PERSONALDOMSTOLENS BESLUT

(andra avdelningen)

den 8 november 2011

Mål F‑92/09 DEP

U

mot

Europaparlamentet

”Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Beslut om avslag på ett klagomål – Interimistiskt förfarande”

Saken: Ansökan varigenom U har yrkat att tribunalen ska fastställa rättegångskostnaderna i enlighet med artikel 92.1 i rättegångsreglerna.

Beslut:      Sökandens ersättningsgilla rättegångskostnader gentemot parlamentet fastställs till 23 670 euro jämte dröjsmålsränta som löper från och med att detta beslut delges till full betalning erlagts. beräknad enligt Europeiska centralbankens för den aktuella tiden fastställda referensränta för huvudsakliga refinansieringstransaktioner plus 2 procentenheter.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp – Nödvändiga kostnader för parterna

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

2.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

3.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna

(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

4.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b; tjänsteföreskrifterna, artikel 91.4)

5.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp – Parternas kostnader innan talan väcktes – Omfattas inte

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

6.      Förfarande – Ersättningsgilla kostnader – Kostnader i förfarandet för fastställande av rättegångskostnaderna – Anledning saknas att döma i saken

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 86 och 92)

7.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Dröjsmålsränta

1.      Av artikel 91 b i personaldomstolens rättegångsregler följer att de ersättningsgilla kostnaderna endast omfattar utgifter för förfarandet vid personaldomstolen och att dessa måste ha varit nödvändiga i detta avseende. Det ankommer vidare på sökanden att styrka de kostnader för vilka ersättning begärs.

(se punkt 37)

2.      Unionsdomstolen är inte behörig att bestämma vilket arvode parterna är skyldiga att betala sina egna ombud, utan att fastställa upp till vilket belopp dessa ersättningar kan utkrävas från den part som förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

Då det inte finns några unionsrättsliga taxebestämmelser ska unionsdomstolen fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna, med hänsyn till tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättslig synvinkel samt målets svårigheter, den mängd arbete som rättegången har kunnat förorsaka ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna.

(se punkterna 38 och 39)

3.      De arvoden som parterna är skyldiga att betala sina advokater för arbete som utförs efter den muntliga förhandlingen kan inte beaktas som ersättningsgilla rättegångskostnader. Så är särskilt fallet med arvode som betalas för analys av domar och förarbete inför överklaganden. Det framgår emellertid av artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF att syftet med ett interimistiskt förfarande är att reglera en tillfällig situation medan huvudförfarandet pågår och i avvaktan på att detta avslutas genom ett slutligt beslut. Nödvändigheten att i huvudförfarandet beakta de kostnader som med nödvändighet följer av en analys av ett interimistiskt avgörande framgår av att dessa förfaranden inte är åtskilda och oberoende av varandra, eftersom de rör samma mål och därför har många omständigheter gemensamt.

(se punkt 46)

Hänvisning till

Europeiska unionens tribunal: 31 mars 2011, Tetra Laval mot kommissionen, T‑5/02 DEP och T-80/02 DEP, punkt 77

4.      Vad rör frågan vilka kostnader som är ersättningsgilla ska arbete med att analysera ett beslut om avslag på ett klagomål i princip anses röra det administrativa förfarandet som föregår domstolsförfarandet. I förevarande fall har emellertid förfarandet vid personaldomstolen exceptionellt inletts med stöd av artikel 91.4 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga omedelbart efter det att klagomålet ingavs och utan att avvakta tillsättningsmyndighetens beslut angående klagomålet. Sökanden måste därför, för att kunna föra sin talan i målet vid personaldomstolen, ta del av detta beslut, som fattats medan domstolsförfarandet fortfarande pågår, och bedöma vad beslutet har för inverkan på detsamma.

(se punkt 47)

5.      Advokatarvoden som rör perioder då det inte funnits några rättegångshandlingar att hantera kan inte anses vara nödvändiga för förfarandets fortgång.

(se punkt 48)

Hänvisning till

Domstolen: 6 januari 2004, Mulder m.fl. rådet och kommissionen, C‑104/89 DEP, punkt 47; ovannämnda målet Willeme mot kommissionen, punkt 37

Europeiska unionens tribunal: 21 december 2010, Le Levant 015 m.fl. mot kommissionen, T-34/02 DEP, punkt 33

6.      Artikel 92 i personaldomstolens rättegångsregler angående ifrågasättande av rättegångskostnader föreskriver, till skillnad från artikel 86 i samma rättegångsregler, inte att det ska beslutas om rättegångskostnaderna i den dom eller det beslut varigenom målet slutligt avgörs. Om det vore så att unionsdomstolen, enligt artikel 92 i rättegångsreglerna, skulle fatta ett beslut i en tvist om rättegångskostnaderna vad rör huvudförfarandet och ett separat beslut om rättegångskostnaderna i tvisten om rättegångskostnaderna, skulle detta nämligen kunna leda till att personaldomstolen återigen måste avgöra en tvist om rättegångskostnaderna. Det finns således ingen anledning att separat besluta om kostnaderna i förfarandet rörande rättegångskostnaderna vid personaldomstolen. Det ankommer emellertid på unionsdomstolen att när denna fastställer de ersättningsgilla kostnaderna beakta samtliga omständigheter i målet fram till dess beslutet om rättegångskostnader fattas.

(se punkterna 63−65)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 26 april 2010, Schönberger mot parlamentet, F-7/08 DEP, punkterna 45−47

7.      Enligt artikel 92 i personaldomstolens rättegångsregler är denna domstol ensam behörig att avgöra dels huruvida det föreligger en skyldighet att betala dröjsmålsränta på de rättegångskostnaderna denna domstol har fastställt, dels vilken procentsats som ska tillämpas för dröjsmålsräntan.

(se punkt 67)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 10 november 2009, X mot parlamentet, F-147/08 DEP, punkt 35