Mål T‑72/17

Gabriele Schmid

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

”EU-varumärke – Upphävandeförfarande – Internationell registrering som designerar Europeiska unionen – Figurmärket Steirisches Kürbiskernöl – Skyddad geografisk beteckning – Artiklarna 15, 51.1 a och 55.1 i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artiklarna 18, 58.1 a och 62.1 i förordning (EU) 2017/1001) – Verkligt bruk av varumärket – Bruk såsom varumärke”

Sammanfattning – Tribunalens dom (nionde avdelningen) av den 7 juni 2018

1.      EU-varumärke – Överklagande – Talan vid unionsdomstolen – Tribunalens möjlighet att ändra det angripna beslutet – Gränser

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 65.3)

2.      EU-varumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 15.1)

3.      EU-varumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Bruk av en skyddad geografisk beteckning som registrerats såsom ett individuellt varumärke

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 15.1)

4.      EU-varumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Grunder för upphävande – Varumärket har inte varit föremål för verkligt bruk – Figurmärket Steirisches Kürbiskernöl

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 15.1 och artikel 51.1 a)

1.      Se domen.

(se punkterna 25 och 62)

2.      Vad beträffar artikel 15.1 i förordning nr 207/2009 om EU-varumärken följer det av fast rättspraxis att kravet på ”verkligt bruk” enligt den bestämmelsen är uppfyllt när ett varumärke används i enlighet med dess grundläggande funktion, som är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor eller tjänster för vilka det har registrerats i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Detta krav är inte uppfyllt när varumärket används på ett fiktivt sätt som enbart har till syfte att bibehålla de rättigheter som varumärket ger.

Den omständigheten att ett varumärke används i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för de varor eller tjänster för vilka det har registrerats och inte endast i syfte att de rättigheter som varumärket ger ska bestå, räcker emellertid inte för att det ska kunna konstateras att det föreligger ”verkligt bruk” i den mening som avses i artikel 15.1 i förordning nr 207/2009. Det är även nödvändigt att varumärket används i enlighet med varumärkets grundläggande funktion.

Vad beträffar individuella varumärken är varumärkets grundläggande funktion att, i fråga om en vara eller tjänst som kännetecknas av varumärket, garantera konsumenten eller slutanvändaren varans eller tjänstens ursprung, så att det är möjligt att utan risk för förväxling särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung. För att varumärket ska kunna vara ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som fördraget syftar till att införa och upprätthålla, måste varumärket nämligen utgöra en garanti för att alla varor eller tjänster som varumärket avser har framställts eller tillhandahållits under kontroll av ett enda företag som ansvarar för deras kvalitet.

Kravet, som följer av tillämpningen av artikel 15.1 i förordning nr 207/2009, på att användningen ska vara förenlig med varumärkets grundläggande ursprungsangivelsefunktion innebär att även om ett varumärke därutöver har andra funktioner, såsom att garantera varornas eller tjänsternas kvalitet eller kommunikations-, investerings- och reklamfunktioner, ska varumärket emellertid bli föremål för de sanktioner som bestäms i den förordningen om varumärket inte inom en period av fem år i följd har använts på ett sätt som är förenligt med dess grundläggande funktion. I ett sådant fall ska de rättigheter som tillkommer varumärkesinnehavaren, i enlighet med artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009, förklaras upphävda om det inte finns skälig grund för att varumärket inte använts på ett sätt som är förenligt med dess grundläggande funktion.

(se punkterna 42–45)

3.      När användningen av ett individuellt varumärke inte – även om det anger det geografiska ursprunget och den kvalitet som kan tillskrivas detta geografiska ursprung beträffande varor från olika producenter – garanterar konsumenten att varorna eller tjänsterna härrör från ett visst företag som utövar kontroll över tillverkningen eller tillhandahållandet av desamma och som följaktligen kan anses ansvara för varornas eller tjänsternas kvalitet, så är denna användning, enligt fast rättspraxis, inte förenlig med varumärkets ursprungsangivelsefunktion.

Ett individuellt varumärke kan nämligen inte anses användas på ett sätt som är förenligt med dess grundläggande funktion, när anbringandet av varumärket på varor endast anger det geografiska ursprunget och den kvalitet som kan tillskrivas detta geografiska ursprung beträffande de aktuella varorna, och inte har till syfte att dessutom garantera att varorna härrör från ett visst företag som utövar kontroll över varornas tillverkning och som kan anses ansvara för deras kvalitet.

(se punkterna 48 och 49)

4.      Se domen.

(se punkterna 50–53 och 55–59)