner (premier)
kan tvingas att upphöra med denna verksamhet och åläggas att betala skadestånd. Detta gäller även när förmånserbjudandets onerösa karaktär döljs genom ett totalpris för varorna och tjänsterna, genom skenpriser för en förmån eller på annat sätt.
2) Första stycket är inte tillämpligt om förmånen består av:
1. varutillbehör eller sidotjänster som utgör ett normalt inslag i handeln,
2. varuprover,
3. reklamföremål vilka som sådana kännetecknas av en väl synlig och bestående beteckning för det företag som reklamen avser,
4. förmåner av ringa värde (premier) eller småföremål av ringa värde, i den mån dessa föremål inte är ämnade för att sammanställas så att deras värde överstiger det sammanlagda värdet på de enskilda föremål som utgetts,
5. ett visst penningbelopp eller ett penningbelopp som ska beräknas på visst sätt, vilket inte utges tillsammans med varan,
6. ett visst antal av varan eller ett antal som enbart ska beräknas enligt kvotdelar,
7. tillhandahållande av upplysningar eller råd, eller
8. erbjudande att delta i en pristävling (säljfrämjande spel) där det värde på varje enskild deltagarkupong som följer av det samlade värdet på utlovade priser dividerat med antalet utdelade deltagarkuponger inte överstiger 0,36 euro och det samlade värdet på de vinster som står på spel inte överstiger 21 600 euro. Härvid får endast egna deltagarkuponger beaktas. Punkt 8 är inte tillämplig på förmåner i anslutning till trycksaker.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10 Dagstidningen Österreich, som ägs av motparten i målet vid den nationella domstolen, anordnade mellan den 25 november 2007 och den 6 december samma år en omröstning om vem som skulle utses till ”årets fotbollsspelare”, varvid allmänheten inbjöds att delta via Internet eller genom att använda en röstblankett i tidningen. Deltagarna i omröstningen hade chans att vinna en middag med den framröstade fotbollsspelaren.
11 Mediaprint ansåg att denna vinstchans, som förutsatte att tidningen köptes, utgjorde en otillåten premie i den mening som avses i 9a § första stycket punkt 1 UWG, och väckte talan vid Handelsgericht Wien (handelsdomstolen i Wien) om förbud för ”Österreich”-Zeitungsverlag att fortsätta med sin omröstning. Denna domstol biföll talan, varpå målet överklagades till Oberlandesgericht Wien (regional överinstans i Wien). Oberlandesgericht Wien fann att förbudet mot försäljning förenad med premier endast fick tillämpas om den utannonserade vinsten kunde uppmuntra allmänheten att köpa tidningen. Enligt Oberlandesgericht Wien förelåg det emellertid inte någon sådan ”attraktionskraft” i det aktuella målet, bland annat eftersom allmänheten kunde delta i omröstningen även via Internet.
12 Mediaprint överklagade detta avgörande till Oberster Gerichtshof som i sitt beslut om hänskjutande preciserade att det i 9a § första stycket punkt 1 UWG föreskrivs ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier, vilket är avsett att säkerställa såväl konsumentskydd som upprätthållandet av en effektiv konkurrens. Oberster Gerichtshof fann det vidare vara oklart huruvida direktivet, som däremot har till syfte att skydda konsumenterna och uteslutande reglerar förhållandet mellan dem och företagen, utgör hinder för en sådan bestämmelse.
13 Enligt Oberster Gerichtshof fordrar målets avgörande en tolkning av direktivet, varför den beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1. Utgör artiklarna 3.1 och 5.5 i [direktivet] eller andra bestämmelser i detta direktiv, hinder mot en nationell bestämmelse, enligt vilken det med ett begränsat antal undantag är förbjudet att utannonsera, erbjuda eller bevilja vederlagsfria förmåner i anslutning till köp av tidskrifter samt att utannonsera vederlagsfria förmåner i anslutning till köp av andra varor eller tjänster – utan att det är nödvändigt att pröva huruvida denna affärsmetod i enskilda fall är vilseledande, aggressiv eller i övrigt otillbörlig – även när denna nationella bestämmelse inte enbart har som syfte att skydda konsumenter utan även andra syften som inte omfattas av [direktivets] materiella tillämpningsområde, däribland exempelvis upprätthållandet av mångfalden i medierna eller skyddet av svagare konkurrenter?
2. Om fråga 1 ska besvaras jakande, ska då en möjlighet att delta i en pristävling, som är knuten till köpet av en tidning, betraktas som en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5.2 i [direktivet] endast av det skälet att denna möjlighet att delta, åtminstone för en del av omsättningskretsen, visserligen inte är den enda, men likväl den avgörande anledningen till att köpa tidningen?”
14 I skrivelse som inkom till domstolens kansli den 27 juli 2009 har den österrikiska regeringen med stöd av artikel 44.3 andra stycket i domstolens rättegångsregler begärt att målet ska avgöras i stor avdelning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Fråga 1
15 Den nationella domstolen har ställt fråga 1 för att få klarhet i huruvida direktivet ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse om ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier, som inte enbart har till syfte att skydda konsumenterna utan också har andra syften, såsom att upprätthålla mångfalden i medierna och skydda svagare konkurrenter.
16 För att besvara denna fråga ska domstolen först fastställa huruvida den försäljning förenad med premier som omfattas av det i målet vid den nationella domstolen aktuella förbudet, utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet, och således omfattas av bestämmelserna i detta.
17 Artikel 2 d i direktivet innehåller en synnerligen vid definition av begreppet affärsmetod, med vilket avses ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument”.
18 Det är emellertid tydligt att sådana marknadsföringskampanjer som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, vilka innebär att konsumenter kan delta kostnadsfritt i en tävling endast under förutsättning att de köper varor eller tjänster, ingår i en näringsidkares affärsstrategi och avser direkt marknadsföring och försäljning. Av detta följer att de utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet, och således omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde (se domen av den 14 januari 2010 i mål C‑304/08, Plus Warenhandelsgesellschaft, REU 2010, s. I‑0000, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
19 Vad Mediaprint tillsammans med den österrikiska och den belgiska regeringen har anfört om att de säljfrämjande åtgärder som tillämpats i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av direktivet, eftersom de uttryckligen varit föremål för kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden (KOM(2001) 546 slutlig), vilket har varit föremål för ändringar (KOM(2002) 585 slutlig). Det räcker i detta hänseende att konstatera att denna omständighet – bland annat med hänsyn till att förslaget återkallades under år 2006 och att det således inte har medfört att någon förordning antogs – inte i sig utesluter att sådana metoder, på unionsrättens nuvarande stadium, kan utgöra otillbörliga affärsmetoder i den mening som avses i direktivet, och kan omfattas av tillämpningsområdet för detsamma (domen i det ovannämnda målet Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 33).
20 Vidare ska det prövas huruvida en sådan nationell bestämmelse som 9a § första stycket punkt 1 UWG kan omfattas av direktivets tillämpningsområde trots att ändamålet med bestämmelsen, såsom den nationella domstolen har påpekat, är vidare än direktivets, eftersom det förutom konsumentskydd även omfattar andra ändamål.
21 Som påpekats i punkt 17 ovan kännetecknas nämligen direktivet av ett synnerligen vitt materiellt tillämpningsområde innefattande samtliga affärsmetoder i direkt anknytning till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument. Som framgår av skäl 6 i direktivet är det således endast sådan nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder som ”enbart” skadar konkurrenters ekonomiska intressen, eller som gäller transaktioner mellan näringsidkare, som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.
22 Det är uppenbart att det inte är fallet med den nationella bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.
23 Som den nationella domstolen har påpekat tar nämligen 9a § första stycket punkt 1 UWG uttryckligen sikte på konsumentskyddet och inte enbart på skyddet för konkurrenter och andra marknadsaktörer.
24 Av handlingarna i målet framgår dessutom att UWG – som utgör den på nationell nivå gällande lagstiftningen om illojal konkurrens – ändrades genom lagen av den 13 december 2007 (BGBl. I, 79/2007), utan att det därvid skedde någon ändring av 9a §, just i syfte att säkerställa direktivets införlivande i Österrike. Den nationella lagstiftaren ansåg således att denna lag var ägnad att säkerställa den nationella rättens förenlighet med direktivet och att den i enlighet med vad som föreskrivs i skäl 8 däri ”direkt [skyddar] konsumenternas ekonomiska intressen mot otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter” samt i enlighet med vad som föreskrivs i bland annat artikel 1 i direktivet säkerställer en ”hög konsumentskyddsnivå”.
25 Den österrikiska regeringen har under förhandlingen gjort gällande att den nationella bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, eftersom den huvudsakligen har till syfte att upprätthålla mångfalden i de österrikiska medierna. Nämnda regering delar därmed inte den i punkterna 12 och 20 i förevarande dom redovisade bedömning som den nationella domstolen gjort i fråga om denna bestämmelses ändamål.
26 Även om det huvudsakliga ändamålet med den bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen antas vara att upprätthålla mångfalden i de österrikiska medierna, finns inte möjligheten för medlemsstaterna – att behålla eller införa bestämmelser som har till syfte eller resultat att kvalificera affärsmetoder som otillbörliga med hänvisning till upprätthållandet av mångfalden i medierna – angiven bland undantagen från direktivets tillämpningsområde i skälen 6 och 9 eller i artikel 3 i direktivet.
27 Det ska härvid understrykas att direktivet innebär en fullständig harmonisering av bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter.
28 Den österrikiska regeringen kan därmed inte hävda att 9a § första stycket punkt 1 UWG faller utanför direktivets tillämpningsområde, eftersom bestämmelsen huvudsakligen syftar till ett upprätthållande av mångfalden i medierna.
29 Det ska därmed prövas huruvida direktivet utgör hinder för ett sådant förbud mot försäljning förenad med premier som det som föreskrivs i 9a § första stycket punkt 1 UWG.
30 Domstolen erinrar i detta avseende för det första om att direktivet innebär en fullständig harmonisering av de bestämmelser avseende otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter. Såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 4 i direktivet, får medlemsstaterna således inte vidta åtgärder som är mer restriktiva än vad som föreskrivs i direktivet, även om detta sker i syfte att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå (domen i det ovannämnda målet Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
31 Vidare föreskrivs i artikel 5 i direktivet ett förbud mot otillbörliga affärsmetoder, och den bestämmelsen innehåller de kriterier som ska tillämpas vid fastställande av vad som ska betraktas som otillbörligt.
32 Enligt artikel 5.2 ska en affärsmetod således anses vara otillbörlig om den strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av genomsnittskonsumentens ekonomiska beteende i förhållande till produkten.
33 I artikel 5.4 i direktivet definieras två bestämda kategorier av otillbörliga affärsmetoder, nämligen ”vilseledande” och ”aggressiva” affärsmetoder, vilka motsvarar de kriterier som föreskrivs i artiklarna 6 och 7, respektive i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29.
34 I bilaga I till direktivet upprättas en uttömmande förteckning över de 31 affärsmetoder som i enlighet med artikel 5.5 i direktivet ”under alla omständigheter” ska betraktas som otillbörliga. I enlighet med vad som uttryckligen anges i skäl 17 i direktivet är det därför endast dessa affärsmetoder som kan anses vara otillbörliga utan att någon prövning från fall till fall görs utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9 i direktivet.
35 När det gäller den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är det utrett att metoder som består i att erbjuda konsumenterna premier i samband med köp av varor eller tjänster inte förekommer i bilaga I till direktivet. Sådana metoder kan alltså inte vara förbjudna under alla omständigheter utan endast om det vid en särskild prövning visar sig att metoderna är otillbörliga.
36 Enligt 9a § första stycket punkt 1 UWG är emellertid alla försäljningskampanjer där erbjudandet om en premie förutsätter att konsumenten köper varor eller tjänster förbjudna. Med andra ord råder det ett allmänt förbud mot denna typ av metod, och det är inte nödvändigt att, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, fastställa om den aktuella försäljningskampanjen är ”otillbörlig” mot bakgrund av de kriterier som föreskrivs i artiklarna 5–9 i direktivet.
37 En sådan nationell lagstiftning med mera restriktiva bestämmelser än dem som föreskrivs i direktivet strider vidare mot direktivets artikel 4, som innehåller ett uttryckligt förbud för medlemsstaterna att upprätthålla eller vidta mer restriktiva nationella åtgärder, även när dessa åtgärder syftar till att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå.
38 Mot denna bakgrund utgör direktivet hinder för ett sådant förbud mot försäljningserbjudanden där konsumenten måste köpa varor eller tjänster för att erbjudas en premie, såsom det förbud som föreskrivs i bestämmelsen som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.
39 Den omständigheten att det i 9a § andra stycket UWG föreskrivs ett visst antal undantag från nämnda förbud mot försäljning förenad med premier föranleder inte någon annan bedömning.
40 Som domstolen redan har slagit fast kan sådana undantag – när det är fråga om en metod som inte avses i bilaga I till direktivet – inte ersätta den bedömning som med nödvändighet måste ske, mot bakgrund av sammanhanget i det enskilda fallet och med hänsyn till kriterierna i artiklarna 5–9 i direktivet, av huruvida en affärsmetod är otillbörlig, trots att undantagen skulle kunna begränsa räckvidden av förbudet mot affärsmetoder som innebär att erbjudandet om en premie förutsätter att varor eller tjänster köps. Undantagen är nämligen begränsade och definierade på förhand (se domen i det ovannämnda målet Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
41 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 besvaras enligt följande. Direktivet ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken det föreskrivs ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier och vilken inte enbart har till syfte att skydda konsumenterna utan även har andra syften.
Fråga 2
42 Den nationella domstolen har, för det fall fråga 1 besvaras jakande, frågat EU‑domstolen huruvida försäljning förenad med premier ska anses utgöra otillbörliga affärsmetoder i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet enbart på grund av att vinstchansen utgör den avgörande anledningen att köpa den underliggande varan för åtminstone en del av omsättningskretsen.
43 Som påpekas i punkt 35 i förevarande dom kan försäljningsmetoder som omfattas av direktivets tillämpningsområde och som inte förekommer i bilaga I till direktivet inte anses otillbörliga, och därmed förbjudas, förrän de prövats, särskilt mot bakgrund bland annat av de kriterier som anges i artiklarna 5–9 i det direktivet.
44 Den omständigheten att möjligheten att delta i en tävling utgör den avgörande anledningen för åtminstone en del av omsättningskretsen att köpa en tidning kan beaktas av den nationella domstolen vid en sådan prövning.
45 Den nationella domstolen skulle nämligen med ledning av nämnda omständighet kunna komma fram till att den ifrågavarande affärsmetoden innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av konsumenternas ekonomiska beteende i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktivet.
46 Denna omständighet medger dock inte i sig att en försäljning förenad med en premie kan anses utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i direktivet. Det måste dessutom prövas huruvida metoden i fråga strider mot god yrkessed i den mening som avses i artikel 5.2 a i direktivet.
47 Under dessa förhållanden ska fråga 2 besvaras enligt följande. En möjlighet att delta i en pristävling, som förutsätter köp av en tidning, utgör inte någon otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet enbart av det skälet att möjligheten att delta utgör den avgörande anledningen att köpa tidningen för åtminstone en del av omsättningskretsen.
Rättegångskostnader
48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken det föreskrivs ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier och vilken inte enbart har till syfte att skydda konsumenterna utan även har andra syften.
2) En möjlighet att delta i en pristävling, som förutsätter köp av en tidning, utgör inte en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5.2 i direktiv 2005/29 enbart av det skälet att möjlighet att delta utgör den avgörande anledningen till att köpa tidningen för åtminstone en del av omsättningskretsen.
Underskrifter