Language of document : ECLI:EU:T:2019:469

TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 2 juli 2019 (*)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran – Frysning av tillgångar – Ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av beslutet att uppföra sökanden och låta denne kvarstå i förteckningen över personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder – Ekonomisk skada – Ideell skada”

I mål T‑405/15,

Fulmen, med säte i Teheran (Iran), företrätt av A. Bahrami och N. Korogiannakis, advokater,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av R. Liudvinaviciute-Cordeiro och M. Bishop, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av A. Aresu och D. Gauci, därefter av A. Aresu och R. Tricot, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan enligt artikel 268 FEUF med yrkande om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, 2010, s. 39), rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 195, 2010, s. 25), rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, 2010, s. 81), och rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, 2010, s. 1), varigenom det beslutats att sökanden ska uppföras och kvarstå i förteckningarna över de personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen),

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová (referent), samt domarna V. Valančius och U. Öberg,

justitiesekreterare: handläggaren M. Marescaux,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 11 december 2018,

följande

Dom

I.      Bakgrund till tvisten

1        Förevarande mål avser de restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran, för att den ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallat spridning av kärnmaterial).

2        Sökanden Fulmen är ett iranskt bolag som bland annat är verksam inom sektorn för elektrisk utrustning.

3        För Europeiska unionens räkning, har rådet antagit gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp av den 27 februari 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 61, 2007, s. 49), och förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 2007, s. 1).

4        I artikel 5.1 b i gemensam ståndpunkt 2007/140 föreskrevs att alla penningmedel och ekonomiska resurser tillhörande vissa kategorier av personer och enheter skulle frysas. Bilaga II till gemensam ståndpunkt 2007/140 innehöll en förteckning över dessa personer och enheter.

5        Angående Europeiska gemenskapens befogenheter föreskrevs i artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 att alla tillgångar tillhörande personer, enheter och organ som Europeiska unionens råd hade fastställt deltar i spridningen av kärnmaterial enligt artikel 5.1 b i gemensam ståndpunkt 2007/140 skulle frysas. Bilaga V till förordning nr 423/2007 utgjordes av en förteckning över dessa personer, enheter och organ.

6        Gemensam ståndpunkt 2007/140 upphävdes genom rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 195, 2010, s. 39).

7        I artikel 20.1 i beslut 2010/413 föreskrivs att penningmedel tillhörande flera kategorier av enheter ska frysas. Nämnda bestämmelse avser bland annat ”personer och enheter … som är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till spridning av [kärnmaterial], och de personer eller enheter som agerar på deras vägnar eller på deras uppdrag, eller de enheter som ägs eller kontrolleras av dem, inbegripet genom olagliga medel … enligt förteckningen i bilaga II”.

8        Förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 ersattes av en ny förteckning i rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, 2010, s. 81).

9        Den 25 oktober 2010 antog rådet förordning (EU) nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 (EUT L 281, 2010, s. 1).

10      Alltsedan antagandet av beslut 2010/413 den 26 juli 2010 har rådet inkluderat sökanden i förteckningen över personer, enheter och organ i tabell I i bilaga II till beslutet.

11      Som en följd härav uppfördes sökanden i förteckningen över personer, enheter och organ i tabell I i bilaga V till förordning nr 423/2007, genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 195, 2007, s. 25). Antagandet av genomförandeförordning nr 668/2010 medförde att sökandens penningmedel och ekonomiska resurser frystes.

12      I beslut 2010/413 uppgav rådet följande skäl avseende sökanden: ”Fulmen var involverat i installationen av elutrustning vid anläggningen i Qom/Fordoo då det ännu inte var klarlagt att denna anläggning existerade.” I genomförandeförordning nr 668/2010 formulerades skälen enligt följande: ”Fulmen deltog i installation av elektrisk utrustning på anläggningen i Qom/Fordoo vid en tidpunkt då man ännu inte kände till att denna anläggning existerade”.

13      Genom skrivelse av den 28 juli 2010 underrättade rådet Fulmen om att bolaget hade uppförts i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007.

14      Genom skrivelse av den 14 september 2010 begärde sökanden att rådet skulle ompröva beslutet att uppföra sökanden i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, och i förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007. Sökanden uppmanade även rådet att uppge vilka omständigheter som lagts till grund för beslutet att anta restriktiva åtgärder mot sökanden.

15      Beslutet att uppföra sökanden i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 påverkades inte av beslut 2010/644.

16      Sedan förordning nr 423/2007 upphävts genom förordning nr 961/2010 uppförde rådet sökanden i punkt 13 i tabell B i bilaga VIII till sistnämnda förordning. Sökandens tillgångar har därefter varit frysta i enlighet med artikel 16.2 i förordning nr 961/2010.

17      Genom skrivelse av den 28 oktober 2010 besvarade rådet sökandens skrivelse av den 14 september 2010 och angav att det, efter omprövning, avslog sökandens begäran om att avföras från förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, och från förteckningen i bilaga VIII till förordning nr 961/2010, som ersatt bilaga V till förordning nr 423/2007. Rådet preciserade härvidlag att eftersom handlingarna inte innehöll några nya omständigheter som motiverade en ändring av rådets uppfattning, skulle sökanden även fortsättningsvis omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i nämnda rättsakter. Rådet uppgav vidare att dess beslut att låta sökanden kvarstå i dessa förteckningar inte grundades på andra omständigheter än de som angavs i skälen till ovannämnda förteckningar.

18      Genom dom av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), ogiltigförklarade tribunalen beslut 2010/413, genomförandeförordning nr 668/2010, beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010, i den del dessa rättsakter avsåg Fereydoun Mahmoudian och sökanden.

19      Vad gäller verkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av de rättsakter som angripits inom ramen för det mål som resulterade i domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), erinrade tribunalen, i punkt 106 i domen om följande med avseende på förordning nr 961/2010. I artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs att ett avgörande av tribunalen varigenom en förordning förklaras ogiltig, med avvikelse från artikel 280 FEUF, ska gälla först efter utgången av den överklagandetid som anges i artikel 56 första stycket i stadgan eller, om ett överklagande har skett inom den tiden, efter det att överklagandet har ogillats. I det aktuella målet fann tribunalen att risken för att effektiviteten av de restriktiva åtgärder som införts genom förordning nr 961/2010 allvarligt och oåterkalleligt skulle kunna påverkas inte framstod som tillräckligt hög för att det, med hänsyn till den betydande inverkan som dessa åtgärder hade på sökandenas fri- och rättigheter, skulle vara motiverat att låta verkningarna av den angripna förordningen bestå under en längre tidsperiod än den som föreskrivs i artikel 60 andra stycket i domstolens stadga.

20      I punkt 107 i domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), slog tribunalen även fast att verkningarna av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, skulle bestå till dess att ogiltigförklaringen av förordning nr 961/2010 fick rättsverkningar.

21      Den 4 juni 2012 överklagade rådet domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142) till domstolen. Överklagandet registrerades som mål C‑280/12 P. Till stöd för sitt överklagande gjorde rådet bland annat gällande att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den fann att rådet skulle inkomma med uppgifter som kunde styrka att Fulmen hade deltagit i arbetet vid anläggningen i Qom/Fordoo, oaktat det förhållandet att de uppgifter som kunde åberopas kom från hemliga källor. Denna felaktiga rättstillämpning avsåg två aspekter av lämnandet av dessa uppgifter, varav den första avsåg medlemsstaternas tillhandahållande av bevisning till rådet och den andra avsåg utlämnandet av hemliga uppgifter till domstolen.

22      Genom dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian (C‑280/12 P, EU:C:2013:775), ogillade domstolen överklagandet och fastställde vad tribunalen funnit i punkt 103 i domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), nämligen att rådet inte hade bevisat att sökanden hade deltagit i arbetet vid anläggningen i Qom/Fordoo.

23      Genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1361/2013 av den 18 december 2013 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 343, 2013, s. 7) beslutade rådet, för att följa domen av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian (C‑280/12 P, EU:C:2013:775), att avföra sökanden från de förteckningar över personer och enheter som är föremål för restriktiva åtgärder som återfinns i bilaga II till beslut 2010/413, respektive bilaga IX till förordning nr 267/2012, med verkan från den 19 december 2013. Sedan dess har sökanden inte uppförts i någon förteckning.

II.    Förfarandet och parternas yrkanden

24      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 juli 2015 väckte sökanden förevarande talan. Målet tilldelades första avdelningen vid tribunalen.

25      Rådet inkom med sin svarsinlaga den 9 november 2015.

26      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 9 november 2015 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden.

27      Den 2 december 2015 inkom sökanden med sina synpunkter på kommissionens interventionsansökan. Rådet inkom inte med några synpunkter på denna ansökan inom den föreskrivna fristen.

28      Ordföranden för tribunalens första avdelning beslutade den 10 december 2015, i enlighet med artikel 144.4 i tribunalens rättegångsregler, att kommissionen tilläts intervenera i målet.

29      Den 22 januari 2016 ingav kommissionen sin interventionsinlaga. Varken rådet eller sökanden yttrade sig över denna inlaga.

30      Den 25 januari 2016 ingav sökanden sin replik.

31      Den 8 mars 2016 ingav rådet sin duplik.

32      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 29 mars 2016 begärde sökanden att muntlig förhandling skulle hållas, i enlighet med artikel 106.1 i tribunalens rättegångsregler.

33      På förslag av referenten antog tribunalen (första avdelningen) en första åtgärd för processledning för att höra parterna om en eventuell vilandeförklaring av målet i avvaktan på domstolens avgörande i mål C‑45/15 P, Safa Nicu Sepahan/rådet. Rådet yttrade sig i detta avseende inom den föreskrivna fristen.

34      I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades i enlighet med artikel 27.5 i rättegångsreglerna, förordnades referenten att tjänstgöra på första avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.

35      Genom beslut av den 31 augusti 2016 beslutade ordföranden på tribunalens första avdelning att vilandeförklara målet.

36      Sedan domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), hade meddelats, antog tribunalen (första avdelningen), på förslag av referenten, en andra åtgärd för processledning, för att höra parterna om vilka konsekvenser de ansåg att den domen hade för förevarande mål (nedan kallad den andra åtgärden för processledning). Parterna och kommissionen yttrade sig i detta avseende inom den föreskrivna fristen.

37      På förslag av referenten antog tribunalen (första avdelningen) en tredje åtgärd för processledning, för att ställa flera frågor till sökanden (nedan kallad den tredje åtgärden för processledning). Sökanden besvarade dessa frågor inom den förskrivna fristen.

38      Genom skrivelse av den 28 november 2018 underrättade kommissionen tribunalen om att den fortfarande stödde rådets ståndpunkt, men inte ansåg att det var nödvändigt att delta i förhandlingen i förevarande mål.

39      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 11 december 2018.

40      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        fastställa att talan kan tas upp till prövning och bifalla den,

–        förplikta rådet att till sökanden utge ersättning till ett belopp om 11 009 560 euro för den ekonomiska skada som sökanden har lidit, och ersättning till ett belopp om 100 000 euro för den ideella skada som sökanden har lidit, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

41      Rådet och kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

A.      Tribunalens behörighet

42      I dupliken har rådet, med stöd av dom av den 18 februari 2016, Jannatian/rådet (T‑328/14, ej publicerad, EU:T:2016:86), hävdat att, i den mån som sökanden har åberopat den omständigheten att den rättsstridigt uppförts i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, till stöd för sitt yrkande om ersättning, är tribunalen inte behörig att pröva förevarande talan, eftersom artikel 275 andra stycket FEUF inte ger tribunalen behörighet att pröva en talan om skadestånd på grund av att en rättsakt som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) är rättsstridig.

43      Som svar på en fråga som tribunalen ställt under förhandlingen, med en uppmaning att yttra sig över rådets invändning om rättegångshinder, preciserade sökanden att den med förevarande talan endast avsåg att begära ersättning för den skada som den orsakats av förordningar som antagits av rådet, vilket noterades i förhandlingsprotokollet. Mot bakgrund av detta svar anser tribunalen att sökanden ska anses ha justerat det andra yrkandet i ansökan, så att vederbörande endast har yrkat att tribunalen ska förplikta rådet att till sökanden utge ersättning till belopp om 11 009 560 euro för den ekonomiska skada som sökanden lidit till följd av att sökanden rättsstridigt uppförts i förteckningarna i bilagorna till genomförandeförordning nr 668/2010 och förordning nr 961/2010 (nedan kallade de omtvistade förteckningarna), och ersättning till ett belopp om 100 000 euro för den ideella skada som sökanden lidit till följd därav.

44      Under alla omständigheter ska det erinras om att enligt artikel 129 i rättegångsreglerna får tribunalen när som helst, på eget initiativ, efter att ha hört parterna, avgöra om talan ska avvisas till följd av rättegångshinder som inte kan avhjälpas, däribland enligt rättspraxis huruvida unionsdomstolen har behörighet att pröva målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 1980, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen, 154/78, 205/78, 206/78, 226/78–228/78, 263/78, 264/78, 31/79, 39/79, 83/79 och 85/79, EU:C:1980:81, punkt 7, och dom av den 17 juni 1998, Svenska Journalistförbundet/rådet, T‑174/95, EU:T:1998:127, punkt 80).

45      I detta sammanhang framgår det av rättspraxis att en talan om skadestånd för en skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av antagandet av en rättsakt inom ramen för Gusp visserligen faller utanför tribunalens behörighet (dom av den 18 februari 2016, Jannatian/rådet, T‑328/14, ej publicerad, EU:T:2016:86, punkterna 30 och 31), men att tribunalen likväl alltid har ansetts behörig att pröva en talan om ersättning för skada som en person eller en enhet påstår sig ha lidit till följd av restriktiva åtgärder som vidtagits mot vederbörande, i enlighet med artikel 215 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, Sison/rådet, T‑47/03, ej publicerad, EU:T:2007:207, punkterna 232–251, och dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkterna 45–149).

46      Det kan inte förhålla sig på annat sätt när fråga är om en talan om ersättning för en skada som en person eller enhet påstår sig ha lidit till följd av restriktiva åtgärder som vidtagits mot vederbörande i enlighet med artikel 291.2 FEUF.

47      Det följer nämligen av rättspraxis att det inte finns någon bestämmelse i EUF-fördraget som föreskriver att den sjätte delen, avseende institutionella och finansiella bestämmelser, inte skulle vara tillämplig på restriktiva åtgärder. Det är således inte uteslutet att tillämpa artikel 291.2 FEUF – som föreskriver att ”[o]m enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs, ska kommissionen eller, i särskilda vederbörligen motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 och 26 i fördraget om Europeiska unionen, rådet tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter” – under förutsättning att villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda (dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 35).

48      I förevarande fall antogs de restriktiva åtgärderna mot sökanden genom beslut 2010/413, sedermera ändrat genom beslut 2010/644, och de genomfördes genom genomförandeförordning nr 668/2010, antagen i enlighet med artikel 291.2 FEUF, och genom förordning nr 961/2010, antagen i enlighet med artikel 215 FEUF.

49      Härav följer att tribunalen visserligen inte är behörig att pröva sökandens skadeståndstalan såvitt den avser ersättning för skada som sökanden lidit till följd av beslut 2010/413, sedermera ändrat genom beslut 2010/644. Tribunalen är däremot behörig att pröva samma talan såvitt den avser ersättning för skada som sökanden lidit till följd av genomförandet av detta beslut genom genomförandeförordning nr 668/2010 och förordning nr 961/2010 (nedan kallade de omtvistade rättsakterna).

50      Det kan således konstateras att tribunalen är behörig att pröva förevarande talan, såsom den har justerats vid förhandlingen, det vill säga i den del den avser ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot sökanden i beslut 2010/413, sedermera ändrat genom 2010/644, har genomförts genom de omtvistade rättsakterna (nedan kallade de omtvistade åtgärderna).

B.      Prövning i sak

51      I artikel 340 andra stycket FEUF föreskrivs att ”[v]ad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska unionen ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar”. Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, för unionsinstitutionernas rättsstridiga agerande att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (se dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen, C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 106 och där angiven rättspraxis, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 47).

52      Till stöd för förevarande talan har sökanden gjort gällande att de tre ovannämnda villkoren är uppfyllda i förevarande mål.

53      Rådet har med stöd av kommissionen yrkat att tribunalen ska ogilla talan av det skälet att sökanden inte har fullgjort sin skyldighet att styrka att samtliga villkor för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar är uppfyllda i förevarande mål.

54      Det följer av fast rättspraxis att villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, vilka redan har angetts i punkt 51 ovan, är kumulativa (dom av den 7 december 2010, Fahas/rådet, T‑49/07, EU:T:2010:499, punkterna 92 och 93, och beslut av den 17 februari 2012, Dagher/rådet, T‑218/11, ej publicerat, EU:T:2012:82, punkt 34).  När ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren (dom av den 26 oktober 2011, Dufour/ECB, T‑436/09, EU:T:2011:634, punkt 193).

55      Det ska således prövas huruvida sökanden i förevarande fall har fullgjort sin skyldighet att styrka att det agerande som den lägger rådet till last, det vill säga beslutet att anta de omtvistade rättsakterna och låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna, är rättsstridigt, huruvida den ekonomiska och ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit verkligen är för handen, och att det finns ett orsakssamband mellan beslutet och de skador som sökanden har åberopat.

1.      Den påstådda rättsstridigheten

56      Sökanden har gjort gällande att villkoret att en institutions agerande ska vara rättsstridigt är uppfyllt, av det skälet att beslutet att anta de omtvistade rättsakterna och att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna utgör en tillräckligt klar överträdelse, från rådets sida, av rättsregler som syftar till att ge enskilda rättigheter, vilket enligt rättspraxis ger upphov till unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar.

57      I detta avseende har sökanden för det första erinrat om att det framgår av domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), och av domen av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian (C‑280/12 P, EU:C:2013:775), som meddelades efter överklagande av rådet och med ogillande av överklagandet (se punkt 22 ovan), att de omtvistade rättsakterna är rättsstridiga.

58      Sökanden har erinrat om att i domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), fann tribunalen att rådet inte förfogade över några som helst uppgifter som kunde läggas till grund för beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna. Sökanden anser således att detta utgör en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, vilken kan ge upphov till unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar. Som svar på den fråga som ställts inom ramen för den andra åtgärden för processledning, har sökanden uppgett att med hänsyn till likheten mellan de omständigheter som ligger till grund för förevarande mål och omständigheterna i det mål som avgjordes genom dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), kan samtliga överväganden om allvarlighetsgraden av rådets rättsstridiga agerande i sistnämnda dom överföras i tillämpliga delar på förevarande mål. Sökanden har även anfört att tribunalen bör komma till slutsatsen att enbart en ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna inte kan utgöra tillräcklig gottgörelse för den ideella skadan.

59      Sökanden anser vidare att det förhållandet att rådet valde att överklaga domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), trots att tribunalen i den domen konstaterade att fråga var om en uppenbar rättsstridighet, utgör maktmissbruk som har resulterat i att den skada som sökanden har lidit har förvärrats.

60      Sökanden har, för det andra, hävdat att de omtvistade åtgärderna ledde till ett åsidosättande av dess rätt att utöva näringsfrihet och dess rätt till egendom, vilka tillkommer sökanden enligt artiklarna 16 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Detta åsidosättande av dessa grundläggande rättigheter förvärrar rådets rättsstridiga agerande så att det utgör en klar överträdelse.

61      Som svar på den fråga som ställts inom ramen för den andra åtgärden för processledning har rådet, med stöd av kommissionen, uppgett att det inte längre bestrider den rättsstridighet som följer av att de omtvistade åtgärderna antogs, och medger att de slutsatser som domstolen drog i dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), angående förekomsten av en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter är relevanta i förevarande mål, eftersom beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna antogs under omständigheter som liknar dem som låg till grund för det målet. Rådet har däremot bestridit sökandens påståenden om maktmissbruk och ett åsidosättande av artiklarna 16 och 17 i stadgan, och anser att domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), inte ger någon relevant vägledning i detta avseende.

62      I domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), konstaterade tribunalen att de omtvistade rättsakterna var rättsstridiga.

63      Det ska emellertid erinras om att det enligt tribunalens fasta praxis inte är tillräckligt att det fastställs att en rättsakt är rättsstridig, hur beklagansvärd denna rättsstridighet än är, för att villkoret för att unionens utomobligatoriska ansvar ska kunna göras gällande avseende att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, ska anses vara uppfyllt (dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 50, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2003, Dole Fresh Fruit International/rådet och kommissionen, T‑56/00, EU:T:2003:58, punkterna 71–75, och dom av den 23 november 2011, Sison/rådet, T‑341/07, EU:T:2011:687, punkt 31). En eventuell ogiltigförklaring av en eller flera av rådets rättsakter som har gett upphov till den skada som sökanden har gjort gällande, utgör inte, även om en sådan ogiltigförklaring har beslutats genom en dom som meddelats av tribunalen före skadeståndstalans väckande, ett bevis som inte kan vederläggas för ett tillräckligt klart åsidosättande från rådets sida, och som gör det möjligt att fastställa unionens skadeståndsansvar i kraft av själva rättsförhållandet (ipso jure).

64      Villkoret avseende förekomsten av ett rättsstridigt agerande av unionsinstitutionerna kräver att det måste föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter (se dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

65      Kravet på en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter är, oberoende av den aktuella rättsstridiga åtgärdens natur, avsett att förhindra att risken för att institutionen ska behöva ersätta de skador som har åberopats av de berörda personerna ska utgöra ett hinder för institutionens möjlighet att till fullo utöva sina befogenheter i allmänhetens intresse, såväl inom ramen för sin normgivande verksamhet eller verksamhet som innebär ekonomiskt-politiska val, som inom ramen för sina administrativa befogenheter, utan att enskilda därigenom tvingas bära konsekvenserna av flagranta och oursäktliga brister (se dom av den 23 november 2011, Sison/rådet, T‑341/07, EU:T:2011:687, punkt 34 och där angiven rättspraxis, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 51).

66      Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 63–65 ovan ska det prövas huruvida de rättsregler vars åsidosättande sökanden har åberopat i förevarande fall syftar till att ge enskilda rättigheter, och huruvida rådet har gjort sig skyldigt till en tillräckligt klar överträdelse av dessa rättsregler.

67      Till stöd för sitt yrkande om ersättning har sökanden i huvudsak åberopat två fall av rättsstridighet, nämligen, för det första, den omständigheten att rådet antog de omtvistade rättsakterna och lät sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna trots att det inte förfogade över några uppgifter som kunde läggas till grund härför, varvid följderna av denna rättsstridighet förvärrades genom rådets maktmissbruk bestående i att rådet överklagade domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142) och, för det andra, ett åsidosättande av artiklarna 16 och 17 i stadgan.

68      Vad inledningsvis angår rättstridigheten bestående i att rådet antog de omtvistade rättsakterna och lät sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna trots att det inte förfogade över några uppgifter som kunde läggas till grund härför, ska det erinras om att tribunalen, i punkterna 68 och 69 i dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986), fann att en normalt försiktig och aktsam administration, vid tidpunkten för antagandet av den rättsakt som angripits i det målet, borde ha förstått att det ankom på den att samla in uppgifter eller bevisning till stöd för de restriktiva åtgärder som vidtagits mot sökanden i det målet för att kunna visa, vid ett eventuellt bestridande, att det fanns grund för dessa åtgärder genom att framlägga sådana uppgifter eller sådan bevisning vid unionsdomstolen. Tribunalen fann således att genom att underlåta att göra detta gjorde sig rådet skyldigt till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda, i den mening som avses i den rättspraxis som återges i punkt 63 och 64 ovan. I punkt 40 i dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), som meddelades till följd av ett överklagande av dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986), och varigenom överklagandet ogillades, slog domstolen fast att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, bland annat i punkterna 68 och 69 i sistnämnda dom, fann att rådets åsidosättande under nästan tre år av dess skyldighet att, vid ett eventuellt bestridande, framlägga uppgifter eller bevisning till stöd för skälen för att anta restriktiva åtgärder mot en fysisk eller juridisk person, utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda.

69      Såsom framgår av domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), såsom den bekräftats genom domen av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian (C‑280/12 P, EU:C:2013:775), kan det i förevarande fall således konstateras att det åsidosättande som rådet gjort sig skyldigt till inte enbart är identiskt till sitt föremål, utan även varade ungefär sex månader längre än det åsidosättande som rådet gjort sig skyldigt till inom ramen för det mål som resulterade i domen av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986).

70      Härav följer, för det första, att den rättsregel vars åsidosättande har åberopats i förevarande mål är en rättsregel som ger enskilda rättigheter, däribland sökanden i egenskap av juridisk person som omfattas av de omtvistade rättsakterna. För det andra utgör ett åsidosättande av denna rättsregel en tillräckligt klar överträdelse, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 64 ovan.

71      Det framgår för övrigt av de yttranden som parterna inkommit med efter den andra åtgärden för processledning, angående vilka konsekvenser de ansåg att dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), hade för förevarande mål, att de, numera, är eniga om att den rättsstridighet som åberopats utgör en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

72      Sökanden kan emellertid inte vinna framgång med sitt argument att detta åsidosättande utgör en överträdelse som är än klarare av det skälet att den förvärrats på grund av att rådet gjort sig skyldigt till maktmissbruk genom att överklaga domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142).

73      Det följer nämligen av fast rättspraxis att en rättsakt är behäftad med maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än de som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (dom av den 29 november 2017, Montel/parlamentet, T‑634/16, ej publicerad, EU:T:2017:848, punkt 161 och där angiven rättspraxis).

74      I detta avseende ska det för det första erinras om att rätten att överklaga tribunalens domar fastställs i artikel 256.1 andra stycket FEUF, och utgör en integrerad del av unionens domstolssystem. Enligt samma artikel ska ett överklagande till domstolen vara begränsat till rättsfrågor. Enligt artikel 56 andra stycket första meningen i domstolens stadga har varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan har rätt att överklaga. Det framgår av dessa bestämmelser i unionens primärrätt att varje part, med iakttagande av de begränsningar som föreskrivs däri, inte bara har rätt att överklaga ett avgörande från tribunalen, utan att dessutom åberopa varje grund som den anser vara lämplig för att vinna framgång med sitt överklagande. I motsats till vad sökanden har gjort gällande kan rådet således inte klandras för att ha överklagat domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), för att, såsom rådet har uppgett i sin svarsinlaga, få en ”fast rättspraxis om geografiska restriktiva åtgärder”, då ett sådant argument uppenbarligen avser en rättsfråga i den mening som avses i artikel 256.1 andra stycket FEUF.

75      För det andra kan sökanden inte vinna framgång med sitt påstående att rådet överklagade domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), enbart för att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran för att den ska upphöra med sitt kärntekniska program, och därigenom låta de verkningar som de omtvistade rättsakterna gett upphov till för sökanden bestå. Detta påstående stöds nämligen inte av någon bevisning eller andra uppgifter, utan det kan under alla omständigheter konstateras att det förhållandet att dessa verkningar består utgör en integrerad del av beslutet att överklaga, i enlighet med artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Således föreskrivs det i artikel 60 andra stycket i domstolens stadga att ”[m]ed avvikelse från artikel 280 [FEUF] ska ett avgörande av tribunalen varigenom ett allmängiltigt beslut förklaras ogiltigt gälla först efter utgången av den tid som anges i artikel 56 första stycket i denna stadga eller, om ett överklagande har skett inom den tiden, efter det att överklagandet har avslagits”.

76      Det ska dessutom erinras om (se punkt 19 ovan) att tribunalen, angående verkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av förordning nr 961/2010, i punkt 106 i domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), slog fast att i det fallet framstod inte risken för att effektiviteten av de restriktiva åtgärder som införts genom förordning nr 961/2010 allvarligt och oåterkalleligt skulle kunna påverkas som tillräckligt hög för att det skulle vara motiverat att låta verkningarna av den angripna förordningen bestå under en längre tidsperiod än den som föreskrivs i artikel 60 andra stycket i domstolens stadga. I linje härmed beslutade tribunalen i punkt 107 i nämnda dom (se punkt 20 ovan) att verkningarna av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, skulle bestå till dess att ogiltigförklaringen av förordning nr 961/2010 fick rättsverkningar.

77      Det framgår av ovanstående överväganden att den omständigheten att de verkningar som de omtvistade rättsakterna ger upphov till består i förhållande till sökanden, även efter det att dessa rättsakter ogiltigförklarats genom dom av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), följer av tillämpningen av bestämmelserna i domstolens stadga och tribunalens självständiga bedömning, och inte av det agerande som sökanden har klandrat rådet för, bestående i att ha överklagat nyssnämnda dom.

78      Eftersom sökanden inte har åberopat någon objektiv omständighet som kan visa att rådet överklagade domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), i syfte att skada eller utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran för att den ska upphöra med sitt kärntekniska program, kan sökanden inte vinna framgång med argumentet att rådet har gjort sig skyldigt till maktmissbruk som har förvärrat åsidosättandet av den rättsregel som är aktuell i förevarande fall.

79      Vad gäller den andra rättsstridigheten, bestående i ett åsidosättande av artiklarna 16 och 17 i stadgan, ska det påpekas att sökanden endast har erinrat om de villkor som ska vara uppfyllda för att kunna anse att de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan äventyras, samt gjort gällande att de omtvistade åtgärder som antagits mot sökanden har syftat till och resulterat i att dennes rätt till egendom och rätt att utöva näringsfrihet, såsom de erkänns i artiklarna 16 och 17 i stadgan, har begränsats avsevärt.

80      Enligt fast rättspraxis garanteras visserligen rätten till egendom i artikel 17 i stadgan men den har inte ett absolut skydd enligt unionsrätten, utan ska beaktas i förhållande till vilken funktion den har i samhället. Det är följaktligen möjligt att inskränka utövandet av denna rättighet, under förutsättning att dessa inskränkningar verkligen tillgodoser ett syfte av allmänintresse som eftersträvas av unionen och att de, i förhållande till det eftersträvade syftet, inte utgör ett oproportionerligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva kärnan i den på detta sätt garanterade rättigheten (se dom av den 13 september 2013, Makhlouf/rådet, T‑383/11, EU:T:2013:431, punkt 97 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis kan tillämpas analogt på näringsfriheten, som garanteras i artikel 16 i stadgan.

81      I förevarande fall ska det inledningsvis påpekas att det eftersträvade målet med att anta de omtvistade rättsakterna gentemot sökanden, såtillvida det däri föreskrevs att sökandens penningmedel, finansiella tillgångar och andra ekonomiska resurser skulle frysas, bestod i att förhindra spridning av kärnmaterial och därmed utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att den skulle upphöra med sådan verksamhet. Detta mål omfattas av de allmänna ansträngningarna för att bevara internationell fred och säkerhet, och var därmed legitimt och ändamålsenligt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 13 september 2013, Makhlouf/rådet, T‑383/11, EU:T:2013:431, punkterna 100 och 101 och där angiven rättspraxis).

82      De omtvistade åtgärderna var även nödvändiga, eftersom alternativa och mindre ingripande åtgärder, såsom ett system med förhandstillstånd eller en skyldighet att i efterhand styrka hur medlen har använts, inte skulle utgöra ett lika effektivt medel för att uppnå det eftersträvade målet, det vill säga att förhindra spridning av kärnmaterial och därigenom utöva påtryckningar på Islamiska Republiken Iran för att den ska upphöra med sådan verksamhet, särskilt med hänsyn till möjligheten att kringgå sådana restriktioner (se, analogt, dom av den 13 september 2013, Makhlouf/rådet, T‑383/11, EU:T:2013:431, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

83      Sökanden har följaktligen inte visat att de omtvistade rättsakterna medförde ett åsidosättande av de rättigheter som tillkommer sökanden enligt artiklarna 16 och 17 i stadgan.

84      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att endast den första rättsstridigheten – bestående i att rådet antog de omtvistade rättsakterna och lät sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna trots att det inte förfogade över några uppgifter som kunde läggas till grund härför – utgör en rättsstridighet som kan ge upphov till unionens skadeståndsansvar i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 64 ovan.

2.      Den påstådda skadan och huruvida ett orsakssamband mellan rättsstridigheten av det kritiserade agerandet och skadan är för handen

85      Sökanden anser sig ha visat att den ekonomiska och ideella skada som den har lidit till följd av de omtvistade rättsakterna är faktisk och säker, och att det finns ett orsakssamband mellan rättsstridigheten av det kritiserade agerandet och den påstådda skadan. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande fall anser sökanden att domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), inte kan ge upphov till tvivel om huruvida skadeståndsyrkandet är välgrundat.

86      I repliken har sökanden hävdat att rådet, i strid med artikel 340 FEUF, har försökt uppställa villkor som gör att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för enskilda att göra gällande rätten till skadestånd.

87      Som svar på rådets påstående att det inte finns något orsakssamband, med hänsyn till de restriktiva åtgärder som antogs gentemot sökanden år 2011 i Förenta staterna (nedan kallade de amerikanska åtgärderna), har sökanden påpekat att de amerikanska åtgärderna antogs ett och ett halvt år efter de omtvistade rättsakterna och att det i de amerikanska åtgärderna hänvisas till dessa rättsakter som ”bevis”. De amerikanska åtgärderna som följer av dessa rättsakter skulle följaktligen inte ha kunnat orsaka sökanden en självständig skada, vilket innebär att de skador som eventuellt har uppstått är en direkt följd av rådets rättsstridiga agerande och att det åligger rådet att ersätta dem. Sökanden har även erinrat om att relationerna mellan Islamiska republiken Iran och Förenta staterna bröts 1980, och Förenta staterna har sedan år 1995 förbjudit all verksamhet och alla transaktioner med iranska bolag. Eftersom sökanden inte har några förbindelser med bolag med säte i Förenta staterna och inte har några tillgångar där, kunde de amerikanska åtgärderna följaktligen inte vålla sökanden någon skada.

88      Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt sökandens argument. Rådet anser att domstolens slutsatser i domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), avseende villkoren för ersättning för ekonomisk och ideell skada, är relevanta och stödjer dess argument i detta mål. När det gäller såväl ekonomisk som ideell skada, som sökanden påstår sig ha lidit i Iran, har rådet påpekat att under den period då de omtvistade åtgärderna tillämpades omfattades sökanden även av de amerikanska åtgärderna, åtgärder som kunde ha haft lika skadliga, eller till och med skadligare, verkningar och som fortfarande är i kraft. I dupliken har rådet gjort gällande att de amerikanska åtgärderna faktiskt har påverkat sökandens ekonomiska verksamhet.

89      Det ska prövas huruvida sökanden har styrkt den påstådda skadan och orsakssambandet mellan det kritiserade agerandet och skadan.

90      Angående villkoret om faktisk skada påpekar tribunalen att enligt rättspraxis kan unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar endast aktualiseras om sökanden verkligen har lidit faktisk och säker skada (se, för ett liknande resonemang dom av den 27 januari 1982, De Franceschi/rådet och kommissionen, 51/81, EU:C:1982:20, punkt 9, och dom av den 16 januari 1996, Candiotte/rådet, T‑108/94, EU:T:1996:5, punkt 54). Det ankommer på sökanden att visa att detta villkor är uppfyllt (se dom av den 9 november 2006, Agraz m.fl./kommissionen, C‑243/05 P, EU:C:2006:708, punkt 27 och där angiven rättspraxis), och i synnerhet att lägga fram övertygande bevis för skadans förekomst och omfattning (se dom av den 16 september 1997, Blackspur DIY m.fl./rådet och kommissionen, C‑362/95 P, EU:C:1997:401, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

91      Närmare bestämt ska varje yrkande om ersättning för skada, oavsett om det rör sig om ekonomisk eller ideell skada, om denna är tänkt som symbolisk eller verklig ersättning, innehålla uppgifter om den påstådda skadans art i förhållande till det kritiserade agerandet och åtminstone en ungefärlig uppskattning av skadans storlek (se dom av den 26 februari 2015, Sabbagh/rådet, T‑652/11, ej publicerad, EU:T:2015:112, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

92      Avseende villkoret att det ska finnas ett orsakssamband mellan agerandet och den påstådda skadan, måste denna skada ha ett tillräckligt direkt samband med det kritiserade agerandet, det vill säga agerandet måste vara den avgörande orsaken till skadan, men det finns ingen skyldighet att ersätta alla former av negativa konsekvenser, även långsökta sådana, som kan följa av en rättstridighet (se dom av den 10 maj 2006, Galileo International Technology m.fl./kommissionen, T‑279/03, EU:T:2006:121, punkt 130 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet, 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21). Det ankommer på sökanden att bevisa att det finns ett sådant orsakssamband mellan det påstådda agerandet och den åberopade skadan (se dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen, T–149/96, EU:T:1998:228, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

93      Det är mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis som tribunalen ska pröva huruvida sökanden i förevarande fall har visat att den ekonomiska och ideella skada som den påstår sig ha lidit till följd av att rådet antog de omtvistade rättsakterna och lät sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna är faktisk och säker, samt huruvida det finns ett orsakssamband mellan detta agerande och dessa skador.

a)      Den påstådda ekonomiska skadan och huruvida ett orsakssamband är för handen

94      Med stöd av en rapport av den 21 juli 2015 som upprättats av en revisionsbyrå som är registrerad hos revisorsamfundet för Paris Île-de-France (Frankrike), vilken bifogats som bilaga A.2 till ansökan (nedan kallad revisionsrapporten), har sökanden gjort gällande att den lidit två typer av ekonomiska skador i Iran och två typer av ekonomiska skador i Europa, till följd av beslutet att anta de omtvistade rättsakterna. För samtliga dessa skador har sökanden yrkat att rådet ska förpliktas att utge ersättning till ett belopp om totalt 11 009 560 euro.

95      Som svar på en fråga som ställts inom ramen för den tredje åtgärden för processledning, angående den bristande överensstämmelsen mellan det totalbelopp för ekonomisk skada som anges i ansökan, det vill säga 11 009 560 euro, och summan av de belopp för olika ekonomiska skador som sökanden har hänvisat till i ansökan, har sökanden uppgett att denna bristande överensstämmelse beror på ett uppenbart sakfel som sökanden har begått och som tribunalen ska beakta. Sökanden hade nämligen angett beloppen för var och en av de ekonomiska och operativa skador som uppstått i Iran under avsnitt E.1.1.2., E.1.1.3. och E.1.1.4. i ansökan, men glömt att ange beloppet för den ekonomiska och operativa skada som uppstått i Iran och som avsågs under avsnitt E.1.1.1. Sökanden har preciserat att beloppet för sistnämnda skada, som uppstått till följd av ”[e]n sänkning av det redovisade nettoresultatet” och som sökanden värderar till 2 932 367 euro, omfattas av totalbeloppet för den ekonomiska skadan, vilket sökanden har bekräftat uppgår till ”11 009 560 euro[,] såsom anges såväl i själva ansökan som på sidan 35 i bilaga A.2 till ansökan”.

96      Tribunalen noterar härvidlag att sökanden i huvudsak grundat sig på revisionsrapporten för att styrka att en skada och ett orsakssamband är för handen. Detta framgår med tydlighet vid en jämförelse av punkterna 60–101 i ansökan, som återfinns under avsnitt E med rubriken ”Den ekonomiska skadan och huruvida ett orsakssamband är för handen”, och sidorna 8–27 i nämnda rapport. Dessa punkter i ansökan återger ordagrant hela stycken från dessa sidor i revisionsrapporten. På sin höjd har sökanden ibland ansträngt sig för att göra en sammanfattning av vissa delar av rapporten, och har då nöjt sig med att utelämna vissa stycken.

97      Under dessa omständigheter, och med hänsyn till att en stor del av sökandens påståenden om den ekonomiska skada som sökanden har åberopat grundar sig på de bedömningar som framgår av revisionsrapporten, kommer tribunalen inledningsvis att pröva bevisvärdet av denna rapport, innan den övergår till sin prövning av de ekonomiska skador som sökanden påstår sig ha lidit i Iran och i Europa, samt huruvida ett orsakssamband är för handen.

1)      Prövning av revisionsrapportens bevisvärde

98      Unionsdomstolen har, i avsaknad av unionsrättsliga bevisregler, fastställt en princip om fri bevisföring och fria bevismedel, vilken ska förstås som en möjlighet att, för att bevisa en viss omständighet, göra gällande alla former av bevisning, såsom vittnesmål, dokumenterade bevis, bekännelser etcetera (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2000, Met-Trans och Sagpol, C‑310/98 och C‑406/98, EU:C:2000:154, punkt 29, dom av den 8 juli 2004, Dalmine/kommissionen, T‑50/00, EU:T:2004:220, punkt 72, och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Archer Daniels Midland/kommissionen, C‑511/06 P, EU:C:2008:604, punkterna 113 och 114). På motsvarande sätt har unionsdomstolen slagit fast en princip om fri bevisvärdering, enligt vilken domaren har att fritt bedöma trovärdigheten eller, med andra ord, värdet av bevisningen (dom av den 8 juli 2004, Dalmine/kommissionen, T‑50/00, EU:T:2004:220, punkt 72, och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Archer Daniels Midland/kommissionen, C‑511/06 P, EU:C:2008:604, punkterna 111 och 112).

99      Vid bedömningen av en handlings bevisvärde ska flera omständigheter beaktas, såsom handlingens ursprung, omständigheterna kring dess utarbetande, vem den är ställd till samt frågan huruvida den till sitt innehåll verkar rimlig och tillförlitlig (dom av den 15 mars 2000, Cimenteries CBR m.fl./kommissionen, T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, EU:T:2000:77, punkt 1838, och dom av den 7 november 2002, Vela och Tecnagrind/kommissionen, T‑141/99, T‑142/99, T‑150/99 och T‑151/99, EU:T:2002:270, punkt 223).

100    Unionsdomstolen har i detta sammanhang redan funnit att en analys som sökanden tillhandahållit inte kunde anses utgöra ett opartiskt och oberoende expertutlåtande, eftersom den hade beställts och finansierats av sökanden själv och hade upprättats på grundval av uppgifter från databaser som sökanden tillhandahållit, utan att det skett någon som helst oberoende kontroll av att dessa uppgifter var korrekta och relevanta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2011, Siemens/kommissionen, T‑110/07, EU:T:2011:68, punkt 137).

101    Unionsdomstolen har också redan haft tillfälle att slå fast att ett expertutlåtande inte kunde anses ha bevisvärde enbart genom dess objektiva innehåll, och att ett ostyrkt påstående i en sådan handling inte i sig kunde anses övertygande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2004, Valmont/kommissionen, T‑274/01, EU:T:2004:266, punkt 71).

102    Det är mot bakgrund av de principer som tribunalen har erinrat om i punkterna 98–101 ovan som det i förevarande fall ska fastställas vilket bevisvärde revisionsrapporten har.

103    Härvidlag påpekar tribunalen att revisionsrapporten har upprättats av en revisionsbyrå som är registrerad hos revisorsamfundet för Paris Île-de-France. Det framgår av skrivelsen på sidorna 2 och 3 i denna rapport, vilken revisionsbyrån ställt till sökanden den 21 juli 2015, att enligt de villkor som fastställts vid ett sammanträde den 18 juni 2015 var syftet med det uppdrag som sökanden gett byrån att bedöma de skador som de omtvistade åtgärderna gett upphov till i Iran och i Europa, för sökanden och för dess majoritetsaktieägare Fereydoun Mahmoudian. Det anges särskilt i denna skrivelse att för att fullgöra detta uppdrag har ”[r]apporten utarbetats på grundval av handlingar som bolaget Fulmen har tillhandahållit och uppgifter från iranska institutioner”. Det framgår av ordalydelsen i nämnda skrivelse att revisionsrapporten upprättades på begäran av sökanden för att, inom ramen för förevarande tvist, styrka att den påstådda ekonomiska skadan är faktisk samt dess omfattning, och att rapporten i huvudsak grundar sig på de handlingar som sökanden har tillhandahållit. Det ska understrykas att dessa handlingar, till vilka det ibland hänvisas i fotnoter, inte har bifogats revisionsrapporten.

104    Mot bakgrund av det sammanhang i vilket revisionsrapporten upprättats och mot bakgrund av de principer som det erinrats om i punkterna 98–101 ovan, ska bevisvärdet av denna rapport i hög grad relativiseras. Den kan inte anses vara tillräcklig för att bevisa vad som anges däri, bland annat vad gäller att den påstådda skadan är faktisk samt dess omfattning. Den kan på sin höjd betraktas som ett prima facie-bevis, under förutsättning att den kan bekräftas av annan bevisning.

105    Angående den omständighet som det hänvisats till i punkt 96 ovan, det vill säga att sökanden i stor utsträckning, eller rentav uteslutande, har grundat sig på revisionsrapporten för att styrka att en skada och ett orsakssamband är för handen, ska det påpekas att med hänsyn till den princip om fri bevisföring och fria bevismedel som det erinrats om i punkt 98 ovan, är det tillåtet i sig att använda en dylik handling.

106    Såsom har konstaterats i punkt 104 ovan, och med hänsyn till i vilket sammanhang revisionsrapporten har upprättats, må den vara ”stämplad” av en revisor eller ej, och i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 98–101 ovan, kan denna revisionsrapport likväl inte anses vara tillräcklig för att styrka vad som anges däri, bland annat att den påstådda skadan är faktisk samt dess omfattning, eftersom den inte bekräftas av annan bevisning.

2)      Den ekonomiska skada som sökanden påstår sig ha lidit i Iran och huruvida ett orsakssamband är för handen

107    Sökanden har hävdat att den till följd av beslutet att anta de omtvistade åtgärderna har lidit ekonomisk skada i Iran som den delar in i två kategorier, nämligen ekonomiska och operativa skador å ena sidan, och kommersiella och strukturella skador å den andra.

108    Det ska inledningsvis konstateras att i punkterna 78, 80 och 81 i ansökan har sökanden uttryckligen angett att den inte anser att skador avseende avtalsenliga viten som den är skyldig att betala till sina kunder på grund av förseningar vid färdigställandet av byggarbeten, respektive skador på grund av en förlust av internationellt inflytande samt viktiga och ledande personers avgång, ska omfattas av förevarande skadeståndstalan, men har samtidigt uppgett att dessa typer av skador omfattas av de två skadekategorier som det redogjorts för i punkt 107 ovan.

i)      Ekonomiska och operativa skador

109    Sökanden har gjort gällande att de omtvistade åtgärderna har påverkat genomförandet av pågående projekt på så sätt att det var omöjligt för sökanden att köpa viss utrustning från Europa, att det i vissa fall var omöjligt att byta ut utrustningen och därmed inte var möjligt för sökanden att färdigställa de aktuella projekten och, i de fall då sökanden lyckades byta ut utrustningen, betydande förseningar uppstod vid färdigställandet av projekten, samt att marginalförluster uppstått till följd av dessa ändrade förhållanden. Detta har gett upphov till tre typer av skador, nämligen en sänkning av det årliga bokförda nettoresultatet, en oförmåga att fullgöra fyra löpande avtal i Iran under 2010–2014, och en utebliven möjlighet att få nya kontrakt i Iran under den omtvistade perioden.

110    Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt sökandens argument för dess yrkande om ersättning för de ekonomiska och operativa skador som sökanden påstår sig ha lidit i Iran.

111    Sökanden har inledningsvis hävdat, angående den skada som uppkommit till följd av en sänkning av det bokförda nettoresultatet, att omsättningen, den bokförda nettovinsten och vinstmarginalen föll drastiskt från och med 2011. Sänkningen av nyckeltalet ”nettoresultat på grundval av omsättningen” (från 2,14 procent under perioden 2007/2011 till -4,35 procent under perioden 2011/2014) har ett direkt samband med beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna. Denna sänkning beror på följande fem faktorer: ökningen av finansiella utgifter och bankavgifter, avtalsviten för dröjsmål vid genomförandet av projekt som skulle tillhandahållas sökandens kunder, ökningen av inköpspriserna på råvaror på grund av att sökanden varit tvungen att köpa dessa varor av mellanhänder i utlandet, uppsägningen av distributionsavtal med hög vinstmarginal, såsom distributionsavtalet med bolaget Omicron, samt de ytterligare kostnader som de omtvistade åtgärderna orsakat, däribland en påföljande revidering av föreslagna studier och anläggningar, eftersökningar av eventuella nya leverantörer och omplacering av personal för att hantera de omtvistade åtgärderna. I repliken har sökanden presenterat en sammanfattande tabell över den metod som legat till grund för beräkningen av den skada som orsakats av sänkningen av det bokförda nettoresultatet.

112    Vad gäller bevis för att skadan bestående i en sänkning av det bokförda nettoresultatet är faktisk, kan det, i likhet med vad rådet har påpekat, inledningsvis konstateras att sökanden, i sin ansökan, inte har framställt något yrkande om ersättning för denna skada i sin helhet.

113    Som framgår av punkt 95 ovan, och som svar på en fråga som ställts inom ramen för den tredje åtgärden för processledning, har sökanden förklarat att den omständigheten att ansökan inte innehåller något yrkande om en beräknad ersättning för skada bestående i en sänkning av det bokförda nettoresultatet beror på ett uppenbart sakfel från sökandens sida, vilket ska beaktas av tribunalen.

114    För det första kan det emellertid konstateras att den omständigheten att det saknas en beräkning av den ekonomiska skada som avses i avsnitt E.1.1.1. i ansökan visserligen är en objektiv realitet, men denna omständighet talar inte för att fråga är om ett uppenbart sakfel, såsom sökanden har hävdat.

115    Det kan nämligen konstateras att redogörelsen för de fem faktorer som ligger till grund för den skada som avses i avsnitt E.1.1.1., hänvisar till den andra faktorn avseende ”avtalsviten för dröjsmål utbetalade till kunder”, respektive den tredje faktorn avseende ”ökade kostnader för råvaruinköp”, men den innehåller inte någon beräkning. Under dessa förhållanden kan det slås fast att avsaknaden av en beräkning av totalbeloppet för den skada som avses i avsnitt E.1.1.1. kan förklaras av att det saknas en beräkning av de faktorer som orsakat skadan. Det sakfel som sökanden har begått förefaller således inte vara så uppenbart att det kan beaktas av tribunalen.

116    För det andra ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att innehållet i en ansökan visserligen kan stödjas och kompletteras på särskilda punkter genom hänvisning till utdrag ur handlingar som bifogats ansökan, men en sådan generell hänvisning till andra inlagor, även om de bifogats ansökan, kan inte avhjälpa det faktum att väsentliga delar av den rättsliga argumentationen saknas, vilka ska återfinnas i själva ansökan. Vidare ankommer det inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och fastställa de grunder och argument som den till äventyrs skulle kunna anse utgör stöd för talan, eftersom bilagorna enbart skall tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (se dom av den 14 december 2005, Honeywell/kommissionen, T‑209/01, EU:T:2005:455, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

117    I förevarande fall förhåller det sig visserligen så att sökanden, i sitt svar på den fråga som ställts inom ramen för den tredje åtgärden för processledning, såsom det har återgetts i punkt 95 ovan, inte på något sätt klargjort hur det är möjligt att, genom att läsa revisionsrapporten, uppfatta det uppenbara sakfel som sökanden har hävdat är för handen.

118    Det ska emellertid påpekas att punkterna 62–74 i ansökan, som återfinns under avsnitt E.1.1.1., återger nästan ordagrant styckena från sidorna 9–13 i revisionsrapporten, vilka återfinns under rubriken ”Punkt 1: Sänkning av det bokförda nettoresultatet” i denna rapport. Vid en jämförelse av dessa punkter i ansökan och dessa stycken i revisionsrapporten kan det konstateras att sökanden inte har utfört denna kopiering på ett uttömmande sätt. Sökanden har nämligen inte kopierat vare sig tabell 6, med rubriken ”Påverkan av sänkningen av nettoresultatet på [omsättningen] för [2011 och 2014]”, vilken återfinns på sidorna 12 och 13 i nämnda rapport, eller den slutsats som framgår av sidan 13 i samma rapport, där den aktuella ekonomiska skadan värderas till 2 932 367 euro.

119    Med beaktande av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 116 ovan, ankommer det emellertid inte på tribunalen att bedöma huruvida det var ett avsiktligt val från sökandens sida att inte kopiera varken den tabell eller den slutsats som avses i punkt 118 när den fritt utarbetade sin argumentation och upprättande sina inlagor, eller ett enkelt förbiseende som utgör ett sådant uppenbart sakfel som tribunalen kan beakta.

120    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att sökanden inte har bevisat att den påstådda skadan är faktisk, vilket innebär att yrkandet om ersättning för skada till följd av en ”sänkning av det bokförda nettoresultatet” ska ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida ett orsakssamband är för handen.

121    Vad därefter angår den skada som uppkommit till följd av att fyra löpande avtal sades upp, nämligen Kamyaran & Shaked, Mahyar, 6 Trans Khouzestan och GIS Tehran, och som sökanden värderar till 771 577 euro, är det tillräckligt att konstatera att det är uppenbart att sökanden inte har visat att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda agerandet och skadan.

122    Sökanden har endast hävdat att eftersom dess handelspartner vägrade att leverera den utrustning som sökanden skulle tillhandahålla kunde sökanden inte fullgöra de fyra projekten i Iran under 2010–2014, och att beslutet att anta de omtvistade rättsakterna utgjorde den enda avgörande faktorn för att säga upp avtalen.

123    Till stöd för detta dubbla påstående har sökanden endast hänvisat till bilaga A.6 till ansökan, vilken innehåller ”kopior av handlingar avseende projekten Kamyaran, Trans, Mahyar, GIS Tehran”. Till repliken fogade sökanden bilagorna C.5, C.6 och C.7 innehållande tre handlingar som visar beräkningen av vinstmarginalen för tre av dessa fyra projekt, samt tillhörande budget.

124    Det kan således konstateras att vare sig de argument som framförts i ansökan, vilka endast utgörs av några rader, och i repliken, eller de handlingar som bilagts dessa inlagor kan anses utgöra minsta bevis för att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda agerandet och skadan.

125    Varken ansökan eller repliken innehåller några som helst uppgifter som visar att de omtvistade åtgärderna var av avgörande betydelse för att de fyra projekt som avses i ansökan avbröts, såsom sökanden har påstått. Vad gäller påståendet att dess handelspartner vägrade att tillhandahålla den utrustning som behövdes för att färdigställa dessa projekt, har sökanden inte förebringat någon bevisning till stöd för att fråga var om en sådan vägran.

126    I repliken har sökanden dessutom preciserat att den påstådda skadan inte kan ha orsakats av de amerikanska åtgärderna, dels på grund av att sökanden inte hade några förbindelser med amerikanska bolag eller bedrev någon handel med Förenta staterna, dels på grund av att på det aktuella området för utrustning är de största globala leverantörerna tre europeiska bolag, nämligen Schneider, ABB och Siemens.

127    Sådana påståenden kan emellertid inte anses utgöra bevis för att det påstådda agerandet utgjorde den avgörande orsaken till den aktuella skadan, det vill säga att fyra löpande avtal i Iran sades upp.

128    Då det följer av ovanstående att sökanden inte har visat att ett orsakssamband är för handen, ska yrkandet om ersättning för skada till följd av uppsägningen av fyra avtal ogillas.

129    Angående den skada som uppkommit till följd av förlusten av nya avtal i Iran, har sökanden vidare gjort gällande att eftersom den förlorat sina försörjningskanaler och en del av sin personal, var det omöjligt för sökanden att tilldelas nya kontrakt i Iran under den omtvistade perioden. Det ska noteras att med ”den omtvistade perioden” åsyftar sökanden perioden från det att den först fördes upp i de omtvistade förteckningarna den 26 juli 2010 (se punkt 10 ovan), till dess att den avfördes från dessa förteckningar den 19 december 2013 (se punkt 23 ovan). Sökanden värderar denna skada till 2 838 897 euro. Återigen kan det inledningsvis konstateras att sökanden inte har bevisat att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda agerandet och skadan.

130    I detta hänseende har sökanden endast hävdat att det framgår av statistik över investeringar inom elsektorn i Iran och av utvecklingen av sökandens marknadsandel inom denna sektor, som under den åttaårsperiod som föregick de omtvistade åtgärderna uppgick till 10,69 procent men sjönk till 2,70 procent under den omtvistade perioden, att ”det är uppenbart att sanktionerna resulterade i en mycket betydande minskning av sökandens marknadsandel”.

131    För det första framgår det av uppgifterna i tabell 9 i revisionsrapporten att investeringar inom elsektorn i Iran ökade från 786 000 000 euro under 2007–2008 till 1 070 785 714 euro under 2008–2009, men från räkenskapsåret 2009–2010 minskade de med cirka 16,6 procent, därefter med cirka 10 procent under räkenskapsåret 2010–2011, med cirka 33,44 procent under räkenskapsåret 2011–2012, och slutligen med cirka 52,7 procent under räkenskapsåret 2012–2013. Mot bakgrund av dessa uppgifter kan det således konstateras att från och med räkenskapsåret 2009–2010, det vill säga innan de omtvistade rättsakterna antogs, hade investeringarna inom elsektorn i Iran minskat avsevärt.

132    För det andra framgår det av tabell 10 i revisionsrapporten att sökanden visserligen inte ingick några nya avtal under räkenskapsåren 2012–2013 och 2013–2014, men det framgår emellertid av samma tabell att under räkenskapsåret 2011–2012, det vill säga mer än ett år efter det att de omtvistade rättsakterna antogs, hade sökanden lyckats ingå avtal till ett värde som var mer än dubbelt så högt jämfört med värdet av de avtal som ingåtts under räkenskapsåret 2010–2011.

133    Uppgifterna i tabellerna 9 och 10 i revisionsrapporten kan följaktligen inte styrka att ett orsakssamband mellan det påstådda agerandet och den aktuella skadan är för handen.

134    Det ska även understrykas att de omtvistade åtgärderna endast var tillämpliga inom unionen, och att de därför inte som sådana hindrade sökanden från att inge anbud avseende nya kontrakt i Iran. Sökanden har emellertid inte anfört någon omständighet som visar att den åtminstone ingav anbud för att tilldelas sådana kontrakt men att dess anbud inte antogs, särskilt på grund av brister i dess tekniska kapacitet och expertis, såsom sökanden har påstått. I själva verket har sökanden inte ens påstått att den ingett något anbud för att tilldelas kontrakt i Iran, utan har endast bekräftat att den inte tilldelats något kontrakt mellan 2012 och 2014.

135    Slutligen har sökanden inte preciserat vilka försörjningskanaler för elinstallationer och vilken personal – med den yrkeserfarenhet som krävdes för att fullgöra dessa avtal – som den förlorat till följd av beslutet att anta de omtvistade rättsakterna.

136    Det framgår av ovanstående att sökanden inte har styrkt att minskningen av dess marknadsandel inom elsektorn i Iran berodde på beslutet att anta de omtvistade åtgärderna. En sådan minskning av sökandens marknadsandel kan förklaras såväl av de svårigheter som förekommit inom nämnda sektor, i form av minskade investeringar, som av avsaknaden av bevis för att sökanden ingett anbud på kontrakt inom denna sektor.

137    Eftersom sökanden inte har visat att ett orsakssamband är för handen, ska yrkandet om ersättning för skada till följd av förlusten av nya avtal i Iran ogillas.

138    Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska yrkandet om ersättning för ekonomiska och operativa skador ogillas.

ii)    Kommersiella och strukturella skador

139    Angående de ekonomiska och strukturella skador som den har begärt ersättning för, har sökanden inledningsvis gjort gällande att beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna resulterade i att dess priviligierade partnerskap och relationer med banker bröts. För att undvika en ”dominoeffekt” av de aktuella sanktionerna, innebar beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna även att det var nödvändigt att genomföra en strukturell minskning av koncernen, genom en tvångsavyttring av sökandens innehav i sex andra iranska bolag, varav tre utgjorde majoritetsinnehav.

140    Rådet har, med stöd av kommissionen, yrkat att tribunalen ska ogilla yrkandet om ersättning för de kommersiella och strukturella skador som sökanden påstår sig ha lidit i Iran.

141    Vad för det första avser den omständigheten att sökandens affärsförbindelser med banken Tejarat och sex priviligierade partnerskap, samt bolaget Omicron å ena sidan, och fem andra bolag å andra sidan, bröts på grund av de omtvistade rättsakterna, har sökanden visserligen medgett att avbrottet i dessa olika relationer gav upphov till en påverkan på dess verksamhet som redan inkluderats i beräkningen av sänkningen av det bokförda nettoresultatet, vilken redan har åberopats inom ramen för de ekonomiska och operativa skadorna. Angående den nu påstådda skadan har sökanden emellertid även åberopat skador som uppkommit efter det att sanktionerna hävdes, och som i huvudsak avser sökandens möjligheter att återupprätta sina privilegierade partnerskap. Förlusten av dessa privilegierade partnerskap har, oberoende av orealiserade vinster under den omtvistade perioden, åsamkat sökanden en skada som den värderar till 1 026 974 euro.

142    Som svar på en fråga som tribunalen ställt inom ramen för den tredje åtgärden för processledning, och därefter under förhandlingen, har sökanden uppgett att den återkallat sitt yrkande om ersättning för den skada som uppstått till följd av att relationerna med banken Tejerat brutits, vilket noterades i förhandlingsprotokollet. Prövningen av den skada som uppkommit till följd av att affärsförbindelser brutits avser således endast de sex priviligierade partnerskap som sökanden har åberopat.

143    I detta sammanhang ska det inledningsvis påpekas att angående de brutna relationerna med bolaget Omicron – som sökanden har uppgett att den var exklusiv återförsäljare till sedan 2003 och som tilldelat ett annat iranskt bolag rättigheterna till exklusiv återförsäljning sedan de omtvistade rättsakterna antogs – har sökanden värderat skadan till 526 974 euro, ett belopp motsvarande en årlig vinstmarginal som sökanden skulle ha realiserat under tre år, med en räntesats på 22 procent tillämpad på ett årligt genomsnitt av den ordinarie försäljningen värderad till 798 449 euro.

144    Angående bevisningen för denna skada, kan det konstateras att sökanden i förevarande fall har begärt ersättning för en framtida utebliven vinst som den beräknar genom att använda uppgifter för tre år.

145    Det kan emellertid konstateras att sökanden inte har förebringat någon bevisning avseende orealiserad vinst till följd av att det aktuella affärsförhållandet upphört. Sökanden har på sin höjd nöjt sig med att åberopa att en nettovinstmarginal på 22 procent ska tillämpas på ett årligt genomsnitt av den årliga ordinarie försäljningen, vilken sökanden värderar till 798 449 euro.

146    Det framgår emellertid varken av ansökan, revisionsrapporten eller de uppgifter som sökanden har lämnat vilken metod som legat till grund för att beräkna ”det årliga genomsnittet för den ordinarie försäljningen till ett belopp om 798 449 euro” som sökanden har åberopat. Detta belopp ligger likväl till grund för sökandens värdering av den påstådda skadan. Sökanden har inte heller anfört någon omständighet som kan visa att den faktiskt hade en nettovinstmarginal på 22 procent, såsom den har gjort gällande. Sökanden har endast hävdat att denna marginal ”har beräknats … på grundval av den största försäljningen och med beaktande av 30 procent av kostnaderna”, vilket framgår av en fotnot till punkt 86 i ansökan, men det är inte möjligt att fastställa vilka handlingar som sökanden lägger till grund för att bevisa att den aktuella skadan är faktisk.

147    Mot bakgrund av ovanstående överväganden kan det, med avseende på de brutna affärsförbindelserna med bolaget Omicron, konstateras att sökanden inte har visat att skadan är faktisk och säker.

148    Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida det har visats att ett orsakssamband är för handen, ska sökandens yrkande om ersättning för den skada som uppstått till följd av att dess affärsförbindelser med bolaget Omicron har brutits följaktligen ogillas.

149    Angående dess priviligierade partnerskap anser sökanden vidare att kostnaden för att återupprätta sådana affärsförbindelser uppgår till 100 000 euro per partnerskap.

150    Angående bevis för skadan är det i detta sammanhang tillräckligt att påpeka att sökanden inte har anfört någon omständighet som styrker förekomsten och arten av de relationer som sökanden påstår sig ha haft med de fem berörda bolagen innan de omtvistade rättsakterna antogs. Dessutom kan det konstateras att sökanden återigen har åberopat en framtida och hypotetisk kostnad, som har beräknats på ett fullständigt godtyckligt och schablonmässigt sätt. Den påstådda skadan, bestående i att sökandens affärsförbindelser med de fem bolag som anges i punkt 141 ovan brutits, är således varken faktisk eller säker.

151    Det följer av ovanstående att yrkandet om ersättning för skada till följd av att sökandens förbindelser med bolaget Omnicron och ytterligare fem priviligierade partnerskap har brutits ska ogillas.

152    Sökanden har för det andra gjort gällande att den var tvungen att avyttra sitt innehav i flera iranska bolag, för att undvika att sanktionerna fick ”dominoeffekter”. Sökanden har anfört att eftersom den inte kunde uppskatta beloppet av den ekonomiska förlust som uppstått till följd av tvångsavyttringarna och minskningen av dess befogenheter, har sökanden endast beräknat kostnaderna för att återköpa dessa innehav. Härvidlag uppskattar sökanden att kostnaderna för due diligence-förfarandet och rättsliga avgifter kommer att uppgå till 30 000 euro för majoritetsinnehaven, och till 5 000 euro för minoritetsinnehaven, det vill säga totalt 105 000 euro. I en bilaga till repliken bifogade sökanden en offert för ett due diligence-förfarande avseende dessa bolag, i syfte att återskapa en koncern av samma omfattning som tidigare.

153    Angående bevis för skadan kan det ånyo konstateras att den skada som nu åberopas är rent hypotetisk och framtida. Sökanden har nämligen inte anfört någon omständighet som kan styrka de två belopp som begärts avseende kostnader för due diligence-förfaranden och rättsliga avgifter, vilka sökanden skulle tvingas bära för att återköpa sina majoritets- och minoritetsinnehav. I detta sammanhang är det för övrigt uppenbart att sökanden själv har medgett, i punkt 11 i ansökan, att den inte kan beräkna vare sig beloppet av den ekonomiska förlust som uppstått till följd av de aktuella tvångsavyttringarna, eller minskningen av dess befogenhet. Att värdera de andelar i andra bolag som sökanden påstår sig ha varit tvungen att avyttra är emellertid av avgörande betydelse för att bedöma den skada som sökanden påstår sig ha lidit. Även om det antas att sökanden beslutade sig för att avyttra sina innehav i ett flertal iranska bolag i syfte att undvika att sanktionerna får ”dominoeffekter”, hade den omständigheten i sig likväl inte varit tillräcklig för att visa att en skada är för handen. Sökanden har för övrigt inte förklarat varför den inte kan värdera den skada som åberopats.

154    Angående orsakssambandet påpekar tribunalen att sökanden inte har förebringat någon bevisning för att avyttringen av de andelar som sökanden innehade i flera iranska bolag berodde på någon åtgärd som hade samband med beslutet att anta de omtvistade rättsakterna. Sökanden har inte heller angett vilka befogenheter och teknologier som var specifika för de företag där sökanden innehade andelar, vilka skulle ha kunnat medföra en risk för ”dominoeffekter” av sanktionerna. Det framgår på sin höjd av texten i tabell 16, som återfinns på sidan 22 i revisionsrapporten, den sida som sökanden hänvisat till i punkt 91 i ansökan, att de avyttrade andelarna förvärvades antingen för att utvidga sökandens utbud till att även omfatta varor och tjänster som kunde komplettera dess utbud, eller för att ha ett inflytande i de företag som kunde ge marknadsfördelar. Även om denna allmänna beskrivning av sökandens investeringsval motsvarar sådana val som utgör relativt vanligt förekommande företagsekonomiska strategier, kan de inte förklara varför sökanden ansåg sig tvingad att avyttra sina innehav i de berörda iranska företagen.

155    Det följer av ovanstående att eftersom sökanden inte har visat att varken en skada eller ett orsakssamband är för handen, ska yrkandet om ersättning för skada till följd av att sökanden tvingats avyttra sina innehav i ett flertal iranska bolag, för att undvika ”dominoeffekter” av de aktuella sanktionerna, ogillas.

156    Det följer av samtliga ovanstående överväganden att yrkandet om ersättning för de ekonomiska skador som sökanden påstår sig ha lidit i Iran ska ogillas.

3)      De ekonomiska skador som sökanden påstår sig ha lidit i Europa och huruvida ett orsakssamband är för handen

157    Angående de ekonomiska skador som sökanden påstår sig ha lidit i Europa, har sökanden hävdat att den till följd av beslutet att anta de omtvistade åtgärderna har lidit skador dels avseende dess direkta aktieinnehav i det franska bolaget Codefa Connectique S.A.S. (nedan kallat Codefa), dels avseende förluster av tillgångar som ett österrikiskt bolag kallat SED innehade för sökandens räkning, och slutligen avseende blockeringen av ett flertal forsknings- och utvecklingsprojekt som sökanden hade inlett, sedan 2007, i samarbete med ett flertal europeiska bolag.

158    Rådet har bestritt sökandens argument avseende de ekonomiska skador som den påstår sig ha lidit i Europa.

159    Angående yrkandet om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av avyttringen av innehavet i sitt dotterbolag, Codefa, i Frankrike, ska det inledningsvis påpekas att sökanden har värderat skadan till 244 109 euro, vilket omfattar beloppet för överlåtelsetransaktionen samt 30 000 euro för transaktionsavgifter. I repliken har sökanden preciserat att denna avyttring gjorde det möjligt för andra aktieägare att begränsa sin skada avseende Codefa. I detta avseende har sökanden, i en bilaga till repliken, bifogat en faktura över de kostnader som enligt sökanden hänför sig till det due diligence-förfarande som föregick överlåtelsen.

160    Angående bevis för skadan påpekar tribunalen, för det första, att sökanden förvisso har hänvisat till de ekonomiska svårigheter som Codefa påstås ha orsakats till följd av de omtvistade rättsakterna, vilka skulle ha motiverat sökandens val att avyttra sina andelar i det bolaget. Till följd av denna avyttring ska sökanden ha lidit en värdeminskning, som den nu begär ersättning för. Det kan emellertid konstateras att även om sökanden påstår sig ha investerat 232 490 euro för att köpa aktier i detta bolag, framgår det av ansökan att sedan 2010 hade sökanden inte betalat de utestående 155 000 euro som sökanden fortfarande var skyldig säljaren. Angående den faktura som sökanden har ingett som en bilaga till repliken, för att styrka det belopp på 30 000 euro för transaktionskostnader som sökanden begärt ersättning för, kan det vidare konstateras att denna odaterade handling avser kostnader för revision för att bedöma ”huruvida det var lämpligt att investera i bolaget Codefa Connectique”, en investering som sedermera genomfördes genom att sökanden förvärvade detta bolag 2009, det vill säga ett år innan de omtvistade åtgärderna antogs, vilket sökanden har medgett vid förhandlingen och vilket även noterades i förhandlingsprotokollet. De transaktionskostnader som sökanden har åberopat hänför sig inte i någon del till den överlåtelse i november 2010 av innehavet i Codefa som sökanden har begärt ersättning för, utan till förvärvet av detta innehav 2009. Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida ovannämnda bilaga ska tillåtas, med hänsyn till att den inte bifogades handlingarna i målet förrän i repliken, kan det följaktligen konstateras att den saknar relevans med avseende på den nu aktuella skadan. Det följer av ovanstående att sökanden inte har visat att den påstådda skadan är för handen.

161    För det andra har sökanden i vilket fall som helst inte förebringat några bevis för orsakssambandet. Det kan nämligen konstateras att sökanden, i punkterna 94 och 97 i ansökan – sökanden har angett olika omständigheter som gör det möjligt att dra slutsatsen att de svårigheter som Codefa ställts inför var ett resultat av de omtvistade rättsakterna – på sin höjd har hänvisat till sidorna 24 och 25 i revisionsrapporten och bilaga A.19 till ansökan. Till stöd för denna slutsats hänvisar sökanden, i fotnoterna på sidorna 24 och 25 i revisionsrapporten, till flera bevisuppgifter. Dessa uppgifter har emellertid inte bifogats rapporten. Sökanden har inte heller preciserat huruvida den har gett in dessa uppgifter inom ramen för förevarande mål. Följaktligen har sökanden inte visat att det föreligger ett orsakssamband mellan den påstådda skadan och det kritiserade agerandet.

162    För fullständighetens skull ska det påpekas att bilaga A.19 visserligen består av ”[k]opior av handlingar avseende bolaget CODEFA”, vilket även framgår av rubriken till förteckningen över bilagor som bifogats ansökan, men att det likväl kan konstateras att sökanden inte har hänvisat till någon av dessa handlingar, som icke desto mindre upptar sammanlagt 114 sidor i akten innehållande bilagorna till ansökan.

163    I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 116 ovan, ankommer det inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och fastställa de grunder och argument som den till äventyrs skulle kunna anse utgör stöd för talan. Detta gäller i än högre grad när en bilaga tycks bestå av en akt som sammanställer handlingar angående en viss fråga eller viss person, handlingar som utgör ett stort antal sidor. Om den part som gett in handlingarna i ett sådant fall inte ger tydliga hänvisningar till uppgifter och avsnitt i bilagorna som parten önskar framhålla för att visa att dess argumentation är välgrundad, begränsas bilagornas värde som bevismaterial och medel för målets utredning avsevärt.

164    Så är uppenbarligen fallet beträffande bilaga A.19 till ansökan, vilken – i enlighet med vad sökanden har angett – består av ”[k]opior av handlingar avseende bolaget CODEFA”, vilka återges på sidorna 390–503 i akten innehållande bilagorna till ansökan, det vill säga totalt 114 sidor. I avsaknad av en tydlig hänvisning i ansökan till bevis som återfinns bland dessa 114 sidor i bilaga A.19, anser tribunalen att sökanden inte har visat att dess argumentation är välgrundad i förevarande fall.

165    Om det antas att tribunalen varken söker efter eller fastställer förekomsten av sådana bevis i bilaga A.19 till ansökan, utan endast bedömer den första handlingen i bilaga A.19, vilken återfinns på sidan 390 i bilagorna till ansökan och utgörs av ett rekommenderat brev med mottagningsbevis av den 2 september 2010 från banken Société générale till Codefa, är det visserligen riktigt att dess rubrik ”Avslutande av konto med 60 dagars uppsägningstid, Uppsägning av kreditavtal C.T.C. kontonummer: …”, och dess lydelse tycks avse det förhållandet att relationerna mellan banken och nämnda bolag har brutits, vilket sökanden har åberopat i punkt 95 i ansökan. Det kan emellertid konstateras att det inte är möjligt att av ordalydelsen i detta brev utläsa att den omständigheten att Codefas konto i Société générale har avlutats, och att den kontokredit på 80 000 euro som Codefa beviljats i banken har sagts upp, skulle vara en följd av beslutet att anta de omtvistade rättsakterna.

166    Det följer av ovanstående överväganden att sökanden inte har visat att en skada eller ett orsakssamband är för handen, vilket innebär att sökandens yrkande om ersättning för skada till följd av en påstådd tvångsavyttring av dess innehav i dotterbolaget Codefa ska ogillas.

167    Angående yrkandet om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av att det inte var möjligt att återkräva det förskott på 2 828 370,44 euro som sökanden utbetalat till det österrikiska bolaget SED, för att det skulle införskaffa utrustning och varor från ett flertal europeiska länder, vilka var absolut nödvändiga för att sökanden skulle kunna fortsätta att bedriva sin verksamhet, noterar tribunalen därefter, att sökanden har värderat skadan till det beviljade förskottsbeloppet, uppräknat med 262 266 euro med tillämpning av en diskonteringsränta på 3 procent under tre år, det vill säga totalt 3 090 636 euro.

168    Vad för det första gäller bevis för skadan, framgår det av första stycket i avsnitt E.2.2.1. i ansökan, med rubriken ”Förlust av tillgångar i Österrike”, och av punkt 98 i ansökan att sökanden, som har nöjt sig med att nästan till fullo kopiera de relevanta styckena av sidorna 25 och 26 i revisionsrapporten, har hävdat att vid tidpunkten då sökanden uppfördes i de omtvistade förteckningarna uppgick det förskott som den hade beviljat bolaget SED till 2 828 370,44 euro.

169    Med avseende på det belopp som anges i punkt 168 ovan hänvisas det, i en fotnot på sidan 25 i revisionsrapporten, till ett ”erkännande av SED:s fordringar och fastställande av Fulmens utställda fordringar”. Dessa handlingar har emellertid inte bifogats rapporten och sökanden har inte preciserat huruvida den har gett in dem inom ramen för förevarande mål.

170    Det kan visserligen inte uteslutas att dessa uppgifter kan förekomma i bilaga A.4 i ansökan, vilken sökanden har hänvisat till i allmänna ordalag i en fotnot under rubriken till avsnitt E.2.2.1. i ansökan.

171    I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 116 ovan, ankommer det likväl inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och fastställa de grunder och argument som den till äventyrs skulle kunna anse utgör stöd för talan. Bilaga A.4 till ansökan, med rubriken ”Handlingar avseende bolaget SED” i förteckningen över bilagor som bifogats ansökan, består av ett flertal handlingar som återges på sidorna 36–71 i akten innehållande bilagorna till ansökan. I avsaknad av en exakt hänvisning i ansökan till de uppgifter och avsnitt i bilagan som sökanden önskar framhålla för att visa att dess argumentation är välgrundad, konstaterar tribunalen, bland annat mot bakgrund av den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 116 ovan, att sökanden inte har visat att dess argumentation är välgrundad i förevarande fall.

172    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att sökanden inte har visat att den verkligen har en fordran mot bolaget SED, och den har således inte visat att en skada är för handen.

173    Angående orsakssambandet kan det, för det andra och under alla omständigheter, konstateras att i motsats till vad sökanden har hävdat framgår det inte av handlingarna i målet att den utlösande faktorn för den påstådda skadan, det vill säga att det var omöjligt för sökanden att återfå det förskott som beviljats bolaget SED, utgjordes av beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna. Sökanden har nämligen själv angett i första stycket i avsnitt E.2.2.1. i ansökan, att ”innan sanktionerna mot sökanden hävdes, meddelade bolaget SED att det inställde sina betalningar och att det belopp som sökanden betalat i förskott inte kunde återkrävas eftersom SED trätt i likvidation”. Följaktligen har sökanden inte på något sätt visat att ett orsakssamband mellan det kritiserade agerandet och den påstådda skadan är för handen.

174    Det följer av ovanstående överväganden att sökanden inte har visat att en skada eller ett orsakssamband är för handen, vilket innebär att sökandens yrkande om ersättning för skada till följd av att det inte var möjligt att återkräva det förskott som beviljats det österrikiska bolaget SED ska ogillas.

175    Vad därefter gäller skadan till följd av blockeringen av sökandens forsknings- och utvecklingsverksamhet, som den inlett 2007 i samarbete med ett flertal europeiska bolag och som den värderar till 2 179 125 euro i ansökan, påpekar tribunalen följande. Inom ramen för den tredje åtgärden för processledning anmodade tribunalen sökanden att förklara i vilken mån den hade för avsikt att vidhålla de argument som framförts i punkterna 60–101 i ansökan, såsom den uppgett i punkt 117 i repliken, med hänsyn till att punkterna 99 och 101 i ansökan avsåg skadan till följd av blockeringen av dess forsknings- och utvecklingsverksamhet, trots att sökanden uttryckligen uppgett i punkt 116 i repliken att den ”valt att inte inkludera denna skada bland de skador som sökanden begärt ersättning för”. Då den ansåg att sökandens svar på denna fråga var otydligt ställde tribunalen samma fråga vid förhandlingen. Sökanden medgav då att en felaktig hänvisning till punkterna i ansökan förekom i punkt 117 i repliken. Sökanden uppgav då att den punkten i repliken skulle förstås så, att ”sökanden vidhöll de argument som framförts i punkterna 60–98 i ansökan”, och inte ”punkterna 60–101 i ansökan”, vilket noterades i förhandlingsprotokollet. Det kan således konstateras att sökanden har valt att återkalla yrkandet om ersättning för skada till följd av blockeringen av dess forsknings- och utvecklingsverksamhet.

176    Det följer av samtliga ovanstående överväganden att yrkandet om ersättning för de ekonomiska skador som sökanden påstår sig ha lidit i Europa ska ogillas.

177    Mot bakgrund av de slutsatser som dragits i punkterna 156 och 176 ovan, ska yrkandet om ersättning för den ekonomiska skada som sökanden påstår sig ha lidit ogillas.

b)      Den påstådda ideella skadan och huruvida ett orsakssamband är för handen

178    Sökanden har hävdat att beslutet att anta de omtvistade rättsakterna och att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna, i den mån de har påverkat sökandens rättigheter och i synnerhet dess anseende, har vållat sökanden en betydande ideell skada, vilken sökanden i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) värderar till 100 000 euro.

179    I sitt svar på den fråga som ställts inom ramen för den andra åtgärden för processledning, angående konsekvenserna av domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402) för förevarande mål, har sökanden uppgett att den anser att med hänsyn till de försvårande omständigheterna i förevarande mål, i synnerhet rådets maktmissbruk, krävs det ett högre belopp än det som utdömdes i ovannämnda dom för att den ideella skada som sökanden lidit ska ersättas till fullo.

180    Rådet har, med stöd av kommissionen, yrkat att tribunalen ska ogilla yrkandet om ersättning för den påstådda ideella skadan.

181    I detta avseende anser rådet först och främst att sökanden inte har åberopat någon annan skadlig inverkan på sin ekonomiska verksamhet utöver den som redan omfattas av sökandens yrkande om ersättning för ekonomisk skada. De negativa effekterna av de omtvistade åtgärderna för sökandens anseende, bestående i att sökanden stigmatiserats som deltagande i programmet för spridning av kärnmaterial, har uppvägts i tillräcklig mån genom ogiltigförklaringen av de omtvistade åtgärderna och genom den publicitet som ogiltigförklaringen fått, och även indirekt genom offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning, samt genom sändningen av ett reportage i programmet ”sept à huit” i den franska tv-kanalen TF1. Sökanden har även medgett att dess ekonomiska verksamhet återupptogs så snart de omtvistade åtgärderna upphävts, vilket visar att sökandens anseende inte led någon bestående skada efter det att de omtvistade rättsakterna ogiltigförklarats, med följden att denna ogiltigförklaring utgör tillräcklig ersättning.

182    Vad därefter gäller den ideella skada som går utöver sökandens ordinarie kommersiella intressen, har sökanden inte anfört något argument eller någon bevisning som kan styrka vare sig att denna skada är faktisk och säker eller att det finns ett direkt samband mellan en sådan skada och de omtvistade rättsakterna.

183    Vad slutligen gäller omfattningen av den påstådda skadan, har sökanden inte preciserat vilka kriterier eller faktorer som den har lagt till grund för att beräkna beloppet för den ersättning som begärts, och inte heller vad detta belopp är avsett att ersätta. Det ska emellertid beaktas att sökanden i förevarande fall, till skillnad från sökanden i det mål som avgjordes genom domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), fortfarande omfattas av de amerikanska åtgärderna.

184    Tribunalen påpekar inledningsvis att restriktiva åtgärder har betydande negativa följder för och betydande inverkan på berörda personers fri- och rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 70). I detta avseende kan det konstateras att när restriktiva åtgärder har vidtagits mot en enhet med anledning av att den anses ha stöttat spridning av kärnmaterial, kopplas denna enhet offentligt ihop med ett agerande som anses allvarligt hota fred och internationell säkerhet, vilket innebär att enhetens anseende påverkas, vilket i sin tur innebär att den lider ideell skada (dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/Conseil, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 80).

185    För det första har den skada på enhetens anseende såsom de nu aktuella restriktiva åtgärderna ger upphov till nämligen inte att göra med den berörda enhetens ekonomiska och kommersiella kapacitet, utan med dess vilja att vara involverad i verksamhet som det internationella samfundet anser vara förkastlig. Påverkan på den berörda enheten går sålunda utöver området för dess ordinarie kommersiella intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 82).

186    För det andra förvärras denna skada av att den inte är en följd av en personlig uppfattning, utan av ett offentligt ställningstagande av en unionsinstitution, vilket har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och gett upphov till tvingande rättsverkningar (dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 83).

187    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att i förevarande fall orsakade beslutet att anta de omtvistade rättsakterna och att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna en ideell skada för sökanden, vilken kan skiljas från den ekonomiska skada som uppstått till följd av att dess affärsförbindelser påverkats. Sökanden ska således anses ha rätt till ersättning för denna ideella skada (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 85).

188    Beträffande huruvida den påstådda ideella skadan är faktisk, ska det, vad specifikt gäller en sådan skada, erinras om att även om förebringandet av bevis eller bevisuppgifter inte nödvändigtvis ska betraktas som ett villkor för erkännande av en sådan skada, ankommer det åtminstone på sökanden att fastställa att det agerande som lagts institutionen till last var av sådan art att det orsakade bolaget en sådan skada (se dom av den 16 oktober 2014, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, T‑297/12, ej publicerad, EU:T:2014:888, punkt 31 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 1999, BAI/kommissionen, T‑230/95, EU:T:1999:11, punkt 39).

189    Även om domstolen, i domen av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331), fastställde att ogiltigförklaringen av de rättsstridiga restriktiva åtgärderna till sin natur utgjorde ett slags kompensation för den ideella skada som lidits, innebär inte det att detta slags kompensation i samtliga fall nödvändigtvis räcker för att säkerställa full ersättning av sådan skada, eftersom varje sådant beslut ska antas med hänsyn till omständigheterna i målet (dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 49).

190    I förevarande fall kan ogiltigförklaringen av de omtvistade rättsakterna – genom domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), vari det fastställdes att det inte var motiverat, och således rättsstridigt, att associera sökanden med spridning av kärnmaterial – visserligen utgöra ett slags kompensation för den ideella skada som sökanden lidit och begärt ersättning för inom ramen för förevarande mål. Under de omständigheter som föreligger i förevarande fall kan en sådan ogiltigförklaring emellertid inte anses utgöra full ersättning för skadan.

191    Såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 184 ovan har antagandet av de omtvistade rättsakterna, och det åtföljande påståendet att sökanden har varit inblandat i spridning av kärnmaterial, nämligen påverkat sökandens anseende och därmed haft en inverkan på andra enheters agerande gentemot sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 88).

192    Dessa verkningar, som har varat i nästan tre och ett halvt år och som ligger till grund för den ideella skada som sökanden har lidit, kan inte uppvägas till fullo genom ett fastställande i efterhand av att de angripna rättsakterna är rättsstridiga. Så är fallet av följande skäl.

193    För det första drar ett antagande av restriktiva åtgärder mot en enhet som regel till sig mer uppmärksamhet och ger upphov till fler reaktioner, i synnerhet utanför unionen, än en påföljande ogiltigförklaring av desamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 88).

194    För det andra är rådets påstående avseende sökanden särskilt allvarligt eftersom det associerar sökanden med spridning av kärnmaterial, det vill säga en verksamhet som enligt rådet hotar internationell fred och säkerhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 89).

195    För det tredje och i enlighet med vad som framgår av punkt 22 ovan, har detta påstående inte styrkts av några uppgifter eller någon bevisning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 90).

196    För det fjärde, och under alla omständigheter, ska det påpekas att trots att rådet när som helst kunde upphäva beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna – vilket offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning – eller åtminstone ändra eller komplettera beslutet för att avhjälpa en eventuell rättstridighet som det kunde vara behäftat med, valde rådet att låta sökanden kvarstå i förteckningarna under nästan tre och ett halvt år trots sökandens protester. Handlingarna i målet innehåller i detta avseende inte några uppgifter som ger vid handen att rådet vid någon tidpunkt eller av någon anledning, på eget initiativ eller som svar på sökandens protester, kontrollerade huruvida nämnda påstående var välgrundat, för att begränsa de skadliga följderna för sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet, T‑384/11, EU:T:2014:986, punkt 91).

197    Det följer av fast rättspraxis att en sådan kontroll under alla omständigheter var särskilt motiverad i förevarande fall sedan domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142) meddelats, med hänsyn till hur allvarlig den konstaterade rättsstridigheten var. Även om den domen, åtminstone delvis, kunde utgöra ersättning för den ideella skada som sökanden lidit, kunde den inte under några omständigheter ge upphov till några sådana verkningar under perioden efter det att den hade meddelats, en period på ungefär ett år och nio månader då sökanden oförändrat kvarstod i de omtvistade förteckningarna.

198    Utan att på något sätt ifrågasätta den berörda institutionens rätt att överklaga tribunalens slutliga avgörande eller att begära uppskov med verkningarna av ett sådant avgörande, i enlighet med artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, ska det påpekas att i en union som iakttar rättsstatsprincipen ankommer det – med hänsyn till allvarlighetsgraden av det rättsstridiga agerande som tribunalen funnit vara för handen – på den berörda institutionen att ompröva de bedömningar som tribunalen ansett var rättsstridiga, oavsett om det sker samtidigt som ett överklagande. Ett sådant krav syftar inte till att ålägga den berörda institutionen att genast följa tribunalens dom, utan, såsom framgår av punkt 91 i domen av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986), till att institutionen, med beaktande av tribunalens slutsatser, kontrollerar huruvida de omtvistade rättsakterna inte skulle kunna, eller rentav måste, upphävas, ersättas eller ändras för att begränsa de skadliga följderna.

199    Såsom sökanden uttryckligen har påtalat i ansökan skiljer sig nämligen den ideella skada som orsakats av att sökanden kvarstått i de omtvistade förteckningarna efter det att domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142) meddelades, från den skada som uppstått innan nämnda dom meddelades. Således har sökanden med rätta påpekat att i den domen slog tribunalen formellt fast att det, med beaktande av fast rättspraxis och med anledning av att det saknades bevis för rådets påståenden avseende sökanden, var rättsstridigt att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna.

200    I förevarande fall var det således bland annat mot bakgrund av de bedömningar och konstateranden som tribunalen gjorde i domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), som rådet kunde ha prövat huruvida det var berättigat att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna, det vill säga utan att det fanns några bevis till stöd för det påstående som riktats mot sökanden, utan att riskera att ytterligare förvärra den skada som sökanden redan hade lidit när nämnda dom meddelades.

201    Denna slutsats påverkas inte av domen av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian (C‑280/12 P, EU:C:2013:775). I den domen prövade domstolen endast – och ogillade – rådets överklagande av domen om ogiltigförklaring av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), och den kunde således inte avgöra frågan om ersättning för den skada som sökanden orsakats genom beslutet att låta denne kvarstå i de omtvistade förteckningarna efter det att sistnämnda dom meddelades.

202    Mot bakgrund av ovanstående överväganden, och under alla omständigheter mot bakgrund av de omständigheter som framgår av punkterna 196–200 ovan, finner tribunalen således att ogiltigförklaringen av beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna, genom domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), inte utgjorde full ersättning för den ideella skada som sökanden lidit.

203    Tribunalen ska även pröva huruvida, såsom sökanden har påstått, vissa ytterligare faktorer kan ha bidragit till att förvärra den ideella skada som sökanden lidit, vilka sålunda ska beaktas vid fastställandet av den ersättning som ska utgå för den skada sökanden lidit.

204    Vad för det första gäller påståendet att den ideella skada som sökanden lidit har dragit ut på tiden och förvärrats på grund av att rådet dels uttömde de rättsmedel som står till dess förfogande enligt EUF-fördraget, bland annat genom att överklaga domen av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet (T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142), dels åberopade vissa grunder eller argument till stöd för överklagandet för första gången vid domstolen, däribland konfidentiella uppgifter som låg till grund för de omtvistade rättsakterna men utan att låta sökanden få tillgång till dessa uppgifter, finner tribunalen att sökanden inte kan vinna framgång med denna argumentation. På samma sätt och av samma skäl som de som det redogjorts för i punkterna 72–78 ovan kan det nämligen konstateras att sådana omständigheter inte kan utgöra en försvårande omständighet för rådets rättsstridiga agerande, och de kan i princip inte heller ligga till grund för en sådan ideell skada som kan ge upphov till unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar.

205    Vad vidare beträffar sändningen av ett reportage i programmet ”sept à huit”, i den franska Tv-kanalen TF1, framgår det inte alls – såsom sökanden har gjort gällande – på grund av dess innehåll, att sökanden lidit en särskilt svår ideell skada, utan denna sändning, som finns tillgänglig på internet, bidrar tvärtom till att återställa sökandens anseende. Genom denna sändning säkerställdes bland annat att unionsdomstolens ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna fick publicitet. Med hänsyn till att det påstående som rådet riktat mot sökanden är synnerligen allvarligt kan sändningen av detta program, såsom rådet har hävdat, likväl inte anses kunna uppväga de negativa effekter som de omtvistade åtgärderna har medfört för sökandens anseende.

206    Angående den påstådda ideella skada som uppstått till följd av de amerikanska åtgärderna, en skada som sökanden anser att unionen är ansvarig för av det skälet att de amerikanska åtgärderna antogs med stöd av de omtvistade rättsakterna, påpekar tribunalen slutligen att denna argumentation inte kan godtas. Det kan nämligen konstateras att de amerikanska åtgärderna, såsom de har presenterats i en bilaga till repliken, inte innehåller någon hänvisning till vare sig de omtvistade rättsakterna eller någon som helst åtgärd som unionen skulle ha vidtagit gentemot sökanden. De restriktiva åtgärder som antagits av unionen å ena sidan, och Förenta staterna å den andra, har följaktligen självständiga rättsverkningar. Även om det antas att de amerikanska åtgärderna skulle kunna ha orsakat sökanden skada, med beaktande av att de åtgärderna är självständiga i förhållande till de omtvistade rättsakterna, kan unionen inte hållas ansvarig för en eventuell ideell skada som dessa åtgärder skulle ha kunnat orsaka sökanden. Med hänsyn till att de amerikanska åtgärderna är självständiga i förhållande till de omtvistade rättsakterna, kan rådet inte heller vinna framgång med argumentet att det vid bedömningen av den ideella skada som sökanden har lidit bör beaktas att sökanden fortsättningsvis omfattades av de amerikanska åtgärderna efter det att de omtvistade rättsakterna ogiltigförklarades.

207    Mot bakgrund av ovanstående finner tribunalen, efter att i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) ha värderat den ideella skada som sökanden har lidit, att 50 000 euro är en lämplig ersättning.

208    Förevarande skadeståndstalan ska följaktligen bifallas och sökanden ska tilldömas 50 000 euro i ersättning för den ideella skada som vederbörande har lidit. Yrkandet om ersättning för ekonomisk skada ska däremot ogillas.

IV.    Rättegångskostnader

209    Enligt artikel 134.2 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna om det finns flera tappande rättegångsdeltagare.

210    I förevarande fall har rådet tappat målet såvitt avser yrkandet om ersättning för den ideella skada som sökanden lidit, medan sökanden har tappat målet vad avser yrkandet om ersättning för ekonomisk skada. Under dessa omständigheter ska vardera parten bära sina rättegångskostnader.

211    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Kommissionen ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Europeiska unionens råd förpliktas att till Fulmen utge 50 000 euro i ersättning för den ideella skada som vederbörande har lidit.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Fulmen, rådet och kommissionen ska bära sina respektive rättegångskostnader.


Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 2 juli 2019.

Underskrifter


Innehållsförteckning





*      Rättegångsspråk: franska.