Mål T‑378/13
Apple and Pear Australia Ltd
och
Star Fruits Diffusion
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ordmärket English pink – Det äldre ordmärket PINK LADY och de äldre gemenskapsfigurmärkena Pink Lady – Motiveringsskyldighet – Omsorgsplikt – Avgörande från en domstol för gemenskapsvarumärken – Avsaknad av rättskraft”
Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 25 mars 2015
1. Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Motivering av beslut – Artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 – Samma innebörd som artikel 296 FEUF
(Artikel 296 FEUF; rådets förordning nr 207/2009, artikel 75 första meningen)
2. Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Överklagande av ett beslut från harmoniseringsbyråns invändningsenhet – Överklagandenämndens prövning – Räckvidd – Omständigheter och bevisning till stöd för invändningen har inte åberopats i rätt tid – Beaktande – Överklagandenämndens utrymme för skönsmässig bedömning – Bestämmelse i vilken något annat föreskrivs saknas
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 76.2)
3. Gemenskapsvarumärke – Tvister om intrång i och giltighet av gemenskapsvarumärken – Internationell behörighet vad gäller intrång
(Rådets förordning nr 207/2009, skälen 16 och 17 samt artiklarna 95 och 96)
4. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Omfattning – Brister i motiveringen avhjälps under domstolsförfarandet – Otillåtet
(Artikel 296 FEUF)
5. Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Prövning av sakförhållandena på eget initiativ – Omsorgsplikt – Verkligt bruk av det äldre varumärket
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 76.1)
6. Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Talan vid unionsdomstolen – Tribunalens behörighet – Ändring av harmoniseringsbyråns beslut – Villkor – Avgörande från en domstol för gemenskapsvarumärken – Avsaknad av rättskraft
(Rådets förordning nr 207/2009, skälen 16 och 17 samt artikel 65.3)
1. Se domen.
(se punkt 22)
2. Se domen.
(se punkt 23)
3. I artikel 95 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken föreskrivs att medlemsstaterna inom sina territorier ska utse nationella domstolar som ska vara ”domstolar för gemenskapsvarumärken” och utöva de funktioner som tilldelats dem enligt nämnda förordning. I artikel 96 i förordning nr 207/2009 anges att domstolarna för gemenskapsvarumärken är behöriga i fråga om talan om intrång och genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke.
Av skäl 16 i förordning nr 207/2009 följer att ”[d]et är absolut nödvändigt att de beslut som avser giltighet av och intrång i gemenskapsvarumärken får rättsverkan i och omfattar hela gemenskapen eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna och byrån och för att säkerställa den enhetliga karaktären hos gemenskapsvarumärkena”. I skäl 17 i förordning nr 207/2009 anges på liknande sätt att motstridiga avgöranden i mål mellan samma parter avseende samma sak rörande ett gemenskapsvarumärke och parallella nationella varumärken bör undvikas. De mekanismer som inrättats genom förordning nr 207/2009 syftar således till att säkerställa att gemenskapsvarumärken åtnjuter samma skydd i hela unionen. Lagstiftaren har på detta sätt bekräftat gemenskapsvarumärkets enhetliga karaktär.
Domstolar för gemenskapsvarumärken är behöriga att utfärda förbud, som gäller i hela unionen, att fortsätta med handlingar som utgör eller riskerar att utgöra intrång i ett gemenskapsvarumärke. Det system som föreskrivs i förordning nr 207/2009 gör det således möjligt att begränsa en sådan tvist till ett enda förfarande i syfte att säkerställa att gemenskapsvarumärkena åtnjuter samma skydd i hela unionen.
(se punkterna 24–26)
4. Se domen.
(se punkt 35)
5. Se domen.
(se punkt 46)
6. Behörigheten att ändra överklagandenämndens beslut innebär inte att tribunalen får göra bedömningar av frågor som överklagandenämnden ännu inte har tagit ställning till. Tribunalens behörighet att ändra beslut ska således i princip endast avse de fall där tribunalen – efter att ha prövat överklagandenämndens bedömning – på grundval av fastlagda rättsliga och faktiska omständigheter kan fastställa vilket beslut som överklagandenämnden var skyldig att fatta.
Ett avgörande som meddelats av en nationell domstol i egenskap av domstol för gemenskapsvarumärken med anledning av en talan om intrång i ett gemenskapsvarumärke har inte rättskraft i förhållande till beslut som enheterna vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) ska fatta i ett förfarande där invändningar framställs mot registrering av ett gemenskapsvarumärke, även om detta är identiskt med det nationella varumärke som avses i talan om varumärkesintrång. Härav följer att förekomsten av ett sådant avgörande inte i sig räcker – även om det har vunnit laga kraft – för att tribunalen ska kunna fastställa vilket beslut överklagandenämnden var skyldig att fatta.
Visserligen har unionslagstiftaren genom förordning nr 207/2009 infört mekanismer som ska säkerställa att gemenskapsvarumärken åtnjuter samma skydd i hela unionen, och därigenom bekräftat gemenskapsvarumärkets enhetliga karaktär. I detta sammanhang har lagstiftaren skapat domstolarna för gemenskapsvarumärken med behörighet att utfärda förbud, som gäller i hela unionen, att fortsätta med handlingar som utgör eller riskerar att utgöra intrång i ett gemenskapsvarumärke.
Emellertid följer det av fast rättspraxis att lagenligheten av överklagandenämndernas beslut ska bedömas enbart på grundval av förordning nr 207/2009, såsom den tolkas av unionsdomstolen, och inte mot bakgrund av tidigare beslutspraxis, vilket även gäller beslut i invändningsförfaranden på grundval av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009. Dessa överväganden gör sig i än högre grad gällande beträffande den verkan som tidigare nationella avgöranden ska ha på utgången i målet. Unionsordningen för varumärken är nämligen ett självständigt system, som består av en samling regler och som syftar till att uppnå de mål som är specifika för detta system. Detta system ska tillämpas utan hänsyn till de nationella systemen. Härav följer att beslutet att avslå en registreringsansökan ska bedömas enbart på grundval av relevant unionslagstiftning och att tidigare nationella avgöranden under alla omständigheter inte kan påverka det omtvistade beslutets lagenlighet.
Det ska även framhållas att förordning nr 207/2009 inte innehåller någon bestämmelse som anger att harmoniseringsbyrån skulle vara bunden av ett avgörande från en domstol för gemenskapsvarumärken som meddelats med anledning av en talan om varumärkesintrång när byrån utövar sin exklusiva behörighet vad gäller registrering av gemenskapsvarumärken, och i detta sammanhang prövar invändningar mot registreringsansökningar. De bestämmelser i förordning nr 207/2009 som innebär en tillämpning av principen om rättskraft avser nämligen andra situationer.
Vidare innebär inte kravet på gemenskapsvarumärkets enhetlighet, såsom detta har betonats i skälen 16 och 17 i förordning nr 207/2009, att harmoniseringsbyråns enheter och, följaktligen, unionsdomstolen, på grund av principen om rättskraft, i ett förfarande om invändningar mot registrering av ett nytt gemenskapsvarumärke inte längre kan pröva huruvida risk för förväxling föreligger även om det är identiskt med ett nationellt varumärke som i ett avgörande från en domstol för gemenskapsvarumärken har befunnits göra intrång i det äldre gemenskapsvarumärket.
Harmoniseringsbyrån är nämligen den enda enhet som av unionslagstiftaren har fått behörighet att pröva ansökningar om registrering och, således, att bifalla eller neka registrering av ett gemenskapsvarumärke. Inom ramen för denna behörighet ska överklagandenämnderna fatta beslut enligt förordning nr 207/2009 beträffande registrering eller skydd av ett kännetecken som gemenskapsvarumärke inom ramen för en normbunden behörighet, och de har således inte någon befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Frågan om lagenligheten av överklagandenämndernas beslut ska därför bedömas enbart på grundval av denna förordning, såsom den tolkas av unionsdomstolen. Förordning nr 207/2009 innehåller inte någon bestämmelse som anger att harmoniseringsbyrån, på grund av principen om rättskraft, skulle vara bunden av ett avgörande från en domstol för gemenskapsvarumärken i vilket det fastställs att ett nationellt varumärke har gjort intrång i ett gemenskapsvarumärke.
(se punkterna 56–63)