DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)
8 maj 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Överlåtelse av företag – Direktiv 2001/23/EG – Artikel 1.1 – Tillämpningsområde – Kriterier för att bedöma överlåtelsen – Överlåtelse av kunder – Överlåtelse av en banks samtliga finansiella tjänster till ett börsbolag utan att personalen överlåts”
I mål C‑194/18,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Vrhovno sodišče (Högsta domstolen, Slovenien) genom beslut av den 20 februari 2018, som inkom till domstolen den 19 mars 2018, i målet
Jadran Dodič
mot
Banka Koper,
Alta Invest
meddelar
DOMSTOLEN (nionde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe samt domarna D. Šváby och N. Piçarra (referent),
generaladvokat: G. Hogan,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Jadran Dodič, genom M. Blatnik och M. Dodič, juristes,
– Europeiska kommissionen, genom M. Kellerbauer och B. Rous Demiri, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Jadran Dodič, å ena sidan, och Banka Koper och Alta Invest, å andra sidan, rörande frågan om uppsägningen av Jadran Dodičs anställningsavtal var laglig.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I skäl 3 i direktiv 2001/23 anges att ”[d]et är nödvändigt att utarbeta bestämmelser till skydd för arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, särskilt för att säkerställa att deras rättigheter skyddas”.
4 I artikel 1.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
”a) Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.
b) Med förbehåll för vad som sägs under a och i nedan följande bestämmelser i denna artikel, skall med överlåtelse enligt detta direktiv förstås överlåtelse av en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet.”
Slovensk rätt
5 I artikel 73.1 i Zakon o delovnih ramerih (lagen om anställningsförhållanden) (Uradni list RS, nr 21/13) (nedan kallad ZDR) föreskrivs följande:
”Om ett byte av arbetsgivare sker på grund av juridisk överlåtelse av ett företag eller en del av ett företag, med stöd av lag, en annan bestämmelse, en rättsakt eller ett domstolsbeslut som vunnit laga kraft eller på grund av fusion eller delning, ska de avtalsenliga och andra rättigheter och skyldigheter som följer av de anställningsförhållanden som arbetstagaren har med den överlåtande arbetsgivaren den dag då överlåtelsen sker överlåtas till den förvärvande arbetsgivaren.”
6 I artikel 88.1 första stycket ZDR föreskrivs följande:
”Ordinarie uppsägning av arbetstagares anställningsavtal kan ske av följande skäl:
Om det inte längre är nödvändigt att visst arbete utförs på de villkor som anges i anställningsavtalet, av ekonomiska, organisatoriska, tekniska, strukturella eller liknande skäl från arbetsgivarens sida.”
7 I artikel 89.1 sjunde stycket ZDR anges följande:
”… ett byte av arbetsgivare i den mening som avses i artikel 73.1 i denna lag ska också anses utgöra ett oberättigat skäl för ordinarie uppsägningen av ett anställningsavtal.”
8 I artikel 159.1 i Zakon o trgu finančnih instrumentov (lagen om marknaden för finansiella instrument) (Uradni list RS, nr 108/10) (nedan kallad ZTFI) anges de regler som är tillämpliga för det fall ”ett värdepappersmäklarbolags styrelse beslutar att bolaget ska upphöra med värdepappershandel och inleder ett likvidationsförfarande eller beslutar att ändra värdepappersverksamheten på ett sådant sätt att bolaget inte längre kommer att tillhandahålla investeringstjänster”.
9 I artikel 159.3 ZTFI föreskrivs följande:
”I det fall som avses i punkt 1 i denna artikel ska värdepappersmäklarbolaget
1. vidta alla åtgärder som krävs för att överlåta
– kundernas finansiella instrument och övriga tillgångar som bolaget förvaltar,
– redovisningen av kundernas värdepapper, och
– av övriga tjänster som bolaget tillhandahåller kunderna
till en annan person som i enlighet med artikel 32 i denna lag har rätt att tillhandahålla investeringstjänster och utöva investeringsverksamhet i Slovenien,
2. säkerställa att den person som avses i punkt 1 i denna punkt övertar
– all dokumentation om investeringstjänsterna och investeringsverksamheten som värdepappersmäklarbolaget ska inneha, och
– alla skyldigheter och allt ansvar som värdepappersmäklarbolaget har i fråga om innehav och bevarande av denna dokumentation samt tillgång till densamma.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10 Den 23 december 2011 antog Banka Koper ett beslut om att inte längre tillhandahålla investeringstjänster och att upphöra med investeringsverksamhet och värdepappershandel.
11 Den 27 juni 2012 slöt Banka Koper ett överlåtelseavtal med Alta Invest enligt artikel 159 i ZTFI. Genom nämnda avtal överlät Banka Koper till Alta Invest finansiella instrument och övriga tillgångar som det förvaltade för sina kunder, redovisningen av kundernas värdepapper, övriga investeringstjänster och sidotjänster, i den mening som avses i ZTFI, samt arkiven, det vill säga den dokumentering av investeringstjänsterna och investeringsverksamheten som bolaget var skyldigt att inneha för dessa kunder. Vidare enades bolagen om att Banka Koper skulle agera som icke-oberoende finansmäklare för Alta Invests räkning.
12 I juli 2012 informerade Banka Koper de kunder vilka det tillhandahöll värdepapperstjänster att bolaget skulle upphöra med denna verksamhet. I detta sammanhang informerade Banka Koper särskilt kunderna om möjligheten att vända sig till Alta Invest, och erbjöd särskilda fördelar om de valde detta alternativ, bland annat erbjöd bolaget sig att stå för kundernas överföringskostnader. Banka Koper informerade också kunderna om att de, för det fall de inte hörde av sig, skulle anses ha godtagit en överföring till Alta Invest. Av Banka Kopers kunder valde 91 procent att anlita Alta Invest, varav merparten uttryckligen angav att de fortsättningsvis önskade anlita detta bolag.
13 Därefter uteslöts Banka Koper från handel på Ljubljanas (Slovenien) värdepappersbörs och Sloveniens centralbank antog ett beslut genom vilket Banka Koper gavs tillstånd att tillhandahålla tjänster i egenskap av icke-oberoende finansmäklare.
14 Den 17 september 2012 antog Banka Koper en ny förordning om rationalisering av arbetsplatserna genom vilken avdelningen för investeringstjänster avskaffades, inklusive arbetsplatserna som finansmäklare.
15 Det var i detta sammanhang som anställningsavtalen för samtliga anställda vid Banka Kopers avdelning för investeringstjänster sades upp av ekonomiska skäl, däribland det avtal om tillsvidareanställning som finansmäklare som Jadran Dodič hade ingått den 30 juni 2011, vilket sades upp den 11 oktober 2012.
16 Under tiden erbjöd Banka Koper samtliga anställda på avdelningen för investeringstjänster att ingå nya anställningsavtal för andra tjänster.
17 Jadran Dodič antog inte detta erbjudande eftersom han tyckte att den föreslagna tjänsten inte passade honom. Vid slovensk domstol bestred han därefter uppsägningen av hans anställningsavtal och krävde att han skulle återinsättas i sin tidigare tjänst vid Banka Koper, alternativt vid Alta Invest. Enligt Jadran Dodič hade Banka Koper överlåtit sin finansmäklarverksamhet till Alta Invest, i den mening som avses i artikel 73 ZDR, genom vilken artikel 1.1 i direktiv 2001/23 införlivas med slovensk rätt. Efter överlåtelsen enligt överlåtelseavtalet av den 27 juni 2012 drevs således investeringsverksamheten vidare vid Alta Invest med användning av Banka Kopers operativa avdelningar och nätverk.
18 Vid slovensk domstol anförde Banka Koper att bolaget, efter det att det hade beslutat att inte längre tillhandahålla sina kunder värdepappersmäklartjänster, enligt artikel 159 ZFTI var skyldigt att överlåta redovisningen av kundernas värdepapper till en annan juridisk person som hade rätt att tillhandahålla samma tjänster i Slovenien. Banka Koper påpekade att överlåtelsen varken berörde arbetstagarna, lokalerna eller arbetsverktygen samt att dess kunder hade rätt att välja en ny tillhandahållare av investeringstjänster.
19 Även Alta Invest gjorde gällande att överlåtelseavtalet var en direkt följd av tillämpningen av artikel 159 ZFTI.
20 Den nationella domstolen i första instans fastställde att villkoren för överlåtelse av företag inte var uppfyllda eftersom företagets identitet varken hade fortsatt att existera ur ekonomisk eller funktionell synvinkel. Nämnda domstol betonade, å ena sidan, att överlåtelseavtalet mellan Banka Koper och Alta Invest varken avsåg överlåtelse av egendom, rättigheter eller arbetstagare, och, å andra sidan, att kunderna frivilligt hade valt att deras värdepapper skulle överföras till Alta Invest ”eller till något annat finansbolag”. Under dessa omständigheter kunde överlåtelsen enligt nämnda avtal inte klassificeras som ”överlåtelse av ett företag” eller av ”en del av ett företag”, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23.
21 Inte heller appellationsdomstolen fann att det förelåg en överlåtelse av ett företag, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23. Överlåtelseavtalet mellan Banka Koper och Alta Invest innebar nämligen inte ett byte av arbetsgivare, i den mening som avses i den bestämmelsen. Nämnda domstol ansåg att den omständigheten att Banka Kopers kunder inte hade överlåtits till Alta Invest var av avgörande betydelse. I detta avseende preciserade nämnda domstol att den omständigheten att nästan samtliga kunder faktiskt hade beslutat sig för att anlita Alta Invest inte räckte för att en ”överlåtelse av företag”, i den mening som avses i direktiv 2001/23, skulle föreligga. För övrigt bekräftade den omständigheten att Banka Koper fortsatte att utöva värdepappersmäklarverksamhet, bland annat för Alta Invests räkning, enligt samma domstol att det inte förelåg en överlåtelse av företag.
22 Jadran Dodič överklagade den sistnämnda domen till den hänskjutande domstolen och gjorde bland annat gällande att det faktum att 91 procent av Banka Kopers kunder faktiskt hade överfört sina värdepapper till Alta Invest gjorde det möjligt att dra slutsatsen att det var fråga om en överlåtelse av företag.
23 Den hänskjutande domstolen avslog överklagandet med motiveringen att det på grundval av att Banka Koper hade upphört med värdepappersmäklarverksamheten, tillhandahöll tjänster i egenskap av icke-oberoende finansmäklare samt att varken arbetsmaterial, arbetstagare eller organisationsstrukturen hade överlåtits inte var möjligt att dra slutsatsen att en ”överlåtelse av företag”, i den mening som avses direktiv 2001/23, förelåg. Nämnda domstol betonade också Banka Kopers kunders möjlighet att göra ett fritt val och bolagets lagstadgade skyldighet att se till att dess kunders rättigheter fortsatte att skyddas genom överföring av all dokumentation till en annan värdepappersmäklare för det fall nämnda kunder inte agerade efter att ha informerats om att verksamheten skulle upphöra.
24 Jadran Dodič ingav därefter ett konstitutionellt klagomål till Ustavno sodišče (Författningsdomstolen, Slovenien) och gjorde gällande att direktiv 2001/23 hade tolkats på ett uppenbart felaktigt och godtyckligt sätt samt att hans begäran om förhandsavgörande vid domstolen hade avslagits utan motivering. Nämnda domstol upphävde Vrhovno sodiščes (Högsta domstolen, Slovenien) dom och återförvisade målet till den. Nämnda domstol ansåg i huvudsak att den hänskjutande domstolen inte hade svarat på klagandens frågor om förekomsten av en ”överlåtelse av företag”, i den mening som avses i direktiv 2001/23.
25 Det är inom ramen för denna andra prövning av målet i fråga som den hänskjutande domstolen undrar om en ”överlåtelse av företag”, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23, kan anses föreligga under omständigheterna i förevarande fall.
26 Nämnda domstol påpekade för det första att överföringen av finansiella instrument och övriga tillgångar som förvaltades för kundernas räkning, redovisningen av kundernas värdepapper, övriga finansiella tjänster samt arkiven, till ett annat auktoriserat företag utgjorde ett lagstadgat krav som Banka Koper var skyldigt att uppfylla för det fall det upphörde med sin värdepappersmäklarverksamhet. Den hänskjutande domstolen konstaterade därefter att Banka Kopers kunder inte var bundna av denna överföring eftersom de hade rätt att själva välja en ny värdepappersmäklare. Slutligen erinrade den hänskjutande domstolen om att Banka Koper inte överlät sina arbetstagare, materiella resurser eller organisationsstrukturer till Alta Invest. I detta avseende preciserade den hänskjutande domstolen att för det fall en överlåtelse av företag bedöms föreligga är det uppenbart att klausulen i avtalet om att arbetstagarna inte ska överlåtas helt saknar verkan. Den hänskjutande domstolens tvivel omfattar således inte frågan huruvida parterna i överlåtelseavtalet kunde utesluta överlåtelse av arbetstagare.
27 Mot denna bakgrund beslutade Vrhovno sodišče (Högsta domstolen, Slovenien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 1.1 i direktiv 2001/23 tolkas så, att en överföring såsom den som genomfördes under de i förevarande fall aktuella omständigheterna, som omfattade kundernas finansiella instrument och övriga tillgångar som förvaltades för kundernas räkning (i det aktuella fallet värdepapper), redovisning, kundernas värdepapper, övriga finansiella tjänster och sidotjänster samt arkiven, med hänsyn till att uppdragsgivarna (kunderna), efter det att den första motpartens värdepappersmäklarverksamhetupphörde, till sist själva beslutade huruvida de skulle vända sig till den andra motparten för att erhålla dessa tjänster, också ska kvalificeras som överlåtelse av företag eller del av företag i lagens mening?
2) Har antalet uppdragsgivare till vilka den andra motparten numera, efter det att den första motparten upphörde med sin värdepappersmäklarverksamhet, tillhandahåller sådana tjänster betydelse under de givna omständigheterna?
3) Har den omständigheten att den första motparten fortsätter sin verksamhet med uppdragsgivarna i egenskap av icke-oberoende finansmäklare, och i denna roll samarbetar med den andra motparten, någon inverkan på kvalificeringen som överlåtelse av företag eller verksamhet?”
Prövning av tolkningsfrågorna
28 Den hänskjutande domstolen har ställt sina tolkningsfrågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att ett andra företags övertagande av finansiella instrument och övriga tillgångar hos kunderna från ett första företag, efter det att det första företagets verksamhet upphör och enligt avtal vars ingående krävs i nationell lagstiftning, utgör en överlåtelse av företag eller en del av ett företag, även om dels det första företagets kunder kan välja att inte anförtro förvaltningen av sina värdepapper till det andra företaget, dels det första företaget fortsätter att verka som icke-oberoende finansmäklare och i denna roll samarbetar med det andra företaget.
29 Det är viktigt att inledningsvis erinra om att tillämpningsområdet för artikel 1.1 a i direktiv 2001/23, enligt fast rättspraxis, inte kan bedömas enbart på grund av dess ordalydelse. På grund av skillnaderna mellan de olika språkversionerna av direktivet och mellan de olika nationella lagstiftningarna med avseende på begreppet ”övergång till följd av avtal” ska detta begrepp ges en tillräckligt flexibel tolkning för att direktivets syfte, vilket enligt skäl 3 är att skydda arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, kan uppnås (dom av den 20 januari 2011, CLECE, C‑463/09, EU:C:2011:24, punkt 29, och dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo, C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 37).
30 Vidare ska det noteras att direktiv 2001/23 är tillämpligt om överlåtelsen avser varaktigt organiserad ekonomisk verksamhet. Begreppet ”enhet”, som avses i artikel 1.1 i detta direktiv, hänvisar således till en organisation av personer och tillgångar som är tillräckligt strukturerad och oberoende och som kan bedriva en ekonomisk verksamhet genom vilken ett särskilt syfte eftersträvas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 1998, Hidalgo m.fl., C‑173/96 och C‑247/96, EU:C:1998:595, punkt 25, samt dom av den 29 juli 2010, UGT-FSP, C‑151/09, EU:C:2010:452, punkt 26).
31 I målet vid den nationella domstolen har det inte bestritts att Banka Kopers avdelning för investeringstjänster utgjorde en ekonomisk enhet eftersom bolaget förfogade över personal och logistiska resurser som kunde användas för att bedriva en ekonomisk verksamhet som bestod i värdepappershandel och investeringsverksamhet för uppdragsgivare.
32 Under dessa omständigheter har det faktum att Banka Koper, efter att, i den mening som avses i artikel 159 ZFI, ha upphört med att tillhandahålla investeringstjänster och sidotjänster, fortsatte att verka som icke-oberoende finansmäklare och i denna roll samarbeta med uppdragsgivare, däribland Alta Invest, i princip inte någon inverkan på klassificeringen av den berörda transaktionen som ”överlåtelse av en del av ett företag”, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23.
33 Slutligen ska det erinras om att det avgörande kriteriet för att fastställa om en överlåtelse av företag eller en del av ett företag, i den mening som avses i denna bestämmelse, föreligger är huruvida den aktuella enheten behåller sin identitet, vilket är fallet i synnerhet när driften faktiskt fortsätter eller återupptas (dom av den 10 december 1998, Hidalgo m.fl., C‑173/96 och C‑247/96, EU:C:1998:595, punkt 21, och av den 9 september 2015, Ferreira da Silva e Brito m.fl., C‑160/14, EU:C:2015:565, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
34 För att avgöra om detta villkor är uppfyllt måste hänsyn tas till samtliga omständigheter som kännetecknar den aktuella transaktionen. Till dessa omständigheter hör särskilt vilket slags företag eller vilken verksamhet som det är fråga om, huruvida några materiella tillgångar – såsom fastigheter eller lös egendom – har övertagits, värdet på de immateriella tillgångarna vid tidpunkten för övergången, huruvida huvuddelen av personalstyrkan har övertagits av den nya arbetsgivaren, huruvida kundstocken har övertagits samt hur lika de verksamheter är som har bedrivits före och efter övergången och hur länge ett eventuellt avbrott i verksamheten har varat (dom av den 9 september 2015, Ferreira da Silva e Brito m.fl., C‑160/14, EU:C:2015:565, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
35 Alla dessa omständigheter är endast aspekter av den helhetsbedömning som ska göras och kan därför inte bedömas var för sig (dom av den 9 september 2015, Ferreira da Silva e Brito m.fl., C‑160/14, EU:C:2015:565, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Den betydelse som ska tillmätas de olika kriterierna varierar med nödvändighet med hänsyn till den verksamhet som bedrivs eller de produktions- eller driftsmetoder som används i det aktuella företaget, verksamheten eller delen av en verksamhet (dom av den 9 september 2015, Ferreira da Silva e Brito m.fl., C‑160/14, EU:C:2015:565, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
36 I målet vid den nationella domstolen är det ostridigt, vilket kommissionen påpekade i sitt skriftliga yttrande, att den ekonomiska verksamhet som utövas av den berörda enheten inte kräver några betydande materiella tillgångar för att fungera. Denna ekonomiska verksamhet grundar sig tvärtemot på immateriella tillgångar, vilkas överlåtelse har avgörande betydelse för klassificeringen som överlåtelse av en del av ett företag.
37 De immateriella tillgångar som utgörs av uppdragsgivarnas, det vill säga kundernas, finansiella instrument och övriga tillgångar, redovisning, övriga investeringstjänster och sidotjänster samt arkiven, det vill säga dokumenteringen av investeringstjänsterna som företaget tillhandahåller kunderna och investeringsverksamheten, ingår nämligen i den berörda ekonomiska enhetens identitet, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinras om i punkterna 33–35 ovan.
38 Överföringen av sådana element är emellertid beroende av kundernas uttryckliga eller underförstådda samtycke eftersom ett företag som upphör med sin verksamhet i ett sammanhang som det som är i fråga i det nationella målet inte kan ålägga sina kunder att överlåta förvaltningen av sina värdepapper till det företag som utsetts av det överlåtande företaget.
39 Härav följer, å ena sidan, att det faktum att Banka Kopers kunder inte var bundna av det överlåtelseavtal som hade ingåtts med Alta Invest och fritt kunde besluta om överföring av sina värdepapper till den sistnämnda, såsom den hänskjutande domstolen har anfört, inte i sig kan utgöra ett hinder för klassificeringen som ”överlåtelse av en del av ett företag”, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23.
40 Av detta följer, å andra sidan, att för att den transaktion som är i fråga i det nationella målet ska kunna klassificeras som ”överlåtelse av en del av ett företag” måste det först fastställas att kunder överlåtits.
41 I detta syfte ska en övergripande bedömning av omständigheterna göras, varvid bland annat åtgärder för att ge Banka Kopers kunder incitament att anförtro förvaltningen av sina värdepapper till Alta Invest ska beaktas.
42 Den nationella domstolen ska således ta ställning till huruvida kunderna har gjort ett uttryckligt val eller inte med avseende på överlåtelsen av deras konton till Alta Invest eller huruvida arkiven avseende deras konton per automatik överläts till den sistnämnda. I detta sammanhang åligger det den nationella domstolen att avgöra huruvida artikel 159.3 ZFTI kräver att ett börsbolag som beslutar att upphöra med denna verksamhet överlåter dokumentationen om sina kunders konton till en enda person som är auktoriserad i Slovenien att tillhandahålla investeringstjänster och ägnar sig och investeringsverksamhet, eller huruvida denna dokumentation kan överlåtas till flera personer.
43 En annan omständighet att ta ställning till är förekomsten av ekonomiska incitament, såsom täckandet av kostnaderna för överlåtelsen till Alta Invest.
44 Även om den omständigheten att 91procent av Banka Kopers kunder godtog att förvaltningen av deras värdepapper anförtroddes Alta Invest kan tyckas styrka ett sådant incitaments effektivitet, kan klassificeringen som ”överlåtelse”, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23, emellertid inte enbart grundas på detta konstaterande. I synnerhet inte, eftersom detta konstaterande gjordes efter det att överlåtelseavtalet hade slutits mellan de båda bolagen.
45 Slutligen konstaterar domstolen att det till sist ankommer på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet och att tolka den nationella lagstiftningen, att fastställa huruvida en ”överlåtelse av en del av ett företag”, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23, föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2018, Montag, C‑480/17, EU:C:2018:987, punkt 34, och dom av den 7 augusti 2018, Colino Sigüenza, C‑472/16, EU:C:2018:646, punkt 45).
46 Med beaktande av vad som anförts ovan ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artikel 1.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att ett andra företags övertagande av finansiella instrument och övriga tillgångar hos kunderna från ett första företag, efter det att det första företagets verksamhet upphör och enligt ett avtal vars ingående krävs i nationell lagstiftning, kan utgöra en överlåtelse av företag eller en del av ett företag, även om det första företagets kunder kan välja att inte anförtro förvaltningen av sina värdepapper till det andra företaget, under förutsättning att kunder har överlåtits, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma. I detta sammanhang är antalet kunder, oavsett om det är mycket stort, vilka faktiskt överlåtits inte ensamt avgörande för klassificeringen som ”överlåtelse” och den omständigheten att det första företaget, i egenskap av icke-oberoende finansmäklare, samarbetar med det andra företaget saknar i princip betydelse.
Rättegångskostnader
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:
Artikel 1.1 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter ska tolkas så, att ett andra företags övertagande av finansiella instrument och övriga tillgångar hos kunder från ett första företag, efter det att det första företagets verksamhet upphör och enligt ett avtal vars ingående krävs i nationell lagstiftning, kan utgöra en överlåtelse av företag eller en del av ett företag, även om det första företagets kunder kan välja att inte anförtro förvaltningen av sina värdepapper till det andra företaget, under förutsättning att kunder har överlåtits, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma. I detta sammanhang är antalet kunder, oavsett om det är mycket stort, vilka faktiskt överlåtits inte ensamt avgörande för klassificeringen som ”överlåtelse” och den omständigheten att det första företaget, i egenskap av icke-oberoende finansmäklare, samarbetar med det andra företaget saknar i princip betydelse.
Underskrifter