Language of document : ECLI:EU:T:2020:606

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 16 december 2020 (*)

”EU-varumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som EU‑varumärke av ordmärket Canoleum – Det äldre internationella ordmärket MARMOLEUM – Relativt registreringshinder – För sent ingiven inlaga med grunderna för överklagandet – Talan vid överklagandenämnden kan inte tas upp till prövning – Ansökan om återställande av försutten tid (restitutio in integrum) – Plötslig sjukdom hos klagandens advokat – Omsorgsplikt – Bevisvärdet av det intygade utlåtande som advokaten avgivit”

I mål T‑3/20,

Forbo Financial Services AG, Baar (Schweiz), företrätt av advokat S. Fröhlich,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av M. Fischer, i egenskap av ombud,

motpart,

varvid motparten i förfarandet vid immaterialrättsmyndighetens överklagandenämnd var

Windmöller GmbH, Augustdorf (Tyskland),

angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s andra överklagandenämnd den 9 oktober 2019 (ärende R 773/2019–2) om ett invändningsförfarande mellan Forbo Financial Services och Windmöller,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden A.M. Collins (referent), samt domarna Z. Csehi och G. De Baere,

justitiesekreterare: E. Coulon,

med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 3 januari 2020,

med beaktande av svarsskrivelsen som inkom till tribunalens kansli den 10 mars 2020,

med beaktande av att ingen av parterna inom tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling och av att tribunalen således, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Windmöller Flooring Products WFP GmbH, rättslig föregångare till Windmöller GmbH, som var motpart i förfarandet vid överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), ingav den 17 maj 2017 en ansökan om registrering av EU-varumärke till EUIPO i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i ändrad lydelse (ersatt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)).

2        Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet Canoleum.

3        De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 19 och 27 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

4        Registreringsansökan offentliggjordes i Tidningen om EU-varumärken nr 2017/122 av den 30 juni 2017.

5        Klaganden, Forbo Financial Services AG, framställde den 27 september 2017, med stöd av artikel 41 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 46 i förordning 2017/1001), en invändning mot registrering av det sökta varumärket för de varor som angetts ovan i punkt 3.

6        Invändningen grundade sig på den internationella registrering som registrerats den 11 september 1997 under nummer 683531, med en utvidgning av skyddet till att omfatta Europeiska unionen och en rad medlemsstater i unionen, av ordmärket MARMOLEUM, för varor i klasserna 19 och 27.

7        Till stöd för invändningen åberopades det registreringshinder som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 (nu artikel 8.1 b i förordning 2017/1001).

8        Genom beslut av den 12 februari 2019, som delgavs samma dag, avslog invändningsenheten invändningen i huvudsak med motiveringen att det inte förelåg någon risk för att omsättningskretsen förväxlar de motstående varumärkena i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

9        Den 9 april 2019 överklagade klaganden med stöd av artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001 invändningsenhetens beslut vid EUIPO.

10      Klaganden ingav emellertid inte inlagan med grunderna för överklagandet förrän den 26 juni 2019, det vill säga efter utgången av den frist som föreskrivs i artikel 68.1 sista meningen i förordning 2017/1001, vilken löpte ut vid midnatt den 12 juni 2019. Till denna inlaga bifogade klaganden en ansökan om återställande av försutten tid i enlighet med artikel 104 i den ovannämnda förordningen, i vilken bolaget gjorde gällande, i huvudsak att den advokat som ansvarade för ärendet vid EUIPO (nedan kallad den ursprunglige advokaten) inte hade kunnat inge denna inlaga inom den föreskrivna fristen på grund av en allvarlig sjukdom som han hade ådragit sig på ett oförutsebart sätt. Till stöd för detta påstående lade klaganden fram två intygade utlåtanden, det ena från den ovannämnde advokaten och det andra från hans maka.

11      Genom beslut av den 9 oktober 2019 (nedan kallat det angripna beslutet) förklarade EUIPO:s andra överklagandenämnd att ansökan om återställande av försutten tid kunde tas upp till sakprövning, men avslog den. Överklagandenämnden ansåg i huvudsak att den ursprunglige advokaten ”inte [hade] styrkt att han hade iakttagit den omsorg som hade betingats av omständigheterna” (punkt 16 i det angripna beslutet).

12      Överklagandenämnden fann, för det första, efter att ha medgett att en plötslig sjukdom i undantagsfall kunde utgöra en oförutsebar orsak som motiverade återställande av försutten tid (punkt 18 i det angripna beslutet), att den ursprunglige advokaten inte hade förebringat tillräcklig bevisning för den sjukdom som han åberopade, eftersom hans och hans makas intygade utlåtanden endast hade ett begränsat bevisvärde (punkt 19 i det angripna beslutet). Överklagandenämnden klandrade närmare bestämt advokaten för att inte ha gett in läkarintyg (punkterna 19 och 20 i det angripna beslutet). Överklagandenämnden har i detta avseende anfört att en plötslig sjukdom endast kan utgöra en oförutsebar orsak om den är så allvarlig att den hindrar klaganden från att vidta lämpliga åtgärder för att iaktta tidsfristen, som exempelvis att underrätta en kollega vid den aktuella advokatbyrån. I ett sådant fall ”[skulle det finnas] anledning att anta att medicinsk behandling i princip … krävs” (punkt 20 i det angripna beslutet).

13      För det andra klandrade överklagandenämnden den ursprunglige advokaten för att inte ha lagt fram tillräcklig bevisning för att ”han inte ens hade haft möjlighet att be sin hustru att ringa till en [kollega vid den aktuella advokatbyrån] för att ge denne i uppdrag att underteckna och sända en inlaga med grunderna för överklagandet” (punkt 21 i det angripna beslutet).

14      För det tredje angav överklagandenämnden att det inte fanns tillräcklig bevisning för att styrka att ingen av den ursprunglige advokatens kolleger som, den 12 juni 2019, hade kunnat underteckna och i dennes ställe inge en inlaga med grunderna för överklagandet, var närvarande i den aktuella advokatbyråns lokaler (punkt 22 i det angripna beslutet).

15      För det fjärde fann överklagandenämnden att det inte var styrkt att inlagan med grunderna för överklagandet var färdigställd och godkänd av klaganden den 12 juni 2019 och att den åberopade sjukdomen följaktligen verkligen hade varit orsaken till att fristen överskreds (punkterna 23–25 i det angripna beslutet).

16      Överklagandenämnden avvisade därför överklagandet med stöd av artikel 23.1 d i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625 av den 5 mars 2018 om komplettering av förordning 2017/1001 och om upphävande av delegerad förordning (EU) 2017/1430 (EUT L 104, 2018, s. 1).

 Parternas yrkanden

17      Klaganden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

18      EUIPO har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

19      Klaganden har åberopat en enda grund, åsidosättande av artikel 104 i förordning 2017/1001, jämförd med artikel 97.1 f i samma förordning.

20      Klaganden har i huvudsak hävdat att det var omöjligt för den ursprunglige advokaten att inkomma med en inlaga med grunderna för överklagandet inom den föreskrivna fristen på grund av en allvarlig sjukdom och symptom på en akut matförgiftning, som han fått på ett oförutsebart sätt, trots att han agerat med all omsorg som betingades av omständigheterna. Klaganden har gjort gällande att den bevisning som förebringats i målet var tillräcklig för att klaganden skulle beviljas återställande av försutten tid. Klaganden anser att överklagandenämnden i det angripna beslutet tillämpade alltför strikta kriterier vad gäller bevisningen av de relevanta faktiska omständigheterna. Klaganden har särskilt anmärkt mot att överklagandenämnden inte i tillräcklig mån beaktat omständigheterna i målet och för att ”i klump” ha förkastat de intygade utlåtanden som klaganden ingav.

21      Klaganden har för det första anfört flera argument för att visa att den ursprunglige advokaten har iakttagit all omsorg som betingats av omständigheterna.

22      Klaganden har i detta avseende anfört att den ursprunglige advokaten är specialiserad i varumärkesrätt och har en yrkeserfarenhet som är längre än 20 år. Klaganden har även angett att den advokatbyrå som advokaten tillhör har ett system för kontroll och uppföljning av tidsfrister som är tillräckligt pålitligt. Klaganden har detaljerat de olika förfaranden och åtgärder som har upprättats i detta avseende.

23      Vidare har klaganden, med hänvisning till den ursprunglige advokatens och hans makas intygade utlåtanden, beskrivit de omständigheter som låg till grund för att fristen för ingivande av inlagan med grunderna för överklagandet överskridits. Klaganden har anfört att denna frist, som löpte ut vid midnatt den 12 juni 2019, vederbörligen hade införts i de elektroniska och handskrivna kalendrar som används av den aktuella advokatbyrån för hanteringen av frister och att inlagan redan före den dagen var färdigställd, hade översänts till de advokater som företrädde klaganden i Schweiz och hade godkänts av klaganden själv. Klaganden har anfört att de enda medarbetare på den varumärkesrättsliga avdelningen vid den aktuella advokatbyrån som var närvarande där den dagen var den ursprunglige advokaten och den medarbetare som ansvarade för varumärkesfrågor. Övriga advokater på den avdelningen var lediga eller hade möte utanför avdelningen. På morgonen bad den ursprunglige advokaten denna medarbetare att sammanställa inlagan med grunderna för överklagandet och bifoga bilagorna och en förteckning över dessa samt ge dem till honom för underskrift. Strax därefter deltog han i flera telefonkonferenser, innan han relativt sent intog lunch på en restaurang i närheten av advokatbyrån. När medarbetaren förberedde sig för att lämna advokatbyrån efter arbetsdagen, omkring klockan 17, frågade hon den ursprunglige advokaten efter inlagan. Han angav då att han skulle underteckna den och själv sända den till EUIPO. Ungefär klockan 18:30 blev den ursprunglige advokaten plötsligt sjuk, vilket hindrade honom från att underteckna inlagan och sända den till EUIPO och till och med, på grund av de allvarliga symptom som uppkom, att tänka på att ge uppgifterna till tredje man. Dagen därpå, det vill säga den 13 juni 2019, insåg han att han inte hade sänt inlagan med grunderna för överklagandet till EUIPO.

24      Vad för det andra gäller bevisningen för att styrka de omständigheter som anges i punkt 23 ovan, har klaganden klandrat överklagandenämnden för att den ”i klump” underkänt de två intygade utlåtanden som klaganden ingett, det vill säga utan att göra en tillräcklig helhetsbedömning av innehållet, utan några som helst synpunkter på i vilken utsträckning innehållet var detaljerat, förnuftigt och trovärdigt i sin helhet och utan att tillräckligt beakta omständigheterna i förevarande mål. Klaganden har vidare hävdat att det inte finns någon annan bevisning som kan styrka innehållet i de intygade utlåtandena och som rimligen hade kunnat krävas i målet. Klaganden har särskilt anfört att ett läkarintyg inte kunde ges in, eftersom den ursprunglige advokaten, på grund av sina symptom, inte kunde konsultera en läkare när sjukdomen visade sig så plötsligt. Enligt klaganden hade det inte heller varit möjligt att få ett sådant intyg dagen därpå, eftersom ingen läkare kunde intyga en sjukdom som inträffat föregående dag. Klaganden har tillagt att det, enligt den advokatens uppfattning, inte fanns något behov av att konsultera en läkare dagen därpå, eftersom sjukdomssymptomen redan var svagare.

25      Vad gäller det intygade utlåtandet från den ursprunglige advokatens hustru, har klaganden bestritt överklagandenämndens påstående i punkt 19 i det angripna beslutet att det endast har ett begränsat bevisvärde på grund av att makan inte är en ”utomstående neutral person”. Klaganden har hävdat att det inte kan anses att en hustru automatiskt har ett personligt intresse avseende frågor som rör makens yrkesliv och har understrukit att den aktuella förklaringen är ett intygat utlåtande i den mening som avses i artikel 97.1 f i förordning 2017/1001.

26      Klaganden har även bestritt att en sjukdom kan utgöra en exceptionell omständighet som kan medföra återställande av försutten tid endast om den är föremål för medicinsk behandling. Enligt klaganden är nämligen inte behovet av medicinsk behandling en rent objektiv omständighet som lätt kan bevisas. Av olika skäl, som en hög smärttröskel eller rädsla för läkarkåren, skulle vissa personer, även om de har allvarliga symtom, inte besöka en läkare.

27      Som svar på överklagandenämndens konstaterande att den ursprunglige advokaten inte hade förebringat tillräcklig bevisning för att han inte hade haft möjlighet att ens be sin maka att ringa till en av hans kolleger vid den aktuella advokatbyrån för att ge denne i uppdrag att i hans ställe underteckna och sända inlagan med grunderna för överklagandet, har klaganden anfört att sådan bevisning endast kunde förebringas genom de intygade utlåtanden som ingetts i målet.

28      Klaganden anser för övrigt att frågan huruvida kollegor vid den aktuella advokatbyrån vid den tidpunkt då den ursprunglige advokaten blev sjuk var tillgängliga för att underteckna och i dennes ställe skriva under och sända inlagan med grunderna för överklagandet är ”helt hypotetisk” och irrelevant. Klaganden har hävdat att advokaten på grund av sitt fysiska tillstånd absolut inte var i stånd att informera någon över huvud taget.

29      Klaganden har slutligen bestritt överklagandenämndens påstående att det inte har styrkts att den ursprunglige advokatens sjukdom verkligen var orsaken till att fristen överskreds. Klaganden har gjort gällande att inlagan med grunderna för överklagandet, i motsats till vad överklagandenämnden låtit förstå, redan var färdigställd och endast behövde undertecknas. Klaganden anser att det inte finns någon anledning att betvivla innehållet i advokatens intygade utlåtande i detta avseende och har anfört att det inte kunde krävas, såsom överklagandenämnden gjorde i punkt 25 i det angripna beslutet, att klaganden skulle inge en e-postkorrespondens mellan advokaten och ombuden i Schweiz, eftersom det rör sig om en konfidentiell skriftväxling mellan advokater. När den ursprunglige advokaten blev sjuk, kl. 18:30, återstod det under alla omständigheter fortfarande nästan sex timmar till utgången av fristen, under vilka inlagan kunde ha utarbetats och skickats. I andra hand har klaganden som bilaga till ansökan bifogat en e-postkorrespondens mellan advokatbyrån i fråga och klagandens ombud i Schweiz, av vilken framgår att de sistnämnda godkände inlagan med grunderna för överklagandet den 3 juni 2019.

30      Klaganden har för det tredje hävdat att de övriga villkoren för återställande av försutten tid var uppfyllda. Klaganden har i detta avseende anfört att fristen för ingivande av inlagan med grunderna för överklagandet är en frist som kan medföra återställande av försutten tid. Klaganden har preciserat att eftersom detta inte beviljades, medförde överskridandet av fristen för inlämnande av inlagan att klaganden förlorade sin rätt att överklaga, vilket överklagande avvisades med stöd av artikel 23.1 d i den delegerade förordningen 2018/625. Dessutom har klaganden hävdat att ansökan om återställande av försutten tid, i enlighet med artikel 104.2 i förordning 2017/1001, ingavs skriftligen inom två månader från det att hindret upphörde, vilket bestod i att klaganden den 13 juni 2019 fick kännedom om att nämnda inlaga inte hade översänts. Den åtgärd som försummats i förevarande fall, ingivandet av inlagan med grunderna för överklagandet, vidtogs inom samma frist. Klaganden har för det tredje angett att ansökan om återställande av försutten tid var motiverad och att avgiften för återställande av försutten tid betalades genom godkännande av avgiften den 25 juni 2019, som anlände till EUIPO med bud den 26 juni 2019. För det fjärde har klaganden gjort gällande att de skäl för uteslutning som föreskrivs i artikel 104.5 i förordning 2017/1001 inte var tillämpliga i målet.

31      EUIPO har bestritt klagandens resonemang. Denna myndighet har hävdat att överklagandenämnden inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den avslog ansökan om återställande av försutten tid och följaktligen avvisade överklagandet.

32      EUIPO har gjort gällande att en plötslig sjukdom endast undantagsvis kan utgöra en oförutsebar orsak som kan motivera återställande av försutten tid, eftersom ett företag normalt måste organisera sig på ett sådant sätt att det har en ersättare vid sjukdom. EUIPO har hävdat att i händelse det sker ska de omständigheter som lett till att tidsfristen överskridits redovisas med särskild omsorg och bevisas på ett obestridligt sätt. I förevarande mål har klaganden emellertid nöjt sig med att inge två intygade utlåtanden, dessutom har det ena gjorts av den aktuella personen och den andra av hans hustru.

33      EUIPO har bestritt att överklagandenämnden avvisat den ursprunglige advokatens intygade utlåtande i dess helhet eller i väsentligt avseende ifrågasatt dess trovärdighet. EUIPO påpekade endast att det följer av fast rättspraxis, med hänsyn till upphovsmannens uppenbara egna intresse av bifall till ansökan om återställande av försutten tid, att bevisvärdet av förklaringen endast kan vara begränsad och därför ska stödjas av ytterligare bevisning. Detsamma gäller det intygade utlåtandet från advokatens maka, som uppenbart inte är en utomstående neutral person.

34      EUIPO anser att sådan kompletterande bevisning lätt hade kunnat förebringas.

35      Klaganden hade således kunnat uppvisa ett läkarintyg. Med hänsyn till den ursprunglige advokatens beskrivning av symptomen, skulle det ha varit uppenbart att omedelbart söka akutsjukvård i stället för att, vilket anges i hans intygade utlåtande, ”med stor ansträngning återvända hem i taxi”. EUIPO har medgett att det stod den advokaten fritt att inte anlita någon medicinsk hjälp, men anser att det då ankom på honom att lägga fram bevis med ett bevisvärde som är jämförbart med ett läkarintyg, i vilket den påstådda sjukdomens allvar fastställs objektivt.

36      EUIPO har erinrat om att de påstådda symptomen var våldsamma och har tillbakavisat som orealistiskt klagandens påstående att en läkare dagen därpå inte hade kunnat konstatera den sjukdom som den ursprunglige advokaten åberopat.

37      EUIPO har även gjort gällande att det hade varit enkelt för den ursprunglige advokaten att styrka sitt påstående att, på kvällen för fristens utgång inte längre någon advokat, i synnerhet ingen av advokaterna på den aktuella advokatbyråns varumärkesavdelning, befann sig på den advokatbyrån, och detta genom att lägga fram ett intyg i vilket dessa bekräftade att de faktiskt var frånvarande vid den tidpunkten. EUIPO har bestritt att denna fråga är helt hypotetisk.

38      Enligt EUIPO hade det under förfarandet vid överklagandenämnden varit lätt att styrka påståendet att inlagan med grunderna för överklagandet hade färdigställts och godkänts av klaganden eller dennes ombud i Schweiz, bland annat genom att förete en skriftväxling mellan den ursprunglige advokaten och dennes ombud och i förekommande fall att dölja de konfidentiella avsnitten. Den omständigheten att den skriftväxling som ingavs för första gången vid tribunalen tycks bekräfta att denna inlaga hade godkänts av klaganden redan den 3 juni 2019 påverkar inte att överklagandenämnden inte kunde få tillgång till den bevisningen.

39      EUIPO har tillagt att även om det antas att omständigheterna kring att inlagan med grunderna för överklagandet ingavs för sent har styrkts i tillräcklig grad, omständigheter som klaganden har gjort gällande, är den bristande omsorg som överklagandenämnden har gjort gällande fortfarande en giltig invändning. EUIPO anser att sådana händelser måste beaktas i systemet för kontroll och uppföljning av tidsfrister vid en advokatbyrå och det måste institutionellt säkerställas att tidsfrister iakttas genom organisatoriska åtgärder. I förevarande mål hade en institutionell garanti inte säkerställts senast vid den tidpunkt då den ursprunglige advokaten var ensam på kontoret den dag fristen löpte ut.

40      EUIPO anser slutligen att det strider mot omsorgsplikten att utan synbar orsak dröja med att avsända inlagan med grunderna för överklagandet till efter klockan 18:30 samma dag som fristen löpte ut, trots att den var färdig redan på morgonen. EUIPO anser även att det är fullständigt oförklarligt att inlagan inte ingavs dagen därpå, utan först två veckor efter fristens utgång.

41      Enligt artikel 68.1 sista meningen i förordning 2017/1001 ska en inlaga med grunderna för överklagandet inges skriftligen inom fyra månader från den dag då det beslut som är föremål för talan delgavs. Enligt artikel 23.1 d i den delegerade förordningen 2018/625 ska överklagandenämnden avvisa överklagandet om inlagan inte har ingetts inom den fristen.

42      I förevarande mål framgår det av handlingarna i målet, och det är ostridigt mellan parterna, att invändningsenheten hade meddelat sitt beslut den 12 februari 2019 och att klaganden, efter det överklagande som denne ingett den 9 april 2019, inte hade inkommit med inlagan med grunderna för överklagandet förrän den 26 juni 2019, det vill säga två veckor efter utgången av den frist på fyra månader som avses i punkt 41 ovan, som löpte ut vid midnatt den 12 juni 2019.

43      I artikel 104 i förordning 2017/1001, med rubriken ”Återställande av försutten tid”, föreskrivs bland annat följande:

”1.      En sökande eller innehavare av ett EU-varumärke eller annan part i ett förfarande vid immaterialrättsmyndigheten som, trots att han har iakttagit all omsorg som har betingats av omständigheterna, inte har kunnat iaktta en frist i förhållande till immaterialrättsmyndigheten, ska på ansökan därom få sin rätt återställd, om underlåtenheten enligt denna förordning har haft till omedelbar följd att en rättighet eller rätt att överklaga gått förlorad.

2.      Ansökan ska ges in skriftligen inom två månader från det förfallet upphörde. Den åtgärd som försummats ska vidtas inom denna frist. Ansökan får inte göras senare än ett år från utgången av den frist som inte iakttagits. Har förnyelse av registrering inte gjorts eller förnyelseavgift inte betalats ska den ytterligare period om sex månader som anges i artikel 53.3 tredje meningen inräknas i fristen på ett år.

3.      I ansökan ska anges grunderna för denna och de omständigheter som åberopas till stöd för densamma. Den ska inte anses ingiven förrän avgiften för återställande av försutten tid har betalats.

4.      Beslut om ansökan ankommer på den enhet som är behörig att besluta i anledning av underlåtenheten.

5.      Denna artikel ska inte gälla i fråga om de tidsfrister som anges i punkt 2 i denna artikel eller de som anges i artikel 46.1, 46.3 eller 105.”

44      Det framgår av handlingarna i målet, och det är ostridigt mellan parterna, att bland de ovan i punkt 43 nämnda villkoren för återställande av försutten tid är det enda villkor som överklagandenämnden inte ansåg vara uppfyllt i det aktuella fallet, att parten ska ha agerat med all den omsorg som har betingats av omständigheterna.

45      Enligt artikel 104.1 i förordning 2017/1001 åligger omsorgsplikten först och främst den som söker eller är innehavare av ett EU-varumärke eller varje annan part i ett förfarande vid EUIPO. Om dessa personer företräds ska ombudet emellertid uppfylla sin omsorgsplikt i lika hög grad som dessa personer. Eftersom denne agerar i namn av den som söker eller är innehavare av ett EU-varumärke eller på uppdrag av någon annan part i ett förfarande vid EUIPO, ska dennes handlingar anses utgöra dessa personers handlingar (se dom av den 5 april 2017, Renfe-Operadora/EUIPO (AVE), T‑367/15, ej publicerad, EU:T:2017:255, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

46      Det ska i övrigt erinras om att enligt rättspraxis kräver uttrycket ”all omsorg som har betingats av omständigheterna” att det införs ett system för intern kontroll och övervakning av tidsfrister, som i allmänhet utesluter oavsiktligt åsidosättande av dessa. Härav följer att återställande av försutten tid endast kan beviljas vid exceptionella händelser som erfarenhetsmässigt är oförutsebara (dom av den 28 juni 2012, Constellation Brands/harmoniseringskontoret (COOK’S), T‑314/10, ej publicerad, EU:T:2012:329, punkt 19, och dom av den 5 april 2017, AVE, T‑367/15, ej publicerad, EU:T:2017:255, punkt 26).

47      Det ska dessutom påpekas att villkoren för tillämpning av artikel 104.1 i förordning 2017/1001 ska tolkas restriktivt. Att iaktta frister utgör nämligen tvingande rätt och återställande av försutten tid efter fristens utgång kan inverka menligt på rättssäkerheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, H.P. Gauff Ingenieure/harmoniseringskontoret – Gauff (Gauff JBG Ingenieure), T‑585/13, ej publicerad, EU:T:2015:386, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

48      I det angripna beslutet ifrågasatte överklagandenämnden på intet sätt relevansen och tillförlitligheten hos det system för kontroll och uppföljning av tidsfrister som används av den aktuella advokatbyrån. EUIPO har således förgäves i sin svarsinlaga kritiserat denna byrå för att inte i detta system ha infört en ”institutionell garanti” som säkerställer att tidsfristerna iakttas i ett sådant fall som det förevarande, där den som utsatts för en plötslig händelse är ensam på kontoret samma dag som fristen löper ut (se punkt 39 ovan). Det angripna beslutet grundar sig inte på en sådan påstådd bristande omsorg.

49      I det överklagade beslutet fann överklagandenämnden inte heller att det utgjorde en bristande omsorg att den ursprunglige advokaten inte hade skickat en inlaga med grunderna för överklagandet före klockan 18:30 den dag då fristen löpte ut, trots att den var färdig på morgonen eller att han ingav inlagan först två veckor efter utgången av fristen, och inte redan dagen efter det att händelsen hade ägt rum. EUIPO kan således inte heller med framgång åberopa dessa omständigheter i sin svarsskrivelse.

50      I det angripna beslutet utgick överklagandenämnden i själva verket från det helt korrekta antagandet att en plötslig sjukdom i undantagsfall kan utgöra en oförutsebar händelse som motiverar att återställande av försutten tid beviljas (se punkt 18 i det angripna beslutet). Överklagandenämnden ansåg emellertid i sak att klaganden inte hade styrkt att den sjukdom som den ursprunglige advokaten åberopat hade inträffat eller dess allvar och under alla omständigheter inte heller hade styrkt att inlagan med grunderna för överklagandet redan hade färdigställts och godkänts när sjukdomen uppkom. Överklagandenämnden ansåg närmare bestämt att de bevis som klaganden hade lagt fram till stöd för sin ansökan om återställande av försutten tid, det vill säga de intygade utlåtanden som lämnats av advokaten och hans maka, inte var tillräckliga för att styrka de omständigheterna.

51      Tribunalen erinrar om att ett intygat utlåtande utgör tillåten bevisning i den mening som avses i artikel 97.1 f i förordning 2017/1001. Enligt fast rättspraxis ska det vid bedömningen av en handlings bevisvärde kontrolleras huruvida uppgifterna i handlingen är sannolika och sanningsenliga. Bland annat ska särskilt beaktas handlingens ursprung, omständigheterna kring dess tillkomst och till vem den är riktad och huruvida dess innehåll verkar förnuftigt och trovärdigt (se dom av den 8 maj 2017, Les Éclaires/EUIPO – L’éclaireur International (L’ECLAIREUR), T‑680/15, ej publicerad, EU:T:2017:320, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

52      Även om det framgår av rättspraxis, bland annat av domen av den 16 juni 2015, Gauff JBG Ingenieure (T‑585/13, ej publicerad, EU:T:2015:386, punkterna 28–31), som överklagandenämnden stött sig på i punkt 19 i det angripna beslutet, att en förklaring som upprättats i upphovsmannens intresse endast har ett begränsat bevisvärde och kräver stöd av ytterligare bevisning, innebär detta emellertid inte att EUIPO:s instanser principiellt kan anse att ett sådant uttalande i sig helt saknar trovärdighet. Bevisvärdet av ett sådant uttalande, taget för sig eller i kombination med annan bevisning, beror bland annat på omständigheterna i det enskilda fallet.

53      I förevarande mål konstaterar tribunalen emellertid i likhet med vad klaganden anfört att överklagandenämnden redan från början förnekade trovärdigheten av de två aktuella intygade utlåtandena och underkände de detaljerade förklaringarna i dessa, med motiveringen, beträffande försäkran från den ursprunglige advokaten, att denne hade ett eget intresse av bifall till ansökan om återställande av försutten tid och, beträffande uttalandet från den advokatens hustru, att hon inte var en ”neutral person” med beaktande av hennes ”personliga närhet”.

54      Genom att gå till väga på detta sätt underlät överklagandenämnden att ta vederbörlig hänsyn till omständigheterna i ärendet.

55      Vad för det första gäller den ursprunglige advokatens försäkran har överklagandenämnden underlåtit att beakta att denne är en yrkesman som ska utöva sin verksamhet i enlighet med etiska och moraliska regler, varvid han bland annat inte uppsåtligen får vilseleda myndigheterna och, i synnerhet, domstolarna. Om han gjorde sig skyldig till ett falskt intygat utlåtande skulle han inte bara riskera straffrättsliga påföljder, utan han skulle dessutom äventyra sitt yrkesmässiga anseende och skapa allvarliga tvivel om sin redbarhet.

56      Det ska anses att ett intygat utlåtande i sig utgör ett starkt bevis för de omständigheter som anges där när det är entydigt, inte motsägelsefullt och sammanhängande och det inte finns någon faktisk omständighet som gör att dess uppriktighet kan ifrågasättas.

57      Överklagandenämnden har inte heller beaktat den omständigheten, som är kärnan i förevarande mål, att den händelse som den ursprunglige advokaten gjorde gällande var orsaken till att fristen överskreds var en del av hans privatliv, och att han var bäst lämpad att lämna information om händelsen och särskilt om de symptom och besvär som han led av. Överklagandenämnden koncentrerade sig endast på den omständigheten, som visserligen är riktig men inte utesluter den som konstaterats här ovan, att nämnda advokat hade ett personligt intresse av att återställande av försutten tid skulle beviljas klaganden, eftersom han hade låtit fristen för ingivande av inlagan med grunderna för överklagandet löpa ut.

58      Vad slutligen gäller det intygade utlåtandet från den ursprunglige advokatens hustru, borde överklagandenämnden, som klaganden anfört, även om det är obestridligt att det med hänsyn till makarnas äktenskap finns en ”personlig närhet” mellan dem ha beaktat att de som bevittnar en sådan händelse som den som inträffade i förevarande mål, och som således kan styrka de omständigheter som hänför sig till denna, oftast är den berördes närmaste. Dessutom skulle den advokatens maka, i likhet med honom själv, riskera straffrättsliga påföljder om hon gav ett falskt intygat utlåtande.

59      Överklagandenämnden underlät även att beakta att ytterligare bevisning som kunde styrka innehållet i de två intygade utlåtandena inte rimligen kunde krävas eller inte fanns tillgänglig i målet. Det ska i detta hänseende påpekas, som klaganden har anmärkt i ansökan, att förevarande mål avser en unik och tillfällig händelse som ingår i den berördes privatliv och den skiljer sig därför från de situationer som allmänt avses i rättspraxis avseende bevisvärdet av intygade utlåtanden, där förklaringen lämnas för att styrka rent objektiva omständigheter som inte är personliga, såsom verkligt bruk av ett varumärke (dom av den 12 mars 2020, Maternus/EUIPO – adp Gauselmann (Jokers WILD Casino), T‑321/19, ej publicerad, EU:T:2020:101, punkterna 45 och 46) eller ett varumärkes förvärv av särskiljningsförmåga genom användning (dom av den 26 juni 2018, Jumbo Africa/EUIPO – ProSiebenSat.1 Licensing (JUMBO), T‑78/17, ej publicerad, EU:T:2018:383, punkterna 55 och 56).

60      Det kan således inte krävas av den ursprunglige advokaten att han skulle sökt läkare samma kväll som han blev sjuk och vid det tillfället fått ett läkarintyg. Med hänsyn till de symptom som framkallades av sjukdomen är det fullt förståeligt att han, som han har angett i det intygade utlåtandet, föredrog att omedelbart återvända till sin bostad och därvid ta en taxi. Eftersom personer som lider av denna typ av sjukdom i de flesta fall återhämtar sig tämligen snabbt, utan att någon medicinsk behandling är nödvändig, är det vidare inte förvånande att advokaten i fråga inte ansåg att det var nödvändigt att senare låta sig undersökas av en läkare.

61      Det ska även medges att den ursprunglige advokaten, på grund av sina symptom, bland annat hans förvirringstillstånd, inte var i stånd att ge en av sina kollegor vid advokatbyrån i uppdrag att i hans ställe underteckna och sända inlagan med grunderna för överklagandet. Frågan huruvida sådana kolleger, vid tidpunkten för advokatens plötsliga sjukdom, var närvarande i advokatbyråns lokaler för att göra detta saknar därför relevans.

62      Av samma skäl är det knappast förvånande att den ursprunglige advokaten inte hade sinnesnärvaron att när han kom hem, be sin hustru att kontakta en av hans kolleger på den berörda advokatbyrån för att anförtro denne uppgiften. Eftersom denna omständighet endast kan styrkas genom de intygade utlåtanden som ingetts i målet, kan överklagandenämnden inte med framgång klandra klaganden för att inte ha styrkt den genom ytterligare bevisning.

63      Det ska slutligen beaktas att överklagandenämnden inte heller har någon grund för att klandra klaganden för att inte under det administrativa förfarandet ha förebringat bevisning till stöd för den ursprunglige advokatens påstående i det intygade utlåtandet att inlagan med motiveringen för talan redan var färdigställd och godkänd den dag då den aktuella fristen löpte ut. Denne advokat hade nämligen, i egenskap av erfaren jurist och mot bakgrund av övervägandena i punkt 55 ovan, inte rimligen kunnat förvänta sig att överklagandenämnden skulle ifrågasätta sanningshalten i hans förklaringar i sådan utsträckning. Det ska härvidlag anges att det framgår av skriftväxlingen mellan den advokaten och klagandens ombud i Schweiz, som klaganden har ingett i förevarande mål, att inlagan med motiveringen för talan verkligen var färdigställd och godkänd redan den 3 juni 2019.

64      Av det ovan anförda följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den enda grunden och att det angripna beslutet följaktligen ska ogiltigförklaras.

 Rättegångskostnader

65      Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Klaganden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet, ska klagandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Det beslut som meddelades av andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 9 oktober 2019 (ärende R 773/2019–2) ogiltigförklaras.

2)      EUIPO ska ersätta rättegångskostnaderna.

Collins

Csehi

De Baere

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 december 2020.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: tyska.