Mål T‑68/11

Erich Kastenholz

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

ˮGemenskapsformgivning – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsformgivning bestående i en återgivning av urtavlor – Oregistrerade tidigare formgivningar – Ogiltighetsgrund – Nyhet – Artiklarna 4, 5 och 25.1 b i förordning (EG) nr 6/2002 – Särprägel – Helhetsintrycken skiljer sig åt – Artiklarna 4, 6 och 25.1 b i förordning nr 6/2002 – Tidigare upphovsrätt – Artikel 25.1 f i förordning nr 6/2002”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 6 juni 2013

1.      Domstolsförfarande – Åtgärder för bevisupptagning – Sakkunnigutlåtande – Tribunalens utrymme för skönsmässig bedömning

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 65)

2.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Talan vid unionsdomstolen – Ändring av tvisten i dess utformning vid överklagandenämnden – Otillåtet

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 135.4)

3.      Gemenskapsformgivningar – Skyddskrav – Avgränsning av nyhetskravet och kravet på särprägel

(Rådets förordning nr 6/2002, artiklarna 5 och 6)

4.      Gemenskapsformgivningar – Ogiltighetsgrunder – Särprägel saknas – Formgivning som inte ger en kunnig användare något annat helhetsintryck än det som den tidigare formgivningen ger – Kunnig användare – Begrepp

(Rådets förordning nr 6/2002, artiklarna 6 och 25.1 b)

1.      Tribunalen har enligt rättegångsreglerna rätt att efter eget skön bestämma huruvida det ska ske bevisupptagning, exempelvis genom inhämtande av sakkunnigutlåtande. Enligt artikel 65 i rättegångsreglerna får tribunalen besluta om bevisupptagning i form av sakkunnigutlåtande, antingen på eget initiativ eller på begäran av någon av parterna. När ansökan innehåller en begäran om inhämtande av sakkunnigutlåtande och klart anger skälen för en sådan åtgärd ska tribunalen bedöma huruvida begäran är relevant mot bakgrund av saken i målet och behovet av att vidta en sådan åtgärd.

(se punkt 19)

2.      Enligt artikel 135.4 i tribunalens rättegångsregler kan parternas inlagor inte ändra föremålet för tvisten vid överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller). Det ankommer nämligen på tribunalen att pröva lagenligheten i de beslut som överklagandenämnderna meddelat. Dess prövning kan således enbart avse de faktiska och rättsliga omständigheter som lagts fram vid överklagandenämnden. På samma sätt kan sökanden inte vid tribunalen ändra ramen för tvisten, såsom denna bestämdes genom de yrkanden och omständigheter som framställdes respektive åberopades av sökanden och av motparten.

(se punkt 25)

3.      Det framgår av artikel 5.2 i förordning nr 6/2002 om gemenskapsformgivning att två formgivningar ska anses identiska om deras utseende endast skiljer sig åt på oväsentliga punkter, det vill säga på punkter som inte uppfattas omedelbart och som således inte medför några skillnader, inte ens små, mellan formgivningarna. E contrario ska det vid bedömningen av huruvida en formgivning uppfyller nyhetskravet prövas om det finns skillnader mellan de motstående formgivningarna som inte är oväsentliga, även om de är små.

Ordalydelsen i artikel 6 går längre än den i artikel 5 i förordning nr 6/2002. Det är således möjligt att de skillnader som konstateras mellan de motstående formgivningarna inom ramen för tillämpningen av artikel 5 inte är tillräckliga, särskilt om de är små, för att de helhetsintryck som en kunnig användare får ska kunna anses skilja sig åt i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002. I ett sådant fall kan den omtvistade formgivningen anses ny enligt artikel 5 i förordning nr 6/2002, men den kommer inte att anses ha särprägel i den mening som avses i artikel 6 i samma förordning.

Eftersom kravet i artikel 6 i förordning nr 6/2002 går längre än det i artikel 5 i samma förordning, gäller omvänt att skillnaden i helhetsintryck som en kunnig användare upplever i den mening som avses i artikel 6, enbart kan grunda sig på förekomsten av objektiva skillnader mellan de motstående formgivningarna. Dessa skillnader måste således vara tillräckliga för att nyhetskravet i artikel 5 i förordning nr 6/2002 ska vara uppfyllt. Kraven på nyhet och särprägel överlappar således varandra i viss mån.

(se punkterna 37–39)

4.      En kunnig användare enligt förordning nr 6/2002 om gemenskapsformgivning är en person som är särskilt uppmärksam och har viss kunskap om det tidigare konstnärliga läget, det vill säga om den samlade mängd redan befintliga formgivningar för den aktuella produkten som har gjorts tillgängliga för allmänheten vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan om registrering av den berörda formgivningen. Beteckningen ”användare” förutsätter att personen i fråga använder den produkt som innefattar formgivningen för det ändamål som produkten är avsedd. Därutöver tyder kvalificeringen ”kunnig” på att användaren, utan att vara idégivare eller teknisk expert, känner till de olika formgivningarna som förekommer på det aktuella området, besitter vissa kunskaper om de delar som dessa formgivningar vanligtvis brukar innehålla och på grund av sitt intresse för produkterna är relativt uppmärksam när han eller hon använder dem.

(se punkterna 57–59)