Mål T‑249/06

Interpipe Nikopolsky Seamless Tubes Plant Niko Tube ZAT (Interpipe Niko Tube ZAT) och Interpipe Nizhnedneprovsky Tube Rolling Plant VAT (Interpipe NTRP VAT)

mot

Europeiska unionens råd

”Dumpning – Import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Kroatien, Rumänien, Ryssland och Ukraina – Beräkning av normalvärdet – Gemenskapsindustrins samarbete – Justering – Uppgifter liknande dem som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis – En enda ekonomisk enhet – Uppenbart oriktig bedömning – Erbjudande om åtagande – Rätten till försvar – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning av domen

1.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

2.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Fastställande av normalvärdet – Tillämpning av det konstruerade värdet

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 6.8 och 18)

3.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 3.2, 3.3, 3.5,3.6, 3.7, 6.2 och 18.3)

4.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Antidumpningsförfarande – Tillgång till handlingarna i ärendet – Meddelande av icke-konfidentiella sammanfattningar

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 19.3)

5.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökning – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 5.4)

6.      Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Iakttagande i administrativa förfaranden – Antidumpning

(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 2.10 och 20.2)

7.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Beräkning av exportpriset

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 2.10 i)

8.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset – Justeringar

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 2.10)

9.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Erbjudanden om prisåtaganden – Godtas – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 8.1)

1.      När det gäller handelspolitiska skyddsåtgärder förfogar gemenskapsinstitutionerna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och rättsliga situationer som de ska bedöma.

Härav följer att gemenskapsdomstolens prövning av institutionernas bedömning måste begränsas till en kontroll av att förfarandereglerna har iakttagits, att de omständigheter som lagts till grund för det ifrågasatta valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att maktmissbruk inte förekommit.

(se punkterna 38 och 39)

2.      När gemenskapsinstitutionerna förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning har iakttagandet av de garantier som ges av gemenskapens rättsordning i de administrativa förfarandena en betydelse som är än mer grundläggande, och bland dessa garantier förekommer särskilt skyldigheten för den behöriga institutionen att med omsorg och opartiskhet undersöka alla relevanta uppgifter i det aktuella fallet.

På området för handelspolitiska skyddsåtgärder och särskilt antidumpningsåtgärder är gemenskapsdomstolarna inte behöriga att bedöma frågor som är förbehållna gemenskapens myndigheter. Det åligger emellertid gemenskapsdomstolarna att säkerställa att institutionerna beaktat alla relevanta omständigheter och att de utvärderat handlingarna i ärendet med erforderlig omsorg för att det konstruerade normalvärdet ska kunna anses ha fastställts på ett skäligt sätt.

När kommissionen förfogar över motsägelsefulla uppgifter, eller åtminstone uppgifter vars giltighet kan ifrågasättas, åligger det sökanden att styrka sina påståenden och de omständigheter som görs gällande. I avsaknad av sådan bevisning uppfyllde kommissionen sin skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla relevanta omständigheter i ärendet, när den förklarade att den inte kunde beakta nya uppgifter som inte kontrollerats.

(se punkterna 40, 41, 50, 51 och 53)

3.      Det ankommer visserligen på kommissionen i enlighet med antidumpningsgrundförordning nr 384/96 att i egenskap av undersökande myndighet avgöra om den produkt som avses med antidumpningsförfarandet är föremål för dumpning och vållar skada när den övergår till fri omsättning inom gemenskapen, och det ankommer således inte på den institutionen att föra över en del av den bevisbörda som åvilar den. Kommissionen har dock enligt denna förordning inga undersökningsbefogenheter som ger den rätt att tvinga bolag att delta i undersökningen eller att lämna upplysningar. Rådet och kommissionen är under dessa förhållanden beroende av att parterna samarbetar frivilligt för att lämna nödvändiga upplysningar inom utsatta frister. Parternas svar på det frågeformulär som föreskrivs i artikel 6.2 i nämnda förordning är härvid väsentliga för antidumpningsförfarandets förlopp.

Även om parterna i ett antidumpningsförfarande i princip är skyldiga att i enlighet med artikel 6.2 i förordning nr 384/96 besvara kommissionens frågeformulär, följer det av ordalydelsen i artikel 18.3 i denna förordning att uppgifter som lämnas i en annan form eller i en annan handling inte ska lämnas utan beaktande när de eventuella bristerna inte är sådana att de gör det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande, uppgifterna lämnas på ett korrekt sätt i god tid och är kontrollerbara och parten har handlat efter bästa förmåga.

När en part har underlåtit att lämna ett svar på nämnda frågeformulär, men har lämnat uppgifter i en annan handling, kan denna part inte klandras för bristande samarbete, under förutsättning att dessa fyra villkor är uppfyllda. En sådan part kommer inte att anses som icke‑samarbetsvillig om underlåtelsen att lämna uppgifter inte hade någon väsentlig inverkan på genomförandet av undersökningen. I sådana fall kan rådet inte klandras för att ha gjort en uppenbart oriktig bedömning när det anser att underlåtenheten att inge ett svar på frågeformuläret varken inverkade på fastställandet av skadan eller beräkningen av skademarginalen.

(se punkterna 87, 88, 90–92 och 98)

4.      Inom ramen för antidumpningsförfarandet utgör felaktigheter i samband med att kommissionen lämnar ut icke-konfidentiella sammanfattningar i den mening som avses i artikel 19.3 i antidumpningsgrundförordning nr 384/96 endast ett sådant åsidosättande av processuella rättigheter som motiverar att en förordning om fastställande av antidumpningstull ogiltigförklaras under förutsättning att den berörde inte hade tillräcklig kännedom om den ifrågavarande handlingens eller de ifrågavarande handlingarnas väsentliga innehåll och därigenom inte med framgång kunde uttrycka sin mening i fråga om huruvida uppgifterna var sanna eller relevanta. Kommissionens användning av uppgifter för vilka en icke‑konfidentiell sammanfattning inte har lämnats kan endast åberopas av parterna i ett antidumpningsförfarande som grund för ogiltigförklaring av en antidumpningsåtgärd om de kan visa att användningen av uppgifterna utgjorde ett åsidosättande av deras rätt till försvar.

När det gäller rätten att få tillgång till handlingarna i en undersökning är det fråga om ett åsidosättande av rätten till försvar endast för det fall ett utlämnande av de ifrågavarande handlingarna skulle ha haft en möjlighet om än aldrig så liten att påverka det administrativa förfarandet så att utgången hade kunnat bli en annan för det fall det berörda företaget hade kunnat åberopa handlingen under nämnda förfarande.

(se punkterna 131 och 134)

5.      Artikel 5.4 i antidumpningsgrundförordning nr 384/96 innehåller inte, inom ramen för antidumpningsförfarandet, någon skyldighet för kommissionen att avsluta ett pågående antidumpningsförfarande när stödet för klagomålet har sjunkit under det lägsta tröskelvärdet på 25 procent av gemenskapsproduktionen. Denna artikel rör nämligen endast den grad av stöd som ett klagomål måste ha för att kommissionen ska kunna inleda ett förfarande. Denna tolkning stöds av ordalydelsen i artikel 9.1 i denna förordning. Även om klagomålet således återkallas av gemenskapsindustrin, har kommissionen ingen skyldighet att avsluta förfarandet, utan endast en möjlighet att avsluta förfarandet.

(se punkt 139)

6.      Enligt principen om iakttagande av rätten till försvar ska de företag som berörs av ett undersökningsförfarande som genomförs innan en antidumpningsförordning antas ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter dels på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta, dels på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada.

Även om lagstiftaren emellertid har avsett att tillerkänna berörda parter, särskilt exportörerna, en rätt enligt artikel 20.2 i antidumpningsgrundförordning nr 384/96 att erhålla uppgifter om de väsentliga omständigheter och överväganden som ligger till grund för en planerad rekommendation om införande av slutgiltiga antidumpningstullar, är kommissionen inte skyldig att underrätta berörda parter om samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter i detta avseende, såsom detaljerna i bedömningen av skadan.

I samband med jämförelsen av normalvärdet och exportpriset har de berörda parterna i ett antidumpningsförfarande för övrigt rätt att erhålla uppgifter inte bara om det förhållandet att en justering har gjorts i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen, utan även om skälen till att denna justering gjordes. Enbart ett meddelande från kommissionen till berörda parter om att en justering har gjorts, utan att skälen till justeringen anges, kan inte anses tillräckligt mot bakgrund av iakttagandet av rätten till försvar.

En sådan felaktighet som begåtts av kommissionen kan endast utgöra ett sådant åsidosättande av rätten till försvar som motiverar att en förordning om påförande av en slutgiltig antidumpningstull ogiltigförklaras om sökanden har styrkt inte att förordningen skulle ha fått ett annat innehåll, utan att sökanden bättre hade kunnat säkerställa sitt försvar om denna felaktighet inte hade förelegat.

(se punkterna 64, 146, 148, 200, 201 och 208)

7.      Inom ramen för ett antidumpningsförfarande, i synnerhet vid beräkningen av exportpriset, kan det förhållandet att produktion och försäljning fördelas inom en koncern bestående av rättsligt separata bolag inte påverka det faktum att det är fråga om en enda ekonomisk enhet inom vilken olika verksamheter organiseras på detta sätt, vilka i andra fall utövas av en enda, även i rättsligt hänseende, separat enhet.

När det har konstaterats att en producent tilldelar ett bolag som är återförsäljare för dess produkter, som det kontrollerar ekonomiskt och tillsammans med vilket det utgör en enda ekonomisk enhet, uppgifter som normalt utförs av en intern försäljningsavdelning, finns det skäl för institutionerna att grunda sig på de priser som en oberoende köpare i första led betalar till den närstående återförsäljaren. Ett beaktande av den närstående återförsäljarens priser gör det möjligt att undvika att de kostnader som uppenbarligen ingår i försäljningspriset för en produkt när försäljningen sker genom en försäljningsavdelning som är integrerad i producentens organisation sålunda inte beaktas för det fall försäljningsverksamheten sker i ett rättsligt separat bolag som dock kontrolleras ekonomiskt av producenten.

En enda ekonomisk enhet föreligger när en producent tilldelar ett bolag som är återförsäljare för dess produkter och som det kontrollerar ekonomiskt uppgifter som normalt utförs av en intern försäljningsavdelning. Vidare är kapitalstrukturen en relevant indikation på att det är fråga om en enda ekonomisk enhet. Dessutom har det ansetts vara fråga om en enda ekonomisk enhet när producenten utför en del försäljningsfunktioner som kompletterar dem som utförs av det bolag som är återförsäljare för dess produkter.

(se punkterna 177–179)

8.      Det framgår av såväl lydelsen av artikel 2.10 i antidumpningsgrundförordning nr 384/96 som systematiken i den bestämmelsen att en justering av exportpriset eller normalvärdet kan göras endast för att ta hänsyn till olikheter beträffande faktorer som påverkar priserna och således deras jämförbarhet. Skälet till att en justering vidtas är att återställa symmetrin mellan normalvärdet och exportpriset. Om justeringen har gjorts på ett korrekt sätt, medför det således att denna symmetri har återställts. Om justeringen däremot inte har gjorts på ett korrekt sätt, medför det att denna har bibehållit eller till och med skapat asymmetri mellan normalvärdet och exportpriset.

På samma sätt som en part som med stöd av artikel 2.10 i förordning nr 384/96 begär justeringar för att normalvärdet och exportpriset ska kunna jämföras i syfte att bestämma dumpningsmarginalen måste visa att begäran är berättigad, åligger det institutionerna att, när de anser sig behöva göra en sådan justering, stödja sig på bevis eller åtminstone på indicier som kan styrka förekomsten av den omständighet som ligger till grund för justeringen och bestämma dess inverkan på prisjämförelsen.

(se punkterna 180, 184, 194 och 195)

9.      Det finns inte någon bestämmelse i antidumpningsgrundförordning nr 384/96 som innebär en skyldighet för gemenskapsinstitutionerna att godta erbjudanden om åtagande som avser priser som fastställts av de ekonomiska aktörer som ingår i den undersökning som föregått fastställandet av antidumpningstullar. Tvärtom framgår det av nämnda förordning att frågan huruvida sådana åtaganden är godtagbara bestäms av institutionerna inom ramen för deras utrymme för skönsmässig bedömning.

Enligt artikel 8.1 i nämnda grundförordning utgör ett väsentligt villkor för att kommissionen ska kunna godta ett erbjudande om åtagande att ”en exportör … frivilligt gör [ett åtagande] att ändra sina priser eller att upphöra med export till dumpade priser”. Ett erbjudande om åtagande kan således med giltig verkan avslås om det konstateras att de lägsta importpriserna inte var tillräckliga för att undanröja de skadliga verkningarna av dumpningen.

(se punkterna 225 och 230)