FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
av den 27 april 2017(1)
Mål C‑39/16
Argenta Spaarbank NV
mot
Belgische Staat
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank van eerste aanleg Antwerpen (Underrätten i Antwerpen, Belgien))
”Skatterätt – Direktiv 90/435/EEG – Moder- och dotterbolagsdirektivet – Artiklarna 1.2, 3.2 och 4.2 – Undantag från bolagsskatt på utdelning – Kostnader för innehav – Missbruk av rättighet”
I – Inledning
1. Det ska i samband med detta mål om förhandsavgörande klargöras huruvida direktiv 90/435/EEG(2) (nedan kallat moder- och dotterbolagsdirektivet) utgör hinder för en belgisk bestämmelse enligt vilken ett bolags räntekostnader inte är avdragsgilla om bolaget samma taxeringsår har fått utdelning som är undantagen från skatt avseende andelsinnehav som inte har tillhört bolaget i minst ett år. Att det finns ett samband mellan den erlagda räntan och andelarna saknar betydelse.
2. Frågan har ställts mot bakgrund av behandlingen i skattehänseende av de räntekostnader som det i Belgien hemmahörande kreditinstitutet Argenta Spaarbank gjorde gällande åren 2000 och 2001. Eftersom kreditinstitutet under motsvarande taxeringsperiod också fick utdelning på företagsandelar som det innehade sedan mindre än ett år tillbaka, behandlade skattemyndigheten de räntekostnader som motsvarade denna utdelning som icke avdragsgilla.
3. Domstolen har ombetts att för det första pröva den omtvistade åtgärden mot bakgrund av artikel 4.2 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna får förbjuda avdrag för kostnader för andelar. För det andra har den hänskjutande domstolen ställt frågan huruvida bestämmelsen skulle kunna motsvaras av artikel 1.2 i direktivet enligt vilken nationella bestämmelser för förhindrande av skatteundandragande inte berörs. Jag ska dock först gå in på frågan huruvida en medlemsstat över huvud taget är bunden av direktivet under de omständigheter som har beskrivits.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
4. Moder- och dotterbolagsdirektivet ska enligt dess artikel 1.1 tillämpas av varje medlemsstat på bland annat utdelning till bolag i den staten från dotterbolag i en annan medlemsstat.
5. I artikel 1.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet föreskrivs följande:
”Detta direktiv skall inte hindra tillämpningen av sådana nationella eller avtalsgrundade bestämmelser som behövs för förebyggande av bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk.”
6. Enligt artikel 3.1 a i moder- och dotterbolagsdirektivet ska ”[s]tatus som moderbolag” i den mening som avses i direktivet ”i vart fall tillskrivas varje bolag i en medlemsstat som uppfyller de villkor som anges i artikel 2 och som innehar andelar motsvarande minst 25 % av kapitalet i ett bolag i en annan medlemsstat vilket uppfyller samma villkor”.
7. Med avvikelse från detta har medlemsstaterna enligt artikel 3.2 andra strecksatsen i moder- och dotterbolagsdirektivet möjlighet ”att inte tillämpa detta direktiv på bolag i medlemsstaten som inte under en oavbruten period av minst två år bibehåller ett innehav som kvalificerar dem som moderbolag …”.
8. I artikel 4 i moder- och dotterbolagsdirektivet föreskrivs följande:
”1. Då ett moderbolag i denna sin egenskap tar emot utdelning från sitt dotterbolag, skall den stat där moderbolaget är hemmahörande, såvida inte dotterbolaget har trätt i likvidation, antingen
– avstå från att beskatta sådan utdelning, eller
– beskatta den men medge moderbolaget rätt att från den skatt det har att betala avräkna den på vinsten belöpande bolagsskatt som har erlagts av dotterbolaget … högst intill beloppet för motsvarande inhemska skatt.
2. Varje medlemsstat är dock bibehållen rätten att föreskriva att eventuella kostnader som avser innehavet och eventuella förluster till följd av vinstutdelningen från dotterbolaget inte får dras av från den beskattningsbara vinsten i moderbolaget. Om de förvaltningskostnader som avser innehavet i sådant fall fastställs schablonmässigt, får detta belopp inte överstiga 5 % av den vinst som utdelats av dotterbolaget.
…”
B – Belgisk rätt
9. Av artikel 202.1 och 202.2 i Wetboek van de inkomstenbelastingen 1992 (1992 års lag om inkomstskatt) (nedan kallad WIB92) i dess aktuella lydelse följer att vinst som hänför sig till den period beskattningen avser medges om det bolag som erhåller vinsten vid tidpunkten för tilldelningen eller utdelningen innehar en andel på minst 5 procent av aktiekapitalet i det utdelande bolaget. Om ett kreditinstitut uppbär utdelning anges ingen lägsta gräns för innehavet.
10. Enligt artikel 204.1 WIB92 ska inkomst som är avdragsgill enligt artikel 202 räknas in i vinsten för beskattningsperioden med 95 procent av det influtna eller uppburna beloppet.
11. I artikel 198.10 WIB92 föreskrivs följande:
”Utan hinder av tillämpningen av artikel 55 ska räntan, upp till ett belopp motsvarande de enligt artiklarna 202–204 avdragsgilla utdelningarna, inte betraktas som omkostnad för intäkternas förvärvande, i de fall då aktierna förvärvats av ett bolag som inte har innehaft dem under en oavbruten period på minst ett år vid tiden för överlåtelsen.”
III – Förfarandet vid den nationella domstolen och vid EU‑domstolen
12. En tvist mellan kreditinstitutet Argenta Spaarbank NV och de belgiska skattemyndigheterna ligger till grund för förevarande mål.
13. Under räkenskapsåren 1999 och 2000 (taxeringsåren 2000 och 2001) erhöll Argenta Spaarbank utdelning på omräknat 75 837,87 euro respektive 296 491,04 euro på sina aktier i bolag som var hemmahörande i Belgien och i andra EU-medlemsstater, men som banken vid tiden för utdelningen ännu inte hade innehaft i ett helt år.
14. Samma år betalade Argenta Spaarbank ränta med omräknat 290 089 631,16 euro respektive 330 244 583,95 euro, som i resultaträkningen bokfördes under posten ”räntekostnader och liknande kostnader”. Enligt den hänskjutande domstolens redogörelser är det ostridigt att den erlagda räntan inte hade samband med lån för köp av aktierna i fråga.
15. Med tillämpning av artikel 198.10 WIB92 lade skatteförvaltningen till de kostnader som inte var avdragsgilla till ränta motsvarande den uppburna utdelningen på aktier som hade innehafts i mindre än ett år. Argenta Spaarbank invände mot detta och gjorde gällande att den nämnda bestämmelsens tillämpningsområde var begränsat till de fall där det fanns ett orsakssamband mellan räntan och den utdelning som hade dragits av i enlighet med artikel 202 WIB92.
16. Den hänskjutande domstolen delar inte denna uppfattning, men den är osäker på huruvida moder- och dotterbolagsdirektivet följaktligen utgör hinder för artikel 198.10 WIB92. Den hänsköt därför den 8 januari 2016 följande frågor till domstolen i enlighet med artikel 267 FEUF:
1. Strider artikel 198.10 WIB92, i den lydelse som var tillämplig för taxeringsåren 2000 och 2001, mot artikel 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet, genom att det där fastställs att räntan inte betraktas som omkostnad för intäkternas förvärvande upp till ett belopp motsvarande de enligt artiklarna 202–204 avdragsgilla utdelningar som erhållits på aktier som förvärvats av ett bolag som inte har innehaft dem under en oavbruten period på minst ett år vid tiden för överlåtelsen, varvid ingen åtskillnad görs beroende på om nämnda räntekostnader avser (finansieringen av) det aktieinnehav som gav upphov till den avdragsgilla utdelningen eller inte?
2. Utgör artikel 198.10 WIB92, i den lydelse som var tillämplig för taxeringsåren 2000 och 2001, en bestämmelse för förebyggande av sådant bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk i den mening som avses i artikel 1.2 moder- och dotterbolagsdirektivet, och om så är fallet, går artikel 198.10 WIB92 då längre än vad som är nödvändigt för att förebygga sådant bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk, genom att det där fastställs att räntan inte betraktas som omkostnad för intäkternas förvärvande upp till ett belopp motsvarande de enligt artiklarna 202–204 avdragsgilla utdelningar som erhållits på aktier som förvärvats av ett bolag som inte har innehaft dem under en oavbruten period på minst ett år vid tiden för överlåtelsen, varvid ingen åtskillnad görs beroende på om nämnda räntekostnader avser (finansieringen av) det aktieinnehav som gav upphov till den avdragsgilla utdelningen eller inte?
17. I förfarandet vid domstolen har Argenta Spaarbank, Konungariket Belgien och Europeiska kommissionen inkommit med skriftliga yttranden, och de deltog i den muntliga förhandlingen den 30 mars 2017.
IV – Bedömning
A – Inledande anmärkningar
18. För bättre förståelse av tolkningsfrågorna kan det vara på sin plats att inledningsvis erinra om moder- och dotterbolagsdirektivets ändamål och systematik och att ge en överblick över dess införlivande i Belgien, i den mån det är relevant i det aktuella fallet.
19. Moder- och dotterbolagsdirektivet syftar till att gränsöverskridande utdelningar som omfattas av dess tillämpningsområde ska vara neutrala i skattehänseende. Ekonomisk dubbelbeskattning av vinst – först hos ett dotterbolag hemmahörande i en medlemsstat och sedan hos ett moderbolag hemmahörande i en annan medlemsstat – ska undvikas.(3)
20. För detta syfte föreskrivs i artikel 4.1 i moder- och dotterbolagsdirektivet att den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande antingen ska avstå från att beskatta mottagen utdelning, eller medge moderbolaget rätt att från den skatt det har att betala avräkna den skatt som dotterbolaget har betalat. Enligt artikel 4.2 i direktivet får medlemsstaterna emellertid fastställa att kostnaderna för innehavet i dotterbolaget inte ska vara avdragsgilla hos moderbolaget. I detta sammanhang kan förvaltningskostnader fastställas schablonmässigt, men beloppet får inte överstiga 5 procent av den vinst som utdelats av dotterbolaget.
21. För att införliva artikel 4 i moder- och dotterbolagsdirektivet har Belgien antagit en bestämmelse enligt vilken, för uppfyllande av i lag fastställda villkor, mottagen utdelning hos ett moderbolag med hemvist i landet är avdragsgill till 95 procent av vinsten i detta bolag och övriga 5 procent omfattas av inkomstskatt.
22. Om ett bolag erhåller utdelning på aktier som det ännu inte har innehaft ett helt år när de säljs vidare föreskrivs dock i artikel 198.10 WIB92 – som numera har upphävts – att ränta som bolaget gör gällande för samma taxeringsperiod inte ska vara avdragsgill i motsvarande omfattning. Detta får till följd att intäkter från aktieutdelningarna i fråga aldrig undantas från skatt när bolaget drar av högre räntekostnader.
23. Med de båda frågorna vill den hänskjutande domstolen huvudsakligen få klarhet i huruvida moder- och dotterbolagsdirektivet utgör hinder för denna bestämmelse.
B – Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning
24. Belgien har bestritt att tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning.
25. Denna medlemsstat anser att svaren på tolkningsfrågorna inte är avgörande för utgången i det nationella målet, eftersom moder- och dotterbolagsdirektivet inte är tillämpligt i det aktuella fallet. Artikel 198.10 WIB92 avser enligt Belgien aktier som har innehafts kortare tid än ett år. Enligt artikel 3.2 i direktivet är det emellertid möjligt att inte tillämpa direktivet på just sådana innehav.
26. Ett villkor för att tolkningsfrågor i enlighet med artikel 267 FEUF ska kunna tas upp till sakprövning är att de har betydelse för utgången i det nationella målet. Det som är avgörande är den hänskjutande domstolens bedömning,(4) vilken EU-domstolen i princip inte prövar med undantag av uppenbara fel.(5)
27. Några sådana fel framgår inte i det aktuella fallet. Det nationella målet avser slutligen behandlingen i skattehänseende av utdelning som Argenta Spaarbank m.fl. har erhållit bland annat på andelar i företag som är hemmahörande i andra medlemsstater. Detta regleras i moder‑ och dotterbolagsdirektivet. Belgiens uppfattning att direktivet inte är bindande under de faktiska omständigheterna ska däremot behandlas först i samband med bedömningen av begäran om förhandsavgörande.
28. Tolkningsfrågorna kan följaktligen tas upp till sakprövning.
C – Svaret på tolkningsfrågorna
29. För att besvara tolkningsfrågorna ska jag till att börja med undersöka huruvida moder- och dotterbolagsdirektivet är tillämpligt (avsnitt 1). Därefter ska jag gå in på artikel 4.2 i direktivet (avsnitt 2) och slutligen på dess artikel 1.2 (avsnitt 3).
1. Huruvida moder- och dotterbolagsdirektivet är tillämpligt
30. Ett villkor för att moder- och dotterbolagsdirektivet ska vara tillämpligt är i det aktuella fallet att Argenta Spaarbank kan anses utgöra ett moderbolag i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktivet med avseende på den utdelning som utbetalats till bolaget. Enligt denna bestämmelses ordalydelse ska bolaget i fråga för detta inneha en andel på minst 25 procent av aktiekapitalet i ett bolag hemmahörande i en annan medlemsstat, men ett längre gränsvärde kan också föreskrivas (”i vart fall … varje bolag”).
31. Belgien föreskrev också det senare när moder- och dotterbolagsdirektivet införlivades, genom att i artikel 202 WIB92 fastställa ett minsta innehav på 5 procent och att inget gränsvärde över huvud taget gäller för kreditinstitut. Argenta Spaarbank kan följaktligen utan vidare anses utgöra ett moderbolag i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktivet.
32. Belgien har visserligen anfört att artikel 198.10 WIB92 genom undantagsbestämmelsen motsvaras av artikel 3.2 andra strecksatsen i moder- och dotterbolagsdirektivet. Enligt denna bestämmelse har medlemsstaterna befogenhet att inte tillämpa direktivet på bolag i medlemsstaten, om de inte under en oavbruten period på minst två år bibehåller ett innehav som kvalificerar dem som moderbolag, Argenta Spaarbank och kommissionen har invänt att Belgien inte har utnyttjat den nämnda befogenheten.
33. Jag delar Belgiens uppfattning av följande skäl.
34. Artikel 3.2 andra strecksatsen i moder- och dotterbolagsdirektivet ger medlemsstaterna rätt att inte tillämpa direktivet med avseende på utdelning på aktier som har innehafts i mindre än två år.(6) I ett sådant fall anses nämligen det mottagande bolaget inte ha status som moderbolag i den mening som avses i direktivet. Enligt rättspraxis ska otillbörliga konstruktioner motverkas med bestämmelsen. I samband med sådana konstruktioner förvärvas aktier bara i syfte att dra nytta av de skattelättnader som anges i direktivet, utan att avsikten är att behålla innehavet för lång tid framöver.(7)
35. Det framgår inte närmare av ordalydelsen i artikel 3.2 andra strecksatsen i moder- och dotterbolagsdirektivet hur medlemsstaterna rent konkret ska använda sina befogenheter enligt denna bestämmelse. Det framgår i synnerhet inte att fördelar enligt direktivet alltid ska nekas i sin helhet för att befogenheten ska kunna utnyttjas effektivt. Såsom domstolen tidigare har slagit fast finns det stort utrymme för skönsmässig bedömning.(8)
36. Om en medlemsstat emellertid kan föreskriva att utdelning på aktier som inte innehas i minst två år över huvud taget inte ska undantas måste det dock, om sådana intäkter visserligen i princip är undantagna enligt artikel 198.10 WIB92, finnas desto större anledning till att dessa slutligen får avräknas när räntekostnader samtidigt görs gällande.
37. Till skillnad från kommissionens uppfattning saknar det dock betydelse att artikel 198.10 WIB92 antogs först år 1996 – och därmed fyra år efter det att fristen för införlivande av moder- och dotterbolagsdirektivet hade löpt ut. Det finns nämligen inga tidsmässiga begränsningar när det gäller medlemsstaternas möjligheter att använda befogenheten enligt artikel 3.2 andra strecksatsen.
38. Det saknar också betydelse att artikel 198.10 WIB92 enligt förarbetena inte var tänkt som en åtgärd för att införliva artikel 3.2 andra strecksatsen i moder- och dotterbolagsdirektivet, utan i stället skulle förhindra ett utnyttjande av en möjlighet till dubbelt avdrag genom externt finansierat köp av aktier. Det enda som kan vara avgörande är innehållet i den bestämmelse som slutligen har vunnit laga kraft. Detta motsvaras emellertid av befogenheten enligt artikel 3.2 andra strecksatsen.
39. Det finns dessutom, när det gäller rättssäkerhetsprincipen, inget som hindrar att artikel 198.10 WIB92 anses vara en tillräcklig tillämpning av alternativet enligt artikel 3.2 andra strecksatsen i moder‑ och dotterbolagsdirektivet. I synnerhet är det oväsentligt att bestämmelsen inte förankrades inom ramen för artiklarna 202 och 204 WIB92, som antogs för att införliva artikel 4 i direktivet, utan i samband med bestämmelser om avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande. Formuleringen av artikel 198.10 WIB92 är nämligen klar och tydlig, och den enskilde kan förutse hur den kommer att tillämpas.(9)
40. Det kan därför redan på denna grund slås fast att moder- och dotterbolagsdirektivet inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som artikel 198.10 WIB92.
41. Om domstolen inte går på samma linje och finner att moder- och dotterbolagsdirektivet är tillämpligt i det aktuella fallet ska jag i det följande dessutom som alternativ behandla artiklarna 4.2 och 1.2 i direktivet.
2. Artikel 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet
42. Argenta Spaarbank och kommissionen anser att artikel 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet utgör hinder för en bestämmelse som artikel 198.10 WIB92. När bestämmelsen tillämpas tas nämligen inte hänsyn till om den ränta som inte betraktas som avdragsgill har samband med de aktier för vilka utdelning som är undantagen från skatt har uppburits. Enligt artikel 4.2 i direktivet får medlemsstaterna emellertid endast bestämma att ”kostnader som avser innehavet … [i] bolaget” inte ska vara avdragsgilla.
43. För att bedöma detta argument ska följaktligen begreppet ”kostnader som avser innehavet i dotterbolaget” i den mening som avses i artikel 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet tolkas. Därvid ska bestämmelsens ordalydelse och ändamålet med direktivet och dess systematik beaktas.(10)
44. Redan ordalydelsen i artikel 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet tyder på att avdrag bara kan nekas för sådana förluster som har samband med ett innehav och orsakas av detta (”kostnader som avser innehavet”).(11) Hit hör särskilt ränta på lån som har tagits för att förvärva innehavet i fråga. Medlemsstaterna får e contrario inte föreskriva att kostnader inte ska vara avdragsgilla när det inte finns något sådant samband.
45. En sådan tolkning överensstämmer med systematiken i artikel 4 i moder- och dotterbolagsdirektivet. Artikel 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet är en undantagsbestämmelse till artikel 4.1 i samma direktiv, enligt vilken en medlemsstat antingen ska avstå från att beskatta vinst som ett moderbolag hemmahörande i landet erhåller i egenskap av delägare i dotterbolaget, eller avräkna den skatt som det senare bolaget har betalat på vinsten.(12) Artikel 4.2 i direktivet ska därmed tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett undantag från regeln.(13)
46. Ovanstående bekräftas också av ändamålet med artikel 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet. Såsom domstolen tidigare har slagit fast ger bestämmelsen möjlighet att vidta åtgärder för att hindra att moderbolaget erhåller dubbla skattefördelar.(14) I annat fall skulle ett bolag dels kunna uppbära vinst på aktier som är undantagen från skatt enligt artikel 4.1 första strecksatsen, dels göra avdrag för ränta som det har betalat för lån som har tagits för att finansiera köpet av aktierna. Av detta följer emellertid att om avdrag för kostnader utan ett orsakssamband med ett innehav nekas, omfattas detta inte av ändamålet med undantaget enligt artikel 4.2 i direktivet och är således inte tillåtet.
47. Det skulle slutligen också finnas en risk för att artikel 4.1 i moder- och dotterbolagsdirektivet fråntogs sin praktiska verkan genom en vid tolkning av begreppet ”kostnader som avser innehavet i dotterbolaget” i den mening som avses i artikel 4.2 i samma direktiv. Eftersom medlemsstaterna i detta fall skulle kunna omintetgöra syftet med den senare bestämmelsen, nämligen att undvika dubbelbeskattning, genom att i gengäld inte tillåta avdrag för räntekostnader med motsvarande belopp.
48. Artikel 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet utgör därmed hinder för en nationell bestämmelse genom vilken räntekostnader med upp till ett belopp motsvarande utdelning som undantas från skatt generellt inte kan dras av utan att hänsyn tas till om räntan har ett orsakssamband med dessa aktier.
3. Artikel 1.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet
49. Jag anser, liksom Argenta Spaarbank, kommissionen och även Belgien, att artikel 198.10 WIB92 inte heller utgör en bestämmelse för förebyggande av bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk, för vilken moder- och dotterbolagsdirektivet enligt dess artikel 1.2 inte utgör hinder.
50. Artikel 1.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet utgör en ram genom vilken gränser sätts för medlemsstaternas handlande när de nekar fördelar av direktivet för att förebygga bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk. Av bestämmelsens ordalydelse följer e contrario att direktivet utgör hinder för sådana bestämmelser som inte tjänar dessa syften och går utöver vad som krävs för detta.(15)
51. I artikel 1.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet avspeglas därmed den allmänna unionsrättsliga principen att rättsmissbruk är otillåtet.(16) Ingen får åberopa unionsrätten i bedrägligt syfte.(17)
52. En praxis att ta lån i avsikt att finansiera innehav och efter en kort tid göra sig av med dessa ska visserligen, vilket kommissionen helt riktigt har förklarat, anses vara orättmätig. Det egentliga syftet med ett sådant handlande är nämligen att minska beskattningsunderlaget i moderbolaget på konstlad väg.(18) Syftet med artiklarna 3.2 andra strecksatsen och 4.2 i moder- och dotterbolagsdirektivet är dock att förhindra sådant handlande, varför det redan från början inte är nödvändigt att falla tillbaka på artikel 1.2.(19)
V – Förslag till avgörande
53. Mot denna bakgrund föreslår jag därför att begäran om förhandsavgörande från Rechtbank van eerste aanleg Antwerpen (Underrätten i Antwerpen, Belgien) besvaras på följande sätt:
1. Direktiv 90/435/EEG utgör inte hinder för en nationell bestämmelse som artikel 198.10 WIB92, enligt vilken räntan upp till ett belopp motsvarande de avdragsgilla utdelningar som erhållits på aktier som förvärvats av ett bolag som inte har innehaft dem under en oavbruten period på minst ett år vid tiden för överlåtelsen, inte betraktas som omkostnad för intäkternas förvärvande.
I andra hand, för den händelse domstolen inte finner att artikel 198.10 WIB92 omfattas av artikel 3.2 andra strecksatsen i direktivet:
2. Artikel 4.2 i direktiv 90/435/EEG utgör hinder för en nationell bestämmelse som artikel 198.10 WIB92, genom vars tillämpning räntekostnader med upp till ett belopp motsvarande utdelning som undantas från skatt generellt inte kan dras av utan att hänsyn tas till om räntan har ett orsakssamband med detta innehav. En sådan bestämmelse utgör inte heller någon nationell bestämmelse för förebyggande av bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk, för vars tillämpning direktiv 90/435/EEG enligt dess artikel 1.2 inte utgör hinder.