Language of document :

Talan väckt den 11 mars 2021 – Ungern mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

(Mål C-156/21)

Rättegångsspråk: ungerska

Parter

Sökande: Ungern (ombud: M. Z. Febér och M. M. Tátrai)

Svarande: Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2092 av den 16 december 2020 om en generell villkorlighetsordning för skydd av unionsbudgeten,1

i andra hand

ogiltigförklara följande bestämmelser i förordning 2020/2092:

Artikel 4.1,

artikel 4.2 h,

artikel 5.2,

artikel 5.3, nästsista meningen,

artikel 5.3, sista meningen,

artikel 6.3 och 6.8, samt

förplikta Europaparlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

1.    Första grunden: Olämplig rättslig grund för förordningen och rättslig grund saknas

Artikel 322.1 a FEUF, vilket är den angivna rättsliga grunden för den angripna förordningen, ger unionslagstiftaren befogenhet att anta finansiella föreskrifter för genomförande av unionsbudgeten. Förordningen innehåller emellertid inga sådana bestämmelser. Den rättsliga grunden för förordningen är således felaktig och den saknar lämplig rättslig grund.

2.    Andra grunden: Åsidosättande av artikel 7 FEU jämförd med artiklarna 4.1 FEU, 5.2 FEU, 13.2 FEU och 269 FEUF

Det förfarande som fastställs enligt den angripna förordningen förutsätter ett verkställande, i förhållande med ett särskilt antagande, av det förfarande som avses i artikel 7 FEU, vilket inte är tillåtet enligt samma artikel. Själva inrättandet av ett parallellt förfarande enligt förordningen innebär ett åsidosättande och kringgående av artikel 7 FEU. Det förfarande som fastställs enligt förordningen strider samtidigt mot räckvidden av de befogenheter som definieras i artikel 4.1 FEU, vilket innebär ett åsidosättande av tilldelningsprincipen enligt artikel 5.2 FEU, principen om jämvikt mellan institutionerna enligt artikel 13.2 FEU och artikel 269 FEUF om unionsdomstolens behörighet.

3.    Tredje grunden: Åsidosättande av grundläggande unionsrättsliga principer om rättssäkerhet och förutsägbarhet

De grundläggande begrepp som används i den angripna förordningen har dels inte definierats, dels kan de inte bli föremål för någon enhetlig definition. Av denna anledning kan de inte vara lämpliga som grund för de bedömningar eller åtgärder som kan göras eller antas med stöd av förordningen, eller möjliggöra för medlemsstaterna att med nödvändig säkerhet utifrån förordningen bedöma vad som förväntas av dem i förhållande till deras rättsordning eller myndighetsutövning. Olika konkreta bestämmelser i förordningen, betraktade såväl var för sig som tillsammans, innebär även en sådan rättsosäkerhet i förhållande till förordningens tillämpning att de medför ett åsidosättande av de grundläggande unionsrättsliga principerna om rättssäkerhet och förutsägbarhet.

4.    Fjärde grunden: Ogiltigförklaring av artikel 4.1 i förordningen

Enligt artikel 4.1 i förordningen kan åtgärder vidtas både då det föreligger risker för förvaltningen av unionsbudgeten eller för att skydda unionens ekonomiska intressen. I avsaknad av någon verklig påverkan eller effekt kan tillämpningen av de åtgärder som kan vidtas med stöd av förordningen förefalla oproportionerliga. Denna bestämmelse innebär således ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

5.    Femte grunden: Ogiltigförklaring av artikel 4.2 h i förordningen

Enligt artikel 4.2 h i den angripna förordningen kan rättsstatens principer, vid andra situationer eller ageranden från myndigheternas sida som är av betydelse för den sunda ekonomiska förvaltningen av unionsbudgeten eller skyddet av unionens ekonomiska intressen, anses ha överträtts och åtgärder kan vidtas, vilka, i avsaknad av en exakt definition av de åtgärder och situationer som omfattas, får anses utgöra ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

6.    Sjätte grunden: Ogiltigförklaring av artikel 5.2 i förordningen

Enligt artikel 5.2 i den angripna förordningen, för det fall åtgärder vidtas i förhållande till en medlemsstat, det vill säga när en sådan nekas medel från unionsbudgeten, utesluts inte medlemsstaten från sin skyldighet att fortsätta finansiera slutanvändarna för programmen enligt vad som tidigare överenskommits. Bestämmelsen står i strid dels med förordningens rättsliga grund i den mån den ålägger en skyldighet som belastar medlemsstaternas budgetar, dels med de unionsrättsliga bestämmelserna gällande budgetunderskott och medför ett åsidosättande av principen om likabehandling av medlemsstaterna.

7.    Sjunde grunden: Åsidosättande av artikel 5.3 tredje meningen i förordningen

Enligt artikel 5.3 tredje meningen i den angripna förordningen ska genom de vidtagna åtgärderna arten av överträdelserna av rättsstatens principer, samt hur allvarliga och omfattande de är, beaktas, vilket innebär att förhållandet mellan de konstaterade överträdelserna av rättsstatens principer och den konkreta inverkan på unionsbudgeten eller unionens ekonomiska intressen ifrågasätts och således står i strid med förordningens rättsliga grund och artikel 7 FEU. Den omständigheten att åtgärderna inte definieras med vederbörlig precision innebär även det ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

8.    Åttonde grunden: Ogiltigförklaring av artikel 5.3 sista meningen i förordningen

Enligt artikel 5.3 sista meningen i den angripna förordningen ska de vidtagna åtgärderna i så stor utsträckning som möjligt inriktas på de unionsåtgärder som påverkas av överträdelserna av rättsstatens principer, vilket inte garanterar att det föreligger ett direkt samband mellan de konstaterade överträdelserna av rättsstatens principer och de åtgärder som bör vidtas. Detta medför ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, och, i den mån sambandet mellan de konstaterade överträdelserna av rättsstatens principer och de åtgärder som bör vidtas inte vederbörligen har fastställts, av rättssäkerhetsprincipen.

9.    Nionde grunden: Ogiltigförklaring av artikel 6.3 och 6.8 i förordningen

Enligt artikel 6.3 och 6.8 i den angripna förordningen ska kommissionen i sin bedömning ta hänsyn till relevanta uppgifter från tillgängliga källor, inbegripet beslut, slutsatser och rekommendationer från unionsinstitutioner, andra relevanta internationella organisationer och andra erkända institutioner, och i bedömningen av åtgärdernas proportionalitet ta hänsyn till nämnda uppgifter och vägledning, vilket inte innefattar en tillräckligt exakt definition av den informationen som används. Den omständigheten att de uppgifter och källor som används av kommissionen inte är vederbörligen definierade innebär ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

____________

1 EUT L 2020, 433I, s. 1.