TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 11 september 2014 (*)

”Subventioner – Import av bestruket finpapper med ursprung i Kina – Metod – Beräkning av förmånen – Uppenbart oriktig bedömning – Selektivitet – Avskrivningstid – Skattemässigt förmånlig behandling – Utjämningsåtgärder – Skada – Fastställande av vinstmarginalen – Definition av den berörda produkten – Gemenskapsindustrin – Orsakssamband”

I mål T‑444/11,

Gold East Paper (Jiangsu) Co. Ltd, Jiangsu (Kina),

Gold Huasheng Paper (Suzhou Industrial Park) Co. Ltd, Jiangsu,

företrädda av advokaterna V. Akritidis, Y. Melin och F. Crespo,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av J.-P. Hix, i egenskap av ombud, inledningsvis biträdd av advokaterna G. Berrisch och A. Polcyn samt N. Chesaites, barrister, därefter av B. O’Connor, solicitor, och advokaten S. Gubel,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av J.-F. Brakeland, M. França och A. Stobiecka-Kuik, samtliga i egenskap av ombud,

och

Cepifine AISBL, Bryssel (Belgien),

Sappi Europe SA, Bryssel,

Burgo Group SpA, Altavilla Vicentina (Italien),

Lecta SA, Luxemburg (Luxemburg),

företrädda av advokaterna L. Ruessmann och W. Berg,

intervenienter,

angående en talan om ogiltigförklaring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 452/2011 av den 6 maj 2011 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av bestruket finpapper med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 128, s. 18), i den mån sökandena berörs av förordningen,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden O. Czúcz, samt domarna I. Labucka (referent) och D. Gratsias,

justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 november 2013,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        I artikel 2 d i rådets förordning (EG) nr 597/2009 av den 11 juni 2009 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (nedan kallad grundförordningen) föreskrivs att med begreppet ”skada [avses] väsentlig skada för gemenskapsindustrin, risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin, eller avsevärd försening vid upprättande av en sådan gemenskapsindustri …”

2        Artikel 4 i grundförordningen, som har rubriken ”Utjämningsbara subventioner”, har följande lydelse:

”1. Subventioner ska vara föremål för utjämningsåtgärder endast om de är selektiva i enlighet med vad som avses i punkterna 2, 3 och 4.

2. För att avgöra om en subvention är selektivt riktad till ett företag eller en industri eller en grupp av företag eller industrier, nedan kallade vissa företag, som ligger under den beviljande myndighetens behörighet, skall följande principer tillämpas:

a)      Om den myndighet som beviljar subventionen eller den tillämpliga lagstiftningen uttryckligen begränsar subventionen till att avse vissa företag, skall subventionen anses vara selektiv.

b)      Om den myndighet som beviljar subventionen eller den tillämpliga lagstiftningen fastställer objektiva kriterier eller villkor som avgör rätten till och storleken av en subvention, ska selektivitet inte anses föreligga under förutsättning att alla som uppfyller kraven för subventionen också automatiskt får den och att de nämnda kriterierna iakttas och villkoren följs strikt.

c)      Om det finns anledning att anta att en subvention i själva verket är selektiv, trots att en tillämpning av principerna under leden a och b visar motsatsen, får även andra faktorer beaktas. Sådana faktorer är att ett begränsat antal företag utnyttjar ett subventionsprogram, att vissa företag dominerar vad gäller utnyttjandet av ett subventionsprogram, att vissa företag får oproportionerligt stora subventioner samt det sätt på vilket den myndighet som beviljar subventionen har utövat sina skönsmässiga befogenheter när den beslutar att bevilja en subvention. I detta sammanhang ska särskilt beaktas uppgifter om hur ofta ansökningar om subventioner har avslagits eller godkänts och skälen för dessa beslut.

I led b avses med objektiva kriterier eller villkor sådana kriterier eller villkor som är neutrala, som inte gynnar vissa företag framför andra, och som är ekonomiska till sin karaktär och tillämpas generellt, exempelvis antalet anställda eller företagets storlek.

Kriterierna och villkoren ska vara tydligt angivna i lag, annan författning eller andra offentliga handlingar så att de kan kontrolleras.

Vid tillämpning av första stycket c ska hänsyn tas såväl till diversifieringsgraden i den ekonomiska verksamheten inom den beviljande myndighetens behörighet som till den tid som subventionsprogrammet har tillämpats.

3. En subvention som är begränsad till att avse vissa företag inom ett bestämt geografiskt område som ligger under den beviljande myndighetens behörighet ska anses vara selektiv. Fastställande och ändringar av allmänt tillämpliga avgiftssatser av offentliga myndigheter på alla nivåer ska inte betraktas som en selektiv subvention enligt denna förordning.

4. Oberoende av bestämmelserna i punkterna 2 och 3 ska följande subventioner betraktas som selektiva:

a)      Subventioner som rättsligt eller faktiskt är knutna till exportresultat, ensamt eller som ett av flera villkor, inbegripet de exempel som räknas upp i bilaga I.

b)      Subventioner som är beroende av att inhemska produkter används framför importerade, oavsett om detta är det enda villkoret eller ett av flera villkor.

För att uppnå de mål som anges i led a ska subventioner anses faktiskt knutna till exportresultat om omständigheterna visar att beviljandet av subventionen, även om denna rättsligt sett inte är knuten till exportresultatet, rent faktiskt är knutet till verklig eller förväntad export eller verkliga eller förväntade exportintäkter. Enbart det förhållandet att en subvention beviljas ett exportföretag ska inte i sig anses utgöra en exportsubvention i enlighet med denna bestämmelse.

5. Alla beslut om selektivitet enligt bestämmelserna i denna artikel ska vara klart och tydligt underbyggda genom faktiska bevis.”

3        Artikel 6 i grundförordningen, som har rubriken ”Beräkning av storleken på den utjämningsbara subventionen”, har följande lydelse:

”Vid beräkning av förmånen för mottagaren skall följande gälla:

a)      Offentligt tillskott av kapital till ett företag ska inte anses medföra någon förmån om inte investeringen får anses strida mot sedvanlig investeringspraxis, inbegripet tillhandahållande av riskkapital, bland privata investerare inom ursprungs- eller exportlandets territorium.

b)      Offentliga lån ska inte anses medföra en förmån om det inte finns någon skillnad mellan det belopp det lånande företaget betalar för det offentliga lånet och det belopp företaget skulle ha behövt betala för ett likvärdigt kommersiellt lån som det faktiskt skulle ha kunnat få på marknaden. I sådana fall skall förmånen anses utgöra skillnaden mellan dessa två belopp.

c)      Offentliga lånegarantier ska inte anses medföra en förmån om det inte finns någon skillnad mellan det belopp som det lånande företaget betalar för ett lån med offentlig lånegaranti och det belopp som företaget skulle behöva betala för ett jämförbart kommersiellt lån utan offentlig lånegaranti. I sådana fall ska förmånen anses utgöra skillnaden mellan dessa två belopp, justerad för att beakta eventuella skillnader i avgifter.

d)      Offentligt tillhandahållande av varor eller tjänster, eller offentliga köp av varor, ska inte anses innebära en förmån om inte tillhandahållandet har skett mot för låg ersättning eller köpet har skett mot för hög ersättning. Frågan om huruvida ersättningen är för hög eller för låg ska avgöras med beaktande av rådande marknadsvillkor för produkterna eller tjänsterna i fråga i det land som tillhandahåller eller köper dem, inbegripet pris, kvalitet, tillgänglighet, säljbarhet, transport och andra villkor för köpet eller försäljningen.

Om det inte finns några sådana rådande marknadsvillkor för produkterna eller tjänsterna i fråga i det land som tillhandahåller eller köper dem, som kan användas som lämpliga riktmärken, ska en av följande bestämmelser tillämpas:

i)      De villkor som råder i landet i fråga ska justeras på grundval av de faktiska kostnader, priser och andra faktorer som är tillgängliga i det landet med hjälp av ett lämpligt belopp som avspeglar normala marknadsvillkor.

ii)      I tillämpliga fall ska de villkor användas som råder på marknaden i ett annat land eller på världsmarknaden och som är tillgängliga för mottagaren.”

4        Artikel 7 i grundförordningen har rubriken ”Allmänna bestämmelser om beräkning”. I artikel 7.3 föreskrivs följande:

”Om subventionen kan knytas till förvärv eller framtida förvärv av fasta anläggningar ska den utjämningsbara subventionens storlek beräknas genom att subventionen fördelas över en period som motsvarar en normal avskrivningstid för sådana tillgångar i den ifrågavarande industrin.

Det på så sätt beräknade beloppet, som kan hänföras till undersökningsperioden, inbegripet sådana belopp som rör fasta anläggningar som förvärvats före denna period, ska fördelas på det sätt som anges i punkt 2.

Om tillgångarna inte är avskrivningsbara ska subventionen jämställas med ett räntefritt lån och behandlas i enlighet med artikel 6 b.”

5        I artikel 8 i grundförordningen, som har rubriken ”Fastställande av skada”, föreskrivs följande:

”1. Skada ska fastställas på grundval av faktiska bevis och fastställelsen ska omfatta en objektiv granskning av

a)      den subventionerade importens volym och effekter på gemenskapsmarknadens priser för likadana produkter, och

b)      denna imports inverkan på gemenskapsindustrin.

2. Såvitt avser den subventionerade importens volym ska en undersökning göras av huruvida en betydande ökning av subventionerad import ägt rum antingen i absoluta tal eller i förhållande till produktion eller konsumtion i gemenskapen. Såvitt avser den subventionerade importens effekter på priserna ska en undersökning även göras av om huruvida betydande prisunderskridanden skett för de subventionerade importprodukterna i förhållande till en likadan, av gemenskapsindustrin framställd, produkt eller om denna import på något annat sätt får till följd att priserna sänks väsentligt eller till att väsentliga prisökningar som annars skulle ha ägt rum förhindras. Varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.

3. Om en undersökning avseende utjämningstull samtidigt avser en produkt från mer än ett land samtidigt, ska en samlad bedömning av verkningarna av denna import göras endast om det fastställs att

a)      de utjämningsbara subventionernas storlek i förhållande till importen från varje enskilt land överstiger tröskelvärdet enligt vad som avses i artikel 14.5 och volymen på importen från varje enskilt land inte är negligerbar samt

b)      det är lämpligt att göra en samlad bedömning av verkningarna av denna import under beaktande av de konkurrensvillkor som råder mellan de importerade produkterna och de konkurrensvillkor som råder mellan de importerade produkterna och den likadana gemenskapsprodukten.

4. Granskningen av den subventionerade importens inverkan på den berörda gemenskapsindustrin ska innefatta en utvärdering av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som påverkar industrins situation, inbegripet den omständigheten att en industri ännu inte har återhämtat sig från effekterna av tidigare subventionering eller dumpning, de utjämningsbara subventionernas storlek, faktisk och möjlig nedgång i försäljning, vinst, tillverkningsvolym, marknadsandel, produktivitet, investeringsavkastning, kapacitetsutnyttjande, faktorer som påverkar priserna inom gemenskapen, faktiska och möjliga negativa effekter på likviditetsflödet, lagerhållning, sysselsättning, löner, tillväxt och förmåga att anskaffa kapital eller investeringsmedel och, såvitt avser jordbruket, om ianspråktagandet av de offentliga stödprogrammen har ökat. Denna uppräkning är inte uttömmande och varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.

5. Med hjälp av de relevanta bevis som framläggs med avseende på punkt 1 ska det visas att den subventionerade importen vållar skada. Detta innebär särskilt att det ska visas att den volym och/eller de prisnivåer som avses i punkt 2 påverkar gemenskapsindustrin på sätt som anges i punkt 4 och att denna påverkan är så omfattande att den kan betraktas som väsentlig.

6. Andra kända faktorer än den subventionerade importen som samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin ska också granskas för att den skada som vållas av dessa faktorer inte ska tillskrivas den subventionerade importen enligt punkt 5. Faktorer som i detta sammanhang kan betraktas som relevanta är bland annat volymen och priserna på den ickesubventionerade importen, minskad efterfrågan eller förändringar i konsumtionsmönstren, restriktiva handelsbruk som tillämpas av producenterna i tredjeland och i gemenskapsländer, konkurrens mellan dessa producenter, den tekniska utvecklingen samt gemenskapsindustrins exportresultat och produktivitet.

7. Den subventionerade importens effekter ska utvärderas i förhållande till gemenskapsindustrins produktion av den likadana produkten när tillgängliga uppgifter gör det möjligt att särskilja denna produktion på grundval av sådana kriterier som produktionsprocessen samt producenternas försäljning och vinst. Om produktionen inte på detta sätt kan särskiljas, ska den subventionerade importens effekter utvärderas genom granskning av produktionen av den minsta varugrupp eller produktserie som inbegriper den likadana produkten och för vilken nödvändiga uppgifter kan tillhandahållas.

8. Ett fastställande av risk för väsentlig skada ska ske på grundval av fakta och inte endast påståenden, antaganden eller avlägsna möjligheter. Den förändring av förhållandena som skulle kunna skapa en situation där subventionen skulle vålla skada måste klart kunna förutses och vara nära förestående.

För att fastställa om det föreligger risk för väsentlig skada ska bland annat följande faktorer beaktas:

a)      De ifrågavarande subventionernas art och de kommersiella effekter som dessa kan komma att få.

b)      En betydande ökningstakt för subventionerad import till gemenskapsmarknaden som talar för att en väsentligt ökad import är sannolik

c)      Tillräcklig och fritt tillgänglig kapacitet hos exportören eller en nära förestående, väsentlig ökning av denna kapacitet som talar för en väsentligt ökad subventionerad export till gemenskapen, med beaktande av förekomsten av andra exportmarknader som skulle kunna ta emot ytterligare export.

d)      Om importen sker till priser som väsentligt skulle kunna sänka priserna eller hindra de prisökningar som annars skulle ha ägt rum och som sannolikt skulle öka efterfrågan på ytterligare import.

e)      Lagerhållningen av den undersökta produkten.

Ingen av dessa faktorer i sig är nödvändigtvis en avgörande bedömningsgrund men de faktorer som beaktas måste tillsammans leda till slutsatsen att ytterligare subventionerad export är nära förestående och att väsentlig skada kommer att inträffa om inte skyddsåtgärder vidtas.”

6        Artikel 9 i grundförordningen har rubriken ”Definition av gemenskapsindustri”. I artikel 9.1 föreskrivs följande:

”1. Vid tillämpning av denna förordning ska med begreppet gemenskapsindustri avses alla producenter inom gemenskapen som tillverkar den likadana produkten eller de av dessa producenter vilkas sammanlagda tillverkning av produkten utgör en betydande del, enligt definitionen i artikel 10.6, av gemenskapens sammanlagda tillverkning av denna produkt, utom i följande fall:

a)      När producenterna står i ekonomisk intressegemenskap med exportörer eller importörer eller själva importerar den produkt som påstås vara subventionerad, får begreppet gemenskapsindustri tolkas så att det avser de övriga producenterna.

b)      I undantagsfall får gemenskapens territorium såvitt avser den ifrågavarande produktionen indelas i två eller flera konkurrerande marknader och producenterna inom varje marknad får betraktas som en separat industri om

i)      producenterna inom en sådan marknad säljer hela eller nästan hela sin tillverkning av den ifrågavarande produkten på denna marknad, och

ii)      efterfrågan på denna marknad inte i väsentlig omfattning tillgodoses av producenter av den ifrågavarande produkten som har sin verksamhet någon annanstans inom gemenskapen.

Under sådana omständigheter kan skada anses föreligga även då en större del av den sammanlagda gemenskapsindustrin inte vållas någon skada, under förutsättning att den subventionerade importen är koncentrerad till en sådan isolerad marknad och att den subventionerade importen vållar de producenter som står för hela eller nästan hela produktionen inom den marknaden skada.”

7        Artikel 10 i grundförordningen har rubriken ”Inledande av förfaranden”. I artikel 10.6 föreskrivs följande:

”En undersökning enligt punkt 1 ska endast inledas om det, på grundval av en granskning av i vilken grad gemenskapsproducenter av en likadan produkt stöder eller motsätter sig framställningen, konstaterar att framställningen har gjorts av gemenskapsindustrin eller på dess vägnar. Klagomålet ska anses vara ingivet av gemenskapsindustrin eller för dess räkning om det stöds av gemenskapsproducenter vars sammanlagda produktion utgör mer än 50 % av den totala produktionen av den likadana produkten för den del av gemenskapsindustrin som antingen uttrycker stöd för eller motsätter sig klagomålet. Undersökningen skall dock inte inledas om de gemenskapsproducenter som uttryckligen stöder framställningen tillsammans svarar för mindre än 25 [procent] av gemenskapsindustrins sammanlagda produktion av den likadana produkten.”

8        Artikel 14 i grundförordningen har rubriken ”Avslutande utan åtgärder”. I artikel 14.2 föreskrivs följande:

”Om det efter samråd visar sig att skyddsåtgärder inte är nödvändiga och om rådgivande kommittén inte gör några invändningar, ska undersökningen eller förfarandet avslutas. I alla övriga fall ska kommissionen omedelbart lämna rådet en rapport om resultatet av samråden åtföljd av ett förslag om att förfarandet ska avslutas. Förfarandet ska anses avslutat om rådet inte inom en månad med kvalificerad majoritet beslutar något annat.”

9        Artikel 15 i grundförordningen har rubriken ”Införande av slutgiltiga tullar”. I artikel 15.1 föreskrivs följande:

”Om det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framgår att utjämningsbara subventioner och därav följande skada föreligger och att gemenskapens intresse kräver ett ingripande i enlighet med artikel 31, ska rådet på förslag av kommissionen efter samråd med rådgivande kommittén införa en slutgiltig utjämningstull.

Förslaget ska antas av rådet såvida inte rådet med enkel majoritet inom en månad efter kommissionens framläggande av förslaget beslutar att avvisa det.

Om provisoriska tullar är i kraft ska ett förslag avseende slutgiltiga åtgärder föreläggas rådet senast en månad innan dessa tullar upphör att gälla.

Några åtgärder ska inte införas om subventionen eller subventionerna dras tillbaka eller om det visas att subventionerna inte längre medför en förmån för de berörda exportörerna.

Beloppet för utjämningstullen får inte överstiga det fastställda beloppet för utjämningsbara subventioner och bör understiga det sammanlagda utjämningsbara subventionsbeloppet om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan för gemenskapsindustrin.”

10      Artikel 28 i grundförordningen, som har rubriken ”Bristande samarbete” har följande lydelse:

”1. I fall då någon berörd part vägrar att ge tillgång till eller på något annat sätt inte tillhandahåller nödvändiga uppgifter inom den tid som anges i denna förordning eller på ett påtagligt sätt hindrar undersökningen, kan beslut om provisoriska eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden, fattas på grundval av tillgängliga uppgifter.

Om det visar sig att någon berörd part har lämnat oriktiga eller vilseledande upplysningar ska dessa lämnas utan beaktande och tillgängliga uppgifter får användas.

Berörda parter bör göras uppmärksamma på följderna av bristande samarbete.

2. Det förhållandet att svar inte lämnas i datoriserad form ska inte anses innebära bristande samarbete, förutsatt att den berörda parten visar att det skulle vara orimligt betungande eller medföra orimliga extrakostnader att lämna svar på det sätt som begärts.

3. Även om de uppgifter som lämnas av en berörd part inte är fullkomliga i alla hänseenden bör de inte lämnas utan avseende, förutsatt att eventuella brister inte är sådana att de gör det överdrivet svårt att åstadkomma ett rimligen tillförlitligt undersökningsresultat, att uppgifterna lämnas i rätt tid och är kontrollerbara samt att parten har handlat efter bästa förmåga.

4. Om bevis eller upplysningar inte godtas ska den part som lämnat dem omedelbart informeras om orsakerna till detta och ges tillfälle att lämna ytterligare förklaringar inom den fastställda tidsfristen. Om förklaringarna inte anses tillfredsställande ska underrättelse om skälen till att dessa bevis eller uppgifter avvisas lämnas och de ska också anges i de avgöranden som offentliggörs.

5. Om undersökningsresultaten, inbegripet de som rör utjämningsbara subventioners storlek, grundas på bestämmelserna i punkt 1, framför allt på de uppgifter som lämnas i framställningen, ska upplysningarna om det är möjligt och med beaktande av tidsfristerna för undersökningen, kontrolleras genom att jämföras med uppgifter från andra oberoende källor som kan finnas tillgängliga, exempelvis offentliggjorda prislistor, officiell importstatistik och uppgifter om tullintäkter, eller uppgifter som andra berörda parter lämnat under undersökningen. Sådana uppgifter kan, i tillämpliga fall, inbegripa relevanta upplysningar om världsmarknaden eller andra representativa marknader.

6. Om någon berörd part inte samarbetar eller endast delvis samarbetar så att relevanta uppgifter därigenom inte lämnas, kan resultatet bli mindre gynnsamt för parten än om denne hade samarbetat.”

11      Europeiska gemenskapernas kommission offentliggjorde genom medelande 98/C 394/04 (EGT C 394, s. 6) riktlinjer för beräkning av subventionsbeloppet i undersökningar avseende utjämningstull (nedan kallade riktlinjerna).

12      I riktlinjerna föreskrivs, under rubriken ”F. Undersökningsperiod för beräkning av subvention – direkt kostnads- och intäktsföring respektive fördelning”, bland annat följande:

”b) Lämplig nämnare vid fördelning av subventionsbelopp

När det subventionsbelopp som skall hänföras till undersökningsperioden har fastställts beräknas beloppet per enhet genom att subventionsbeloppet divideras med ett lämpligt belopp bestående av försäljningsvolymen för eller exporten av den berörda produkten.

…”

 Bakgrund till tvisten

13      Sökandena, Gold East Paper (Jiangsu) Co. Ltd (nedan kallat GE) och Gold Huasheng Paper (Suzhou Industrial Park) Co. Ltd (nedan kallat GHS), är närstående bolag till koncernen Asia Pulp and Paper China (nedan kallad APP-koncernen), som i Kina tillverkar bestruket finpapper som de exporterar till Europeiska unionen.

 Undersökning

14      Bestruket finpapper har varit föremål för två olika parallella undersökningar. För det första har en antidumpningsundersökning lett till antagandet av rådets genomförandeförordning (EU) nr 451/2011 av den 6 maj 2011 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av bestruket finpapper med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 128, s. 1) (nedan kallad förordningen om införande av en slutgiltig antidumpningstull). För det andra ledde en antisubventionsundersökning till att rådets genomförandeförordning (EU) nr 452/2011 av den 6 maj 2011 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av bestruket finpapper med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 128, s. 18) (nedan kallad den angripna förordningen) antogs.

15      Den 17 april 2010 offentliggjordes den Europeiska kommissionens tillkännagivande om inledande av ett antisubventionsförfarande beträffande import av bestruket finpapper med ursprung i Folkrepubliken Kina i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 99, s. 30).

16      Den 8 juli 2010 besvarade sökandena det antisubventionsfrågeformulär som kommissionen tillställt dem. Kommissionen genomförde mellan den 15 och den 21 september 2010 kontrollbesök i sökandenas lokaler med avseende på dessa svar.

17      Den 3 februari 2011 skickade kommissionen ett informationsdokument till sökandena i vilket den angav bakgrunden och de grundläggande skälen till att den avsåg att föreslå Europeiska unionens råd att införa en slutgiltig utjämningstull på sökandenas export till unionen.

18      Sökandena yttrade sig över det slutgiltiga informationsdokumentet genom skrivelse av den 3 mars 2011.

19      Den 10 mars 2011 deltog sökandena i ett sammanträde med de för ärendet ansvariga tjänstemännen i kommissionens lokaler, i närvaro av förhörsombudet.

20      Den 16 mars 2011 skickade kommissionen en skrivelse till sökandena i vilken den förtydligade vissa punkter i sina konstateranden.

21      Den 25 mars 2011 höll kommissionen en utfrågning i närvaro av förhörsombudet.

22      Den 28 mars 2011 inkom sökandena med en skrivelse i vilken de sammanfattade sina invändningar från utfrågningen den 25 mars 2011 och kommenterade kommissionens yttranden samt de frågor som den ställt vid utfrågningen.

23      Den 29 mars 2011 skickade sökandena en skrivelse till förhörsombudet. I nämnda skrivelse sammanfattades de punkter sökandena tagit upp vid utfrågningen den 25 mars 2011, särskilt vad gäller deras rätt till försvar.

 Den angripna förordningen

24      Den 6 maj 2011 antogs den angripna förordningen av rådet.

25      Genom artikel 1.1 och 1.2 i den angripna förordningen infördes en slutgiltig utjämningstull på 12 procent på import till unionen av bestruket finpapper som tillverkas av sökandena.

 Förfarandet och parternas yrkanden

26      Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 8 augusti 2011.

27      Kommissionen ansökte om att få intervenera i förevarande mål till stöd för rådets yrkanden, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 10 november 2011.

28      Cepifine AISBL, sammanslutning av europeiska tillverkare av finpapper, Sappi Europe SA, Burgo Group SpA och Lecta SA (nedan tillsammans kallade de privata intervenienterna) ansökte om att få intervenera i förevarande mål till stöd för rådets yrkanden, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 1 december 2011. Kommissionen framförde inte några invändningar mot denna intervention i sitt yttrande, vilket ingavs den 24 januari 2012.

29      Ordföranden på tribunalens tredje avdelning tillät genom beslut av den 23 januari 2012 kommissionen att intervenera. Kommissionen inkom med interventionsinlagan inom den utsatta fristen.

30      Sökandena begärde den 8 februari 2012 att vissa konfidentiella delar i deras inlagor och bilagorna till dessa skulle behandlas konfidentiellt med avseende på de privata intervenienterna. De lämnade in en icke konfidentiell version av dessa olika inlagor.

31      Genom beslut av ordföranden på tribunalens tredje avdelning av den 8 mars 2012 tilläts de privata intervenienterna att intervenera vid förhandlingen till stöd för rådets yrkanden. Ordföranden på tredje avdelningen beslutade samtidigt att dels frågan om huruvida sökandena skulle erhålla förhandlingsrapporten i syfte att identifiera de delar som kunde betraktas som konfidentiella, dels frågan om huruvida de privata intervenienterna skulle erhålla en provisorisk, icke-konfidentiell version i syfte att eventuellt kunna yttra sig över begäran om konfidentiell behandling, skulle anstå.

32      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.

33      Parterna och intervenienterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 12 november 2013.

34      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara den angripna förordningen i den del den berör sökandena,

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

35      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

36      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

37      De privata intervenienterna har ställt sig bakom rådets yrkanden.

 Rättslig bedömning

38      Sökandena har till stöd för sin talan anfört tio grunder. Dessa avser:

–        den första grunden: åsidosättande av artikel 15.1 i grundförordningen,

–        den andra grunden: åsidosättande av artiklarna 6 d och 28 i grundförordningen, samt artikel 4 i denna förordning,

–        den tredje grunden: åsidosättande av artikel 4 i grundförordningen.

–        den fjärde grunden: åsidosättande av artikel 7.3 i grundförordningen,

–        den femte grunden: åsidosättande av artikel 6 b i grundförordningen,

–        den sjätte grunden: åsidosättande av artikel 14.2 i grundförordningen,

–        den sjunde grunden: åsidosättande av artikel 8.1 i grundförordningen,

–        den åttonde grunden: åsidosättande av artiklarna 2 d och 15 i grundförordningen,

–        den nionde grunden: åsidosättande av artiklarna 8, 9.1 och 10.6 i grundförordningen,

–        den tionde grunden: åsidosättande av artikel 8.1 och 8.6 i grundförordningen.

 Den första grunden: åsidosättande av artikel 15.1 i grundförordningen

39      Det framgår av rubriken till denna grund att sökandena har gjort gällande att artikel 15.1 i grundförordningen har åsidosatts. De har emellertid även gjort gällande att artikel 7.1 och 7.2 i grundförordningen har åsidosatts. Enligt rättspraxis ska de grunder som en sökande åberopar tolkas utifrån deras innehåll snarare än utifrån hur de kvalificeras (domstolens dom av den 15 december 1961 i de förenade målen 19/60, 21/60, 2/61 och 3/61, Fives Lille Cail m.fl. mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 559).

40      Således ska tribunalen inte endast pröva invändningen om åsidosättande av artikel 15.1 i grundförordningen utan även invändningen om åsidosättande av artikel 7.1 och 7.2 i grundförordningen.

41      Det är lämpligt att först pröva invändningen avseende åsidosättande av artikel 7.1 och 7.2 i grundförordningen, avseende att en felaktig nämnare har använts vid beräkningen av subventionen i den angripna förordningen. Därefter ska invändningen om åsidosättande av artikel 15.1 i grundförordningen prövas, vilken avser verkan av den metod som institutionerna använt för att komma fram till subventionens procentsats.

42      Sökandena har för det första hävdat att artikel 7.1 och 7.2 i grundförordningen har åsidosatts på grund av att rådet använt en felaktig nämnare.

43      Rådet har felaktigt använt omsättningen av sökandenas sammanlagda försäljning som nämnare vid beräkningen av subventionens storlek. De har påstått att summan av de subventioner som de erhållit på ett felaktigt sätt har uttryckts som en procentandel av deras sammanlagda omsättning och inte på resultatet av en beräkning av den utjämningsbara subventionen per enhet av den ifrågavarande produkten, vilken därefter ska omvandlas till en procentandel av cif-priset (cost, insurance and freight) av produkten som sålts i unionen.

44      Det ska inledningsvis erinras om att i artikel 7.2 i grundförordningen anges att ”[o]m subventionen inte beviljas på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter ska den utjämningsbara subventionens storlek, allt efter omständigheterna, bestämmas genom att den sammanlagda subventionens värde fördelas i proportion till produktions-, försäljnings- eller exportvolymen av de ifrågavarande produkterna under perioden för subventionsundersökningen”.

45      Av punkten ”b) Lämplig nämnare vid fördelning av subventionsbelopp”, under avsnittet ”F. Undersökningsperiod för beräkning av subvention – direkt kostnads- och intäktsföring respektive fördelning” i riktlinjerna, framgår följande: ”När det subventionsbelopp som skall hänföras till undersökningsperioden har fastställts beräknas beloppet per enhet genom att subventionsbeloppet divideras med ett lämpligt belopp bestående av försäljningsvolymen för eller exporten av den berörda produkten.”

46      Mot bakgrund av det ovan anförda prövar tribunalen sökandenas invändningar.

47      I skäl 369 i den angripna förordningen har rådet tillbakavisat sökandenas invändning som framställdes redan under undersökningen, varvid följande påpekades.

”[F]örutom ett av de subventionssystem som befanns vara utjämningsbara, ansågs inget annat system vara knutet till exportresultat och beviljades inte på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter. Därför fördelades subventionsbeloppet över den totala omsättningen för företagen i APP-gruppen i enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen, som lyder som följer: ’Om subventionen inte beviljas på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter ska den utjämningsbara subventionens storlek, allt efter omständigheterna, bestämmas genom att den sammanlagda subventionens värde fördelas i proportion till produktions-, försäljnings- eller exportvolymen av de ifrågavarande produkterna under perioden för subventionsundersökningen.’ Eftersom denna subvention inte är kopplad till produktion eller export, är företagets omsättning den lämpligaste nämnaren. Det bör härvidlag noteras att den relevanta omsättningen har bestämts så att den så nära som möjligt återspeglar försäljningsvärdet på de produkter som sålts av det mottagande företaget.”

48      Det framgår av nämnda skäl att rådet tog hänsyn till en av lösningarna som föreskrivs i artikel 7.2 i grundförordningen, nämligen den ifrågavarande produktens försäljningsvolym och förklarade varför det var lämpligt, med tanke på omständigheterna i förfarandet, att subventionens storlek skulle fördelas i proportion till företagets sammanlagda omsättning och inte till en enstaka produktenhet.

49      Sökandena har i praktiken gjort gällande att rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning när det hävdade att det inte var lämpligt att fördela subventionens värde i proportion till företagets sammanlagda omsättning.

50      Avseende det påstådda kravet att på grundval av artikel 7.1 i grundförordningen beräkna subventionens storlek per enhet, kan det påpekas, såsom rådet på ett riktigt sätt har gjort, för det första att de ifrågavarande utjämningsbara subventionerna inte beviljades per enhet. För det andra var subventionerna inte begränsade till den specifika produkten i fråga. För det tredje var en av dessa subventioner, för GHS, knuten till exportresultatet, i förekommande fall minskat med stödet för upprätthållande av tillväxt med en subventionsmarginal på 0,05 procent.

51      Följaktligen kan det konstateras att en beräkning per enhet inte hade varit lämplig i det aktuella fallet, i motsats till vad sökandena har hävdat.

52      Beträffande sökandenas påstående att tullvärdets nivå ska beräknas på grundval av cif-värdet för den berörda produktens export som nämnare, kan det erinras om dels att de ifrågavarande subventionerna beviljades företaget i dess helhet och avsåg inte exporten till unionen, dels att samtliga produkter som företaget tillverkade subventionerades likadant, och dels att sökandena inte har hävdat att de utjämningsbara subventionerna var kopplade till export eller begränsade till den berörda produkten.

53      Till följd härav hade cif-värdet för den berörda produktens export inte varit en lämplig nämnare i förevarande fall, i motsats till vad sökandena har hävdat.

54      Vad beträffar att tillämpa omsättningen, har sökandena gjort gällande att detta inte utgör en lämplig nämnare, eftersom omsättningen i princip är mindre än cif-värdet, mot bakgrund av att den inte omfattar samtliga kostnader för frakt och försäkring som omfattas av cif-kostnaden. Sökandena har tillagt att deras omsättning beträffande försäljning på export är väldigt låg [konfidentiellt](1).

55      I sin skrivelse av den 16 mars 2011 har kommissionen förklarat att den inte tillämpade den del av omsättningen som avsåg sökandenas försäljning på export, enligt bokslutet, utan sökandenas sammanlagda omsättning, inklusive justering av omsättningen på grund av export, ”så att omsättningen speglar det sammanlagda värdet av försäljningen av den berörda produkten (och inte tillverkningskostnaderna)”.

56      Följaktligen kan sökandena inte vinna framgång med denna invändning.

57      Sökandena har vidare gjort gällande att den beräkningsmetod som kommissionen har tillämpat har lett till att subventionsandelen ökats på ett konstlat sätt, eftersom sökandenas riktiga omsättning [konfidentiellt] är lägre än cif-värdet av de exporterade produkterna. Enligt sökandena har artikel 15.1 i grundförordningen åsidosatts.

58      Enligt artikel 15.1 i grundförordningen får utjämningstullen inte överstiga det belopp som fastställs för de utjämningsbara subventionerna, men den bör understiga det utjämningsbara subventionsbeloppet om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja den skada som vållas gemenskapsindustrin, vilket följer av regeln om den lägre tullnivån (eller lesser duty-regeln).

59      Inom ramen för undersökningen föreslog sökandena en egen beräkningsmetod. I förfarandet vid tribunalen har de upprepat sina argument härför.

60      Det framgår av skäl 369 i den angripna förordningen att ”[d]en [av sökandena] föreslagna beräkningsmetoden är … att betrakta som icke-representativ, eftersom den blandar omsättning och enheter som tillverkats bara för den berörda produkten, medan enheter av andra tillverkade produkter inte tas med”.

61      Det kan härvid påpekas att sökandena inte har bemött rådets argument i det aktuella fallet. För det första kan det påpekas att sökandena inte har berört rådets argument att deras beräkningsmetod blandar uppgifterna som rör omsättning och dem som rör enheter. För det andra har sökandena inte bestritt att deras beräkningsmetod blandar det faktiska försäljningspriset (försäljning på den inre marknaden) och [konfidentiellt] (exportförsäljning) vid beräkningen av hur stor del av omsättningen som härrör från den berörda produkten. För det tredje har sökandena inte bemött rådets argument om att det femte steget av den föreslagna beräkningsmetoden bestod i att man skulle fördela beloppet som på ett konstlat sätt har minskats med subventionen för exportförsäljningen av den berörda produkten [konfidentiellt], utan på cif-priset som detta företag fakturerade för försäljningen till unionen. För det fjärde har sökandena inte berört argumentet att subventionerna borde fördelas på all försäljning och inte enbart på försäljning av den berörda produkten, såsom de gör gällande, för att på ett jämnt sätt fördela dessa över sin försäljning, eftersom subventionerna inte begränsats till den berörda produkten.

62      Det kan följaktligen konstateras att sökandena inte har förmått inge tillräcklig bevisning för att de bedömningar av omständigheterna som återges i den angripna förordningen, vad avser nämnaren, ska förlora sin trovärdighet. Sådan bevisning krävs emellertid för att styrka att en unionsinstitution har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av omständigheterna som skulle kunna motivera att en akt ogiltigförklaras (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 10 mars 2009 i mål T‑68/05, Aker Warnow Werft och Kvaerner mot kommissionen, REG 2009, s. II‑355, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

63      Då sökandena inte har visat att rådet har beräknat den utjämningsbara subventionen på ett felaktigt sätt, kan sökandena inte vinna framgång med invändningen att artikel 15.1 i grundförordningen har åsidosatts.

64      Mot bakgrund av det anförda finner tribunalen att dessa invändningar saknar stöd samt att talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

 Den andra grunden: åsidosättande av artikel 6 d, artikel 28 och artikel 4 i grundförordningen

65      Den första grunden består av två delgrunder.

66      Grundens första del avser åsidosättande av artikel 6 d och artikel 28 i grundförordningen genom att kommissionen har använt Taiwan som riktmärke för att fastställa huruvida Kinas tillhandahållande av markanvändningsrättigheter inneburit någon förmån för sökandena.

67      Grundens andra del avser åsidosättande av artikel 4 i grundförordningen genom att unionsinstitutionerna borde ha funnit att det inte fanns några bevis för att sökandenas förvärv av markanvändningsrättigheter varit selektivt.

 Grundens första del: användningen av Taiwan som lämpligt riktmärke

68      Det anges i skälen 260–262 i den angripna förordningen att kommissionen var tvungen att använda sig av ett externt riktmärke vid tillämpningen av artikel 6 d ii i grundförordningen, eftersom det inte fanns någon fungerande marknad för mark i Kina eller några andra tillgängliga privata riktmärken som kommissionen kunde använda för att fastställa de normala förhållandena på den ifrågavarande marknaden för markanvändningsrättigheter.

69      Det kan inledningsvis påpekas att sökandena inte längre har ifrågasatt att unionsinstitutionerna har använt ett externt riktmärke för att bedöma huruvida tillhandahållandet av markanvändningsrättigheter inneburit någon förmån för sökandena. I sitt yttrande över kommissionens slutliga informationsdokument av den 3 februari 2011 ansåg den kinesiska regeringen och sökandena att det fanns en marknad för mark i Kina och att de kinesiska markpriserna i det nya Zhenjiangdistriktet och i Suzhou (Kina) utgjorde ett lämpligt riktmärke.

70      Frågan som tribunalen har att pröva är huruvida kommissionen gjorde ett uppenbart felaktigt val när den tillämpade Taiwan som riktmärke.

71      Det ska erinras om att gemenskapsinstitutionerna, då de vidtar åtgärder för att skydda handeln, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (förstainstansrättens dom av den 5 juni 1996 i mål T‑162/94, NMB France m.fl. mot kommission, REG s. II‑427, punkt 72, av den 29 januari 1998 i mål T‑97/95, Sinochem mot rådet, REG s. II‑85, punkt 51, samt av den 17 juli 1998 i mål T‑118/96, Thai Bicycle mot rådet, REG s. II‑2991, punkt 32).

72      Valet av referensland ingår i det utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har för att analysera invecklade ekonomiska situationer.

73      Utövandet av denna befogenhet är dock inte undandragen domstolsprövning. Enligt fast rättspraxis ska domstolen nämligen inom ramen för denna kontroll granska att förfaranderegler har följts, att de faktiska omständigheter som har beaktats för att göra det kritiserade valet har varit materiellt riktiga och att det inte föreligger något uppenbart fel vid bedömningen av dessa faktiska omständigheter eller maktmissbruk (dom av den 7 maj 1987 i mål 240/84, Toyo Bearing m.fl. mot rådet, REG 1987 s. 1809, punkt 19; se domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Thai Bicycle mot rådet, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

74      Vid valet av referensland ska det särskilt kontrolleras att unionsinstitutionerna inte har underlåtit att ta hänsyn till väsentliga faktorer när de har bedömt lämpligheten av det jämförbara land som de har valt och om de uppgifter som ingår i akten har undersökts med nödvändig omsorg.

75      I målet har sökandena hävdat, i första hand, att institutionerna inte har använt sig av den bästa referenspunkten som de haft tillgång till, nämligen markpriserna i delstaten Maharashtra (Indien), utan det fulla inköpspriset på mark i Taiwan (se skälen 356 och 357 i den angripna förordningen), vilket är ett olämpligt val avseende priset för markanvändningsrättigheter i Jiangsuprovinsen under perioden 1995–2000 då Jiangsuprovinsens BNP var lika med BNP i Afrika söder om Sahara, medan Taiwan var en öppen ekonomi.

76      Rådet anser att den omständigheten att Taiwan har en öppen marknadsekonomi saknar betydelse i den mån kommissionen har varit tvungen att välja ett riktmärke som speglar marknadens normala villkor och, såsom anges i skäl 356 i den angripna förordningen, ”det är normalt att en icke-marknadsekonomi släpar efter en fungerande marknadsekonomi i BNP-utvecklingen”.

77      I andra hand har sökandena gjort gällande att kommissionen inte har säkrat jämförbarheten mellan Jiangsuprovinsen och Taiwan som valts som riktmärke, genom att den med beaktande av den rådande situationen har ansett att Taiwan och Jiangsuprovinsen är likvärdiga, när delstaten Maharashtra var mindre utvecklad. De har härvid framhållit att kommissionen inte har prövat sökandenas argument att ett lämpligt riktvärde för att bestämma priset som sökandena borde ha betalat för sina markanvändningsrättigheter borde ha beaktat marknadsvillkoren vid tidpunkten för beviljandet och inte nu rådande marknadsvillkor, bland annat vad avser infrastruktur och urban befolkningstäthet. Till stöd för sitt argument har sökandena åberopat rapporten från Världshandelsorganisationens (WTO:s) överprövningsorgan av den 18 maj 2011 i ärendet ”European Communities and Certain Member States – Measures Affecting Trade in Large Civil Aircraft” (WT/DS316/AB/R) (nedan kallat ärendet EC-Airbus).

78      Rådet har gjort gällande att unionsinstitutionerna har bedömt de två kriterier med stöd av vilka sökandena har föreslagit att delstaten Maharashtra ska användas som externt riktmärke, nämligen befolkningstäthet och BNP, men att det därvid framkom att delstaten Maharashtra inte var jämförbar med Jiangsuprovinsen.

79      Rådet anser att sökandenas påstående att kommissionen under undersökningen inte beaktade marknadsvillkoren vid tidpunkten då subventionerna beviljades saknar stöd, i den mån det avser att kommissionen har använt Taiwan som externt riktmärke. Rådet har erinrat om att kommissionen inte kunde stödja sig på enbart de finansiella uppgifterna, att BNP och befolkningstäthet inte var de enda avgörande faktorerna, samt att andra faktorer, såsom avstånd och brist på gemensamma egenskaper mellan Indien och Kina, har beaktats.

80      De skäl i den angripna förordningen som är relevanta beträffande Taiwan, har följande lydelse.

”(356) … Kommissionen anser att Taiwan … är ett lämpligt externt riktvärde när man ser på alla uppgifter i ärendet, dvs. i) den ekonomiska utvecklingsnivån och den ekonomiska struktur i Taiwan och de berörda kinesiska provinser där de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna är etablerade, ii) den fysiska närheten mellan de två berörda kinesiska provinserna och Taiwan, iii) den höga nivå av infrastruktur i både Taiwan och dessa två kinesiska provinser, iv) de starka ekonomiska banden mellan Taiwan och Kina och handeln dem emellan, v) samma befolkningstäthet i de berörda kinesiska provinserna och i Taiwan, vi) typen av mark och de transaktioner som använts för att konstruera det relevanta riktmärket i Taiwan liknar dem i Kina samt vii) de gemensamma demografiska, språkliga och kulturella egenskaperna i Taiwan och Kina. Vidare anses Jiangsuprovinsen och Shandongprovinsen vara bland de ledande tillverkningsprovinserna i Kina … . Även om Taiwans och de två kinesiska provinsernas BNP per capita inte är identiska, har dessa kinesiska provinsers BNP ökat snabbt under de senaste åren, vilket innebär att de håller på att komma ikapp Taiwan.

Dessutom visar färska uppgifter att Kina och Taiwan har en liknande real BNP-tillväxttakt … . Det är emellertid viktigt att påpeka att en exakt jämförelse mellan BNP för en icke-marknadsekonomi (Kina) och BNP för en väletablerad marknadsekonomi (Taiwan) inte är en avgörande faktor, eftersom det är normalt att en icke-marknadsekonomi släpar efter en fungerande marknadsekonomi i BNP-utvecklingen. Dessutom kan många andra faktorer, t.ex. planeringsbestämmelser och miljöpolitik, påverka efterfrågan på och tillgång till industrimark. Den avgörande frågan är vad som bör betraktas som ’rådande marknadsvillkor’ när det gäller markanvändningsrättigheter i Kina om landet var en fungerande marknadsekonomi, och enligt de tillgängliga bevisen skulle de vara mycket lika marknadsvillkoren i Taiwan.

(357) På grundval av ovanstående anser kommissionen alltså att det riktvärde som har valts överensstämmer med de krav som överprövningsorganet fastställer i ärendet Förenta staterna – Softwood Lumber IV (punkt 103), där det anges att ’det valda riktvärdet måste dock stå i relation till, avse eller ha samband med de rådande marknadsvillkoren i det landet, och måste avspegla pris, kvalitet, tillgänglighet, säljbarhet, transport och andra villkor för inköp eller försäljning i enlighet med artikel 14 d’. I själva verket står de samlade marknadsvillkoren i Taiwan i relation till de rådande marknadsvillkoren i de två kinesiska provinserna. Mark finns tillgänglig i liknande tätbebyggda områden, områdenas fysiska närhet garanterar att kvaliteten på marken är liknande, och det faktum att både Taiwan och de två kinesiska provinserna delar samma språk och kultur, har exportinriktade ekonomier och starka tillverkningssektorer bekräftar att pris, säljbarhet och andra villkor för inköp eller försäljning av mark har ett nära samband.”

81      Tribunalen påpekar härvid att sökandena inte har invänt varken mot relevansen eller exakthet av de ytterligare faktorerna som institutionerna använt i skäl 356 i den angripna förordningen, när de fastställde att Taiwan var ett lämpligt riktmärke.

82      Det skäl i den angripna förordningen som rör Indien har följande lydelse.

”(361) Såsom redan har beskrivits i skäl 359 finns det ingen fungerande marknad för mark i Kina. Det är därför inte lämpligt att använda dagens kinesiska priser på markanvändningsrättigheter som riktvärde. De exporterande tillverkarna grundade sitt påstående om att markpriserna i Maharashtra skulle kunna användas som riktvärde på en jämförelse mellan Maharashtras BNP per capita och befolkningstätheten vid tidpunkten för inköpen av markanvändningsrättigheterna. Såsom förklaras ovan anser kommissionen att BNP per capita och befolkningstäthet inte kan vara de enda avgörande faktorerna vid valet av ett land/en region för att tillämpa ett externt riktvärde. I alla händelser är den metod som föreslås av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna inte konsekvent med deras påståenden. Under undersökningsperioden uppgick inkomsten per capita i Mumbai, huvudstad i [delstaten] Maharashtra och det ojämförligt mest utvecklade området i delstaten, till 2 675 US-dollar (Rs1,28 lakh), vilket i själva verket är lägre än det kinesiska nationella genomsnittet på 3 529 US-dollar …, för att inte tala om BNP per capita i de högt utvecklade [provinserna] Shandong och Jiangsu (5 255 respektive 6 550 US-dollar). När det gäller befolkningstäthet är inte heller detta i sig en avgörande faktor, men det ska ändå nämnas att befolkningstätheten är 314/km2 i [delstaten] Maharashtra, 736/ km2 i [Jiangsuprovinsen] och 600/km2 i [Shandongprovinsen], dvs. inte på samma nivå. Dessutom leder andra faktorer, t.ex. avsaknad av fysisk närhet och gemensamma egenskaper när det gäller Indien och Kina, till slutsatsen att riktvärdet för [delstaten] Maharashtra inte står i relation till, avser eller har samband med de rådande marknadsvillkoren i Kina. Av de anledningar som anges i skäl 356 vidhåller kommissionen sin åsikt att markpriserna i Taiwan är ett mycket lämpligare externt riktvärde.”

83      Det framgår av detta skäl att unionsinstitutionerna har gjort en fördjupad bedömning av det föreslagna alternativet till att välja Taiwan som referensland. Unionsinstitutionerna har nämligen beaktat såväl BNP som befolkningstätheten i Indien, såsom sökandena föreslagit. Unionsinstitutionerna har därför på ett övertygande sätt förklarat varför Indien inte valdes som referensland.

84      Det ska härvid framhållas att sökandena har angett att kommissionen inte prövade sökandenas argument att ett lämpligt riktvärde för att bestämma priset som sökandena borde ha betalat för deras markanvändningsrättigheter borde tagit i beaktande marknadsvillkoren vid tidpunkten för beviljandet och inte nu rådande marknadsvillkor. Till stöd för sitt argument har sökandena åberopat rapporten från WTO:s överprövningsorgan i ärendet EC-Airbus.

85      För det första kan sökandena inte vinna framgång med argumentet att lösningen i ärendet EC-Airbus ska tillämpas i det aktuella målet. Såsom rådet mycket riktigt har påpekat rör det ärendet inte valet av lämpligt externt riktmärke för att fastställa värdet av förmånen för mottagaren.

86      För det andra har sökandena inte hävdat att omständigheten att kommissionen inte har prövat deras argument har inneburit att de hindrats från att framföra sina synpunkter på ett lämpligt sätt och att deras rätt till försvar har åsidosatts.

87      För det tredje kan sökandena inte vinna framgång med påståendet att kommissionen borde ha beaktat marknadsvillkoren i referenslandet vid tidpunkten då markanvändningsrättigheterna beviljades, vilket i förevarande fall var perioden mellan 1995 och 2000, och inte marknadsvillkoren som var rådande vid undersökningen.

88      Tribunalen konstaterar därför att sökandena har invänt i huvudsak mot den tolkning som unionsinstitutionerna har gjort av begreppet ”rådande … villkor” i artikel 6 d i grundförordningen.

89      I artikel 6 d i grundförordningen föreskrivs följande:

”… Frågan om huruvida ersättningen är för hög eller för låg ska avgöras med beaktande av rådande marknadsvillkor för produkterna eller tjänsterna i fråga i det land som tillhandahåller eller köper dem, inbegripet pris, kvalitet, tillgänglighet, säljbarhet, transport och andra villkor för köpet eller försäljningen.

Om det inte finns några sådana rådande marknadsvillkor för produkterna eller tjänsterna i fråga i det land som tillhandahåller eller köper dem, som kan användas som lämpliga riktmärken, ska en av följande bestämmelser tillämpas:

…

ii)      I tillämpliga fall ska de villkor användas som råder på marknaden i ett annat land eller på världsmarknaden och som är tillgängliga för mottagaren.”

90      Det framgår inte av denna artikels lydelse att kommissionen var skyldig att beakta marknadsvillkoren i referenslandet vid tidpunkten för beviljandet av markanvändningsrättigheterna snarare än nu rådande marknadsvillkor.

91      Mot bakgrund av det anförda kan sökandenas talan följaktligen inte vinna bifall avseende invändningen att artikel 6 d i grundförordningen har åsidosatts.

92      Vad avser det påstådda åsidosättandet av artikel 28 i grundförordningen, med rubriken ”Bristande samarbete”, kan det konstateras att denna invändning uppenbart saknar stöd. I punkt 45 i ansökan har sökandena endast gjort gällande att ”kommissionen har inte säkerställt jämförbarheten när den valde Taiwan som bästa möjliga riktmärke i undersökningen … och har [därigenom] åsidosatt artikel 28 (användning av bästa tillgängliga uppgifter)”.

93      Enligt artikel 21 i Europeiska unionens domstols stadga och artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler ska ansökan genom vilken talan väckts innehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Ansökan ska av den anledningen klart uttrycka vad grunden för talan består i, vilket innebär att en abstrakt redogörelse i sig inte uppfyller kraven i rättegångsreglerna (förstainstansrättens dom av den 12 januari 1995 i mål T‑102/92, Viho mot kommissionen, REG 1995, s. II‑17, punkt 68, av den 14 maj 1998 i mål T‑352/94, Mo och Domsjö mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1989, punkt 333, och tribunalens dom av den 12 oktober 2011 i mål T‑224/10, Association belge des consommateurs test-achats mot kommissionen, REU 2011, s. II‑7177, punkt 71). Sökandena har inte utvecklat grunden avseende åsidosättande av deras rätt till försvar på ett sådant sätt att tribunalen kan identifiera föremålet för talan, varför denna invändning ska lämnas utan avseende.

94      Det kan för fullständighetens skull anges att artikel 28 i grundförordningen medger att institutionerna använder tillgängliga uppgifter, utan att kräva att de använder sig av de bästa tillgängliga uppgifterna.

95      Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grundens första del.

 Grundens andra del: avsaknad av bevis för selektivitet

96      Sökandena har gjort gällande i huvudsak att det inte framkommit några bevis för att deras förvärv av markanvändningsrättigheter varit selektivt, vilket innebär att institutionerna ska ha gjort en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet och åsidosatt artikel 4 i grundförordningen när de nådde en annan slutsats.

97      Skälen i den angripna förordningen som rör subventionens selektivitet, vad beträffar markanvändningsrättigheter, har följande lydelse:

”(252) För att avgöra i vilken utsträckning subventionen är begränsad till vissa företag och om den är selektiv enligt artikel 4 i grundförordningen uppmanades den kinesiska regeringen att lämna information om kriterierna för rätten till subvention och om användningen av subventionen. Den kinesiska regeringen lämnade ingen sådan information. Väl medveten om kravet i artikel 4.5 i grundförordningen att alla beslut om selektivitet ska vara ’klart och tydligt underbyggda’ genom faktiska bevis, var kommissionen därför tvungen att grunda sina beslut på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28 i grundförordningen. Det bör noteras att följande föreskrivs i artikel 28.6: ’Om någon berörd part inte samarbetar eller endast delvis samarbetar så att relevanta uppgifter därigenom undanhålls, kan resultatet utfalla mindre gynnsamt för parten än om denne hade samarbetat.’ De uppgifter som beaktades var följande:

(253) De bevis för selektivitet som klagandena tillhandahållit.

(254) Resultaten (se skälen 77 och 78) att särskilda subventioner kanaliseras till papperstillverkningsindustrin via en särskild sektorsplan, dvs. papperstillverkningsplanen. Det noteras att artiklarna 7–11 i ovannämnda plan innehåller särskilda bestämmelser om industrilokalisering som anger vilket slags papperstillverkningsindustri som får etableras i olika geografiska regioner i landet.

(255) Bevisen (se skäl 76) för att papperstillverkningsindustrin är en ’främjad industri’ (beslut nr 40).

(256) Resultaten (se skälen 260–262) att det inte finns någon fungerande marknad för mark i Kina.

(257) Resultaten från de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna, som bekräftades i den parallella antidumpningsundersökningen, var att de tilldelats mark för sina papperstillverkningsprojekt …

(258) Mot bakgrund av ovanstående och i avsaknad av samarbete från den kinesiska regeringen visar de tillgängliga bevisen att de subventioner som beviljas till företag i pappersindustrin inte är allmänt tillgängliga och således är selektiva enligt artikel 4.2 a grundförordningen. Mot bakgrund av den kinesiska regeringens bristande samarbete, finns det inget som tyder på att rätten till subventioner bygger på objektiva kriterier och villkor enligt artikel 4.2 b i grundförordningen.

(259) Följaktligen bör denna subvention anses vara utjämningsbar.”

98      Tribunalen konstaterar härvid att sökandena inte har invänt mot slutsatserna i skälen 252–259 i den angripna förordningen, vilka föranledde unionsinstitutionerna att dra slutsatsen att den rätt till markanvändning som getts av den kinesiska regeringen var selektiv.

99      Sökandena har endast påpekat att markanvändningsrättigheten ”är tillgänglig för samtliga kinesiska företag, utan åtskillnad … eftersom försäljningen av [denna rättighet] varken rättsligt eller faktiskt, syftar till att en förmån beviljas ett företag, en bransch eller en grupp företag eller branscher” samt att dessa ”alltid säljs till högstbjudande eller, om det inte finns tillräckligt med anbudsgivare eller om anbuden är för låga, så sker det ingen försäljning”.

100    Dessa påpekanden är inte sådana att det finns anledning att ifrågasätta unionsinstitutionernas slutsatser.

101    Sökandena har hävdat att de bevis som de har lämnat till kommissionen under undersökningen visar att ”det finns system i Kina som är unikt och samordnat som styr försäljning och förvärv av markanvändningsrättigheter, vilket täcker hela det kinesiska territoriet samt att all försäljning av markanvändningsrättigheter utförs i enlighet med icke-diskriminerande anbudsförfarande, auktionsförfarande eller uppförande i förteckningar”.

102    Vidare anser sökandena att de har lämnat bevis om förvärv och försäljning av markanvändningsrättigheter i Kina, avseende de mekanismer som styr markanvändningsrättigheterna och reglerna för att fastställa värdet att tillämpa vid försäljningarna.

103    Eftersom sökandena har begränsat sin framställning till att hänvisa till bilagor ska talan inte prövas avseende dessa argument, med hänvisning till artikel 44.1 c i rättegångsreglerna. Det kan härvid erinras om att innehållet i en ansökan visserligen kan kompletteras och stöttas upp i specifika avseenden, genom hänvisning till utdrag ur bilagda handlingar, men en sådan generell hänvisning till andra skrifter, även om de är bilagda ansökan, kan inte kompensera frånvaron av väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen, som ska återfinnas i själva ansökan (förstainstansrättens beslut av den 21 maj 1999 i mål T‑154/98, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II‑1703, punkt 49).

104    Sökandena har gjort gällande att rådets bedömning i fråga om subventionens selektivitet inte uppfyller kraven som uppställs i tillämpliga bestämmelser om utredning och motivering, eftersom kommissionen grundat sin bedömning på att den kinesiska regeringen inte hade lämnat någon information om kriterierna för rätten till subvention och om användningen av subventionen (se skäl 252 i den angripna förordningen), utan att därvid ange vilken typ av information som den kinesiska regeringen inte lämnat.

105    Sökandenas argument kan inte godtas, eftersom det framgår av skäl 248 i den angripna förordningen, som upprepar punkt 226 i det slutliga informationsdokumentet, vilka bevis som kommissionen utan framgång försökte erhålla från Kina.

106    I det nämnda skälet anges följande:

”I klagomålet anfördes det att den kinesiska regeringen hade gett de samarbetsvilliga exportörerna rätt till markanvändning mot otillräcklig ersättning. Som svar lämnade den kinesiska regeringen in lag nr 39 (28 september 2007) om markförvaltning och bestämmelserna om tillhandahållandet av rätt att för byggnation använda statligt ägd mark genom anbudsinfordran, auktion och anbud. Den kinesiska regeringen vägrade att tillhandahålla några uppgifter i fråga om de rätta priserna för markanvändning, riktvärden för minimimarkpris som de hävdar finns, hur riktvärden för minimimarkpris utvärderas samt den metod som tillämpas när staten exproprierar mark från tidigare ägare.”

107    Skäl 252 i den angripna förordningen tar upp slutsatserna i det avsnittet i den angripna förordningen som har rubriken ”Tillhandahållande av rätt till markanvändning” och ska följaktligen inte innehålla någon beskrivning om vilken typ av information som den kinesiska regeringen inte lämnade.

108    Sökandena har hävdat att det inte framkom tillräckliga bevis i undersökningen för att visa att förhållandena i det nya Zhenjiangdistriktet och i Suzhou Industrial Park skilde sig från förhållandena utanför dessa områden vad gällde beviljandet av och kostnaden för markanvändningsrättigheter.

109    I likhet med vad rådet konstaterat, finner tribunalen att vad som anförts om den regionala selektiviteten är ovidkommande, eftersom unionsinstitutionerna inte har kommit fram till att tillhandahållandet av markanvändningsrättigheter var selektiva för dessa regioner.

110    Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser grundens andra del.

111    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser någon del av den andra grunden.

 Den tredje grunden: åsidosättande av artikel 4 i grundförordningen

112    I skäl 125 i den angripna förordningen har rådet konstaterat följande:

”Systemet gäller inhemska företag i Kina som är aktieägare i andra inhemska företag i Kina. De förstnämnda har rätt till skattebefrielse på inkomster från vissa utdelningar som betalas av de sistnämnda.”

113    Det följer av skäl 127 i den angripna förordningen att ”[s]ystemet ger en förmån till alla inhemska företag som är aktieägare i andra inhemska företag i Kina.”

114    Följande anges i skäl 129 i den angripna förordningen:

”I de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas självdeklaration är ett belopp befriat från inkomstskatt. Detta belopp kallas för utdelningar, bonusar och annan inkomst på aktieinvesteringar för berättigade invånare och företag i överensstämmelse med villkoren i bilaga 5 till självdeklarationen (årsrapport om skatteförmåner). De berörda företagen betalade inte någon inkomstskatt på dessa belopp.”

115    Rådet fann först att subventionssystemet var selektivt i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, ”eftersom den lagstiftning som den beviljande myndigheten omfattas av begränsar tillgången till detta system till företag med hemvist i Kina med aktieinkomster från andra företag med hemvist i Kina, till skillnad från de företag som investerar i utländska företag” (se skäl 132 i den angripna förordningen).

116    Vidare gjorde rådet följande bedömning, i skäl 133 i den angripna förordningen:

”Eftersom alla skattesystem i kapitel 4 i Kinas lag om företagsbeskattning är förbehållna viktiga industrier och projekt som stöds eller främjas av staten i enlighet med artikel 25, är även detta system selektivt eftersom det är förbehållet vissa företag och industrier som klassificeras som främjade, bland annat industrin för tillverkning av bestruket papper. Så vitt kommissionen förstår, återfinns principerna för att ett företag ska betraktas som främjat och klassificeringen i statsrådets beslut nr 40 (artikel 14) och i den vägledande katalogen över industriell omstrukturering. I detta fall finns det inte heller några objektiva kriterier som begränsar rätten att omfattas av systemet och inga avgörande bevis som gör det möjligt att i enlighet med artikel 4.2 b i grundförordningen dra slutsatsen att rätten beviljas automatiskt. Även om vissa administrativa bestämmelser inhämtades under besöket hos de exporterande tillverkarna gör avsaknaden av samarbete från de kinesiska myndigheterna det omöjligt att bedöma om det finns några sådana objektiva kriterier.”

117    I det aktuella fallet har sökandena gjort gällande, i första hand, att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning när det ansåg att det kinesiska skattesystemet i fråga var selektivt i och med att den beviljande myndigheten endast hållit systemet tillgängligt för företag med hemvist i Kina med aktieinkomster från andra företag med hemvist i Kina, till skillnad från de företag som investerar i utländska företag.

118    Tribunalen konstaterar att sökandena anser att institutionerna har gjort en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av artikel 4.2 a i grundförordningen, vari stadgas att ”[o]m den myndighet som beviljar subventionen eller den tillämpliga lagstiftningen uttryckligen begränsar subventionen till att avse vissa företag, ska subventionen anses vara selektiv”.

119    Sökandena har härvid gjort gällande att skattesystemet innebär att man kan undvika dubbelbeskattning i Kina, eftersom avdrag på den beskattningsbara inkomsten kan göras för den utdelning som inhemska företag får från ett företag som också omfattas av Kinas beskattningsrätt. Om däremot utdelningen kommer från utländska investeringar som inte omfattas av Kinas beskattningsrätt kan denna utdelning inte dras av mot den beskattningsbara inkomsten.

120    Upplysningsvis kan påpekas att rådet angett i skäl 338 i den angripna förordningen att ”[n]är det gäller påståendet att syftet med detta [skatte]incitament [som innebär uteblivna statliga intäkter] är att undvika dubbelbeskattning, ska det noteras att även om det i SCM-avtalet erkänns att det inte är förbjudet för WTO-medlemmar att vidta åtgärder för att undvika dubbelbeskattning (se bilaga I, fotnot 59 i avtalet), så utgör denna bestämmelse ett ’försvar’, och inga konkreta bevis lämnades för att bestyrka påståendet om att t.ex. utdelning från inhemska och utländska företag behandlas olika på grund av rättsliga skyldigheter som den kinesiska regeringen har åtagit sig att följa enligt relevanta bilaterala dubbelbeskattningsavtal med tredjeländer.”

121    I likhet med vad rådet konstaterat, finner tribunalen att sökandena i det aktuella fallet, inom ramen för sin talan, inte har tillhandahållit någon skriftlig bevisning eller några synpunkter, som skulle kunna ge stöd för påståendet att ”syftet med skattesystemet [i fråga] är att undvika dubbelbeskattning i Kina”.

122    Följaktligen ska talan inte prövas avseende detta påstående, med hänvisning till artikel 44.1 c i rättegångsreglerna.

123    Som en icke oundgänglig, kompletterande omständighet kan det erinras om att artikel 26 i den kinesiska lagen om företagsbeskattning (nedan kallad företagsbeskattningslagen) återfinns i lagens kapitel 4, som handlar om skatteincitament. Om skattesystemet, såsom sökandena har påstått, faktiskt skulle ”syfta till att undvika dubbelbeskattning”, så är det egendomligt att artikel 26 i företagsbeskattningslagen inte återfinns i ett annat kapitel i lagen.

124    Vidare har sökandena hävdat att rådet inte har tillhandahållit någon förklaring till sin bedömning att alla skattesystem i kapitel 4 i företagsbeskattningslagen var förbehållna företag som var främjade. Sökandena har tillagt att artikel 26 i företagsbeskattningslagen verkligen inte utesluter några branscher från skattebefrielsen i fråga samt att artikel 25 i lagen saknar relevans i det aktuella fallet.

125    Rådet har, med stöd av kommissionen, gjort gällande att sökandena inte har gett någon förklaring i sin ansökan till varför artikel 26 i företagsbeskattningslagen inte ska läsas tillsammans med artikel 25 i företagsbeskattningslagen, utan har endast hänvisat till de förklaringar som kommissionen tillhandahöll under undersökningen.

126    Tribunalen påpekar härvid att sökandena angav i sin replik att de anser att institutionerna har gjort en felaktig tolkning av artiklarna 25 och 26 i företagsbeskattningslagen. Den omständigheten att dessa två artiklar återfinns i kapitel 4 under rubriken ”Skatteincitament” innebär inte, enligt sökandena, att begränsningen som gäller för systemet med förmånlig skattebehandling av utdelning i enlighet med artikel 25 i företagsbeskattningslagen, även är tillämpligt på skattebefrielsen i artikel 26 i lagen. De angav vid den muntliga förhandlingen att artikel 25 i företagsbeskattningslagen inte utgör någon paraplybestämmelse i ovannämnda kapitel 4 samt att artiklarna 25 och 26 i företagsbeskattningslagen följaktligen inte ska läsas tillsammans. Till skillnad mot vad rådet har påstått är detta, enligt sökandena, inte fråga om något nytt argument utan en utvidgning av ett befintligt argument.

127    Det noteras att sökandena härvid endast har hänvisat till de förklaringar som tillhandahölls kommissionen under undersökningen och de har inte ingett någon bevisning till stöd för sina argument.

128    I sin replik har sökandena även gjort gällande att den förståelse av artikel 26 i företagsbeskattningslagen som antagits i skäl 133 i den angripna förordningen endast grundar sig på påståendet att de kinesiska myndigheterna inte ska ha samarbetat (sista meningen i skäl 133).

129    Mot bakgrund av det anförda ska det undersökas vilken bedömning unionsinstitutionerna gjorde avseende sambandet mellan artiklarna 25 och 26 i företagsbeskattningslagen, för att avgöra huruvida dessa förstått artikel 26 i företagsbeskattningslagen på ett felaktigt sätt, vilket grundar sig på den påstådda avsaknaden av samarbete från de kinesiska myndigheterna.

130    I artikel 25 i företagsbeskattningslagen föreskrivs att ”en förmånlig inkomstskatt beviljas för viktiga industrier och projekt vars utveckling stöds och främjas av staten”.

131    Artikel 26 i nämnda företagsbeskattningslagen har följande lydelse:

”Följande inkomster befrias från skatt:

…

2)      Utdelningar, bonusar och annan inkomst på aktieinvesteringar för berättigade invånare och företag.”

132    Av punkt 111 i det slutliga informationsdokumentet, vilken bekräftas i skäl 133 i den angripna förordningen, framgår att kommissionen har framställt sin bedömning av sambandet mellan artiklarna 25 och 26 i företagsbeskattningslagen på följande sätt:

”Eftersom alla skattesystem i kapitel 4 i Kinas lag om företagsbeskattning är förbehållna viktiga industrier och projekt som stöds eller främjas av staten i enlighet med artikel 25, är även detta system selektivt eftersom det är förbehållet vissa företag och industrier som klassificeras som främjade, bland annat industrin för tillverkning av bestruket papper. Så vitt kommissionen förstår, återfinns principerna för att ett företag ska betraktas som främjat och klassificeringen i statsrådets beslut nr 40 (artikel 14) och i den vägledande katalogen över industriell omstrukturering. I detta fall finns det inte heller några objektiva kriterier som begränsar rätten att omfattas av systemet och inga avgörande bevis som gör det möjligt att i enlighet med artikel 4.2 b i grundförordningen dra slutsatsen att rätten beviljas automatiskt. Även om vissa administrativa bestämmelser inhämtades under besöket hos de exporterande tillverkarna gör avsaknaden av samarbete från de kinesiska myndigheterna det omöjligt att bedöma om det finns några sådana objektiva kriterier.”

133    Det framgår av punkt 109 i det slutliga informationsdokumentet, vilken bekräftas i skäl 131 i den angripna förordningen, att den kinesiska regeringen inte lämnade någon information om några objektiva kriterier för rätten att omfattas av systemet:

”För att avgöra i vilken utsträckning subventionen är begränsad till vissa företag och om den är selektiv enligt artikel 4 i grundförordningen uppmanades den kinesiska regeringen att lämna information om kriterierna för rätten till subvention och om användningen av subventionen. Den kinesiska regeringen lämnade ingen sådan information. På grund av kravet i artikel 4.5 i grundförordningen att alla beslut om selektivitet ska vara ’klart och tydligt underbyggda’ genom faktiska bevis, var kommissionen därför tvungen att grunda sina beslut på tillgängliga uppgifter … i enlighet med artikel 28 i grundförordningen.”

134    Den kinesiska regeringens yttrande av den 3 mars 2011 över meddelandet om slutlig information, har återupptagits i skäl 339 i den angripna förordningen:

”Det hävdades också att systemet är fullständigt irrelevant för företag och industrier som klassificeras som främjande, men att det per definition gäller för alla inhemska företag. Den kinesiska regeringen hävdade även att fastställandet av allmänt tillämpliga skattesatser inte ska anses utgöra en selektiv subvention i enlighet med artikel 2.2 i SCM-avtalet. Man hävdade att kriterierna för rätten att omfattas av systemet är objektiva och exakt definierade och att systemet följaktligen inte kan anses vara selektivt i enlighet med bestämmelserna i artikel 2.1 b i SCM-avtalet och artikel 4.2 b i grundförordningen.”

135    I avsaknad av positiv bevisning till stöd för påståendena i yttrandet av den 3 mars 2011, avgjorde unionsinstitutionerna frågan huruvida subventionssystemet skulle anses vara selektivt, på det sätt som framgår av skäl 340 i den angripna förordningen:

”Dessa påståenden måste avvisas. I detta avseende erinras det om att de rättsliga bestämmelserna för detta system återfinns i kapitel 4 om förmånlig skattebehandling i lagen om företagsskatt, som omfattar särskilda skatteincitament för viktiga industrier och projekt som stöds eller främjas av staten. Såsom förklaras ovan är förmånerna enligt detta program under dessa omständigheter selektiva i enlighet med artikel 4.2 a i grundförordningen. Under undersökningen påvisades det inte heller några objektiva kriterier för att begränsa rätten att omfattas av systemet och man fann inga avgörande bevis som gör det möjligt att dra slutsatsen att rätten beviljas automatiskt. När det gäller påståendet om bestämmelserna i artikel 2.2 i SCM-avtalet, ska det konstateras att syftet med detta system inte är att fastställa en allmänt tillämplig skattesats, utan att det avser ett undantag från beskattning för vissa typer av inkomster som kommer från en viss typ av företag.”

136    Det erinras om att det ankom på sökandena att tillhandahålla bevisning för att bevisa motsatsen. Det framgår emellertid av deras yttrande över det slutliga informationsdokumentet att sökandena inte har varit i stånd att tillhandahålla någon bevisning som skulle kunna medföra att den bedömning som gjordes i den angripna förordningen förlorar sin trovärdighet.

137    I punkt 2.3 i sitt yttrande över det slutliga informationsdokumentet har sökandena angett följande uppgifter:

”Det finns … inga ’konkreta och obestridliga bevis’ för ett samband mellan beskattningssystemet i fråga och artikel 25, enligt vilket skattebefrielsen för utdelningar från inhemska företag uteslutande skulle vara tillämplig för främjade program. Det är tvärtom så att det framgår av ovannämnda bestämmelser i företagsbeskattningslagen att systemet i fråga tillämpas allmänt och utan särskiljning i hela Kina, utifrån objektiva baskriterier, nämligen utdelningens ursprung. Kommissionen misstar sig således när den anser att detta system är selektivt.”

138    Av det anförda framgår det att sökandena alltjämt inte har tillhandahållit tillräcklig bevisning för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som återges i den angripna förordningen, vad avser sambandet mellan artiklarna 25 och 26 i företagsbeskattningslagen, förlorar sin trovärdighet. På grund härav, eftersom unionsinstitutionerna inte gjort någon oriktig bedömning när de tillämpade artikel 4 i grundförordningen, ska denna invändning lämnas utan avseende.

139    Det följer av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: åsidosättande av artikel 7.3 i grundförordningen

140    Sökandena har hävdat att enligt deras tolkning av artikel 7.3 i grundförordningen har unionsinstitutionerna gjort en uppenbart oriktig bedömning när de fastställde att den normala avskrivningstiden för den berörda industrin var 15 år, eftersom de varken tillämpade den avskrivningstid som framgick av sökandenas bokföring, eller hade anledning att söka andra källor för att fastställa avskrivningstiden med stöd av de avskrivningstider som gäller för unionsindustrin.

141    Sökandena har härvid påpekat att kommissionen har som fast praxis att beräkna avskrivningstiden för den berörda industrin på grundval av den avskrivningstid som tillämpas av de berörda exportörerna, men inte genom att stödja sig på vad som tillämpas av andra berörda personer.

142    Sökandena har således gjort gällande att den normala avskrivningstiden för den berörda industrin borde ha fastställts till [konfidentiellt] år, enligt ett aritmetiskt medelvärde, och till [konfidentiellt] år, enligt ett viktat genomsnitt. Sökandena har invänt mot att ett genomsnitt ska fastställas mellan avskrivningstiden i Kina och avskrivningstiden som gäller för tillverkare inom unionen eller för unionsindustrin.

143    Vidare har sökandena angett i sin svarsinlaga att rådet har gett en annan förklaring än kommissionen vid undersökningen och att det därför är svårt att avgöra vilket riktvärde som beaktats vid beräkningen av avskrivningstiden.

144    Rådet har anfört att kommissionen, vid sin beräkning av avskrivningstiden som gäller inom pappersindustrin, tillämpade ett aritmetiskt medelvärde av avskrivningstiderna som uppgavs av de samarbetsvilliga tillverkarna och av tillverkarna inom union, vilket gav en genomsnittlig tid på 15 år (se skäl 344 i den angripna förordningen).

145    Rådet har gjort gällande att sökandena endast har återupprepat samma argument som framställdes i undersökningen, att de inte har angett en avskrivningstid på [konfidentiellt] år, utan en tid mellan [konfidentiellt] och [konfidentiellt] år, samt att de inte har visat att unionsinstitutionerna tidigare har följt en fast praxis, vilken dessutom inte skulle innebära att det var rättsligt bindande för dem att bedöma samtliga framtida fall på samma sätt.

146    Det kan påpekas att sökandena har invänt mot dels grunden för beräkningen av avskrivningstiden, dels resultatet av denna beräkning.

147    Vad först avser grunden för beräkningen av avskrivningstiden, erinrar tribunalen om att det föreskrivs följande i artikel 7.3 i grundförordningen:

”Om subventionen kan knytas till förvärv eller framtida förvärv av fasta anläggningar ska den utjämningsbara subventionens storlek beräknas genom att subventionen fördelas över en period som motsvarar en normal avskrivningstid för sådana tillgångar i den ifrågavarande industrin.”

148    Det följer av denna bestämmelse att avskrivningstiden för tillgångar fastställs inom den ifrågavarande industrin, nämligen industrin för bestruket finpapper, vilken inte måste utgöras enbart av sökandena.

149    Följande anges därför i skäl 344 i den angripna förordningen:

”Den avskrivningstid som uppgetts av APP fastställs av redovisningsskäl och finansiella skäl. Andra samarbetsvilliga exporterande tillverkare och unionsindustrin uppgav andra avskrivningstider. Enligt sin gängse praxis och i enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen använde kommissionen därför avskrivningstiden 15 år som brukstid för utrustningen i denna beräkning, vilket den berörda industrin anser vara en ’normal’ avskrivningstid.”

150    Den omständigheten att institutionerna beaktade såväl unionsindustrin som de exporterande tillverkarna som samarbetade kan inte innebära att unionsinstitutionerna gjorde en uppenbart oriktig bedömning.

151    Tribunalen anser att om unionsinstitutionerna skulle beräkna den normala avskrivningstiden utifrån sökandens redovisningsuppgifter eller finansiella uppgifter, skulle det leda till att denna tid blev längre än den verkliga, vilket skulle innebära en minskning av subventionsbeloppet.

152    Vad gäller kommissionens beslutspraxis, som klagandena har åberopat, erinrar tribunalen om att denna inte utgör rättslig grund för fastställandet av den normala avskrivningstiden, då kommissionen, vad gäller handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och detta utan att vara bunden av sina tidigare bedömningar.

153    Det kan emellertid framhållas att kommissionen är skyldig att iaktta grundläggande rättsprinciper, bland annat likabehandlingsprincipen som innebär att lika situationer inte får behandlas olika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, analogt, domstolens dom av den 28 juni 1990 i mål C‑174/89, Hoche (REG 1990, s. I‑2681), punkt 25 och där angiven rättspraxis).

154    Det framgår av en genomgång av de exempel som sökandena har angett att kommissionen har beräknat den normala avskrivningstiden på olika sätt. I det ärende som gav upphov till rådets förordning (EG) nr 1599/1999 av den 12 juli 1999 om införande av en slutgiltig utjämningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av tråd av rostfritt stål med en diameter av minst 1 mm med ursprung i Indien och om avslutande av förfarandet rörande import av tråd av rostfritt stål med en diameter av minst 1 mm med ursprung i Republiken Korea (EUT L 189, s. 1), beräknade kommissionen ett genomsnitt av de avskrivningstider som användes av alla indiska exporterande tillverkare som hade samarbetat (skäl 25). I ärendet som gav upphov till kommissionens beslut nr 842/2002/EKSG av den 21 maj 2002 om ändring av beslut nr 284/2000/EKSG rörande införande av en slutgiltig utjämningstull på import av vissa valsade platta produkter av järn eller olegerat stål, med en bredd av minst 600 mm, varken pläterade, på annat sätt metallöverdragna eller försedda med annat överdrag, i ringar eller rullar, inte vidare bearbetade efter varmvalsningen, med ursprung i bland annat Republiken Indien och om godtagande av ett åtagande (EGT L 134, s. 18), beräknade kommissionen den normala avskrivningstiden på grundval av den berörda produktens industri (skäl 23). Slutligen, i det ärende som gav upphov till rådets förordning (EG) nr 713/2005 av den 10 maj 2005 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av vissa bredspektrumantibiotika med ursprung i Republiken Indien (EUT L 121, s. 1), beräknades den normala avskrivningstiden på grundval av antibiotikabranschen (skäl 105).

155    I kommissionens beslut nr 90/266/CEE av den 13 juni 1990 om godtagande av ett åtagande av Konungariket Thailands regering i förbindelse med antisubventionsförfarandet avseende importen av kullager med största utvändiga diameter på 30 mm, med ursprung i Thailand (EGT L 152, s. 59), som rådet åberopat som ett exempel, avvisade kommissionen den avskrivningsperiod som angetts av de thailändska exportörerna och valde att utgå från den avskrivningsperiod som tillverkarna i unionen hade angett (skäl 43).

156    Av det anförda följer att kommissionens praxis, i praktiken, innebär att den normala avskrivningsperioden för tillgångar fastställs utifrån ett flertal riktvärden och inte enbart på grundval av de uppgifter som tillhandahållits av sökandena. Under dessa omständigheter har unionsinstitutionerna inte gjort någon uppenbart oriktig bedömning när de beaktade unionsindustrin.

157    Vidare, vad avser resultatet av beräkningen av avskrivningstiden för tillgångarna i fråga, framgår det av skäl 344 i den angripna förordningen att den normala avskrivningstiden fastställts till 15 år.

158    Tribunalen konstaterar dock att sökandena inte har angett någon förklaring till stöd för sin invändning att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen av den normala avskrivningstiden för de ifrågavarande tillgångarna.

159    Sökandena har nämligen endast påstått att unionsinstitutionerna har gjort en uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen när de fastställde den normala avskrivningstiden till 15 år.

160    Under alla omständigheter vilar detta argument på en felaktig premiss, eftersom kommissionen beaktade såväl de andra samarbetsvilliga exporterande tillverkarna, som unionsindustrin, när den beräknade avskrivningstiden för tillgångarna i fråga, det vill säga maskiner och utrustning.

161    Det kan vidare erinras om att kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning i sitt val av beräkningsmetod när den fastställde att den normala avskrivningstiden var 15 år, vilket i det aktuella fallet var det aritmetiska medelvärdet.

162    Det kan påpekas att ett aritmetiskt medelvärde beräknas genom att antalet enheter multipliceras med avskrivningstiden och resultatet därefter delas med det sammanlaga antalet enheter.

163    Såsom rådet har angett har sökandena redogjort för avskrivningstiderna för sina maskiner respektive sin utrustning, och angett att avskrivningstiderna är [konfidentiellt] respektive [konfidentiellt] år för GHS och [konfidentiellt] år för GE.

164    Detta kan jämföras med att en annan exporterande tillverkare som var samarbetsvillig i undersökningen gjorde gällande att avskrivningstiden var mellan 10 och 20 år.

165    Rådet har även korrekt angett att unionsindustrin framhållit avskrivningstider på 10–20 år för maskiner.

166    Mot bakgrund av det anförda har kommissionen inte gjort någon uppenbart oriktig bedömning när den fastställde den normala avskrivningstiden till 15 år, vilket är en längre tid än det aritmetiska medelvärdet.

167    Slutligen finner tribunalen att sökandenas argument att den genomsnittliga normala avskrivningstiden ska fastställas till [konfidentiellt] år enligt det aritmetiska medelvärdet, och till [konfidentiellt] år enligt ett viktat genomsnitt, är felaktigt.

168    Avskrivningstiden kan nämligen inte uppgå till [konfidentiellt] eller [konfidentiellt] år, för det första eftersom unionsinstitutionerna beaktade unionsindustrin som, på grundval av de uppgifter som tillhandahölls i undersökningen, uppgav att den normala avskrivningstiden var mellan 10 och 20 år, och för det andra eftersom summan av de avskrivningstider för maskiner och utrustning som tillverkas av sökandena är mindre än den avskrivningstid de har försökt göra gällande, oavsett om denna beräknas utifrån ett aritmetiskt medelvärde eller utifrån ett viktat medelvärde.

169    Följaktligen gjorde institutionerna inte en uppenbart oriktig bedömning när de ansåg att den normala avskrivningstiden skulle fastställas till 15 år.

170    Talan kan således inte bifallas såvitt avser någon del av den fjärde grunden.

 Den femte grunden: åsidosättande av artikel 6 b i grundförordningen

171    Sökandena har hävdat att unionsinstitutionerna har åsidosatt artikel 6 b i grundförordningen och att de gjort en uppenbart oriktig bedömning när de bedömde att sökandena erhållit förmånslån, eftersom de borde ha jämfört de statligt ägda bankernas räntor med räntorna som sökandena skulle kunnat erhålla på marknaden. Sökandena anser härvid att unionsinstitutionerna inte undersökte huruvida de åtnjöt någon garanti eller något stöd av staten på mer förmånliga villkor än de som gällde på marknaden.

172    Sökandena har gjort gällande att unionsinstitutionerna på ett godtyckligt sätt tillämpade kreditbetyget BB avseende dem, med hänvisning till finansinstitutet Blombergs index, istället för att tillämpa kreditbetyget A-1 från Moody’s. Sökandena anser att det var deras utmärkta kreditvärdighet som gjorde att kinesiska banker kunde erbjuda finansiering till förmånlig ränta.

173    Rådet har framhållit att merparten av de kinesiska bankerna är statsägda och kan inte fastställa sina räntor självständigt. På grund härav utför bankerna inte några systematiska riskanalyser och de räntor som exportörerna skulle kunna få på den kinesiska marknaden skulle inte utgöra någon godtagbar referensränta för att beräkna subventionerna som beviljats de exporterande tillverkarna till följd av förmånslånen.

174    Rådet har påpekat att unionsinstitutionerna fann att det vore skäligt att konstruera en lämplig referensränta genom att tillämpa justerade kinesiska räntor, men att de inte kunde använda den metoden på grund av att information inte lämnades om de kinesiska bankernas utlåningspolitik och hur lån tilldelats de exporterande tillverkarna.

175    Rådet har gjort gällande att unionsinstitutionerna tillämpade institutet Bloombergs index med beaktande av vilken ränta som sökandena skulle ha erhållit utan förmånlig behandling, medan institutet Moody’s fastställt sin värdering med beaktande av stödet från den statliga politiken.

176    Det ska inledningsvis erinras om att artikel 6 b i grundförordningen har följande lydelse:

”Vid beräkning av förmånen för mottagaren skall följande gälla:

…

b)      Offentliga lån ska inte anses medföra en förmån om det inte finns någon skillnad mellan det belopp det lånande företaget betalar för det offentliga lånet och det belopp företaget skulle ha behövt betala för ett likvärdigt kommersiellt lån som det faktiskt skulle ha kunnat få på marknaden. I sådana fall ska förmånen anses utgöra skillnaden mellan dessa två belopp.”

177    I artikel 28.1 första stycket i grundförordningen föreskrivs följande:

”I fall då någon berörd part vägrar att ge tillgång till eller på något annat sätt inte tillhandahåller nödvändiga uppgifter inom den tid som anges i denna förordning eller på ett påtagligt sätt hindrar undersökningen, kan beslut om provisoriska eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden, fattas på grundval av tillgängliga uppgifter.”

178    Tribunalen konstaterar härvid att den kinesiska regeringen endast lämnade begränsad information om innehavet av aktier i och ägandet av de kinesiska bankerna. Den kinesiska finansmarknaden kännetecknas dock av statliga ingrepp, eftersom de flesta stora banker är statsägda (se skäl 84 i den angripna förordningen).

179    Den kinesiska regeringen har endast hänvisat till de kinesiska bankernas årsredovisningar, vilka inte var tillräckligt detaljerade för kommissionens undersökning.

180    Tribunalen påpekar att den kinesiska regeringen, på kommissionens begäran, inte lämnade någon information rörande strukturen på den statliga kontrollen av de kinesiska bankerna (politiska banker eller andra banker) och utövandet av politik eller politiska intressen när det gäller papperstillverkningsindustrin (se skäl 85 första och tredje styckena i den angripna förordningen).

181    Det kan även konstateras att den kinesiska regeringen, efter att ha uppmanats av kommissionen, varken lämnade närmare uppgifter eller förklaringar om lån från affärsbanker, avseende förmånslån eller andra lån (se skäl 87 andra stycket i den angripna förordningen).

182    Det noteras att den kinesiska regeringen inte tillhandahöll några andra uppgifter om det kinesiska bankväsendets struktur (se skäl 88 i den angripna förordningen).

183    Tribunalen påpekar vidare att varken den kinesiska regeringen eller de samarbetsvilliga kinesiska tillverkarna lämnade någon information om de kinesiska bankernas utlåningspolitik eller om hur lån tilldelats de exporterande tillverkarna (se skäl 99 i den angripna förordningen).

184    Sökandena har inte bestritt det ovan anförda.

185    Sökandena har inte heller förnekat att de kinesiska bankerna inte självständigt kan fastställa räntan och inte utför någon systematisk riskanalys av finansmarknaden.

186    De har endast gjort gällande att institutionerna har gjort en uppenbart oriktig bedömning när de underlåtit att jämföra de statsägda bankernas räntor med de räntor som sökandena hade kunnat erhålla på marknaden.

187    Det framgår emellertid av det ovan anförda att kommissionen grundade sin bedömning i undersökningen på de uppgifter som fanns tillgängliga, nämligen de kinesiska bankernas årsredovisningar, 2006 års rapport om Kinas banksektor från Deutsche Bank samt de fåtal uppgifter som lämnades av den kinesiska regeringen, de kinesiska bankerna eller de samarbetsvilliga tillverkarna.

188    Tribunalen finner att unionsinstitutionerna inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning när de fann att lånen från de kinesiska bankerna var förmånliga, mot bakgrund av att dessa banker kontrollerades av staten och utövade myndighetsbefogenheter på ett sådant sätt att deras verksamhet kunde tillskrivas staten (se skäl 85 i den angripna förordningen) och att den kinesiska regeringen genom särskilda bestämmelser reglerar hur räntan får ändras (se skäl 87 i den angripna förordningen).

189    I skäl 89 i den angripna förordningen anges följande:

”[K]ommissionen drar slutsatsen att finansmarknaden i Kina är snedvriden genom statliga ingripanden och att de räntor som tas ut av icke-statliga banker och andra finansinstitut troligtvis anpassas till de statliga räntesatserna. De räntor som tas ut av icke-statliga banker och andra finansinstitut kan därför inte betraktas som lämpliga affärsmässiga riktvärden för bedömningen av om statliga lån innebär en förmån.”

190    Tribunalen konstaterar vidare att sökandena inte har framlagt någon bevisning eller några argument, utan har endast stött sig på påståendet att de lån som beviljades av de kinesiska bankerna inte var förmånliga.

191    På grundval av de tillgängliga uppgifterna kan kommissionen inte anses ha gjort en uppenbart oriktig bedömning när den hänförde sig till kreditbetyget BB från Bloomberg, vilket motsvarar ”non-investment grade-speculative”.

192    Det framgår nämligen av skäl 324 i den angripna förordningen att ”[u]ppgifterna i [kreditbetygsrapporterna som lämnats av APP-koncernen] bekräftar … i själva verket kommissionens slutsatser om att exportörerna har uppnått sin nuvarande ekonomiska ställning på en snedvriden marknad och att de kinesiska exportörernas [kreditbetyg A-1 från Moody’s] därför inte kan tas för vad den uppges att vara”.

193    Tribunalen finner därför att sökandena inte har tillräckligt stöd för talan avseende denna grund för att visa att de hade bibehållit sin nuvarande ekonomiska ställning utan en snedvriden marknad.

194    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

 Den sjätte grunden: åsidosättande av artikel 14.2 i grundförordningen

195    Sökandena har som sjätte grund i huvudsak anfört att antisubventionsåtgärderna som införts inte var nödvändiga, eftersom subventionerna redan hade utjämnats genom avslaget på deras ansökan om marknadsekonomisk status enligt förordningen om införande av en slutlig antidumpningstull. Undersökningen borde därför ha avslutats i enlighet med artikel 14.2 i grundförordningen.

196    Sökandena har härvid gjort gällande att om någon utjämningstull inte hade införts för dem skulle den sammanlagda tullen varit densamma, med ett tak som motsvarande skademarginalen. Vidare har sökandena gjort gällande att, i enlighet med artikel 15.1 i grundförordningen om den så kallade regeln om lägsta tull, ska tullsatsen på 20 procent som införts genom förordningen om införande av en slutlig antidumpningstull stå fast, oavsett om utjämningsåtgärder införs eller inte. Kommissionen borde därför ha rekommenderat rådet att avsluta antisubventionsundersökningen.

197    Rådet har gjort gällande att artikel 14.2 i grundförordningen inte tvingar institutionerna att välja mellan antidumpningsåtgärderna eller antisubventionsåtgärderna, och föreskriver inte heller något om hur dessa två åtgärder ska kombineras på ett lämpligt sätt, när dessa åtgärder inte överstiger det fastställda sammanlagda beloppet av dumpning och subventioner eller skademarginalen enligt artikel 15.1 i grundförordningen.

198    Rådet har gjort gällande att det måste stå klart för sökandena att det inte finns någon risk för att de parallella undersökningarna avseende antidumpning och antisubvention inte har någon orättvis inverkan på dem.

199    Vad först och främst beträffar rådets invändning att denna grund ska avvisas, kan tribunalen påpeka att sökandena har preciserat, såväl avseende saken i målet som i yrkandena om ogiltigförklaring, att de endast bestrider lagenligheten av den slutliga utjämningstullen som berör dem.

200    Under dessa omständigheter tolkar tribunalen detta yrkande om ogiltigförklaring på så sätt att det endast avser en delvis ogiltigförklaring av den angripna förordningen, i den mån som denna innebär att det införs en slutlig utjämningstull för sökandena.

201    Mot bakgrund av vad ovan anförts övergår tribunalen till att pröva den sjätte grunden.

202    I skäl 6 i den angripna förordningen anges följande:

”De skadebedömningar som genomförts inom ramen för denna antisubventionsundersökning och den parallella antidumpningsundersökningen är identiska, eftersom definitionen av unionsindustri, representativa unionstillverkare och undersökningsperiod är desamma i båda undersökningarna. Av detta skäl beaktades synpunkter på skadeaspekter som framförts inom ramen för dessa förfaranden i båda förfarandena.”

203    Det kan påpekas att dessa undersökningar avser samma produkt, nämligen bestruket finpapper med ursprung i Kina.

204    Genom den angripna förordningen införde rådet antisubventionsåtgärder (skäl 490 i den angripna förordningen), varvid hänsyn togs till de subventionsmarginaler som konstaterats och till det tullbelopp som var nödvändigt för att undanröja den skada som uppstått (skäl 491 i den angripna förordningen), för att täcka unionstillverkarnas kostnader och uppnå en vinst före skatt som en tillverkare inom unionen rimligen skulle kunna uppnå under normala konkurrensförhållanden (skäl 492 i den angripna förordningen).

205    I detta hänseende ansåg rådet att sökandenas vinstmål borde avspegla de stora inledande investeringsbehoven och den risk som är förknippad med denna kapitalintensiva industri samt att en vinstmarginal på 8 procent av omsättningen skulle anses som en lämplig miniminivå som unionstillverkarna kunde ha förväntats uppnå om det inte hade förekommit någon skadevållande subventionering (skäl 494 i den angripna förordningen). På grundval av detta beräknades ett icke-skadevållande pris för unionstillverkarnas likadana produkter. Detta pris räknades fram genom att produktionskostnaden ökades med vinstmarginalen på 8 procent (skäl 495 i den angripna förordningen).

206    Rådet fann således att en slutgiltig utjämningstull skulle införas på import av den berörda produkten till en nivå motsvarande den lägsta marginalen (subvention eller skada) i enlighet med regeln om lägsta tull. I det aktuella fallet skulle tullsatsen därför fastställas till en nivå som motsvarade de konstaterade subventionsmarginalerna om 12 procent i enlighet med artikel 15.1 i grundförordningen (skäl 498 i den angripna förordningen).

207    Rådet fann vidare att, med tanke på andra subventionssystem och med tanke på användningen av regeln om lägsta tull i den parallella antidumpningsundersökningen och storleken på de subventioner som konstaterades i denna undersökning, ansågs det inte nödvändigt att undersöka ytterligare i viken mån samma subventioner utjämnas två gånger när antidumpnings- och utjämningstullarna infördes på samma importerade produkt (skäl 500 i den angripna förordningen).

208    I förordningen om införande av en slutgiltig antidumpningstull ansåg rådet att investeringskostnader beaktats särskilt och ansåg att den vinstmarginal som fastställdes mot bakgrund av dessa ansågs återspegla de höga investeringar som inledningsvis krävs och riskerna i denna kapitalintensiva bransch om det inte förekommer någon dumpad eller subventionerad import. Branschen ansågs därför kunna uppnå en vinstmarginal på 8 procent om det inte förekom dumpad import (skäl 158 i förordningen om införande av en slutgiltig antidumpningstull).

209    Rådet fann att slutgiltiga antidumpningstullar skulle införas på importen och att dessa skulle fastställas till en nivå motsvarande den lägre av marginalerna som konstaterats enligt regeln om lägsta tull. I det aktuella fallet fastställdes tullsatsen till nivån för den skada som konstaterats (skäl 160 i förordningen om införande av en slutgiltig antidumpningstull).

210    Rådet har erinrat om att, enligt artikel 9.2 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, s. 51, rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22) (nedan kallad den grundläggande antidumpningsförordningen), måste man fastställa huruvida, och i så fall i vilken utsträckning, subventionerna och dumpningsmarginalerna beror på samma situation (skäl 161 i förordningen om införande av en slutlig antidumpningstull).

211    Rådet ansåg att nivån för att undanröja skada var lägre än de slutgiltiga dumpningsmarginalerna men högre än de slutgiltiga subventionsmarginalerna. Rådet beslutade därför att införa en slutgiltig utjämningstull som var lika hög som de slutgiltiga subventionsmarginalerna och att sedan införa en slutgiltig antidumpningstull som uppgick till den relevanta nivån för undanröjande av skada (skäl 164 i förordningen om införande av en slutlig antidumpningstull).

212    På fråga under den muntliga förhandlingen varför unionsinstitutionerna hade valt att först fokusera på subventionen och därefter på dumpningen, förklarade rådet att subventionerna kunde vara en faktor i dumpningen medan dumpningen däremot inte ledde till en subvention.

213    Rådet ansåg att på grundval av artikel 14.1 i den grundläggande antidumpningsförordningen skulle en så hög tull som föreskrivs i regeln om lägsta tull inte införas (skäl 165 i förordningen om införande av en slutlig antidumpningstull).

214    I artikel 1.2 i förordningen om införande av en slutlig antidumpningstull föreskrivs att antidumpningstullsatsen är 20 procent.

215    I artikel 1.3 i förordningen om införande av en slutlig antidumpningstull föreskrivs att avseende antidumpningstullen för sökandena skulle 12 procent inte tas ut såvitt motsvarande belopp togs ut i enlighet med den angripna förordningen.

216    I artikel 1.4 i förordningen om införande av en slutlig antidumpningstull föreskrivs att den antidumpningstullsats som ska tillämpas uppgår till 8 procent.

217    För det första framgår det av det ovan anförda att artikel 14.2 i grundförordningen inte tvingar institutionerna att välja mellan antingen antidumpningsåtgärderna eller antisubventionsåtgärderna, och det föreskrivs heller inget om hur dessa två åtgärder ska kombineras på ett lämpligt sätt, såsom rådet, med stöd av kommissionen, har gjort gällande. Dock får åtgärderna inte överstiga antingen det sammanlagda fastställda beloppet för dumpning och subventioner, eller skademarginalen, enligt artikel 15.1 i grundförordningen eller artikel 9.4 i den grundläggande antidumpningsförordningen. Det ankommer vidare inte på kommissionen att föreslå för rådet att en undersökning ska avslutas med hänvisning till att införandet av utjämningstullar inte påverkades av huruvida skademarginalen bedömdes vara oförändrad.

218    För det andra, eftersom den sammanlagda subventionsmarginalen som fastställts avseende sökandena var 12 procent och den sammanlagda dumpningsmarginalen var 43,5 procent, och mot bakgrund av att den slutliga utjämningstullen (12 procent) och den slutliga antidumpningstullen (8 procent) inte får överstiga taket som utgörs av den gemensamma skademarginalen på 20 procent, finner tribunalen att de åtgärder som införts inte överstiger subventionernas, dumpningens eller den i undersökningarna fastställda skadans nivåer.

219    För det tredje, eftersom skillnaden mellan dumpningsmarginalen och subventionsmarginalen (31,5 procent) är större än antidumpningstullen (8 procent), finner tribunalen att frågan om en omfördelning mellan utjämningsåtgärderna och antidumpningstullen inte längre uppstår, till skillnad mot vad sökandena har påstått.

220    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

 Den sjunde grunden: åsidosättande av artikel 8.1 i grundförordningen

221    Den sjunde grunden innehåller två delgrunder.

222    Grundens första del avser åsidosättande av artikel 3.2 i den grundläggande antidumpningsförordningen och av artikel 8.1 i grundförordningen genom att kommissionen vid bedömningen av skadan uteslöt en av de fem unionstillverkare som samarbetat i undersökningen, utan att detta motiverades.

223    Grundens andra del avser åsidosättande av artikel 3.2 i den grundläggande antidumpningsförordningen och artikel 8.1 i grundförordningen genom att kommissionen åberopat uppgifter som lämnats av fyra representativa tillverkare och inte uppgifterna för unionsindustrin i sin helhet, när den bedömde de så kallade mikroekonomiska indikatorerna.

224    Det ska inledningsvis erinras om att det följer av artikel 8.1 i grundförordningen att ”[s]kada ska fastställas på grundval av faktiska bevis och fastställelsen ska omfatta en objektiv granskning av [för det första] den subventionerade importens volym och effekter på gemenskapsmarknadens priser för likadana produkter, och [för det andra] denna imports inverkan på gemenskapsindustrin”.

225    Det ska erinras om att unionsinstitutionerna på området för den gemensamma handelspolitiken, och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, enligt fast rättspraxis förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 4 oktober 1983 i mål 191/82, Fediol mot kommissionen, REG 1983, s. 2913, punkt 26, domen i det ovan i punkt 148 nämnda målet Ikea Wholesale, punkt 40, svenska specialutgåva, volym 7, s. 275, dom av den 3 september 2009 i mål C‑535/06 P, Moser Baer India mot rådet, REG 2009, s. I‑7051, punkt 85, och tribunalens dom av den 18 september 2012 i mål T‑156/11, Since Hardware (Guangzhou) mot rådet, punkt 134).

226    Fastställandet av skada förutsätter enligt fast rättspraxis att det görs en bedömning av komplexa ekonomiska frågor. Institutionerna förfogar vid denna bedömning över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning (domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C‑69/89, Nakajima mot rådet, REG 1991, s. I–2069, punkt 86, förstainstansrättens dom av den 28 september 1995 i mål T‑164/94, Ferchimex mot rådet, REG 1995, s. II‑2681, punkt 131, av den 14 mars 2007 i mål T‑107/04, Aluminium Silicon Mill Products mot rådet, REG 2007, s. II‑669, punkt 43, och domen i det ovan i punkt 225 nämnda målet Since Hardware (Guangzhou) mot rådet, punkt 135).

227    Domstolsprövningen ska således endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domen i det ovan i punkt 226 nämnda målet Ferchimex mot rådet, punkt 67, förstainstansrättens dom av den 28 oktober 1999 i mål T‑210/95, EFMA mot rådet, REG 1999, s. II‑3291, punkt 57, domen i det ovan i punkt 226 nämnda målet Aluminium Silicon Mill Products mot rådet, punkt 43, och i det ovan i punkt 225 nämnda målet Since Hardware (Guangzhou) mot rådet, punkt 136).

228    Det ankommer dessutom på sökandena att lägga fram sådana bevis att tribunalen kan slå fast att rådet har gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning vid värderingen av skadan (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 28 oktober 2004 i mål T‑35/01, Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, REG 2004, s. II‑3663, punkt 119, förstainstansrättens dom av den 4 oktober 2006 i mål T‑300/03, Moser Baer India mot rådet, REG 2006, s. II‑3911, punkt 140 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovan i punkt 225 nämnda målet Since Hardware (Guangzhou) mot rådet, punkt 137).

 Grundens första del: påstått bristande motivering till att en finländsk tillverkare inte tagits med vid bedömningen av skadan

229    Sökandena har för det första hävdat att kommissionen, trots att den inte gjort någon stickprovskontroll, begränsat sin analys av flera indikatorer som kan kallas mikroekonomiska genom att endast de fyra klagandena kontrollerades och ansågs representativa för unionsindustrin. Kommissionen kunde härvidlag inte motivera varför en finländsk tillverkare inte togs med.

230    Sökandena har gjort gällande att kommissionen genom att inte ta med en av unionstillverkarna som uppvisade positiva tendenser i beräkningen av skadan och genom att endast anse att de fyra klagande tillverkarna var representativa inte genomfört en ”objektiv undersökning” av de omständigheter som den skulle bedöma, i den mening som angetts av WTO:s överprövningsorgan.

231    Rådet har hävdat att kommissionen inte har underlåtit att beakta den aktuella finländska tillverkarens samarbete, eftersom denna med avseende på de mikroekonomiska skadeindikatorerna aldrig hade lämnat nödvändiga uppgifter och, vad avser analysen av de mikroekonomiska skadeindikatorerna, ingick nämnda tillverkares uppgifter i de uppgifter som lämnats av Cepifine.

232    Rådet har gjort gällande att den finländska tillverkarens produktion som mest utgjorde 1,4 procent av unionsindustrins tillverkning och att de uppgifter som lämnats, även om de visade en viss positiv tendens, inte kunde motsäga analysen av skadan med avseende på samtliga unionstillverkare.

233    Rådet har framhållit den omständigheten att stickprovskontroll endast kan genomföras om de företag som valt att samarbeta är så många att det inte är möjligt att genomföra kontroller hos vart och ett av dem. Under alla omständigheter var de företag som samarbetade representativa för unionsindustrin.

234    Det ska mot bakgrund av vad som angetts ovan avgöras huruvida kommissionen, såsom sökandena har hävdat, faktiskt inte gjorde en undersökning av bedömningen av skadan på grundval av objektiva bevis, när den uteslöt en finländsk tillverkare med positiva siffror från unionsindustrin.

235    Sökandena har härvidlag ingett en skrivelse av den 18 mars 2010 i vilken kommissionen begärde ett yttrande från den aktuella finländska tillverkaren. Denna svarade i skrivelse av den 30 april 2010 i vilken det framgår att tillverkaren inte lidit någon skada. Sökanden har under undersökningen gjort gällande att kommissionen inte utan rimlig orsak kunde ignorera denna tillverkares samarbete.

236    Rådet och kommissionen är i antisubventionsärenden beroende av parternas frivilliga samarbete för att få del av erforderliga uppgifter inom föreskrivna frister (se, analogt, förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 227 nämnda målet EFMA mot rådet, punkt 71).

237    Såsom sökandena har påpekat anges i skäl 13 i den angripna förordningen att ”[s]var på frågeformuläret och andra inlagor mottogs från två grupper av exporterande tillverkare i Kina, Cepifine, de fyra klagande unionstillverkarna och en ytterligare unionstillverkare, 13 icke-närstående importörer och handlare, fem användare och en intresseorganisation för tryckeribranschen”.

238    Det framgår emellertid av skäl 53 i den angripna förordningen att endast fyra unionstillverkare gav sig till känna inom de tidsfrister som fastställdes i tillkännagivandet om inledande.

239    Det anges i skäl 389 i den angripna förordningen att ”[i] den nuvarande undersökningen fastställdes unionsindustrin som de unionstillverkare som står för unionens totala produktion …, oavsett om [de] stödde klagomålet eller har samarbetat i undersökningen”.

240    Det framgår av skäl 372 i den angripna förordningen att ”[u]nder undersökningsperioden tillverkades den likadana produkten av 14 kända och några andra mycket små tillverkare i unionen” samt att ”[u]ppgifterna från Cepifine uppskattas omfatta 98 % av unionstillverkarnas produktion”.

241    Av vad ovan anförts framgår att den finländska tillverkarens situation hade beaktats vad gäller de makroekonomiska indikatorerna, eftersom de uppgifter som lämnats till kommissionen av Cepifine omfattade 98 procent av de exporterande tillverkarna i unionen.

242    Vad gäller de mikroekonomiska indikatorerna, som endast kan bedömas om uppgifter lämnats av de enskilda företagen, ska det konstateras att den finländska tillverkaren inte svarat inom de i tillkännagivandet om inledande föreskrivna fristerna.

243    Således kan inte den omständigheten att den finländska tillverkaren inte svarat utgöra en underlåtenhet vid en faktisk prövning av objektiva bevis avseende beräkningen av skadan.

244    Denna invändning kan således inte godtas.

245    Sökandena har för det andra hävdat att institutionerna inte har uppfyllt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF och artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

246    Rådet anser att sökandena inte har anfört några bevis vad gäller bristande motivering av den angripna förordningen.

247    Mot bakgrund av prövningen av den första delgrunden kan det konstateras att artikel 296 FEUF och artikel 41 i stadgan inte har åsidosatts.

248    Denna invändning kan således inte godtas.

249    Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första delen av denna grund.

 Grundens andra del: sättet att genomföra den påstådda utvärderingen av de mikroekonomiska indikatorerna på grundval av fyra representativa unionstillverkare

250    Sökandena har för det första hävdat att rådet definierade unionsindustrin som bestående av de 14 medlemmarna i Cepifine, medan kommissionens analys vid undersökningen endast avsåg situationen för fyra representativa tillverkare vad avser vissa skadeindikatorer.

251    Sökandena har gjort gällande att vissa skadeindikatorer, nämligen de mikroekonomiska, avser en begränsad krets tillverkare, närmare bestämt de fyra klagandena och den aktuella finländska tillverkaren, vilka är de enda som besvarat frågeformuläret.

252    Enligt sökandena har denna metod skapat en falsk bild av skadan. Den motsvarar nämligen varken situationen för en undergrupp av tillverkare eller situationen för de 14 medlemmarna i Cepifine. Kommissionen ska nämligen inte utvärdera den skada som unionsindustrin lidit vad avser vissa indikatorer, å ena sidan, och begränsa sin utvärdering till den skada som en representativ del av unionsindustrin lidit vad gäller andra indikatorer, å andra sidan.

253    Sökandena anser att de kriterier som kommissionen använder för att kvalificera skadeindikatorerna som makroekonomiska eller mikroekonomiska är ologiska. De har vidare gjort gällande att den angripna förordningen varken tillhandahåller någon motivering eller förklaring i detta avseende.

254    Rådet har hävdat att unionsindustrin definierades som samtliga tillverkare i unionen som omfattar hela unionsproduktionen, till vilka räknas de 14 medlemmarna i Cepifine.

255    Rådet har gjort gällande att artikel 8.1 i grundförordningen inte innehåller något förbud mot att analysera olika skadeindikatorer med avseende på olika undergrupper av unionstillverkare.

256    Rådet anser att analysen uppfyller de kriterier som anges i artikel 8.1 i grundförordningen, både vad gäller de mikroekonomiska skadeindikatorerna och de makroekonomiska skadeindikatorerna.

257    Rådet anser att skillnaden mellan de makroekonomiska skadeindikatorerna och de mikroekonomiska skadeindikatorerna är logisk och har sin grund i praktiska överväganden, särskilt tillgången till uppgifter.

258    Inledningsvis konstaterar tribunalen att sökandena, inom ramen för denna grund, inte har bestritt relevansen av de ekonomiska faktorer och förhållanden som institutionerna har beaktat vid bedömningen av den skada som unionsindustrin har lidit, och inte heller har invänt mot den analys som kommissionen gjorde och som framgår av skälen 389 och 390 i den angripna förordningen.

259    Sökandena har ifrågasatt hur indikatorerna klassificerades och kommissionens metod.

260    I artikel 8.4 i grundförordningen stadgas följande:

”Granskningen av den subventionerade importens inverkan på den berörda gemenskapsindustrin ska innefatta en utvärdering av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som påverkar industrins situation, inbegripet den omständigheten att en industri ännu inte har återhämtat sig från effekterna av tidigare subventionering eller dumpning, de utjämningsbara subventionernas storlek, faktisk och möjlig nedgång i försäljning, vinst, tillverkningsvolym, marknadsandel, produktivitet, investeringsavkastning, kapacitetsutnyttjande, faktorer som påverkar priserna inom gemenskapen, faktiska och möjliga negativa effekter på likviditetsflödet, lagerhållning, sysselsättning, löner, tillväxt och förmåga att anskaffa kapital eller investeringsmedel och, såvitt avser jordbruket, om ianspråktagandet av de offentliga stödprogrammen har ökat. Denna uppräkning är inte uttömmande och varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.”

261    Vad avser de makroekonomiska faktorerna framgår det av skäl 389 i den angripna förordningen att ”kommissionen [har] som praxis att bedöma makroekonomiska faktorer för att ange den skada som unionsindustrin vållats som helhet … [Härvid] fastställdes unionsindustrin som de unionstillverkare som står för unionens totala produktion …, oavsett om tillverkarna stödde klagomålet eller har samarbetat i undersökningen.”

262    Det framgår av skäl 385 i den angripna förordningen att ”[d]e makroekonomiska inslagen (produktion, kapacitet, kapacitetsutnyttjande, försäljningsvolym, marknadsandel, tillväxt och de utjämningsbara subventionernas storlek) bedömdes för unionens sammanlagda tillverkning, på grundval av information som lämnats av Cepifine”.

263    Vad avser de mikroekonomiska faktorerna, framgår av skäl 390 i den angripna förordningen att dessa faktorer ”analyseras på nivån för representativa unionstillverkare, oavsett om de stöder klagomålet eller inte”.

264    Det framgår av skäl 386 i den angripna förordningen att ”[a]nalysen av de mikroekonomiska inslagen (genomsnittliga enhetspriser, sysselsättning, löner, produktivitet, lager, lönsamhet, kassaflöde, investeringar, räntabilitet och kapitalanskaffningsförmåga) omfattade unionstillverkarna och gjordes på grundval av kontrollerade uppgifter från dessa”.

265    Tribunalen erinrar härvidlag om att rådet och kommissionen i antisubventionsärenden är beroende av parternas frivilliga samarbete för att få del av erforderliga uppgifter inom utsatta frister (se punkt 236 ovan).

266    Av det anförda följer att kommissionen i enlighet med artikel 8.4 i grundförordningen har analyserat de olika kriterierna med avseende på unionsindustrin, vad gäller de makroekonomiska indikatorerna, och med avseende på enskilda företag, vad gäller de mikroekonomiska indikatorerna.

267    De makroekonomiska indikatorerna bedömdes nämligen på grundval av de uppgifter som lämnats av Cepifine, som omfattar 98 procent av unionstillverkarna.

268    De mikroekonomiska indikatorerna, vilka är beroende av de uppgifter som lämnats av de enskilda företagen, utvärderades på grundval av de uppgifter som lämnats av de fyra klagande representativa tillverkarna, med undantag för den finländska tillverkaren i fråga som inte svarade inom de fastställda fristerna.

269    Enligt grundförordningen omfattas unionsinstitutionerna inte av någon skyldighet att när de utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning klassificera de makroekonomiska och mikroekonomiska kriterierna. De är heller inte förhindrade att skapa undergrupper av tillverkare så länge kommissionen gör en objektiv undersökning som grundas på bevis som i sig är objektiva, vilket har skett i förevarande fall.

270    Sökandena har således inte framlagt några omständigheter till stöd för sin invändning, som kan visa att klassificeringen av skadeindikatorerna och kommissionens metod gjorde det omöjligt att faktiskt genomföra en undersökning grundad på objektiva bevis.

271    Denna invändning kan således inte godtas.

272    Sökandena har för det andra gjort gällande att kommissionen borde ha genomfört ett stickprovsförfarande.

273    Det framgår av skäl 28 i grundförordningen att det ”[f]ör att undersökningarna ska kunna slutföras inom utsatt tid är det väsentligt att stickprov tas om antalet parter eller transaktioner är stort”.

274    Kommissionen är emellertid, i likhet med vad rådet har anfört, inte skyldig att genomföra ett stickprovsförfarande (se punkt 233 ovan).

275    Kommissionen har nämligen inte, mot bakgrund av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionsinstitutionerna enligt rättspraxis har, gjort en uppenbart oriktig bedömning då endast fyra representativa tillverkare medverkat i undersökningen.

276    Denna invändning kan således inte godtas.

277    För det tredje ska det konstateras att sökandena endast åberopat att den angripna förordningen är bristfälligt motiverad utan att anföra någon omständighet till stöd för ett påstått åsidosättande av artikel 296 FEUF.

278    Denna invändning kan således inte godtas.

279    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grunds andra del.

280    Därmed ska den sjunde grunden underkännas i sin helhet.

 Den åttonde grunden: åsidosättande av artiklarna 2 d och 15 i grundförordningen

281    Sökandena har för det första påpekat för tribunalen att ”det var endast mycket sent under förfarandet som [de] fick kännedom om den metod som kommissionen använde sig av för att komma fram till ett vinstmål på 8 procent”.

282    Om det skulle antas att det är fråga om ett argument har sökandena inte visat att den påstådda omständigheten att de sent fick kännedom om metoden i fråga medfört skada för dem vad gäller deras möjligheter att senare framföra sina synpunkter och därmed åsidosatt deras rätt till försvar.

283    I den mån sökandena har avsett att göra gällande ett åsidosättande av rätten till försvar, ska denna invändning således underkännas.

284    Sökandena har för det andra hävdat att kommissionen har åsidosatt artiklarna 2 d och 15 i grundförordningen genom att komma fram till ett vinstmål på 8 procent som utgångspunkt för beräkningen.

285    Det ska erinras om att enligt artikel 2 d i grundförordningen ska begreppet skada avse ”väsentlig skada för gemenskapsindustrin, risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin, eller avsevärd försening vid upprättande av en sådan gemenskapsindustri, om inte annat anges”.

286    Enligt artikel 15.1 i grundförordningen får ”[b]eloppet för utjämningstullen … inte överstiga det fastställda beloppet för utjämningsbara subventioner och bör understiga det sammanlagda utjämningsbara subventionsbeloppet om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan för [unions]industrin”.

287    Det följer av dessa artiklar att den vinstmarginal som ska beaktas av rådet vid beräkningen av det riktpris vid vilket den ifrågavarande skadan undanröjs, är den vinstmarginal unionsindustrin skäligen skulle kunna räkna med under normala konkurrensförhållanden utan subventionerad import (skäl 494 i den angripna förordningen). Det är inte i överensstämmelse med artiklarna 2 d och 15.1 i grundförordningen att ge unionsindustrin en vinstmarginal som den inte hade kunnat uppnå utan dumpning (domen i det ovan i punkt 227 nämnda målet EFMA mot rådet, punkt 60).

288    Sökandena har gjort gällande att vinstmarginalen beräknats med utgångspunkt från vad som ansågs vara en lämplig avkastning på (investerat) kapital för pappersindustrin i unionen snarare än den marginal som faktiskt kunde uppnås utan subventionerad import. Denna marginal ska begränsas till den vinstmarginal som unionsindustrin rimligen kunde räkna med under normala konkurrensförhållanden.

289    Frågan är inte huruvida ett vinstmål på 8 procent är tillräckligt för att täcka gjorda investeringar och risktaganden, utan huruvida ett sådant vinstmål kan uppnås utan subventionerad import. Detta argument ska förstås på så sätt att det avser en uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen av vinstmarginalen.

290    Rådet har hävdat att det finns ett samband mellan en lämplig avkastning på kapital och de vinster som kan erhållas under normala och icke snedvridna marknadsvillkor, på så sätt att i starkt kapitalintensiva industrisektorer, där det krävs höga initiala investeringar, sker investeringar endast om de kan antas ge en tillräcklig avkastning.

291    Såsom det framgår av fast rättspraxis vad gäller bedömningen av en komplex ekonomisk situation har rådet ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det fastställer relevant vinstmarginal. Domstolsprövningen ska således endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domen i det ovan i punkt 227 nämnda målet EFMA mot rådet, punkt 57, och det ovan i punkt 226 nämnda målet Ferchimex mot rådet, punkt 67).

292    Mot denna bakgrund ska tribunalen undersöka huruvida rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen av vinstmarginalen.

293    Det ska erinras om att det ankommer på sökandena att framlägga sådana bevis att tribunalen kan fastslå att rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning i den mening som avses i rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 228 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 119, och domen i det ovan i punkt 228 nämnda målet Moser Baer India mot rådet, punkt 140 och där angiven rättspraxis, samt domen i det ovan i punkt 225 nämnda målet Since Hardware (Guangzhou) mot rådet, punkt 137).

294    I skäl 494 i den angripna förordningen anges följande:

”Det vinstmål som förslagits i klagomålet och i klagandens senare begäran granskades utifrån svaren på frågeformulären och kontrollbesöken hos de representativa unionstillverkarna. Det ansågs att vinstmålet bör avspegla de stora inledande investeringsbehoven och den risk som är förknippad med denna kapitalintensiva industri i avsaknad av dumpad eller subventionerad import. Även kostnaden för investeringar i maskiner beaktades. Det anses därför att en vinstmarginal på 8 [procent] av omsättningen skulle kunna vara en lämplig miniminivå som unionstillverkarna kunde ha förväntats uppnå om det inte hade förekommit någon skadevållande subventionering.”

295    Det ska konstateras att sökandena endast har ifrågasatt den omständigheten att kommissionen vid beräkningen av vinstmarginalen beaktat avkastning på investerat kapital och risktäckning.

296    Då institutionerna använder sig av det handlingsutrymme som de tilldelas genom grundförordningen, är de inte skyldiga att i förväg närmare förklara vilka kriterier de avser att tillämpa i varje konkret situation, inte ens om de antar nya principbeslut (domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Thai Bicycle mot rådet, punkt 68, se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 5 oktober 1988 i mål 250/85, Brother Industries mot rådet, REG 1988, s. 5683, punkterna 28 och 29, och domen i det ovan i punkt 226 nämnda målet Nakajima mot rådet, punkt 118).

297    I förevarande fall beaktade kommissionen flera kriterier, såsom svaren på frågeformuläret, investeringskostnaden, riskerna, den omständigheten att industrin är starkt kapitalintensiv samt att exportförsäljningen från ett bolag som tillhörde de exporterande tillverkare som samarbetat räknats bort.

298    Såsom rådet har påstått har sökandena ”inte gjort gällande att någon av dessa faktorer skulle vara felaktig eller otillförlitlig”.

299    Sökandena har inte bestritt rådets påstående att ”det uppenbarligen [finns] ett samband mellan lämplig kapitalavkastning inom en viss industri och de vinster som kan erhållas under normala och icke snedvridna marknadsvillkor”.

300    Sökandena har emellertid gjort gällande att syftet med påförande av utjämningstullar inte är att återskapa en normal och icke snedvriden prisnivå utan att återskapa den nivå som kunde ha uppnåtts utan subventionerad import.

301    Det finns ingenting som tyder på att kommissionens syfte med utjämningstullar skulle ha varit att återupprätta en normal och icke snedvriden prisnivå.

302    Sökandena har gjort gällande att Cepifine i punkt 356 i klagomålet om subventioner har påstått att de europeiska tillverkare som ingår i denna sammanslutning hade kunnat påräkna en vinst på 5 procent utan subventionerad import.

303    Det framgår likväl inte av detta klagomål att kommissionen påfört utjämningstullar för att återupprätta en normal och icke snedvriden prisnivå.

304    Unionsinstitutionerna har med utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning ansett att en vinstmarginal på 8 procent hade kunnat uppnås utan subventionerad import.

305    Kommissionen har således tydligt visat att industrin skulle kunna uppnå en vinstmarginal på 8 procent om det inte förekommer subventionerad import (se punkt 294 ovan).

306    Sökandena har under alla omständigheter endast hänvisat till bevis som återfinns i handlingarna i ärendet och har inte anfört någon omständighet som kan visa någon som helst uppenbart oriktig bedömning från unionsinstitutionernas sida, i det att de skulle ha påfört utjämningstullar enbart i syfte att återupprätta en normal och icke snedvriden prisnivå.

307    Denna invändning kan således inte godtas.

308    Sökandena har till stöd för sina argument för det tredje gjort gällande att under år 2005, det vill säga före undersökningsperioden, utgjorde klagandenas genomsnittliga vinstmarginal 2 procent medan marginalen för att beräkna vinstmålet under 2009, det vill säga under undersökningsperioden, uppgick till 2,88 procent.

309    Rådet har gjort gällande att unionsinstitutionerna inte kan grunda sig på vinster inom unionsindustrin under den aktuella perioden, eftersom industrin i fråga hade ådragit sig onormala förluster på grund av strukturella problem. Det framgår av handlingarna i målet att sökandena inte har bestritt dessa synpunkter.

310    Följande anges i skäl 416 i den angripna förordningen:

”De fyra representativa unionstillverkarna ådrog sig förluster mellan 2006 och 2008 och deras finansiella situation vände och blev positiv först 2009 då världsmarknadspriserna på massa, den huvudsakliga råvaran, rasade till följd av den ekonomiska nedgången. Nedgången i massapriset (20 %) ansågs vara en onormalt stor nedgång som direkt bidrog till den förbättrade finansiella situationen under undersökningsperioden. Det bör noteras att efter undersökningsperioden återgick massapriserna till de nivåer som var normala före undersökningsperioden.”

311    Följande anges i skäl 457 i den angripna förordningen:

”Undersökningen visade emellertid att anledningen till att unionsindustrin, trots omstruktureringar, ådrog sig förluster under skadeundersökningsperioden, och särskilt 2008, var att den inte hade möjlighet att höja sina priser för att täcka kostnaderna …. Denna situation orsakades främst av det pristryck som utövades av den subventionerade import som underskred unionsindustrins priser.”

312    Det framgår av skäl 444 i den angripna förordningen att ”slutsatsen [drogs] att den plötsliga ökningen av subventionerad lågprisimport från Kina hade en betydande negativ inverkan på unionsindustrins ekonomiska situation”.

313    Av det anförda följer att klagandenas genomsnittliga vinstmarginal under år 2005 ensam inte är tillräcklig för att slå fast att rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning vid fastställandet av vinstmarginalen utan dumpad import innan undersökningsperioden, vilket gjorts gällande av sökandena (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 227 nämnda målet, EFMA mot rådet, punkt 89).

314    Denna invändning kan således inte godtas.

315    Talan kan mot bakgrund av det ovan anförda inte vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden.

 Den nionde grunden: åsidosättande av artiklarna 8, 9.1 och 10.6 i grundförordningen

316    Det ska inledningsvis konstateras att sökandena inte har ifrågasatt att bestruket finpapper som används i arkoffset inte är utbytbart mot rullar som används vid rulloffset.

317    Sökandena har inte heller bestritt att rullar som används vid rulloffset inte är utbytbara mot rullar som används vid arkoffset.

318    Sökandena har inte heller bestritt att rullar som används vid rulloffset kan användas i tryckpressar för arkoffset som använder CutStar-tekniken.

319    Sökandena har invänt mot definitionen av den berörda produkten vad gäller den omständigheten att institutionerna inte däri har tagit med rullar som används vid rulloffset och slagit fast att de inte är utbytbara med rullar som används för arkoffset (”cutter rolls”).

320    Rådet har hävdat att rullar som används vid rulloffset inte ska tas med i definitionen av den berörda produkten, eftersom de olika typerna av papper uppvisar skilda fysiska egenskaper.

321    Rådet har gjort gällande att de olika typerna av papper inte är utbytbara och att unionsinstitutionerna definierat den berörda produkten som papper för arkoffset, vare sig det är fråga om pappersark eller rullar som kan användas i CutStar-maskiner.

322    För att avgöra frågan om utbytbarhet ska det således prövas huruvida rullar för rulloffset kan användas i tryckpressar för arkoffset med CutStar-teknik och huruvida rullar för arkoffset kan användas för rulloffset.

323    Det framgår av skäl 19 i den angripna förordningen att ”rullar avsedda att användas vid rulloffset och de som omfattas av produktdefinitionen i den aktuella undersökningen (’cutter rolls’ och ark) [hade] samma grundläggande tekniska och fysiska egenskaper och inte [gick] att särskilja”.

324    Sökandena har härvidlag angett att de i en bilaga till ansökan framlagt ”bevis av vilka det framgår att pressar med CutStar-teknik kan använda båda typerna av rullar”.

325    I skäl 17 i den angripna förordningen anges följande:

”[Bestruket finpapper] är ett högkvalitativt papper som vanligtvis används för att trycka läsmaterial, t.ex. tidskrifter, kataloger, årsredovisningar och årsböcker. Den berörda produkten omfattar både ark och rullar som används vid arkoffset (’cut star’). Rullar som säljs för användning vid arkoffset (’cutter rolls’) är utformade för att skäras i ark före tryckning, och anses därför vara utbytbara och direkt konkurrerande med ark.”

326    I skäl 18 i den angripna förordningen anges att rullar som används för rulloffset, vilka inte ingår i den berörda produkten, ”matas … direkt i pressarna och skärs inte i förväg”.

327    Sökandena har emellertid begränsat sig till att påstå att unionsinstitutionerna har gjort en uppenbart oriktig bedömning vid definitionen av den berörda produkten, utan att anföra några omständigheter till stöd för detta påstående.

328    Sökandena har nämligen inte visat att bestruket finpapper i rullar kan användas vid rulloffset, vare sig vad gäller de fysiska eller de tekniska egenskaperna, såsom motståndskraft mot plockning eller utbytbarhet i ekonomiskt hänseende.

329    Definitionen av den berörda produkten inom ramen för en antisubventionsundersökning syftar enligt fast rättspraxis till att vara till hjälp vid utarbetandet av en förteckning över produkter som det i förekommande fall kommer att införas utjämningstullar på. Vid definitionen av den berörda produkten kan institutionerna beakta flera faktorer, som till exempel produkternas fysiska, tekniska och kemiska egenskaper, deras användningsområde, deras utbytbarhet, konsumenternas uppfattning av dem, distributionskanaler, tillverkningsprocess, tillverkningskostnader och kvalitet (se, analogt, tribunalens dom av den 13 september 2010 i mål T‑314/06, Whirlpool Europe mot rådet, REU 2010, s. II‑5005, punkt 138, av den 17 december 2010 i mål T‑369/08, EWRIA m.fl. mot kommissionen, REU 2010, s. II‑6283, punkt 82, och av den 10 oktober 2012 i mål T‑172/09, Gem-Year och Jinn-Well Auto-Parts (Zhejiang) mot rådet, punkt 59).

330    I skäl 20 i den angripna förordningen anges följande:

”[Undersökningen] bekräftade emellertid … att de tekniska och fysiska egenskaperna faktiskt skiljer sig åt, när det gäller t.ex. fukthalt och styvhet i det papper som används vid rulloffset och i det som används vid arkoffset. Undersökningen bekräftade vidare att de tekniska egenskaper som anges i skäl 18 [var] unika för rullar som är lämpliga att användas vid rulloffset. Till följd av dessa skillnader kan det papper som används vid rulloffset och det som används vid arkoffset inte användas i samma typ av press och är därför inte utbytbara. Det ska noteras att alla parter var eniga om att de två typerna av papper skiljer sig åt när det gäller yt- och draghållfasthet.”

331    Det framgår emellertid av skäl 35 i den angripna förordningen att det ”[i] skälen 18 och 20 anges ytterligare kriterier som den berörda exporterande tillverkaren inte har ifrågasatt”.

332    Det kan påpekas att det inte har mottagits några synpunkter avseende definitionen av den likadana produkten.

333    Det har således inte skett något åsidosättande av grundförordningens bestämmelser om definition av den berörda produkten. Förevarande invändning kan således inte godtas.

334    Vad gäller definitionen av unionsindustrin samt talerätt i antisubventionsförfaranden har sökandena gjort gällande att den felaktiga definitionen av den berörda produkten använts för att definiera unionsindustrin som tillverkar den likadana produkten och för att utvärdera skadan för denna industri.

335    I skäl 374 i den angripna förordningen anges följande:

”Såsom nämns i skäl 19 hävdade en berörd part att bestruket finpapper som lämpar sig för rulloffset-tryckning borde ha inkluderats i produktdefinitionen i den aktuella undersökningen. På grundval av detta påstod denna part att den klagande unionsindustrin inte hade tillräcklig talerätt i detta förfarande. Utifrån de slutsatser som dras ovan i skälen 22 och 25, dvs. att det bestrukna finpapper som används vid rulloffset och det som används vid arkoffset är två olika produkter, måste emellertid detta påstående avvisas.”

336    I likhet med vad rådet har hävdat kan denna grund endast prövas för det fall definitionen av den berörda produkten var behäftad med fel.

337    Av vad anförts framgår emellertid att unionsinstitutionerna inte gjort en uppenbart oriktig bedömning när de definierade den berörda produkten.

338    Förutsättningen för förevarande invändning bortfaller således.

339    Sökandena har dessutom begränsat sig till att påstå att unionsinstitutionerna har åsidosatt artiklarna 9.1, 10 och 6.4 i grundförordningen, utan att anföra några omständigheter till stöd för sin argumentation.

340    Denna invändning kan således inte godtas.

341    Sökandena har, vad gäller åsidosättande av artikel 296 FEUF, gjort gällande att unionsinstitutionerna inte har uppfyllt sin skyldighet att motivera den angripna förordningen, eftersom den omständigheten att nämnda institutioner inte sagt något om utbytbarheten mellan de två aktuella produkterna när de används i tryckpressar med CutStar-utrustning har inneburit att sökandena vid tribunalen inte haft möjlighet att försvara sitt påstående att CutStar-systemet medför att rullar för rulloffset och för arkoffset, ”cutter rolls”, blir utbytbara samt att bestrida ett viktigt beslut som påverkat deras talerätt och bedömningen av skadan liksom undersökningens resultat.

342    Motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF ska anpassas till rättsaktens beskaffenhet och det ska klart och tydligt framgå av denna hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se domstolens dom av den 29 september 2011 i mål C‑521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen, REU 2011, s. I‑8947, punkt 147 och där angiven rättspraxis).

343    Tribunalen erinrar inledningsvis om att motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se domen i det ovan i punkt 342 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 146 och där angiven rättspraxis).

344    När det gäller individuella beslut framgår av fast rättspraxis att skyldigheten att motivera ett sådant beslut har till syfte, utöver att göra det möjligt för domstolen att pröva beslutets lagenlighet, att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne ska kunna bedöma om beslutet eventuellt är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet (domen i det ovan i punkt 342 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

345    Invändningen avseende den omständigheten att den angripna förordningen skulle sakna motivering eller vara bristfälligt motiverad på grund av att unionsinstitutionerna eventuellt inte yttrat sig om de aktuella produkternas utbytbarhet, kan inte godtas.

346    Unionsinstitutionerna undersökte den omständigheten att bestruket finpapper i ark eller rullar som används vid arkoffset och rullar som används vid rulloffset är två skilda grupper av produkter och att de inte är utbytbara (skäl 20 i den angripna förordningen), såväl vad gäller fysiska och tekniska egenskaper – skäl 20 i den angripna förordningen bekräftar nämligen skäl 18 i den angripna förordningen, bland annat vad gäller motståndskraft mot plockning och styvhet såsom särskilda relevanta kriterier (skälen 18, 35 och 40 i den angripna förordningen), som vad gäller ekonomi (skäl 22 i den angripna förordningen).

347    Unionsinstitutionerna har således inte åsidosatt artikel 296 FEUF, eftersom sökandena tydligt kan identifiera de omständigheter som beaktats i den angripna förordningen för att slå fast att ”cutter rolls” för arkoffset och rullar för rulloffset inte är utbytbara.

348    Denna invändning kan följaktligen inte godtas.

349    Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den nionde grunden.

 Den tionde grunden: åsidosättande av artikel 8.1 och 8.6 i grundförordningen

350    För det första har sökandena gjort gällande att den angripna förordningen är bristfälligt motiverad med hänsyn till principen om att den skada som vållas av andra kända faktorer inte får tillskrivas den dumpade importen, eftersom unionsinstitutionerna inte har angett relevanta förklaringar eller någon tillräcklig motivering till varför det icke skadevållande priset inte översteg vad som var nödvändigt för att eliminera skadan från subventionerad och/eller dumpad import.

351    Unionsinstitutionerna har emellertid tydligt motiverat resultatet av testet av i vilken mån skadan kan tillskrivas andra faktorer än den dumpade importen, eftersom de utvärderade andra faktorer som påverkar skadan, såsom utvecklingen av förbrukningen i unionen (skälen 445–448 i den angripna förordningen), priset på insatsvaror (skälen 449–451 i den angripna förordningen), resultatet för unionsindustrins export (skälen 452 och 453 i den angripna förordningen), importen från andra tredjeländer (skälen 454–456 i den angripna förordningen), samt den strukturella överkapaciteten (skälen 457 och 458 i den angripna förordningen).

352    Unionsinstitutionerna har således klart motiverat att andra faktorer inte kunde ligga bakom den skada som orsakades av den subventionerade och/eller dumpade importen och att följaktligen det icke skadliga priset inte hade satts högre än vad som var nödvändigt för att undanröja de skadliga verkningarna av denna import.

353    Sökandena har även gjort gällande att unionsinstitutionerna inte försäkrade sig om att skada som kunde tillskrivas andra faktorer än dumpningen och subventionerna inte beaktades när nivån på den tull sökandena skulle betala fastställdes, trots att det ankommer på dessa institutioner att visa att de gjort en sådan analys.

354    Sökandena har endast angett att nivån på tullen uppgår till 20 procent och att det icke skadevållande priset, som legat till grund för beräkningen av nämnda nivå, erhållits genom att lägga till en vinstmarginal på 8 procent till tillverkningskostnaden.

355    Såsom rådet har hävdat har sökandena inte ifrågasatt principen bakom unionsinstitutionernas sätt att beräkna vinstmarginalen och inte heller att detta fastställts till den nivå som unionsindustrin kunde erhålla utan subventionerad import.

356    Det ska härvid erinras om att sökandena inte har ifrågasatt dessa faktorers tillförlitlighet.

357    Sökandena har endast hänvisat till det sätt på vilket skadan beräknats i enlighet med vad som angetts i skäl 499 i den angripna förordningen, och har således inte bestritt nivån på tullen.

358    Tribunalen erinrar om att unionsinstitutionerna under alla omständigheter, i enlighet med artikel 8.6 i grundförordningen, har granskat inverkan av andra kända faktorer som kan ha medfört skada för unionsindustrin och funnit att ingen av dessa faktorer kunde ha medfört att orsakssambandet mellan den dumpade importen från Kina och den skada som unionsindustrin förorsakats bröts (skälen 445–458 i den angripna förordningen). Unionsinstitutionerna har således uppfyllt nödvändiga villkor för att vidta de aktuella åtgärderna.

359    Denna anmärkning kan således inte godtas.

360    Sökandena har för det andra hävdat att unionsinstitutionerna summariskt avvisat alla andra orsaker till skadan som framlades för dem under undersökningen och som inte handlade om subventionerad import.

361    Sökandena har härvidlag endast, som ett exempel, gjort gällande att skadan inte i sin helhet kan tillskrivas den dumpade importen från Kina, eftersom importen från Kina endast ökade med 3 procent, medan förlusten av marknadsandelar under undersökningsperioden uppgick till 5 procent, vilket visar att en annan konkurrent vunnit marknadsandelar i unionen med 2 procent. Sökandena är således inte ensamma ansvariga för förlusten av marknadsandelar och den skada som följer därav.

362    Vad gäller ett av sökandenas argument ska det erinras om att enligt rättspraxis har rådet och kommissionen en skyldighet att undersöka om skadan verkligen beror på den import som varit föremål för subventioner och att bortse från varje skada som beror på andra faktorer (se, analogt, domstolens dom av den 11 juni 1992 i mål C‑358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1992, s. I‑3813, punkt 16, och tribunalens dom av den 25 oktober 2011 i mål T‑190/08, CHEMK och KF mot rådet, REU 2011, s. II‑7359, punkt 188).

363    Det ska även erinras om att frågan huruvida andra faktorer än den subventionerade importen har bidragit till den skada som unionsindustrin har vållats, förutsätter en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden vid vilken institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Unionsdomstolens prövning ska därför endast avse en begränsad kontroll av denna bedömning (domen i det ovan i punkt 363 nämnda målet CHEMK och KF mot rådet, punkt 189).

364    Det ankommer dessutom på sökandena att lägga fram sådana bevis att tribunalen kan slå fast att rådet har gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning vid värderingen av skadan (se domen i det ovan i punkt 228 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 119, i det ovan i punkt 228 nämnda målet Moser Baer India mot rådet, punkt 140 och där angiven rättspraxis, och i det ovan i punkt 225 nämnda målet Since Hardware (Guangzhou) mot rådet, punkt 137).

365    Det framgår av denna rättspraxis att utvärderingen av skadan ska ske mot bakgrund av samtliga villkor för att fastställa nämnda skada, inbegripet orsakssamband.

366    Sökandena har emellertid begränsat sig till att endast framlägga påståenden, för övrigt endast som exempel.

367    Sökandena har således inte framlagt några bevis till stöd för sina argument, som kan visa att unionsinstitutionerna har gjort en oriktig bedömning när de fastställde orsakssambandet.

368    För fullständighetens skull ska det påpekas, såsom rådet har angett, att sökandena inte har ifrågasatt slutsatserna av skälen 454 och 455 i förordningen om preliminära antidumpningstullar, vilka innebär att import från andra tredjeländer inte bidragit till den betydande skada som unionsindustrin vållats.

369    Vad för det tredje gäller minskningen av unionsindustrins exportresultat, har sökandena ifrågasatt unionsinstitutionernas påstående, att denna minskning inte är den huvudsakliga orsaken till den skada tillverkarna vållats och att orsakssambandet följaktligen inte bryts.

370    Såsom rådet har påpekat mildrade unionsindustrins exportresultat den skada som orsakades av subventionerad import.

371    I skäl 452 i den angripna förordningen anges nämligen följande:

”Eftersom exporten är mycket viktig för att kunna upprätthålla ett högt kapacitetsutnyttjande och på så sätt täcka de höga fasta kostnaderna för investeringar i maskiner, ansåg man att, även om exportresultatet försämrades, hade det en totalt sett positiv inverkan. Även om den minskade exportverksamheten kan ha bidragit till unionsindustrins totalt sett svaga resultat, anses det därför att denna verksamhet samtidigt mildrade de förluster man led på unionsmarknaden och kan därför inte anses bryta det orsakssamband som fastställts mellan den subventionerade importen från Kina och den skada som unionstillverkarna har lidit.”

372    Sökandena har härvidlag inte framlagt några bevis för att unionsinstitutionerna gjorde en oriktig bedömning när de fastställde orsakssambandet.

373    Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den tionde grunden.

374    Härav följer att talan ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

375    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för rådet, Cepifine, Sappi Europe, Burgo Group och Lecta, i enlighet med dessa parters yrkanden.

376    Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader, i enlighet med artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Gold East Paper (Jiangsu) Co. Ltd och Gold Huasheng Paper (Suzhou Industrial Park) Co. Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd, Cepifine AISBL, Sappi Europe SA, Burgo Group SpA och Lecta SA.

3)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Czúcz Labucka Gratsias

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 september 2014.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelserII – 2

Bakgrund till tvistenII – 11

UndersökningII – 11

Den angripna förordningenII – 12

Förfarandet och parternas yrkandenII – 12

Rättslig bedömningII – 13

Den första grunden: åsidosättande av artikel 15.1 i grundförordningenII – 14

Den andra grunden: åsidosättande av artikel 6 d, artikel 28 och artikel 4 i grundförordningenII – 17

Grundens första del: användningen av Taiwan som lämpligt riktmärkeII – 18

Grundens andra del: avsaknad av bevis för selektivitetII – 23

Den tredje grunden: åsidosättande av artikel 4 i grundförordningenII – 26

Den fjärde grunden: åsidosättande av artikel 7.3 i grundförordningenII – 31

Den femte grunden: åsidosättande av artikel 6 b i grundförordningenII – 35

Den sjätte grunden: åsidosättande av artikel 14.2 i grundförordningenII – 38

Den sjunde grunden: åsidosättande av artikel 8.1 i grundförordningenII – 41

Grundens första del: påstått bristande motivering till att en finländsk tillverkare inte tagits med vid bedömningen av skadanII – 43

Grundens andra del: sättet att genomföra den påstådda utvärderingen av de mikroekonomiska indikatorerna på grundval av fyra representativa unionstillverkareII – 45

Den åttonde grunden: åsidosättande av artiklarna 2 d och 15 i grundförordningenII – 48

Den nionde grunden: åsidosättande av artiklarna 8, 9.1 och 10.6 i grundförordningenII – 52

Den tionde grunden: åsidosättande av artikel 8.1 och 8.6 i grundförordningenII – 56

RättegångskostnaderII – 59

* Rättegångsspråk: engelska.

1 – Konfidentiella uppgifter dolda.