DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 18 januari 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2003/88/EG – Artikel 7 – Artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Utbetalning av kontant ersättning för semesterdagar som inte tagits ut när anställningsförhållandet upphör – Nationell lagstiftning enligt vilken det inte är tillåtet att betala ut sådan ersättning om en offentlig tjänsteman själv sagt upp sig – Kontroll av de statliga utgifterna – Arbetsgivarens organisatoriska behov”
I mål C‑218/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale di Lecce (Domstolen i Lecce, Italien) genom beslut av den 22 mars 2022, som inkom till domstolen den 24 mars 2022, i målet
BU
mot
Comune di Copertino
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev samt domarna
T. von Danwitz, P.G. Xuereb, A. Kumin och I. Ziemele (referent),
generaladvokat: T. Ćapeta,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– BU, genom A. Russo, avvocata,
– Comune di Copertino, genom L. Caccetta, avvocata,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. Fiandaca, avvocato dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 8 juni 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan BU, en före detta offentlig tjänsteman i Comune di Copertino (Copertino kommun, Italien), och nämnda kommun. Målet rör kommunens nekan att betala ut kontant ersättning till BU för de dagar av den årliga betalda semestern som inte tagits ut när anställningen upphörde till följd av att BU sade upp sig för att gå i förtidspension.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skäl 4 i direktiv 2003/88 har följande lydelse:
”Arbetstagarnas säkerhet, hygien och hälsa på arbetsplatsen är ett mål som inte bör vara underkastat rent ekonomiska hänsyn.”
4 I artikel 7 i direktiv 2003/88, med rubriken ”Årlig semester”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.
2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”
Italiensk rätt
5 I artikel 36.3 i den italienska konstitutionen föreskrivs följande:
”Arbetstagare har rätt till veckovila och årlig betald semester och får inte avstå från denna.”
6 I artikel 2109 i Codice civile (civillagen), med rubriken ”Vilotid”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Arbetstagaren har rätt till en vilodag per vecka som normalt sammanfaller med söndagen.
2. Arbetstagaren har även rätt till årlig betald semester, eventuellt sammanhängande, vid en av arbetsgivaren bestämd tidpunkt, med beaktande av företagets behov och arbetstagarens intressen. Längden på denna period fastställs genom lag, företagsnormer, sedvänja eller skälighet.”
7 I artikel 5 i decreto-legge n. 95 – Disposizioni urgenti per la revisione della spesa pubblica con invarianza dei servizi ai cittadini nonché misure di rafforzamento patrimoniale delle imprese del settore bancario (lagdekret nr 95 om brådskande åtgärder för en översyn av de offentliga utgifterna utan förändrad service till medborgarna samt åtgärder för att stärka kapitalet hos företagen inom banksektorn) av den 6 juli 2012 (ordinarie tillägg till GURI nr 156 av den 6 juli 2012), omvandlat till lag, med ändringar, genom artikel 1.1 i lag nr 135 av den 7 augusti 2012, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat lagdekret nr 95), med rubriken ”Minskning av utgifterna inom den offentliga förvaltningen”, föreskrivs följande i punkt 8:
”Den semester, vilotid och annan ledighet som tillkommer personalen, inklusive ledningen, vid offentliga myndigheter som är upptagna i den offentliga förvaltningens konsoliderade räkenskaper, såsom dessa myndigheter identifierats av [Istituto nazionale di statistica – ISTAT (nationella statistiska institutet, Italien)] i enlighet med artikel 1.2 i lag nr 196 av den 31 december 2009, och vid oberoende myndigheter, inklusive [Commissione nazionale per le società e la borsa – Consob (Nationella tillsynsmyndigheten för företag och börsen, Italien)], ska tas ut i enlighet med vad som föreskrivs i deras respektive regelverk och kan inte i något fall föranleda rätt till utbetalning av någon alternativ kontant ersättning. Denna bestämmelse är även tillämplig när anställningen upphör på grund av omplacering, avskedsansökan, uppsägning, pensionering och uppnående av föreskriven åldersgräns. Eventuella förmånligare bestämmelser i författning eller avtal ska upphöra att gälla från och med ikraftträdandet av detta lagdekret. Ett åsidosättande av denna bestämmelse leder inte bara till att felaktigt utbetalda belopp ska återkrävas, utan även till disciplinärt och administrativt ansvar för den ansvarige företagsledaren. Denna punkt ska inte tillämpas på undervisningspersonal, administrativ personal, teknisk personal och extrapersonal som temporärt och tillfälligt ersätter ordinarie personal eller på undervisningspersonal som enligt kontrakt är anställda fram till undervisningsperiodens eller undervisningsverksamhetens slut, inom ramen för skillnaden mellan de semesterdagar som ska tas ut och de dagar då personalen i fråga har rätt att ta ut sin semester.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
8 BU var från den 1 februari 1992 till den 1 oktober 2016 anställd av Copertino kommun, där han innehade en tjänst som ”Istruttore direttivo” (administrativ chef).
9 Den 1 oktober 2016 lämnade BU, på egen begäran, sin tjänst för att gå i förtidspension.
10 BU ansåg att han hade rätt till kontant ersättning för 79 dagars årlig betald semester, intjänade under åren 2013–2016, och väckte därför talan vid Tribunale di Lecce (Domstolen i Lecce, Italien), den hänskjutande domstolen, och yrkade kontant ersättning för de semesterdagar som inte hade tagits ut.
11 Copertino kommun har vid den hänskjutande domstolen bestritt yrkandet med hänvisning till artikel 5.8 i lagdekret nr 95. Copertino kommun anser att den omständigheten att BU tog ut semester under år 2016 visar att han kände till sin skyldighet enligt denna bestämmelse att ta ut de semesterdagar som han hade förvärvat innan anställningen upphörde. Vidare hade han inte tagit ut resten av sina semesterdagar trots att han sagt upp sig.
12 Den hänskjutande domstolen har angett att de 79 semesterdagar som BU inte har tagit ut motsvarar de dagar av årlig betald semester som föreskrivs i direktiv 2003/88, varav 55 semesterdagar hänför sig till åren före år 2016 och resterande avser detta sista anställningsår. Den hänskjutande domstolen har tillagt att BU tog ut semester under år 2016, motsvarande dagar som intjänats under tidigare år och överförts till år 2013 och följande år. Denna situation innebär emellertid inte att BU gjort sig skyldig till något missbruk, motsvarande de beteenden som avses i punkt 48 i domen av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften (C‑684/16, EU:C:2018:874).
13 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) i dom nr 95/2016 slagit fast att artikel 5.8 i lagdekret nr 95, som är tillämplig på offentliga tjänstemän och som med vissa undantag föreskriver att det inte får betalas ut någon kontant ersättning för outtagen betald semester, är förenlig med principerna i den italienska konstitutionen, och inte strider mot principerna i unionsrätten och folkrättsliga regler. Den kom fram till denna slutsats genom att identifiera olika undantag från denna regel som inte är relevanta i förevarande fall.
14 Corte costituzionale (Författningsdomstolen) beaktade både behovet av att kontrollera de offentliga utgifterna och den offentliga arbetsgivarens organisatoriska krav, och påpekade att denna lagstiftning syftade till att få slut på det okontrollerade utnyttjandet av ”kontant ersättning” för outtagen semester och att på nytt bekräfta att faktiskt uttag av semester har företräde. Enligt Corte costituzionale (Författningsdomstolen) gäller förbudet mot att betala ut kontant ersättning inte när skälet till att semestern inte har tagits ut ligger utanför arbetstagarens kontroll, såsom sjukdom, men förbudet gäller när arbetstagaren själv har sagt upp sig.
15 Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida artikel 5.8 i lagdekret nr 95 är förenlig med unionsrätten, bland annat mot bakgrund av domen av den 25 november 2021, job-medium (C‑233/20, EU:C:2021:960), särskilt som målet att kontrollera de offentliga utgifterna framgår av själva rubriken till artikel 5 i nämnda lagdekret och punkt 8 i artikeln ingår bland en rad åtgärder som syftar till att göra besparingar inom den offentliga sektorn.
16 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Lecce (domstolen i Lecce) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:
”1) Ska artikel 7 i … direktiv 2003/88… och artikel 31.2 i [stadgan] tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet (nämligen artikel 5.8 i lagdekret nr 95 …), i vilken det, av skäl hänförliga till behovet av att hålla nere de offentliga utgifterna samt arbetsgivarens organisatoriska behov, föreskrivs ett förbud mot att semester byts ut mot kontant ersättning när en offentliganställd tjänsteman säger upp sig?
2) Om [den första frågan] besvaras jakande, ska artikel 7 i … direktiv 2003/88… och artikel 31.2 i [stadgan] i så fall tolkas så, att den offentliganställda tjänstemannen måste visa att det var omöjligt för honom eller henne att ta ut den ifrågavarande semestern under anställningstiden?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning
17 Republiken Italien har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning, eftersom EU-domstolens praxis enligt domen av den 20 juli 2016, Maschek (C‑341/15, EU:C:2016:576), och domen av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften (C‑684/16, EU:C:2018:874), på ett tydligt sätt visar hur den nationella rätten ska tolkas för att vara i överensstämmelse med unionsrätten; en tolkning som Corte costituzionale (Författningsdomstolen) har följt. Den andra frågan innehåller dessutom, enligt Republiken Italien, motstridiga påståenden.
18 EU-domstolen erinrar inledningsvis, mot bakgrund av domstolens rättegångsregler, om att den omständigheten att en nationell domstol inte är skyldig att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen eller att svaret på en begäran om förhandsavgörande mot bakgrund av unionsrätten påstås vara uppenbart inte har någon inverkan på frågan huruvida en sådan begäran kan tas upp till sakprövning (dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 16).
19 Det följer dessutom av EU-domstolens fasta praxis att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
20 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
21 Enligt den hänskjutande domstolen kan BU inte med stöd av artikel 5.8 i lagdekret nr 95 beviljas den kontanta ersättning han begär för årlig betald semester som inte hade tagits ut när anställningen upphörde, eftersom BU själv avslutade denna anställning. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida denna bestämmelse är förenlig med artikel 7 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan.
22 De frågor som ställts avser således tolkningen av unionsrätten och det är inte uppenbart att den tolkning av dessa bestämmelser som begärts av den hänskjutande domstolen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet eller att frågan är hypotetisk. Vidare har domstolen tillgång till de omständigheter som krävs för att kunna ge ett användbart svar på dessa frågor.
23 Tolkningsfrågorna kan således tas upp till sakprövning.
Prövning i sak
24 Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 7 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som, av skäl som hänför sig till kontrollen av de offentliga utgifterna och den offentliga arbetsgivarens organisatoriska behov, föreskriver ett förbud mot att betala ut kontant ersättning till en arbetstagare för dagar av årlig betald semester, intjänade såväl under det sista anställningsåret som under tidigare år, vilka inte har tagits ut när anställningen upphör, när arbetstagaren själv avslutar sin anställning och inte har visat att han eller hon av skäl som ligger utanför hans eller hennes kontroll inte har tagit ut sin semester under anställningen.
25 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att varje arbetstagares rätt till årlig betald semester, enligt domstolens fasta praxis, ska betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk. Undantag från denna princip får därför inte göras, och de behöriga nationella myndigheternas genomförande av denna princip får endast ske inom de gränser som uttryckligen uppställs i direktiv 2003/88 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
26 Artikel 7.1 i direktiv 2003/88, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester, återspeglar och preciserar således den grundläggande rätten till årlig betald semester, vilken föreskrivs i artikel 31.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
27 Såsom framgår av ordalydelsen i artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och av domstolens praxis ankommer det i detta hänseende på medlemsstaterna att i den nationella lagstiftningen fastställa villkoren för hur denna rätt till årlig betald semester ska utövas och genomföras, genom att närmare ange de konkreta omständigheter under vilka arbetstagarna får utnyttja nämnda rättighet (dom av den 22 september 2022, LB (Preskription av rätten till årlig betald semester), C‑120/21, EU:C:2022:718, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
28 Medlemsstaterna är emellertid skyldiga att inte uppställa något som helst villkor för själva uppkomsten av denna rättighet, vilken följer direkt av direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
29 Det ska tilläggas att rätten till årlig semester endast utgör en av de två delarna av den rätt till årlig betald semester som ingår som en grundläggande princip i unionens sociala regelverk. Denna grundläggande rättighet innehåller således även en rätt till betalning och – såsom en rättighet som inte kan skiljas från denna rätt till årlig ”betald” semester – en rätt till kontant ersättning för årlig semester som inte tagits ut när anställningsförhållandet upphör (dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
30 I detta avseende bör det erinras om att det faktiskt inte längre är möjligt att ta ut sådan årlig betald semester som arbetstagaren har rätt till när anställningen har upphört. I syfte att undvika att arbetstagaren till följd härav inte kan utöva denna rättighet, inte ens i form av en ekonomisk förmån, föreskrivs i artikel 7.2 i direktiv 2003/88 att arbetstagaren, då anställningen avslutas, har rätt till kontant ersättning för de semesterdagar som inte tagits ut (dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
31 Såsom domstolen har tolkat artikel 7.2 i direktiv 2003/88, uppställs inte något annat villkor för rätten till kontant ersättning än att anställningen ska ha upphört och att arbetstagaren inte har tagit ut all årlig semester som denne hade rätt till när anställningen upphörde (dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Rättigheten ges direkt i direktivet och kan inte anses vara beroende av att några andra villkor än dem som uttryckligen föreskrivs däri är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Kreuziger, C‑619/16, EU:C:2018:872, punkt 22).
32 Av detta följer, enligt artikel 7.2 i direktiv 2003/88, att en arbetstagare som inte har kunnat ta ut all sin årliga betalda semester innan arbetstagarens anställning avslutades har rätt till en kontant ersättning för outtagen årlig betald semester. Det är härvid inte relevant av vilket skäl anställningen avslutades. Det förhållandet att en arbetstagare på eget initiativ avslutar sin anställning påverkar således inte hans eller hennes rätt att i förekommande fall erhålla en kontant ersättning för årlig betald semester som han eller hon inte kunnat ta ut innan anställningen avslutades (dom av den 20 juli 2016, Maschek, C‑341/15, EU:C:2016:576, punkterna 28 och 29, och dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkterna 32 och 34).
33 Nämnda bestämmelse utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis som innebär att en arbetstagare, när anställningen upphör, inte erhåller någon kontant ersättning för årlig betald semester som inte tagits ut, då arbetstagaren inte har kunnat ta ut all årlig semester som denne hade rätt till innan anställningen avslutades, bland annat på grund av att arbetstagaren var sjukskriven under hela eller en del av referensperioden och/eller perioden för överföring av semesterdagar (dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
34 Genom att det dessutom föreskrivs att minimiperioden för betald årlig semester inte får bytas ut mot en kontant ersättning, utom då anställningen upphör, syftar artikel 7.2 i direktiv 2003/88 bland annat till att säkerställa att arbetstagare ska få åtnjuta faktisk vila för att säkerställa ett effektivt skydd av arbetstagarens säkerhet och hälsa (dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 33).
35 Artikel 7.1 i direktiv 2003/88 utgör således i princip inte hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver de närmare villkoren för utövande av den rätt till årlig betald semester som uttryckligen tillerkänns genom detta direktiv. Detta gäller även när denna lagstiftning innebär att denna rätt går förlorad vid utgången av referensperioden eller perioden för överföring av semesterdagar, förutsatt att den arbetstagare vars rätt till årlig betald semester har gått förlorad verkligen har haft möjlighet att utöva den rättighet som vederbörande tillerkänns enligt direktivet (dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
36 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att arbetstagaren har tjänat in dagar av årlig betald semester under flera referensperioder och att dagarna förefaller ha ackumulerats. En del av dessa dagar, intjänade såväl sedan år 2013 som under år 2016 hade ännu inte utnyttjats när anställningen upphörde den 1 oktober 2016. Vidare framgår det att arbetstagaren, enligt artikel 5.8 i lagdekret nr 95, inte har rätt till kontant ersättning för samtliga semesterdagar som inte tagits ut enbart av det skälet att han själv avslutat anställningen för att gå i förtidspension, vilket han hade kunnat förutse i förväg.
37 Det framgår av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att denna bestämmelse, enligt Corte costituzionale (Författningsdomstolen), syftar till att få slut på det okontrollerade utnyttjandet av ”kontant ersättning” för outtagen semester. Parallellt med åtgärder för att kontrollera de offentliga utgifterna syftar den regel som införs genom denna bestämmelse således, enligt Corte costituzionale (Författningsdomstolen), till att bekräfta att faktiskt uttag av semester har företräde framför utbetalning av kontant ersättning.
38 Det sistnämnda syftet motsvarar det mål som eftersträvas med direktiv 2003/88, bland annat genom artikel 7.2 i direktivet, vilken, såsom det erinrats om i punkt 34 ovan, bland annat syftar till att säkerställa att arbetstagaren kan åtnjuta faktisk vila, i syfte att säkerställa ett effektivt skydd av arbetstagarens säkerhet och hälsa.
39 I syfte att uppnå detta mål – och eftersom artikel 7.1 i direktiv 2003/88 i princip inte hindrar att det i nationell rätt fastställs närmare villkor för att utöva den rätt till årlig betald semester som uttryckligen tillerkänns genom detta direktiv, vilket till och med kan inbegripa en förlust av denna rättighet vid utgången av referensperioden eller perioden för överföring av semesterdagar – kan detta direktiv i princip inte utgöra hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken outtagna dagar av årlig betald semester, efter utgången av denna period, inte längre kan bytas ut mot en kontant ersättning, inbegripet när arbetsförhållandet senare upphör, under förutsättning att arbetstagaren har haft möjlighet att utöva den rätt som tillerkänns genom direktivet.
40 Anledningen till att anställningsförhållandet upphörde är inte relevant för rätten till kontant ersättning enligt artikel 7.2 i direktiv 2003/88 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkterna 32 och 34).
41 Av dessa överväganden följer att den aktuella nationella lagstiftningen, såsom den tolkats av Corte costituzionale (Författningsdomstolen), enligt vilken det är förbjudet att betala en arbetstagare kontant ersättning för årlig betald semester som inte tagits ut när anställningen upphör av det skälet att det är arbetstagaren själv som frivilligt har avslutat anställningsförhållandet med sin arbetsgivare, inför ett villkor som går utöver de villkor som uttryckligen föreskrivs i artikel 7.2 i direktiv 2003/88, såsom det redogjorts för dem i punkt 31 ovan. Dessutom omfattar detta förbud särskilt det sista anställningsåret och den referensperiod under vilken anställningsförhållandet upphörde. Denna nationella lagstiftning begränsar följaktligen den rätt till kontant ersättning för årlig semester som inte tagits ut när anställningen upphör, vilken utgör en del av rätten till årlig betald semester, såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 29 ovan.
42 Det ska erinras om att rätten till årlig betald semester kan begränsas under förutsättning att villkoren i artikel 52.1 i stadgan iakttas, nämligen att begränsningarna är föreskrivna i lag, att de är förenliga med det väsentliga innehållet i denna rättighet och att de, med beaktande av proportionalitetsprincipen, är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen (dom av den 22 september 2022, LB (Preskription av rätten till årlig betald semester), C‑120/21, EU:C:2022:718, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
43 I förevarande fall är den aktuella begränsningen av utövandet av den grundläggande rättighet som avses i artikel 31.2 i stadgan föreskriven i lag, närmare bestämt i artikel 5.8 i lagdekret nr 95.
44 När det gäller de mål som eftersträvas av den nationella lagstiftaren, i fråga om vilka den hänskjutande domstolen särskilt söker vägledning, framgår det av lydelsen av den första frågan att dessa, såsom de framgår av rubriken till artikel 5 i lagdekret nr 95 och såsom de har tolkats av Corte costituzionale (Författningsdomstolen), är dels kontroll av de offentliga utgifterna, dels den offentliga arbetsgivarens organisatoriska behov, inbegripet att möjliggöra en rationell planering av semesterperioden och att bidra till att parterna i anställningsförhållandet beter sig ansvarsfullt.
45 För det första, vad gäller målet att kontrollera de offentliga utgifterna, räcker det att erinra om att det av skäl 4 i direktiv 2003/88 framgår att ett effektivt skydd av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inte bör vara underkastat rent ekonomiska hänsyn (dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
46 För det andra, vad gäller det mål som är knutet till den offentliga arbetsgivarens organisatoriska behov, ska det påpekas att det särskilt avser att möjliggöra en rationell planering av semesterperioden och att bidra till att parterna i anställningsförhållandet beter sig ansvarsfullt. Detta innebär att detta mål kan förstås så, att det syftar till att uppmuntra arbetstagarna att ta ut sin semester och att det svarar mot syftet med direktiv 2003/88, såsom framgår av punkt 38 ovan.
47 Domstolen erinrar dessutom om att medlemsstaterna inte får avvika från den princip som följer av artikel 7 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 31.2 i stadgan, enligt vilken en förvärvad rätt till årlig betald semester inte kan förfalla vid utgången av den referensperiod och/eller den period för överföring av outtagen semester som föreskrivs i nationell rätt, när arbetstagaren inte har haft möjlighet att ta ut sin semester (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 54).
48 När arbetstagaren däremot avsiktligt har avstått från att ta ut sin årliga betalda semester med full kännedom om följderna, efter att ha getts möjlighet att effektivt utöva sin rätt, utgör artikel 31.2 i stadgan inte hinder för att denna rätt går förlorad eller för att det, vid anställningens upphörande, inte utgår någon kontant ersättning för årlig betald semester som inte tagits ut, utan att arbetsgivaren är skyldig att ålägga arbetstagaren att faktiskt utöva denna rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften (C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 56).
49 Arbetsgivaren är i detta hänseende bland annat – med hänsyn till den tvingande karaktären av rätten till årlig betald semester och för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 7 i direktiv 2003/88 – skyldig att i det konkreta fallet och på ett helt transparent sätt se till att arbetstagaren i praktiken kan ta ut sin årliga betalda semester. Detta ska ske genom att arbetsgivaren uppmanar arbetstagaren, vid behov formellt, att ta ut sin semester och även upplyser arbetstagaren, på ett tydligt sätt och i tillräckligt god tid för att säkerställa att sådan semester fortfarande kan garantera att arbetstagaren får den vila och avkoppling som semestern förväntas bidra till, om att semestern, för det fall den inte tas ut, kommer att gå förlorad vid utgången av referensperioden eller perioden för tillåten överföring av semesterdagar, eller att semestern inte längre kommer att kunna tas ut som en kontant ersättning. Bevisbördan åvilar arbetsgivaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften (C‑684/16, EU:C:2018:874, punkterna 45 och 46).
50 Om arbetsgivaren inte kan visa att denne har iakttagit all vederbörlig omsorg för att garantera att arbetstagaren faktiskt kunde ta ut den semester som denne hade rätt till, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, ska således det förhållandet att rätten till sådan semester går förlorad vid utgången av referensperioden eller perioden för tillåten överföring av semesterdagar och, för det fall anställningen upphör, att det inte betalas ut någon därtill svarande kontant ersättning för den årliga semester som inte tagits ut, anses strida mot artikel 7.1 och 7.2 i direktiv 2003/88 samt artikel 31.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften (C‑684/16, EU:C:2018:874, punkterna 46 och 55).
51 Under alla omständigheter framgår det av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att förbudet mot att betala kontant ersättning för outtagna årliga betalda semesterdagar omfattar semesterdagar som intjänats under det sista innevarande anställningsåret.
52 Mot bakgrund av dessa överväganden ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artikel 7 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som, av skäl som hänför sig till kontrollen av de offentliga utgifterna och den offentliga arbetsgivarens organisatoriska behov, föreskriver ett förbud mot att betala ut kontant ersättning till en arbetstagare för de dagar av årlig betald semester, intjänade såväl under det sista anställningsåret som under tidigare år, vilka inte har tagits ut när anställningen upphör, när arbetstagaren själv avslutar sin anställning och inte har visat att han eller hon av skäl som ligger utanför hans eller hennes kontroll inte har tagit ut sin semester under anställningen.
Rättegångskostnader
53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som, av skäl som hänför sig till kontrollen av de offentliga utgifterna och den offentliga arbetsgivarens organisatoriska behov, föreskriver ett förbud mot att betala ut kontant ersättning till en arbetstagare för de dagar av årlig betald semester, intjänade såväl under det sista anställningsåret som under tidigare år, vilka inte har tagits ut när anställningen upphör, när arbetstagaren själv avslutar sin anställning och inte har visat att han eller hon av skäl som ligger utanför hans eller hennes kontroll inte har tagit ut sin semester under anställningen.
Underskrifter