Mål T‑387/07

Republiken Portugal

mot

Europeiska kommissionen

”ERUF – Nedsättning av finansiellt stöd – Globalt stöd för lokala investeringar i Portugal – Talan om ogiltigförklaring – Uppkomna utgifter – Skiljedomsklausul”

Sammanfattning av domen

1.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd

(Artikel 253 EG)

2.      Ekonomisk och social sammanhållning – Strukturella interventioner – Globalt stöd för lokala investeringar

(Rådets förordning nr 4253/88, artikel 21.1)

3.      Ekonomisk och social sammanhållning – Strukturella interventioner – Finansiering av unionen – Belopp som direkt följer av beslutet om beviljande – Överenskommelse innehållande en skiljedomsklausul har ingåtts mellan kommissionen och det organ som är ansvarigt för att hantera det finansiella stödet – Tvister angående oegentligheter i samband med genomförande av stödet omfattas inte av skiljedomsklausulen

(Rådets förordningar nr 4253/88, artiklarna 20.1 och 21.1, och nr 4254/88, artikel 6.2)

1.      Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning.

Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området.

(se punkt 58)

2.      En överenskommelse som ingåtts mellan kommissionen och ett förmedlande organ som är ansvarigt för att genomföra ett stöd till en lokal investering – i vilken överenskommelse villkoren för beviljande och användning av stödet bestäms – kan inte tolkas på så sätt att den strider mot gemenskapsbestämmelserna för stödet.

Det framgår emellertid klart av lydelsen i artikel 21.1 i förordning nr 4253/88 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet, att betalningar av finansiellt stöd enligt förordningen endast får avse uppkomna utgifter.

I fråga om globalt stöd kan uttrycket ”uppkomna utgifter” definieras i särskilda gemenskapsbestämmelser för strukturfonderna. I ett system med räntesubventioner betalar förmedlaren ut ett lån med förmånliga villkor till den slutliga stödmottagaren. Räntesubventionerna utgörs av skillnaden mellan de marknadsmässiga räntorna och de räntor som betalas av de slutliga stödmottagarna. Således uppkommer räntesubventionerna när räntorna förfaller till betalning, vilket kan pågå under flera år. Räntesubventionerna följer på detta sätt de slutliga stödmottagarnas räntebetalningar under lånets löptid. Mot bakgrund av endast artikel 21.1 i förordning nr 4253/88 kan räntesubventionerna därför betraktas som uppkomna utgifter vid den tidpunkt då de motsvarande räntorna betalas.

Förekomsten av ekonomiska förpliktelser som följer av låneavtal som ingåtts mellan det organ som är ansvarigt för att genomföra stödet och de slutliga stödmottagarna räcker inte för att betrakta de räntesubventioner som ska betalas ut efter slutdatumet för täckande av utgifter som anges i beslutet om beviljande som uppkomna utgifter, i den mening som avses i artikel 21.1 i förordning nr 4253/88. Vid tidpunkten för låneavtalens ingående finns det nämligen endast förpliktelser mellan parterna till låneavtalet, och dessa förpliktelser måste skiljas från de utgifter som uppkommer vid uppfyllandet av dessa förpliktelser. När det är en följd av beslutet om beviljande av stödet att täckandet av utgifterna inte avser det ansvar som följer av låneavtalen, utan de utgifter som uppkommer till följd av dessa avtal, kan utgifterna endast vara de räntesubventioner som uppkommer vid den tidpunkt då de slutliga stödmottagarna betalar räntorna.

(se punkterna 81–83, 87 och 98)

3.      Av artiklarna 20.1 och 21.1 i förordning nr 4253/88 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet, följer att betalningar av finansiellt stöd ska ske i enlighet med motsvarande budgetåtaganden som görs på grundval av beslutet om godkännande av den berörda åtgärden. När ett stödbelopp följer av beslutet att bevilja stöd, kan inte en överenskommelse enligt artikel 6.2 i förordning nr 4254/88 om genomförandebestämmelser till förordning nr 2052/88 vad gäller ERUF, som ingåtts mellan kommissionen och det organ som är ansvarigt för att genomföra stödet, ge upphov till en ekonomisk förpliktelse för gemenskapen.

Detta innebär att en tvist angående oegentligheter i samband med genomförandet av överenskommelsen inte omfattas av den skiljedomsklausul som föreskrivs i samma överenskommelse.

(se punkt 115)