DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 30 april 2024(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation – Konfidentialitet vid kommunikation – Leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster – Direktiv 2002/58/EG – Artikel 15.1 – Artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – En nationell behörig myndighet har begärt tillgång till dessa uppgifter för att kunna beivra grov stöld – Definition av begreppet grovt brott vars beivrande kan motivera ett allvarligt ingrepp i de grundläggande rättigheterna – Medlemsstaternas behörighet – Proportionalitetsprincipen – Omfattningen av domstols förhandsprövning av ansökningar om tillgång till uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster”
I mål C‑178/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Giudice delle indagini preliminari presso il Tribunale di Bolzano (förundersökningsdomaren vid Domstolen i Bolzano, Italien) genom beslut av den 20 februari 2022, som inkom till domstolen den 8 mars 2022, i brottmålen mot
okända gärningsmän,
ytterligare deltagare i rättegången:
Procura della Repubblica presso il Tribunale di Bolzano,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, A. Prechal, K. Jürimäe, T. von Danwitz och Z. Csehi samt domarna J.-C. Bonichot, S. Rodin, P.G. Xuereb (referent), D. Gratsias, M.L. Arastey Sahún och M. Gavalec,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 mars 2023,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Procura della Repubblica presso il Tribunale di Bolzano, genom F. Iovene, sostituto procuratore della Repubblica,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Faraci, avvocato dello Stato,
– Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, O. Serdula, M. Smolek, T. Suchá och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,
– Estlands regering, genom M. Kriisa, i egenskap av ombud,
– Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Joyce och M. Tierney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Fennelly, BL,
– Frankrikes regering, genom A. Daniel, A.-L. Desjonquères, B. Fodda och J. Illouz, samtliga i egenskap av ombud,
– Cyperns regering, genom E. Neophytou, i egenskap av ombud,
– Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud,
– Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman, A. Hanje och J. Langer, samtliga i egenskap av ombud,
– Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll, C. Gabauer, K. Ibili och E. Samoilova, samtliga i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom B. Majczyna, D. Lutostańska och J. Sawicka, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom S.L. Kalėda, H. Kranenborg, L. Malferrari och F. Wilman, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 8 juni 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) (nedan kallat direktiv 2002/58), jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i samband med ett ärende där Procura della Repubblica presso il Tribunale di Bolzano (åklagaren vid Domstolen i Bolzano, Italien) (nedan kallad åklagarmyndigheten) har ansökt hos Giudice delle indagini preliminari presso il Tribunale di Bolzano (förundersökningsdomaren vid Domstolen i Bolzano, Italien) om att få tillgång till personuppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster i syfte att kunna identifiera de gärningsmän som begått två grova stölder av mobiltelefoner.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2002/58
3 I skälen 2 och 11 i direktiv 2002/58 anges följande:
”(2) I detta direktiv eftersträvas respekt för de grundläggande rättigheterna och iakttagande av de principer som erkänns i synnerhet i [stadgan]. I synnerhet eftersträvas i detta direktiv att säkerställa full respekt för rättigheterna i artiklarna 7 och 8 i … stadgan.
…
(11) I likhet med [Europaparlamentets och rådets] direktiv 95/46/EG [av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31)] omfattar det här direktivet inte sådana frågor om skydd av grundläggande fri- och rättigheter som rör verksamhet som inte regleras av gemenskapslagstiftningen. Det ändrar därför inte den befintliga jämvikten mellan den enskildes rätt till integritet och medlemsstaternas möjligheter att vidta sådana åtgärder, enligt artikel 15.1 i det här direktivet, som krävs för att skydda allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välstånd när verksamheten rör statens säkerhet) och brottsbekämpning. Det här direktivet påverkar följaktligen inte medlemsstaternas möjlighet att utföra laglig avlyssning av elektronisk kommunikation eller att vidta andra åtgärder om det är nödvändigt för något av dessa ändamål och sker i enlighet med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[, undertecknad i Rom den 4 november 1950,] i den tolkning dessa fått i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Sådana åtgärder måste vara lämpliga, i strikt proportion till det avsedda ändamålet och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. De bör omfattas av lämpliga skyddsmekanismer i överensstämmelse med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”
4 I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”Om inte annat anges skall definitionerna i … direktiv 95/46… och [i Europaparlamentets och rådet direktiv] 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) [(EGT L 108, 2002, s. 33)] gälla i detta direktiv.
Dessutom skall följande definitioner gälla:
a) användare: en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst för privat eller affärsmässigt bruk utan att nödvändigtvis ha abonnerat på denna tjänst.
b) trafikuppgifter: alla uppgifter som behandlas i syfte att överföra en kommunikation via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera den.
c) lokaliseringsuppgifter: alla uppgifter som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät eller av en elektronisk kommunikationstjänst och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst.
d) kommunikation: all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Detta inbegriper inte information som överförs som del av en sändningstjänst för rundradio eller TV till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät utom i den mån informationen kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen.
…”
5 I artikel 5 i direktivet, med rubriken ”Konfidentialitet vid kommunikation”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall genom nationell lagstiftning säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De skall särskilt förbjuda avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke, utom när de har laglig rätt att göra detta i enlighet med artikel 15.1. Denna punkt får inte förhindra teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet.
…
3. Medlemsstaterna ska se till att lagring av information eller tillgång till information som redan är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast är tillåten på villkor att abonnenten eller användaren i fråga har gett sitt samtycke efter att ha fått tillgång till tydlig och fullständig information, i enlighet med direktiv 95/46…, bland annat om ändamålen med behandlingen av uppgifterna. Detta får inte förhindra någon teknisk lagring eller åtkomst som endast sker för att utföra överföringen av en kommunikation via ett elektroniskt kommunikationsnät eller det som är absolut nödvändigt för att leverantören ska kunna tillhandahålla en av informationssamhällets tjänster som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.”
6 I artikel 6 i direktivet, med rubriken ”Trafikuppgifter”, föreskrivs följande:
”1. Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras av leverantören av ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för sitt syfte att överföra en kommunikation, utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2, 3 och 5 i den här artikeln samt artikel 15.1.
2. Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av samtrafikavgifter får behandlas. Sådan behandling är tillåten endast fram till utgången av den period under vilken det lagligen går att göra invändningar mot fakturan eller kräva betalning.
3. I syfte att saluföra elektroniska kommunikationstjänster eller i syfte att tillhandahålla mervärdestjänster får en leverantör av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i punkt 1 i den utsträckning och under den tidsperiod som är nödvändig för sådana tjänster eller sådan marknadsföring, om den abonnent eller användare som uppgifterna gäller i förväg har samtyckt till detta. Användare eller abonnenter ska ha möjlighet att när som helst dra tillbaka sitt samtycke till behandling av trafikuppgifter.
…
5. Behandlingen av trafikuppgifter skall, i enlighet med punkterna 1, 2, 3 och 4, begränsas till sådana personer som av leverantören av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster getts i uppdrag att sköta fakturering, trafikstyrning, kundförfrågningar, spårning av bedrägerier, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av en mervärdestjänst, och behandlingen skall begränsas till sådant som är nödvändigt för dessa verksamheter.
…”
7 I artikel 9 i direktiv 2002/58, med rubriken ”Andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Om andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter som rör användare eller abonnenter av allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster kan behandlas, får dessa uppgifter endast behandlas sedan de har avidentifierats eller om användarna eller abonnenterna givit sitt samtycke, i den utsträckning och för den tid som krävs för tillhandahållandet av en mervärdestjänst. Innan användaren eller abonnenten ger sitt samtycke skall tjänsteleverantören informera denne om vilken typ av andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter som kommer att behandlas, behandlingens syfte och varaktighet samt om uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje part för tillhandahållande av mervärdestjänsten. …”
8 I artikel 15 i nämnda direktiv, med rubriken ”Tillämpningen av vissa bestämmelser i direktiv 95/46…”, anges följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna får genom lagstiftning vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som anges i artikel 5, artikel 6, artikel 8.1, 8.2, 8.3 och 8.4 och artikel 9 i detta direktiv när en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är nödvändig, lämplig och proportionell för att skydda nationell säkerhet (dvs. statens säkerhet), försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationssystem enligt artikel 13.1 i direktiv 95/46… Medlemsstaterna får för detta ändamål bland annat vidta lagstiftningsåtgärder som innebär att uppgifter får bevaras under en begränsad period som motiveras av de skäl som fastställs i denna punkt. Alla åtgärder som avses i denna punkt skall vara i enlighet med de allmänna principerna i gemenskapslagstiftningen, inklusive principerna i artikel 6.1 och 6.2 [FEU].”
Italiensk rätt
Lagstiftningsdekret nr 196/2003
9 Artikel 132.3 i decreto legislativo n. 196 – Codice in materia di protezione dei dati personali, recante disposizioni per l’adeguamento dell’ordinamento nazionale al regolamento (UE) 2016/679 del Parlamento europeo e del Consiglio, del 27 aprile 2016, relativo alla protezione delle persone fisiche con riguardo al trattamento dei dati personali, nonché alla libera circolazione di tali dati e che abroga la direttiva 95/46/CE (lagstiftningsdekret nr 196 avseende personuppgiftslagen, med bestämmelser om anpassning av den nationella lagstiftningen till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG) av den 30 juni 2003 (ordinarie tillägg till GURI nr 174 av den 29 juli 2003), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 196/2003), har följande lydelse:
”Inom den lagstadgade bevarandetiden kan domstolen – om det finns tillräckliga indicier för brott som enligt lag är belagda med livstids fängelse eller fängelse i minst tre år vid maximal straffutmätning, där straffet fastställs i enlighet med artikel 4 i [codice di procedura penale (straffprocesslagen)], eller för hot, trakasserier eller ofredande av personer via telefon, för det fall hotet, trakasserierna eller ofredandet är av grov karaktär – genom motiverat beslut, på begäran av åklagarmyndigheten eller försvararen av den tilltalade, den misstänkte, målsäganden och andra privata parter, bevilja tillgång till trafikuppgifter, om dessa är relevanta för att fastställa de faktiska omständigheterna.”
10 I punkt 3 bis i denna artikel anges följande:
”I brådskande fall, när det finns fog för att anta att dröjsmål i hög grad kan äventyra brottsutredningen, ska åklagarmyndigheten genom motiverat beslut förordna om utlämnande av trafikuppgifter, och beslutet ska omedelbart, och under alla omständigheter inom 48 timmar, meddelas den behöriga domstolen för beviljande av tillgång enligt det ordinarie förfarandet. Domstolen får inom de nästföljande 48 timmarna fastställa tillståndet genom motiverat beslut.”
11 Av punkt 3 quater i nämnda artikel framgår att ”[u]ppgifter som har inhämtats i strid med bestämmelserna i punkterna 3 och 3 bis [inte får] användas.”
Strafflagen
12 Artikel 624 i codice penale (strafflagen), med rubriken ”Stöld”, har följande lydelse:
”Den som tillägnar sig annans lösa egendom, genom att tillgripa den från innehavaren, i syfte att nyttja denna för egen eller annans räkning döms till fängelse i lägst sex månader och högst tre år samt böter på lägst 154 euro och högst 516 euro.
…
Brottet är straffbart om målsäganden anmäler brottet, om inte ett eller flera av de villkor som anges i artikel 61.7 och artikel 625 föreligger.”
13 Artikel 625 första stycket i strafflagen, med rubriken ”Försvårande omständigheter”, har följande lydelse:
”Den gärning som anges i artikel 624 bestraffas med fängelse i lägst två år och högst sex år samt böter på lägst 927 euro och högst 1 500 euro i följande fall:
…
2. Om gärningsmannen har nyttjat våld med avseende på egendomen eller använt sig av ett bedrägligt förfarande.
3. Om gärningmannen varit försedd med vapen eller narkotika, utan att använda dem.
4. Om det är fråga om fickstöld.
5. Om gärningen begås av tre personer eller fler, eller till och med av en enda, som är förklädd till eller utger sig för att vara en offentlig tjänsteman eller en person med ett offentligt uppdrag.
6. Om gärningen avser bagage tillhörande resande i vilket som helst fordon, på järnvägsstationer, flygplatser eller kajer, i hotell eller i vilken som helst inrättning där försäljning sker av mat eller dryck.
7. Om gärningen avser egendom som förvaras i offentliga kontor eller inrättningar, eller som konfiskerats eller beslagtagits, eller som utställts av nödtvång eller av tradition eller för offentligt bruk, eller som är avsett för offentlig tjänst eller nytta, för försvar eller för vördnad.
7 bis. Om gärningen avser metalliska komponenter eller annat material som avlägsnats från infrastruktur avsedd för tillhandahållande av energi, transport, telekommunikationer eller andra offentliga tjänster och används av offentliga och privata enheter på grundval av en offentlig koncession.
8. Om gärningen avser tre boskapsdjur eller flera som ingår i en flock, eller nötkreatur eller hästar, även om de inte ingår i en flock.
8 bis. Om gärningen begåtts i allmänna transportmedel.
8 ter. Om gärningen begåtts mot en person som håller på att använda eller just använt tjänster som erbjuds av ett kreditinstitut, ett postkontor eller en uttagsautomat.”
Straffprocesslagen
14 I artikel 4 i straffprocesslagen, med rubriken ”Behörighetsregler”, anges följande:
”Behörigheten fastställs utifrån det lagstadgade straffet för varje brott eller försök till brott som har begåtts. Det tas ingen hänsyn till om det är fråga om fortgående eller upprepat brottsligt handlande och inte heller till omständigheterna kring brottet, med undantag för dels de försvårande omständigheter för vilka lagen fastställer ett annat specifikt straff än det som normalt utdöms för det aktuella brottet, dels omständigheter med särskilda verkningar.”
15 I artikel 269.2 i samma lag föreskrivs följande:
”…. inspelningarna ska bevaras till dess det meddelats en dom och denna vunnit laga kraft. För att skydda konfidentialiteten kan berörda personer, när inspelningarna inte är nödvändiga för målets handläggning, vid den domstol som har tillåtit eller godkänt avlyssningen, lämna in en ansökan om att inspelningarna ska förstöras.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
16 Till följd av två anmälningar om stöld av mobiltelefoner som begåtts den 27 oktober respektive den 20 november 2021, inledde åklagarmyndigheten – med stöd av artiklarna 624 och 625 i strafflagen – två brottsutredningar mot okända gärningsmän för grov stöld.
17 För att kunna identifiera de gärningsmän som begått stölderna lämnade åklagarmyndigheten, den 7 december respektive den 30 december 2021, med stöd av artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003, in en ansökan till Giudice delle indagini preliminari presso il Tribunale di Bolzano (förundersökningsdomaren vid Domstolen i Bolzano), tillika hänskjutande domstol i detta mål, om tillstånd att samla in listor över all telefonaktivitet avseende de stulna telefonerna från samtliga telefonbolag. Dessa ansökningar avsåg ”samtliga uppgifter (däribland abonnentuppgifter och eventuellt numren [avseende International Mobile Equipment Identity (IMEI)] för de uppringda/uppringande anslutningarna, besökta/öppnade webbplatser, samtalets/uppkopplingens tidpunkt och varaktighet med uppgift om de berörda cellerna och/eller basstationerna, abonnentuppgifter och IMEI‑nummer för avsändare/mottagare av sms eller mms och, där detta är möjligt, identifikationsuppgifter om respektive innehavare) som alla telefonoperatörer samlar in genom metoden för spårning och lokalisering avseende ingående och utgående telefonsamtal/-kommunikationer och anslutningar, däribland via roaming, inklusive icke-debiterade samtal (obesvarade samtal) från stölddatumet till datumet för behandling av begäran”.
18 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003 är förenlig med artikel 15.1 i direktiv 2002/58, såsom den tolkats av EU-domstolen i dess dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation) (C‑746/18, EU:C:2021:152).
19 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att nationell lagstiftning som gör det möjligt för offentliga myndigheter att få tillgång till trafikuppgifter, vilka innehåller ett stort antal trafik- eller lokaliseringsuppgifter som kan ligga till grund för slutsatser beträffande användarens privatliv, enligt punkt 45 i den domen, är motiverad med hänsyn till proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i stadgan och det allvarliga ingreppet i de grundläggande rättigheterna till privatliv, skydd av personuppgifter samt yttrande- och informationsfrihet, vilka garanteras i artiklarna 7, 8 respektive 11 i stadgan, endast om nämnda lagstiftning syftar till att beivra grova brott, såsom allvarliga hot mot allmän säkerhet, närmare bestämt statens säkerhet, och andra former av grov brottslighet.
20 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende angett att Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) i sin dom nr 33116 av den 7 september 2021 fann att denna rättspraxis, med hänsyn till det tolkningsutrymme som finns när det gäller att fastställa de brott som utgör allvarliga hot mot allmän säkerhet eller andra former av grov brottslighet i den mening som avses i EU-domstolens praxis, inte har de egenskaper som krävs för att kunna tillämpas direkt av de nationella domstolarna. Den italienska lagstiftaren ändrade följaktligen artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003 för att definiera grova brott, för vilka listor över telefonaktivitet kan erhållas, som brott för vilka det i lag föreskrivs ett högsta fängelsestraff på ”minst tre år”.
21 Enligt den hänskjutande domstolen är gränsen på minst tre år som högsta fängelsestraff för ett brott, från vilken det är motiverat att lämna ut listor över telefonaktivitet till offentliga myndigheter, sådan att dessa listor kan komma att lämnas ut till myndigheter för att beivra brott som endast orsakar en begränsad social störning och som endast bestraffas efter anmälan av en enskild, bland annat stölder av ringa värde, såsom mobil- eller cykelstölder.
22 Den aktuella nationella bestämmelsen strider således mot proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i stadgan, enligt vilken det krävs att det begångna brottets svårhetsgrad vägs mot de grundläggande rättigheter som kränks för att beivra brottet. Denna princip utgör nämligen hinder för att ett ingrepp i de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 7, 8 och 11 i stadgan kan motiveras av att beivra ett sådant brott som stöld.
23 Den hänskjutande domstolen har förklarat att italienska domstolar har ett mycket begränsat utrymme för att efter en skönsmässig bedömning neka tillgång till listor över telefonaktivitet, eftersom tillstånd enligt den aktuella bestämmelsen ska beviljas om det föreligger ”tillräckliga indicier för brott” och om de begärda uppgifterna är ”relevanta för att fastställa de faktiska omständigheterna”. De italienska domstolarna saknar således möjlighet att skönsmässigt bedöma den konkreta svårighetsgraden av det brott som är föremål för utredningen. Denna bedömning har den italienska lagstiftaren gjort en gång för alla, när lagstiftaren föreskrev att tillgång till trafikuppgifter ska beviljas bland annat vid alla brott som är belagda med ett högsta fängelsestraff på minst tre år.
24 Under dessa omständigheter beslutade Giudice delle indagini preliminari presso il Tribunale di Bolzano (undersökningdomaren vid Domstolen i Bolzano) att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:
”Utgör artikel 15.1 i [direktiv 2002/58] hinder för en bestämmelse i nationell lagstiftning såsom [artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003], i vilken det föreskrivs följande:
’3. Inom den lagstadgade bevarandetiden kan domstolen – om det finns tillräckliga indicier för brott som enligt lag är belagda med livstids fängelse eller fängelse i minst tre år vid maximal straffutmätning, där straffet fastställs i enlighet med artikel 4 i [codice di procedura penale (straffprocesslagen)], eller för hot, trakasserier eller ofredande av personer via telefon, för det fall hotet, trakasserierna eller ofredandet är av grov karaktär – genom motiverat beslut, på begäran av åklagarmyndigheten eller försvararen av den tilltalade, den misstänkte, målsäganden och andra privata parter, bevilja tillgång till trafikuppgifter, om dessa är relevanta för att fastställa de faktiska omständigheterna.’”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
25 Den italienska regeringen och Irland anser att en del av begäran om förhandsavgörande inte kan prövas i sak. De har påpekat att åklagarmyndigheten, med stöd av artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003, begärde tillgång till uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster för att åklagarmyndigheten skulle kunna beivra grova stölder av mobiltelefoner. Den hänskjutande domstolen har emellertid även ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 2002/58 utgör hinder för en nationell bestämmelse som gör det möjligt att få tillgång till uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster, detta i syfte att beivra andra brott som omfattas av artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003 än de som är aktuella i det nationella målet, såsom stöld av normalgraden eller grovt ofredande per telefon. Begäran om förhandsavgörande är således av hypotetisk karaktär i den del den avser dessa andra brott.
26 EU-domstolen erinrar om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
27 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
28 Genom att återge artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003 i dess helhet omfattar tolkningsfrågan, även om den inte gör någon åtskillnad mellan de typer av brott som denna bestämmelse är tillämplig på, med nödvändighet de grova stölder som avses i de ansökningar om tillstånd att få tillgång till personuppgifter som har ingetts i det nationella målet.
29 Frågan är således inte hypotetisk och kan därmed tas upp till sakprövning.
Prövning av tolkningsfrågan
30 Såsom den franska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande har den hänskjutande domstolen ställt sin fråga, såsom den är formulerad, för att EU-domstolen ska uttala sig om huruvida artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003 är förenlig med artikel 15.1 i direktiv 2002/58.
31 EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att domstolen, inom ramen för det förfarande som införts genom artikel 267 FEUF, varken är behörig att tolka nationella bestämmelser i lagar eller andra författningar, eller att pröva huruvida sådana bestämmelser är förenliga med unionsrätten. Det framgår nämligen av fast praxis att domstolen, i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, endast får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet som unionen tilldelats (dom av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång), C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
32 Det framgår även av fast rättspraxis att det, när tolkningsfrågorna är felaktigt formulerade eller går utöver EU-domstolens uppdrag enligt artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 14 december 2023, Sparkasse Südpfalz, C‑206/22, EU:C:2023:984, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
33 EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (dom av den 17 november 2022, Harman International Industries, C‑175/21, EU:C:2022:895, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
34 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som ålägger en nationell domstol – vilken ska företa en förhandskontroll av en motiverad begäran, framställd av en behörig nationell myndighet i samband med en brottsutredning, om tillgång till en mängd trafik- eller lokaliseringsuppgifter som kan göra det möjligt att dra precisa slutsatser om privatlivet för en användare av ett elektroniskt kommunikationsmedel och som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster – att bevilja sådan tillgång om den begärs i syfte att utreda brott som enligt nationell rätt kan leda till ett högsta fängelsestraff på minst tre år, under förutsättning att det finns tillräckliga indicier för att sådana brott har begåtts och att uppgifterna är relevanta för att fastställa de faktiska omständigheterna.
35 Vad gäller frågan under vilka villkor de offentliga myndigheterna kan få tillgång till trafik- och lokaliseringsuppgifter som leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster har lagrat, när dessa myndigheter förebygger, undersöker, avslöjar och väcker åtal för brott, inom ramen för en lagstiftningsåtgärd som vidtagits med stöd av artikel 15.1 i direktiv 2002/58, har domstolen slagit fast att sådan tillgång endast får beviljas när uppgifterna har lagrats av leverantörerna på ett sätt som är förenligt med nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom meddelad denna dag, La Quadrature du Net m.fl. (Personuppgifter och bekämpning av upphovsrättsintrång), C‑470/21, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Domstolen har även slagit fast att nämnda artikel 15.1, jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan, utgör hinder mot lagstiftning som för dylika ändamål medför en generell och odifferentierad skyldighet att lagra trafik- och lokaliseringsuppgifter i förebyggande syfte (dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
36 Vidare framgår det av domstolens praxis att det endast är målen bestående i att bekämpa grov brottslighet eller förebygga allvarliga hot mot den allmänna säkerheten som kan motivera det allvarliga ingrepp i de i artiklarna 7 och 8 i stadgan stadfästa grundläggande rättigheterna som följer av att offentliga myndigheter ges tillgång till en mängd trafik- eller lokaliseringsuppgifter, vilka kan ge information om den kommunikation som en användare av elektronisk kommunikationsutrustning har utfört eller om platsen där vederbörande har använt terminalutrustning och vilka gör det möjligt att dra precisa slutsatser om de berörda personernas privatliv, utan att andra faktorer avseende en ansökans proportionalitet – såsom under hur lång tid myndigheterna får tillgång till de begärda uppgifterna – kan leda till att målet bestående i att förebygga, undersöka, avslöja och väcka åtal för brott i allmänhet kan motivera att sådan tillgång ska beviljas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
37 Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida ett sådant allvarligt ingrepp kan tillåtas för sådana brott som avses i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet.
38 Vad först gäller frågan huruvida det ska betraktas som ett allvarligt ingrepp i de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan att ge sådan tillgång som den som är aktuell i det nationella målet, ska följande påpekas. Åklagarmyndigheten har, för var och en av de berörda mobiltelefonerna, i syfte att identifiera de gärningsmän som begått de påstådda stölderna, med stöd av artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003 begärt tillstånd att samla in samtliga uppgifter som telefonbolagen förfogar över, vilka erhållits med hjälp av en metod för spårning och lokalisering av de telefonsamtal/-meddelanden och uppkopplingar som gjorts med dessa telefoner. Ansökningarna avsåg närmare bestämt abonnenter och IMEI‑nummer för de uppringda eller uppringande telefonerna, besökta och öppnade webbplatser, samtalets eller uppkopplingens tidpunkt och varaktighet, uppgift om de berörda cellerna i telefonnätet eller basstationerna samt abonnentuppgifter och IMEI‑nummer för avsändare och mottagare av sms eller mms.
39 Tillgång till en sådan mängd trafik- eller lokaliseringsuppgifter skulle kunna göra det möjligt att dra precisa slutsatser om privatlivet för de personer vars uppgifter har lagrats, såsom deras dagliga vanor, deras stadigvarande och tillfälliga uppehållsorter, deras dagliga förflyttningar och förflyttningar i övrigt, de aktiviteter de utövar, deras sociala relationer och de umgängeskretsar de rör sig i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Det förefaller således som om att det ingrepp i de i artiklarna 7 och 8 i stadgan stadfästa grundläggande rättigheterna som det skulle innebära att ge tillgång till dessa uppgifter kan kvalificeras som ett allvarligt ingrepp.
40 Såsom framgår av punkt 39 i domen av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation) (C‑746/18, EU:C:2021:152), påverkas denna bedömning inte av den omständigheten i sig att de två aktuella ansökningarna om tillgång till trafik- eller lokaliseringsuppgifter endast avsåg kortare perioder, mindre än två månader, från tidpunkterna för de misstänkta stölderna av mobiltelefonerna till tidpunkterna då ansökningarna upprättades, eftersom dessa ansökningar avsåg en mängd sådana uppgifter som kunde ge precisa upplysningar om privatlivet för de personer som använde de berörda mobiltelefonerna.
41 Det saknar även betydelse för bedömningen av huruvida det föreligger ett allvarligt ingrepp i de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan att de uppgifter som åklagarmyndigheten har begärt tillgång till inte avser ägarna till de aktuella mobiltelefonerna, utan de personer som kommunicerat med varandra med dessa telefoner efter att de blivit stulna. Det framgår nämligen av artikel 5.1 i direktiv 2002/58 att den principiella skyldigheten att säkerställa konfidentialitet vid elektronisk kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster avser kommunikation som utförs av användarna av detta nät. I artikel 2 a i samma direktiv definieras en ”användare” som en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst för privat eller affärsmässigt bruk utan att nödvändigtvis ha abonnerat på denna tjänst.
42 Mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 36 ovan och med hänsyn till att sådana ingrepp i de grundläggande rättigheterna som orsakas av tillgången till uppgifterna, såsom de som är aktuella i det nationella målet, kan betraktas som allvarliga, kan dessa ingrepp följaktligen endast motiveras av målen att bekämpa grov brottslighet eller att förebygga allvarliga hot mot den allmänna säkerheten.
43 Domstolen konstaterar härefter att de villkor som ska vara uppfyllda för att leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster ska ge behöriga nationella myndigheter tillgång till de uppgifter som de förfogar över ska anges i nationell rätt, och att en sådan lagstiftning måste innehålla klara och precisa bestämmelser som reglerar räckvidden av och tillämpningsvillkoren för en sådan tillgång. En sådan tillgång kan i princip beviljas, i samband med bekämpningen av brott, endast för uppgifter om personer som misstänks vara inblandade i ett grovt brott. För att i praktiken säkerställa att dessa villkor, som garanterar att ingreppet begränsas till vad som är strängt nödvändigt, uppfylls till fullo, är det väsentligt att behöriga nationella myndigheters tillgång till de lagrade uppgifterna är – utom vid fara i dröjsmål, vilket ska motiveras i vederbörlig ordning – underkastad förhandskontroll genom domstols eller oberoende förvaltningsenhets försorg (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, punkterna 48–51).
44 Vad slutligen gäller definitionen av begreppet ”grovt brott” framgår det av rättspraxis att straffrätt och straffprocessrätt, i den mån unionen inte har lagstiftat på området, omfattas av medlemsstaternas befogenhet. Medlemsstaterna måste emellertid utöva denna befogenhet i enlighet med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland, C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
45 Det ska påpekas att definitionen av brott, förmildrande och försvårande omständigheter och påföljder återspeglar såväl den sociala situationen som de rättsliga traditionerna, som varierar inte bara mellan medlemsstaterna utan även över tid. Dessa situationer och traditioner är av avgörande betydelse för att fastställa vilka brott som anses vara grova.
46 Med beaktande av befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna enligt EUF-fördraget och de betydande skillnader som finns mellan medlemsstaternas rättssystem på det straffrättsliga området, ankommer det således på medlemsstaterna att definiera ”grova brott” vid tillämpningen av artikel 15.1 i direktiv 2002/58.
47 Medlemsstaternas definition av ”grova brott” ska emellertid uppfylla de krav som följer av nämnda artikel 15.1, jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan.
48 Eftersom artikel 15.1 i direktiv 2002/58 tillåter medlemsstaterna att genom lagstiftning vidta åtgärder för att ”begränsa omfattningen” av rättigheter och skyldigheter enligt bland annat artiklarna 5, 6 och 9 i direktivet, såsom de som följer av principerna om konfidentialitet vid kommunikation och om förbud mot lagring av därmed förbundna uppgifter, föreskriver artikel 15.1 ett undantag från huvudregeln i bland annat artiklarna 5, 6 och 9 och ska således enligt fast rättspraxis tolkas restriktivt. En sådan bestämmelse kan således inte motivera att ett undantag från den principiella skyldigheten att säkerställa konfidentialiteten vid elektronisk kommunikation och därmed förbundna uppgifter görs till huvudregel. Detta skulle nämligen i stor utsträckning förta verkan av artikel 5 i nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2022, Commissioner of An Garda Síochána m.fl., C‑140/20, EU:C:2022:258, punkt 40).
49 Det framgår dessutom av artikel 15.1 tredje meningen i direktiv 2002/58 att de åtgärder som medlemsstaterna vidtar enligt denna bestämmelse ska vara förenliga med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen, och säkerställa att de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 7, 8 och 11 i stadgan iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2022, Commissioner of An Garda Síochána m.fl., C‑140/20, EU:C:2022:258, punkt 42).
50 Av detta följer att medlemsstaterna inte får förvanska begreppet ”grovt brott” och, i förlängningen, begreppet ”grov brottslighet”, genom att i detta begrepp, vid tillämpningen av nämnda artikel 15.1, inkludera brott som uppenbart inte är grova, med hänsyn till de samhällsförhållanden som råder i den berörda medlemsstaten, trots att lagstiftaren i denna medlemsstat har föreskrivit att brotten ska beivras med ett högsta straff på tre års fängelse.
51 Det är bland annat för att kontrollera att det inte förekommer någon sådan förvanskning som det är viktigt att det görs en förhandskontroll – antingen genom domstols eller oberoende förvaltningsenhets försorg – av de behöriga nationella myndigheternas tillgång till lagrade uppgifter, när denna tillgång medför en risk för ett allvarligt ingrepp i den berörda personens grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom meddelad denna dag, La Quadrature du Net m.fl. (Personuppgifter och bekämpning av upphovsrättsintrång), C‑470/21, punkterna 124–131).
52 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att artikel 132.3 i lagstiftningsdekret nr 196/2003 fastställer villkoren för att en domstol som har att pröva en motiverad begäran från en myndighet ska kunna bevilja tillgång till uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster. I denna bestämmelse definieras de brott, för vilka det – i syfte att beivra dem – kan beviljas tillgång till uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster, med hänvisning till ett högsta fängelsestraff på minst tre år. I bestämmelsen uppställs två villkor för att få tillgång till dessa uppgifter, nämligen att det föreligger ”tillräckliga indicier för brott” och att uppgifterna är ”relevanta för att fastställa de faktiska omständigheterna”.
53 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida definitionen i denna bestämmelse av ”grova brott”, för vilka det – i syfte att beivra dem – kan beviljas tillgång till uppgifter, inte är alltför vid, eftersom den omfattar brott som endast orsakar en begränsad social störning.
54 Det ska i detta hänseende påpekas att en definition, enligt vilken ”grova brott”, för vilka det – i syfte att beivra dem – kan beviljas tillgång till uppgifter, är sådana brott för vilka det högsta fängelsestraffet minst uppgår till en i lag fastställd period, grundar sig på ett objektivt kriterium. Detta är förenligt med kravet på att den berörda nationella lagstiftningen ska vara grundad på objektiva kriterier som avgör under vilka omständigheter och på vilka villkor behöriga nationella myndigheter ska ges tillgång till de aktuella uppgifterna (dom av den 5 april 2022, Commissioner of An Garda Síochána m.fl., C‑140/20, EU:C:2022:258, punkt 105 och där angiven rättspraxis).
55 Vidare följer det av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 48 ovan att den definition som ges i nationell rätt av ”grova brott”, vilka kan möjliggöra tillgång till sådana uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster som gör det möjligt att dra precisa slutsatser om de berörda personernas privatliv, inte får vara så vid att tillgång till dessa uppgifter blir huvudregel snarare än undantag. Denna definition kan således inte omfatta det stora flertalet brott, vilket skulle vara fallet om den tröskel över vilken det högsta fängelsestraff som ett brott beivras med motiverar att brottet kvalificeras som grovt fastställdes till en orimligt låg nivå.
56 En tröskel som fastställts med hänvisning till ett högsta straff på tre års fängelse framstår emellertid inte i detta hänseende som orimligt låg (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 150).
57 Eftersom definitionen av ”grova brott”, som kan ligga till grund för begäran om tillgång till uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster, inte fastställs med hänvisning till ett tillämpligt minimistraff utan till ett tillämpligt maximistraff, är det inte uteslutet att tillgång till uppgifter, som utgör ett allvarligt ingrepp i de grundläggande rättigheterna, kan begäras ut i syfte att beivra brott som i själva verket inte utgör grov brottslighet (se, analogt, dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 151).
58 Det strider emellertid inte nödvändigtvis mot proportionalitetsprincipen att fastställa en tröskel från och med vilken det högsta fängelsestraff som ett brott beivras med motiverar att brottet kvalificeras som ett grovt brott.
59 Så förefaller vara fallet med en sådan bestämmelse som den som är aktuell i det nationella målet, eftersom den, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, allmänt avser tillgång till uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster, utan att det preciseras vilken typ av uppgifter det rör sig om. Denna bestämmelse förefaller således omfatta bland annat fall där tillgång inte kan kvalificeras som ett allvarligt ingrepp, eftersom det som avses inte är en mängd uppgifter som gör det möjligt att dra precisa slutsatser om de berörda personernas privatliv.
60 Dessutom ska den domstol eller den oberoende förvaltningsenhet som ska göra en förhandskontroll till följd av en motiverad begäran om tillgång till uppgifter, kunna neka eller begränsa sådan tillgång när den konstaterar att det ingrepp i de grundläggande rättigheterna som en sådan tillgång skulle utgöra är allvarligt, samtidigt som det är uppenbart att det aktuella brottet faktiskt inte utgör grov brottslighet (se, analogt, dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 152).
61 Den domstol eller den enhet som ska göra kontrollen ska kunna säkerställa en korrekt balans mellan de legitima intressen som inom ramen för brottsbekämpning gör sig gällande för att svara mot utredningens behov, å ena sidan, och de grundläggande rättigheter avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter som tillkommer de personer vars uppgifter kan komma att lämnas ut, å andra sidan (dom meddelad denna dag, La Quadrature du Net m.fl. (Personuppgifter och bekämpning av upphovsrättsintrång), C‑470/21, punkt 125 och där angiven rättspraxis).
62 I synnerhet måste nämnda domstol eller enhet, inom ramen för sin prövning av huruvida det ingrepp i den berörda personens grundläggande rättigheter som orsakas av ansökan om tillgång är proportionerligt, kunna neka en sådan tillgång när tillgång har begärts för att kunna beivra ett brott som uppenbart inte är grovt, i den mening som avses i punkt 50 ovan.
63 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolens fråga besvaras enligt följande. Artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som ålägger en nationell domstol – vilken ska företa en förhandskontroll av en motiverad begäran, framställd av en behörig nationell myndighet i samband med en brottsutredning, om tillgång till en mängd trafik- eller lokaliseringsuppgifter som kan göra det möjligt att dra precisa slutsatser om privatlivet för en användare av ett elektroniskt kommunikationsmedel och som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster – att bevilja sådan tillgång om den begärs i syfte att utreda brott som enligt nationell rätt kan leda till ett högsta fängelsestraff på minst tre år, under förutsättning att det finns tillräckliga indicier för att sådana brott har begåtts och att uppgifterna är relevanta för att fastställa de faktiska omständigheterna. Denna domstol ska emellertid kunna neka tillgång till uppgifterna om de begärs i samband med en utredning som avser ett brott som uppenbart inte är grovt, med hänsyn till de samhällsförhållanden som råder i den berörda medlemsstaten.
Rättegångskostnader
64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
Artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009, jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som ålägger en nationell domstol – vilken ska företa en förhandskontroll av en motiverad begäran, framställd av en behörig nationell myndighet i samband med en brottsutredning, om tillgång till en mängd trafik- eller lokaliseringsuppgifter som kan göra det möjligt att dra exakta slutsatser om privatlivet för en användare av ett elektroniskt kommunikationsmedel och som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster – att bevilja sådan tillgång om den begärs i syfte att utreda brott som enligt nationell rätt kan leda till ett högsta fängelsestraff på minst tre år, under förutsättning att det finns tillräckliga indicier för att sådana brott har begåtts och att uppgifterna är relevanta för att fastställa de faktiska omständigheterna. Denna domstol ska emellertid kunna neka tillgång till uppgifterna om de begärs i samband med en utredning som avser ett brott som uppenbart inte är grovt, med hänsyn till de samhällsförhållanden som råder i den berörda medlemsstaten.
Underskrifter