DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 9 april 2024(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Unionsrättsliga principer – Artikel 4.3 FEU – Principen om lojalt samarbete – Processuell autonomi – Principerna om likvärdighet och effektivitet – Principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs ett extraordinärt rättsmedel som gör det möjligt att återuppta ett tvistemål som avgjorts genom en lagakraftvunnen dom – Grunder för återupptagande – Senare avgörande från en författningsdomstol i vilket det slås fast att en bestämmelse i nationell rätt som legat till grund för denna dom står i strid med konstitutionen – Den berörda parten har på ett rättsstridigt sätt berövats sin talerätt – Extensiv tillämpning av det aktuella extraordinära rättsmedlet – Påstående om åsidosättande av unionsrätten grundat på en senare dom från EU‑domstolen som meddelats i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF och som avser tolkningen av unionsrätten – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Tredskodom – Den nationella domstolen har underlåtit att ex officio pröva huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga”
I mål C‑582/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy Warszawa-Praga (Regionala domstolen i Warszawa-Praga, Polen) genom beslut av den 31 augusti 2021, som inkom till domstolen den 17 september 2021, i målet
FY
mot
Profi Credit Polska SA w Bielsku Białej,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, A. Prechal, K. Jürimäe, F. Biltgen, N. Piçarra och O. Spineanu-Matei (referent) samt domarna S. Rodin, P.G. Xuereb, I. Ziemele, J. Passer och D. Gratsias,
generaladvokat: N. Emiliou,
justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 januari 2023,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García, A. Szmytkowska och P. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 14 september 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.3 och artikel 19.1 FEU samt principerna om likvärdighet och unionsrättskonform tolkning av nationell rätt.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan FY och Profi Credit Polska SA w Bielsku Białej (nedan kallat Profi Credit Polska), angående belopp som FY är skyldig att betala enligt ett konsumentkreditavtal.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I tjugofjärde skälet i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) föreskrivs följande:
”Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.”
4 I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”
5 I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
6 Artikel 7.1 samma direktiv har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
Polsk rätt
Den polska konstitutionen
7 I artikel 188 led 1 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution) (nedan kallad den polska konstitutionen) föreskrivs att Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen, Polen) ska avgöra huruvida bland annat lagar är förenliga med konstitutionen.
8 I artikel 190.1–190.4 i den polska konstitutionen föreskrivs följande:
”1. Trybunał Konstytucyjnys [(Författningsdomstolen)] avgöranden är allmängiltigt bindande och kan inte överklagas.
2. Trybunał Konstytucyjnys [(Författningsdomstolen)] avgöranden i de frågor som anges i artikel 188 ska utan dröjsmål offentliggöras i den officiella publikation där författningen offentliggjordes. Om författningen inte har offentliggjorts ska domstolens avgörande offentliggöras i Republiken Polens officiella tidning ’Monitor Polski’.
3. Trybunał Konstytucyjnys [(Författningsdomstolen)] avgörande vinner laga kraft samma dag som det meddelas. Trybunał Konstytucyjny [(Författningsdomstolen)] får emellertid förordna att de bindande verkningarna av författningen ska bestå fram till en senare tidpunkt. …
4. Ett avgörande från Trybunał Konstytucyjny [(Författningsdomstolen)] i vilket det slås fast att en författning, som legat till grund för en lagakraftvunnen dom, ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut eller annat ställningstagande, står i strid med konstitutionen, en internationell överenskommelse eller en lag, ska utgöra grund för att återuppta det aktuella målet eller för att upphäva det aktuella förvaltningsbeslutet eller ställningstagandet på det sätt och enligt de principer som anges i de bestämmelser som är tillämpliga på det aktuella förfarandet.”
Civilprocesslagen
9 Artikel 399.1 i Ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (lag om rättegången i tvistemål) av den 17 november 1964 (Dz. U. 1964, nr 43, position 296), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen) har följande lydelse:
”I de fall som avses i detta avsnitt är det möjligt att ansöka om att ett mål som avgjorts genom en lagakraftvunnen dom ska återupptas.”
10 Enligt artikel 401 led 2 i civilprocesslagen är det möjligt att ansöka om återupptagande av ett mål i fall av domvilla ”om en part … på ett rättsstridigt sätt berövats sin talerätt; ansökan om återupptagande av målet får dock inte framställas om talerättsförlusten har avhjälpts innan avgörandet vinner laga kraft eller om den omständigheten att en part inte varit företrädd på rätt sätt har varit föremål för en processinvändning eller om parten har bekräftat att de olika [tidigare] stegen i förfarandet har genomförts.”
11 I artikel 4011 i civilprocesslagen föreskrivs följande:
”En ansökan om återupptagande av ett mål får även framställas när Trybunał Konstytucyjny [(Författningsdomstolen)] har slagit fast att en författning som legat till grund för en lagakraftvunnen dom står i strid med konstitutionen, en ratificerad internationell överenskommelse eller en lag.”
12 I artikel 407.1 och 407.2 i civilprocesslagen föreskrivs följande:
”1. Ansökan om återupptagande av ett mål ska inges inom tre månader. Denna tidsfrist ska börja löpa den dag då parten fick kännedom om grunden för återupptagande. Om grunden avser talerättsförlust eller brister vad gäller parts företräde, börjar fristen löpa från den dag då parten – eller, om parten är en juridisk person, dess styrelse eller ställföreträdare – fick kännedom om domen.
2. I en sådan situation som avses i artikel 4011 ska ansökan om återupptagande inges inom tre månader från och med den dag då avgörandet från Trybunał Konstytucyjny [(Författningsdomstolen)] vann laga kraft. Om ett avgörande från Trybunał Konstytucyjny[(Författningsdomstolen)], som avses i artikel 4011, ännu inte vunnit laga kraft till följd av att ett överklagande ingetts, som senare avslagits, börjar fristen löpa från och med den dag då avslagsavgörandet delgavs, och, om avgörandet meddelats vid ett offentligt sammanträde, från den dag då avgörandet meddelades.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 Den 16 juni 2015 ingick FY ett konsumentkreditavtal med Profi Credit Polska, som är ett kreditföretag, avseende ett belopp på 4 000 polska zloty (PLN) (cirka 920 euro). I avtalet föreskrevs att det totala belopp som FY skulle betala uppgick till 13 104 PLN (cirka 3 020 euro), vilket skulle återbetalas genom 48 månatliga avbetalningar på 273 PLN (cirka 63 euro).
14 När avtalet ingicks utfärdade FY en växel in blanco, vilken senare fylldes i av Profi Credit Polska. På växeln angavs beloppet 8 170,11 PLN (cirka 1 880 euro) och förfallodagen för betalningen.
15 Den 30 oktober 2017 väckte Profi Credit Polska talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy Pragi – Południe (Distriktsdomstolen i Warszawa Praga – Syd, Polen) (nedan kallad Distriktsdomstolen) och yrkade betalning av ett kapitalbelopp på 8 170,11 PLN jämte avtalsenlig ränta. Stämningsansökan åtföljdes endast av nämnda växel och meddelandet om uppsägning av det i det nationella målet aktuella kreditavtalet, i vilket angavs att det kreditsaldo som skulle återbetalas uppgick till 6 779 PLN (cirka 1 560 euro) samt det totala belopp som hade förfallit till betalning, vilket motsvarade ett belopp på 8 170,11 PLN.
16 Den 17 april 2018 meddelade Distriktsdomstolen tredskodom (nedan kallad tredskodomen), som förklarades vara omedelbart verkställbar. Genom denna dom FY förpliktades att till Profi Credit Polska betala 8 170,11 PLN, jämte lagstadgad dröjsmålsränta, samtidigt som Distriktsdomstolen ogillade talan i den del den avsåg yrkandet om avtalsenlig ränta.
17 Det framgår av beslutet om hänskjutande att denna dom endast grundades på den växel som hade undertecknats av FY och uppgifterna i Profi Credit Polskas stämningsansökan. Profi Credit Polska hade inte företett det i målet aktuella kreditavtalet och Distriktsdomstolen hade inte anmodat bolaget att inkomma med det.
18 FY ansökte inte om återvinning av tredskodomen, vilken vann laga kraft vid utgången av den föreskrivna återvinningsfristen på två veckor.
19 Den 25 juni 2019 ansökte FY vid Distriktsdomstolen om återupptagande av det genom tredskodomen avgjorda målet. Till stöd för ansökan åberopade FY artikel 401 led 2 i civilprocesslagen och gjorde gällande att nämnda domstol hade gjort en felaktig tolkning av direktiv 93/13 och att hon till följd därav rättsstridigt hade berövats sin talerätt, i den mening som avses i denna bestämmelse. FY invände närmare bestämt mot att Distriktsdomstolen hade bifallit Profi Credit Polskas talan på grundval av den växel som FY hade utfärdat, utan att ha prövat huruvida villkoren i kreditavtalet mellan FY och bolaget var oskäliga, bland annat vad gäller kreditkostnaden exklusive ränta. FY åberopade bland annat domen av den 13 september 2018, Profi Credit Polska (C‑176/17, EU:C:2018:711) (nedan kallad domen Profi Credit Polska I). Profi Credit Polska yrkade å sin sida att ansökan om återupptagande av målet skulle avslås, med motiveringen att ansökan hade ingetts efter utgången av den föreskrivna fristen. Bolaget åberopade även den omständigheten att FY, trots att hon kände till innehållet i tredskodomen, inte hade ansökt om återvinning av den.
20 Genom beslut av den 27 augusti 2020 avvisade Distriktsdomstolen ansökan om återupptagande av målet på grund av att den hade ingetts för sent och påpekade dessutom att denna ansökan saknade rättslig grund.
21 FY överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Sąd Okręgowy Warszawa-Praga (Regionala domstolen i Warszawa-Praga, Polen). Till stöd för överklagandet gjorde FY bland annat gällande att Distriktsdomstolen hade underlåtit att beakta unionsrätten och EU‑domstolens praxis, i synnerhet de nationella domstolarnas skyldighet att ex officio pröva huruvida villkoren i ett konsumentavtal eventuellt är oskäliga.
22 Den hänskjutande domstolen anser att det är sannolikt att tredskodomen strider mot artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13, såsom dessa bestämmelser tolkats av EU-domstolen, särskilt i domen Profi Credit Polska I, eftersom Distriktsdomstolen inte gjorde någon prövning av det i målet aktuella kreditavtalet och därmed inte heller av frågan huruvida villkoren i detta avtal eventuellt var oskäliga.
23 Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten innebär att den är skyldig att bifalla FY:s ansökan om återupptagande av målet, oberoende av att FY inte ansökte om återvinning av tredskodomen.
24 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit betydelsen av principen om rättskraft och principen om lagakraftvunna domars orubblighet och anfört att det i polsk rätt inte finns någon bestämmelse som uttryckligen föreskriver att en dom från EU‑domstolen utgör grund för att återuppta ett mål. Den har även påpekat att unionsrätten inte ålägger nationella domstolar en allmän skyldighet att återuppta ett mål som har avgjorts genom ett lagakraftvunnet avgörande, för att, på detta sätt, kunna beakta en dom från EU‑domstolen där unionsrätten tolkas.
25 Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida likvärdighetsprincipen och principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt innebär att den är skyldig att tolka de relevanta bestämmelserna i polsk rätt på ett sådant sätt att den nu aktuella ansökan om återupptagande av mål kan bifallas. Den har därvid närmare bestämt hänvisat till två bestämmelser i civilprocesslagen.
26 Den hänskjutande domstolen har för det första hänvisat till artikel 4011 i civilprocesslagen, enligt vilken det är möjligt att återuppta ett mål som avgjorts genom en lagakraftvunnen dom, om Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) har meddelat ett avgörande i vilket det slås fast att den bestämmelse i nationell rätt som legat till grund för denna dom står i strid med konstitutionen. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida likvärdighetsprincipen innebär att den är skyldig att tillämpa denna bestämmelse analogt om EU-domstolen, efter det att ett nationellt avgörande har vunnit laga kraft, har meddelat en dom som ger vid handen att den nationella bestämmelse som låg till grund för detta avgörande är oförenlig med unionsrätten.
27 För det andra har den hänskjutande domstolen hänvisat till artikel 401 led 2 i civilprocesslagen, enligt vilken det är möjligt att återuppta ett mål som avgjorts genom en lagakraftvunnen dom när en part på ett rättsstridigt sätt berövats sin talerätt. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida principen att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten innebär att denna bestämmelse ska tolkas så, att den även omfattar de fall då en nationell domstol meddelar tredskodom efter att en talan har väckts av en näringsidkare på grundval av ett konsumentavtal och denna domstol inte ex officio har prövat huruvida avtalet eventuellt innehåller oskäliga villkor, i strid med direktiv 93/13. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att villkoren för att utöva rätten att ansöka om återvinning av en tredskodom till stor del liknar dem för rätten att bestrida ett betalningsföreläggande. Den erinrar om att EU-domstolen, i domen Profi Credit Polska I, slog fast att betalningsförelägganden, på grund av de särskilt restriktiva villkoren för att bestrida dem, medför en icke försumbar risk för att den berörda konsumenten inte utövar denna rätt och att dessa restriktiva villkor således innebär att det inte kan säkerställas att konsumenternas rättigheter enligt direktivet iakttas.
28 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy Warszawa-Praga (Regionala domstolen i Warszawa-Praga) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU‑domstolen:
”1) Ska artiklarna 4.3 och 19.1 FEU, med beaktande av den likvärdighetsprincip som följer av [EU-domstolens] praxis, tolkas på så sätt att en dom från [EU-domstolen], som meddelats med stöd av artikel 267 första stycket FEUF och som avser tolkning av unionsrätten, utgör grund för återupptagande av ett tvistemål som avgjorts genom lagakraftvunnen dom, när en bestämmelse i nationell rätt, såsom artikel 4011 i civilprocesslagen, medger återupptagande av ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål, om en bestämmelse [i nationell rätt] som legat till grund för domen har förklarats stå i strid med en överordnad författning i en dom av Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen)?
2) Kräver principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt, som följer av artikel 4.3 FEU …, att en bestämmelse i nationell lagstiftning, såsom artikel 401.2 i civilprocesslagen, ges en vid tolkning, så att de grunder för återupptagande av ett mål som anges i den bestämmelsen omfattar en lagakraftvunnen tredskodom i vilken domstolen – i strid med de skyldigheter som följer av EU-domstolens dom i målet [Profi Credit Polska I] – underlät att pröva huruvida ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en kreditgivare innehöll oskäliga avtalsvillkor, och begränsade sig till att enbart pröva den formella giltigheten av en växel?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
29 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen, till följd av EU-domstolens begäran om upplysningar av den 13 juli 2022, har preciserat att den första frågan avser både de avgöranden som nämns i artikel 190.4 i den polska konstitutionen, genom vilka Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) har slagit fast att en viss bestämmelse i nationell rätt som legat till grund för en lagakraftvunnen dom står i strid med konstitutionen eller annan överordnad författning, och så kallade negativa tolkningsdomar, genom vilka sistnämnda domstol har slagit fast att en viss tolkning av en bestämmelse i nationell rätt som legat till grund för en lagakraftvunnen dom står i strid med konstitutionen eller annan överordnad författning.
30 Den hänskjutande domstolen har angett att räckvidden av dessa negativa tolkningsdomar i tvistemål som avgjorts genom lagakraftvunnen dom visserligen är omdiskuterad, men att den själv anser att en sådan dom från Författningsdomstolen utgör grund för att återuppta ett tvistemål enligt polsk rätt. Den polska regeringen har bestritt denna tolkning.
31 EU-domstolen vill dock i detta avseende påpeka följande. Av fast rättspraxis framgår att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU‑domstolen, är den nationella domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i det mål som den har att avgöra samt att tolka och tillämpa nationell rätt (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 76, och dom av den 22 september 2022, Servicios Prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 26).
32 Den första frågan ska således förstås på det sätt som den har preciserats genom de uppgifter från den hänskjutande domstolen som nämns i punkt 29 ovan.
33 Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 4.3 och artikel 19.1 FEU samt likvärdighetsprincipen ska tolkas så, att de kräver att ett i en nationell processuell bestämmelse angivet extraordinärt rättsmedel, som ger enskilda möjlighet att ansöka om återupptagande av ett mål som avgjorts genom lagakraftvunnen dom på den grunden att den berörda medlemsstatens författningsdomstol i ett senare avgörande har slagit fast att en bestämmelse i nationell rätt, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, som legat till grund för nämnda dom står i strid med konstitutionen eller annan överordnad författning, även ska kunna tillämpas på grundval av en dom från EU‑domstolen som meddelats i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF och som avser tolkningen av en unionsbestämmelse (nedan kallad dom i mål om förhandsavgörande där unionsrätten tolkas).
34 Vad gäller artikel 19.1 FEU konstaterar EU-domstolen att den hänskjutande domstolen endast har hänvisat till andra stycket i den bestämmelsen, av vilken framgår att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten (dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
35 Iakttagandet av rätten till ett effektivt domstolsskydd innebär emellertid inte någon skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva extraordinära rättsmedel som gör det möjligt att på grundval av en dom i mål om förhandsavgörande där unionsrätten tolkas återuppta ett mål som avgjorts genom lagakraftvunnen dom.
36 Det framgår nämligen av rättspraxis att unionsrätten inte kräver att en domstol ska ändra sitt avgörande för att beakta en tolkning av en relevant unionsbestämmelse som EU-domstolen har gjort efter det att avgörandet har vunnit laga kraft (dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 60, och dom av den 6 oktober 2015, Târşia, C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 38).
37 Det ska i detta avseende erinras om att principen om rättskraft har stor betydelse i såväl unionsrätten som de nationella rättsordningarna. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är det nämligen viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft inte längre kan angripas efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut (dom av den 6 oktober 2015, Târşia, C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
38 En nationell domstol är enligt unionsrätten följaktligen inte skyldig att sätta nationella rättskraftsregler åt sidan, även om den därigenom skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra (dom av den 6 oktober 2015, Târşia, C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 29 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
39 När det saknas unionslagstiftning på området bestäms sålunda formerna för att genomföra principen om rättskraft av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Principerna om likvärdighet och effektivitet ska dock iakttas (dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 54, och dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 21).
40 Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU får de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten nämligen inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
41 Frågan huruvida de krav som följer av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen har uppfyllts ska bedömas med beaktande av de aktuella bestämmelsernas funktion i förfarandet som helhet vid de olika nationella domstolarna samt med beaktande av hur förfarandet är utformat och bestämmelsernas särdrag (dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
42 Av det ovanstående följer att om det i de tillämpliga nationella processuella bestämmelserna föreskrivs en möjlighet för den nationella domstolen att under vissa förutsättningar ompröva ett lagakraftvunnet avgörande för att situationen ska bli förenlig med den nationella rätten, så ska denna möjlighet ges företräde i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, om förutsättningarna är uppfyllda, i syfte att göra den aktuella situationen förenlig med unionsrätten (dom av den 6 oktober 2015, Târşia, C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
43 Vad särskilt gäller de krav som följer av likvärdighetsprincipen, vilken är den enda som avses med den första frågan, ankommer det på den nationella domstolen att, mot bakgrund av de processuella regler som gäller för talan i nationell rätt, kontrollera att denna princip har iakttagits, med beaktande av ändamålet med och grunden för en sådan talan samt dess väsentliga beståndsdelar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko, C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 40, och dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco, C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 23).
44 Överfört på det nu aktuella nationella målet innebär det nyss anförda att den hänskjutande domstolen ska pröva huruvida den omständigheten att enskilda enligt nationell rätt har rätt att ansöka om återupptagande av ett mål som avgjorts genom lagakraftvunnen dom på den grunden att Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) i ett senare avgörande har slagit fast att en bestämmelse i nationell rätt, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, som legat till grund för nämnda dom står i strid med den polska konstitutionen eller annan överordnad författning, innebär ett krav på att enskilda tillerkänns en likvärdig rätt i fall där det följer av en dom från EU‑domstolen i ett mål om förhandsavgörande där unionsrätten tolkas, som meddelats efter lagakraftvinnandet av den aktuella nationella domen, att den domen grundar sig på en bestämmelse i nationell rätt, eller på en viss tolkning av en sådan bestämmelse, som står i strid med unionsrätten. Såsom generaladvokaten i allt väsentligt har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande blir det i slutändan fråga om en prövning av huruvida det kan anses finnas likvärdighet mellan ett sådant avgörande från Författningsdomstolen och en sådan dom från EU‑domstolen.
45 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det, mot bakgrund av artikel 188 led 1 och artikel 190.4 i den polska konstitutionen och de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, som om ändamålet med en talan vid Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) är att få till stånd en giltighetsprövning av en bestämmelse i nationell rätt, eller av en viss tolkning av en sådan bestämmelse. Grunden för talan är att denna bestämmelse, eller denna tolkning, står i strid med konstitutionen eller annan överordnad författning.
46 En väsentlig beståndsdel av detta förfarande förefaller dessutom vara de konsekvenser som följer av att sökanden vinner bifall till en sådan talan, nämligen att Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) slår fast att den ifrågasatta nationella bestämmelsen står i strid med den polska konstitutionen eller annan överordnad författning. Enligt uppgifterna i beslutet om hänskjutande medför nämligen ett sådant avgörande från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) att den aktuella bestämmelsen förlorar sin bindande verkan. Eftersom det i artikel 190.1 i konstitutionen föreskrivs att Författningsdomstolens avgöranden är allmängiltigt bindande och inte kan överklagas förefaller detta avgörande ha till följd att den berörda bestämmelsen upphör att vara en del av den nationella rättsordningen.
47 Det framgår även av dessa uppgifter att den i artikel 190.4 i den polska konstitutionen och i artikel 4011 i civilprocesslagen angivna rätten för enskilda att angripa en lagakraftvunnen dom som grundar sig på en bestämmelse i nationell rätt, vilken Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) i ett senare avgörande har konstaterat stå i strid med konstitutionen eller annan överordnad författning, följer av att den aktuella bestämmelsen därigenom har förlorat sin bindande verkan, vilket i sin tur innebär att den angripna domen visar sig sakna rättslig grund.
48 Med förbehåll för den prövning som den hänskjutande domstolen ska göra i detta avseende, och med beaktande av att den har likställt en negativ tolkningsdom med en dom om att en bestämmelse i nationell rätt står i strid med den polska konstitutionen eller annan överordnad författning, förefaller det som om följande gäller. I fall där en talan vid Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) avser att en viss tolkning av en sådan bestämmelse står i strid med den polska konstitutionen eller annan överordnad författning och där Författningsdomstolen bifaller talan, blir följden av detta, analogt, att nämnda tolkning automatiskt upphör att vara en tolkning som kan läggas till grund för en dom.
49 Det nu sagda innebär – i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 78 och 88 i sitt förslag till avgörande – att de avgöranden från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) som avses i punkterna 46–48 ovan innehåller ett konstaterande av att den aktuella nationella bestämmelsen, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, står i strid med den polska konstitutionen eller annan överordnad författning. Ett sådant konstaterande kräver inte att det senare meddelas ett domstolsavgörande, och konsekvensen av det blir att den aktuella bestämmelsen eller tolkningen förlorar sin bindande verkan och upphör att vara en del av den nationella rättsordningen. Detta medför i sin tur att den lagakraftvunna dom som meddelats med stöd av nämnda bestämmelse eller tolkning förlorar sin rättsliga grund.
50 Domar i mål om förhandsavgörande där unionsrätten tolkas skiljer sig i detta avseende från de nu angivna avgörandena från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen). Det står nämligen klart att även om EU‑domstolens uppgift är att tillhandahålla en bindande tolkning av unionsrätten, så är det de nationella domstolarna som ansvarar för konsekvenserna av denna tolkning för det konkreta fallet.
51 Det ska i detta sammanhang erinras om att förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF inrättar en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, i syfte att garantera en enhetlig tolkning av unionsrätten och därigenom göra det möjligt att säkerställa unionsrättens koherens, fulla verkan och autonomi samt, i slutändan, den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom fördragen (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
52 Genom det i artikel 267 FEUF inrättade systemet skapas således ett direkt samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, inom ramen för vilket de nationella domstolarna är nära delaktiga i att unionsrätten ges en korrekt tillämpning och enhetlig tolkning samt i att enskildas rättigheter enligt denna rättsordning skyddas (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
53 Inom ramen för detta samarbete tillhandahåller EU-domstolen de nationella domstolarna, i deras egenskap av domstolar som ska tillämpa unionsrätten, de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
54 Såsom det har erinrats om i punkt 31 ovan är det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, den nationella domstolen som är ensam behörig att bland annat tolka och tillämpa nationell rätt. Av detta följer att det ligger inom den hänskjutande domstolens ansvar att i det mål där begäran om förhandsavgörande framställts tillämpa den tolkning av unionsrätten som EU-domstolen har tillhandahållit som svar på denna begäran (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2022, F. Hoffmann-La Roche m.fl., C‑261/21, EU:C:2022:534, punkt 55).
55 I ett mål om förhandsavgörande ankommer det således inte på EU‑domstolen att uttala sig om huruvida en nationell bestämmelse är förenlig med unionsrätten. Det ankommer på den nationella domstolen att göra en sådan bedömning mot bakgrund av de tolkningsdata som domstolen tillhandahåller (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
56 Det finns således en avgörande skillnad mellan de berörda avgörandena från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) om att en bestämmelse i nationell rätt, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, står i strid med den polska konstitutionen eller annan överordnad författning och EU-domstolens domar i mål om förhandsavgörande där unionsrätten tolkas, i det att syftet med sådana domar är att tillhandahålla de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. Vad gäller den nu aktuella frågan huruvida en bestämmelse i nationell rätt, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, eventuellt står i strid med unionsrätten, och, om så skulle befinnas vara fallet, vilka följderna blir av detta, ska följande konstateras. Prövningen av denna fråga mot bakgrund av EU‑domstolens tolkningsdom ligger i slutändan inom den nationella domstolens behörighet, med hänsyn till den funktionsfördelning som ligger till grund för det förfarande genom vilket EU-domstolen meddelar förhandsavgöranden om tolkningen av unionsrätten enligt artikel 267 FEUF.
57 Vad gäller prövningen av en fråga av nyss nämnt slag ska följande påpekas. Vid en sådan prövning kan det vara av avgörande betydelse huruvida den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen har direkt effekt. I ett mål som rör unionsrätt är det ju endast unionsbestämmelser med direkt effekt som kan åberopas, som sådana, till stöd för ett yrkande om att en nationell bestämmelse som strider mot unionsrätten ska sättas åt sidan, i enlighet med principen om unionsrättens företräde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 61 och 62). Prövningen kan dock även komma att påverkas av huruvida det är möjligt att tolka den aktuella nationella bestämmelsen i överensstämmelse med unionsrätten. Enligt principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt är den nationella domstolen nämligen skyldig att i möjligaste mån tolka nationell rätt i överensstämmelse med de krav som följer av unionsrätten (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 55).
58 Av detta följer, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att räckvidden av ett avgörande från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) om att en bestämmelse i nationell rätt, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, står i strid med den polska konstitutionen eller annan överordnad författning, skiljer sig från räckvidden av en dom i ett mål om förhandsavgörande där unionsrätten tolkas, i det att EU‑domstolen i en sådan dom inte direkt uttalar sig om huruvida en bestämmelse i nationell rätt, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, står i strid med unionsrätten, då detta är frågan som i slutändan ska avgöras av den hänskjutande domstolen.
59 Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 4.3 FEU och likvärdighetsprincipen ska tolkas på så sätt att de inte kräver att ett i en nationell processuell bestämmelse angivet extraordinärt rättsmedel, som ger enskilda möjlighet att ansöka om återupptagande av ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål på den grunden att den berörda medlemsstatens författningsdomstol i ett senare avgörande har slagit fast att en bestämmelse i nationell rätt, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, som legat till grund för nämnda dom står i strid med konstitutionen eller annan överordnad författning, även ska kunna tillämpas på grundval av en dom i mål om förhandsavgörande där unionsrätten tolkas. Detta gäller dock under förutsättning att de konkreta konsekvenser som ett sådant avgörande från författningsdomstolen har för den nationella bestämmelse, eller den tolkning av en sådan bestämmelse, som legat till grund för den lagakraftvunna domen följer direkt av detta avgörande.
Den andra frågan
60 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt ska tolkas på så sätt att ett en nationell bestämmelse om ett extraordinärt rättsmedel, som ger en part möjlighet att ansöka om återupptagande av ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål om parten på ett rättsstridigt sätt har berövats sin talerätt, ska tolkas extensivt, så att bestämmelsens tillämpningsområde omfattar det fallet att en domstol, genom sedermera lagakraftvunnen tredskodom, har bifallit en talan väckt av en näringsidkare på grundval av ett konsumentavtal, utan att ex officio pröva huruvida avtalet eventuellt innehöll oskäliga villkor, i strid med sina skyldigheter enligt direktiv 93/13.
61 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt följer av fördragens systematik, i det att denna princip gör det möjligt för en nationell domstol att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när den avgör det mål som anhängiggjorts vid den (dom av den 21 januari 2021, Whiteland Import Export, C‑308/19, EU:C:2021:47, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
62 Enligt denna princip ankommer det på de nationella domstolarna att, med beaktande av samtliga nationella rättsregler och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, avgöra huruvida och i vilken omfattning en nationell bestämmelse kan tolkas i överensstämmelse med relevanta bestämmelser i unionsrätten (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
63 Nämnda princip har vissa begränsningar. De nationella domstolarnas skyldighet att beakta unionsrättens innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas av allmänna rättsprinciper och kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
64 Med hänsyn till att det endast är de nationella domstolarna som är behöriga att tolka nationell rätt, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 31 ovan, ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida den tolkning som den har för avsikt att göra av artikel 401 led 2 i civilprocesslagen är möjlig eller inte, med hänsyn till de i föregående punkt nämnda begränsningarna. Det ankommer emellertid på EU-domstolen att utifrån uppgifterna i begäran om förhandsavgörande ge den hänskjutande domstolen vissa användbara anvisningar.
65 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran hänvisat till nationell rättspraxis angående den nu aktuella grunden för återupptagande av mål. Enligt denna praxis är det endast vid åsidosättande av handläggningsregler som det kan bli aktuellt att anse att en part på ett rättsstridigt sätt har berövats sin talerätt, i den mening som avses i artikel 401 led 2 i civilprocesslagen. I det avseendet ska det påpekas att kravet på unionsrättskonform tolkning av nationell rätt bland annat innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte. En nationell domstol kan därför inte anses ha fog för att slå fast att den är förhindrad att tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen i etablerad nationell rättspraxis har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
66 Under alla omständigheter gäller enligt fast rättspraxis att skyldigheten att ex officio pröva huruvida vissa villkor i ett konsumentavtal är oskäliga är en processuell regel som domstolarna är skyldiga att iaktta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska, C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 74 och där angiven rättspraxis).
67 Det framgår dessutom av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att de skäl som föranlett den hänskjutande domstolen att ställa den andra frågan inte enbart avser den omständigheten att Distriktsdomstolen meddelade tredskodomen enbart på grundval av den växel som FY hade utfärdat och Profi Credit Polskas meddelande om uppsägning av kreditavtalet, utan att ha gjort en prövning av huruvida villkoren i detta avtal eventuellt var oskäliga, utan även de processuella regler som gäller för att kunna ansöka om återvinning av en tredskodom.
68 I detta hänseende framgår det av EU-domstolens praxis att förfarandet vid Distriktsdomstolen ska prövas i sin helhet, med beaktande även av den rätt som FY hade att ansöka om återvinning av tredskodomen (se, för ett liknande resonemang, domen Profi Credit Polska I, punkt 54).
69 Vad avser det nationella målet ska följande påpekas. De processuella regler som gäller för att kunna ansöka om återvinning av en tredskodom, såsom dessa har beskrivits av den hänskjutande domstolen, innebär ett krav på att inge ansökan inom två veckor, en skyldighet att i samband därmed framställa samtliga invändningar och anspråk och en skyldighet att betala motsvarande hälften av ansökningsavgiften för ett överklagande. Vidare gäller att en ansökan om återvinning inte har suspensiv verkan. Dessa processuella regler uppvisar stora likheter med de regler om villkoren för att bestrida ett betalningsföreläggande som EU‑domstolen prövade i punkterna 64–68 i domen Profi Credit Polska I och som den, i punkt 70 i domen, fann vara ägnade att medföra en betydande risk för att de berörda konsumenterna inte inger ett sådant bestridande.
70 Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de villkor som är aktuella i det nationella målet eventuellt utgör hinder för att säkerställa att konsumenternas rättigheter enligt direktiv 93/13 iakttas och därmed kan anses medföra att det uppstår en situation där en part på ett rättsstridigt sätt berövas sin talerätt, i den mening som avses i artikel 401 led 2 i civilprocesslagen.
71 Det ska emellertid påpekas att det, under omständigheter som de nu aktuella, torde kunna anses finnas flera sätt att garantera konsumenten det skydd som eftersträvas med direktiv 93/13 än att, med tillämpning av principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt, slå fast att konsumenten har rätt att ansöka om återupptagande av ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål.
72 Med hänsyn till att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, föreskrivs det i artikel 6.1 i direktivet att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Detta är en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga (dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Denna bestämmelse ska anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den inhemska rättsordningen utgör tvingande rätt (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
73 Dessutom kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna, med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som konsumenterna ges, föreskriver lämpliga och effektiva medel ”för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter” (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
74 Unionsrätten harmoniserar härvidlag inte de förfaranden som är tillämpliga för prövning av huruvida ett avtalsvillkor eventuellt är oskäligt, vilket innebär att dessa förfaranden omfattas av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, dock under förutsättning att de iakttar likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, domen Profi Credit Polska I, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
75 I förevarande fall framgår det inte av handlingarna i målet att likvärdighetsprincipen skulle kunna medföra en skyldighet att tillämpa artikel 401 led 2 i civilprocesslagen under omständigheter som de nu aktuella. Det finns nämligen inget som tyder på att denna bestämmelse skulle vara tillämplig i fall där en domstol har underlåtit att ex officio pröva en grund avseende en nationell bestämmelse som utgör tvingande rätt och som artikel 6.1 i direktiv 93/13 således ska anses vara likvärdig med (se punkt 72 ovan).
76 När det gäller effektivitetsprincipen ska det understrykas att medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten är effektiva innebär, i synnerhet såvitt gäller de rättigheter som följer av direktiv 93/13, ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket även har stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd gäller i synnerhet de processuella regler som gäller för talan som grundar sig på sådana rättigheter (dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
77 Om den hänskjutande domstolen i det nationella målet, mot bakgrund av bland annat de omständigheter som det redogjorts för i punkterna 67–69 ovan, finner att de processuella regler som gäller för att kunna ansöka om återvinning av en tredskodom utgör hinder för att säkerställa att konsumenternas rättigheter enligt direktiv 93/13 iakttas, ska detta förfarande därmed inte anses vara förenligt med konsumenternas rätt till ett effektivt rättsmedel.
78 Detta innebär i sin tur att om den hänskjutande domstolen finner att den situation som är aktuell i det nationella målet inte kan föranleda tillämpning av den i artikel 401 led 2 i civilprocesslagen angivna grunden för återupptagande av tvistemål, som avser det fallet att en part rättsstridigt har berövats sin talerätt, så måste en konsument som FY anses ha rätt till ett annat rättsmedel för att faktiskt komma i åtnjutande av det skydd som direktiv 93/13 avser att tillförsäkra konsumenterna. Rättskraften hos tredskodomen, som meddelats utan att det gjorts en prövning av huruvida villkoren i det aktuella avtalet eventuellt är oskäliga, kan inte utgöra hinder mot detta.
79 Det ska påpekas att det följer av EU-domstolens praxis att iakttagandet av de rättigheter som garanteras i detta direktiv i förekommande fall även ska kunna säkerställas inom ramen för ett verkställighetsförfarande, eller till och med efter det att förfarandet har avslutats.
80 För det första gäller nämligen att i fall där en näringsidkare har utverkat en exekutionstitel mot en konsument på grundval av ett avtal som ingåtts med honom eller henne, utan att det har prövats huruvida samtliga eller en del av villkoren i avtalet eventuellt är oskäliga, innebär effektivitetsprincipen att den domstol vid vilken talan om verkställighet av denna exekutionstitel har väckts, i förekommande fall ex officio, kan göra en sådan prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 55).
81 Det saknar betydelse att skälet till att det inte skett någon föregående prövning av avtalsvillkoren är att den myndighet som har utfärdat exekutionstiteln saknar behörighet att göra en sådan prövning, såsom var fallet i det mål som avgjordes genom den i föregående punkt nämnda domen, eller att den domstol som meddelat en omedelbart verkställbar tredskodom har underlåtit att göra en sådan prövning, i kombination med att villkoren för att kunna ansöka om återvinning av tredskodomen möjligen är alltför restriktiva, såsom är fallet i det nu aktuella nationella målet. I avsaknad av en effektiv kontroll av huruvida det eventuellt föreligger oskäliga avtalsvillkor i det berörda avtalet, kan nämligen iakttagandet av de rättigheter som följer av direktiv 93/13 inte säkerställas (domen Profi Credit Polska I, punkt 62).
82 Det ska emellertid understrykas att i ett sådant fall innebär kravet på att det konsumentskydd som eftersträvas med direktiv 93/13 ges full verkan dessutom att det måste vara möjligt att skjuta upp verkställighetsförfarandet – i förekommande fall på ett sätt som inte är ägnat att avskräcka konsumenten från att väcka och vidhålla en talan – till dess att den behöriga domstolen har prövat huruvida villkoren i det berörda avtalet eventuellt är oskäliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2014, Sánchez Morcillo och Abril García, C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 27 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 maj 2022, Impuls Leasing România, C‑725/19, EU:C:2022:396, punkt 60).
83 För det andra gäller följande i ett fall där verkställighetsförfarandet har avslutats. Konsumenten måste då ha möjlighet, i enlighet med artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, att i ett separat efterföljande förfarande åberopa att avtalsvillkoren är oskäliga för att på ett effektivt sätt och fullt ut kunna utöva sina rättigheter enligt detta direktiv i syfte att erhålla ersättning för den ekonomiska skada som orsakats av tillämpningen av dessa villkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 58).
84 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt ska tolkas på så sätt att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida en bestämmelse i nationell rätt om ett extraordinärt rättsmedel, som ger en part möjlighet att ansöka om återupptagande av ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål om parten på ett rättsstridigt sätt har berövats sin talerätt, kan tolkas extensivt, så att bestämmelsens tillämpningsområde omfattar det fallet att en domstol, genom sedermera lagakraftvunnen tredskodom, har bifallit en talan väckt av en näringsidkare på grundval av ett konsumentavtal, utan att ex officio pröva huruvida avtalet eventuellt innehåller oskäliga villkor, i strid med sina skyldigheter enligt direktiv 93/13, och det fallet att det framgår att de processuella regler som gäller för att konsumenten ska kunna ansöka om återvinning av tredskodomen är sådana att de medför en betydande risk för att konsumenten avstår från att ansöka om återvinning och att de därmed utgör hinder för att säkerställa att konsumentens rättigheter enligt detta direktiv iakttas. Om en sådan extensiv tolkning inte kan komma i fråga på grund av begränsningar i form av allmänna rättsprinciper och det faktum att det är omöjligt att göra en tolkning contra legem, kräver effektivitetsprincipen att iakttagandet av dessa rättigheter säkerställs inom ramen för ett förfarande för verkställighet av tredskodomen eller i ett separat efterföljande förfarande.
Rättegångskostnader
85 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Artikel 4.3 FEU och likvärdighetsprincipen
ska tolkas på följande sätt;
De kräver inte att ett i en nationell processuell bestämmelse angivet extraordinärt rättsmedel, som ger enskilda möjlighet att ansöka om återupptagande av ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål på den grunden att den berörda medlemsstatens författningsdomstol i ett senare avgörande har slagit fast att en bestämmelse i nationell rätt, eller en viss tolkning av en sådan bestämmelse, som legat till grund för nämnda dom står i strid med konstitutionen eller annan överordnad författning, även ska kunna tillämpas på grundval av en dom i mål om förhandsavgörande där unionsrätten tolkas. Detta gäller dock under förutsättning att de konkreta konsekvenser som ett sådant avgörande från författningsdomstolen har för den nationella bestämmelse, eller den tolkning av en sådan bestämmelse, som legat till grund för den lagakraftvunna domen följer direkt av detta avgörande.
2) Principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt
ska tolkas på följande sätt:
Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida en bestämmelse i nationell rätt om ett extraordinärt rättsmedel, som ger en part möjlighet att ansöka om återupptagande av ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål om parten på ett rättsstridigt sätt har berövats sin talerätt, kan tolkas extensivt, så att bestämmelsens tillämpningsområde omfattar det fallet att en domstol, genom sedermera lagakraftvunnen tredskodom, har bifallit en talan väckt av en näringsidkare på grundval av ett konsumentavtal, utan att ex officio pröva huruvida avtalet eventuellt innehåller oskäliga villkor, i strid med sina skyldigheter enligt direktiv 93/13, och det fallet att det framgår att de processuella regler som gäller för att konsumenten ska kunna ansöka om återvinning av tredskodomen är sådana att de medför en betydande risk för att konsumenten avstår från att ansöka om återvinning och att de därmed utgör hinder för att säkerställa att konsumentens rättigheter enligt detta direktiv iakttas. Om en sådan extensiv tolkning inte kan komma i fråga på grund av begränsningar i form av allmänna rättsprinciper och det faktum att det är omöjligt att göra en tolkning contra legem, kräver effektivitetsprincipen att iakttagandet av dessa rättigheter säkerställs inom ramen för ett förfarande för verkställighet av tredskodomen eller i ett separat efterföljande förfarande.
Underskrifter