Language of document : ECLI:EU:T:2021:716

TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)

den 20 oktober 2021 (*)

”Personalmål – Tjänstemän – Disciplinärt förfarande – Artikel 266 FEUF – Administrativa utredningar – Principen om god förvaltning – Principen om opartiskhet – Talan om ogiltigförklaring och skadestånd”

I mål T‑220/20,

Petrus Kerstens, La Forclaz (Schweiz), företrädd av advokaten C. Mourato,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av B. Mongin och A.-C. Simon, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF om dels ogiltigförklaring av kommissionens skrivelse av den 27 mars 2017 genom vilken sökanden underrättades om att ett disciplinärt förfarande hade återupptagits och av beslutet av den 11 juli 2019 att ge honom en varning, dels ersättning för den skada som han lidit till följd av genomförandet och varaktigheten av tre disciplinära förfaranden,

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen),

sammansatt av ordföranden R. da Silva Passos samt domarna V. Valančius (referent) och L. Truchot,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 22 april 2021,

följande

Dom

 Bakgrunden till tvisten

1        Sökanden, Petrus Kerstens, är tidigare tjänsteman vid Europeiska kommissionen. Han arbetade vid Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO), där han var enhetschef mellan åren 2003 och 2011, och därefter som rådgivare vid generaldirektoratet (GD) för personal och säkerhet. Sedan den 1 april 2016 är han pensionerad.

2        För det första upprättade sökanden, den 20 juli 2012, inom ramen för en tvist mellan sökanden och kommissionen, en intern skrivelse, med anledning av vilken kommissionen beslutade att inleda ett disciplinärt förfarande med referensnummer CMS 12/063, med motiveringen att denna skrivelse innehöll uttalanden som ansågs vara förolämpande. Detta förfarande ledde till antagandet av beslutet av den 15 april 2014 genom vilket sökanden gavs en reprimand (nedan kallat beslutet av den 15 april 2014).

3        Genom dom av den 18 mars 2016, Kerstens/kommissionen (F‑23/15, EU:F:2016:65), ogillade Europeiska unionens personaldomstol talan mot beslutet av den 15 april 2014.

4        Sökanden överklagade denna dom. Tribunalen biföll överklagandet genom dom av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen (T‑270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74).

5        Tribunalen påpekade i punkterna 62–70 i domen av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen (T‑270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74), att det disciplinära förfarandet CMS 12/063 hade inletts utan att någon föregående administrativ utredning hade genomförts, utan att sökanden dessförinnan hade hörts och utan att en utredningsrapport hade upprättats i vederbörlig ordning efter en sådan utredning, i strid med de skyldigheter som åligger kommissionen. I punkterna 88 och 89 i nämnda dom drog tribunalen därav slutsatsen att det disciplinära förfarandet, som tillsättningsmyndigheten borde ha inlett på grundval av en sådan utredning och en rapport som hade avslutat den och efter att ha hört sökanden, hade påverkats väsentligt av dessa åsidosättanden, varför det inte kunde uteslutas att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om tillämpliga bestämmelser hade iakttagits och om sökanden hade hörts. Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen beslutet av den 15 april 2014.

6        Genom en skrivelse av den 6 april 2017 underrättade tillsättningsmyndigheten sökanden om att den, för att följa domen av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen (T‑270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74), hade instruerat kommissionens utrednings- och disciplinbyrå (IDOC) att dels återuppta det disciplinära förfarandet CMS 12/063 från början och under ett nytt CMS‑nummer, dels från sökandens personalakt dra tillbaka den reprimand som sökanden hade getts genom beslutet av den 15 april 2014.

7        Den 18 april 2017 ingav sökanden ett klagomål mot tillsättningsmyndighetens skrivelse av den 6 april 2017.

8        Tillsättningsmyndigheten avslog klagomålet den 25 juli 2017.

9        För det andra beslutade tillsättningsmyndigheten den 7 september 2015, på grund av misstankar om utlämnande av konfidentiella uppgifter till en mottagare utanför institutionen, att inleda ett annat disciplinärt förfarande mot sökanden, med referensnummer CMS 15/017. Disciplinnämnden avgav den 7 april 2016 ett motiverat yttrande, i vilket den fann att sökanden inte hade iakttagit sin lojalitetsplikt och att det var motiverat att vidta en disciplinåtgärd med ekonomiska följder. På grund av sökandens överklagande av domen av den 18 mars 2016, Kerstens/kommissionen (F-23/15, EU:F:2016:65), beslutade tillsättningsmyndigheten emellertid att vilandeförklara det disciplinära förfarandet i avvaktan på utgången av överklagandet och underrättade sökanden om detta genom en skrivelse av den 19 september 2016.

10      Genom en skrivelse av den 27 mars 2017 underrättade kommissionen sökanden om att det disciplinära förfarandet CMS 15/017 hade återupptagits till följd av domen av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen (T‑270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74), och att kommissionen, med hänsyn till att IDOC inte hade genomfört någon administrativ utredning innan sökanden hördes i enlighet med artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), hade instruerat IDOC att återuppta det disciplinära förfarandet i det skede i vilket detta fel hade begåtts. Det rörde sig här om samma fel som tribunalen fastställde hade begåtts i förfarandet CMS 12/063. Det klagomål som sökanden ingav den 18 april 2017 mot denna skrivelse avslogs av tillsättningsmyndigheten den 25 juli 2017.

11      Den 10 november 2017 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av nämnda skrivelse av den 27 mars 2017 och mot den ovan i punkt 6 nämnda skrivelsen av den 6 april 2017. Genom beslut av den 26 juni 2018, Kerstens/kommissionen (T‑757/17, ej publicerat, EU:T:2018:391), slog tribunalen fast att de angripna skrivelserna inte utgjorde rättsakter som gick någon emot, eftersom de skulle kvalificeras som förberedande rättsakter i pågående disciplinära förfaranden. Detta beslut fastställdes efter överklagande genom beslut av den 22 januari 2019, Kerstens/kommissionen (C‑577/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:129).

12      För det tredje inledde tillsättningsmyndigheten den 27 september 2016 ytterligare ett disciplinärt förfarande mot sökanden, med referensnummer CMS 16/009, avseende ”beteenden som inte är förenliga med tjänsteföreskrifterna” vilka sökanden hade gjort sig skyldig till gentemot medlemmar i administrationen inom ramen för disciplinförfarandet CMS 15/017.

13      Genom en skrivelse av den 21 juni 2017 översände IDOC utredningsuppdragen i förfarandena CMS 15/017 (nu CMS 17/009) och i CMS 12/063 (nu CMS 17/010) till sökanden. På begäran av sökanden sköts hörandet av honom inom ramen för dessa förfaranden och inom ramen för förfarandet CMS 16/009 upp vid flera tillfällen. Den 4 april 2018 delgav IDOC sökanden en skrivelse i vilken byrån redogjorde för de anklagelser som riktades mot sökanden och anmodade honom att inkomma med synpunkter inom tio dagar. Rapporten från den administrativa utredningen överlämnades till generaldirektoratet (GD) för personal och säkerhet den 1 augusti 2018. Sökanden hördes den 28 januari 2019.

14      Genom beslut av den 11 juli 2019 (nedan kallat det angripna beslutet), genom vilket förfarandena CMS 16/009, CMS 17/009 och CMS 17/010 avslutades, konstaterade tillsättningsmyndigheten att sökandens beteende utgjorde ett åsidosättande av artiklarna 11, 12 och 17 i tjänsteföreskrifterna. Tillsättningsmyndigheten beslutade emellertid att inte inleda ett disciplinärt förfarande mot honom och utfärdade en varning enligt artikel 3.1 b i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

15      Sökanden ingav den 29 augusti 2019 ett klagomål mot detta beslut. Klagomålet avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 19 december 2019.

 Förfarandet och parternas yrkanden

16      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 16 april 2020.

17      Den skriftliga delen av förfarandet avslutades den 4 november 2020.

18      Den 30 november 2020 begärde sökanden, med stöd av artikel 106 i tribunalens rättegångsregler, att en förhandling skulle hållas.

19      På förslag av referenten biföll tribunalen (sjunde avdelningen) sökandens begäran och inledde den muntliga delen av förfarandet.

20      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 22 april 2021.

21      Sökanden yrkar att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet och tillsättningsmyndighetens skrivelse av den 27 mars 2017 genom vilken sökanden informerades om att förfarandet CMS 15/017 (nu CMS 17/009) hade återupptagits,

–        förplikta kommissionen att betala 30 000 euro till sökanden som ersättning för den ideella skada han anser sig ha lidit, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

22      Kommissionen har i huvudsak yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan i sin helhet, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Yrkandena om ogiltigförklaring

23      Det ska inledningsvis erinras om att tribunalen, genom beslutet av den 26 juni 2018, Kerstens/kommissionen (T‑757/17, ej publicerat, EU:T:2018:391), redan har slagit fast att skrivelsen av den 27 mars 2017 inte utgör en rättsakt som går någon emot. Yrkandet om ogiltigförklaring av denna skrivelse kan således inte tas upp till sakprövning.

24      Sökanden har anfört tre grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Som första grund har han gjort gällande att artikel 266 FEUF har åsidosatts genom att kommissionen vidtog olämpliga åtgärder för att följa domen av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen (T‑270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74), avseende beslutet av den 15 april 2014 att ge honom en reprimand inom ramen för disciplinförfarandet CMS 12/063 (nu CMS 17/010), samt att kommissionen har åsidosatt principen ne bis in idem. Som andra grund har sökanden åberopat ett åsidosättande av artikel 266 FEUF, principen om god förvaltningssed, i vilken skyldigheten att handlägga ärendena opartiskt och rättvist ingår, principen om oskuldspresumtion och rätten till försvar. Som tredje grund har sökanden slutligen gjort gällande att artikel 266 FEUF, förfarandereglerna för administrativa utredningar och disciplinära förfaranden, rätten till försvar och motiveringsskyldigheten har åsidosatts.

25      Tribunalen anser att det är lämpligt att först pröva den andra grunden.

26      Inom ramen för denna grund har sökanden gjort gällande att varje nytt disciplinärt förfarande ska erbjuda garantier för opartiskhet och rättvisa, vilket krävs enligt principen om god förvaltningssed i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Sökanden har understrukit att principen om opartiskhet har en dubbel dimension, nämligen en subjektiv och en objektiv sådan, vilket innebär att den disciplinära myndigheten, å ena sidan, genom sitt uppträdande inte får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar och, å andra sidan, ska vara objektivt opartisk genom att tillhandahålla tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel.

27      Enligt sökanden fick återupptagandet av de disciplinära förfarandena i förevarande fall till följd att samma administrativa myndigheter och samma ansvariga, i strid med de principer som anges ovan i punkt 26, gjorde en ny prövning av ärenden som de redan hade behandlat.

28      Sökanden har vidare hävdat att tillsättningsmyndigheten åsidosatte sin skyldighet att vara objektivt opartisk genom att samla de tre disciplinära förfarandena CMS 12/063 (nu CMS 17/010), CMS 15/017 (nu CMS 17/009) och CMS 16/009 i syfte att genomföra en enda utredning. Detta tillvägagångssätt är ett uttryck för tillsättningsmyndighetens vilja att öka kostnaderna för sökanden och låta förfarandet CMS 12/063 (nu CMS 17/010) granskas av en disciplinnämnd. Enligt sökanden genomfördes de tre administrativa utredningarna separat och det var först vid avslutandet av dessa utredningar som de tre rapporterna fogades som bilagor till IDOC:s enda slutrapport.

29      Sökanden har slutligen påpekat att den utredningsansvarige inom IDOC för de två disciplinära förfarandena CMS 12/063 (nu CMS 17/010) och CMS 15/017 (nu CMS 17/009) är den person som anmälde de omständigheter som undersöktes inom ramen för det sistnämnda förfarandet. Sökanden har ifrågasatt huruvida denna person och generaldirektören för generaldirektoratet (GD) för personal och säkerhet, som är inblandad i flera förfaranden som berör honom, är subjektivt opartiska. Sökanden har även ifrågasatt huruvida det samlade utredningsförfarandet kan anses vara objektivt opartiskt med hänsyn till att nämnda anmälare deltog i utredningen såsom ansvarig för genomförandet av densamma.

30      Kommissionen har gjort gällande att de tre disciplinära förfarandena avseende sökanden samlades av processekonomiska skäl. Enligt kommissionen har IDOC och tillsättningsmyndigheten genom detta inte försökt förvärra sökandens situation eller handla till nackdel för honom, utan tvärtom tillåtit att han blir föremål för en enda varning för samtliga omständigheter som ligger till grund för dessa tre förfaranden.

31      Kommissionen har, vad gäller ifrågasättandet av opartiskheten hos den utredningsansvarige och generaldirektören för generaldirektoratet (GD) för personal och säkerhet, hävdat att sökanden endast har framfört anspelningar och farhågor som inte går att kontrollera. Detsamma gäller enligt kommissionen för ifrågasättandet av om utredningsförfarandet kan anses vara opartiskt med hänsyn till att den som hade anmält de faktiska omständigheter som låg till grund för utredningen CMS 15/017 (nu CMS 17/009) deltog i utredningen såsom ansvarig för densamma.

32      Det ska erinras om att artikel 41 i stadgan, som enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga värde som fördragen, föreskriver en rätt till god förvaltning. Denna rättighet innebär enligt artikel 41.1 i stadgan bland annat att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt av unionens institutioner, organ och byråer.

33      Enligt rättspraxis är administrationen, enligt principen om god förvaltningssed, skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet och att inhämta alla uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den ska kunna utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning samt säkerställa att de förfaranden som den genomför fungerar väl och är effektiva (se dom av den 26 september 2014, B&S Europe/kommissionen, T‑222/13, ej publicerad, EU:T:2014:837, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

34      Det ska även erinras om att kravet på opartiskhet omfattar dels subjektiv opartiskhet, det vill säga ingen av de av institutionens medlemmar som handhar ärendet får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, dels objektiv opartiskhet, det vill säga att institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel (se dom av den 7 november 2019, ADDE/parlamentet, T‑48/17, EU:T:2019:780, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Vid prövningen av huruvida ett kollegialt förfarande är opartiskt är den omständigheten att tvivel om opartiskhet endast berör en person inom ett kollegialt organ inte nödvändigtvis avgörande, med hänsyn till att denna person kan ha utövat ett avgörande inflytande vid överläggningarna (dom av den 7 november 2019, ADDE/parlamentet, T‑48/17, EU:T:2019:780, punkt 58).

35      Vad gäller den subjektiva opartiskheten följer det av rättspraxis att sådan opartiskhet presumeras till dess att motsatsen bevisats (se dom av den 27 november 2018, Mouvement pour une Europe des nations et des libertés/parlamentet, T‑829/16, EU:T:2018:840, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

36      Det ska i detta hänseende erinras om att sökanden i förevarande fall inte har lagt fram någon bevisning som ger anledning att betvivla att utredningsförfarandet var subjektivt opartiskt.

37      Vad gäller en utrednings objektiva opartiskhet har tribunalen redan medgett att sådan opartiskhet inte föreligger när det har visats att en av utredarna, innan utredningen inleds, har fått kännedom om de faktiska omständigheter som var föremål för utredningen, genom att personligen ha rådfrågats av en klagande, och den berörda institutionen skulle ha kunnat utse en person som inte hade någon förhandsinformation om omständigheterna och som således inte skulle ha kunnat inge legitima tvivel i fråga om vederbörandes opartiskhet med avseende på den andra parten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2019, UZ/parlamentet, T‑47/18, överklagad, EU:T:2019:650, punkterna 51–56).

38      I förevarande fall är det utrett att den person som var ansvarig för genomförandet av den samlade utredning som hade inletts för de tre förfarandena CMS 16/009, CMS 15/017 (nu CMS 17/009) och CMS 12/063 (nu CMS 17/010) var den person som hade anmält de faktiska omständigheter som var föremål för förfarandet CMS 15/017 (nu CMS 17/009), det vill säga enhetschefen för HR IDOC 1.

39      Det är vidare utrett att nämnda anmälare, i egenskap av person med uppgift att leda den samlade utredningen för de tre disciplinära förfarandena, senare kunde ha en aktiv roll i genomförandet av utredningen inom ramen för förfarandet CMS 15/017 (nu CMS 17/009). Genom en skrivelse av den 21 juni 2017 meddelade nämligen denna person sökanden att hon den 1 juni 2017 hade fått i uppdrag att leda utredningen och utsåg två utredare för detta ändamål. Dessutom undertecknades den slutliga utredningsrapporten av denna person, vilket visar att hon faktiskt deltog i utredningen.

40      Kommissionen medgav vid förhandlingen att även om denna persons aktiva roll inte var exakt fastställd hade hon, i egenskap av ansvarig för uppföljningen, kvaliteten och fullständigheten av den aktuella utredningen, möjlighet att ingripa i samband med mottagandet av utkastet till utredningsrapporten.

41      På samma sätt har det redan slagits fast att en utredare utövar sina utredningsbefogenheter under överinseende av den som ansvarar för den administrativa utredningen, vilken kan ge utredaren instruktioner (dom av den 5 oktober 2020, Broughton/Eurojust, T‑87/19, ej publicerad, EU:T:2020:464, punkt 70). Av detta följer att uppdraget som ansvarig person för en administrativ utredning inte är begränsat till en passiv roll utan alltid ger personen i fråga möjlighet att ingripa i en pågående utredning.

42      Den aktuella situationen, som kännetecknas av de personers identitet som fastställs i punkt 38 ovan, innebar således en objektiv risk för att den person som var ansvarig för genomförandet av den samlade utredningen kan ha haft förutfattade meningar om sökandens inblandning i de gärningar som han anklagades för inom ramen för förfarandet CMS 15/017 (nu CMS 17/009) redan innan utredningen ägde rum. Med hänsyn särskilt till nämnda persons roll i utredningens genomförande och det inflytande hon kan ha haft på innehållet i utredningens slutrapport, finner tribunalen att en sådan situation kan ge upphov till berättigade tvivel hos sökanden vad gäller frågan om huruvida utredningen var objektivt opartisk. Enligt domstolens praxis är tribunalen inte skyldig att kontrollera huruvida den som är ansvarig för genomförandet av den samlade utredningen faktiskt hade förutfattade meningar om sökanden, eftersom det räcker att det föreligger legitima tvivel som inte kan skingras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2019, August Wolff och Remedia/kommissionen, C‑680/16 P, EU:C:2019:257, punkt 37).

43      Under dessa omständigheter har sökanden fog för uppfattningen att kommissionen inte organiserade det utredningsförfarande som genomfördes i samband med återupptagandet av de tre disciplinära förfarandena på ett sådant sätt att han gavs tillräckliga garantier för att detta förfarande var objektivt opartiskt. Denna omständighet innebär att det disciplinära förfarandet i sin helhet blir ogiltigt.

44      Det framgår emellertid av fast rättspraxis att för att ett fel i förfarandet ska kunna motivera en ogiltigförklaring av en rättsakt krävs det att förfarandet utan denna oegentlighet hade kunnat leda till ett annat resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen, T‑270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

45      Vid denna prövning ska samtliga omständigheter i det enskilda fallet beaktas, särskilt invändningarnas karaktär och omfattningen av de förfarandefel som begåtts i förhållande till de garantier som tjänstemannen har kunnat åtnjuta (dom av den 15 april 2015, Pipiliagkas/kommissionen, F-96/13, EU:F:2015:29, punkt 65).

46      Det disciplinära förfarande som fastställs i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna ska genomföras i två faser. Den första fasen består av en opartisk administrativ utredning, som inleds genom ett beslut som fattas av tillsättningsmyndigheten, som följs av upprättandet av en utredningsrapport och avslutas efter det att den berörda personen har hörts om de faktiska omständigheter som lagts denne till last genom slutsatserna från denna rapport. Den andra fasen består av det disciplinära förfarandet i egentlig mening som inleds av tillsättningsmyndigheten på grundval av denna utredningsrapport och består antingen i att ett disciplinärt förfarande inleds utan samråd med disciplinnämnden eller i att ärendet hänskjuts till den nämnden, på grundval av en rapport som upprättats av tillsättningsmyndigheten med beaktande av slutsatserna från utredningen och de synpunkter som lämnats av den berörda personen med avseende på denna utredning.

47      Av detta följer att den administrativa utredningen har en viktig roll och kan påverka det disciplinära förfarandet. Det är nämligen på grundval av denna utredning och på vad som framkommer när den berörde tjänstemannen hörs som tillsättningsmyndigheten bedömer, för det första, huruvida ett disciplinärt förfarande ska inledas, för det andra huruvida detta förfarande i förekommande fall ska leda till att ärendet hänskjuts till disciplinnämnden och, för det tredje, när den inleder förfarandet vid disciplinnämnden, de faktiska omständigheter som hänskjutits till disciplinnämnden.

48      Det kan följaktligen inte uteslutas att denna administrativa utredning, om den hade genomförts med fullständig opartiskhet, hade kunnat leda till en annan bedömning av de faktiska omständigheterna och således till andra följder (dom av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen, T‑270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74, punkt 82).

49      Under dessa omständigheter kunde sökanden hysa legitima tvivel vad gäller frågan om huruvida utredningen var objektivt opartisk och, följaktligen, om de disciplinära förfarandena mot honom var objektivt opartiska.

50      Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser den andra grunden och det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunder som sökanden har åberopat.

 Yrkandena om skadestånd

51      Sökanden har yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att till honom utge ett belopp på totalt 30 000 euro som ersättning för den ideella skada som han anser sig ha lidit. Han har gjort gällande att de tre disciplinära förfarandena i fråga, vilka har pågått i nästan åtta, sex respektive fyra år, har orsakat honom stress och hälsoproblem. Han har dessutom hävdat att de skadade hans anseende och heder, fast hans karriär varit oklanderlig fram till dess att förfarandena inleddes.

52      Kommissionen har bestritt sökandens argument och yrkat att skadeståndsyrkandet ska ogillas.

53      Det ska erinras om att det framgår av fast rättspraxis i personalmål att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda agerandet och den åberopade skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1994, kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 42, och dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T‑143/09 P, EU:T:2010:531, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Dessa tre villkor är kumulativa vilket innebär att om ett av dem inte är uppfyllt, föreligger inte skadeståndsskyldighet för unionen (se dom av den 26 oktober 2017, Paraskevaidis/Cedefop, T‑601/16, EU:T:2017:757, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

54      Även om det skulle visa sig styrkt att en institution eller ett unionsorgan har begått ett fel, uppstår skadeståndsansvar för unionen följaktligen endast om sökanden kan visa att han eller hon verkligen lidit en skada (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2017, Paraskevaidis/Cedefop, T‑601/16, EU:T:2017:757, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

55      Det ska även erinras om att det följer av fast rättspraxis att ogiltigförklaringen av en rättsstridig rättsakt i sig kan utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som orsakats av rättsakten i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 1987, Hochbaum och Rawes/kommissionen, 44/85, 77/85, 294/85 och 295/85, EU:C:1987:348, punkt 22, och dom av den 9 november 2004, Montalto/rådet, T‑116/03, EU:T:2004:325, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

56      Ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt kan emellertid inte i sig utgöra tillräcklig gottgörelse när sökanden visar att han eller hon har lidit en ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring (se dom av den 19 november 2009, Michail/kommissionen, T‑49/08 P, EU:T:2009:456, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

57      I förevarande fall kan det konstateras att den ideella skada som sökanden har gjort gällande är en direkt följd av rättsstridigheten i det utredningsförfarande som inleddes vid återupptagandet av de tre disciplinära förfarandena i fråga.

58      Även om sökanden har påstått att nämnda förfaranden, på grund av deras varaktighet, har orsakat honom stress och hälsoproblem och att förfarandena har skadat hans anseende och heder, har han inte till stöd för sina påståenden anfört någon precis omständighet som kan styrka att en sådan skada verkligen föreligger.

59      Tribunalen anser därför att all ideell skada som sökanden kan ha lidit gottgörs på ett lämpligt och tillräckligt sätt genom att det angripna beslutet ogiltigförklaras.

60      Skadeståndsyrkandet ska således ogillas.

61      Av det ovan anförda följer att talan ska bifallas såvitt den avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet och ogillas i övrigt.

 Rättegångskostnader

62      Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare ska ersätta en del av en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

63      Eftersom talan delvis har bifallits, anser tribunalen att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att sökanden bär en tredjedel av sina rättegångskostnader, medan kommissionen ersätter återstoden av sökandens rättegångskostnader. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

följande:

1)      Kommissionens beslut av den 11 juli 2019 att ge Petrus Kerstens en varning ogiltigförklaras.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta två tredjedelar av Petrus Kerstens rättegångskostnader.

da Silva Passos

Valančius

Truchot

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 20 oktober 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: franska.