Överklagande ingett den 9 april 2013 av Patrizia De Luca av den dom som personaldomstolen meddelade den 30 januari 2013 i mål F-20/06 RENV, De Luca mot kommissionen

(Mål T-200/13 P)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Patrizia De Luca (Bryssel, Belgien) (ombud: advokaterna S. Orlandi och J.-N. Louis)

Övriga parter i målet: Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

upphäva den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 30 januari 2013 i mål F-20/06 RENV, De Luca mot kommissionen (REGP 2013, s. I-A-0000 och II-A-0000);

meddela ett nytt avgörande med följande innehåll:

Europeiska kommissionens beslut av den 23 februari 2005 att tillsätta klaganden på tjänst som handläggare ogiltigförklaras i den mån klagandens placering i lönegrad bestäms till A*9, löneklass 2,

kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden ett antal grunder avseende felaktig rättstillämpning, enligt följande.

Personaldomstolen tolkade tribunalens dom av den 14 december 2011 i mål T-563/10 P, De Luca mot kommissionen, så att legalitetsprövningen av det överklagade beslutet i första instans begränsades till verkningarna av en tillämpning per analogi av rekryteringsbestämmelserna, utan att ta hänsyn till företrädet för tillämpliga bestämmelser om normal karriärsutveckling.

Personaldomstolen fann att artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna för Europeiska unionens tjänstemän lagligen kunde tillämpas analogt, samtidigt som den kostaterade att detta inte innebar någon fördel för klaganden med avseende på hennes karriär och att den begränsade fördelen avseende lönen till slut skulle försvinna.

Personaldomstolen prövade inte lagenligheten av 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna och dess analoga tillämpning på klaganden med beaktande av principen om likabehandling och om rätt till karriärsutveckling.

Det ankommer på personaldomstolen att pröva, och inte på klaganden att visa, att det var uppenbart olämpligt att tillämpa artikel 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

Personaldomstolen förkastade omedelbart, utan någon grundlig prövning, klagandens argument om att likabehandlingsprincipen åsidosattes, i det att tjänstemäns rätt till befordran enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna ska säkerställas trots mellankommande ändringar av tjänsteföreskrifterna, vilket, till följd av tillämpningen av 12.3 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, inte skedde för klaganden.

____________