FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (sjätte avdelningen)
17 november 2009 (*)
”Underlåtenhet att inleda ett fördragsbrottsförfarande – Passivitetstalan – Begäran om åläggande – Uppenbart att talan ska avvisas”
I mål T‑295/09,
Paul Inge Hansen, Arvika (Sverige), företrädd av P. Löfqvist, advokat,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission,
svarande,
angående en talan om fastställelse av att kommissionens underlåtenhet att inleda ett fördragsbrottsförfarande med stöd av artikel 226 EG mot Konungariket Sverige var rättsstridig och om förpliktande för kommissionen att utöva sin initiativrätt, vidta åtgärder och understödja initiativ för att förbättra handikappades rätt till jämlika och diskrimineringsfria arbetsliv,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden A.W.H. Meij (referent), samt domarna T. Tchipev och L. Truchot,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Förfarandet och sökandens yrkanden
1 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 20 juli 2009.
2 Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska
– fastslå att kommissionen är skyldig att utöva sin initiativrätt och därmed att vidta åtgärder och understödja initiativ för att förbättra handikappades rätt till jämlika och diskrimineringsfria arbetsliv, och skärpa sin övervakning av medlemsstaternas tillämpning av relevant sekundärrätt och dess genomförande i nationell rätt,
– förplikta kommissionen att ersätta kostnader för förfaranden som föregått detta mål,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
3 Enligt artikel 111 i förstainstansrättens rättegångsregler kan förstainstansrätten, då talan ska avvisas eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak, fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling.
4 I förevarande fall anser förstainstansrätten att handlingarna i målet innehåller tillräckligt med upplysningar och beslutade, med stöd av den nämnda artikeln, att avgöra målet utan ytterligare behandling.
Prövning av passivitetstalan
5 Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska fastställa att kommissionens underlåtenhet att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 226 EG mot Konungariket Sverige var rättsstridig.
6 Förstainstansrätten erinrar om att det följer av fast rättspraxis att en passivitetstalan som har väckts av en fysisk eller juridisk person och som avser fastställelse av att kommissionen, genom att inte inleda ett förfarande för fastställelse av en medlemsstats fördragsbrott, har brutit mot fördraget genom att inte fatta beslut, ska avvisas (se, exempelvis, domstolens dom av den 14 februari 1989 i mål C‑247/87, Star Fruit mot kommissionen, REG 1989, s. 291). Fysiska och juridiska personer kan nämligen åberopa artikel 232 tredje stycket EG endast för att yrka fastställelse av att en institution i strid med fördraget underlåtit att anta sådana rättsakter, andra än rekommendationer och yttranden, som skulle kunna riktas till dem eller som direkt eller personligen skulle beröra sagda personer (domstolens dom av den 26 november 1996 i mål C‑68/95, T. Port, REG 1996, s. I‑6065, punkterna 58 och 59).
7 Inom ramen för fördragsbrottsförfarandet, som regleras i artikel 226 EG, kan kommissionen emellertid endast anta rättsakter som riktas till medlemsstaterna (förstainstansrättens beslut av den 29 november 1994 i de förenade målen T‑479/93 och T‑559/93, Bernardi mot kommissionen, REG 1994, s. II‑1115, punkt 31, och av den 19 februari 1997 i mål T‑117/96, Intertronic mot kommissionen, REG 1997, s. II‑141, punkt 32). Det följer för övrigt av det system som föreskrivs i artikel 226 EG att varken det motiverade yttrandet, som endast utgör ett förberedande stadium inför en eventuell talan om fastställelse av fördragsbrott vid domstolen, eller väckandet av en sådan talan genom det faktiska ingivandet av en ansökan härom utgör rättsakter som direkt berör fysiska eller juridiska personer.
8 Av detta följer att sökandens talan, om fastställelse av att kommissionen har underlåtit att fatta beslut i strid med fördraget genom att inte inleda ett fördragsbrottsförfarande mot en medlemsstat, ska avvisas då det är uppenbart att den inte kan prövas i sak.
9 Det framgår dessutom av handlingarna i målet att kommissionen, genom skrivelse nr EMPL/G3/MZ D(2009) 10750 av den 20 maj 2009, har besvarat det brev som sökanden sänt till kommissionen den 20 april 2009. Kommissionen meddelade i denna skrivelse att den inte kunde inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Konungariket Sverige angående saken i fråga, eftersom det inte av inlämnade handlingar framgick att gemenskapsrätten hade åsidosatts.
10 Kommissionen tog således ställning till innehållet i sökandens brev.
11 Den omständigheten att detta ställningstagande inte var till sökandens belåtenhet är i detta avseende oväsentligt. Med passivitet avses i artikel 232 EG underlåtenhet att fatta beslut eller att ta ställning, och inte antagandet av en annan rättsakt än den som berörda personer önskade eller ansåg vara nödvändig (domstolens dom av den 13 juli 1971 i mål 8/71, Deutscher Komponistenverband mot kommissionen, REG 1971, s. 705, punkt 2, och av den 24 november 1992 i de förenade målen C‑15/91 och C‑108/91, Buckl m.fl. mot kommissionen, REG 1992, s. I‑6061, punkt 17).
12 I den mån som talan mot kommissionens beslut nr EMPL/G3/MZ D(2009) 10750 av den 20 maj 2009 ska förstås så, att den avser ogiltigförklaring av detta beslut, är det tillräckligt att konstatera att enskilda enligt fast rättspraxis inte är behöriga att föra talan mot kommissionens beslut att inte inleda ett fördragsbrottsförfarande mot en medlemsstat (domstolens beslut av den 12 juni 1992 i mål C‑29/92, Asia Motor France mot kommissionen, REG 1992, s. I‑3935, punkt 21, förstainstansrättens beslut av den 13 november 1995 i mål T‑126/95, Dumez mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2863, punkt 33, och förstainstansrättens dom av den 22 maj 1996 i mål T‑277/94, AITEC mot kommissionen, REG 1996, s. II‑351, punkt 55).
13 Av detta följer att sökandens talan, i den mån den ska anses avse ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 20 maj 2009 att inte inleda ett fördragsbrottsförfarande med stöd av artikel 226 EG mot Konungariket Sverige, ska avvisas då det är uppenbart att den inte kan prövas i sak.
Prövning av begäran om åläggande
14 Sökanden har även yrkat att förstainstansrätten ska ålägga kommissionen att utöva sin initiativrätt, vidta åtgärder och understödja initiativ för att förbättra handikappades rätt till jämlika och diskrimineringsfria arbetsliv.
15 Gemenskapens domstolar är, vid en prövning av lagenligheten av en rättsakt med stöd av artiklarna 230 EG och 232 EG, inte behöriga att ålägga gemenskapens institutioner eller organ att vidta åtgärder (se beslut av domstolens ordförande av den 26 oktober 1995 i de förenade målen C‑199/94 P och C‑200/94 P, Pevasa och Inpesca mot kommissionen, REG 1995, s. I‑3709, punkt 24).
16 Av vad ovan anförts följer att talan i dess helhet ska avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak. Det är inte nödvändigt att delge svaranden ansökan.
Rättegångskostnader
17 Eftersom förevarande beslut har fattats innan svaranden delgetts ansökan och innan några kostnader hunnit uppkomma för svaranden, är det tillräckligt att sökanden förpliktas att bära sin rättegångskostnad i enlighet med artikel 87.1 i rättegångsreglerna.
18 Med avseende på sökandens yrkande att kommissionen ska ersätta sökanden för kostnader under förfaranden som föregått det förevarande, påminner förstainstansrätten om att det i artikel 91 i rättegångsreglerna föreskrivs att ”följande anses som ersättningsgilla kostnader … kostnader som parterna haft med anledning av förfarandet”, och att ordet ”förfarandet” enbart avser förfarandet vid förstainstansrätten och inte det administrativa förfarandet (se förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑330/01, Akzo Nobel mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3389, punkt 133 och där angiven rättspraxis).
19 Sökandens yrkande om ersättning för kostnader under förfaranden som föregått förevarande mål ska således ogillas.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Sökanden ska bära sin rättegångskostnad.
Luxemburg den 17 november 2009.
Justitiesekreterare | | Ordförande |