FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NIILO JÄÄSKINEN
föredraget den 30 januari 2014(1)
Mål C‑438/12
Irmengard Weber
mot
Mechthilde Weber
(begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht München (Tyskland))
”Domstols behörighet på privaträttens område – Förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 22.1 – Exklusiv behörighet – Tvister som rör sakrätt i fast egendom – Inskrivning av förköpsrätt till en fastighet – Artikel 27.1 – Litispendens – Begreppet mål som ’gäller samma parter’ – Begreppet talan som ’har väckts rörande samma sak’ – Rättsmissbruk – Tillämpning av artiklarna 22.1 och 27.1 tillsammans – Artikel 28.1 – Processgemenskap – Bedömningskriterier för vilandeförklaring – Kombination av artiklarna 27 och 28 – Rätt till ett effektivt domstolsskydd”
I – Inledning
1. Den begäran om förhandsavgörande som ingetts av Oberlandesgericht München (Tyskland) angår tolkningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(2), särskilt artiklarna 22.1,(3) 27.1(4) och 28.1(5) i förordningen. Domstolen har således blivit ombedd att uttala sig angående tolkningen av regeln om exklusiv behörighet på området för sakrätt i fast egendom samt reglerna om litispendens och processgemenskap i förordningen.
2. Jag preciserar redan från början att det enligt min mening är lämpligt att ändra ordningen på de multipla frågor som ställts till domstolen och att i stället för att studera frågorna i den följd som den hänskjutande domstolen har valt följa logiken och systematiken i förordning nr 44/2001.
3. Inledningsvis ska domstolen uttala sig om huruvida artikel 22.1 i förordningen, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där den fasta egendom som är föremål för den omtvistade sakrätten är belägen tillerkänns exklusiv behörighet, är tillämplig på en talan om fastställelse av att en förköpsrätt till en fastighet inte har utövats med giltig verkan.(6)
4. I förbindelse med föregående punkt, syftar en annan fråga(7) till att det ska avgöras om vid fall av litispendens, i den mening som avses i artikel 27.1 i förordning nr 44/2001, den domstol där den andra talan väcktes, i syfte att avstå från att vilandeförklara målet, har rätt att beakta att den domstol vid vilken talan först väckts enligt dess uppfattning saknar exklusiv behörighet enligt artikel 22.1 i förordningen och om en dom som denna domstol kan meddela inte ska erkännas i övriga medlemsstater i enlighet med artikel 35.1 i förordning nr 44/2001.(8)
5. Den hänskjutande domstolen vill också veta om det fall kan anses omfattas av regeln om litispendens i artikel 27 i förordning nr 44/2001, då talan har väckts vid domstol i två olika medlemsstater och två personer är svarande i förhållande till tredje part i ett av dessa mål och kärande respektive svarande i det andra målet. Vidare undrar den hänskjutande domstolen om artikel 27 är tillämplig när kärandens yrkanden och grunder visserligen skiljer sig åt mellan de båda målen men det är samma rättsfråga som ska besvaras i båda fallen.(9)
6. Därefter har domstolen anmodats att precisera om det, inom ramen för det beslut att låta handläggningen av målet vila som den domstol där den andra talan väcktes måste fatta med tillämpning av artikel 27.1 i förordningen, åligger den domstolen inte endast att pröva en parts påstående om att den omständigheten att den andra parten har väckt talan vid den domstol vid vilken talan först väckts utgör rättsmissbruk, utan även ta hänsyn till rätten till domstolsprövning för den person som väckt talan i det andra målet. Om svaret på denna fråga är jakande undrar den hänskjutande domstolen vilka konsekvenser detta bör få.(10)
7. Vidare ska domstolen avgöra huruvida artikel 28.1 i förordning nr 44/2001, angående processgemenskap mellan mål som är anhängiga vid domstolar i olika medlemsstater, ska tillämpas först efter det att den domstol där den andra talan väcktes har fattat beslut om att artikel 27.1 i förordningen inte kan tillämpas i förvarande fall.(11)
8. Slutligen har den hänskjutande domstolen frågat vilka kriterier som den kan beakta inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som artikel 28.1 i förordning nr 44/2001 inrymmer. Det ska erinras om att artikel 28.1 föreskriver att det är fakultativt att vilandeförklara målet vid fall av processgemenskap.(12)
II – Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
9. Målet vid den nationella domstolen rör en tvist mellan två systrar i mogen ålder, Irmengard Weber och Mechthilde Weber, som är samägare med andelar uppgående till 6/10 respektive 4/10 i en fastighet belägen i München (Tyskland). Till förmån för Irmengard Weber infördes genom en handling upprättad av notarius publicus den 20 december 1971 en förköpsrätt till fastigheten i fastighetsregistret i enlighet med 1094 § stycke 1 i den tyska civillagen(13) (Bürgerliches Gesetzbuch, nedan kallad BGB).
10. Genom avtal upprättat av notarius publicus av den 28 oktober 2009 sålde Mechthilde Weber sin ägarandel på 4/10 till det tyska bolaget Z. GbR, i vilket hennes son, den i Milano (Italien) etablerade advokaten P.F. Calmetta, har en ledande befattning. Enligt en klausul införd i köpeavtalet förbehöll sig Mechthilde Weber hävningsrätt, under vissa villkor, fram till den 28 mars 2010.
11. Efter att ha underrättats av den notarius publicus som hade upprättat köpeavtalet i München utövade Irmengard Weber sin förköpsrätt till denna andel genom skrivelse av den 18 december 2009, i enlighet med 463 och 464 §§ BGB.(14)
12. I ett avtal upprättat av samme notarius publicus den 25 februari 2010 erkände Irmengard och Mechthilde Weber ånyo uttryckligen att förköpsrätten hade utövats, och de kom överens om att äganderätten till egendomen skulle övergå till Irmengard Weber till samma pris som hade avtalats i det köpeavtal som undertecknats av Mechthilde Weber och bolaget Z. GbR. Det verkar som de hade kommit överens om att notarius publicus inte skulle skriva in egendomsövergången i fastighetsregistret förrän efter det att Mechthilde Weber hade avstått från att utöva sin hävningsrätt enligt avtalet av den 28 oktober 2009 i överensstämmelse med 873 § stycke 1 BGB(15) och 19 § lagen om fastighetsregister (Grundbuchordnung).(16) Den 2 mars 2010 erlade Irmengard Weber den avtalade köpeskillingen, nämligen 4 miljoner euro. Genom skrivelse av den 15 mars 2010 hävde Mechthilde Weber avtalet.
13. I ansökan av den 29 mars 2010, vilken delgavs Irmengard Weber den 11 maj 2010, väckte bolaget Z. GbR talan vid tvistemålsdomstolen i Milano (Tribunale Ordinario di Milano) mot Irmengard och Mechthilde Weber. Z. GbR yrkade för det första att tvistemålsdomstolen skulle fastställa och förklara att Irmengard Webers utövande av sin förköpsrätt var ogiltigt samt att avtalet mellan Mechthilde Weber och Z. GbR fortfarande var giltigt.
14. I ansökan av den 15 juli 2010 väckte Irmengard Weber talan vid Landgericht München mot Mechthilde Weber varvid hon yrkade att rätten skulle förplikta Mechthilde Weber att godkänna att Irmengard Weber fördes in i fastighetsregistret som ägare av ägarandelen på 4/10.(17) Mechthilde Weber invände häremot under åberopande, i förfarandets inledning, av att det förelåg litispendens med anledning av den tvist som var anhängig vid den italienska domstolen.
15. Genom beslut av den 1 april 2011 och av den 23 augusti 2011, förklarade Landgericht München I målet vilande med hänsyn till den först väckta talan som var anhängig vid Tribunale Ordinario di Milano Som stöd härför anförde Landgericht artikel 27.1 och i andra hand artikel 28.1 och 28.3 i förordning nr 44/2001.
16. Irmengard Weber överklagade besluten till Oberlandesgericht München. Genom beslut av den 16 februari 2012, som inkom den 2 oktober 2012, beslutade denna domstol att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen, varvid den preciserade att den av Landgericht München I intagna ståndpunkten föreföll välgrundad.
”1) Gäller artikel 27 i [förordning nr 44/2001] även i ett fall där två parter i en rättslig tvist är svarande, då de stämts av en tredje part, samtidigt som de i en annan rättslig tvist är kärande respektive svarande? Är det i ett sådant fall fråga om ett mål mellan ’samma parter’ eller ska de olika yrkanden som käranden i det ena målet har gjort gällande mot de båda svarandena prövas särskilt, med den följden att det inte kan vara tal om ett mål mellan samma parter?
2) Är det fråga om ett mål ’rörande samma sak’, i den mening som avses i artikel 27 i förordning nr 44/2001, när kärandens yrkanden och grunder visserligen skiljer sig åt mellan de båda målen men
a) det för båda målens utgång är samma prejudiciella fråga som måste besvaras, eller
b) det i ett av målen inom ramen för ett andrahandsyrkande har begärts fastställande av ett rättsligt förhållande som i det andra målet är av prejudiciell betydelse?
3) Är det fråga om en talan som avser sakrätt i fast egendom, i den mening som avses i artikel 22.1 i förordning nr 44/2001, när käranden har yrkat fastställande av att svaranden inte faktiskt har utövat sin i enlighet med tysk rätt ostridiga förköpsrätt till en i Tyskland belägen fastighet?
4) Är den domstol där den andra talan väcktes – inom ramen för sitt avgörande i enlighet med artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 och således före det att den domstol vid vilken talan först väckts har meddelat ett avgörande avseende behörighet – skyldig att pröva huruvida den domstol vid vilken talan först väckts saknar behörighet enligt artikel 22.1 i förordning nr 44/2001, eftersom bristande behörighet för den domstol vid vilken talan först väckts enligt artikel 35.1 i förordning nr 44/2001 medför att ett eventuellt beslut från den domstol vid vilken talan först väckts inte kan erkännas? Är den domstol där den andra talan väcktes förhindrad att tillämpa artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 när denna domstol kommit till den slutsatsen att den domstol vid vilken talan först väckts saknar behörighet enligt artikel 22.1 i förordning nr 44/2001?
5) Är den domstol där den andra talan väcktes – inom ramen för sitt avgörande i enlighet med artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 och således före det att den domstol vid vilken talan först väckts har meddelat ett avgörande avseende behörighet – skyldig att pröva en parts påstående om att den omständigheten att den andra parten har väckt talan vid den domstol vid vilken talan först väckts utgör rättsmissbruk? Är den domstol där den andra talan väcktes förhindrad att tillämpa artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 när denna domstol kommit till den slutsatsen att det utgjorde rättsmissbruk att väcka talan vid den domstol vid vilken talan först väckts?
6) Kan artikel 28.1 i förordning nr 44/2001 först tillämpas efter det att den domstol där den andra talan väcktes har fattat beslut om att artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 inte kan tillämpas?
7) Kan det inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som artikel 28.1 i förordning nr 44/2001 inrymmer tas hänsyn till
a) att den domstol vid vilken talan först väckts är belägen i en medlemsstat där förfarandet statistiskt sett tar mycket längre tid än i den medlemsstat där den domstol där den andra talan väcktes är belägen,
b) att den domstol där den andra talan väcktes har slagit fast att lagstiftningen i den medlemsstat i vilken denna domstol är belägen ska tillämpas,
c) en parts ålder, eller
d) utsikterna för att den domstol vid vilken talan först väckts ska bifalla talan?
8) Ska det vid tolkningen och tillämpningen av artiklarna 27 och 28 i förordning nr 44/2001, utöver syftet med att undvika oförenliga domar, också tas hänsyn till rätten till domstolsprövning för den person som väckt den andra talan?”
17. Det framgår av uppgifter som senare förts till handlingarna i målet att Tribunale Ordinario di Milano genom dom av den 23 maj 2013 förklarade sig sakna behörighet till förmån tysk domstol, vad angick den talan som Z. GbR väckt mot Irmengard och Mechthilde Weber.
18. Skriftliga yttranden har ingetts av Irmengard Weber och Mechthilde Weber, den tyska, den brittiska och den schweiziska regeringen, samt av Europeiska kommissionen. Vid förhandlingen den 9 oktober 2013 yttrade sig endast ombuden för Irmengard Weber och Mechthilde Weber samt kommissionens ombud.
III – Bedömning
19. Inledningsvis erinrar jag om att förordning nr 44/2001 ersätter konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.(18) Domstolens tolkning av konventionens bestämmelser är därför även giltig för bestämmelserna i förordningen, när bestämmelserna i dessa rättsakter kan anses motsvara varandra.(19) I förevarande fall anser jag att samtliga bestämmelser som är föremål för tolkningsfrågor har sin motsvarighet i Brysselkonventionen, eftersom artiklarna 22.1, 27.1 och 28.1 i förordning nr 44/2001 återspeglar samma systematik som bestämmelserna i Brysselkonventionen(20) och dessutom har avfattats med nästan samma lydelse.(21)
20. Jag vill vidare understryka att det förefaller nödvändigt att omgruppera tolkningsfrågorna och att behandla dem i en annan ordning än den hänskjutande domstolen har valt. Jag kommer att börja med bedömningen av den tredje frågan som rör den exklusiva behörighet som föreskrivs i artikel 22.1 i förordning nr 44/2001, innan jag fortsätter med den fjärde frågan, som syftar till att denna bestämmelses verkningar ska klargöras i förhållande till regeln om litispendens i artikel 27 i förordningen. Jag anser att denna ordning är logisk, eftersom en nationell domstol som har en sådan exklusiv behörighet enligt förordningen enligt min åsikt inte kan vara skyldig att pröva om de materiella kriterier för litispendens som anges i de två första tolkningsfrågorna(22) är uppfyllda, med avseende på den andra talan som väckts vid denna domstol. Jag anser nämligen att det i denna situation inte finns någon domstol i en annan medlemsstat som med giltig verkan kan konkurrera om behörigheten.
A – Tolkningen av artikel 22.1 i förordning nr 44/2001 och tillämpningen av denna artikel tillsammans med artikel 27 i samma förordning
1. Huruvida sakrätten förköpsrätt omfattas av tillämpningsområdet för regeln om exklusiv behörighet i artikel 22.1 i förordning nr 44/2001 (tredje frågan)
21. I sin tredje fråga har den hänskjutande domstolen i huvudsak frågat om, såsom den förmodar, en talan om fastställelse av att svaranden inte med giltig verkan har utövat den sakrätt i form av en förköpsrätt som svaranden har enligt en medlemsstats materiella rätt till mark belägen i samma medlemsstat är en talan avseende ”sakrätt i fast egendom” enligt artikel 22.1 i förordning nr 44/2001. Om det förhåller sig på det sättet hänför sig denna talan till den exklusiva behörighet som denna bestämmelse föreskriver till förmån för ”domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen”.
22. Rent konkret undrar den hänskjutande domstolen huruvida en sådan talan som bolaget Z. GbR har väckt vid den italienska domstolen, vilken syftar till att utövandet av en förköpsrätt till mark belägen i Tyskland ska ogiltigförklaras, omfattas av denna artikels tillämpningsområde, vilket skulle innebära att de tyska domstolarna är exklusivt behöriga i detta fall.
23. Jag vill framhålla att Mechthilde Weber har påstått att denna tolkningsfråga inte kan tas upp till sakprövning med motiveringen dels att den ansökan om tvångsinskrivning i fastighetsregistret som har ingetts till tysk domstol inte rör sakrätt i fast egendom i den mening som avses i artikel 22.1 i förordning nr 44/2001, dels att frågan saknar relevans för det beslut att vilandeförklara målet som den hänskjutande domstolen kan fatta med tillämpning av artiklarna 27 och 28 i förordningen.(23)
24. Det följer emellertid av fast rättspraxis att domstolen kan avvisa en begäran från en nationell domstol bara då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.(24)
25. Så är dock inte fallet i förevarande mål, med avseende på de omständigheter som den hänskjutande tyska domstolen har lagt fram, av vilka det framgår att den talan som samtidigt väckts vid en italiensk domstol gäller frågan huruvida Irmengard Weber med giltig verkan har utövat sin förköpsrätt till en fastighet,(25) medan den talan som är anhängig i Tyskland förutsätter att samma fråga prövas prejudiciellt. Eftersom denna domstol vederbörligen har uppgett skälen till att den ställt sin tolkningsfråga och det är nödvändigt för den att erhålla ett svar för att kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den, måste begäran om förhandsavgörande anses kunna tas upp till sakprövning.
26. Det bör nämnas att i linje med rättspraxis angående artikel 16.1 a i Brysselkonventionen,(26) ska det kriterium för exklusiv behörighet som fastställs av artikel 22.1 i förordning nr 44/2001, nämligen att talan ”avser sakrätt i fast egendom”, ses som ett självständigt unionsrättsligt begrepp. Härav följer att uttrycket ska tolkas mot bakgrund av dels förordningens syften och systematik, dels de allmänna principer som framgår av helheten av de nationella rättssystemen.(27) Jag vill här understryka att principen om att domstolen på den ort där egendomen är belägen är behörig (forum rei sitæ) är en allmänt godtagen behörighetsregel vid gränsöverskridande tvister angående sakrätt i fast egendom, såväl enligt nationella som internationella normer.
27. Ur teleologisk synvinkel erinrar jag om att den exklusiva behörighet som tillerkänns domstolarna i den medlemsstat där den berörda fastigheten är belägen(28) främst motiveras av det nödvändiga i en väl fungerande rättsskipning, i och med att dessa domstolar på grund av den geografiska närheten är bäst lämpade att avgöra tvister angående de rättigheter som avser denna fastighet,(29) såsom domstolen upprepade gånger har konstaterat angående Brysselkonventionen.(30)
28. Från systematisk synpunkt är det också säkert att räckvidden av regeln om exklusiv behörighet i artikel 22.1 i förordning nr 44/2001 inte ska uppfattas extensivt så att den ges en mer omfattande tolkning än dess målsättning kräver.(31) Detta följer av att denna bestämmelse utgör ett undantag inte endast från den allmänna behörighetsregel som anges i artikel 2.1 i förordningen – vilken gör det omöjligt för svaranden att föra talan vid en domstol som ligger nära hans hemvist, om fastigheten inte är belägen i samma medlemsstat – utan också ett undantag från de särskilda behörighetsregler som återfinns i samma förordning – vilket leder till att parterna berövas den möjlighet att välja forum som förordning nr 44/2001 erbjuder.(32)
29. Det är i detta sammanhang som domstolen, genom att överföra rättspraxis angående artikel 16.1 a i Brysselkonventionen, redan har tolkat det materiella tillämpningsområdet för artikel 22.1 i förordning nr 44/2001 restriktivt.(33) Regeln om exklusiv behörighet när ”talan avser sakrätt i fast egendom” vilken uttalas i denna artikel har således definierats så att den ”inte gäller talan i alla typer av mål som rör sakrätt i fast egendom, utan endast sådana som både omfattas av konventionens [eller förordningens] tillämpningsområde och syftar till att fastställa vad en fastighet omfattar eller vem som äger den eller huruvida egendomen belastas av andra sakrätter och att säkerställa att rättsinnehavarna åtnjuter skydd för sina rättigheter”.
30. Det följer dessutom av rättspraxis(34) att det inte är tillräckligt att talan rör sakrätt i fast egendom eller har samband med en fastighet för att artikel 16.1 i Brysselkonventionen skall vara tillämplig. Det krävs att talan grundas på en sakrätt och inte på en obligationsrätt.(35) Skillnaden mellan en sakrätt och en obligationsrätt består i att sakrätten, som är knuten till materiell egendom, verkar i förhållande till alla personer, medan obligationsrätten endast kan göras gällande mot gäldenären. Detsamma gäller även artikel 22.1 i förordning nr 44/2001.
31. Jag anser i förevarande fall att en sådan talan som den av bolaget Z. GbR vid italiensk domstol först väckta talan om fastställelse av att en i fastighetsregistret inskriven förköpsrätt i fast egendom i realiteten inte har utövats omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22.1 i förordning nr 44/2001. En sådan talan grundas nämligen på att det finns en sorts företrädesrätt till en fastighet(36) och dess syfte är att det ska fastställas vilka allmängiltiga (erga omnes) verkningar som utövandet av nämnda rätt kan få till förmån för rättsinnehavaren vad beträffar överlåtelsen av egendomen och särskilt i förhållande till tredje man som förvärvar den. Det rör sig således om en sakrättslig och inte avtalsrättslig tvist avseende fast egendom. Jag bedömer att ovannämnda överväganden om en god rättskipning vilka ligger till grund för artikel 22.1 i förordning nr 44/2001 bekräftar denna tolkning.
32. Följaktligen föreslår jag att den tredje tolkningsfrågan besvaras så, att en talan om huruvida en förköpsrätt till en fastighet har utövats på giltigt sätt, vilken väckts vid italiensk domstol, innan dess att talan väckts vid den hänskjutande domstolen i förevarande mål, ingår i begreppet talan ”som avser sakrätt i fast egendom” i den mening som avses i artikel 22.1 förordning nr 44/2001.
2. Konsekvenserna för en eventuell vilandeförklaring på grund av litispendens av att den domstol där den andra talan väcktes har exklusiv behörighet enligt artikel 22.1 i förordning nr 44/2001 (fjärde frågan)
33. Den fjärde tolkningsfrågan rör i huvudsak förhållandet mellan artiklarna 22.1 och 27.1 i förordning nr 44/2001 och i synnerhet huruvida den förstnämnda av dessa artiklar möjliggör ett undantag från den sistnämnda. Domstolen är nämligen ombedd att uttala sig om huruvida, när två förfaranden samtidigt är anhängiga i två olika medlemsstater, den domstol där den andra talan väcktes är skyldig att beakta den omständigheten att enligt dess uppfattning en eventuell dom meddelad av den domstol vid vilken talan först väckts inte kan erkännas i övriga medlemsstater, i enlighet med artikel 35.1 i förordningen, med anledning av att det skett ett åsidosättande av den exklusiva behörighet som föreskrivs i artikel 22.1 ”om talan avser sakrätt i fast egendom”.
34. Jag bedömer att det finns anledning att besvara denna fråga jakande. Detta förefaller nödvändigt, först och främst, med hänsyn till ordalydelsen i artikel 27 i förordning nr 44/2001 som återger ordalydelsen i artikel 21 i Brysselkonventionen. Den sistnämnda bestämmelsens formulering har förändrats märkbart, vilket måste beaktas. Innan den ändring som gjordes år 1989(37) var artikel 21 utformad på ett sådant sätt att det enbart var vid bestridande av behörigheten för den domstol vid vilken talan först väckts som andra domstolar hade en möjlighet att förklara målet vilande, snarare än att vara skyldiga att avvisa talan.
35. Den nuvarande mekanismen är omvänd, eftersom den domstol där den andra talan väcktes tvärtom är skyldig att låta handläggningen av målet vila ”till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig”. Hypotetiskt kan denna behörighet dock aldrig fastställas när den domstol där den andra talan väcktes ensam äger exklusiv behörighet med anledning av saken i målet, såsom enligt artikel 22.1 i förordningen, som med nödvändighet har företräde.(38)
36. Jag anser inte att domstolens praxis angående artikel 21 i Brysselkonventionen talar mot den bedömningen. I domen i målet Overseas Union Insurance m.fl. finns ett obiter dictum(39) som kan förstås e contrario på så sätt att i en situation där den domstol där den andra talan väcktes var exklusivt behörig enligt artikel 16 i konventionen (vilken motsvarar artikel 22 i förordning nr 44/2001), skulle nämnda domstol kunnat beakta att den domstol vid vilken talan först väckts var obehörig. I ett sådant typfall inskränker sig, mer exakt uttryckt, den domstol där den andra talan väcktes till att pröva sin egen behörighet som är exklusiv i detta fall, såsom generaladvokaten Van Gerven framhöll i samma mål.(40)
37. Denna uppfattning av den ursprungliga versionen av artikel 21 i Brysselkonventionen borde enligt min mening i än högre grad gälla artikel 27 i förordning nr 44/2001, vars ordalydelse är ännu mer explicit vad angår det nödvändiga i att behörigheten hos den domstol vid vilken talan först väckts formellt fastställs innan alla slutsatser kan dras av en situation med litispendens.
38. Jag vill tillägga att senare rättspraxis förefaller vara förenlig med denna analys. I domen i målet Gasser,(41) som för sin del rör den ändrade versionen av artikel 21 i Brysselkonventionen, slog domstolen fast att den rättegångsregel som återfinns i artikel 21 i nämnda konvention ”uppenbarligen uteslutande bygger på den kronologiska ordning i vilken talan har anhängiggjorts”. Domstolen drog härav slutsatsen att den domstol vid vilken talan väckts senare och vars behörighet har gjorts gällande med stöd av ett avtal om domstols behörighet, ska låta handläggningen av målet vila tills domstolen vid vilken talan först väckts har förklarat sig obehörig, detta bland annat av rättssäkerhetsskäl.(42)
39. Detta mål angick emellertid det specifika fallet med exklusiv behörighet grundad på ett prorogationsavtal som parterna kan avstå från eller vars giltighet riskerar att bestridas,(43) och inte på en behörighet som har ett direkt samband med saken i målet, såsom fallet är om talan avser sakrätt i fast egendom i enlighet med artikel 22.1 i förordning nr 44/2001.
40. När den domstol vid vilken talan väckts senare är den enda som har exklusiv behörighet(44) med stöd av sistnämnda bestämmelse är det enligt min mening olämpligt att den vilandeförklarar det mål som är anhängigt vid den i enlighet med artikel 27.1 i förordningen i väntan på att dom avkunnas av den domstol vid vilken talan först väckts, eftersom denna inte med giltig verkan kan förklara sig behörig och avgöra målet i sak i det samtidigt pågående förfarandet. En motsatt uppfattning skulle främja fall av okynnestalan, vilken på ett illojalt sätt inledningsvis kan väckas i en medlemsstat enbart för att kringgå den exklusiva behörighet som tillkommer domstolarna i en annan medlemsstat där den fastighet som berörs av tvisten är belägen.
41. Det system som artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 ingår i stödjer den tolkning som jag förespråkar. Enligt artikel 25 i förordningen är domstolarna i andra medlemsstater än den där den fastighet som berörs av den sakrättsliga tvisten är belägen skyldiga att förklara sig obehöriga.(45) Vidare är det säkert i enlighet med artiklarna 35.1 och 45.1 i förordningen att en dom som meddelas av den domstol vid vilken talan först väckts med åsidosättande av behörighetsregeln i artikel 22.1 varken skulle erkännas eller verkställas i övriga medlemsstater. Att den domstol där den andra talan väcktes vilken är exklusivt behörig förklarar målet vilande skulle under dessa förhållanden enbart leda till onödig tidsförlust och således inte motsvara det tvingande kravet på en väl fungerande rättskipning.
42. I syfte att inte beröva den mekanism som föreskrivs i artikel 27.1 dess ändamålsenliga verkan anser jag emellertid att den domstol där den andra talan väcktes endast kan konstatera sig själv vara exklusivt behörig, till nackdel för det principiella företräde som tillerkänns den domstol vid vilken talan först väckts, i de fall där det är möjligt att på ett pålitligt sätt förutse att erkännande och verkställighet kan ske utan risk för oförenliga avgöranden. I likhet med den brittiska och den schweiziska regeringen, finner jag att det är möjligt att förutse detta när tvister omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22.1 i förordning nr 44/2001. I just detta sammanhang hotas inte syftet med förordning nr 44/2001, och i synnerhet artikel 27 i förordningen, nämligen att undvika samtidiga förfaranden vid domstolar i olika medlemsstater och de oförenliga domar som kan bli följden av detta,(46) eftersom sannolikheten för sådana domar då minskar avsevärt.
43. Således föreslår jag att den fjärde tolkningsfrågan besvaras jakande, eftersom det i ett typfall som detta inte finns två domstolar som har samma behörighet och således inte heller någon positiv behörighetskonflikt som måste lösas med tillämpning av bestämmelserna om litispendens i förordning nr 44/2001.
B – Tolkningen av artikel 27.1 i förordning nr 44/2001
44. De fyra övriga tolkningsfrågorna angående artikel 27.1 i förordning nr 44/2001(47) kommer att omgrupperas så, att jag först behandlar de villkor som måste var uppfyllda för att det ska föreligga litispendens i den mening som avses i bestämmelsen (1) och därefter följderna av en eventuell litispendens (2).
45. Enligt min mening finns det inte någon anledning att besvara dessa frågor om domstolen, såsom jag föreslår, finner att litispendens i den mening som avses i nämnda artikel är utesluten i förevarande mål med anledning av den förhärskande exklusiva behörigheten enligt artikel 22.1 i förordningen för domstolen på den ort där egendomen är belägen. Följaktligen lämnar jag följande anmärkningar enbart i andra hand.
1. Villkoren för att det föreligger litispendens i den mening som avses i artikel 27.1 i förordning nr 44/2001
46. De båda första tolkningsfrågorna rör villkoren för att det ska röra sig om litispendens enligt artikel 27.1 i förordning nr 44/2001. I synnerhet måste domstolen precisera vad som ska förstås med uttrycken ”målen gäller samma parter” (a) och ”talan … rörande samma sak” (b) vilka inte definieras i bestämmelsen.
47. Inledningsvis erinrar jag om att dessa båda uttryck ska definieras självständigt, det vill säga oberoende av de uppfattningar som råder i den ena eller den andra medlemsstaten.(48)
48. Jag anser att det skulle vara lämpligt att vid tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 44/2001 angående litispendens beakta domstolens slutsatser i domen i målet Tatry om tolkningen av det närbesläktade begreppet processgemenskap, vilket inbegriper ”alla de fall där det kan finnas en risk för motstridiga lösningar även om domarna kan verkställas var och en för sig och deras rättsföljder inte utesluter varandra”.(49) Härav drar jag slutsatsen att litispendens för sin del avser situationer där de kommande domarna inte kan verkställas var och en för sig och deras rättsföljder utesluter varandra. Detta är enligt min åsikt motiveringen till den skyldighet som åligger varje domstol, utom den vid vilken talan först väckts, att låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.(50)
49. Jag vill tillägga att i överensstämmelse med denna tolkning måste det även dras lämpliga slutsatser av att det inte har skett någon harmonisering i unionsrätten vare sig av den objektiva eller av den subjektiva räckvidd som res judicata hos en dom meddelad på det civilrättsliga området har. Därför är det inte helt lätt att tillämpa bestämmelser om litispendens, eftersom litispendens enligt min mening i realiteten är en form av anteciperad rättskraft hos den dom som den domstol vid vilken talan först väckts kommer att meddela. Dessutom kan inte fullgörandet av skyldigheten att låta handläggningen av målet vila enligt artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 innebära att varje domstol, utom den vid vilken talan först väckts, måste ha kännedom om alla egenheter i de civilrättsliga eller civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan först väckts är belägen. Jag anser att denna domstol måste kunna fatta sitt beslut efter att snarare ha gjort en teknisk prövning av de handlingar på grundval av vilka det förfarande inletts som samtidigt pågår.
a) Tolkningen av uttrycket att målet gäller ”samma parter” i den mening som avses i artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 (första frågan)
50. I sin första fråga har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i om det kan betraktas som mål mellan ”samma parter”, vilket utgör ett av kriterierna för tillämpning av artikel 27.1 i förordning nr 44/2001, när två samtidiga mål i vilka två personer som är dubbelt berörda båda är svarande i det första målet medan de är kärande och svarande i det andra målet.
51. Efter att redan ha föranletts att definiera detta uttryck i samband med tolkningen av Brysselkonventionen slog domstolen fast att ”subjektiv identitet inte kan bero på den processuella ställning som var och en av dem har i de två rättegångarna, och att käranden i den första rättegången kan vara svarande i den andra”(51) och vice versa. Det är således möjligt att parternas roller är ombytta från det ena samtidiga förfarandet till det andra.
52. Det har också godtagits att litispendens föreligger vid fall av endast delvis och inte fullständig identitet hos de berörda personerna, under förutsättning att ”åtminstone en av kärandena och en av svarandena i det första förfarande som inletts, även är part i det andra förfarandet eller tvärtom”.(52)
53. Dessutom har domstolen, under det att den tolkade detta kriterium särskilt extensivt, påpekat i domen i målet Drouot assurances att en tillämpning av bestämmelserna angående litispendens ibland kan vara nödvändig även i avsaknad av formell identitet parterna emellan med avseende på saken i de båda målen, såvida de berörda personernas intressen är så till den grad identiska och oskiljaktiga att de måste betraktas som en och samma part eftersom ”en dom som meddelas mot den ena skall anses som lagakraftvunnen i förhållande till den andra”.(53)
54. Enligt min åsikt borde emellertid denna doms räckvidd begränsas till litis consortium necessarium (nödvändig processgemenskap) eller liknande situationer där det inte föreligger något tvivel i juridiskt hänseende om att parterna har oskiljaktiga och identiska intressen. I allmänhet kan inte den domstol vid vilken talan sist väckts vara skyldig att pröva om dessa kriterier är uppfyllda i och med att detta skulle kunna innebära att alla parterna måste höras i det mål som är anhängigt vid den domstol vid vilken talan först väckts eller att nödvändig bevisning i målet måste inhämtas.
55. I brist på en sådan begränsning anser jag att tillämpningen av denna rättspraxis riskerar att leda till att personer förvägras domstolsprövning, eftersom ett förfarande som pågår mot en part i en medlemsstat skulle kunna förhindra att ett förfarande inleds och slutförs mot en annan person i en annan medlemsstat, även om den dom som meddelats i det första målet inte är verkställbar gentemot svaranden i det andra målet i den sistnämnda medlemsstaten.(54) Det finns här anledning att erinra om att de rättigheter som har stadsfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950,(55) och i artikel 47 första och andra styckena och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna(56) är individuella rättigheter som existerar oberoende av om den berörda fysiska eller juridiska personen och en annan person har samma eller oskiljaktiga intressen. I och med att de, även om de har gemensamma intressen, utgör två särskilda rättssubjekt kan inte ett rättssubjekt lagenligt fråntas möjligheten att få sin sak prövad utan dröjsmål på grund av att ett annat rättssubjekt är svarande i ett mål som anhängiggjorts vid en domstol i en annan medlemsstat.
56. Vad särskilt angår det typfall som behandlas i förevarande mål, framgår det enligt min mening tydligt av ordalydelsen i artikel 27.1 i förordning nr 44/2001, att det krävs för att det ska röra sig om mål mellan samma parter, i den mening som avses i denna bestämmelse, att de är motparter i de båda mål som handläggs samtidigt.(57) Detta krav avspeglar också den klassiska inställningen till tvistemålsförfarandet, som grundas på att rättegången är ett tvåpartsförhållande mellan en kärande och en svarande i vilket den ena väcker talan mot den andra.
57. Även om parternas roller i de samtidiga förfarandena kan vara ombytta vid fall av potentiell litispendens enligt ovannämnda rättspraxis, finns det inte något i denna bestämmelses ordalydelse som indikerar att litispendens ska tillämpas i situationer där i likhet med i förevarande mål båda parter är kärande eller svarande i det första förfarandet, men den ena är kärande och den andra är svarande i det andra förfarandet.
58. Jag anser att den omständigheten att regeln om vilandeförklaring i artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 tillämpades i en sådan situation skulle kunna utgöra ett hot mot ett effektivt domstolsskydd för parterna, särskilt för den parts rätt till försvar vilken är svarande i det första målet. Denna svarande skulle nämligen inte kunna försvara sina intressen på ett effektivt sätt inför den domstol vid vilken talan först väckts, gentemot en part som likaledes innehar ställningen av svarande och inte motpart i nämnda mål.
59. Dessutom anser jag att detta skulle kunna få kritiska följder med hänsyn till rättskraften och tvångsverkställigheten av den dom som den första domstolen meddelat, till förmån för den ena av svarandena i förhållande till medsvaranden. Om det däremot rör sig om en trepartssituation (A mot B och C) kombinerad med en tvåpartssituation (B mot C) kan jag inte se varför domar som meddelats samtidigt inte skulle kunna verkställas var och en för sig och på vilket sätt deras rättsverkningar skulle riskera att utesluta varandra. Dessa domar på det civilrättsliga området kan ju inte få en allmängiltig subjektiv räckvidd, det vill säga en räckvidd som går utöver det rättsförhållande som föreligger mellan käranden och svaranden.
60. Den tolkning som jag föreslår är förenlig med det främsta syftet med artikel 27 i förordning nr 44/2001, vilket är att förebygga risken för oförenliga domar som således inte kan verkställas i en annan medlemsstat.(58) Det finns faktiskt inte någon sådan risk under rådande omständigheter i förevarande mål. En dom som meddelats av en tysk domstol mot Mechthilde Weber har nämligen ingen rättskraft och är således inte tvingande i förhållande till bolaget Z GbR i Italien. Det omvända förhållandet gäller i Tyskland när det rör sig om en dom meddelad av den italienska domstol vid vilken talan först väckts. Vidare är Mechthilde Webers intressen i hennes egenskap av innehavare av förköpsrätt inte desamma som bolagets, vilket är köpare av den fastighet som berörs av förköpsrätten.
61. Av alla dessa skäl och tvärtemot vad den hänskjutande domstolen har föreslagit, delar jag alla de berörda parternas åsikt med undantag av Mechthilde Webers åsikt,(59) enligt vilken de mål som anhängiggjorts vid den italienska, respektive den tyska domstolen inte ”gäller samma parter” i den mening som avses i artikel 27.1 i förordning nr 44/2001. Om domstolen beslutar sig för att uttala sig angående den första frågan, föreslår jag därför att den besvaras nekande.
b) Tolkningen av uttrycket ”rörande samma sak” i den mening som avses i artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 (andra frågan)
62. Den hänskjutande domstolen har i sin andra fråga undrat om två mål rör samma sak i den mening som avses i artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 när kärandens yrkanden och grunder skiljer sig åt i de båda målen, men det för båda målens utgång är samma prejudiciella fråga som måste besvaras, eller om det i ett av målen inom ramen för ett andrahandsyrkande har begärts fastställande av ett rättsligt förhållande som i det andra målet är av prejudiciell betydelse.
63. Jag vill förtydliga att i förevarande fall uppkommer problemet enbart med avseende på kombinationen av det första av de yrkanden som framställts vid den italienska domstol vid vilken talan först väckts och den talan som därefter väckts vid den tyska domstolen.
64. Jag vill tillägga att det inte finns någon anledning att besvara denna fråga, därför att enligt vad jag förespråkar, bör svaret på den första frågan vara nekande. De kriterier som uttalas i artikel 27 i förordningen är uttryckligen kumulativa och då är det tillräckligt att ett av dem saknas för att det ska anses att regeln om litispendens i denna artikel inte kan tillämpas under rådande omständigheter. Enligt min mening kan frågan om det rör sig om samma sak inte bedömas oberoende av frågan om det rör sig om samma parter. Saken gäller den objektiva räckvidden såväl hos yrkandena som hos den kommande domens rättskraft. Denna objektiva räckvidd kan inte gå utöver förfarandets subjektiva räckvidd i mål som hänför sig till tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001.(60)
65. Det är således enbart för att vara uttömmande som jag först understryker att domstolen slog fast i domen i det ovannämnda målet Gubisch Maschinenfabrik(61) att ”[ä]ven om den tyska versionen av artikel 21” i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 27 i förordning nr 44/2001, ”inte uttryckligen skiljer mellan begreppen ’föremål’ och ’grund’, skall den uppfattas på samma sätt som de andra språkversionerna, som alla innehåller denna skillnad”.(62) Trots ordalydelsen i den andra fråga som har ställts här, bedömer jag att det är nödvändigt att inte begränsa svaret på frågan till begreppet föremål (sak) utan att låta det även omfatta begreppet grund.
66. Jag erinrar om att enligt rättspraxis utgörs begreppet ”grund” av ”de faktiska omständigheter och rättsregler som åberopas till stöd för talan”, medan begreppet föremål (sak) består i ”syftet med talan”,(63) det vill säga den utgång av förfarandet som eftersträvas. Vidare har domstolen i enlighet med denna inriktning på syftet redan konstaterat att begreppet samma sak inte kan begränsas till fall där yrkandena i de båda målen är formellt lika.(64) Domstolen har även understrukit att det vid prövningen av huruvida talan i två olika mål rör samma sak endast ska tas hänsyn till de olika kärandenas respektive yrkanden men inte till en svarandes grunder för bestridande härav.(65)
67. Vad beträffar den särskilda problematik som tagits upp i förevarande mål, anför jag först och främst att den omständigheten att samma prejudiciella fråga ställs i två samtidiga mål enligt min åsikt inte är avgörande för huruvida dessa tvister rör samma sak.(66) Jag anser att det ska prövas, särskilt mot bakgrund av de potentiella verkningarna av den kommande domen från den domstol vid vilken talan först väckts, huruvida målen rör samma sak. Det är således lämpligt att fråga sig om käranden i det första förfarandet fortfarande har något att vinna i det andra förfarandet efter att ha vunnit eller tappat målet i det första förfarandet. Med andra ord måste det tas i beaktande vilken rättsföljd som eftersträvas och varför den dom som meddelats inom ramen för det första målet skulle ha objektiv rättskraft vid den domstol där den andra talan väcktes.
68. Det räcker att konstatera att betecknandet av en fråga som prejudiciell borde innebära att det berörda rättsförhållandet utesluts från tillämpningsområdet för en talan i den mening som avses i artikel 27 i förordning nr 44/2001, eftersom ändamålet med ett förfarande inte kan vara att enbart erhålla ett svar på en sådan fråga som domstolen borde avgöra i förväg för att kunna, antingen ogilla eller bifalla kärandens talan. Detta gäller oberoende av om den prejudiciella frågan också i det andra förfarandet spelar rollen av prejudiciell talan eller snarare av en talan som väcks inom ramen för ett andrahandsyrkande.
69. Härvidlag erinrar jag om att den talan som här väckts vid den italienska domstolen främst rör ogiltigheten och avsaknaden av verkan hos Irmengard Webers utövande av sin förköpsrätt, med anledning av hennes vägran att godta samtliga villkor i det avtal som ingåtts mellan bolaget Z GbR och Mechthilde Weber, i synnerhet den sistnämndas hävningsrätt. Vidare har bolaget Z GbR yrkat i andra hand att det ska fastställas att Irmengard Weber var bunden av de avtalsvillkor som ingåtts mellan bolaget och Mechthilde Weber, häri inbegripet nämnda hävningsrätt. Den talan som väckts vid den tyska domstolen syftar däremot till att Mechthilde Weber ska förpliktas att godkänna att Irmengard Weber förs in i fastighetsregistret som ägare av andelen 4/10 i den fastighet som den förstnämnda äger.
70. På ett rent formellt plan har de båda målen inte samma föremål och det finns ingen risk för oförenliga domar. Inte desto mindre överlappar andrahandsyrkandet i den talan som väckts i Italien och motiveringen till den talan som väckts i Tyskland varandra, när det gäller frågan om Mechthilde Webers hävningsförbehåll kan åberopas gentemot Irmengard Weber. I så måtto anser jag, i likhet med kommissionen, att saken i de båda målen har ett nära samband som kan vara tillräckligt med hänsyn till de kriterier som utvecklats i ovannämnda rättspraxis, enligt vilken det är möjligt att ta fasta på den problematik som utgör kärnan i de båda samtidiga tvisterna,(67) det vill säga huruvida den berörda förköpsrätten faktiskt har utövats.
71. Vad grunden beträffar, bygger de båda målen enligt min mening på samma faktiska omständigheter, men talan kan såsom den tyska regeringen har gjort gällande härledas ur två olika rättsakter. Den talan som bolaget Z GbR väckte vid den italienska domstolen grundades nämligen på det avtal som bolaget ingått med Mechthilde Weber den 28 oktober 2009, medan Irmengard Webers talan vid tyska domstolar grundades på den överenskommelse som hon självt gjort med Mechthilde Weber efter att ha utövat sin förköpsrätt. Jag noterar att även om det inte preciseras i begäran om förhandsavgörande vilka lagbestämmelser som bolaget Z GbR har åberopat till stöd för sina yrkanden vid den italienska domstolen(68), visar det sig emellertid att yrkandena har formulerats på ett sådant sätt att de avser avtalsförhållanden. Talan i det mål som är anhängigt i Tyskland grundas däremot på 464 § BGB(69) och avser en sakrättsligt förankrad förköpsrätt. Med beaktande av domstolens definition av begreppet ”grund”(70) som inbegriper både de faktiska omständigheterna och den rättsregel som åberopats till stöd för talan, finner jag att det inte rör sig om identitet vad gäller grunden för talan i de båda målen, eftersom den rättsakt som det är fråga om i det andra målet är oberoende av det avtal som åberopats i det första målet och de rättsregler som åberopats i de båda målen inte förefaller vara desamma.
72. Slutligen vill jag framhålla att om det materiella tillämpningsområdet för artikel 27 i förordning nr 44/2001 ges en alltför vid tolkning skulle detta kunna göra det svårt att dra gränsen mellan denna artikel och artikel 28 i förordningen, eller till och med leda till att den sistnämnda bestämmelsens ändamålsenliga verkan går förlorad. Artikel 28 är tänkt att komplettera artikel 27 vid fall av samtidiga mål som konkurrerar på ett mer indirekt sätt(71). Jag återkommer till kopplingen mellan dessa båda bestämmelser inom ramen för svaret på den hänskjutande domstolens sjätte fråga.
73. Följaktligen föreslår jag alternativt att den andra tolkningsfrågan besvaras nekande.
2. Omständigheter som den domstol där den andra talan väcktes ska pröva i samband med tillämpningen av artikel 27.1 i förordning nr 44/2001
74. Det gemensamma för den femte frågan och den åttonde frågans första del är att de rör verkningarna av litispendens, särskilt de omständigheter som den domstol där den andra talan väcktes är skyldig att ta i beaktande inom ramen för sitt beslut att låta handläggningen av målet vila i enlighet med artikel 27.1 i förordning nr 44/2001. De gäller problemet huruvida den domstol där den andra talan väcktes är skyldig dels att pröva en parts påstående om att den omständigheten att den andra parten tidigare väckt talan vid en domstol i en annan medlemsstat utgör rättsmissbruk och om svaret är jakande, vilka konsekvenser detta får (a), dels att ta hänsyn till rätten till domstolsprövning för den person som väckt den andra talan (b).
75. Jag vill precisera att det saknas anledning att besvara dessa båda frågor om domstolen, som svar på de frågor som den hänskjutande domstolen tidigare har ställt, såsom jag förespråkar skulle dra slutsatsen att artikel 27 i förordning nr 44/2001 inte ska tillämpas under de förhållanden som råder i förevarande mål.
a) Rättsmissbruk begånget av den kärande som först väckt talan vid en annan domstol (femte frågan)
76. Jag vill inledningsvis påpeka att den femte frågan förefaller vara hypotetisk. Den avser nämligen det fall där en kärande, som väckt talan vid en annan domstol än den vid vilken talan först väckts, inför denna domstol hävdar att den talan som motparten (den andra parten enligt denna fråga) tidigare väckt vid en annan domstol utgör rättsmissbruk, och detta innan sistnämnda domstol uttalat sig angående sin egen behörighet.
77. Enligt vad Mechthilde Weber emellertid har invänt inleddes det förfarande som samtidigt pågår i Italien inte av henne själv utan av bolaget Z GbR, som inte är part i det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen, eftersom parterna i detta mål är Irmengard Weber och Mechthilde Weber. Eftersom det svar som domstolen skulle kunna ge på denna fråga enligt fast rättspraxis(72) uppenbarligen saknar relevans för avgörandet av målet vid den nationella domstolen(73) och inte är till någon nytta för den hänskjutande domstolen när den beslutar huruvida målet ska förklaras vilande i enlighet med artikel 27 i förordning nr 44/2001, anser jag att denna fråga inte kan tas upp till sakprövning.
78. För det fall domstolen skulle anse det nödvändigt att uttala sig i denna fråga tänker jag dock göra några alternativa anmärkningar.
79. Det kan noteras till förmån för ett jakande svar(74) att den omständigheten att en viss domstol ges behörighet framför en annan uteslutande på grundval av ett kronologiskt kriterium, såsom framgår av artikel 27 i förordning nr 44/2001, leder till att den part favoriseras som är snabbast med att väcka talan vid domstol i en medlemsstat. Det är emellertid välkänt att det finns risk för så kallad okynnestalan från parter som så fort de kan utövar sin rätt att väcka talan enbart för att kringgå de ordinarie behörighetsreglerna, bland annat den om behörighet för domstolarna på den ort där svaranden har sin hemvist, eller enbart för att fördröja förfarandet.(75) Irmengard Weber har hävdat att så är fallet i detta mål.(76)
80. I likhet med kommissionen anser jag emellertid att ett eventuellt rättsmissbruk från den kärandes sida som väckt den första talan vid en domstol i en annan medlemsstat inte utgör en omständighet som den domstol där den andra talan väcktes kan eller ska beakta när den ställs inför litispendens i den mening som avses i artikel 27 i förordning nr 44/2001.
81. Domstolen har nämligen redan slagit fast, när det särskilt gäller påståendet om den avledande manöver i syfte att fördröja förfarandet som den första käranden skulle ha gjort sig skyldig till, att en tolkning av artikel 21 i Brysselkonventionen (som motsvarar artikel 27 i förordning nr 44/2001) enligt vilken undantag från föreskrifterna i artikeln får göras när handläggningstiderna i domstolarna allmänt sett är orimligt långa i den konventionsstat (eller medlemsstat) där talan först väckts är uppenbart oförenlig med såväl ordalydelsen som strukturen och syftet med denna konvention.(77)
82. Denna strikta tolkning skulle, anser jag, kunna utvidgas till att även omfatta en anmärkning om rättsmissbruk genom att väcka talan först, med hänsyn till ordalydelsen i artikel 27,(78) som inte ställer några andra krav än att det ska prövas om talan rör samma sak och samma parter, med hänsyn till principen att medlemsstaterna har ömsesidigt förtroende för varandras rättssystem, vilken ligger till grund för bestämmelsen.(79) Nämnda prövning har den fördelen att den är objektiv till sin karaktär och inte innebär en kasuistisk bedömning.
83. Jag bedömer således alternativt att den femte frågan eventuellt ska besvaras så, att den domstol där den andra talan väcktes med tillämpning av artikel 27.1 i förordning nr 44/2001, inte kan vara skyldig att beakta en anmärkning från kärandens sida om att motparten gjort sig skyldig till rättsmissbruk genom att först väcka talan vid en domstol i en annan medlemsstat.
b) Rätten till domstolsprövning för den kärande som väckt den andra talan (den åttonde frågans första del)
84. Den åttonde frågans första del avser i huvudsak huruvida artikel 27 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så att den domstol där den andra talan väcktes, när den är föranledd att tillämpa denna artikel också ska ta hänsyn till, utöver syftet med att undvika oförenliga domar(80), den ”rätt till domstolskydd” eller ”rätt till domstolsprövning”(81) som tillerkänns den person som väckt den andra talan.
85. Jag anser att svaret bör begränsas till tolkningen av artikel 27.1, även om detta inte preciseras i frågan. Förevarande mål rör nämligen det fallet att den domstol där den andra talan väcktes låter handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig,(82) medan artikel 27.2 avser den situationen att talan avvisas när nämnda behörighet redan har fastställts.
86. Jag påpekar att den hänskjutande domstolen anser att skyddet av rätten till domstolsprövning inte tillåter att undantag görs från den regel som ska tillämpas vid fall av litispendens. Den har hävdat att det skulle strida mot den princip som ligger till grund för förordning nr 44/2001(83), enligt vilken rättsskyddet ska vara detsamma i alla medlemsstater(84) utom vid – här ej föreliggande – extraordinära omständigheter.(85)
87. Jag bedömer för min del att det faktum att en domstol i en medlemsstat i det konkreta fallet tillåts att beakta en kärandes rätt till domstolsprövning i sig är förenligt med rätten till ett effektivt domstolsskydd,(86) vilken garanteras av artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen och artikel 47 första och andra styckena i stadgan(87). Jag vill precisera att domstolen redan har slagit fast att den grundläggande rätt ”till ett effektivt rättsmedel” och ”tillgång till en opartisk domstol” i den mening som avses i denna artikel i stadgan ska skyddas även vid tillämpningen av förordning nr 44/2001.(88)
88. Inte desto mindre anser jag att en tolkning av artikel 27.1 i förordning nr 44/2001, även om den görs mot bakgrund av stadgan, inte kan leda till att denna artikels räckvidd påverkas. Den utgör nämligen en rent teknisk bestämmelse(89) vars tillämpning, enligt min mening, inte borde innebära några problem med avseende på artikel 47 i stadgan. Parterna i den andra talan får nämligen antas, vad angår medlemsstaternas domstolsväsenden, åtnjuta rätten att få tillgång till domstolsprövning och garanteras att bli föremål för en rättvis rättegång vid den domstol vid vilken talan först väckts.
89. När de begränsande villkor som uppställs i artikel 27 är uppfyllda har, såsom kommissionen betonat, den domstol där den andra talan väcktes en skyldighet att självmant förklara målet vilande utan att beakta andra omständigheter, exempelvis om en kärande verkligen har tillgång till domstolsprövning. Nämnda domstol förfogar härvidlag inte över något utrymme för skönsmässig bedömning, i motsats till vad som gäller den befogenhet som den har enligt artikel 28.1 i förordningen.
90. Följaktligen föreslår jag alternativt att den första delen av den åttonde frågan besvaras nekande.
C – Tolkningen av artikel 28.1 i förordning nr 44/2001
91. Det tre tolkningsfrågor som angår artikel 28.1 i förordning nr 44/2001(90) ska omgrupperas så, att det först ska undersökas huruvida denna bestämmelse endast kan tillämpas om villkoren för tillämpning av artikel 27.1 i förordningen inte är uppfyllda (1). Sedan ska det undersökas vilka omständigheter som kan beaktas av den domstol där den andra talan väcktes när dessa utövar sin befogenhet att bedöma om det är lämpligt att låta handläggningen av målet vila, en befogenhet de har enligt artikel 28 när målen har samband med varandra (2).
1. Kopplingen mellan artiklarna 27.1 och 28.1 i förordning nr 44/2001 (sjätte frågan)
92. Sjätte frågan syftar till att det ska avgöras huruvida den domstol där den andra talan väcktes först måste ha konstaterat att artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 – angående vilandeförklaring vid litispendens – inte kan tillämpas, innan den tillämpar artikel 28.1 i förordningen – angående vilandeförklaring vid processgemenskap – eller om den kan välja att direkt tillämpa artikel 28 utan att pröva huruvida artikel 27 eventuellt är tillämplig.(91)
93. Det är enligt min uppfattning endast nödvändigt att besvara den sjätte frågan för det fall domstolen, i motsats till vad jag föreslår, skulle besvara de fyra första tolkningsfrågorna på så sätt att artikel 27 i förordning nr 44/2001 ska tillämpas i förevarande mål och således kan konkurrera med artikel 28 i förordningen.
94. Jag bedömer att det bör upprättas ett logiskt eller till och med hierarkiskt förhållande mellan dessa bestämmelser, så att artikel 27 tillerkänns företräde vid tillämpningen framför artikel 28, med hänsyn till den skillnad som finns mellan dem.(92)
95. För det första har artiklarna något skilda syften. Visserligen innehåller båda regler som syftar till att det i möjligaste mån ska undvikas att oförenliga domar meddelas i samma käromål i olika stater.(93) Det framgår dock av domstolens rättspraxis att den oförenliga karaktären bedöms på ett mer flexibelt sätt vad gäller artikel 28(94) än vad gäller artikel 27 i förordning nr 44/2001, i och med att den förstnämnda artikeln helt enkelt syftar till att främja en bättre samordning av de olika medlemsstaternas dömande verksamhet.(95)
96. För det andra skiljer sig de närmare föreskrifterna för dessa bestämmelsers tillämpning åt. Medan det för att artikel 27 ska kunna tillämpas fordras att samtliga kriterier för att målen ska anses röra samma sak samtidigt ska föreligga, är kraven inte lika höga för att artikel 28 ska vara tillämplig. I avsaknad av prövning av huruvida villkoren för litispendens är uppfyllda, i den mening som avses i artikel 27, kan inte desto mindre två mål ha ett tillräckligt nära samband för att kunna omfattas av bestämmelserna om processgemenskap, om de kriterier som anges i artikel 28.3 är uppfyllda i övrigt.(96)
97. För det tredje är verkningarna av artiklarna 27.1 och 28.1 i förordning nr 44/2001 mycket olika, även om båda behandlar vilandeförklaring.(97) Den domstol där den andra talan väcktes förfogar nämligen över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fall av processgemenskap.(98) Det rör sig om en situation där den är fri att avstå från att ta upp processgemenskapen ex officio och således inte vilandeförklara målet, vilket inte gäller i en situation med litispendens, där målet med nödvändighet måste vilandeförklaras även om ingen av parterna har yrkat detta.
98. Härutöver ville jag understryka att domstolen i domen i det ovannämnda målet Tatry fann att den fråga som den fått angående tillämpningsområdet för artikel 22 i Brysselkonventionen (som motsvarar artikel 28 i förordning nr 44/2001) ”uppenbarligen endast uppkommer i det fall där villkoren för tillämpning av artikel 21 i konventionen [som motsvarar artikel 27 i förordningen] inte är uppfyllda”.(99) Härav sluter jag mig till att det finns ett hierarkiskt förhållande mellan dessa bestämmelser, och att artikel 28 således bara kan tillämpas om artikel 27 inte är tillämplig.(100)
99. Följaktligen föreslår jag att den sjätte frågan besvaras så, att tillämpningen av artikel 28.1 i förordning nr 44/2001 faktiskt förutsätter att den domstol där den andra talan väcktes tidigare har utfört en prövning och kommit fram till slutsatsen att kriterierna för tillämpning av artikel 27.1 i förordningen inte är uppfyllda i ifrågavarande fall.
100. Med hänsyn till ordalydelsen i denna fråga,(101) vill jag emellertid precisera att det enligt min mening inte är nödvändigt att den domstol där den andra talan väcktes formellt, genom ett uttryckligt beslut, uttalar att artikel 27 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig i det berörda målet. Det räcker att denna domstol systematiskt prövar i förväg om artikel 27 eventuellt är tillämplig, när den avser att låta handläggningen av målet vila i enlighet med artikel 28 i förordningen.
2. Omständigheter som den domstol där den andra talan väcktes ska pröva inom ramen för tillämpningen av artikel 28.1 i förordning nr 44/2001
101. I den sjunde frågan och den åttonde frågans andra del har domstolen blivit ombedd att förklara vilka kriterier som den domstol där den andra talan väcktes har möjlighet att beakta när den utövar sin rätt att förklara målet vilande i enlighet med artikel 28.1 i förordning nr 44/2001, om talan redan väckts vid en annan domstol och käromålen har samband med varandra. Medan den ena frågan tar upp en rad varierande omständigheter (a), berör den andra frågan rätten till domstolsskydd för den person som väckt den andra talan (b).
a) Prövning av omständigheter, i samband med vilandeförklaring på grund av processgemenskap, vilka rör de anhängiga målen (sjunde frågan)
102. I den sjunde frågan har den hänskjutande domstolen räknat upp fyra faktorer angående vilka den undrar om de kan, och inte måste, vara relevanta för bedömningen av om det är lämpligt att den domstol där den andra talan väcktes förklarar målet vilande eller att den avgör målet när det föreligger processgemenskap enligt artikel 28.1 i förordning nr 44/2001.(102)
103. Ordalydelsen i artikel 28.1 innehåller inga svar. Kommissionen har hävdat att lagstiftaren inte ville införa någon sådan förteckning. Det verkar som om nämnda domstolar på så sätt erhållit ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, dock med förbehåll för att de i varje enskilt fall iakttar ändamålet med artikel 28 i förordningen, vilket är att för att tillgodose intresset av god rättskipning i unionen söka hindra att parallella processer handläggs samtidigt vid olika medlemsstaters domstolar och eventuellt resulterar i oförenliga domar.(103)
104. Enligt min uppfattning borde den domstol där den andra talan väcktes ha möjlighet att beakta alla konkreta omständigheter som kan hjälpa den att avgöra om det är lämpligt att förklara målet vilande i det fall som den ställs inför.(104) Det kan inte vara fråga om att här uttala att det ena eller det andra kriteriet, taget ur sitt sammanhang, äger absolut giltighet eftersom en omständighet som kan vara relevant i ett mål inte måste vara det i ett annat.
105. Jag vill tillägga att den hänskjutande domstolen inte har preciserat huruvida den menar att vart och ett av de kriterier som den frågat domstolen om kan förstås separat, så att det är tillräckligt i sig. Enligt min mening kan emellertid inget av dem ensamt vara avgörande. Det är lämpligare att den domstol där den andra talan väcktes utför en viktning som består i att väga alla de omständigheter som talar för och emot vilandeförklaring mot varandra i förevarande fall.
106. Oavsett vilken ståndpunkt domstolen kommer att inta vad gäller de fyra kriterier som nämns i denna sjunde fråga, kan den förteckning som upprättats av den hänskjutande domstolen inte betraktas som uttömmande. En hel rad andra bedömningsfaktorer kan förtjäna att tas i beaktande i överensstämmelse med artikel 28.1 i förordning nr 44/2001. Exempelvis skulle det kunna tas hänsyn till sådana uppgifter som föreslås i den rättspraxis som Irmengard Weber har nämnt(105) eller till faktorer som angetts på ett icke uttömmande sätt av generaladvokaten Lenz.(106)
107. Den första av de kriterier som räknas upp i begäran om förhandsavgörande angår den omständigheten att den domstol vid vilken talan först väckts är belägen i en medlemsstat där förfarandet statistiskt sett tar mycket längre tid än i den domstol där den andra talan väcktes. Enligt min uppfattning kan en sådan allmän bedömning av domstolsväsendet i en annan medlemsstat inte göra det möjligt att göra avsteg från tillämpningen av artikel 28.1 i förordning nr 44/2001(107), med hänsyn till den princip om likvärdighet mellan medlemsstaternas domstolsväsenden som ligger till grund för artikeln.
108. I en situation där den domstol där den andra talan väcktes i det konkreta fallet konstaterar att det första förfarande som inletts i en annan medlemsstat uppenbart har pågått orimligt länge, kan den domstolen däremot vara berättigad att dra slutsatsen att det i just detta fall inte är lämpligt att förklara målet vilande på grund av processgemenskap. Här kan det analogt anföras att domstolen redan har medgett i fråga om förordning nr 2201/2003 att den domstol där den andra talan väcktes efter rimlig väntetid på svar på frågor som den ställt kan fortsätta handläggningen av den där anhängiggjorda talan.(108)
109. Det andra kriteriet rör det fall där den domstol där den andra talan väcktes bedömer att lagstiftningen i den medlemsstat i vilken denna domstol själv är belägen ska tillämpas. Enligt min åsikt kan dock inte den domstol där den andra talan väcktes tillåtas att uttala sig vare sig om vilket lands lagstiftning som är tillämplig i sakfrågan i målet vid den domstol vid vilken talan först väckts eller huruvida den sistnämnda är behörig att tillämpa de berörda materiella rättsreglerna.(109)
110. Det tredje kriterium som tas upp, vilket uppenbarligen inspirerats av den vördnadsbjudande åldern hos de båda parterna i målet vid den nationella domstolen, rör den ena partens ålder. Det verkar uppenbart att denna individuella omständighet inte kan beaktas, i och med att de rättigheter och skyldigheter som ingår i tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 nästan undantagslöst är opersonliga till sin karaktär.(110)
111. Det fjärde och sista kriterium som tas upp i den sjunde frågan gäller utsikterna för att talan ska vinna framgång vid den domstol vid vilken talan först väckts. Jag invänder mot att den domstol där den andra talan väcktes på så sätt skulle kunna tillåtas att uttala sig i förväg om utgången av ett mål som är anhängigt vid en annan domstol. I och med att denna domstol varken har hört alla parter angående deras yrkanden inom ramen för det första förfarandet eller har delgetts den bevisning som dessa stödjer sig på, strider ett sådant agerande mot god rättskipning och mot den grundläggande rätten till en rättvis rättegång.
b) Prövning i samband med vilandeförklaring på grund av processgemenskap av ett eventuellt åsidosättande av en parts rätt till domstolsskydd (åttonde frågans andra del)
112. I den åttonde frågans andra del anmodas domstolen att besvara huruvida den domstol där den andra talan väcktes kan eller ska ta hänsyn till rätten för den kärande som väckt talan vid den att få tillgång till domstolsprövning inom ramen för tillämpningen av artikel 28 i förordning nr 44/2001, det vill säga när det föreligger processgemenskap mellan det mål som är anhängigt vid denna domstol och ett mål som är anhängigt vid en domstol i en annan medlemsstat.
113. På samma sätt som när det gäller den första delen av denna fråga finner jag det lämpligt att, även om den hänskjutande domstolen inte har preciserat föremålet för sin fråga, med hänsyn till omständigheterna i förevarande mål begränsa svaret till tolkningen av artikel 28.1 i förordningen. Den första situation som kommer att analyseras är därför den där den domstol där den andra talan väcktes avser att låta handläggningen av målet vila och inte avvisa talan.(111)
114. Enligt min åsikt kan skyddet för nämnda grundläggande rättighet spela en viktig roll vid tillämpningen av artikel 28.1 i förordningen. I motsats till vad som gäller i fråga om artikel 27.1, förfogar den domstol där den andra talan väcktes över ett utrymme för skönsmässig bedömning inom denna ram som gör det möjligt för den att försäkra sig om att den kärande som väckt talan vid den inte får sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 47 i stadgan åsidosatt,(112) om den beslutar att förklara målet vilande. Följaktligen anser jag att den åttonde frågans andra del ska besvaras jakande.
IV – Förslag till avgörande
115. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Oberlandesgericht München har ställt på följande sätt:
1) I första hand:
– Svaret på den tredje frågan: Artikel 22.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den exklusiva behörighet som denna bestämmelse ger när talan avser sakrätt i fast egendom, inbegriper en talan om fastställelse av att svaranden inte på ett giltigt sätt har utövat sin sakrättsligt förankrade förköpsrätt till en fastighet.
– Svaret på den fjärde frågan: Artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den domstol där den andra talan väcktes är skyldig att pröva om den själv är exklusivt behörig enligt artikel 22.1 i förordningen. Härav följer att den domstol vid vilken talan först väckts saknar behörighet och att en eventuell dom meddelad av denna domstol inte kan erkännas enligt artikel 35.1 i förordningen.
– Svaret på den sjunde frågan: Artikel 28.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den domstol där den andra talan väcktes, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänns genom denna bestämmelse, inte ska beakta överväganden av följande slag: att den domstol vid vilken talan först väckts är belägen i en medlemsstat där förfarandet statistiskt sett, och inte i det konkreta fallet, tar mycket längre tid än i den medlemsstat där den själv är belägen, att det enligt dess bedömning är lämpligt att tillämpa lagstiftningen i den medlemsstat där den själv är belägen, eller en parts ålder samt utsikterna för att den domstol vid vilken talan först väckts ska bifalla talan.
– Svaret på den åttonde frågans andra del: Artikel 28.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den domstol där den andra talan väcktes är skyldig att, inom ramen för sitt beslut angående vilandeförklaring enligt denna bestämmelse, ta hänsyn till rätten till ett effektivt domstolsskydd för den person som väckt den andra talan.
– Det saknas anledning att besvara de övriga frågorna.
2) I andra hand:
– Svaret på den första och den andra frågan: Begreppet ”målen gäller samma parter” i den mening som avses i artikel 27 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att det inte inbegriper situationer där två parter är svarande i målet vid den domstol vid vilken talan först väckts och är kärande respektive svarande i ett annat mål. Begreppet talan ”rörande samma sak” i den mening som avses i samma artikel ska tolkas så, att det inte inbegriper det fallet att två tvister ger upphov till olika yrkanden och grunder även om de har samma prejudiciella fråga gemensamt.
– Svaret på den femte frågan: Artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att det inte finns någon skyldighet för den domstol där den andra talan väcktes att, inom ramen för sitt beslut enligt denna bestämmelse, pröva en parts påstående om att den omständigheten att den andra parten har väckt talan vid den domstol vid vilken talan först väckts utgör rättsmissbruk.
– Svaret på den sjätte frågan: Artiklarna 27.1 och 28.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att tillämpningen av artikel 28.1 förutsätter att den domstol där den andra talan väcktes har fattat beslut om att artikel 27.1 inte ska tillämpas i det mål som är anhängigt där.
– Svaret på den åttonde tolkningsfrågans första del: Artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att det inte finns någon skyldighet för den domstol vid vilken den andra talan väckts att, inom ramen för sitt beslut angående vilandeförklaring enligt denna bestämmelse, ta hänsyn till rätten till ett effektivt domstolsskydd för den person som väckt den andra talan.