TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 7 december 2017 (*)
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Mord på en tjänsteman och hans maka – Regel om att det i fråga om skadestånd ska råda överensstämmelse mellan begäran, klagomål och talan – Skyldighet att säkerställa skydd för personal i unionens tjänst – Orsakssamband – Ekonomisk skada – Solidariskt ansvar – Beaktande av de förmåner som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna – Ideell skada – En institutions ansvar för den ideella skada en avliden tjänsteman har lidit – En institutions ansvar för den ideella skada en avliden tjänstemans rättsinnehavare har lidit”
I mål T‑401/11 P‑RENV‑RX,
Stefano Missir Mamachi di Lusignano, Shanghai (Kina), och övriga klagande vars namn anges i bilaga till denna dom,(1) företrädda av advokaterna F. Di Gianni, G. Coppo och A. Scalini,
klagande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av G. Gattinara och D. Martin, båda i egenskap av ombud,
motpart,
angående ett överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 12 maj 2011 i mål Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F‑50/09, REUP, EU:F:2011:55), med yrkande om upphävande av denna dom,
meddelar
TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden),
sammansatt av ordföranden M. Jaeger (referent) samt domarna S. Frimodt Nielsen och S. Papasavvas,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Dom(2)
1 Förevarande förfarande har inletts till följd av domstolens dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (C‑417/14 RX–II, EU:C:2015:588) (nedan kallad domen avseende omprövning). I nämnda dom konstaterade domstolen att dom av den 10 juli 2014, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:C:2014:625) (nedan kallad domen i målet om överklagande), som rörde ett överklagande av dom av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F‑50/09, EU:F:2011:55) (nedan kallad domen i första instans), påverkar unionsrättens enhetlighet, varför den delvis upphävde domen i målet om överklagande och återförvisade målet till tribunalen.
Bakgrund till tvisten
2 Alessandro Missir Mamachi di Lusignano (nedan kallad Alessandro Missir Mamachi) mördades tillsammans med sin maka den 18 september 2006 i Rabat (Marocko), där han skulle tillträda en tjänst som politisk och diplomatisk rådgivare vid Europeiska gemenskapernas kommissions delegation. Mordet begicks i ett möblerat hus som hyrdes av denna delegation åt Alessandro Missir Mamachi, hans hustru och deras fyra barn.
3 Till följd av denna händelse anförtroddes barnens farfar Livio Missir Mamachi di Lusignano (nedan kallad Livio Missir Mamachi) och deras farmor vårdnaden om barnen.
4 Kommissionen utbetalade bland annat ett engångsbelopp på 414 308,90 euro till Alessandro Missir Mamachis barn, i egenskap av arvtagare, som dödsfallsersättning enligt artikel 73 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) samt ett belopp på 76 628,40 euro, med anledning av Alessandro Missir Mamachis makas död, i enlighet med artikel 25 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna. Kommissionen beviljade dessutom de fyra barnen barnpension enligt artikel 80 i tjänsteföreskrifterna och utbildningstillägg enligt bilaga VII till tjänsteföreskrifterna med verkan från den 1 januari 2007.
5 I skrivelse av den 25 februari 2008 till kommissionen förklarade sig Livio Missir Mamachi missnöjd med de belopp som betalats ut till hans barnbarn. Eftersom det beslut kommissionen fattade med anledning av denna skrivelse inte var tillfyllest, anförde han genom skrivelse av den 10 september 2008 klagomål mot beslutet med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Han hävdade i detta klagomål att kommissionen var skadeståndsansvarig för det fel denna hade begått genom att åsidosätta skyldigheten att skydda sin personal. Han gjorde även gällande att kommissionen är skadeståndsansvarig även om det skulle visa sig att denna inte begått något fel och, i andra hand, att kommissionen åsidosatt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken Europeiska gemenskaperna är skyldiga att solidariskt ersätta den skada som någon av deras anställda har orsakats av tredje man.
6 Kommissionen avslog klagomålet genom beslut av den 3 februari 2009.
Domen i första instans
7 Livio Missir Mamachi väckte talan vid Europeiska unionens personaldomstol. Han hävdade att kommissionen hade åsidosatt skyldigheten att skydda sin personal. I nämnda talan yrkades dels ogiltigförklaring av beslutet av den 3 februari 2009 om avslag på hans klagomål, dels ersättning för 1) den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachis barn lidit personligen, 2) den ideella skada som dessa barn lidit personligen, 3) den ideella skada som Livio Missir Mamachi lidit personligen i egenskap av far till Alessandro Missir Mamachi, och 4) den ideella skada som Alessandro Missir Mamachi lidit, varvid ersättningen ska gå till hans barn som arvtagare till honom.
8 I domen i första instans ogillade personaldomstolen nämnda talan, vad avser yrkandena om ersättning för ekonomisk skada, och avvisade talan, vad avser yrkandena om ersättning för ideell skada.
9 Vad avser den ekonomiska skadan fann personaldomstolen att kommissionen begått fel som gör den skadeståndsansvarig genom att åsidosätta sin skyldighet att säkerställa skydd för Alessandro Missir Mamachi. Personaldomstolen ansåg att orsakssambandet mellan kommissionens skadeståndsgrundande fel och den påstådda förmögenhetsskadan är uppenbart. Därefter förklarade personaldomstolen att det återstod att bedöma mördarens del av ansvaret för skadan.
10 Med beaktande av de två skador som Livio Missir Mamachi åberopat, det vill säga dubbelmordet och förlusten av en chans att överleva, och omständigheten att den andra skadan är mindre omfattande än den första, förklarade personaldomstolen i punkt 197 i domen i första instans att kommissionen är ansvarig för 40 procent av de skador som lidits.
11 Vad avser förmögenhetsskadans omfattning ansåg personaldomstolen i punkt 200 i domen i första instans, att den ekonomiska skada som hänger samman med den inkomstförlust som ska beaktas i förevarande mål uppgår till 3 000 000 euro.
12 Personaldomstolen erinrade i punkt 201 i domen i första instans om att kommissionen ska ersätta 40 procent av denna skada, det vill säga 1 200 000 euro. Personaldomstolen påpekade därefter i punkt 202 i domen att det belopp som kommissionen redan utgett, och fortsatt kommer att utge, till rättsinnehavarna är ett belopp som är högre än de förmåner som normalt föreskrivs i tjänsteföreskrifterna, och ligger i närheten av 1 400 000 euro, samt att detta belopp kan komma att öka till 2 400 000 euro, om de aktuella förmånerna fortsätter att utbetalas till dess att vart och ett av de fyra barnen fyllt 26 år. Personaldomstolen konstaterade därför i punkt 203 i domen i första instans att kommissionen redan fullt ut ersatt den ekonomiska skada den är skyldig att ersätta.
13 Personaldomstolen förklarade av ovan angivna skäl, i punkt 205 i domen i första instans, att även om talan skulle vinna bifall såvitt avser denna grund, så kan personaldomstolen inte bifalla Livio Missir Mamachis yrkanden om ersättning för den ekonomiska skada som har lidits.
14 Livio Missir Mamachi överklagade domen i första instans.
Domen i målet om överklagande
15 I domen i målet om överklagande prövade tribunalen på eget initiativ personaldomstolens behörighet att avgöra målet i första instans. Tribunalen gjorde härvid bland annat åtskillnad mellan, å ena sidan, den skada som Alessandro Missir Mamachi lidit, och, å andra sidan den skada som hans barn samt Livio Missir Mamachi lidit.
16 Vad avsåg den ekonomiska och ideella skada Livio Missir Mamachi och Alessandro Missir Mamachis barn lidit förklarade tribunalen att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara sig behörig att pröva målet i den del som rör yrkandena om ersättning för dessa skador, och att denna aspekt av målet därför skulle återförvisas till tribunalen, för avgörande i första instans.
17 Vad avsåg den ideella skada Alessandro Missir lidit och för vilken Livio Missir Mamachi yrkade ersättning för barnens räkning förklarade tribunalen till att börja med att personaldomstolen var behörig att pröva detta yrkade, varefter den konstaterade att personaldomstolen, genom att bifalla den invändning om rättegångshinder som kommissionen anfört som grund för avvisning av detta yrkande, på ett felaktigt sätt hade tillämpat regeln om att det ska råda överensstämmelse mellan begäran om skadestånd och klagomålet mot avslaget på denna begäran.
Domen avseende omprövning
18 På förslag av förste generaladvokaten beslutade domstolen att ompröva domen i målet om överklagande. I domen avseende omprövning upphävde domstolen, för det första, domen i målet om överklagande vad gäller behörighetsfördelningen mellan tribunalen och personaldomstolen och förklarade, för det andra, att denna dom ska anses slutgiltig i den del som tribunalen förklarat att personaldomstolen i domen i första instans gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bifalla kommissionens första invändning om rättegångshinder och därför avvisa yrkandet om ersättning för den ideella skada som Alessandro Missir Mamachi lidit, och återförvisade, för det tredje, målet till tribunalen för att denna ska avgöra de olösta frågorna.
Återförvisningsförfarandet vid tribunalen och parternas yrkanden
19 Till följd av återförvisningen till tribunalen ska denna, såsom påpekas i punkt 18 ovan, pröva de grunder som inte prövats i domen i målet om överklagande.
20 I enlighet med artikel 222.1 i tribunalens rättegångsregler ingav Livio Missir Mamachi och kommissionen den 12 oktober 2015 sina skriftliga yttranden avseende vilka konsekvenser för tvistens lösning som kan dras av domen i målet avseende omprövning.
21 Livio Missir Mamachi har återupprepat sina yrkanden från det mål som avgjordes genom domen i målet om överklagande, det vill säga att tribunalen ska
– upphäva domen i första instans och
– förplikta kommissionen att till Alessandro Missir Mamachis arvtagare betala 3 975 329 euro som ersättning för den förmögenhetsskada de lidit,
– förklara att talan om ersättning för ideell skada kan upptas till sakprövning och därefter förplikta kommissionen att
– till nämnda arvtagare betala 250 000 euro som ersättning för den ideella skada som brottsoffret led i samband med att han mördades och 1 276 512 euro som ersättning för den ideella skada som barnen till brottsoffret lidit i egenskap av vittnen till mordet, och
– till honom personligen betala 212 752 euro som ersättning för den ideella skada han lidit som far till brottsoffret,
– förplikta kommissionen att betala den kompensationsränta och dröjsmålsränta som förfallit under mellantiden, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
22 Kommissionen har också vidhållit sina yrkanden i svaromålet som den ingav den 16 december 2011 i det mål som avgjordes genom domen i målet om överklagande, nämligen att tribunalen ska
– återförvisa målet till personaldomstolen i enlighet med artikel 13.1 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol uteslutande vad avser den ideella skada Alessandro Missir Mamachi led mellan angreppet på honom och hans död,
– avvisa alternativt ogilla överklagandet och
– förplikta Livio Missir Mamachi att ersätta rättegångskostnaderna.
23 I skrivelse som sändes till tribunalens kansli den 11 december 2015 underrättade Livio Missir Mamachis ombud tribunalen om att denne avlidit och angav att hans arvtagare, det vill säga Anne Sintobin (hans maka), Stefano Missir Mamachi di Lusignano (hans son), Maria Missir Mamachi di Lusignano (hans dotter), Carlo Missir Mamachi di Lusignano (Alessandro Missir Mamachis son, som blivit myndig under förfarandets gång) och Filiberto Missir Mamachi di Lusignano, Tommaso Missir Mamachi di Lusignanooch Giustina Missir Mamachi di Lusignano (Alessandro Missir Mamachis minderåriga barn, vilka företräds av Anne Sintobin), hade för avsikt att fortsätta förfarandet vid tribunalen. Vad avser den ideella skada som Alessandro Missir Mamachis fyra barn lidit preciserade Livio Missir Mamachis ombud att Carlo Missir Mamachi di Lusignano, numera myndig, agerar i eget namn och att Anne Sintobin blivit förmyndare för Alessandro Missir Mamachis tre minderåriga barn, i Livio Missir Mamachis ställe. Det framgår dessutom av handlingarna i målet att den 30 juli 2016 blev Giustina Missir Mamachi di Lusignano också myndig. Sökandena Anne Sintobin, Stefano Missir Mamachi di Lusignano, Maria Missir Mamachi di Lusignano, Carlo Missir Mamachi di Lusignano, Filiberto Missir Mamachi di Lusignano, Tommaso Missir Mamachi di Lusignano och Giustina Missir Mamachi di Lusignano har således olika ställning. Livio Missir Mamachis sju arvtagare agerar i eget namn vad avser ersättningen för ideell skada. Carlo Missir Mamachi di Lusignano och Giustina Missir Mamachi di Lusignano, som blivit myndiga under förfarandets gång, agerar också i eget namn vad gäller ersättningen för deras skador och vad gäller ersättningen för deras fars ideella skada, i egenskap av arvtagare till densamme. Filiberto Missir Mamachi di Lusignano och Tommaso Missir Mamachi di Lusignano, som är minderåriga, företräds av Anne Sintobin vad gäller ersättningen för deras ekonomiska och ideella skador och vad gäller ersättningen för deras fars ideella skada.
Rättslig bedömning
24 Klagandena har anfört tre grunder till stöd för överklagandet. I den första grunden görs gällande att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avvisa yrkandet om ersättning för den ideella skada Alessandro Missir Mamachis barn och Livio Missir Mamachi lidit. I den andra grunden hävdas att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att begränsa kommissionens ansvar till 40 procent. I den tredje grunden görs gällande att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att den ekonomiska skadan fullt ut ersatts genom förmånerna enligt tjänsteföreskrifterna.
[utelämnas]
Den andra grunden: Personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att begränsa kommissionens ansvar till 40 procent
51 Klagandena hävdar att personaldomstolen förpliktat kommissionen att betala en del av den ekonomiska skadan, trots att den borde ha förpliktats att betala hela skadan, i första hand, eller solidariskt, i andra hand. Denna grund sönderfaller i fyra delgrunder. De tre första delgrunderna rör kommissionens principalansvar och den fjärde delgrunden rör kommissionens solidariska ansvar.
52 Tribunalen kommer först att pröva de tre första delgrunderna.
Den andra grundens tre första delar, rörande kommissionens principalansvar
53 Vad rör den första delgrunden hävdar klagandena att personaldomstolens resonemang till stöd för att förklara att kommissionen inte är huvudansvarig är ologiskt och motsägelsefullt. Personaldomstolen har nämligen först slagit fast att det föreligger ett direkt och säkerställt orsakssamband mellan kommissionens skadeståndsgrundande fel och dubbelmordet, i punkt 183 i domen i första instans, för att sedan, i punkt 192 i nämnda dom, påstå att dubbelmordet inte var en ”omedelbar och oundviklig följd” av detta fel, varför kommissionen inte kunde anses vara fullt ansvarig och huvudansvarig.
54 Enligt kommissionen blandar klagandena ihop felet, orsakssambandet och konsekvenserna av kommissionens ansvar. I punkt 175 i domen i första instans har personaldomstolen slagit fast att det föreligger ett fel som består i att vissa säkerhetsåtgärder aldrig vidtogs av kommissionen. I punkt 183 i nämnda dom har personaldomstolen nöjt sig med att påstå att kommissionen skapat förutsättningar för att skadan kunde inträffa och att orsakssambandet således är fastställt. I punkterna 192 och 193 i domen i första instans har personaldomstolen vad avser kommissionens ansvar slagit fast att dubbelmordet inte var en omedelbar och oundviklig följd av felet, samtidigt som mördarens handlingar inte helt kan frita kommissionen från ansvar. Personaldomstolen har således på ett korrekt sätt undersökt villkoren för att kommissionen ska anses ansvarig, det vill säga felet och orsakssambandet, för att därefter dra sina slutsatser därav genom att fastställa kommissionens ansvar till 40 procent.
55 I den andra grundens andra del har klagandena hävdat att personaldomstolen, i punkt 192 i domen i första instans, gjort en felaktig bedömning av sambandet mellan kommissionens rättsstridiga beteende och dess konsekvenser. Den åtskillnad som personaldomstolen härvid, vad avser säkerhetsbristerna, har gjort mellan konsekvenser ”som normalt kan förutses” (stöld samt eventuellt fysiska hot mot de boende i huset) och konsekvenser som inte kan förutses (mord), på grund av deras allvar, strider mot Rabats överdomstols beskrivning av de faktiska omständigheterna i dess domar av den 20 februari och den 18 juni 2007. Denna åtskillnad är också ologisk och godtycklig, och den saknar rättsligt stöd, eftersom det framgår av i punkt 184 i domen i första instans att den risk som beaktats vad avser säkerheten för personalen vid delegationen, var hotet från terrorister, vilket är en risk som är mycket allvarligare än den risk som är förknippad med allmän brottslighet. Samma sak gäller således beslutet att begränsa kommissionens ersättningsansvar till att endast omfatta de konsekvenser som normalt kan förutses av en rättsstridig handling som kommissionen hålls ansvarig för, varvid viss allmän brottslighet inte beaktas. Enligt klagandena måste ett erkännande att kommissionen inte på ett korrekt sätt uppfyllt skyldigheten att skydda sin tjänsteman leda till slutsatsen att varje skada är en direkt och förutsebar följd av detta beteende.
56 Enligt kommissionen kan den andra grundens andra del inte upptas till sakprövning, eftersom klagandena i denna del bestrider personaldomstolens bedömning av de faktiska omständigheterna, däribland Rabats överdomstols beskrivning av motivet bakom den brottsliga gärningen, utan att klagandena gör gällande att personaldomstolen har missuppfattat bevisningen.
57 Kommissionen har i vilket fall som helst gjort gällande att personaldomstolen inte har missuppfattat bevisningen genom att förklara att motivet för Alessandro Missir Mamachi och hans makas mördare var stöld. Vad rör punkt 184 i domen i första instans har personaldomstolen där anslutit sig till klagandenas argument rörande terroristrisken för att avfärda kommissionens argument.
58 I övrigt har kommissionen understrukit att det är uppenbart att den inte orsakat Alessandro Missir Mamachi och hans makas död, eftersom de mördades av en tredje person. Personaldomstolen har således, i punkt 192 i domen i första instans, korrekt påpekat att dubbelmordet inte var en omedelbar och oundviklig följd av det av kommissionen begångna felet. Av rättspraxis framgår dessutom att den enda omständigheten att det olagliga beteendet utgjort ett nödvändigt villkor för att skadan skulle uppstå, i den meningen att den inte hade uppstått i annat fall, inte räcker för att styrka ett orsakssamband. Kommissionen har härvid åberopat dom av den 30 november 2011, Transnational Company ”Kazchrome” och ENRC Marketing/rådet och kommissionen (T-107/08, EU:T:2011:704, punkt 80). För att avgöra i vilken mån kommissionen kan hållas ansvarig borde personaldomstolen vidare, med tillämpning av den rättspraxis som anges i punkt 181 i domen i första instans, enligt vilken en skada kan ha flera orsaker, ha beaktat den omständigheten att morden begicks av en tredje person.
59 Vad avser bedömningen huruvida det kan anses förutsebart att en skada uppstår med hänsyn till en tredje persons troliga beteende är detta enligt kommissionen en bedömning som rör den bevisning som personaldomstolen har tagit del av och den kan således inte prövas i ett mål om överklagande.
60 Vad avser den andra grundens två första delar har kommissionen gjort gällande att för det fall tribunalen skulle anse att domskälen i domen i första instans är ologiska och osammanhängande, kan detta avhjälpas genom att förevarande överklagande ogillas med ändrade skäl. Kommissionen har härvid åberopat punkt 134 i dom av den 13 december 2006, É. R. m.fl./rådet och kommissionen (T-138/03, EU:T:2006:390), enligt vilken det, för att det ska anses föreligga ett orsakssamband, krävs att det klandrade agerandet är den säkra och direkta orsaken till den påstådda skadan och att det, när det agerande som påstås ha orsakat skadan består i en underlåtenhet att agera, är särskilt viktigt att med säkerhet slå fast att skadan verkligen har orsakats av den underlåtenhet som åberopas och inte av något annat agerande, som inte har åberopats mot den svarande institutionen. I förevarande fall anser kommissionen att orsakssambandet mellan felet, det vill säga underlåtenheten att vidta vissa säkerhetsåtgärder, och skadan har brutits, eftersom skadan orsakats av ett beteende som inte är det som kommissionen hålls ansvarig för. Kommissionen har därför hävdat att den inte kan hållas för ansvarig för dubbelmordet och att förevarande överklagande således ska ogillas.
61 Vad avser den tredje delgrunden har klagandena gjort gällande att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att de principer som går att utläsa ur rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1), och särskilt artikel 5.4 i nämnda direktiv, som föreskriver en möjlighet att minska arbetsgivarens ansvar vad avser händelser som har sin grund i främmande, onormala eller oförutsägbara omständigheter eller exceptionella händelser vars konsekvenser inte kan undvikas trots vederbörandes ansträngningar för att åtgärda situationen, kan utgöra grund för att begränsa kommissionens ansvar. I vilket fall som helst kan denna bestämmelse inte medföra ett minskat ansvar för kommissionen, eftersom den förutsätter att arbetsgivaren har visat erforderlig omsorg och att de skadebringande följderna var oundvikliga, vilket inte är fallet här. Klagandena har dessutom gjort gällande att även om man skulle godta påståendet att det rörde sig om exceptionella omständigheter, så är kommissionen ändå ansvarig för dem, eftersom personaldomstolen, i punkt 183 i domen i första instans, har förklarat att om kommissionen hade uppfyllt skyldigheten att säkerställa skydd för sin tjänsteman, så hade dubbelmordet inte inträffat.
62 Enligt kommissionen är argumenten i punkt 192 i domen i första instans rena andrahandsargument och de utgör inte den huvudsakliga grunden för personaldomstolens resonemang. Personaldomstolen har dessutom endast hänvisat till ”principerna” i direktiv 89/391, vilket visar att personaldomstolen inte menar att direktivet i sig är tillämpligt, vilket bekräftas i punkt 131 i domen i första instans, i vilken det uttryckligen anges att en bostad som tillhandahålls en tjänsteman med postering i ett tredje land ”inte helt kan jämställas med en arbetsplats, i den mening som avses i direktiv 89/391”.
63 Klaganden har i de tre delgrunderna i denna grund, som kan prövas tillsammans, med olika argument gjort gällande att om det väl styrks att kommissionen har åsidosatt sin skyldighet att säkerställa skyddet för Alessandro Missir Mamachi, så ska varje därpå följande skada anses vara en direkt och oförutsebar följd av detta beteende. Enligt klagandenas resonemang saknar åtskillnaden mellan oförutsebara och förutsebara handlingar som ligger inom allmän brottslighet, vilken använts när kommissionens ansvar bestämts, relevans, eftersom kommissionens fel innebär att den är ansvarig för varje skadebringande händelse som därefter kan konstateras. Klagandena vänder sig mot att personaldomstolen inte ansett kommissionens fel som en adekvat och avgörande orsak till dubbelmordet. Klagandena har även gjort gällande att åtskillnaden mellan förutsebara omständigheter och oförutsebara omständigheter, såsom denna uppställts av personaldomstolen, strider mot Rabats överdomstols konstateranden och att denna åtskillnad är ologisk, eftersom den risk som beaktats vid arbetet för att säkerställa säkerheten för personalen vid delegationen i Rabat var terroristhotet. Klaganden invänder slutligen mot åtskillnaden mellan förutsebara och oförutsebara omständigheter, med hänsyn till personaldomstolens hänvisning till artikel 5 i direktiv 89/391. Kommissionen ifrågasätter, å sin sida, inte personaldomstolens konstaterande, i punkt 183 i domen i första instans, att det föreligger ett orsakssamband mellan det fel som kommissionen begått och dubbelmordet. Det ska härvid påpekas att kommissionen, såsom framgår av punkt 60 nedan, endast bestritt detta samband för det fall att tribunalen skulle finna att överklagandet kan bifallas med stöd av någon av de första delgrunderna i förevarande grund.
64 Tribunalen konstaterar inledningsvis att två teorier om orsakssamband i princip kan tillämpas för de flesta orsaker till en och samma skada, det vill säga betingelseteorin och adekvansteorin.
65 Vad avser den första teorin måste man i förevarande fall skilja på två typfall, nämligen samtidiga fel och successiva fel. I det första typfallet kan det förekomma samtidiga fel som begås av den som begår felet och den skadedrabbade eller av två eller flera som begår felet. I det andra typfallet begås felen vid olika tidpunkter och är oftast av olika art. Trots dessa skillnader bidrar dessa två fel till att en och samma skada uppkommer. Utan det första felet hade det andra felet inte begåtts, eftersom det inte fanns tillfälle att begå detta fel.
66 Vid tillämpning av den andra teorin, det vill säga adekvansteorin, måste man rangordna de omständigheter som ligger bakom skadan, varvid man skiljer dem som uppfyller det rättsliga kravet på orsakssamband från dem som inte gör det. Enligt denna teori har varje person som bidragit till skadan inte nödvändigtvis samma ansvar.
67 I unionsrätten synes adekvansteorin vara den som oftast används. Unionsdomstolen har nämligen slagit fast att unionen endast kan hållas ansvarig för en skada som utgör en tillräckligt direkt följd av den berörda institutionens rättsstridiga handlande (se dom av den 24 oktober 2000, Fresh Marine/kommissionen, T-178/98, EU:T:2000:240, punkt 118 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, EU:T:2010:102, punkt 110 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av 10 juli 2012, Interspeed/kommissionen, T-587/10, ej publicerad, EU:T:2012:355, punkt 39 och där angiven rättspraxis), och att sökanden måste styrka att om inte felet hade begåtts, så hade skadan inte uppkommit och att detta fel är den avgörande omständigheten för att skadan uppkom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen, T-149/96, EU:T:1998:228, punkterna 116–121).
68 Det framgår även av rättspraxis att när det beteende som läggs en institution till last ingår i ett större sammanhang där utomstående också deltagit och den påstådda skadan har en utomståendes beteende som omedelbar orsak, så måste unionsdomstolen utreda huruvida den utomståendes beteende blev oundvikligt av den enda anledningen att institutionen agerade som den gjorde eller om det tvärtom utgör en självständig viljeyttring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2009, CAS Succhi di Frutta/kommissionen, C‑497/06 P, ej publicerad, EU:T:2009:273, punkterna 61 och 62, och dom av den 18 december 2009, Arizmendi m.fl./rådet och kommissionen, T‑440/03, T‑121/04, T-171/04, T-208/04, T-365/04 och T-484/04, EU:T:2009:530, punkterna 92 och 93). Om det rör sig om en självständig viljeyttring måste unionsdomstolen konstatera att orsakssambandet är brutet.
69 Av rättspraxis framgår även att ett resonemang som går ut på att den enda omständigheten att det olagliga beteendet utgjort ett nödvändigt villkor för att skadan skulle uppstå, i den meningen att den inte hade uppstått i annat fall, saknar stöd i unionsrätten. Det går nämligen inte att utläsa något stöd för en så extensiv tolkning av teorin om orsakssamband från rättspraxis rörande artikel 340 andra stycket FEUF. Enligt denna rättspraxis omfattar nämligen unionens ansvar endast skador som är en direkt följd, eller en tillräckligt direkt följd, av den berörda institutionens beteende, vilket särskilt utesluter att detta ansvar även omfattar skador som endast kan ses som en långsökt följd av detta beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T-113/04, ej publicerad, EU:T:2009:377, punkterna 39 och 40). Tribunalen har också slagit fast att den enda omständigheten att det olagliga beteendet utgjort ett nödvändigt villkor för att skadan skulle uppstå, i den meningen att den inte hade uppstått i annat fall, inte räcker för att styrka ett orsakssamband (dom av den 30 november 2011, Transnational Company ”Kazchrome” och ENRC Marketing/rådet och kommissionen, T-107/08, EU:T:2011:704, punkt 80).
70 Det ska emellertid påpekas att den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67–69 nedan inte utgör något absolut hinder mot att tillämpa betingelseteorin. Denna rättspraxis tillåter dock endast att unionsdomstolen konstaterar att betingelseteorin inte är tillämplig om det endast föreligger ett långsökt samband mellan institutionens fel och skadan och orsakssambandet är brutet. För det fall att skadan är en direkt följd, eller en tillräckligt direkt följd, av institutionens fel kan unionsdomstolen således, e contrario, konstatera att detta fel inte är en så långsökt orsak till skadan att orsakssambandet ska anses brutet och därmed välja att tillämpa betingelseteorin.
71 Det ska dessutom erinras om att unionsdomstolen uttryckligen har förklarat att en skada kan uppstå, även om skadan inte endast är en direkt och säkerställd följd av en enda orsak, såtillvida att skadan kan ha flera orsaker, vilka alla på ett avgörande sätt medverkat till dess uppkomst. Denna rättspraxis rör emellertid fall där den berörda institutionens ansvar mildras på grund av den skadedrabbades eget beteende, när denne inte visat nödvändig omsorg för undvika eller minimera skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 1986, Sommerlatte/kommissionen, 229/84, EU:C:1986:241, punkterna 24–27).
72 Tribunalen påpekar slutligen, med hänvisning till vad som anförts i punkt 70 ovan, att för det fall institutionen har åsidosatt en skyddsskyldighet vilket bidragit till att en skada uppstått som just denna skyldighet var tänkt att förhindra, så ska detta åsidosättande, även om det inte kan anses utgöra den enda orsaken till skadan, anses ha ett tillräckligt direkt samband med skadan. Vad en tredje person, på ett förutsebart eller oförutsebart sätt, har gjort kan unionsdomstolen således inte betrakta som något som gör att orsakssambandet är brutet eller som en omständighet som helt befriar institutionen från dess ansvar, eftersom det i båda fallen, det vill säga institutionens fel och tredje mans beteende, är fråga om omständigheter som bidragit till att samma skada uppstod.
73 Personaldomstolen har i förevarande fall, under rubriken ”Orsakssamband och förekomsten av en ansvarsfrihetsgrund (eget fel och skada som åsamkats av tredje man)” i domen i första instans, efter att först, i punkt 177 i domen i första instans, ha konstaterat att kommissionen gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av skyldigheten att skydda sin personal och att detta är en överträdelse som kommissionen kan ställas till ansvar för, därefter utgått från premissen att det var nödvändigt att utreda huruvida Alessandro Missir Mamachis beteende och mördarens beteende tillsammans var av sådan art att kommissionen helt eller delvis ska anses ansvarsbefriad.
74 Personaldomstolen har vidare i sitt följande resonemang hänvisat både till domar där adekvansteorin har tillämpats och domar där betingelseteorin har tillämpats. Den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 179 och 180 i domen i första instans synes nämligen tala för adekvansteorin, eftersom personaldomstolen, i punkt 179 i domen i första instans, har hänvisat till rättspraxis enligt vilken unionen endast kan hållas ansvarig för en skada som utgör en tillräckligt direkt följd av den berörda institutionens rättsstridiga handlande. I punkt 180 i nämnda dom har personaldomstolen också hänvisat till rättspraxis enligt vilken sökanden måste styrka att om inte felet hade begåtts, så hade skadan inte uppkommit och att detta fel är den avgörande omständigheten för att skadan uppkom. I punkt 192 i nämnda dom har personaldomstolen dessutom förklarat att ”dubbelmordet inte var en omedelbar och oundviklig följd av det av kommissionen begångna felet”.
75 I punkt 181 i domen i första instans har personaldomstolen däremot hänvisat till dom av 12 juni 1986, Sommerlatte/kommissionen, 229/84, EU:C:1986:241, punkterna 24–27), dom av den 3 februari 1994, Grifoni/kommissionen (C‑308/87, EU:C:1994:38, punkterna 17 och 18), och dom av den 24 oktober 2000, Fresh Marine/kommissionen (T‑178/98, EU:C:2000:240, punkterna 135 och 136), i vilka unionsdomstolen förklarat att en skada kan uppstå, även om skadan inte endast är en direkt och säkerställd följd av en enda orsak, såtillvida att skadan kan ha flera orsaker, vilka alla på ett avgörande sätt medverkar till dess uppkomst.
76 Personaldomstolen har därefter, i punkterna 191–197 i domen i första instans, bestämt mördarens del i ansvaret för att skadorna uppkom och således kommissionens del i ansvaret.
77 Vad gäller förlusten av chansen att överleva har personaldomstolen slagit fast att kommissionens skadeståndsgrundande fel är den direkta och enda orsaken till denna skada och att Alessandro Missir Mamachis chans att överleva sina skador var så liten att den kunde uppskattas till 20 procent.
78 Vad avser dubbelmordet har personaldomstolen, som redan anförts, i punkt 192 i domen i första instans, konstaterat att dubbelmordet inte var en omedelbar och oundviklig följd av det av kommissionen begångna felet. Personaldomstolen har i detta sammanhang angett att morden begicks av en person, vars avsikt var att stjäla och vars beteende inte kunde förutses. Personaldomstolen har preciserat att denna bedömning bygger på principerna i direktiv 89/391, i vilket det i artikel 5.4 föreskrivs att arbetsgivarens ansvar kan begränsas i situationer som är ovanliga och oförutsebara och som ligger utanför arbetsgivarens kontroll. I punkt 193 i domen i första instans har personaldomstolen emellertid förklarat att en tredje persons handlingar inte helt kan frita kommissionen från dess ansvar samt konstaterat att en lösning som innebär att kommissionen helt fritas från ansvar inte skulle vara förenlig med den rättspraxis av vilken det framgår att en skada kan ha flera orsaker. Personaldomstolen har således beaktat den rättspraxis i vilken betingelseteorin tillämpas. Personaldomstolen har härvid inte i verklig mening ansett att mördarens handlande var oförutsebart. Den har i stället ansett att handlandet i princip kan anses vara av en sådan karaktär men förklarat att den rättspraxis i vilken betingelseteorin tillämpas motiverar att kommissionen inte ska anses vara helt utan ansvar. Personaldomstolen har därför förklarat att kommissionen är ansvarig till 30 procent vad avser dubbelmordet och till 40 procent vad avser de skador som lidits.
79 Trots att personaldomstolens resonemang inspireras av båda dessa teorier om orsakssamband har den emellertid gett företräde åt betingelseteorin snarare än adekvansteorin. I punkt 183 i domen i första instans har personaldomstolen nämligen, vad avser orsakssambandet mellan kommissionens fel och dubbelmordet, förklarat att Livio Missir Mamachi hade styrkt att det föreligger ett säkert och direkt orsakssamband och styrkt sitt påstående att om kommissionen hade uppfyllt skyldigheten att säkerställa skyddet för sin tjänsteman, så hade dubbelmordet inte inträffat. Personaldomstolen har dessutom förklarat att kommissionen inte visat att orsakssambandet var brutet. Detta framgår av punkt 189 i domen i första instans, rörande påståendet om Alessandro Missir Mamachis oaktsamhet, och i punkt 193 i samma dom, rörande påståendet om brutet orsakssamband på grund av tredje mans handlande. Vad avser tredje mans handlande har personaldomstolen i samma punkt förklarat att en slutsats att kommissionen helt saknar ansvar inte vore förenlig med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 181 i domen i första instans, av vilken det framgår att en skada kan ha flera orsaker Denna rättspraxis, som bygger på betingelseteorin, är emellertid inte relevant i förevarande fall, eftersom den rör fall där institutionens ansvar mildras på grund av den skadedrabbades eget beteende. Trots denna felaktiga hänvisning framgår emellertid, av de skäl som anges i punkt 70 ovan, att denna rättspraxis inte helt utesluter en tillämpning av betingelseteorin, eftersom det anges att det ankommer på unionsdomstolen att bedöma huruvida felet ska anses ha ett endast långsökt samband med skadan. Personaldomstolens resonemang leder således till slutsatsen att två orsaker samverkat till att dubbelmordet inträffade, det vill säga kommissionens skadeståndsgrundande underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att skydda och den tredje personens handlande. Personaldomstolen har således tillämpat betingelseteorin.
80 Personaldomstolen har härigenom inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
81 Tribunalen påpekar härvid, för det första, att tvärtemot vad klagandena har hävdat, framgår det av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67–69 ovan att en institutions skadeståndsgrundande underlåtenhet inte i sig räcker för att det ska anses att dess beteende är den säkra och direkta orsaken till skadan. Det framgår även av rättspraxis att när det beteende som läggs en institution till last ingår i ett större sammanhang där utomstående också deltagit och den påstådda skadan har en utomståendes beteende som omedelbar orsak, så måste unionsdomstolen utreda huruvida den utomståendes beteende blev oundvikligt av den enda anledningen att institutionen agerade som den gjorde eller om det tvärtom utgör en självständig viljeyttring. Det ankommer således på unionsdomstolen att konstatera att orsakssambandet är brutet och dra nödvändiga slutsatser därav.
82 Det ska, för det andra, påpekas att om personaldomstolen hade tillämpat adekvansteorin, så hade detta lett till att den ogillat klagandenas talan. En mekanisk och strikt tillämpning av adekvansteorin innebär nämligen att institutionen i samtliga fall ska anses ha ett mildrat ansvar, eftersom en tredje persons handlande, i enlighet med den rättspraxis därom som det hänvisas till i punkt 68 ovan, ska anses medföra att orsakssambandet är brutet, med följden att institutionens ansvar i betydande mån mildras.
83 Av rättspraxis framgår även, för det tredje, att ett resonemang som går ut på att den enda omständigheten att det olagliga beteendet utgjort ett nödvändigt villkor för att skadan skulle uppstå, i den meningen att den inte hade uppstått i annat fall, saknar stöd i unionsrätten. Såsom framgår av punkt 70 ovan utesluter emellertid inte denna rättspraxis helt betingelseteorin. Det överlämnas nämligen till unionsdomstolen att avgöra huruvida händelser som är ett uttryck för en tredje persons självständiga vilja kan medföra att orsakssambandet bryts. Det kan således hända att en tredje persons beteende, även om det är ett uttryck för dennes självständiga vilja, inte bryter orsakssambandet mellan felet och skadan, eftersom institutionen och denna tredje person i ett sådant fall tillsammans gör att skadan uppstår. I förevarande fall påverkas inte det orsakssamband som personaldomstolen i domen i första instans konstaterat föreligga mellan kommissionens fel och skadan av den tredje personens beteende annat än om tribunalen skulle anse att överklagandet ska bifallas såvitt avser någon av de två första delarna i förevarande grund. I annat fall kan tribunalen i detta mål om överklagande inte ompröva personaldomstolens bedömning att kommissionen åsidosatt skyldigheten att skydda sin personal, vilket bidragit till att en skada uppstått som just denna skyldighet var tänkt att förhindra, och att vad en tredje person, på ett förutsebart eller oförutsebart sätt, har gjort inte kan betraktas som något som gör att orsakssambandet är brutet eller som en omständighet som helt befriar kommissionen från dess ansvar, eftersom det i båda fallen, det vill säga kommissionens fel och tredje mans beteende, är fråga om omständigheter som bidragit till att samma skada uppstått.
84 Personaldomstolen har således inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att i ett fall där en institution har åsidosatt sin skyddsskyldighet, vilket bidragit till att en skada uppstått som just denna skyldighet var tänkt att förhindra, ska denna anses som medvållande till skadan, även om den inte kan anses som huvudansvarig för skadan.
85 Denna slutsats påverkas inte av de övriga argument som klagandena har framfört inom ramen för grundens tre första delar.
86 Tribunalen påpekar, för det första, att klagandena, i den första grunden, har gjort gällande att personaldomstolens resonemang till stöd för slutsatsen att kommissionen inte är huvudansvarig är ologiskt och motsägelsefullt, eftersom personaldomstolen, i punkt 183 i domen i första instans, först slagit fast att det föreligger ett direkt och säkerställt orsakssamband mellan kommissionens skadeståndsgrundande fel och dubbelmordet, för att sedan, i punkt 192 i samma dom förklara att dubbelmordet inte var en ”omedelbar och oundviklig följd” av detta fel, varför kommissionen inte kunde hållas huvudansvarig.
87 Det räcker att konstatera att klagandena argument bygger på en felaktig läsning av domen i första instans. För det första står det klart att personaldomstolen, i punkt 183 i domen i första instans, inte slagit fast att kommissionen var ensam ansvarig för skadan, utan i stället att ”[k]ommissionen … direkt medverkat till skadan genom att skapa förutsättningarna för att den kunde inträffa” genom att åsidosätta skyldigheten att skydda sin personal. I följande mening slog personaldomstolen därför fast att ”[d]et har därför visats att det föreligger ett direkt och säkerställt orsakssamband”. Personaldomstolen kan således endast anses ha förklarat att kommissionen kunde anses vara tillräckligt direkt ansvarig för att den ska anses ha ansvar för mordet på Alessandro Missir Mamachi, med utgångspunkt från den rättspraxis som medger att samma skada kan ha flera orsaker. Även om denna rättspraxis, som det hänvisas till i punkt 181 i domen i första instans och som tar upp teorin om nödvändiga villkor, inte är relevant i förevarande fall, eftersom den rör fall där den berörda institutionens ansvar ska mildras på grund av den skadedrabbades egna beteende, av de skäl som anges i punkt 70 nedan, framgår det av nämnda rättspraxis att den inte helt utesluter en tillämpning av teorin om nödvändiga villkor i fall då unionsdomstolen har fastställt att felet inte endast har ett långsökt samband med skadan.
88 I punkt 192 i nämnda dom har personaldomstolen, för det andra, förklarat att det inte på allvar kan hävdas att kommissionen kan göras huvudansvarig för denna skada, eftersom denna, även om den skapat förutsättningarna som ledde fram till skadan, och detta eftersom dubbelmordet inte var en omedelbar och oundviklig följd av detta fel, eftersom morden begicks av en person, vars avsikt var att stjäla och vars beteende inte kunde förutses. Personaldomstolen har härvid erinrat om den omständigheten att denna bedömning inte avviker från principerna i direktiv 89/391, i vilket det föreskrivs i artikel 5.4 att arbetsgivarens ansvar kan begränsas i situationer som är ovanliga och oförutsebara och som ligger utanför arbetsgivarens kontroll. Det ska härvid preciseras att nämnda artikel ger medlemsstaterna möjlighet att helt befria arbetsgivarna från ansvar eller minska det vad avser oförutsebara omständigheter. Det är således inom ramen för detta resonemang som personaldomstolen förklarat att dubbelmordet inte var en omedelbar och oundviklig följd av det av kommissionen begångna felet.
89 I punkt 193 i domen i första instans har personaldomstolen emellertid preciserat att en lösning som innebär att kommissionen helt befrias från ansvar, vilket vore följden om den strikt hade tillämpat vad som sägs i punkt 192 i domen i första instans, inte vore förenlig med den rättspraxis som medger att en skada kan ha flera orsaker. Personaldomstolens konstaterande i punkt 192 i domen i första instans är endast ett led i dess resonemang och det är först i punkt 193 i domen i första instans som den drar några slutsatser av sin analys genom sitt beslut att inte tillämpa den princip som tas upp i punkt 192 i samma dom, vilken hade inneburit att kommissionens helt befrias från ansvar, utan i stället förklara att kommissionen och den tredje personen är medvållande till skadan. Denna slutsats från personaldomstolens sida är dessutom i harmoni med tolkningen i domen i första instans att institutionen – i ett fall där en skyddsskyldighet har åsidosatts, vilket bidragit till att en skada uppstått som just denna skyldighet var tänkt att förhindra – ska anses som medvållande till den uppkomna skadan, varvid en tredje persons handlande inte kan anses som en omständighet som helt befriar den från dess ansvar.
90 För det andra avfärdar tribunalen flera av de argument som anförts av klagandena inom ramen för den andra och den tredje delgrunden, vilka rör personaldomstolens bedömning huruvida följderna av kommissionens vårdslösa underlåtenhet var förutsebara eller oförutsebara, bland annat vad rör tredje mans uppsåt, det vill säga stöld och mord. Klagandena har härvid hävdat att åtskillnaden vad avser uppsåtets art dels är motsägelsefull i förhållande till vad Rabats överdomstol konstaterat, dels är ologisk eftersom den risk som beaktats vad avser säkerheten för personalen vid delegationen i Rabat var terroristhotet. Klagandena har dessutom gjort gällande att det vore fel att begränsa kommissionens ansvar på grundval av principerna i direktiv 89/391, i vars artikel 5.4 det föreskrivs att en arbetsgivares ansvar kan mildras, bland annat på grund av situationer som är ovanliga och oförutsebara och som ligger utanför arbetsgivarens kontroll. Klagandena har vidare angett att i vilket fall som helst är kommissionen ansvarig även om det rör sig om exceptionella omständigheter, eftersom personaldomstolen, i punkt 183 i domen i första instans, har förklarat att om kommissionen hade uppfyllt sin skyldighet att säkerställa skydd för sin tjänsteman, så hade dubbelmordet inte inträffat.
91 För det första kan argumentet om att resonemanget rörande uppsåtets art är motsägelsefullt eller ologiskt inte vinna framgång. Såsom kommissionen med rätta påpekat har personaldomstolen, i punkt 184 i domen i första instans, förklarat att skillnaden mellan risken för terrorhandlingar och risken för allmän brottslighet saknar betydelse för frågan huruvida det föreligger ett direkt och säkerställt orsakssamband. Personaldomstolen har dessutom i samma punkt förklarat att det är rimligt att anta att de åtgärder vars syfte är att förhindra terrorhandlingar i än högre grad borde säkerställa ett effektivt skydd mot att en person kan tränga in i tjänstemannens bostad. Detta innebär att även om tribunalen skulle gå med på att personaldomstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna är motsägelsefull och ologisk i förhållande till vad Rabats översdomstol har konstaterat vad avser mördarens motiv, så påverkar denna inte personaldomstolens bedömning av kommissionens ansvar.
92 För det andra avfärdar tribunalen argumentet mot att personaldomstolen hänvisat till artikel 5 i direktiv 89/391. Tvärtemot vad klagandena har hävdat har personaldomstolen nämligen, i punkt 192 i domen i första instans, inte grundat sin bedömning på denna artikel. Personaldomstolen har nämligen först konstaterat att kommissionen skapat förutsättningar för att skadan kunde inträffa, genom att åsidosätta skyldigheten att skydda sin personal, och därefter tillagt att kommissionen inte kan anses huvudansvarig för skadan, eftersom dubbelmordet var resultatet av en oförutsebar handling. Personaldomstolen har därefter förklarat att detta konstaterande inte strider mot principerna i direktiv 89/391, och särskilt artikel 5.4 i detsamma. Klagandenas argument rör således ett överflödigt domskäl i domen i första instans och det kan därför avfärdas i enlighet med fast rättspraxis, av vilken det framgår att en grund i ett mål om överklagande som rör ett överflödigt domskäl i ett avgörande ska avvisas (se dom av den 25 februari 2015, Walton/kommissionen, T-261/14 P, EU:T:2015:110, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
93 Även om man går med på att hänvisningen till nämnda artikel är felaktig, eftersom den tredje personens beteende inte var oförutsebart, så saknar detta fel, i vilket fall som helst, betydelse för den slutsats personaldomstolen kom fram till efter sitt resonemang. Det framgår nämligen av tribunalens utredning nedan att personaldomstolen med rätta förklarat att kommissionen och den tredje personen är medvållande till skadan, vilket innebär att ingen av dem kan anses vara huvudansvarig.
94 Tribunalen avfärdar för det tredje argumentet att kommissionen är ansvarig även om det rör sig om exceptionella omständigheter, eftersom personaldomstolen, i punkt 183 i domen i första instans, har förklarat att om kommissionen hade uppfyllt sin skyldighet att säkerställa skyddet för sin tjänsteman, så hade dubbelmordet inte inträffat. Detta argument går återigen ut på att eftersom kommissionen åsidosatt skyldigheten att skydda sin personal så är den ansvarig för alla därtill knutna följder. Det ska härvid åter påpekas att om personaldomstolen hade tillämpat adekvansteorin, så hade den varit tvungen att döma att kommissionens vårdslösa underlåtenhet inte i sig räckte för att kommissionen skulle anses ansvarig. Personaldomstolen har således inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att med hänsyn till den vårdslösa underlåtenhetens art, det vill säga ett åsidosättande av skyddsskyldigheten, vilket bidragit till att en skada uppstått som just denna skyldighet var tänkt att förhindra, ska kommissionen och den tredje personen tillsammans anses ha vållat samma skada.
95 Mot denna bakgrund avfärdar tribunalen de tre första delgrunderna i den andra grunden.
Den fjärde delgrunden: Kommissionens solidariska ansvar
96 I den andra grundens fjärde del gör klagandena gällande att även om tribunalen skulle anse att kommissionen är huvudansvarig för skadan, så ska den åläggas att solidariskt ersätta hela skadan. Klagandena bestrider personaldomstolens fördelning av ansvaret och hävdar att kommissionen ska hållas solidariskt ansvarig tillsammans med mördaren.
97 Klagandena har härvid gjort gällande att kommissionens solidariska ansvar följer av, för det första, principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, för det andra, tjänsteföreskrifternas systematik, och, för det tredje, unionens sekundärrätt.
98 Klagandena har för det första gjort gällande att i frånvaro av specifika regler och prejudikat får man söka ledning i allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar. De har härvid hänvisat till tysk, spansk, fransk, belgisk och italiensk rättspraxis, enligt vilken varje ansvarig person svarar för hela skadan, solidariskt med de övriga, om flera handlingar tillsammans lett till att skadan uppstått. Klagandena har dessutom gjort gällande att det även är möjligt att tillämpa solidariskt ansvar om skadeståndsskyldigheten har olika bakgrunder. De har härvid hänvisat till punkt 12 i generaladvokat Van Gervens förslag till avgörande i målet Spie–Batignolles/kommissionen (201/86, ej publicerat, EU:C:1989:300), i vilket denne förklarade att ”en komparativ studie av medlemsstaternas rättsordningar, vilken genomförts av domstolens forsknings- och dokumentationsavdelning, visar att de flesta medlemsstater har en lagstiftning som innebär att när det visats att ett fel inom avtalsförhållanden eller ett fel utom avtalsförhållanden har lett till en och samma skada, så kan de medvållande förklaras solidariskt ansvariga för denna skada”.
99 Vad för det andra rör tjänsteföreskrifternas systematik har klagandena gjort gällande att tolkningen av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna pekar på att det finns än större anledning att tillämpa principen om solidariskt skadeståndsansvar när skadan har möjliggjorts av institutionernas rättsstridiga beteende. Klagandena hävdar nämligen att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna rör det särskilda fallet att kommissionen, utan att själv vara ansvarig, med anledning av omsorgsplikten gentemot sin personal, är solidariskt ansvarig med den som vållat skadan, och att kommissionen därefter kan vända sig till denne. Personaldomstolen har i förevarande fall konstaterat att kommissionen var helt ansvarig för skadan. Det är således ologiskt att hålla kommissionen solidariskt skadeståndsansvarig när denna inte är ansvarig men däremot inte i ett mer allvarligt fall, som det förevarande, där kommissionen är medvållande till skadan.
100 Vad för det tredje rör sekundärrätten har klagandena gjort gällande att unionsrättens principer om skadestånd till personer som utsatts för våldsbrott, vilka framgår av rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer (EUT L 261, 2004, s. 15), talar för solidariskt ansvar. Nämnda direktiv, som inspirerats av Europeiska konventionen om ersättning till offer för våldsbrott, undertecknad i Strasbourg den 24 november 1983, grundas på principen att om den vållande inte kan ersätta hela skadan, så är medlemsstaterna skyldiga att bidra till denna ersättning. Klagandena har hävdat att det framstår som ologiskt att en sådan skyldighet inte åligger kommissionen i ett fall där den själv bidragit till att skadan uppstod. Även om denna unionslagstiftning endast är tvingande för medlemsstaterna anser klagandena att den solidaritetsprincip som föreskrivs i bland annat direktiv 2004/80 i än högre grad borde gälla för unionens institutioner, särskilt när skadan möjliggjorts genom kommissionens vårdslösa underlåtenhet.
101 Kommissionen har hävdat att vad avser regeln om samverkan mellan en institutions och en tredje persons handlingar är hänvisningen till principer som går att utläsa ur medlemsstaternas rättsordningar utan relevans. För det första är den enda text som får användas för att bestämma institutionernas eventuella solidariska skadeståndsansvar tjänsteföreskrifterna, eftersom det i artikel 270 FEUF preciseras att unionsdomstolens behörighet att avgöra alla tvister mellan unionen och dess anställda gäller ”inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna”. Kommissionen har härvid gjort gällande att det endast är i artikel 24 första stycket som det hänvisas till solidariskt ansvar. I denna bestämmelse anges att gemenskaperna solidariskt ska ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan. Artikel 85a innehåller dessutom bestämmelser om att unionen kan överta de rättigheter som den skadelidande eller hans rättsinnehavare har gentemot den skadevållande, däribland rätten att föra talan, när en tjänsteman dör eller drabbas av skada eller sjukdom och tredje man kan göras ansvarig för detta. Kommissionen har, för det andra, gjort gällande att solidariskt ansvar med rätta kan göras gällande i de domar från italienska och belgiska domstoler som klagandena har hänvisat till, eftersom anledningen till att en skyldighet uppstått är densamma, nämligen ”skador” som omfattas av civilrättsliga regler, trots att mördarens ansvar har sin grund i en brottslig gärning som omfattas av straffrätten, medan kommissionens ansvar, som arbetsgivare, är både civilrättsligt och förvaltningsrättsligt.
102 Tribunalen kommer först att pröva argumentet att det solidariska ansvaret följer av tjänsteföreskrifternas systematik. Klagandena hävdar nämligen att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna rör det särskilda fallet att kommissionen, utan att själv vara ansvarig, med anledning av omsorgsplikten gentemot sin personal, är solidariskt ansvarig med den som vållat skadan, och att kommissionen därefter kan vända sig till denne, i fall då en tjänsteman har vållats skada på grund av denna egenskap eller i sin tjänst. Personaldomstolen har i förevarande fall konstaterat att kommissionen var helt ansvarig för skadan. Det vore således ologiskt att hålla kommissionen solidariskt skadeståndsansvarig när denna inte är ansvarig men däremot inte i ett mer allvarligt fall, som det förevarande, där kommissionen är medvållande till skadan. Klagandena föreslår en alternativ tolkning av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, som innebär att det avgörande för frågan huruvida principen om solidariskt ansvar är tillämplig inte är att tjänstemannen har lidit en skada på grund av sin egenskap eller sin tjänst, utan huruvida institutionen har begått ett fel eller inte. Klagandena hävdar att den omständigheten att Alessandro Missir Mamachi lidit skada på grund av denna egenskap eller i sin tjänst saknar betydelse för bedömningen av kommissionens solidariska skadeståndsansvar. Enligt dem måste det utredas huruvida kommissionen verkligen har begått ett skadeståndsgrundande fel.
103 Kommissionen har gjort gällande att det i tjänsteföreskrifterna endast hänvisas till institutionernas solidariska ansvar när en tjänsteman, på grund av denna egenskap eller i sin tjänst, drabbas av en sådan gärning som omnämns i artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna. Kommissionen är således endast ansvarig om tjänstemannen lidit skada på grund av denna egenskap eller i sin tjänst. Kommissionen vill dessutom betona att personaldomstolen, i punkterna 220–225 i domen i första instans, förklarat att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig i förevarande fall. Kommissionen har vidare hävdat att det i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att unionen kan överta de rättigheter som tjänstemannen eller hans rättsinnehavare har gentemot den skadevållande, däribland rätten att föra talan. Dessutom var unionen part i målet vid den marockanska domstolen.
104 Det ska inledningsvis påpekas, vilket kommissionen också har gjort, att personaldomstolen, i domen i första instans, avfärdat en grund som gick ut på att kommissionen, enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, är skyldig att solidariskt ersätta skadan. Personaldomstolen motiverade detta med hänvisning till att Alessandro Missir Mamachi inte mördats på grund av sin egenskap av tjänsteman eller sin tjänst.
105 Domstolen anser att personaldomstolen gjorde rätt när den valde att inte tillämpa artikel 24 i tjänsteföreskrifterna i förevarande fall men konstaterar att denna artikel inte hindrar att en institution kan anses solidariskt ansvarig för den skada en tjänsteman vållats genom institutionens oaktsamhet.
106 De två styckena i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna måste nämligen tolkas tillsammans. I den version som är tillämplig i förevarande mål anges i dessa två stycken dels att ”[g]emenskaperna skall biträda en tjänsteman, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter”, dels att gemenskaperna ”solidariskt ska ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan”. Personaldomstolen gjorde således helt rätt när den avfärdade denna grund i målet i första instans, eftersom Alessandro Missir Mamachi inte dödats i tjänsten. Tvärtemot vad klagandena har hävdat förutsätter således tillämpningen av denna artikel att tjänstemannen lidit skada på grund av sin ställning eller sina uppgifter.
107 Domstolen konstaterar till att börja med följande. Om en tjänsteman vållats en skada på grund av hans ställning eller uppgifter, så ska gemenskaperna solidariskt ersätta skadan, oavsett om de har agerat oaktsamt eller inte. Domstolen konstaterar vidare att begreppet solidariskt ansvar endast kan åberopas om en tjänstemån vållats en skada utanför tjänsten och om en institution inte kan anses ha agerat på ett rättstridigt sätt och detta har ett kausalsamband till nämnda skada. Om det däremot är så, att en institution genom sin oaktsamhet bidragit till att en tjänsteman vållats en skada utanför tjänsten, så kan frånvaron av föreskrifter i tjänsteföreskrifterna i denna fråga inte, såsom kommissionen har gjort gällande, tolkas så, att institutionen i så fall aldrig kan hållas solidariskt skadeståndsansvarig.
108 I punkt 13 i dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), har domstolen härvid slagit fast att omständigheten att tjänsteföreskrifterna och annan lagstiftning inte innehåller några uttryckliga bestämmelser i denna fråga inte kan utgöra ett argument för att utesluta att en tjänsteman eller dennes rättsinnehavare har rätt att begära ytterligare skadestånd när en institution är ansvarig för olycksfallet enligt allmän skadeståndsrätt och ersättningen enligt tjänsteföreskrifterna inte räcker för att säkerställa full ersättning för den lidna skadan. Ovannämnda dom rör visserligen ett fall där kommissionens fel rör tjänstemannens tjänsteutövning, men den etablerar ändå principen om att frånvaron av föreskrifter i tjänsteföreskrifterna inte innebär att endast det som där uttryckligen föreskrivs är av relevans. Denna princip kan således överföras på omständigheterna i det aktuella fallet.
109 Kommissionens argument rörande artikel 85a i tjänsteföreskrifterna ger inte anledning att dra en motsatt slutsats. Nämnda artikel rör nämligen unionens övertagande av rättigheter vad avser en skada som vållats av tredje man, medan unionen i förevarande fall ska anses som medvållande till skadan. Den omständigheten att unionen anslutit sig som kärande i brottmålet vid den marockanska domstolen är således utan relevans för att avgöra om den ska anses vara solidariskt ansvarig tillsammans med mördaren.
110 Domstolen har ovan slagit fast att den omständigheten att tjänsteföreskrifterna inte innehåller några föreskrifter i frågan inte utesluter att en institution kan hållas solidariskt skadeståndsansvarig för den skada som en tjänsteman vållats genom institutionens oaktsamhet. Innan domstolen prövar huruvida nämnda ansvar kan anses ha stöd i allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, kommer den först att pröva två invändningar från kommissionens sida.
111 Kommissionen har, för det första, hävdat att vad avser regeln om samverkan mellan en institutions och en tredje persons handlingar är hänvisningen till principer som går att utläsa ur medlemsstaternas rättsordningar utan relevans, eftersom det i artikel 270 FEUF föreskrivs att unionsdomstolen är behörig att avgöra alla tvister mellan unionen och dess anställda som rör tjänsteföreskrifterna. Kommissionen har, för det andra, påpekat att skadeståndsskyldigheten i de två fallen har två olika orsaker. Mördarens ansvar har sin grund i en brottslig gärning som omfattas av marockansk straffrätt, medan kommissionens ansvar, som arbetsgivare, är en blandning av civilrättsligt och förvaltningsrättsligt ansvar. Kommissionens kan således inte hållas solidariskt ansvarig, eftersom respektive skadeståndsskyldighet inte har samma ursprung.
112 Domstolen avfärdar den första invändningen av de skäl som anges i punkterna 106 och 107 nedan. Den omständigheten att tjänsteföreskrifterna inte innehåller regler om solidariskt ansvar för en institution som är medvållande till att en tjänsteman orsakats en skada utom tjänsten innebär nämligen inte att principen om ett sådant ansvar automatiskt är utesluten.
113 Inte heller den andra invändningen kan godtas. Även om unionsdomstolen obestridligen inte är behörig att döma mördaren till ansvar, vilket är en fråga som regleras av marockansk straffrätt, så är nämligen unionsdomstolen behörig att avgöra institutionens ansvar när denna, ensam eller tillsammans med en tredje person, har vållat en tjänsteman en skada. Tjänsteskrifterna tillåter i sig en tolkning som gör det möjligt att avfärda kommissionens argument. Om Alessandro Missir Mamachi hade dödats på grund av sin tjänsteutövning, så hade kommissionen nämligen varit solidariskt ansvarig tillsammans med mördaren, i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Den omständigheten att Alessandro Missir Mamachi inte dödats på grund av sin tjänsteutövning utgör visserligen hinder för att tillämpa denna artikel, men artikelns lydelse visar ändå att arten av en tredje persons ansvar inte påverkar institutionens ansvar som medvållande till en skada. Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna visar nämligen att unionsdomstolen kan ha anledning att pröva en tvist rörande solidariskt ansvar för en institution vad avser en tredje persons brottsliga gärning, varvid arten av den tredje personens ansvar saknar betydelse för unionsdomstolens behörighet att pröva institutionens solidariska skadeståndsansvar.
114 Det ska härvid erinras om att det i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna preciseras att gemenskaperna solidariskt ska ersätta tjänstemannen för den skada han lidit om han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan. Tribunalen har tolkat denna bestämmelse så, att det, för att en talan om skadestånd som väcks av en tjänsteman ska kunna tas upp till prövning, krävs att de nationella rättsmedlen har uttömts, förutsatt att dessa på ett effektivt sätt garanterar skyddet för de berörda personerna och kan ge upphov till ersättning för den påstådda skadan (se dom av den 12 juli 2011, kommissionen/Q, T-80/09 P, EU:T:2011:347, punkt 67). Denna rättspraxis är emellertid inte analogiskt tillämplig i förevarande fall. Denna tolkning har nämligen utformats utifrån premissen att institutionen inte har begått något skadeståndsgrundande fel, medan kommissionen, i förevarande fall, har begått ett fel som bidragit till att skadan uppstod. Om man utgår från att institutionen inte begått något fel, så har tribunalen således, som villkor för att tjänstemannen ska kunna begära att denna institution ersätter en skada som en tredje person har vållat, angett att tjänstemannen måste ha gjort nödvändiga ansträngningar vid en nationell domstol för att få ersättning. Syftet med detta är att tjänstemannen inte omedelbart ska vända sig till institutionen utan att först ha försökt få ersättning från den tredje personen. Under dessa förutsättningar vore det orimligt och orättvist att tillämpa denna princip på de aktuella omständigheterna, eftersom kommissionen tillsammans med den tredje personen är medvållande till skadan. Dessutom framgår det av handlingarna i målet att Rabats överdomstol i brottmålet mot den tredje personen konstaterat att denne är insolvent och att denna domstol dömt den tredje personen att betala en dirham (MAD) som symboliskt skadestånd till unionen, som intervenerat som kärande i förfarandet. Med hänsyn till att den tredje personen är insolvent vore det helt orimligt att avvisa klagandenas talan på grund av att dessa inte uttömt sina rättsmedel enligt marockansk rätt.
115 Denna slutsats påverkas inte heller av dom av den 14 juli 1967, Kampffmeyer m.fl./kommissionen (5/66, 7/66, 13/66–16/66 och 18/66–24/66, ej publicerad, EU:C:1967:31), vilken citerats i generaladvokaten Wahls förslag till avgörande i de förenade målen Ledra Advertising m.fl./kommission och ECB (C‑8/15 P–C‑10/15 P, EU:C:2016:290, punkt 106), i vilken domstolen förklarade att i de fall unionen och en medlemsstat har ett gemensamt utomobligatoriskt ansvar ska de enskilda personer som påstår sig ha lidit skada först väcka talan vid de behöriga nationella domstolarna, om det är medlemsstaternas myndigheter som bär det huvudsakliga eller primära ansvaret för de påstådda överträdelserna. Denna idé om solidariskt ansvar rör nämligen en situation där unionen och en medlemsstat har ett gemensamt förvaltningsansvar. I förevarande fall är förhållandena annorlunda.
116 Det ska således utredas huruvida det ur medlemsstaternas rättsordningar kan utläsas en allmängiltig princip om solidariskt ansvar för medvållande till en och samma skada som kan tillämpas i förevarande fall, där en institution genom sin oaktsamhet bidragit till att en tjänsteman vållats en skada utanför tjänsten.
117 Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 340 andra stycket FEUF föreskrivs att unionen, ”vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, skall ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning i enlighet med allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar”.
118 Tribunalen konstaterar härvid att det ur medlemsstaternas rättsordningar går att utläsa en allmän och gemensam princip som går ut på att, den nationella domstolen, i situationer som liknar den här aktuella, förklarar att medvållande personer är solidariskt ansvariga för samma skada, eftersom det anses som rimligt att den drabbade inte ska behöva avgöra till vilken del respektive medvållande är ansvarig och bära risken för att någon av de medvållande är insolvent.
119 Personaldomstolen har därför gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att begränsa kommissionens andel av ersättningen för den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachis barn lidit till 40 procent. Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den andra grundens fjärde del, varvid argumentet avseende unionens sekundärrätt inte behöver prövas.
Den tredje grunden: Personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att den ekonomiska skadan fullt ut ersatts genom förmånerna enligt tjänsteföreskrifterna
120 Klagandena har, såsom framgår av tabell 2 i bilaga A.2 till överklagandet, gjort gällande att det belopp som omnämns i punkt 202 i domen i första instans motsvarar samtliga förmåner som Alessandro Missir Mamachis barn har rätt till fram till att de fyller 18 år, det vill säga 1 381 077 euro, och de förmåner de kan få, om de förblir underhållsberättigade och fortsätter att studera fram till att de fyller 26 år, det vill säga 1 097 298 euro. Klagandena har tillagt att i det land där Alessandro Missir Mamachis fyra barn är bosatta, nämligen Konungariket Belgien, blir studerande ungdomar oftast klara med sina universitetsstudier när de är 22 eller 23 år gamla. Beloppet 1 097 298 euro är således hypotetiskt, eftersom det förutsätter en rad händelser som inte nödvändigtvis kommer att inträffa. Oavsett hur det är med den saken anser klagandena att detta belopp inte kan dras av från den ersättning som ska betalas till Alessandro Missir Mamachis barn.
121 Klagandena har vidare hävdat att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att samtliga ersättningar som ska utgå enligt tjänsteföreskrifterna, däribland sådana som inte ingår i den dödsfallsersättning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, ska beaktas vid bedömningen av huruvida den skada som kommissionen vållat redan har ersatts.
122 Klagandena har till stöd för denna grund gjort gällande att dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), vilken kommissionen åberopat och vilken personaldomstolen citerat i punkt 204 i domen i första instans, inte kan tillämpas på de aktuella omständigheterna. Enligt klagandena rör denna dom inte förmåner enligt tjänsteföreskrifterna utan endast den dödsfallsersättning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
123 Klagandena har, för det andra, hävdat att de pensionsförmåner som utbetalats till Alessandro Missir Mamachis fyra barn i enlighet med tjänsteföreskrifterna inte kan dras av från det skadestånd kommissionen ska betala. Detta eftersom dessa pensionsförmåner beviljas på grund av rättigheter tjänstemannen har förvärvat på grund av sitt arbete och som därför automatiskt överförs på dennes arvtagare. Klagandena har hävdat att en motsatt ståndpunkt skulle innebära en diskriminering gentemot Alessandro Missir Mamachis fyra barn, eftersom dessa i praktiken skulle få samma ersättning som barnen till en tjänsteman som dött av naturliga orsaker. Klagandena hävdar dessutom att det i punkt 122 i dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), hänvisas till existerande rätt i de flesta medlemsstater vad rör utomobligatoriskt skadeståndsansvar från en institutions sida gentemot en tjänsteman på grund av att det inte finns några unionsrättsliga bestämmelser som reglerar frågan.
124 Vad, för det tredje, rör den omständigheten, vilken personaldomstolen erinrat om i punkt 111 i domen i första instans, att Livio Missir Mamachi ”inte framfört något yrkande som rör de pensionsrättigheter som hans son hade kunnat förvärva” har klagandena hävdat att de ”beräknat Missir Mamachis arvtagares förmögenhetsskada utan att beakta de socialförmåner den avlidne tjänstemannen har rätt till, varvid denna förklarat att den avlidnes förvärvade pensionsrättigheter kompenseras av den barnpension som dennes barn beviljats”. Klagandena anser härvid att de ersättningar som betalats ut som pension till Alessandro Missir Mamachis barn motsvarar de belopp som denne förmodligen hade erhållit efter att ha uppnått den pensionsålder som stadgas i tjänsteföreskrifterna. Mot denna bakgrund har klagandena understrukit att om pensionsförmånerna dras av från skadeståndet, så kommer de belopp som ingår däri att dras av två gånger. De kommer att undantas vid beräkningen av den ekonomiska skadan och dras av från ersättningen till den mördade tjänstemannens arvtagare.
125 Kommissionen har hävdat att personaldomstolen gjorde rätt när den förklarade att unionsdomstolen, när denna bedömer huruvida skadan ersatts av institutionen eller inte, beaktar samtliga ersättningar som utgår i enlighet med tjänsteföreskrifterna. Kommissionen har till stöd härför hänvisat till dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), och dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen (C‑257/98 P, EU:C:1999:402), i vilka det preciseras att tjänstemannens rätt till ersättning enligt allmän skadeståndsrätt endast utgör en kompletterande rättighet och endast kommer i fråga om tjänstemannen kan visa att ersättningen enligt tjänsteföreskrifterna inte är tillräcklig för att säkerställa full ersättning för den lidna skadan. Detta innebär, enligt kommissionen, att om inte de ersättningar som betalas ut som pension dras av från skadeståndet, så kommer rättsinnehavarna att erhålla dubbel ersättning, i form av dels barnpensionen, dels skadeståndsbeloppet.
126 Personaldomstolens har påpekat att den, såsom personaldomstolen konstaterade i punkt 202 i domen i första instans, redan beviljat rättsinnehavarna ett belopp som är högre än de förmåner som normalt föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. Detta visar enligt kommissionen att den beaktat de särskilda omständigheter som kringgärdade Alessandro Missir Mamachis död när den beviljade dessa förmåner, och detta i syfte att undvika diskriminering.
127 Vad avser klagandenas hänvisning till vad som sagts om medlemsstaternas rättsordningar i dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), har kommissionen påpekat att domstolen, i punkt 22 i nämnda dom, inte hänvisat till existerande rätt i de flesta medlemsstater vad rör utomobligatoriskt skadeståndsansvar från en institutions sida gentemot en tjänsteman, utan ersättning för de följder skadan vållat Leussinks hustru och döttrar, varvid domstolen kom fram till att sådan ersättning inte ska utgå. Kommissionen har dessutom tillagt att det mot bakgrund av domstolens och tribunalens rättspraxis om att skadeståndstalan enligt allmän rätt är kompletterande, tvärtemot vad klagandena har påstått, inte föreligger några unionsrättsliga regler om ersättning för en skada som en tjänsteman har lidit. Hänvisningen till medlemsstaternas domstolars rättspraxis saknar således relevans, enligt kommissionens mening.
128 Vad avser risken för dubbla avdrag har kommissionen anfört att personaldomstolens uttalande i punkt 111 i domen i första instans ”är helt indirekt och underordnad, och således verkningslös”.
129 Tribunalen konstaterar till att börja med att klagandena, i sina yrkanden, begärt ersättning för ekonomisk skada med 3 975 329 euro, men att de i överklagandet inte bestritt det belopp på 3 000 000 euro som personaldomstolen bestämt med utgångspunkt från den lön som Alessandro Missir Mamachi skulle ha erhållit fram till sin pension, med avdrag för vad han och hans hustru hade förbrukat för egna behov. Klagandena har nämligen genom denna grund endast riktat invändningar mot att personaldomstolen förklarat att samtliga ersättningar som ska utgå enligt tjänsteföreskrifterna, däribland sådana som inte ingår i den dödsfallsersättning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, ska beaktas vad avser ersättningen för den ekonomiska skadan. Även om man godtar påståendet att klagandena, genom att begära ersättning för ekonomisk skada med 3 975 329 euro, har riktat invändningar mot det belopp på 3 000 000 euro som personaldomstolen bestämt, erinrar tribunalen om att det av fast rättspraxis framgår att personaldomstolen, när den har konstaterat förekomsten av en skada, är ensam behörig att inom ramen för yrkandena i målet bedöma hur och med vilket belopp en skada ska ersättas. För att tribunalen ska kunna utöva sin överprövning av personaldomstolens domar måste dock sådana domar ha en tillräcklig motivering och, vad avser bedömningen av en skadas omfattning, ange vilka kriterier som beaktats när beloppets storlek har bestämts (se dom av den 5 november 2014, kommissionen/Thomé, T‑669/13 P, EU:T:2014:929, punkt 79 och där angiven rättspraxis). Klagandena har således inte förklarat på vilket sätt personaldomstolen felaktigt har tillämpat de kriterier som använts för att bestämma beloppet till 3 000 000 euro. Tribunalen konstaterar således att detta belopp motsvarar ersättningen för den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachis fyra barn har lidit.
130 Tribunalen kommer därefter att klargöra innebörden av dels dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), som personaldomstolens hänvisat till i punkt 204 i domen i första instans, och vilken klagandena inte anser vara tillämplig på de här aktuella omständigheterna, dels dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen (C‑257/98 P, EU:C:1999:402), vilken kommissionen har hänvisat till i sina skrivelser.
131 Genom dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), uttalade sig domstolen om huruvida den olycksfallsförsäkring som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och i andra regler utgör en uttömmande reglering av sådana ersättningar, som, vid en arbetskada, utesluter andra krav på skadestånd grundat på principer i allmän rätt. Leussink, hans hustru och deras fyra barn hade nämligen yrkat ytterligare ersättning, varvid de hävdade att ersättningen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, endast täckte de ekonomiska följderna av olyckan men inte deras ideella skada. Domstolen förklarade i punkt 11 i denna dom att det försäkringsskydd som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna bygger på ett allmänt avgiftsfinansierat försäkringssystem avseende olycksfall i och utanför arbetet och att rätten till ersättning inte beror på vem som orsakat olyckan och dennes ansvar. I punkt 13 i den ovannämnda domen förklarade domstolen att om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om kompletterande krav mot en institution, så kan detta inte innebära ett argument för att hindra en tjänsteman eller dennes rättsinnehavare från att begära ytterligare ersättning när institutionen är ansvarig för olycksfallet enligt allmän skadeståndsrätt och ersättningen enligt tjänsteföreskrifterna inte räcker till för att säkerställa full ersättning för den lidna skadan.
132 Efter att ha konstaterat att det rörde sig om en arbetsolycka och att olycksfallet i fråga orsakats av ett vårdslöst beteende från kommissionens sida som gör att den ska hållas skadeståndsansvarig (dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371, punkterna 15–17), beviljade domstolen Leussink ytterligare ersättning med 2 000 000 belgiska franc (BEF). Vad avser Leussinks hustru och fyra barn ansåg domstolen att olycksfallets följder för familjelivet utgjorde en följd av den skada han lidit som inte ingår bland de följder som kommissionen kan hållas ansvarig för i egenskap av arbetsgivare.
133 Vad avser dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen (C‑257/98 P, EU:C:1999:402), som kommissionen citerat i sin svarsinlaga, bekräftade domstolen i punkt 23 att i de fall då en tjänsteman väcker talan om skadestånd till följd av culpa som är av sådan art att ansvar uppkommer för den institution som tjänstemannen är anställd vid, ska det vid bedömningen av den ersättningsgilla skadan tas hänsyn till att ersättning har utbetalats till tjänstemannen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna till följd av en olycka eller en yrkessjukdom.
134 Dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), och dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen (C‑257/98 P, EU:C:1999:402), har således klargjort relationen mellan förmåner som erhålls enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna till följd av en olycka eller en yrkessjukdom och skadestånd enligt allmän rätt.
135 För det första är den ordning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och den ordning som kan utläsas ur allmän rätt komplementerande, varför det är möjligt att begära ytterligare ersättning när institutionen är ansvarig för olycksfallet enligt allmän skadeståndsrätt och ersättningen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte räcker till för att säkerställa full ersättning för den lidna skadan (dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371, punkt 13).
136 För det andra har det i rättspraxis, med tillämpning av denna princip, också klargjorts att i de fall då en tjänsteman väcker talan om skadestånd till följd av culpa som är av sådan art att ansvar uppkommer för den institution som tjänstemannen är anställd vid, ska det vid unionsdomstolens bedömning av den ersättningsgilla skadan tas hänsyn till att ersättning har utbetalats till tjänstemannen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna till följd av en olycka eller en yrkessjukdom. Om så inte vore fallet, så skulle det uppstå dubbel ersättning (dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen (C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 22).
137 Dessa två domar ger emellertid ingen vägledning i frågan huruvida samtliga sociala förmåner ska beaktas när den ersättningsgilla skadan bestäms. Personaldomstolen har dock i förevarande fall inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkt 204 i domen i första instans, hänvisa till dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371).
138 Tribunalen anser nämligen att även om dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), rör förhållandet mellan den ersättning som ska betalas enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och den som ska betalas enligt allmän skadeståndsrätt, så kan denna dom inte tolkas så, att varje annan förmån som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna inte får beaktas vid bedömningen av vilken ersättning som ska utgå på grund av skadan. Tribunalen delar dessutom kommissionens ståndpunkt att om pensionsförmånerna, det vill säga barnpensionen, inte dras av från skadeståndet, så erhåller rättsinnehavarna dubbel ersättning, varvid den första delen består av barnpensionen och den andra delen består av skadeståndet. Den barnpension som utbetalas till Alessandro Missir Mamachis rättsinnehavare motsvarar dessutom den ersättning de hade erhållit om han hade varit i livet och den ska således dras av från ersättningen för ekonomisk skada. I artikel 73.2 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs slutligen att den ersättning som ska betalas vid dödsfall kan kumuleras med den ersättning som föreskrivs i kapitel 3, och således med den barnpension som föreskrivs i artikel 80. Klagandenas argument att den princip som uppställts i dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371) inte är tillämplig i förevarande fall kan således inte vinna framgång.
139 Denna slutsats påverkas inte av klagandenas argument att det vore diskriminerande att anse att de barnpensioner som betalats till Alessandro Missir Mamachis fyra barn med tillämpning av tjänsteföreskrifterna kan dras av från ersättning för den skada kommissionen är ansvarig för, i det avseendet att detta innebär att Alessandro Missir Mamachis barn behandlas som barn till en tjänsteman som dött en naturlig död. Det räcker härvid att konstatera att kommissionen, tvärtemot vad klagandena har gjort gällande och såsom personaldomstolen konstaterat i punkt 204 i domen i första instans, tagit hänsyn till de exceptionella omständigheterna i det aktuella fallet eftersom den beviljat Alessandro Missir Mamachis barn ett belopp som överstiger vad som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna vad avser rättsinnehavare till en tjänsteman som dött en naturlig död. Kommissionen valde nämligen att postumt befordra den avlidne tjänstemannen och att beräkna rättsinnehavarnas rätt till förmåner på denna grundval. Kommissionen beviljade dessutom, med tillämpning av artikel 76 i tjänsteföreskrifterna, varje barn en månatlig ersättning som motsvarar två barntillägg. Tribunalen anser slutligen att klagandena grundar sig på en felaktig premiss, eftersom barn till en tjänsteman som inte avlidit till följd av en olycka eller en yrkessjukdom, utan av naturliga orsaker, inte erhåller den ersättning som enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna ska betalas till arvtagarna till en tjänsteman som avlidit till följd av en olycka eller en yrkessjukdom. Klaganden har således inte stöd för sitt påstående att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning med innebörden att den konstaterat att Alessandro Missir Mamachis fyra barn behandlats som barnen till en tjänsteman som dött av naturliga orsaker.
140 Tribunalen avfärdar även klagandenas argument att i brist på unionsrättsliga bestämmelser som reglerar frågan syftar dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), på existerande rätt i de flesta medlemsstater vad rör utomobligatoriskt skadeståndsansvar från en institutions sida. I punkt 22 i ovannämnda dom hänvisade domstolen nämligen inte till existerande lagstiftning i de flesta medlemsstater rörande utomobligatoriskt skadeståndsansvar gentemot en tjänsteman, och särskilt frågan huruvida avdrag får göras för de socialförmåner som utbetalats, utan till ersättning för olyckans följder för familjelivet, varvid domstolen kom fram till att sådan ersättning inte ska utgå.
141 Klagandena har gjort gällande att personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkt 111 i domen i första instans, förklara att klagandena inte framfört något yrkande som rör förlust av pensionsrättigheter. Tribunalen anser att detta argument är verkningslöst. Klagandena har nämligen hävdat att de inte behövde framföra något yrkande om ersättning med anledning av dessa rättigheter, eftersom det inte får beaktas vid bedömningen vilken ersättning som ska utgå på grund av den ekonomiska skadan. Tvärtemot vad klagandena har hävdat, har personaldomstolen, i punkt 111 i domen i första instans, endast konstaterat att inga yrkanden framställts vad avser förlust av pensionsrättigheter, trots att det av rättspraxis, och särskilt dom av den 5 oktober 2004, Sanders m.fl./kommissionen (T-45/01 P, EU:C:2004:289, punkt 167). och dom av den 12 juli 2007, Sanders m.fl./kommissionen (T-45/01 P, EU:C:2007:221, punkterna 87–90), framgår att dessa rättigheter får beaktas vid bedömningen av en ekonomisk skada. Den omständigheten att klagandena anser att de inte behövde framföra ett yrkande avseende förlorade pensionsrättigheter saknar således betydelse för personaldomstolens korrekta, och icke ifrågasatta, bedömning att inget yrkande framställts i detta avseende.
142 Klagandena hävdar slutligen att det belopp som kommer att betalas till Alessandro Missir Mamachis fyra barn om de fortsätter att studera fram till att de fyller 26 år, är ett hypotetiskt belopp, eftersom utbetalningen därav är förenad med ett antal villkor som inte nödvändigtvis kommer att uppfyllas och som således inte kan beaktas som en förmån som de har erhållit.
143 Personaldomstolen har i punkt 202 i domen i första instans förklarat att det belopp som kommissionen redan har utgett, och fortsatt kommer att utge, uppgår till 1 400 000 euro, samt att detta belopp kan komma att höjas till ungefär 2 400 000 euro, om de aktuella förmånerna fortsätter att utbetalas till dess att vart och ett av de fyra barnen fyllt 26 år. Tribunalen konstaterar således att personaldomstolen inte uttryckligen uttalat sig angående principen om att dessa belopp kan dras av från det belopp som ska betalas i skadestånd.
144 Mot denna bakgrund anser tribunalen att argumentet att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom det rör sig om ett hypotetiskt belopp som endast kommer att betalas till Alessandro Missir Mamachis fyra barn om de fortsätter att studera fram till att de fyller 26 år, ska avfärdas som verkningslöst. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
145 Mot bakgrund av samtliga ovan anförda omständigheter ska domen i första instans upphävas, i den del personaldomstolen avvisat de yrkanden om ersättning för ideell skada som framställts av Livio Missir Mamachis och av Alessandro Missir Mamachis fyra barn och begränsat kommissionens ansvar för den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachis rättsinnehavare lidit till 40 procent, trots att den borde ha förpliktat kommissionen att solidariskt ersätta denna skada.
Prövning av talan i första instans
[utelämnas]
Yrkandet om ersättning för den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachis fyra barn har lidit
148 Det framgår av punkterna 118 och 119 ovan att kommissionen förpliktats att solidariskt utge ersättning för den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachis fyra barn har lidit. Ersättningen för denna skada har bestämts till 3 000 000 euro.
149 Det ska påpekas att tribunalen, i punkterna 138 och 139 ovan, förklarat att personaldomstolen gjorde rätt när den slog fast att barnpensionerna skulle beaktas vad avser den ekonomiska skadan.
150 Det ska härvid erinras om vad som föreskrivs i de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som kan vara av vikt i förevarande mål, vad avser förmåner som, eftersom de kan anses utgöra en form av ersättning för den ekonomiska skadan, det vill säga Alessandro Missir Mamachis förlorade inkomster, ska dras av från detta belopp på 3 000 000 euro.
151 I artikel 70 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs, för det första, att om en tjänsteman avlider ska hans underhållsberättigade barn erhålla den avlidnes hela lön till och med utgången av den tredje månaden efter den månad då dödsfallet inträffade. I artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs, för det andra, att vid dödsfall ska de familjemedlemmar som anges i denna bestämmelse erhålla ett engångsbelopp motsvarande fem gånger den avlidnes årliga grundlön, beräknad på månadslönerna under de 12 månader som föregått dödsfallet. I artikel 76 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs, för det tredje, att gåvor, lån eller förskott får lämnas till en avliden tjänstemans rättsinnehavare som befinner sig i en särskilt svår situation av olika skäl, däribland familjesituationen. I artikel 80 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs, för det fjärde, att om en tjänsteman avlider utan att efterlämna någon make som har rätt till efterlevandepension, ska de barn som vid tidpunkten för dödsfallet var underhållsberättigade enligt artikel 2 i bilaga VII ha rätt till barnpension enligt artikel 21 i bilaga VIII. Det ska härvid påpekas att det i artikel 21.2 andra stycket i bilaga VIII föreskrivs att föräldralösa barn har rätt till utbildningstillägg i enlighet med de villkor som anges i artikel 3 i bilaga VII. För det femte framgår det av artikel 67.2 och 67.4 i tjänsteföreskrifterna att barntillägg kan utbetalas till en annan person än tjänstemannen.
152 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att kommissionen, för det första, i enlighet med artikel 70 första stycket i tjänsteföreskrifterna, till Alessandro Missir Mamachis barn har betalat hela den lön som denne hade rätt till för tiden från den 1 oktober till den 31 december 2006. För det andra har kommission till dessa barn betalat ut ett sammanlagt belopp på 414 308,90 euro, som dödsfallsersättning, i enlighet med artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna, samt ett sammanlagt belopp på 76 628,40 euro, på grund av hustruns dödsfall, i enlighet med artikel 25 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna. Kommissionen beviljade, för det tredje, de fyra barnen barnpension enligt artikel 80 i tjänsteföreskrifterna (4 376,82 euro per månad) och utbildningstillägg (2 287,19 euro per månad) enligt bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Kommissionen har, för det fjärde, i enlighet med artikel 76 i tjänsteföreskrifterna genom beslut av den 14 maj 2007 av sociala skäl beviljat vart och ett av barnen ett särskild månatligt bidrag som gäller fram till dess respektive barn fyller 19 år. Detta bidrag motsvarar ett barntillägg per barn, vilket ger ett sammanlagt belopp på 1 332,76 euro per månad. Genom beslut av den 4 juli 2008 dubblerades detta belopp från den 1 augusti 2008. För det femte framgår det av bilaga 4 i handlingarna i målet i första instans att Livio Missir Mamachi erhöll barntillägg med sammanlagt 1 453,84 euro per månad, och åtnjöt schablonbestämda skatteavdrag för de fyra underhållsberättigade barnen. Skillnaden i skatt för en tjänsteman utan barn och den skatt som verkligen betalas kan jämställas med en utbetalning på 1 015,78 euro från kommissionen.
153 Tribunalen konstaterar att utöver det belopp på 76 628,40 euro, som erhållits på grund av hustruns dödsfall enligt artikel 25 i bilaga X, som inte kan anses som ett medel med vilket kommissionen kan uppfylla sin skyldighet att ersätta den ekonomiska skada som uppstått genom att Alessandro Missir Mamachi förlorat sin lön, ska det belopp som utbetalas enligt artikel 70 första stycket i tjänsteföreskrifterna, den dödsfallsersättning som beviljats i enlighet med artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna, de barnpensioner som ska utbetalas enligt artikel 80 i tjänsteföreskrifterna, de utbildningstillägg som avses i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, det särskilda månatliga bidrag som beviljats i enlighet med artikel 76 i tjänsteföreskrifterna, barntilläggen och värdet av skattelättnaden dras av från beloppet på 3 000 000 euro.
154 Vad avser barnpensionerna har tribunalen i punkt 138 ovan konstaterat att om dessa inte dras av från det belopp som ska betalas som ersättning för den ekonomiska skadan, så erhåller rättsinnehavarna dubbel ersättning. Vad avser det belopp som utbetalats enligt artikel 70 i tjänsteföreskrifterna, motsvarar det tre månadslöner för Alessandro Missir Mamachi och ska således beaktas vid beräkningen av omfattningen av förlusten av dennes lön. Vad avser den dödsfallsersättning som beviljats i enlighet med artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna, anger tribunalen i punkt 136 ovan att enligt fast rättspraxis ska denna ersättning beaktas vid bedömningen av vilken ersättning som ska utgå på grund av skadan (dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen, 169/83 och 136/84, EU:C:1986:371, punkt 13, och dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 22). Samma slutsats tillämpas vad avser det särskilda månatliga bidrag som beviljats i enlighet med artikel 76 i tjänsteföreskrifterna. Såsom tribunalen påpekat i punkt 139 ovan är detta bidrag nämligen nära knutet till den ersättning som beviljats i enlighet med artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna. Vad slutligen rör utbildningstilläggen, barntilläggen och värdet av skattelättnaden, konstaterar tribunalen att om Alessandro Missir Mamachi inte hade avlidit, så hade han erhållit dessa belopp som lön. De kan således även de anses som ersättning för förlorad lön.
155 Klagandena har rätt i sina påpekanden att vissa förmåner som ska betalas till Alessandro Missir Mamachis fyra barn är underkastade framtida villkor, nämligen att de fortsätter att vara underhållsberättigade och att de fortsätter att studera fram till att de fyller 26 år, vilket är villkor som kan tänkas inte uppfyllas av ett, två, tre eller till och med samtliga fyra barn. Såsom klagandena har hävdat kan det dessutom hända att de fyra barnen avslutar sina universitetsstudier innan de fyllt 26 år. Om så blir fallet och de förmåner enligt tjänsteföreskrifterna som verkligen utbetalas inte kommer att uppgå till 3 000 000 euro sammanlagt, kommer kommissionen emellertid vara skyldig att betala den nödvändiga mellanskillnaden för att uppnå detta belopp, om man utgår från att den ekonomiska skadan uppgår till detta belopp. Det belopp som kommer att utbetalas om de fyra barnen fortsätter att vara underhållsberättigade och fortsätter att studera fram till att de fyller 26 år, eller avslutar sina studier tidigare än så, ingår i den ersättning varigenom kommissionen ska uppfylla sin ersättningsskyldighet, varvid beloppet 3 000 000 som ersättning för den ekonomiska skadan kvarstår oförändrat.
[utelämnas]
Yrkandet om ersättning för den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachi, hans fyra barn och Livio Missir Mamachi har lidit
171 I förevarande fall förfogar tribunalen över alla uppgifter den behöver för att kunna pröva yrkandet om ersättning för den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachi, hans fyra barn och Livio Missir Mamachi har lidit. Tribunalen konstaterar inledningsvis att i likhet med vad som är fallet vad avser den ekonomiska skadan har kommissionen brustit i omsorg vad avser skyldigheten att skydda sin personal och att kommissionen ska anses medvållande till den ideella skadan.
Yrkandet om ersättning för den ideella skada som Alessandro Missir Mamachi har lidit
172 Klagandena har gjort gällande att Alessandro Missir Mamachi lidit en verklig ideell skada till följd av kommissionens rättsstridiga beteende. Enligt klagandena består denna skada i det fysiska lidande han utsattes för under tiden från inbrottet till hans död, som förmodligen berodde på förblödning efter det att mördaren lämnat honom på brottsplatsen. Till detta kommer den psykologiska kränkning och det psykologiska traumat han lidit genom att maktlöst uppleva angreppet mot hans hustru och hennes barbariska död, hans tragiska vetskap om att han själv var döden nära, och känslan av osäkerhet, oro och ångest över vad som skulle hända med hans fyra små barn som skulle bli föräldralösa om de över huvudtaget skulle överleva angreppet. Enligt klagandena framgår det av unionsrätten och italiensk rätt att Alessandro Missir Mamachi har rätt till ersättning för denna ideella skada.
173 Kommissionen har hävdat att möjligheten till ersättning för denna typ av skada endast föreskrivs i den italienska rättsordningen, i enlighet med artikel 2059 i den italienska civillagen och rättspraxis rörande rättigheter som är skyddade enligt den italienska konstitutionen. Enligt kommissionen finns det inget rättsligt stöd i unionens personalrätt för att göra gällande en sådan skada.
174 Tribunalen konstaterar till att börja med att kommissionens argument att det inte finns något rättsligt stöd i unionens personalrätt för att göra gällande en sådan skada inte kan vinna framgång. Såsom tribunalen redan påpekat i punkt 107 ovan innebär frånvaron av föreskrifter i tjänsteföreskrifterna inte att endast det som där uttryckligen föreskrivs är av relevans, eftersom det kan finnas en rättslig grund i allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.
175 Tribunalen måste därför utreda huruvida det ur medlemsstaternas rättsordningar går att utläsa en allmän princip som tillerkänner ett brottsoffer en rätt till ersättning för ideell skada bestående i fysiskt och psykiskt lidande fram till sin död.
176 Det ska härvid påpekas att det, tvärtemot vad klagandena har gjort gällande, ur medlemsstaternas rättsordningar inte går att utläsa en allmän princip som innebär att en nationell domstol, under liknande omständigheter som de här aktuella, hade beslutat om att ersättning ska utgå för denna typ av ideell skada.
177 Yrkandet om ersättning för den ideella skada som Alessandro Missir Mamachi har lidit ska således ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva kommissionens invändning om rättegångshinder.
Yrkandet om ersättning för den ekonomiska skada som Alessandro Missir Mamachis fyra barn har lidit
178 Enligt klagandena har Alessandro Missir Mamachis barn, till följd av dennes bortgång personligen lidit en verklig ideell skada, såväl moraliskt som existentiellt. Denna skada tillkommer till förlusten av en förälder. Rätten till ersättning har sin grund både i unionsrätten och i italiensk rätt.
179 Klagandena har gjort gällande att den påstådda ideella skadan har samband med de tragiska händelserna natten den 18 september 2006 och motsvarar det hemska psykiska och emotionella trauma Alessandro Missir Mamachis fyra barn tvingades genomlida genom den hemska och omtumlande upplevelsen av deras föräldrars ångest och död samt av att tvingas tillbringa natten vid deras lik, på grund av deras åldersrelaterade oförmåga att ta några andra initiativ. Detta trauma är också ursprunget till den existentiella skada som dessa fyra minderåriga barn har lidit. De kommer hela livet vara märkta av denna hemska och ångestskapande upplevelse från barndomen. Denna upplevelse kan i framtiden få allvarliga följder för kvaliteten på deras mänskliga och sociala relationer. Den skada de vållats genom att förlora sina föräldrar är självklar (in re ipsa), och består i den orättvisa smärtan och det orättvisa lidandet av att för evigt och redan i unga år ha förlorat sina älskade föräldrar.
180 Vad avser frågan hur de fyra barnens ideella skada ska bestämmas har klagandena hänvisat till italiensk rättspraxis och särskilt den senaste uppdateringen av de tabeller som uppställts i detta syfte av Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien). I dessa tabeller anges, för standardfall av ersättning till varje överlevande förälder eller varje överlevande barn, ett intervall mellan 106 376 euro och 212 752 euro, för att möjliggöra att ersättningen anpassas till de konkreta omständigheterna i det aktuella fallet. Bland dessa omständigheter märks bland annat frågan huruvida andra närstående också överlevt, huruvida de berörda lever tillsammans med dessa överlevande, kvalititen och intensiteten på den återstående känslomässiga familjerelationen och kvaliteten och intensiteten på den känslomässiga relationen till den avlidne.
181 Klagandena har tillagt att enligt de italienska domstolarnas fasta rättspraxis är de belopp som omnämns i punkt 180 ovan emellertid riktvärden och domstolarna kan höja dessa belopp efter eget skön när det rör sig om särskilt allvarliga omständigheter. Klagandena har härvid angett att när ett överlevande minderårigt barn har förlorat båda sina föräldrar brukar ersättningen höjas med 25 procent. Enligt klagandena bör det sålunda bestämda beloppet ökas med ytterligare 25 procent med hänsyn till det aktuella fallets unika och exceptionella natur och med hänsyn till de särskilt förskräckliga och tragiska omständigheter som kringgärdade Alessandro Missir Mamachis död.
182 Klagandena har därför yrkat att Alessandro Missir Mamachis fyra barn ska tillerkännas ersättning för den ideella skada de lidit med 319 128 euro var, det vill säga sammanlagt 1 276 512 euro.
183 Kommissionen har, för det första, påpekat att den inte har orsakat Alessandro Missir Mamachis skada. Den italienska rättspraxis som klagandena har hänvisat till är således inte relevant, eftersom den rör ersättning för ideell skada som ska betalas av den som genom brottslig gärning orsakat brottsoffrets död. I förevarande fall rör det sig emellertid om kommissionens eventuella subsidiära ansvar på grund av dess underlåtenhet att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder.
184 Kommissionen anser, för det andra, att det i unionens personalrätt inte existerar någon rätt till ersättning för ideell skada till förmån för en tjänstemans familjemedlemmar. Kommissionen har härvid gjort gällande att domstolen, i dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), vilken enligt klagandena rörde ett fall där sambandet mellan institutionens beteende och den händelse som drabbade tjänstemannen helt uppenbart var mycket närmare än i förevarande fall, förklarat att de konsekvenser som drabbat familjemedlemmarna var en ren följd av den skada som tjänstemannen lidit, för vilken institutionen inte kunde anses ansvarig.
185 Kommissionen har, för det tredje, och alternativt hävdat att, vad gäller det psykiska trauma Alessandro Missir Mamachis barn genomlidit genom att vara med om en så hemsk och omtumlande upplevelse som deras föräldrars död. Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att barnen var närvarande när deras föräldrar dog, varför denna skada inte har styrkts.
186 Vad för det andra rör den existentiella skada som enligt klagandena orsakats genom det trauma som i framtiden kan ge de fyra barnen allvarliga följder vad avser kvaliteten på deras mänskliga och sociala relationer, har kommissionen påpekat att enligt den italienska rättspraxis som klagandena har åberopat erkänns inte existentiell skada i sig som en självständig kategori. Denna skada är dessutom endast ersättningsgill vad gäller själva brottsoffret, som är föremål för det brott som begåtts av gärningsmannen, vilken i förevarande fall inte är kommissionen.
187 Vad för det tredje rör den skada barnen vållats genom att förlora sina föräldrar, vilken, enligt klagandena, är självklar (in re ipsa) har kommissionen anfört att denna slutsats ska avfärdas med hänvisning just till den rättspraxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) som klagandena har åberopat. Enligt kommissionen skulle en sådan slutsats nämligen strida mot syftet med skadestånd, eftersom den innebär att ersättning beviljas utan att det har utretts att det verkligen föreligger en skada, utan i stället som en privat åtgärd avseende ett skadligt beteende. Nämnda skada har under alla omständigheter redan ersatts genom de förmåner som beviljats enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, vilken just föreskriver en schablonmässig ersättning vid en tjänstemans dödsfall.
188 Kommissionen motsätter sig för det fjärde att de tabeller som upprättats av Tribunale di Milano (Domstolen i Milano) i förevarande fall tillämpas för att bestämma omfattningen av ersättningen för den ideella skada som Alessandro Missir Mamachis fyra barn påstås ha lidit. Kommissionen menar till att börja med att dessa tabeller rör fall då gärningsmannen förpliktas att utge ersättning för den skada denne vållat genom brottet. De kan därför inte vara tillämpliga i förevarande fall, eftersom kommissionen inte är gärningsman. Dessa tabeller visar vidare endast på vilket synsätt som gäller i en enda medlemsstat, och vid en enda domstol. Slutligen skulle den tillämpning av de tabeller som upprättats av Tribunale di Milano (Domstolen i Milano) som klagandena har föreslagit strida mot den fasta italienska rättspraxis som klagandena har hänvisat till. Denna rättspraxis rör biologisk skada, men är överförbar på ideell skada, och innebär att en tillämpning av dessa tabeller alltid ska åtföljas av en individuell anpassning beroende på de i det enskilda fallet aktuella omständigheterna.
189 Kommissionen anser därför att yrkandet om ersättning till Alessandro Missir Mamachis fyra barn för ideell skada ska ogillas.
190 Tribunalen kommer först att pröva kommissionens två materiella invändningar. Kommissionen har, såsom anges i punkterna 183 och 184 ovan, gjort gällande att den endast är subsidiärt ansvarig för den ideella skada de fyra barnen lidit. Kommissionen har vidare anfört att det av dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), framgår att de konsekvenser som drabbar familjemedlemmar till en tjänsteman är en ren följd av den skada som tjänstemannen lidit, för vilken institutionen inte kan anses ansvarig.
191 Vad rör den första invändningen ska det erinras om att det framgår av punkt 84 ovan att personaldomstolen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, förklarat att i ett fall där en institution har åsidosatt sin skyddsskyldighet, vilket bidragit till att en skada uppstått som just denna skyldighet var tänkt att förhindra, ska institutionen anses som medvållande till skadan, även om den inte kan anses som huvudansvarig för skadan. Tribunalen avfärdar därför kommissionens argument om att den är subsidiärt ansvarig.
192 Vad rör den andra invändningen har kommissionen gjort gällande att den princip som fastställts i dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), det vill säga att de konsekvenser som drabbar familjemedlemmar till en tjänsteman endast är en ren följd av den skada som tjänstemannen lidit, för vilken institutionen inte kan anses ansvarig, är än mer tillämplig i förevarande fall.
193 Det föreligger, för det första, en skillnad från vad som var fallet i dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), i vilket det rörde sig om en tjänsteman som drabbats av en olycka i tjänsten men överlevt den och erhållit en kompletterande ersättning. I förevarande fall avled Alessandro Missir Mamachi utan att ha rätt till en sådan ersättning, såsom framgår av punkt 177 nedan. Följderna för familjemedlemmarna till en tjänsteman som avlidit kan inte vara desamma som följderna för familjemedlemmarna till en tjänsteman som överlevt.
194 Tribunalen konstaterar, för det andra, att det ur medlemsstaternas rättsordningar kan utläsas en allmän och gemensam rättsprincip med innebörden att, under liknande omständigheter som de här aktuella, utgör förekomsten av ett system som garanterar automatisk betalning av förmåner till en avliden tjänstemans rättsinnehavare inte ett hinder mot att dessa rättsinnehavare, om de anser att skadan inte täcks eller inte fullt täcks av detta system, även erhåller ersättning för sin ideella skada genom att väcka talan vid en nationell domstol.
195 Ur medlemsstaternas rättsordningar går det även att utläsa en allmän och gemensam rättsprincip med innebörden att en ideell skada inte kan ersättas två gånger. Det ankommer således på domstolen att utreda i vilken mån ett system som garanterar automatisk betalning av förmåner även, helt eller delvis, täcker den ideella skada som rättsinnehavarna orsakats, innan domstolen bestämmer ersättningens belopp. Slutligen framgår det av medlemsstaternas rättsordningar att principen om solidariskt ansvar för den ekonomiska skadan under liknande omständigheter som de här aktuella även är tillämplig på den ideella skadan.
196 Kommissionens andra invändning ska således också ogillas.
197 Vad rör kriterierna för att bestämma storleken av ersättningen för ideell skada för Alessandro Missir Mamachis fyra barn har klagandena hävdat att detta belopp ska bestämmas med hänsyn till följande omständigheter. För det första, det psykiska och emotionella trauma som de fyra barnen tvingades genomlida genom den hemska och omtumlande upplevelsen av deras föräldrars ångest och död och därefter genom att tillbringa natten vid deras lik, på grund av deras åldersrelaterade oförmåga att ta några andra initiativ. För det andra, den existentiella skada som dessa fyra minderåriga barn har lidit. De kommer hela livet igenom vara märkta av denna hemska och ångestskapande upplevelse från barndomen. För det tredje, skadan av att ha förlorat sina föräldrar. Denna består i den orättvisa smärtan och det orättvisa lidandet av att för evigt och redan i unga år ha förlorat sina båda föräldrar.
198 Utan att det är nödvändigt att uttala sig om de olika kriterier som klagandena har åberopat, vilka dessutom hänvisar till principer som kan utläsas ur italiensk rättspraxis, kan det konstateras att det ur medlemsstaternas rättsordningar kan utläsas en allmän och gemensam rättsprincip med innebörden att under liknande omständigheter som de här aktuella har rättsinnehavarna, som kan vara barn eller föräldrar till den avlidne, rätt till ersättning för en ideell skada som består i den psykiska smärta som orsakas av en närståendes död. Denna princip ligger nära de olika kriterier som klagandena har åberopat.
199 Det ska härvid preciseras att de fyra barnens ideella skada, tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande, inte redan har ersatts genom de förmåner som beviljats enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, vilken föreskriver en schablonmässig ersättning vid en tjänstemans dödsfall. Det framgår nämligen av punkt 153 ovan att den schablonmässiga ersättningen endast beaktats vad avser den ekonomiska skadan, vilken består i att Alessandro Missir Mamachi förlorat sin lön. Den ideella skada som vållats genom Alessandro Missir Mamachis död är däremot knuten till den smärta som hans fyra barn känner och den täcks således inte av de förmåner som beviljats enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
200 Vad rör bestämningen av beloppet för ersättningen för den ideella skadan konstaterar tribunalen, tvärtemot vad klagandena har gjort gällande, att de tabeller som upprättats av Tribunale di Milano (Domstolen i Milano) inte kan användas i förevarande fall. Såsom kommissionen med rätta påpekat kan unionsdomstolen inte använda tabeller som upprättats i en enda medlemsstat för att bestämma storleken av ersättningen för den ideella skada rättsinnehavarna till en avliden tjänsteman har lidit. Det ska härvid erinras om att det ankommer på unionsdomstolen att bestämma detta belopp i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) (se, för ett liknande resonemang, dom av 5 juni 1980, Oberthür/kommissionen, 24/79, EU:C:1986:145, punkt 15), och därvid ange vilka kriterier som beaktats i detta syfte (se dom av den 14 maj 1998, rådet/de Nil och Impens, C‑259/96 P, EU:T:1998:224, punkterna 32 och 33, dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 35, och dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T-10/02, EU:C:2006:148, punkt 51).
201 Med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet och de principer som anges i punkterna 194 och 195 ovan, och det kriterium som anges i punkt 198 ovan, ska kommissionen förpliktas att solidariskt till vart och ett av Alessandro Missir Mamachis barn betala ett belopp som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) bestämts till 100 000 euro, som ersättning för den ideella skada de lidit genom att förlora sina föräldrar och genom att närvara vid dubbelmordet.
Yrkandet om ersättning för den ideella skada som Alessandro Missir Mamachi har lidit
202 Klagandena har gjort gällande att Alessandro Missir Mamachis föräldrar även de ska tillerkännas ersättning för den ideella skada de vållats, bestående av den orättmätiga smärta och det orättmätiga lidande som följer av att ha förlorat sin son under sådana tragiska omständigheter. Till detta lidande tillkommer, som existentiell skada, den fysiska och psykiska tröttheten och den oro och störning som kommer sig av att de, trots att de är mycket gamla, måste ansvara för sina fyra föräldralösa barnbarns underhåll och fostran. Med hänsyn till de unika omständigheterna i förevarande fall och händelsens särskilt skrämmande och tragiska karaktär har klagandena yrkat att Livio Missir Mamachi ska tillerkännas 212 752 euro för ideell skada.
203 Kommissionen har endast anfört en invändning om rättegångshinder vad avser detta yrkande, vilket prövats och ogillats i punkt 170 ovan.
204 Tribunalen konstaterar att det, såsom anges i punkt 198 nedan, ur medlemsstaternas rättsordningar kan utläsas en allmän och gemensam rättsprincip med innebörden att under liknande omständigheter som de här aktuella har den avlidne personens föräldrar rätt till ersättning för en ideell skada som består i den psykiska smärta som orsakats av en närståendes död.
205 Med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet och de principer som anges i punkterna 194 och 195 ovan och det kriterium som anges i punkt 198 ovan, ska kommissionen förpliktas att solidariskt till var och en av de klagande, i egenskap av arvtagare till Livio Missir Mamachi betala ett belopp som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) bestämts till 50 000 euro, som ersättning för den ideella skada de lidit genom att Livio Missir Mamachi förlorat sin son Alessandro Missir Mamachi.(3)
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)
följande:
1) Dom av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F-50/09), upphävs i den del Europeiska unionens personaldomstol bifallit Europeiska kommissionens invändning om rättegångshinder mot yrkandet om ersättning för den ideella skada som vållats Carlo Missir Mamachi di Lusignano, Giustina Missir Mamachi di Lusignano, Filiberto Missir Mamachi di Lusignano och Tommaso Missir Mamachi di Lusignano, varav de två sistnämnda företräds av Anne Sintobin.
2) Dom av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F-50/09), upphävs i den del Europeiska unionens personaldomstol bifallit kommissionens invändning om rättegångshinder mot yrkandet om ersättning för den ideella skada som Livio Missir Mamachi har lidit.
3) Dom av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F-50/09), upphävs i den del Europeiska unionens personaldomstol begränsat kommissionens ansvar till 40 procent, vad avser den ekonomiska skada som vållats Carlo Missir Mamachi di Lusignano, Giustina Missir Mamachi di Lusignano, Filiberto Missir Mamachi di Lusignano och Tommaso Missir Mamachi di Lusignano, varav de två sistnämnda företräds av Anne Sintobin.
4) Överklagandet ogillas i övrigt.
5) Kommissionen förpliktas att solidariskt betala ett belopp på 3 000 000 euro, med avdrag för de förmåner enligt tjänsteföreskrifterna ingår i detta belopp och som betalats eller ska betalas till Carlo Missir Mamachi di Lusignano, Giustina Missir Mamachi di Lusignano, Filiberto Missir Mamachi di Lusignano och Tommaso Missir Mamachi di Lusignano, varav de två sistnämnda företräds av Anne Sintobin, som ersättning för den ekonomiska skada ovannämnda personer har lidit.
6) Kommissionen ska solidariskt betala ett belopp på 100 000 euro till Carlo Missir Mamachi di Lusignano, för den ideella skada han lidit.
7) Kommissionen ska solidariskt betala ett belopp på 100 000 euro till Giustina Missir Mamachi di Lusignano, för den ideella skada hon lidit.
8) Kommissionen ska solidariskt betala ett belopp på 100 000 euro till Tommaso Missir Mamachi di Lusignano, som företräds av Anne Sintobin, för den ideella skada han lidit.
9) Kommissionen ska solidariskt betala ett belopp på 100 000 euro till Filiberto Missir Mamachi di Lusignano, som företräds av Anne Sintobin, för den ideella skada han lidit.
10) Kommissionen ska solidariskt betala ett sammanlagt belopp på 50 000 euro till Stefano Missir Mamachi di Lusignano, och övriga klagande, vars namn framgår av bilagan, i deras egenskap av arvtagare till Livio Missir Mamachi di Lusignano, för den ideella skada de lidit.
11) På de ersättningar som avses i punkterna 6–10 ovan ska dröjsmålsränta utgå från dagen för avkunnandet av förevarande dom till dess full betalning sker, enligt den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, ökad med två procentenheter.
12) Överklagandet ogillas i övrigt.
13) Kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna för överklagandeförfarandet.
14) Kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna för förfarandet i första instans.
Jaeger | Frimodt Nielsen | Papasavvas |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 december 2017.
Underskrifter