Talan väckt den 17 januari 2011 - Republiken Italien mot kommissionen
(Mål T-44/11)
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Sökande: Republiken Italien (ombud: L. Ventrella, avvocato dello Stato)
Svarande: Europeiska kommissionen
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att tribunalen ska
ogiltigförklara kommissionens beslut nr C (2010) 7555 av den 4 november 2010, som delgavs den 5 november 2010, i den del som det utgör ett undantagande från gemenskapsfinansiering av vissa utgifter som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).
Grunder och huvudargument
Sökanden åberopar tre grunder till stöd för sin talan.
Den första grunden avser åsidosättande av väsentliga formföreskrifter (artikel 269 FEU, f.d. artikel 253 EG) på grund av bristande motivering, samt förvanskning av de faktiska omständigheterna, åsidosättande av proportionalitetsprincipen och åsidosättande av artikel 24.3 i kommissionens förordning (EG) nr 2799/1999 av den 17 december 1999 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 1255/1999 beträffande beviljande av stöd för skummjölk och skummjölkspulver avsedda att användas till foder samt försäljning av sådant skummjölkspulver (EGT L 340, s. 3).
Vad beträffar denna grund gör sökanden gällande att kommissionen har gjort några finansiella korrigeringar inom sektorn för skummjölkspulver och därvid tillämpat de sänkningar av stödet och de sanktioner som föreskrivs i lagstiftningen, på ett felaktigt sätt. Kommissionen har i synnerhet, på grundval av en snäv och felaktig tolkning av artikel 24.2 i förordning EG nr 2799/1999 som inte stämmer överens med bestämmelsens syfte, ansett att den kvartalsvisa kontroll, som genomfördes veckan efter att det avvikande provet togs, inte var den särskilda undersökning som föreskrivs i gemenskapslagstiftningen och att den således inte kunde ersätta nämnda särskilda undersökning. Vidare har kommissionen med stöd av små specifika händelser gjort generaliseringar av eventuella och fullständigt hypotetiska brister som sanktioneras av de italienska myndigheterna och därvid förvanskat de faktiska omständigheterna. Med hänsyn till att storleken på de sanktioner som inte ålades är väsentligt lägre än det totala belopp som man avsåg att bestraffa Italien med, förstår man slutligen inte anledningen till att schablonmässiga korrigeringar har gjorts, vilka i vilket fall som helst är oproportionerliga och orimliga. Förutom att en uppenbart bristande motivering har gjorts har således proportionalitetsprincipen åsidosatts.
Den andra grunden avser åsidosättande av väsentliga formföreskrifter (artikel 269 FEU, f.d. artikel 253 EG) på grund av bristande motivering. Den avser vidare åsidosättande av proportionalitetsprincipen samt åsidosättande av artikel 6.3 FEU på grund av åsidosättande av de grundläggande principerna om skydd för berättigade förväntningar, om rättssäkerhet och om att materiella bestämmelser inte får tillämpas retroaktivt. Slutligen avser den åsidosättande av artikel 32.5 i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, s. 1) och åsidosättande av principen ne bis in idem.
Sökanden hävdar härvid att kommissionen efter en utredning som inleddes år 2003 har gjort en korrigering i förhållande till medlemsstaten för budgetåret 2009, med avseende på organiseringen av systemet för återbetalning från utbetalande organ, och att korrigeringen är ställd i proportion till värdet i de fall som vid den tidpunkten bedömdes av en annan kommission och enligt den gemenskapslagstiftning som gällde då, och som påstås ingå i tillämpningsområdet för den nya lagstiftningen och därmed underkastas den s.k. "fifty/fifty"-bestämmelsen som infördes genom förordning EG nr 1290/05. Den finansiella korrigeringen ifråga synes rättsstridig eftersom den innebär ett åläggande för medlemsstaten på 50 procent av relevanta belopp automatiskt, i enlighet med vad som anges i artikel 32.5 i förordning (EG) nr 1290/05, som i strid med lag tillämpas retroaktivt på grundval av en utredning av förvaltningen av skulder som i huvudsak avser "situationen under 2002/2003" vilket kommissionen uttryckligen medgett. Dessutom får den italienska staten, för dessa fall där kontroll har gjorts, en finansiell korrigering på 50 procent med stöd av artikel 32 i förordning nr 1290/2005 i enlighet med kommissionens beslut nr C (2007) 1901 av den 27 april 2007. I det överklagade beslutet tillämpar kommissionen, för samma fall och på grundval av samma invändningar, ytterligare en finansiell korrigering på 100 procent av de fordringar som inte återbetalats. Det synes därför rättsstridigt och klart oproportionerligt att efter flera år ålägga en sanktion på ytterligare 50 procent, vilket dessutom utgör ett tydligt åsidosättande av principen ne bis in idem.
Den andra grunden avser upphörande av kommissionens befogenheter att vidta sanktionsåtgärder, överskridande av den rimliga tidsfristen för slutförandet av de aktuella utredningarna, åsidosättande av artikel 32.5 i förordning EG nr 1290/05 och åsidosättande av principen ne bis in idem.
I förhållande till den andra grunden invänder sökanden i andra hand - för det fall artikel 32.5 i förordning (EG) nr 1290/05, som kommissionen tillämpat retroaktivt på de aktuella utredningarna, skulle betraktas som en processuell regel, vilket sökanden bestrider - att den aktuella korrigeringen är rättsstridig på grund av att den fyraåriga frist, varefter kommissionens befogenheter att vidta sanktionsåtgärder upphörde, har passerats. I sista hand gör sökanden gällande att de aktuella korrigeringarna är rättsstridiga eftersom den rimliga tidsfristen för utredningarna ifråga har överskridits. Till följd av att utredningarna inte slutfördes inom rimlig tid (åtta år från det att de inleddes) har den nationella statsbudgeten redan lidit betydande skada på grund av kommissionens beslut nr C (2007) 1901 att göra en schablonmässig korrigering på 50 procent, vilket avser samma fall som är föremål för det överklagade beslutet. Detta utgör dessutom ett tydligt åsidosättande av principen ne bis in idem.
____________