TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 15 juli 2015 (*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – De europeiska marknaderna för värmestabilisatorer – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Överträdelse som begåtts av dotterbolag – Böter – Solidariskt ansvar för dotterbolagen och moderbolaget – Taket på tio procent har överskridits för ett av dotterbolagen – Beslut att anta beslutet på nytt – Nedsättning av böterna för nämnda dotterbolag – Skyldighet att betala det nedsatta bötesbeloppet för det andra dotterbolaget och moderbolaget – Rätten till försvar – Rätten att yttra sig – Rätten till tillgång till handlingar”
I mål T‑189/10,
GEA Group AG, Düsseldorf (Tyskland), företrätt av advokaterna A. Kallmayer, I. du Mont och G. Schiffers,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av R. Sauer och F. Ronkes Agerbeek, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten W. Berg,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K (2010) 727 av den 8 februari 2010 om ändring av kommissionens beslut K (2009) 8682 slutlig av den 11 november 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38589 – Värmestabilisatorer), eller i andra hand, nedsättning av de böter som sökanden ålagts,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),
sammansatt av ordföranden M. Prek, samt domarna I. Labucka (referent) och V. Kreuschitz,
justitiesekreterare: handläggaren J. Weychert,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 september 2014,
följande
Dom (1)
Bakgrund till tvisten
1 Förevarande tvist avser kommissionens beslut K(2010) 727 av den 8 februari 2010 (nedan kallat det angripna beslutet) om ändring av kommissionens beslut K(2009) 8682 slutlig av den 11 november 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38589 – Värmestabilisatorer) (nedan kallat det första beslutet). Sökanden, GEA Group AG, väckte talan mot det första beslutet i mål T‑45/10, GEA Group/kommissionen.
[utelämnas]
Förfarandet och parternas yrkanden
23 Genom ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 20 april 2010, väckte sökanden talan mot det angripna beslutet.
[utelämnas]
55 Sökanden har i förevarande mål yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara artikel 1 i det angripna beslutet, i den del sökanden åläggs böter,
– i andra hand, sätta ned de böter som sökanden ålagts genom artikel 1 i det angripna beslutet,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
56 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
57 Tribunalen har denna dag i dom GEA Group/kommissionen (T‑45/10), ogillat talan mot det första beslutet.
Rättslig bedömning
58 Sökanden har med förevarande talan, i första hand, yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet, och i andra hand, sätta ned de böter som sökanden ålagts.
59 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat fem grunder.
60 Sökanden har med den första grunden hävdat att kommissionen åsidosatte sökandens rätt till försvar, genom att sökanden innan det angripna beslutet antogs, varken fick yttra sig eller gavs tillgång till handlingarna i akten. Kommissionen har enligt sökanden vidare åsidosatt sin skyldighet att förhålla sig neutral.
[utelämnas]
67 Tribunalen erinrar inledningsvis, för bedömningen av den första grunden, om att rätten att yttra sig, som utgör en grundläggande beståndsdel i rätten till försvar, är en allmän unionsrättslig princip som ska iakttas i varje förfarande, även administrativa sådana, som kan leda till sanktioner, särskilt böter, och att denna princip bland annat förutsätter att det berörda företaget har getts tillfälle att under det administrativa förfarandet på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 1979, Hoffmann-La Roche/kommissionen, 85/76, REG, EU:C:1979:36, punkt 9; dom av den 7 juni 1983, Musique Diffusion française m.fl./kommissionen, 100/80–103/80, REG, EU:C:1983:158, och dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, REG, EU:C:2004:6, punkterna 64–66).
68 Det ska även erinras om att rätten att få tillgång till akten, som kan betraktas som en följd av principen om rätten till försvar, även innebär att kommissionen ska ge det berörda företaget möjlighet att gå igenom samtliga handlingar som finns i akten och som kan vara relevanta för dess försvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2003, Corus UK/kommissionen, C‑199/99 P, REG, EU:C:2003:531, punkterna 125–128; dom Aalborg Portland m.fl./kommissionen, punkt 67 ovan, EU:C:2004:6, punkt 68, och dom av den 29 juni 1995, Solvay/kommissionen, T‑30/91, REG, EU:T:1995:115, punkt 81).
69 I artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 återspeglas denna princip genom att det däri föreskrivs att de berörda parterna ska ges tillfälle att yttra sig över ett meddelande om invändningar, av vilket klart ska framgå de väsentliga omständigheter som kommissionen stöder sig på i detta skede av förfarandet, så att de som berörs av meddelandet kan få kännedom om vilka beteenden kommissionen lägger dem till last, liksom de bevis som kommissionen förfogar över (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, REG, EU:C:2002:582, punkterna 315 och 316, och dom Aalborg Portland m.fl./kommissionen, punkt 67 ovan, EU:C:2004:6, punkterna 66 och 67).
70 Iakttagandet av rätten till försvar förutsätter dessutom, bland annat, att det företag som är föremål för en undersökning ges tillfälle att under det administrativa förfarandet på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att företaget har begått en överträdelse av fördraget (dom Diffusion française m.fl./kommissionen, punkt 67 ovan, EU:C:1983:158, punkt 10; dom av den 25 januari 2007, Dalmine/kommissionen, C‑407/04 P, REG, EU:C:2007:53, punkt 44, och dom av den 10 maj 2007, SGL Carbon/kommissionen, C‑328/05 P, REG, EU:C:2007:277, punkt 71).
71 Det kan emellertid, under de i förevarande mål aktuella omständigheterna, konstateras att sökanden varken har hörts eller beretts tillfälle att ta del av handlingarna.
72 Följaktligen ska det angripna beslutet ogiltigförklaras, eftersom sökanden inte har visat, att det angripna beslutet skulle ha haft ett annat innehåll om det inte förelegat något fel i förfarandet, det vill säga om sökanden hade fått yttra sig och getts tillgång till handlingarna i akten, men väl att sökanden hade kunnat försvara sig bättre om dessa fel inte hade begåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2013, Fluorsid och Minmet/kommissionen, T‑404/08, REU, EU:T:2013:321, punkt 110 och där angiven rättspraxis). Det ska härvid preciseras att bedömningen avser tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde till att det angripna beslutet antogs, det vill säga innan det angripna beslutet antogs, den 8 februari 2010 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2006, Archer Daniels Midland/kommissionen, T‑329/01, REG, EU:T:2006:268, punkt 377).
73 För det första ska det härvidlag understrykas att under det administrativa förfarande som ledde fram till att det angripna beslutet antogs, var det oklart vilka skyldigheter som åvilade kommissionen vad gäller solidaritetsförhållandena mellan de solidariskt ansvariga medgäldenärerna, då dessa hade utgjort ett och samma företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF.
74 Det var nämligen först i en dom av den 3 mars 2011, det vill säga mer än ett år efter det att det angripna beslutet hade antagits, som tribunalen slog fast att det uteslutande ankommer på kommissionen att, inom ramen för utövandet av dess befogenhet att ålägga böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, fastställa de olika bolagens respektive andelar av de bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt, i den mån de ingått i samma företag, och att denna uppgift inte kan överföras på de nationella domstolarna (dom av den 3 mars 2011, Siemens och VA Tech Transmission & Distribution/kommissionen, T‑122/07–T‑124/07, REU, EU:T:2011:70, punkt 157).
75 Denna fråga kunde i än högre grad diskuteras vid tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde till att det angripna beslutet som ogiltigförklarades av domstolen i dom Siemens och VA Tech Transmission & Distribution/kommissionen, punkt 74 ovan (EU:T:2011:70), antogs. Domstolen slog härvidlag fast att det enbart ankom på de nationella domstolarna att fastställa medgäldenärernas respektive andelar av de bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt (dom Siemens, punkt 41 ovan, EU:C:2014:256, punkt 62).
76 Således hade sökanden, vid tidpunkten för det administrativa förfarande som lett fram till att det angripna beslutet antogs och innan domen Siemens, punkt 41 ovan (EU:C:2014:256) avkunnades, kunnat bestrida att den inte fått del av den nedsättning av böterna som medgetts ACW för den överträdelse som begåtts av ACW och för vilka sökanden och ACW svarade solidariskt, då de vid tiden för överträdelsen utgjorde ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF.
[utelämnas]
78 För det andra, och för fullständighetens skull, ska det påpekas att det bötesbelopp som ålades sökanden genom det angripna beslutet var högre än de belopp som ålades dess dotterbolag, trots att sökandens ansvar till fullo kunde härledas från dotterbolagens ansvar.
79 Enligt det första beslutet uppgick nämligen det totala beloppet av de böter som sökanden var skyldig att betala till 3 346 200 euro och det sammanlagda beloppet för dess dotterbolag till 5 278 171 euro (1 913 971 euro för CPA och 3 346 200 euros för ACW), medan dessa belopp enligt det angripna beslutet uppgår till 3 346 200 euro respektive 3 000 100 euro (1 913 971 euro för CPA och 1 086 129 euro för ACW).
80 Vid tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet, var det emellertid oklart huruvida ett moderbolag kunde åläggas böter för överträdelser som begåtts av dess dotterbolag med ett belopp som översteg dotterbolagets böter, trots att moderbolagets ansvar till fullo kunde härledas från dotterbolagets ansvar.
81 Denna fråga kunde i än högre grad diskuteras, eftersom det, för det första, efter det att det angripna beslutet hade antagits, slogs fast att när ett moderbolags ansvar för överträdelser till fullo härletts från ansvaret för ett dotterbolag som de båda ägt efter varandra, kunde det totala belopp som ålades moderbolagen inte överstiga det belopp som detta dotterbolag ålagts (dom Areva, punkt 42 ovan, EU:C:2014:257, punkterna 137 och 138, och dom av den 24 mars 2011, Tomkins/kommissionen, T‑382/06, REU, EU:T:2011:112, punkt 57).
82 Domstolen har dessutom, efter det att det angripna beslutet hade antagits, slagit fast att vad beträffar betalningen av böter som ålagts för överträdelse av konkurrensreglerna, kunde solidaritetsförhållandet mellan två bolag som utgjorde en ekonomisk enhet inte reduceras till en av moderbolaget tillhandahållen form av säkerhet för betalningen av de böter som ålagts dotterbolaget och att ett påstående att detta moderbolag inte kunde åläggas ett högre bötesbelopp än dotterbolaget således var ogrundat (dom av den 26 november 2013, Kendrion/kommissionen, C‑50/12 P, REU, EU:C:2013:771, punkt 58, och dom av den 19 juni 2014, FLS Plast/kommissionen, C‑243/12 P, REU, EU:C:2014:2006, punkt 107).
83 Sökanden hade således vid tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde fram till att det angripna beslutet antogs, kunnat bestrida det bötesbelopp som avsåg sökanden i jämförelse med det bötesbelopp som ålagts dotterbolagen för deras rättsstridiga beteende.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Kommissionens beslut K (2010) 727 av den 8 februari 2010 om ändring av kommissionens beslut K (2009) 8682 slutlig av den 11 november 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38589 – värmestabilisatorer), ogiltigförklaras såvitt avser GEA Group AG.
2) Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 juli 2015.
Underskrifter