TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

den 26 juli 2023 (*)

”Talan om ogiltigförklaring och skadestånd – Internationellt kontraktsanställd hos Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Uppsägning av anställningsavtalet till följd av Förenade kungarikets utträde ur unionen – Unionsdomstolens behörighet – Tvistens avtalsrättsliga art – Skiljedomsklausul och prorogationsklausul saknas – Artiklarna 263, 268, 272 och 274 FEUF – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Upptagande till prövning – Identifiering av svarandeparterna – Begreppet unionsorgan eller unionsbyrå – Delvis bristande behörighet och delvis avvisning”

I mål T‑776/20,

Robert Stockdale, Bristol (Förenade kungariket), företrädd av advokaten N. de Montigny,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av A. Vitro, M. Bauer och J. Rurarz, samtliga i egenskap av ombud,

Europeiska kommissionen, företrädd av D. Bianchi och G. Gattinara, båda i egenskap av ombud,

Europeiska utrikestjänsten, företrädd av S. Marquardt, K. Kouri, R. Spáč och S. Rodríguez Sánchez-Tabernero, samtliga i egenskap av ombud,

och

Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina, företrädd av B. Bajic, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten E. Raoult,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

vid överläggningen sammansatt av ordföranden R. da Silva Passos (referent) samt domarna V. Valančius, I. Reine, L. Truchot och M. Sampol Pucurull,

justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 17 november 2022,

följande

Dom

1        Sökanden Robert Stockdale har väckt talan med stöd av artiklarna 263, 268 och 272 FEUF och yrkat att tribunalen ska, i första hand, 1) förklara att beslutet av Europeiska unionens särskilda representant (nedan kallad den särskilda representanten) i Bosnien och Hercegovina av den 17 november 2020, genom vilket den särskilda representanten sade upp sökandens anställningsavtal från och med den 31 december 2020 (nedan kallat beslutet om uppsägning), är rättsstridigt och besluta om ersättning för den skada som han har lidit till följd av detta beslut, 2) omvandla hans avtalsförhållande med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina till ett avtal om tillsvidareanställning, och 3) besluta om ersättning för den skada som han har lidit till följd av att Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europeiska utrikestjänsten har underlåtit att anta tydliga tjänsteföreskrifter som är tillämpliga på honom och, i andra hand, fastställa att unionen har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, för det fall hans förstahandsyrkanden ogillas.

 Bakgrund till tvisten

2        Sökanden är medborgare i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och har haft befattningen som chef för finanser och administration hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina.

3        Utnämningen av särskilda representanter föreskrivs i artikel 33 FEU, en bestämmelse som hör till kapitel 2 i avdelning V i fördraget om Europeiska unionen, rörande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp). I artikel 33 FEUF föreskrivs att ”[r]ådet får på förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik utse en särskild representant som ska ha mandat för särskilda politiska frågor. Den särskilda representanten ska utöva sitt mandat under ledning av den höga representanten.”

4        Den 11 mars 2002 antog rådet den gemensamma åtgärden 2002/211/Gusp om utnämning av unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina (EGT L 70, 2002, s. 7).

5        Därefter antog rådet olika på varandra följande rättsakter, genom vilka det utan avbrott utsåg en särskild representant i Bosnien och Hercegovina med ett tidsbegränsat uppdrag.

6        Vid den tidpunkt då förevarande talan väcktes, den 29 december 2020, hade den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina utsetts genom rådets beslut (Gusp) 2019/1340 av den 8 augusti 2019 om utnämning av Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina (EUT L 209, 2019, s. 10), från och med den 1 september 2019 till och med den 31 augusti 2021. Den särskilda representantens uppdrag förlängdes till och med den 31 augusti 2023 genom rådets beslut (Gusp) 2021/1193 av den 19 juli 2021 om förlängning av uppdraget för Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina och om ändring av beslut (Gusp) 2019/1340 (EUT L 258, 2021, s. 46).

7        Sökanden rekryterades genom ett första avtal om visstidsanställning som ingicks med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, från och med den 15 februari 2006 och med en giltighetstid som inte kunde överstiga längden på den särskilda representantens uppdrag. Från och med den 1 mars 2007 ingick sökanden 16 på varandra följande avtal om visstidsanställning med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina. I artikel 5 i det sista avtalet om visstidsanställning som sökanden ingick (nedan kallat det aktuella avtalet) föreskrevs en giltighetstid från och med den 1 september 2019 till och med den 31 augusti 2021.

8        Parallellt med de 17 på varandra följande avtalen om visstidsanställning undertecknade sökanden 13 trepartsavtal med kommissionen och den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, varigenom han utsågs till tillförordnad kontorschef från och med den 1 juli 2007.

9        I de aktuella trepartsavtalen föreskrevs att om den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina avled eller avgick, eller på grund av en olycka eller sjukdom var förhindrad att utföra sitt uppdrag eller om finansieringsavtalet som ingåtts mellan kommissionen och den särskilda representanten upphörde att gälla, skulle sökanden bli ansvarig för förvaltningen av de medel som anslagits till den aktuella särskilda representanten. Det sista avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef undertecknades av sökanden den 7 oktober 2019 (nedan kallat avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef).

10      Den 24 januari 2020 undertecknade företrädare för unionen och för Förenade kungariket avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat avtalet om Förenade kungarikets utträde). Den 30 januari 2020 antog rådet beslut (EU) 2020/135 om ingående av avtalet om Förenade kungarikets utträde (EUT L 29, 2020, s. 1). Enligt artikel 1 i nämnda beslut godkändes avtalet om Förenade kungarikets utträde på unionens vägnar.

11      Vid midnatt den 31 januari 2020 utträdde Förenade kungariket ur unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, och den 1 februari 2020 trädde avtalet om Förenade kungarikets utträde i kraft, i enlighet med artikel 185 i nämnda avtal.

12      I artikel 126 i avtalet om Förenade kungarikets utträde fastställs en övergångsperiod som började löpa den dag då avtalet trädde i kraft och som upphörde den 31 december 2020. Enligt artikel 127.6 i samma avtal skulle under denna övergångsperiod hänvisningar till ”medlemsstaterna” i unionsrätträtten förstås så, att de inbegriper Förenade kungariket.

13      Den 24 juni 2020 skickade sökanden en skrivelse till den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina för att förhöra sig om sina rättigheter och påtala en diskriminering för det fall hans tjänst till slut skulle anses vara överflödig om den särskilda representantens kontor i Bosnien och Hercegovina flyttades över till unionens delegation i nämnda stat, och således till Europeiska utrikestjänsten. Han påpekade särskilt att det inte föreskrevs något avgångsvederlag eller någon rätt till arbetslöshetsersättning för den särskilda representantens internationella personal, samt att det inte heller fanns någon bestämmelse om pensionsavgifter.

14      Den 7 juli 2020 vidarebefordrade den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina denna begäran till direktören för kommissionens tjänst för utrikespolitiska instrument, och uppgav att sökanden tog upp frågor om sina anställningsvillkor, särskilt med tanke på att det aktuella avtalet troligen skulle sägas upp med anledning av Förenade kungarikets utträde ur unionen. En enhetschef vid nämnda tjänst svarade den 13 juli 2020 att denna tjänst inte ansvarade för personalfrågor i fråga om personal som hör till Gusp och rådde den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina att rådfråga Europeiska utrikestjänsten i det avseendet. Vidare påpekade enhetschefen att i den mån sökandens begäran avsåg de ekonomiska aspekterna, kunde inte något avgångsvederlag betalas ut till honom eller några pensionsavgifter betalas in, enligt klausulerna i det aktuella avtalet.

15      Den 15 september 2020 vände sig den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina till Europeiska utrikestjänsten genom att översända sökandens skrivelse av den 24 juni 2020.

16      Den 28 september 2020 skrev sökanden till den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina för att den sistnämnde skulle skaffa mer information om möjligheterna för honom att kvarstå i tjänst efter utgången av övergångsperioden som enligt avtalet om Förenade kungarikets utträde skulle löpa ut den 31 december 2020. Efter att den särskilda representanten vände sig till kommissionens tjänst för utrikespolitiska instrument, svarade direktören för denna tjänst den 2 oktober 2020 att det inte fanns något undantag för medborgare i Förenade kungariket och att deras avtal skulle upphöra den 31 december 2020.

17      Den 17 november 2020 fattade den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina beslutet om uppsägning, genom vilket han sade upp det aktuella avtalet med en viss uppsägningstid, eftersom beslutet trädde i kraft den 31 december 2020.

18      Den 25 november 2020 skrev sökanden till den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina och begärde en omprövning av beslutet om uppsägning.

 Parternas yrkanden

19      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand:

–        förklara att beslutet om uppsägning är rättsstridigt,

–        när det gäller de rättigheter som följer av sökandens anställningsavtal med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina:

–        omvandla hans avtalsförhållande till ett avtal om tillsvidareanställning,

–        fastställa att sökanden har utsatts för diskriminering med hänsyn till skälet för uppsägning och av det skälet ålägga svarandena att utge ett belopp på 10 000 euro, jämte ränta, till sökanden som ersättning för psykisk skada,

–        fastställa att svarandena har åsidosatt sina avtalsförpliktelser och särskilt skyldigheten att på ett giltigt sätt delge beskedet om uppsägning av ett avtal om tillsvidareanställning,

–        ålägga svarandena att låta honom återinträda i tjänst eller, i andra hand, att betala en ersättning till honom som ska fastställas senare och som preliminärt har fastställts till 393 850,08 euro, jämte ränta,

–        när det gäller de andra rättigheterna, vilka grundar sig på att det föreligger diskriminering i förhållande till unionens övriga anställda:

–        fastställa att sökanden borde ha rekryterats som tillfälligt anställd vid rådet, kommissionen eller Europeiska utrikestjänsten och förklara att dessa tre svaranden har behandlat sökanden på ett diskriminerande sätt när det gäller hans lön, hans pensionsrättigheter och därmed relaterade förmåner samt garantin för en efterföljande anställning,

–        förplikta rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att ersätta sökanden för förlusten av lön, pension, ersättningar och förmåner till följd av de åsidosättanden av unionsrätten som han har påtalat, jämte ränta på dessa belopp,

–        fastställa en tidsfrist för parterna för att fastställa storleken på en sådan ersättning, med beaktande av den lönegrad och den löneklass som sökanden borde ha anställts i, den genomsnittliga löneutvecklingen, utvecklingen av hans karriär och de ersättningar som han skulle ha fått enligt sina avtal som tillfälligt anställd, efter avdrag för den lön som han faktiskt har erhållit,

–        i andra hand, förplikta rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att ersätta sökanden enligt unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, vilket har uppkommit till följd av underlåtenheten att respektera sökandens grundläggande rättigheter, med ett belopp som preliminärt har fastställts till 400 000 euro, och

–        förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.

20      I de invändningar om bristande behörighet och om rättegångshinder som har framställts med stöd av artikel 130 i tribunalens rättegångsregler, har rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan i den del den avser dem, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

21      I en invändning om bristande behörighet och om rättegångshinder som har framställts med stöd av artikel 130 i rättegångsreglerna, har den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

22      I artikel 130.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att om svaranden ansöker om det, får tribunalen meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas. Enligt artikel 130.7 i rättegångsreglerna ska tribunalen så snart som möjligt pröva ansökan eller, om det framstår som befogat på grund av särskilda omständigheter, besluta att ansökan ska prövas i samband med att målet avgörs i sak.

23      I förevarande fall har svarandena ansökt om att tribunalen ska meddela beslut i fråga om rättegångshinder och tribunalens behörighet. Under dessa omständigheter anser tribunalen att dessa ansökningar ska prövas innan målet avgörs i sak.

24      Sökanden har i sin talan i huvudsak anfört följande:

–        Ett förstahandsyrkande som avser beslutet om uppsägning, enligt vilket sökanden har yrkat att tribunalen ska, för det första, förklara att beslutet om uppsägning är rättsstridigt, för det andra, förplikta svarandena att utge ett belopp på 10 000 euro till sökanden som ersättning för den ideella skada som har uppkommit till följd av detta beslut och, för det tredje, besluta om att sökanden ska återinträda i tjänst eller, i andra hand, förplikta svarandena att utge ett belopp på 393 850,08 euro till sökanden som ersättning för den ekonomiska skada som har uppkommit till följd av beslutet (nedan kallat det första yrkandet).

–        Ett förstahandsyrkande som avser den rad av avtal om visstidsanställning som ingicks med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, inom ramen för vilket sökanden har yrkat att tribunalen ska dels omvandla hans avtalsförhållande med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina till ett avtal om tillsvidareanställning, dels fastställa att svarandena har åsidosatt sina avtalsförpliktelser och särskilt skyldigheten att på ett giltigt sätt delge beskedet om uppsägning av ett avtal om tillsvidareanställning (nedan kallat det andra yrkandet).

–        Ett förstahandsyrkande som grundar sig på att det föreligger diskriminering, genom vilket sökanden har kritiserat rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten för att de inte lät anställningsvillkoren för övriga anställda i unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda) gälla för internationell kontraktsanställd personal som rekryterats inom ramen för Gusp eller för att de inte antog ett regelverk för denna personal som är jämförbart med det i anställningsvillkoren för övriga anställda, enligt vilket sökanden har yrkat att tribunalen ska förplikta dessa tre svaranden att ersätta sökanden för den skada som har uppstått till följd av att sådana tjänsteföreskrifter saknas (nedan kallat det tredje yrkandet).

–        Ett andrahandsyrkande, för det fall de tre första yrkandena ogillas, genom vilket sökanden har yrkat att rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten ska förpliktas att utge ett belopp på 400 000 euro till honom, på grundval av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar till följd av att hans grundläggande rättigheter inte har respekterats (nedan kallat det fjärde yrkandet).

25      För att bemöta invändningarna om bristande behörighet och om rättegångshinder ska det i förevarande fall, för det första, undersökas huruvida tribunalen är behörig att pröva det första och det andra yrkandet, för det andra, huruvida formkraven för ansökan har iakttagits, för det tredje, huruvida det administrativa förfarande som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) har iakttagits och, för det fjärde, huruvida talan kan tas upp prövning såvitt avser samtliga svaranden.

 Tribunalens behörighet att pröva det första och det andra yrkandet i avsaknad av en skiljedomsklausul

26      Svarandena har i sina respektive inlagor hävdat att det första och det andra yrkandet har ett samband med det aktuella avtalet och därför är av avtalsrättslig karaktär. De har även påpekat att nämnda avtal inte innehåller någon skiljedomsklausul och har därav dragit slutsatsen att detta gör det möjligt att utesluta att tribunalen är behörig på grundval av artikel 272 FEUF.

27      Vid förhandlingen angav svarandena att beslutet om uppsägning borde, med hänsyn till skälet däri om att sökanden har förlorat sin ställning som medborgare i en medlemsstat, anses utgöra en handling som avser utövandet av offentliga maktbefogenheter som kan särskiljas från det aktuella avtalet. Enligt svarandena är tribunalen behörig att kontrollera lagenligheten av denna handling på grundval av artikel 263 FEUF och följaktligen ta ställning till det första yrkandet i den del sökanden har yrkat att denna handling ska ogiltigförklaras.

28      Vad däremot beträffar sökandens övriga krav som har framförts inom ramen för det första och det andra yrkandet, gjorde svarandena gällande, både vid förhandlingen och som svar på en fråga som tribunalen ställde i samband med en åtgärd för processledning, att varken bestämmelserna i det aktuella avtalet eller bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen), gjorde det möjligt att identifiera en behörig nationell domstol. Vid förhandlingen gjorde svarandena gällande att sådana krav skulle kunna omfattas av behörigheten för domstolarna i Bosnien och Hercegovina, som är etableringsorten för den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina och uppfyllelseorten för det aktuella avtalet. Den särskilda representanten framhöll även att det i artikel 17 i det aktuella avtalet föreskrevs behörighet för en skiljedomstol, som borde anses vara behörig att pröva nämnda krav, eftersom sökanden inte har visat att behörigheten för en sådan skiljedomstol utgjorde hinder för hans rätt till ett effektivt rättsmedel.

29      Sökanden har i första hand hävdat att tribunalen är behörig att pröva det första och det andra yrkandet, på grundval av artikel 272 FEUF, med tillämpning av den skiljedomsklausul som finns i avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef.

30      Sökanden har i andra hand gjort gällande att de belgiska domstolarna, på grundval av Bryssel Ia-förordningen, skulle kunna vara behöriga att pröva det första och det andra yrkandet och att tribunalen, för det fall det är uteslutet att medlemsstaternas domstolar är behöriga, bör förklara sig behörig med stöd av artiklarna 263 och 268 FEUF, för att pröva alla de krav som har framställts inom ramen för dessa yrkanden.

 Det första och det andra yrkandets art

31      För att avgöra huruvida det första och det andra yrkandet hör till avtalsområdet, ska det erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF kan väckas mot alla akter – oavsett slag eller form – som har antagits av institutionerna och som är avsedda att ha sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning. När det föreligger ett avtal mellan sökanden och en av institutionerna, kan talan endast väckas vid unionsdomstolarna med stöd av artikel 263 FEUF om den angripna rättsakten syftar till att skapa bindande rättsverkningar som ligger utanför avtalsförhållandet mellan parterna och som innebär utövande av offentliga maktbefogenheter som den avtalsslutande institutionen getts i egenskap av administrativ myndighet (se dom av den 25 juni 2020, SC/Eulex Kosovo, C‑730/18 P, EU:C:2020:505, punkterna 31 och 32 samt där angiven rättspraxis).

32      För att avgöra huruvida en talan avser unionens avtalsrättsliga skadeståndsansvar eller unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska unionsdomstolarna kontrollera huruvida talan avser skadestånd som objektivt sett och vid en helhetsbedömning har sin grund i ett avtalsförhållande eller som vilar på utomobligatorisk grund. Unionsdomstolarna ska härvidlag, mot bakgrund av en analys av de olika uppgifterna i målet – såsom den rättsregel som påstås ha blivit åsidosatt, vilken typ av skada det är fråga om, det handlande som läggs institutionen till last samt de rättsliga relationerna mellan parterna – kontrollera huruvida det föreligger ett avtalsförhållande mellan parterna som har samband med föremålet för tvisten och som kräver en fördjupad prövning för att tvisten ska kunna lösas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2013, kommissionen/Systran och Systran Luxembourg, C‑103/11 P, EU:C:2013:245, punkt 66).

33      I förevarande fall har sökanden, genom det första yrkandet, framställt krav som rör beslutet om uppsägning (se punkt 24 ovan).

34      Tribunalen påpekar att det är riktigt att beslutet om uppsägning motiverades av den omständigheten att sökanden inte längre var medborgare i en medlemsstat på grund av Förenade kungarikets utträde ur unionen, vilket enligt den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina innebar att han inte längre kunde vara kvar som anställd hos den särskilda representanten.

35      I motsats till vad svarandena gjorde gällande vid förhandlingen kan emellertid denna omständighet inte i sig göra det möjligt att anse att beslutet om uppsägning skapar bindande rättsverkningar som ligger utanför avtalsförhållandet mellan sökanden och den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina och som innebär utövande av offentliga maktbefogenheter, i den mening som avses i den rättspraxis som har angetts i punkt 31 ovan.

36      Syftet med beslutet om uppsägning är nämligen att få det aktuella avtalet att upphöra i förtid, vilket gör att verkningarna av detta beslut inte är mer långtgående än detta avtal. Som rådet påpekade i sin invändning om bristande behörighet och om rättegångshinder, föreskrivs vidare i artikel 16 i det aktuella avtalet en möjlighet för endera parten att ensidigt säga upp avtalet med en uppsägningstid på fyra veckor. Det är således uppenbart att detta beslut, genom vilket den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina ensidigt sade upp det aktuella avtalet med en sådan uppsägningstid, fattades på grundval av de befogenheter som den särskilda representanten har enligt detta avtal. Slutligen motiverades nämnda beslut av den omständigheten att sökanden, från och med tidpunkten för beslutets ikraftträdande, skulle förlora ställningen som medborgare i en medlemsstat, enligt avtalet om Förenade kungarikets utträde, och att han följaktligen inte längre skulle uppfylla ett krav som ställdes i det aktuella avtalet. Enligt anställningsvillkoren, vilka utgjorde en integrerad del av det aktuella avtalet, krävdes nämligen att chefen för finanser och administration hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina skulle vara medborgare i en medlemsstat, såsom framgår av artiklarna 1 och 18 i nämnda avtal.

37      Uppsägningsbeslutet har följaktligen ett direkt samband med det aktuella avtalet. Härav följer att de krav som sökanden har framställt inom ramen för det första yrkandet, vilket har ett nära samband med detta beslut (se punkt 24 första strecksatsen ovan), grundar sig på det aktuella avtalet och är således av avtalsrättslig art.

38      Vidare har sökanden genom det andra yrkandet framställt krav som avser hela hans anställningsförhållande med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, vilket bestod av flera på varandra följande avtal om visstidsanställning och som sökanden har yrkat ska omvandlas till avtal om tillsvidareanställning. De krav som sökanden har framställt inom ramen för det andra yrkandet är följaktligen också av avtalsrättslig art, eftersom de grundar sig på samtliga de på varandra följande avtalen om visstidsanställning som han ingick med den särskilda representanten.

 Huruvida tribunalen är behörig att pröva det första och det andra yrkandet enligt artikel 272 FEUF

39      I artikel 272 FEUF föreskrivs att ”Europeiska unionens domstol ska vara behörig att träffa avgöranden med stöd av en skiljedomsklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av unionen eller för dess räkning”.

40      Tribunalens behörighet omfattar de fall som uttömmande räknas upp i artikel 256 FEUF och preciseras i artikel 51 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Enligt dessa bestämmelser är tribunalen endast behörig att i första instans pröva avtalstvister som anhängiggjorts vid den om talan väckts med stöd av en skiljedomsklausul. I avsaknad av en skiljedomsklausul skulle den utvidga sin behörighet till att omfatta andra tvister än dem som uteslutande förbehålls den genom artikel 274 FEUF, eftersom denna bestämmelse tillerkänner de nationella domstolarna en generell behörighet att avgöra de tvister i vilka unionen är part (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2007, Citymo/kommissionen, T‑271/04, EU:T:2007:128, punkt 53, och beslut av den 30 september 2014, Bitiqi m.fl./kommissionen m.fl., T‑410/13, ej publicerat, EU:T:2014:871, punkt 26).

41      I förevarande fall ska det konstateras att sökandens på varandra följande anställningsavtal, som det första och andra yrkandet grundar sig på, inte innehåller någon skiljedomsklausul som gör tribunalen till behörig domstol i fråga om avtalet.

42      Sökanden kan inte heller åberopa den skiljedomsklausul som finns i avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef, till förmån för tribunalen.

43      Avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef utgör nämligen ett avtal som inte har till syfte att skapa ett anställningsförhållande mellan sökanden och de övriga parterna till avtalet, utan till att ge honom vissa bestämda arbetsuppgifter. Såsom rådet har framhållit rör det sig för övrigt om en bilaga till det finansieringsavtal som med jämna mellanrum ingås mellan kommission och den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, inom ramen för den delegering som den sistnämnde beviljas för att genomföra budgeten, i enlighet med artikel 5.3 första meningen i beslut 2019/1340, där det anges att ”[f]örvaltningen av utgifterna ska regleras genom ett avtal mellan den särskilda representanten [i Bosnien och Hercegovina] och kommissionen”.

44      Vidare är avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef av underordnad betydelse i förhållande till sökandens avtal om visstidsanställning. Enligt artikel 8 i det finansieringsavtal som har ingåtts mellan kommissionen och den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina med referensnummer CFSP/2019/15, ”ska den tillförordnade kontorschefen tillhöra personalen hos den särskilda representanten [i Bosnien och Hercegovina]”. Vidare föreskrivs det i avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef, vilket i ingressen hänvisar till artikel 8 i finansieringsavtalet CFSP/2019/15, att ”[o]m den tillförordnade kontorschefen tillhör den personal som har anställts av den särskilda representanten [i Bosnien och Hercegovina], ska vederbörande behålla sin lön, sina rättigheter och skyldigheter i enlighet med villkoren i sitt anställningsavtal”.

45      Slutligen är avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef villkorat, eftersom det endast är tillämpligt under vissa förutsättningar som hänger samman med tillståndet för den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, såsom att vederbörande har avlidit, är oförmögen att utföra sitt uppdrag, har avgått eller vid en vakans mellan de på varandra följande uppdragen för två särskilda representanter i Bosnien och Hercegovina (se punkt 9 ovan). Vid tidpunkten för beslutet om uppsägning, varigenom sökandens tjänst hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina upphörde, förelåg inte någon av de ovannämnda förutsättningarna, vilket gjorde att avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef inte behövde tillämpas.

46      Med hänsyn till det ovan anförda är tribunalen inte behörig att pröva det första och det andra yrkandet enligt artikel 272 FEUF, eftersom det saknas en skiljedomsklausul i sökandens avtal om visstidsanställning.

 Huruvida tribunalen är behörig att pröva det första och det andra yrkandet enligt artiklarna 263 och 268 FEUF

47      Såsom har konstaterats i punkterna 37 och 38 ovan, grundar sig de krav som sökanden har framställt inom ramen för det andra och det första yrkandet på hans anställningsavtal, vilka inte innehåller någon skiljedomsklausul som gör tribunalen till behörig domstol i fråga om avtalet, enligt artikel 272 FEUF (se punkt 41 ovan). Med tillämpning av de principer som det har erinrats om i punkt 40 ovan, omfattas följaktligen dessa yrkanden i princip av de nationella domstolarnas behörighet, i enlighet med artikel 274 FEUF.

48      När unionsdomstolen, inom ramen för en avtalsrättslig tvist, avstår från att utöva den behörighet som den har tilldelats genom artiklarna 263 och 268 FEUF, är emellertid syftet att säkerställa en enhetlig tolkning av dessa bestämmelser i förhållande till artiklarna 272 och 274 FEUF och följaktligen att bevara sammanhanget i unionens domstolssystem, vilket utgörs av ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden för kontroll av huruvida de rättsakter som antas av unionens institutioner, organ och byråer är lagenliga respektive för ersättning av de skador som har orsakats av unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Satcen/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkterna 80‑82).

49      Inom ramen för en avtalsrättslig tvist kan unionsdomstolen följaktligen inte avstå från att utöva behörighet som den har tilldelats genom EUF‑fördraget, om det får till följd att rättsakter som har antagits av unionens institutioner, organ eller byråer eller ett yrkande om ersättning för skada som orsakats av unionen inte kan bli föremål för någon domstolsprövning, vare sig av unionsdomstolen eller av medlemsstaternas domstolar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Satcen/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkterna 84 och 85).

50      Trots att det första och det andra yrkandet är av avtalsrättslig art, kan tribunalen, för att säkerställa att det finns en effektiv domstolsprövning, under dessa förhållanden avstå från att utöva den behörighet som den har enligt artiklarna 263 och 268 FEUF först efter att ha förvissat sig om att sökanden kan framställa sådana krav vid en nationell domstol i den mening som avses i artikel 274 FEUF, det vill säga vid en domstol i en medlemsstat.

51      Detta är skälet till att tribunalen inte kan godta att dessa yrkanden, såsom svarandena hävdade vid förhandlingen, skulle kunna omfattas av de bosniska domstolarnas behörighet, eftersom dessa inte är domstolar i medlemsstaterna. Tribunalen kan på samma sätt inte godta det argument som har anförts av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, enligt vilket sökanden hade möjlighet att vända sig till den skiljedomstol som föreskrivs i artikel 17 i det aktuella avtalet för att få dessa yrkanden prövade, eftersom det inte kan komma i fråga att en sådan skiljedomstol är behörig med uteslutande av behörigheten för unionsdomstolen eller medlemsstaternas domstolar, även om denna skiljedomstol uppfyller kraven på oberoende och opartiskhet.

52      Mot bakgrund av det ovan anförda ska det undersökas huruvida innehållet i det aktuella avtalet, eller i avsaknad av detta, de tillämpliga bestämmelserna i unionsrätten gör det möjligt att identifiera en domstol i en medlemsstat, som är behörig att pröva det första och det andra yrkandet.

–       Avtalsbestämmelserna

53      Det ska för det första konstateras att inget av sökandens anställningsavtal innehöll någon klausul som gav domstolen i en medlemsstat behörighet. Med undantag av det första av dessa, innehöll nämligen dessa avtal endast en klausul om ”tvistlösning”, som gjorde det möjligt att vända sig till en skiljedomstol för det fall ett försök till förlikning mellan parterna till nämnda avtal hade misslyckats, och skiljedomen gick inte att överklaga.

54      För det andra framgår det av artiklarna 1 och 18 i det aktuella avtalet att sökanden har åtagit sig att iaktta de operativa standardförfarandena hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, ett allmänt dokument som är tillämpligt på all personal hos den särskilda representanten. Vad gäller de rättsmedel som står till buds för personalen, innehåller kapitel 11 i nämnda operativa standardförfaranden, med rubriken ”Överklagande och tvister”, artikel 11.1 som har rubriken ”Överklagande”, vari det föreskrivs att en anställd hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina får inge ett överklagande av en rättsakt som går den anställde emot till sin överordnade. Kapitel 11 innehåller även artikel 11.2, som har rubriken ”Tvistlösning” och i vilken det enbart föreskrivs en möjlighet att vända sig till en skiljedomstol, vars domar inte kan överklagas.

55      Av det ovan anförda följer att sökandens anställningsavtal inte gör det möjligt att identifiera en domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva det första och det andra yrkandet.

–       Bestämmelserna i unionsrätten

56      När det gäller bestämmelserna i unionsrätten om behörigheten för medlemsstaternas domstolar, antog unionslagstiftaren Bryssel Ia‑förordningen, vilken såsom framgår av skälen 4 och 15 i nämnda förordning har till syfte att göra reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga genom behörighetsbestämmelser som har en hög grad av förutsebarhet. Denna förordning syftar således till att främja rättssäkerheten genom att stärka rättsskyddet för personer hemmahörande i unionen, så att en kärande utan svårighet kan avgöra vid vilken domstol denne ska väcka talan och en svarande rimligtvis kan förutse var talan kan väckas mot vederbörande (dom av den 4 oktober 2018, Feniks, C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 34).

57      I motsats till vad svarandena gjorde gällande under förhandlingen, ska det anses att Bryssel Ia-förordningen är tillämplig i förevarande fall. I artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs att förordningen ”är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om” och att ”[d]en omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii)”. I förevarande fall framgår det av punkt 36 ovan att beslutet om uppsägning inte utgör en handling som avser utövandet av offentliga maktbefogenheter i den mening som avses i artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen, utan det har sin grund i det aktuella avtalet. Det första yrkandet hör således till privaträttens område, i den mening som avses i artikel 1 i förordningen. På samma sätt framgår det av de överväganden som har angetts i punkt 38 ovan att det andra yrkandet också hör till detta område.

58      Eftersom det första och det andra yrkandet i förevarande fall avser en tvist av avtalsrättslig art som anses omfattas av de nationella domstolarnas principiella behörighet enligt artikel 274 FEUF (se punkt 40 ovan), ska tribunalen undersöka huruvida bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen gör det möjligt att identifiera en domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva dessa yrkanden.

59      Vad gäller individuella anställningsavtal föreskrivs bestämmelserna om behörighet i artikel 21 i Bryssel Ia-förordningen, som har följande lydelse:

”1.      Talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat får väckas

a)      vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist, eller

b)      i en annan medlemsstat

i)      vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete, eller

ii)      om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land, vid domstolen för den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget.

2.      Talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat får väckas vid en domstol i en medlemsstat i enlighet med punkt 1 b.”

60      För det första ger en tillämpning av artikel 21 i Bryssel Ia-förordningen den nationella domstolen på den ort där arbetsgivaren har hemvist behörighet, så att det är nödvändigt att identifiera sökandens arbetsgivare.

61      Enligt domstolens praxis har en arbetstagare ett hierarkiskt förhållande till sin arbetsgivare, och bedömningen av huruvida ett sådant förhållande är för handen ska göras i varje enskilt fall med beaktande av samtliga faktorer och omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan parterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 2022, ROI Land Investments, C‑604/20, EU:C:2022:807, punkterna 30–32). För att fastställa vem som är arbetsgivare till en arbetstagare, är det även nödvändigt att identifiera den enhet som utövar den faktiska arbetsledningsrätten gentemot arbetstagaren, då denna enhet bland annat är den som ska bära lönekostnaderna och som har den faktiska befogenheten att säga upp arbetstagaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkterna 56 och 61).

62      I förevarande fall konstaterar tribunalen först att sökanden ingick alla sina anställningsavtal med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, som i avtalen angavs som ”arbetsgivaren”.

63      Enligt artikel 6.1 i beslut 2019/1340 ska vidare den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina ”ansvara för inrättandet av en stab”, ”[i]nom ramen för … [sitt] uppdrag och de ekonomiska medel som ställts till förfogande”, och den särskilda representanten ”ska snarast informera rådet och kommissionen om stabens sammansättning”. I artikel 6.2 i samma beslut föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna, unionens institutioner och utrikestjänsten får föreslå att personal ska utstationeras för att arbeta tillsammans med den särskilda representanten [i Bosnien och Hercegovina]”, att ”[l]önen till utstationerad personal ska då betalas av medlemsstaten, den berörda unionsinstitutionen respektive utrikestjänsten”, och att ”[i]nternationell kontraktsanställd personal ska vara medborgare i en medlemsstat”.

64      Det följer av dessa bestämmelser att den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina får rekrytera internationell kontraktsanställd personal, att det ankommer på den särskilda representanten att göra ett självständigt val i förhållande till rådet, kommissionen eller Europeiska utrikestjänsten, och att det är först när ett sådant val har gjorts som den särskilda representanten ska informera rådet och kommissionen om detta, vilket bekräftades vid förhandlingen. Vidare framgår det av samma bestämmelser att lönen till internationell kontraktsanställd personal som har rekryterats av den särskilda representanten ska dras av från den särskilda representantens budget, vilket gör att det är den särskilda representanten som faktiskt bär dessa lönekostnader.

65      Slutligen, och såsom har påpekats i punkt 54 ovan, antog den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina operativa standardförfaranden som är tillämpliga på alla anställda som arbetar åt den särskilda representanten och som det hänvisas till i det aktuella avtalet. Av dessa framgår följande:

–        Den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina har befogenhet att säga upp sina kontraktsanställda (se artikel 12.2).

–        Beslutet att förnya avtalet för en internationellt kontraktsanställd kan endast fattas på initiativ av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina och helt skönsmässigt av denne (se artikel 5.6).

–        Den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina är disciplinär myndighet för sina medarbetare (se artikel 10.2.5).

–        Den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina ansvarar för den årliga bedömningen av de medarbetare som har en tjänstetid på mer sex än månader (se artikel 5.4).

–        Den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina ska fastställa arbetstider för sina medarbetare och ska godkänna varje ändring av de normala arbetstiderna och varje begäran om övertid, vilken ska kompenseras med semesterdagar eller i undantagsfall, efter godkännande av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, med utbetalning av en ersättning (se artikel 7.1).

–        Den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina ska godkänna varje ansökan om årlig ledighet eller särskild ledighet från en medarbetare och det är den särskilda representanten som i undantagsfall kan bevilja en kontraktsanställd ett kompensationstillägg för ledighet som inte har tagits ut innan avtalet upphör att gälla (se artiklarna 7.2 och 7.3).

66      Under dessa omständigheter utövade den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina den faktiska arbetsledningsrätten gentemot sökanden vid fullgörandet av hans anställningsavtal och var följaktligen hans arbetsgivare i den mening som avses i artikel 21 i Bryssel Ia-förordningen.

67      Eftersom den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina är etablerad i Sarajevo (Bosnien och Hercegovina), hör domstolen på den ort där den särskilda representanten har hemvist inte till en medlemsstat. Artikel 21.1 a i Bryssel Ia-förordningen gör det således inte möjligt att identifiera en domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva det första och det andra yrkandet.

68      För det andra är det även i Sarajevo som sökandens anställningsavtal skulle fullgöras. Detta framgår särskilt av artikel 3 i det aktuella avtalet och av sökandens arbetsbeskrivning som bifogades nämnda avtal. Artikel 21.1 b led i) i Bryssel Ia-förordningen gör det följaktligen inte heller möjligt att, på grundval av den ort där sökanden utförde sitt arbete, identifiera en domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva det första och det andra yrkandet.

69      För det tredje framgår det inte av handlingarna i målet att sökanden vanligtvis utförde sitt arbete i flera länder, vilket gör att bestämmelserna om behörighet i artikel 21.1 b led ii) i Bryssel Ia-förordningen inte är tillämpliga på sökandens situation.

70      För det fjärde har sökanden åberopat artikel 20.2 i Bryssel Ia-förordningen, vilken innebär att en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat ska anses ha hemvist i den medlemsstat där arbetsgivaren har en filial, agentur eller en annan etablering. I det avseendet kräver tillämpningen av denna bestämmelse bland annat att tvisten rör antingen handlingar som avser dessa enheters verksamhet eller förpliktelser som dessa har åtagit sig i ”huvudkontorets” namn, vilka ska uppfyllas i den stat där enheterna är etablerade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia, C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

71      I förevarande fall finns det inget som tyder på att sökandens faktiska arbetsgivare, det vill säga den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, har en filial, agentur eller en annan etablering i en medlemsstat, och än mindre att det första och det andra yrkandet avser handlingar som har kopplingar till sådana enheter.

72      Det är likaså riktigt att rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten, såsom sökanden har uppgett, alla tre har sitt säte i Bryssel (Belgien), medan artikel 8 punkt 1 i Bryssel Ia-förordningen gör det möjligt, om det finns flera svarande, att väcka talan mot alla dessa vid domstol där någon av svarandena har hemvist. Det framgår dock av EU-domstolens praxis att nämnda bestämmelse inte är avsedd att tillämpas på en svarande som saknar hemvist i en medlemsstat när denna person är svarande inom ramen för en talan som väckts mot flera svarande, bland vilka det även finns personer med hemvist i unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 56). Artikel 8 punkt 1 i nämnda förordning gör det således inte möjligt för sökanden att väcka talan mot den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina vid domstol i Bryssel vad beträffar det första och det andra yrkandet.

73      Enligt artikel 20.1 i Bryssel Ia-förordningen är för övrigt artikel 8 punkt 1 i samma förordning endast tillämplig, när det gäller ett anställningsavtal, ”i de fall talan väckts mot en arbetsgivare”. Såsom har påpekats i punkt 66 ovan var den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina sökandens arbetsgivare. Genom att rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten, vilka alla tre har sitt säte i Bryssel, har angetts som svarande i ansökan, utgör det första och det andra yrkandet inte en ”talan [som] väckts mot en arbetsgivare”, och som gör att den regel som föreskrivs i sistnämnda bestämmelser blir tillämplig.

74      Av det ovan anförda följer att när det gäller det första och det andra yrkandet, vilka avser det aktuella avtalet, bör i princip artikel 6.1 Bryssel Ia-förordningen tillämpas, som är en allmän bestämmelse i vilken det föreskrivs att ”[o]m svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag …”.

75      En tillämpning av artikel 6.1 i Bryssel Ia-förordningen skulle innebära att den eventuella behörigheten för en nationell domstol är slumpartad, eftersom det är lagstiftningen i varje medlemsstat som avgör huruvida en sådan talan kan väckas vid domstolarna i den medlemsstaten, med den eventuella följden att det i slutändan inte finns någon domstol i en medlemsstat som är behörig. En sådan följd är till och med särskilt trolig i förevarande fall, eftersom sökanden, i likhet med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, har hemvist i ett tredjeland, nämligen Förenade kungariket, och det inte är uppenbart att förevarande tvist har någon anknytning till någondera medlemsstat, som kan motivera att domstolen i en sådan stat är behörig.

76      Såsom har påpekats i punkterna 48 och 49 ovan kan tribunalen, inom ramen för en avtalsrättslig tvist som unionen är part i, inte avstå från att utöva behörighet som den har tilldelats genom artiklarna 263 och 268 FEUF, om det får till följd att beslut som har antagits av någon av unionens institutioner, organ eller byråer eller ett yrkande om ersättning för skada som orsakats av unionen inte kan bli föremål för någon domstolsprövning, vare sig av unionsdomstolen eller av medlemsstaternas domstolar.

77      Under dessa omständigheter ankommer det på tribunalen att pröva huruvida de krav som har framställts inom ramen för det första och det andra yrkandet omfattas av den behörighet som tribunalen har enligt dessa bestämmelser och i förekommande fall förklara sig behörig att pröva dessa krav.

78      Tribunalen är i det avseendet behörig, på grundval av artikel 263 FEUF, att pröva det krav som sökanden har framställt inom ramen för det första yrkandet och som avser lagenligheten av beslutet om uppsägning, vilket är ett beslut fattat av en enhet som hör till unionen och som har inrättats enligt fördragen, nämligen den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, och vilket därför ska tillskrivas en av unionens institutioner, organ eller byråer. Det ska således anses att sökanden, genom detta yrkande, kräver att nämnda beslut ska ogiltigförklaras. I den mån sökanden, inom ramen för samma yrkande, har krävt ekonomisk ersättning för den ideella skada som han påstår sig ha lidit till följd av beslutet om uppsägning, ska på samma sätt ett sådant krav anses avse unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, vilket omfattas av tribunalens behörighet enligt artikel 268 FEUF.

79      Vad vidare beträffar det krav som sökanden har framställt inom ramen för det första yrkandet och som syftar till att tribunalen ska besluta om att sökanden ska återinträda i tjänst bland personalen hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, ska detta krav avvisas på grund av att tribunalen saknar behörighet att pröva det.

80      Enligt rättspraxis kan unionsdomstolen i princip inte utfärda förelägganden gentemot en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå eftersom detta skulle innebära ett intrång i förvaltningsmyndighetens behörighet (se dom av den 2 oktober 2014, Strack/kommissionen, C‑127/13 P, EU:C:2014:2250, punkt 145 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 september 2020, P. Krücken Organic/kommissionen, T‑565/18, ej publicerad, EU:T:2020:395, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Denna princip är i princip tillämplig inom ramen för en skadeståndstalan, genom vilken en sökande yrkar att svarandeinstitutionen ska förpliktas att vidta vissa åtgärder för att ersätta den påstådda skadan (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 januari 2004, Makedoniko Metro och Michaniki/kommissionen, T‑202/02, EU:T:2004:5, punkt 53, och beslut av den 17 december 2008, Portela/kommissionen, T‑137/07, ej publicerad, EU:T:2008:589, punkt 46).

81      Artiklarna 268 och 340 andra stycket FEUF, vilka avser unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, tillåter visserligen beviljandet av ersättning in natura, vilken i förekommande fall – om den är förenlig med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar i fråga om utomobligatoriskt skadestånd – kan ta formen av ett föreläggande att göra något eller inte göra något, som kan få svarandeinstitutionen att agera på ett visst sätt (beslut av den 3 september 2013, Idromacchine m.fl./kommissionen, C‑34/12 P, ej publicerat, EU:C:2013:552, punkt 29, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2006, Galileo International Technology m.fl./kommissionen, T‑279/03, EU:T:2006:121, punkt 63).

82      Ett sådant scenario kan dock endast komma i fråga i särskilda fall, där sökanden åberopar en skada som inte kan gottgöras fullt ut genom skadestånd, och vars särdrag kräver att det utfärdas ett föreläggande om att göra något eller inte göra något, särskilt om ett sådant föreläggande syftar till att få det förhållande som ligger till grund för en skada, som har fortsatta verkningar, att upphöra. Så är inte fallet i förevarande mål, eftersom sökanden har kunnat kvantifiera omfattningen av den ekonomiska skada som han ska ha lidit på grund av beslutet om uppsägning, vilken han har uppskattat till 393 850,08 euro. Detta belopp motsvarar de löner som han under tre år inte har kunnat få till följd av att hans anställning upphörde.

83      I den mån sökanden, inom ramen för det första yrkandet, i andra hand i förhållande till kravet på att få återinträda i tjänst, har krävt att svarandena ska förpliktas att utge ett belopp på 393 850,08 euro till honom som ersättning för den ekonomiska skada som han påstås ha lidit till följd av beslutet om uppsägning, ska ett sådant krav anses avse unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, vilket omfattas av tribunalens behörighet enligt artikel 268 FEUF.

84      Vad slutligen beträffar det andra yrkandet, ska kravet på att tribunalen ska omvandla sökandens anställningsavtal till ett avtal om tillsvidareanställning anses utgöra en ansökan om föreläggande riktat till den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, i egenskap av sökandens arbetsgivare (se punkt 66 ovan). Enligt den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 80 ovan, är dock tribunalen inte behörig att pröva ett krav av detta slag. Även om det skulle antas att ett sådant krav ska anse syfta till att ersätta en skada som har orsakats av att det inte ingicks något avtal om tillsvidareanställning, hör det inte till de särskilda fall då tribunalen kan utfärda ett föreläggande att göra något, med tillämpning av den rättspraxis som har angetts i punkt 81 ovan. Den eventuella skada som uppstår till följd av att det inte har ingåtts något avtal som medför en viss lön skulle i förekommande fall kunna ersättas genom att tribunalen förpliktar unionen att betala ett visst belopp till sökanden.

85      Det krav som också har framställts inom ramen för det andra yrkandet, och som syftar till att tribunalen ska fastställa att svarandena åsidosatte sina avtalsförpliktelser, har inte framställts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Detta krav har inte heller framställts till stöd för ett krav på ersättning för en skada som tribunalen skulle kunna pröva enligt artikel 268 FEUF. Ett sådant krav ska därför anses endast syfta till att tribunalen ska göra ett uttalande om gällande rätt. Den behörighet som tribunalen har enligt fördragen, särskilt enligt artiklarna 263 och 268 FEUF, gör det emellertid inte möjligt för tribunalen att ta ställning genom en allmän eller principiell förklaring (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 9 december 2003, Italien/kommissionen, C‑224/03, ej publicerat, EU:C:2003:658, punkterna 20 och 21, dom av den 21 mars 2012, Fulmen och Mahmoudian/rådet, T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142, punkt 41, och beslut av den 25 oktober 2011, DMA Die Marketing Agentur och Hofmann/Österrike, T‑472/11, ej publicerat, EU:T:2011:631, punkt 10).

86      Även det andra yrkandet ska i sin helhet avvisas, på grund av att tribunalen saknar behörighet.

 Slutsats

87      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen, för det första, att invändningarna ska avslås i den del de avser att tribunalen saknar behörighet att pröva det första yrkandet vad beträffar kravet på att beslutet om uppsägning ska ogiltigförklaras, vilket omfattas av tribunalens behörighet enligt artikel 263 FEUF, samt vad beträffar sökandens krav på ekonomisk ersättning för den ideella och ekonomiska skada som han ska ha lidit till följd av detta beslut, vilka omfattas av tribunalens behörighet enligt artikel 268 FEUF.

88      För det andra ska det krav som sökanden har framställt inom ramen för det första yrkandet och som syftar till att tribunalen ska besluta om att sökanden ska återinträda i tjänst bland personalen hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, avvisas på grund av bristande behörighet.

89      För det tredje ska det andra yrkandet avvisas på grund av bristande behörighet.

 Invändningarna om rättegångshinder som avser att formkraven för ansökan inte har iakttagits

90      Rådet, Europeiska utrikestjänsten och den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina har gjort gällande att ansökan inte uppfyller de formkrav som uppställs i artikel 76 i rättegångsreglerna. Gemensamt eller var och en för sig har de åberopat den otydlighet som präglar, för det första, yrkandena i sin helhet, för det andra, de rättsliga grunderna för dessa, för det tredje, det fjärde yrkandet i synnerhet och, för det fjärde, de grunder som har åberopats till stöd för yrkandena.

91      Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan, och artikel 76 d i rättegångsreglerna ska en ansökan innehålla uppgifter om saken i målet, de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till prövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (se dom av den 25 januari 2018, BSCA/kommissionen, T‑818/14, EU:T:2018:33, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

92      Vidare är det sökanden som ska välja rättslig grund för sin talan och det är inte unionsdomstolens uppgift att själv välja den rättsliga grund som är mest lämplig (se dom av den 15 mars 2005, Spanien/Eurojust, C‑160/03, EU:C:2005:168, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

93      Slutligen ska en ansökan om ersättning för skada som påstås ha vållats av en unionsinstitution innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastställa det agerande som sökanden lägger institutionen till last och skälen till att sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan detta agerande och den skada som sökanden påstår sig ha lidit samt arten och omfattningen av denna skada (se dom av den 2 mars 2010, Arcelor/parlamentet och rådet, T‑16/04, EU:T:2010:54, punkt 132 och där angiven rättspraxis).

94      Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva de aktuella invändningarna om rättegångshinder.

95      Med hänsyn till att sökandens krav på att få återinträda i tjänst bland personalen hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, samt de krav som han har framställt inom ramen för det andra yrkandet (se punkterna 88 och 89 ovan), ska avvisas på grund av att tribunalen saknar behörighet, ska prövningen av dessa invändningar om rättegångshinder begränsas till att avse sökandens övriga krav.

 Invändningen om rättegångshinder som avser den otydlighet som präglar sökandens yrkanden i sin helhet

96      Rådet har framhållit att det i uppräkningen av yrkanden i ansökan redogörs för tre yrkanden, medan endast två yrkanden nämns i den del av ansökan som avser den rättsliga argumentationen.

97      Det framgår emellertid av sökandens yrkanden, såsom de har angetts både i början och i slutet av ansökan, och som har sammanfattats i punkt 24 ovan, att sökandens yrkanden består av dels tre krav som har framställts i första hand, dels ett krav som har framställts i andra hand.

98      I motsats till vad rådet har hävdat, är denna redogörelse förenlig med uppgiften om två yrkanden i den del av ansökan som avser den rättsliga argumentationen. En genomläsning av denna del gör det nämligen möjligt att förstå att hänvisningen i ansökan till ett ”första förstahandsyrkande” syftar på de tre förstahandskrav som räknas upp i sökandens yrkanden som har sammanfattats i punkt 24 första, andra och tredje strecksatsen ovan. Vidare har det ”andra yrkandet” som omnämns i ansökan åberopats i andra hand och motsvarar således det fjärde yrkandet som har sammanfattats i punkt 24 fjärde strecksatsen ovan.

99      Invändningen om rättegångshinder som avser den otydlighet som präglar sökandens yrkanden i sin helhet ska följaktligen avslås.

 Invändningen om rättegångshinder som avser den otydlighet som präglar den rättsliga grunden för talan

100    Rådet, Europeiska utrikestjänsten och den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina har hävdat att den rättsliga grunden för talan inte är tillräckligt tydlig.

101    Ansökan innehåller visserligen en viss vaghet vad beträffar de bestämmelser på grundval av vilka ansökan ingavs. På den första sidan i ansökan anges rubriken ”Talan om ogiltigförklaring och skadestånd” och det anges att sökanden ”väcker talan om ogiltigförklaring och skadestånd, enligt artiklarna 263, 268 och 272 FEUF”.

102    Trots vagheten i ansökan gör emellertid en genomläsning av de delar av ansökan som avser tribunalens behörighet och den rättsliga argumentationen det möjligt att förstå att sökanden har framställt det första yrkandet, i första hand, med stöd av artikel 272 FEUF och den skiljedomsklausul till förmån för tribunalen som finns i avtalet om tjänsten som tillförordnad kontorschef. Dessutom framgår det av ansökan att detta yrkande har, i andra hand, åberopats med stöd av artiklarna 263 och 268 FEUF, vilket sökanden bekräftade vid förhandlingen.

103    Vidare avser sökanden, genom det tredje yrkandet, att erhålla ersättning för den skada som hänger samman med de val som gjordes av rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten beträffande policyn för rekrytering och personaladministration avseende internationell kontraktsanställd personal som anställts av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, med stöd av artikel 268 FEUF, vilket sökanden bekräftade i sina yttranden om invändningarna om bristande behörighet och rättegångshinder.

104    Dessutom avser det fjärde yrkandet, vilket har framställts i andra hand för det fall förstahandsyrkandena ogillas, uttryckligen unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar. Därav följer att detta yrkande grundar sig på artikel 268 FEUF.

105    Mot bakgrund av det ovan anförda avslås invändningen om rättegångshinder som avser den otydlighet som präglar den rättsliga grunden för talan.

 Invändningen om rättegångshinder som avser den otydlighet som präglar i synnerhet det fjärde yrkandet

106    Rådet har gjort gällande att det i det fjärde yrkandet inte tillräckligt tydligt redogörs för de tre villkoren för att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska uppkomma.

107    Kommissionen har dessutom i huvudsak gjort gällande att det fjärde yrkandet är otydligt eftersom sökanden inte har angett de olika svarandenas respektive andel av skadeståndsansvaret, eller det fel som kan läggas dem till last. Enligt kommissionen erkänner inte unionsrätten något kollektivt och schablonmässigt skadeståndsansvar.

108    Trots dessa bestridanden gör innehållet i ansökan det möjligt att i tillräcklig mån förstå att sökanden har framställt det fjärde yrkandet i andra hand, för det fall hans tre första yrkanden skulle avvisas eller ogillas. Enligt sökanden bör en sådan avvisning eller ett sådant ogillande med nödvändighet tillskrivas den omständigheten att rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten inte har antagit ett tillräckligt klart regelverk som gör det möjligt för honom att bland annat väcka talan vid en domstol som går att identifiera, i enlighet med fastställda regler. Han har således påtalat att det skett ett åsidosättande av principen om likabehandling och icke-diskriminering, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samt principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten. Han har följaktligen begärt ersättning för en skada som uppskattas till 400 000 euro.

109    Vad beträffar kommissionens argument om att de respektive fel som de tre berörda svarandena har kritiserats för i det fjärde yrkandet inte har identifierats, utgör en sådan omständighet inte något hinder mot att yrkandet kan tas upp till prövning, eftersom innehållet i ansökan gör det möjligt att förstå att sökanden anser att alla dessa svarande kunde ha varit inblandade i antagandet av allmänna anställningsvillkor för kontraktsanställda inom Gusp. På samma sätt saknar kommissionen fog för att kritisera sökanden för att han inte har angett varje svarandes ”respektive andel av skadeståndsansvaret”. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande, framgår det av dom av den 13 november 1973, Werhahn Hansamühle m.fl./rådet och kommissionen (63/72–69/72, EU:C:1973:121, punkt 8), att inom ramen för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan ett yrkande om solidariskt betalningsansvar för flera institutioner som påstås ha orsakat den skadeståndsgrundande händelsen inte avvisas.

110    Invändningen om rättegångshinder som avser den otydlighet som präglar det fjärde yrkandet ska följaktligen avslås.

 Invändningen om rättegångshinder som avser den otydlighet som präglar de grunder som har åberopats med avseende på de olika yrkandena

111    Rådet anser att de grunder som hänför sig till varje yrkande inte klart framgår av ansökan.

112    Tribunalen anser, för det första, att sökanden till stöd för det första yrkandet har åberopat en enda grund som avser åsidosättande av principen om likabehandling i allmänhet, och i synnerhet i den mån denna princip åtnjuter skydd enligt engelsk rätt. Ett sådant åsidosättande påstås följa av det skäl som ligger till grund för beslutet om uppsägning, nämligen sökandens nationalitet. Vidare har sökanden hävdat att han utsattes för särbehandling jämfört med de tjänstemän och anställda i Förenade kungariket som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda i unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda), eftersom de kunde behålla sina tjänster trots Förenade kungarikets utträde ur unionen, enligt ett undantag som de erbjöds. Vidare gör ansökan det även möjligt att förstå att sökanden har krävt ersättning för den ideella skada som han har lidit till följd av det påstått diskriminerande skälet till beslutet om uppsägning uppgående till 10 000 euro och den ekonomiska skada som hänger samman med nämnda beslut, genom att svarandena ska förpliktas att betala ett skadestånd på 393 850,08 euro till honom.

113    För det andra framgår det av innehållet i ansökan att sökanden genom det tredje yrkandet har kritiserat rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten för att de inte har antagit ett regelverk som är jämförbart med anställningsvillkoren för övriga anställda för att tillämpa det på internationell kontraktsanställd personal som rekryterats inom ramen för Gusp och särskilt av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina eller, i annat fall, för att inte ha låtit denna personal omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda. Enligt sökanden strider en sådan passivitet mot artikel 336 FEUF och har medfört inrättandet av ett diskriminerande system i förhållande till internationell kontraktsanställd personal hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, jämfört med de kontraktsanställda som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda, särskilt de som arbetar hos denna särskilda representant i dennes egenskap av chef för unionens delegation i denna stat. Sökanden anser att denna särbehandling har orsakat honom en skada motsvarande beloppet för de rättigheter och tillägg som han skulle ha fått om han hade rekryterats som en tillfälligt anställd som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda, vilket han har begärt ersättning för inom ramen för detta yrkande.

114    För det tredje, vad beträffar det fjärde yrkandet, har sökanden gjort gällande att för det fall hans tre första yrkanden skulle avvisas eller ogillas, följer en sådan avvisning eller ett sådant ogillande av att det saknas ett tillräckligt klart regelverk som skulle ha gjort det möjligt för honom att väcka talan vid domstol enligt ett förfarande och i enlighet med tillräckligt fastställda regler (se punkt 108 ovan). Det framgår av innehållet i ansökan att sökanden bland annat har hävdat att rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten, genom att inte ha föreskrivit ett sådant regelverk, åsidosatte principen om likabehandling och icke-diskriminering, rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar samt principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten.

115    Vissa av de grunder som har åberopats inom ramen för det fjärde yrkandet, vilka avser åsidosättande av en påstådd princip om skydd för enskilda och av den europeiska kodexen för god förvaltningssed, har visserligen inte utvecklats så att det går att förstå vad dessa åsidosättanden består i. Även om dessa grunder inte uppfyller kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna, medför emellertid inte ett sådant konstaterande att det fjärde yrkandet ska avvisas i sin helhet, eftersom det på ett tillräckligt klart sätt stöds av de grunder som har angetts i punkt 114 ovan.

 Slutsats

116    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att de invändningar om rättegångshinder som avser att sökanden inte har iakttagit de formkrav som uppställs i artikel 76 i rättegångsreglerna ska ogillas.

 Invändningen om rättegångshinder som avser att det tredje och det fjärde yrkandet ska avvisas på grund av att det administrativa förfarande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna inte har iakttagits

117    Rådet har hävdat att det tredje och det fjärde yrkandet ska avvisas, eftersom de inte har föregåtts av det administrativa förfarandet enligt artikel 270 FEUF. Rådet anser att eftersom sökanden inom ramen för dessa yrkanden har yrkat ersättning för en skada motsvarande de belopp som han skulle ha fått om hans på varandra följande avtal om visstidsanställning inte längre hade ingåtts med den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, utan med den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal enligt anställningsvillkoren för övriga anställda, borde han, i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, ha ingett en ansökan om omvandling av dessa avtal och en begäran om skadestånd till den myndighet som han ansåg vara behörig.

118    Artikel 270 FEUF, jämförd med artikel 256.1 FEUF, ger tribunalen behörighet att avgöra ”alla tvister mellan unionen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna … och … [anställningsvillkoren för övriga anställda]”. Rättsmedlen, särskilt vad beträffar tidsfrister och förfaranderegler, anges i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, vilka artikel 46 i anställningsvillkoren för övriga anställda hänvisar till.

119    Det framgår av rättspraxis att dessa rättsmedel är tillämpliga inte enbart på personer som har ställning som tjänstemän eller andra anställda som inte är lokalt anställda, utan även på dem som gör gällande att de borde ha en sådan ställning (se dom av den 23 januari 1997, Coen, C‑246/95, EU:C:1997:33, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

120    I förevarande fall ska det framhållas att sökanden genom det tredje yrkandet, som har framställts med stöd av artikel 268 FEUF, har begärt att tribunalen ska förplikta rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att ersätta honom för de skador som han har lidit till följd av deras påstådda passivitet när det gäller att anta anställningsvillkor för internationell kontraktsanställd personal som arbetar åt den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, eller åtminstone för att de inte utvidgade tillämpningen av anställningsvillkoren för övriga anställda till att omfatta denna personal. Det görs gällande att denna passivitet fick till följd att sökanden systematiskt anställdes som kontraktsanställd hos den särskilda representanten, på grundval av avtal om visstidsanställning som reglerades av engelsk rätt, vilket medförde att han utsattes för diskriminering jämfört med de tillfälligt anställda som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda och som arbetar hos den särskilda representanten.

121    I det sammanhanget har sökanden hävdat att han borde ha fått ställning som tillfälligt anställd vid Europeiska utrikestjänsten, ”eftersom det inte finns någon annan rättslig ställning som är tillämplig”, och han har yrkat ersättning för en skada motsvarande de ersättningar och tillägg som han skulle ha kunnat kräva i egenskap av tillfälligt anställd som rekryterats enligt anställningsvillkoren för övriga anställda, ”då det inte är möjligt att tillämpa någon annan referensram”. Vidare uppgav sökanden i sina yttranden över invändningarna om bristande behörighet och om rättegångshinder att han ”inte förespråka[de] att hans anställningsavtal sk[ulle] omvandlas till ett avtal som tillfälligt anställd”.

122    Vad beträffar det fjärde yrkandet, har sökanden inom ramen för detta inte heller krävt en ställning som tillfälligt anställd i den mening som avses i anställningsvillkoren för övriga anställda, utan i huvudsak yrkat, i andra hand, för det fall de tre första yrkandena ogillas, ersättning för den skada som han har lidit i avsaknad av ett tydligt regelverk som bland annat skulle ge honom tillgång till domstolsprövning.

123    Under dessa omständigheter omfattas de skadeståndsyrkanden som har framställts inom ramen för det tredje och det fjärde yrkandet av artikel 268 FEUF, och inte artikel 270 FEUF, vilket gör att sökanden inte kan klandras för att han inte iakttog det administrativa förfarande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

124    Härav följer att invändningen om rättegångshinder som avser att det tredje och det fjärde yrkandet ska avvisas, på grund av att det administrativa förfarande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna inte har iakttagits, ska ogillas.

 Invändningen om rättegångshinder som avser identifieringen av svaranden eller svarandena

125    Rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten har bestritt att de kan vara svarande vad beträffar det första och det andra yrkandet, eftersom de har aldrig har varit parter i det aktuella avtalet och deras roll i förhållande till den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina inte avser personaladministration i fråga om den särskilda representantens kontraktsanställda. I synnerhet kan beslutet om uppsägning inte tillskrivas dem, eftersom det fattades av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, vilken ska anses vara en unionsbyrå som kan vara svarande i fråga om det första yrkandet.

126    Vad vidare beträffar det tredje yrkandet har kommission gjort gällande att valet att använda en rad avtal om visstidsanställning för internationell kontraktsanställd personal som rekryterats av enheter som hör till Gusp inte kan tillskrivas kommissionen. I det avseendet har kommissionen framhållit att det är rådet som är behörigt att i förekommande fall fatta ett beslut om tjänsteföreskrifter för personal som hör till Gusp.

127    Sökanden har för sin del förklarat att han angav fyra svarande i ansökan med hänsyn till att den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina inte är oberoende, utan har ett hierarkiskt förhållande både till rådet och till kommissionen och Europeiska utrikestjänsten. Sökanden har framhållit att rådet utser den särskilda representanten, att kommissionen ansvarar för att kontrollera hur den särskilda representanten utför sitt uppdrag och Europeiska utrikestjänsten är arbetsgivare åt samma särskilda representant. Vidare har sökanden hävdat att den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina inte avses i det tredje yrkandet, eftersom den särskilda representanten inte är behörig att anta regler för yrkeskategorin internationella kontraktsanställda som arbetar åt denne.

128    Med hänsyn till att sökandens krav på att han ska få återinträda i tjänst bland personalen hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, samt de krav som han har framställt inom ramen för det andra yrkandet ska avvisas på grund av att tribunalen saknar behörighet (se punkterna 88 och 89 ovan), ska prövningen av dessa invändningar om rättegångshinder begränsas till att avse sökandens övriga krav.

 Det första yrkandet

129    Som framgår av den slutsats som har dragits i punkt 87 ovan, är tribunalen behörig att pröva det första yrkandet på grundval av artikel 263 FEUF, i den del det syftar till att beslutet om uppsägning ska ogiltigförklaras och, på grundval av artikel 268 FEUF, i den del det avser ekonomisk ersättning för den ideella och ekonomiska skada som nämnda beslut påstås ha orsakat.

130    Enligt artikel 263 första stycket FEUF kan talan om ogiltigförklaring väckas mot akter som antas av vissa angivna institutioner, men även, och i vidare bemärkelse, mot akter som antas av unionens organ och byråer i den mån det gäller akter som är avsedda att ha bindande rättsverkan (beslut av den 4 juni 2013, Elitaliana/Eulex Kosovo, T‑213/12, EU:T:2013:292, punkt 19). En talan om ogiltigförklaring måste således riktas mot den unionsinstitution, det unionsorgan eller den unionsbyrå som har antagit den aktuella rättsakten (se beslut av den 19 november 2018, Iccrea Banca/kommissionen och SRB, T‑494/17, EU:T:2018:804, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

131    Enligt artiklarna 268 och 340 andra stycket FEUF är tribunalen, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, behörig att avgöra tvister om ersättning för skador som orsakats av unionens institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning. Uttrycket ”institutioner” som används i artikel 340 andra stycket FEUF avser inte endast de unionsinstitutioner som anges i artikel 13.1 FEU, utan omfattar även samtliga andra unionsorgan och unionsbyråer som har inrättats på grundval av fördragen och som syftar till att bidra till genomförandet av unionens målsättningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2002, Lamberts/ombudsmannen, T‑209/00, EU:T:2002:94, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

132    Inom ramen för en talan om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, ska således unionen företrädas vid tribunalen av den institution, det organ eller den byrå som påstås ha orsakat den skadeståndsgrundande händelsen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 6 januari 2015, Kendrion/Europeiska unionen, T‑479/14, ej publicerat, EU:T:2015:2, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

133    I förevarande fall avser det första yrkandet beslutet om uppsägning, vilket kan tillskrivas den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina. Tribunalen ska därför undersöka huruvida den särskilda representanten kan betecknas som ett unionsorgan eller en unionsbyrå som kan vara svarande inom ramen för en talan som väckts med stöd av artiklarna 263 och 268 FEUF.

134    För att avgöra huruvida en enhet eller struktur som ingår i, eller verkar inom, unionens organisatoriska ramverk kan anses utgöra ett unionsorgan eller en unionsbyrå, måste det göras en prövning, mot bakgrund av de bestämmelser som reglerar den berörda enhetens eller strukturens ställning, av huruvida den har tillräcklig rättskapacitet för att kunna anses vara ett självständigt unionsorgan och kunna ha ställning som svarande (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 juni 2012, Elti/Europeiska unionens delegation i Montenegro, T‑395/11, EU:T:2012:274, punkterna 27–29). I synnerhet ska den aktuella enheten eller strukturen anses vara ett unionsorgan eller en unionsbyrå om den har ett mandat som är oupplösligt förbundet med unionens funktionssätt och är juridiskt åtskild från unionens befintliga institutioner, organ och byråer (se, för ett liknande resonemang och analogt, beslut av den 3 mars 2022, kommissionen/rådet, C‑551/21, EU:C:2022:163, punkt 14).

135    När det gäller den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, ska det påpekas att han, med tillämpning av artikel 33 FEU, utsågs av rådet på förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (nedan kallad den höga representanten) för att utöva ett ”mandat för särskilda politiska frågor” (se punkt 3 ovan). Den särskilda representanten har således ett mandat som är oupplösligt förbundet med unionens funktionssätt.

136    Vidare föreskrivs det i artikel 4.1 i beslut 2019/1340 att den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina ska ”ansvara för uppdragets genomförande”. Även om det i denna bestämmelse också föreskrivs att den särskilda representanten ska handla ”under ledning av den höga representanten”, avser denna ledning endast genomförandet av den särskilda representantens uppdrag såsom det definieras i artikel 3 i samma beslut, och inte den administrativa förvaltningen inom ramen för ett sådant uppdrag, särskilt på personalområdet.

137    Dessutom finns det flera bestämmelser i beslut 2019/1340 som visar att den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina är juridiskt åtskild från unionens övriga institutioner, organ eller byråer. Artikel 5.2 och 5.3 i nämnda beslut ger denna särskilda representant rättskapacitet att anordna upphandlingsförfaranden och köpa in varor, och ålägger den särskilda representanten att ingå ett avtal med kommissionen om förvaltningen av dess utgifter. Såsom har påpekats i punkt 63 ovan tillåter vidare artikel 6.2 i beslutet att samma särskilda representant tar emot personal som utstationerats av unionsinstitutionerna eller av Europeiska utrikestjänsten.

138    Vad slutligen beträffar personaladministrationen av sina kontraktsanställda har den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina rättskapacitet som ger denne möjlighet att agera självständigt. För det första framgår det av artikel 6.1 och 6.2 i beslut 2019/1340 att den särskilda representanten ska ”ansvara för inrättandet av en stab” och att denne har rättskapacitet att ingå avtal för att rekrytera internationell personal, som denne väljer utan att behöva få godkännande av unionens övriga institutioner, organ eller byråer, eftersom rådet och kommissionen ska informeras i efterhand (se punkterna 63 och 64 ovan). I beslutet omnämns, för det andra, ”medlemmarna av den särskilda representantens personal [i Bosnien och Hercegovina]” (artikel 7), ”medlemmarna av dennes stab” (artikel 8), ”den personal som lyder direkt under den särskilda representanten” (artikel 10) och vidare ”[d]en särskilda representanten [i Bosnien och Hercegovina] och den särskilda representantens personal” (artikel 13).

139    Såvitt avser förevarande mål, vilket rör frågor om personaladministration hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, ska följaktligen denna särskilda representant likställas med de unionsorgan och unionsbyråer som kan vara svarande inom ramen för en talan som grundas på artiklarna 263 och 268 FEUF, i den mening som avses i den rättspraxis som har angetts i punkterna 130–132 ovan. Härav följer att det första yrkandet kan prövas såvitt avser den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina.

140    Vad beträffar rådet, är det riktigt att denna institution utser den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, fastställer villkoren för och längden på uppdraget och får besluta att uppdraget ska avslutas i förtid. En sådan omständighet är emellertid inte av sådan art att man kan ifrågasätta den särskilda representantens självständighet och rättskapacitet vad gäller administrationen av dennes personal, såsom har konstaterats i punkt 138 ovan. Även om det i artikel 4.2 i beslut 2019/1340 föreskrivs att rådet, genom kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (Kusp), ska ge den särskilda representanten strategisk och politisk vägledning, avser det första yrkandet endast frågor om personaladministration hos samma särskilda representant och kan således inte hänföras till rättsakter av den särskilda representanten av strategisk eller politisk art. Härav följer att detta yrkande ska avvisas såvitt avser rådet.

141    Vad beträffar kommissionen, konstaterar tribunalen att enligt artikel 5.3 i beslut 2019/1340 ska förvaltningen av utgifterna regleras genom ett avtal mellan kommissionen och den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, och den särskilda representanten ska ansvara för alla utgifter inför kommissionen. Kommissionens roll i förhållande till den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina avser således kontroll av genomförandet av budgeten för den särskilda representantens uppdrag. Det första yrkandet avser dock den särskilda representantens administration av sin personal, och inte genomförandet av dennes budget. Det första yrkandet ska följaktligen avvisas såvitt avser kommissionen (se, analogt, dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl., C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 65).

142    Vad beträffar Europeiska utrikestjänsten, är det riktigt att den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina faktiskt även är chef för unionens delegation i denna stat och är, i sistnämnda egenskap, tillfälligt anställd vid Europeiska utrikestjänsten. För det första undertecknades det aktuella avtalet, liksom de avtal om visstidsanställning som föregick detta, enbart av den särskilda representanten, i denna egenskap, utan att det gjordes någon hänvisning till dennes ställning som chef för unionens delegation i Bosnien och Hercegovina. För det andra föreskrivs det i artikel 1.4 i beslut 2010/427/EU av den 26 juli 2010 om hur Europeiska utrikestjänsten ska organiseras och arbeta (EUT L 201, 2010, s. 30) att Europeiska utrikestjänsten ”ska bestå av en central förvaltning och unionens delegationer i tredjeländer och vid internationella organisationer”, utan att inkludera den särskilda representanten. För det tredje framgår det av handlingarna i målet, särskilt av ett arbetsdokument från Europeiska utrikestjänsten av den 16 mars 2016, att personalen hos en särskild representant i tredjeland inte ska förväxlas med den personal som är placerad vid unionens delegation i den staten, däribland när – såsom är fallet med Bosnien och Hercegovina – den särskilda representanten och chefen för unionens delegation är samma person. Det första yrkandet ska följaktligen avvisas såvitt avser Europeiska utrikestjänsten.

 Det tredje yrkandet

143    Såsom har påpekats i punkt 132 ovan ska unionen, inom ramen för en talan om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, företrädas vid tribunalen av den institution, det organ eller den byrå som påstås ha orsakat den skadeståndsgrundande händelsen.

144    I förevarande fall har sökanden, genom det tredje yrkandet, med stöd av artikel 268 FEUF framställt ett skadeståndsyrkande som grundar sig på att det föreligger diskriminering. I detta yrkande har sökanden kritiserat rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten för att de inte lät anställningsvillkoren för övriga anställda gälla för internationell kontraktsanställd personal som rekryterats inom ramen för Gusp eller för att de inte antog ett regelverk för denna personal som är jämförbart med det i anställningsvillkoren för övriga anställda.

145    Härav följer att den skadeståndsgrundande händelsen som enligt sökanden påstås ligga till grund för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar består i de val som på institutionell nivå har gjorts i fråga om det regelverk som är tillämpligt på anställningen av kontraktsanställda som rekryterats inom ramen för Gusp.

146    För det första har sökanden gjort gällande att det borde ha antagits anställningsvillkor för internationell kontraktsanställd personal som rekryterats av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina med stöd av artikel 336 FEUF, i vilken det föreskrivs att ”Europaparlamentet och rådet ska, genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet …, fastställa tjänsteföreskrifter … och anställningsvillkor för övriga anställda …”. Den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina är dock en enhet som hör till Gusp (se punkt 3 ovan) och det framgår klart av artiklarna 24.1 och 31.1 FEU att antagandet av lagstiftningsakter har undantagits från området för Gusp.

147    Artikel 336 FEUF är följaktligen inte relevant i förevarande fall för att identifiera den eller de institutioner som inom ramen för det tredje yrkandet påstås ha orsakat den skadeståndsgrundande händelsen.

148    För det andra ska det påpekas att det enligt artikel 26 FEU ankommer på rådet att utforma Gusp och fatta de beslut som behövs för att fastställa och genomföra denna politik på grundval av de allmänna och strategiska riktlinjer som Europeiska rådet har fastställt. Det eventuella antagandet av ett regelverk som är tillämpligt på kontraktsanställda som har rekryterats inom ramen för Gusp hör dock till genomförandet av denna politik och omfattas därför av rådets behörighet.

149    Som sökanden har framhållit följer det av punkt 1.15 jämförd med punkt 3.3 i meddelande C(2012) 4052 final av den 26 juni 2012 om budgetförvaltningen av uppdragen inom ramen för Gusp, att kommissionen hade föreslagit rådet att anställningsvillkoren för övriga anställda skulle tillämpas på kontraktsanställda för uppdrag inom ramen för Gusp och hos den särskilda representanten.

150    Om ett sådant förslag inte ledde till några åtgärder, så berodde det på att medlemsstaternas delegationer inte kom fram till någon överenskommelse inom rådet, vilket framgår av en skrivelse som rådets ordförandeskap skickade till Ständiga representanternas kommitté (Coreper) den 22 maj 2013. I denna skrivelse framhölls särskilt att nämnda delegationer behövde tid för att undersöka de juridiska, institutionella och verksamhetsanknutna konsekvenserna innan det görs några ändringar i reglerna för uppdragen inom ramen för Gusp och att de ansåg att den särskilda representantens situation krävde nya diskussioner. Skrivelsen åtföljdes av ett förslag, i vilket följande angavs beträffande den särskilda representanten:

”Rådet anser att den särskilda representantens situation kräver nya diskussioner, och att status quo bör kvarstå för tillfället. Rådet kan enas om följande i detta skede:

…

–        Fortsätta att undersöka möjliga alternativ till situationen där varje särskild representant är personligt ansvarig för budget och personligen anställer personal, däribland möjligheten att upprätta en stödenhet åt den särskilda representanten och avlägga rapport till Coreper senast den 31 mars 2014.”

151    Den 13 mars 2014 utarbetade dessutom rådets generalsekretariat en skrivelse som avsåg godkännandet av nya riktlinjer för de särskilda representanternas utnämning, uppdrag och finansiering, vars lydelse antogs av rådets arbetsgrupp för yttre förbindelser, efter diskussioner på grundval av ett arbetsdokument från Europeiska utrikestjänsten, som var en följd av slutsatsen från rådets arbetsgrupp för allmänna frågor av den 17 december 2013, enligt vilken det var nödvändigt att anta dessa nya riktlinjer. Det framgår av denna skrivelse att medlemsstaternas delegationer hade ansett att det var nödvändigt att klargöra de juridiska, institutionella och verksamhetsanknutna konsekvenserna av att nya regler rörande kontraktsanställda för uppdrag inom ramen för Gusp tillämpades på kontraktsanställda hos den särskilda representanten.

152    Under dessa omständigheter ska det anses att antagandet av ett regelverk som är tillämpligt på kontraktsanställda som rekryterats inom ramen för Gusp hör till ett val som gjorts på rådets nivå, vilket för övrigt framhölls av Europeiska utrikestjänsten i dess invändning om bristande behörighet och om rättegångshinder.

153    För det tredje ska det framhållas att utnämningen av en särskild representant omfattas av rådets behörighet, på förslag av den höga representanten, enligt artikel 33 FEU.

154    Vidare föreskrivs det i artikel 28.1 första stycket FEU att när den internationella situationen kräver en operativ insats av unionen, ska rådet anta nödvändiga beslut, och dessa beslut ska ange mål, omfattning, de medel som ska ställas till unionens förfogande, vid behov varaktighet, samt på vilka villkor de ska genomföras. Inom den specifika ramen för Gusp ankommer det således på rådet att besluta om vilka medel som ska ställas till unionens förfogande och villkoren för att genomföra de beslut som rådet antar inom ramen för den berörda operativa insatsen av unionen, vilket bland annat innefattar de personalresurser som ställs till förfogande för nämnda insats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 november 2021, Jenkinson/rådet m.fl., T‑602/15 RENV, överklagad, EU:T:2021:764, punkt 226).

155    Beslut 2019/1340 åsyftar visserligen inte uttryckligen artikel 28 FEU, utan hänvisar endast till ”fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 33 och 31.2”. Detta beslut innebär dock en operativ insats inom Gusp, eftersom det genom beslutet inrättas en särskild representant i Bosnien och Hercegovina, som i huvudsak har till uppdrag att stödja unionens insats avseende specifika politiska frågor i den staten, i samarbete med de lokala myndigheterna, och som förfogar över en budget och en stab för att genomföra detta uppdrag.

156    Den gemensamma åtgärden 2002/211/Gusp, genom vilken den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina utsågs för första gången, antogs med stöd av artikel 14 EU (i dess lydelse före ikraftträdandet av Lissabonfördraget), och artikel 14.1 EU innehöll en bestämmelse som liknar artikel 28 FEU i dess nuvarande lydelse. Rådets beslut 2012/330/Gusp av den 25 juni 2012 om ändring av beslut 2011/426/Gusp om utnämning av Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina (EUT L 165, 2012, s. 66), och rådets beslut 2013/351/Gusp av den 2 juli 2013 om ändring av beslut 2011/426/Gusp om utnämning av Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina (EUT L 185, 2013, s. 7), antogs dessutom efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget, med stöd av bland annat artikel 28 FEU.

157    Utnämningen av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina omfattas således av artikel 28 FEU, vilket gör att det, enligt den rättspraxis som har angetts i punkt 154 ovan, ankommer på rådet att fastställa de personalresurser som denna enhet kan förfoga över.

158    Denna slutsats bekräftas av riktlinjerna för de särskilda representanternas utnämning, uppdrag och finansiering, vilka avses i punkt 151 ovan, då det i avsnitt C i riktlinjerna anges att rådets beslut att utse en särskild representant ska omfatta flera saker, däribland reglerna för upprättandet och sammansättningen av den särskilda representantens stab.

159    Under dessa omständigheter omfattas antagandet av tjänsteföreskrifter som är tillämpliga på internationell kontraktsanställd personal hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina av rådets behörighet.

160    För det fjärde hävdade Europeiska utrikestjänsten vid förhandlingen, med stöd av artikel 30.1 FEU, att rådet inte kan anta ett regelverk som gäller för kontraktsanställda inom Gusp utan att ha fått ett förslag om detta, antingen från den höga representanten eller från en medlemsstat. Det framgår emellertid av nämnda bestämmelse – enligt vilken ”[v]arje medlemsstat eller … [den höga representanten] eller den höga representanten med stöd av kommissionen får hänskjuta frågor om [Gusp] till rådet och lägga fram initiativ respektive förslag för rådet” – att den höga representanten och medlemsstaterna har en initiativrätt, men att denna rätt inte utgör en ensamrätt eller ett villkor för att rådet ska kunna anta en rättsakt såsom ett beslut om regelverket för kontraktsanställda som rekryterats inom Gusp i allmänhet, eller av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina i synnerhet. Denna bestämmelse utesluter således inte att rådet kan fatta ett beslut som avser antagandet av ett sådant regelverk på eget initiativ, om det anser det nödvändigt, eller begära att den höga representanten ska lägga fram ett förslag om detta till rådet.

161    Denna slutsats bekräftas av uppgifterna i handlingarna i målet. Dels framgår det av punkt 151 ovan att det var på initiativ av rådets arbetsgrupp för allmänna frågor som riktlinjerna för de särskilda representanternas utnämning, uppdrag och finansiering reviderades. Dels anges det i dessa riktlinjer beträffande förfarandet för utnämning av en särskild representant att ”[o]m rådet anser att det politiska sammanhanget kräver det, får det anmoda [den höga representanten] att lägga fram ett förslag till utnämning av en särskild representant som har mandat för en särskild politisk fråga”.

162    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att all eventuell passivitet vid antagandet av allmänna anställningsvillkor för kontraktsanställda inom Gusp i allmänhet, eller vid den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina i synnerhet, ska tillskrivas rådet. Det tredje yrkandet kan således prövas såvitt avser rådet, och det ska avvisas såvitt avser kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

 Det fjärde yrkandet

163    Sökanden har genom sitt fjärde yrkande, vilket har åberopats i andra hand i förhållande till de tre första yrkandena, krävt att rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten ska, på grundval av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, förpliktas att betala ett belopp på 400 000 euro till honom på grund av att hans anställningsvillkor inte var i överenstämmelse med hans grundläggande rättigheter.

164    Såsom framgår av punkterna 148–162 ovan, ankommer det emellertid på rådet att fastställa anställningsvillkoren för kontraktsanställda hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina. Rådet ska följaktligen identifieras som svarande vad gäller det fjärde yrkandet.

165    Sökanden har visserligen hänvisat även till de grunder som har anförts till stöd för det första och det andra yrkandet, vilka avser den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina i dennes egenskap av arbetsgivare. Sökanden har emellertid inte haft för avsikt att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar för handlingar som vidtagits av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina inom ramen för det fjärde yrkandet. Både i ansökan och i sina yttranden över invändningarna om bristande behörighet och om rättegångshinder har nämligen sökanden angett att det fjärde yrkandet avser ”EU‑institutionerna”, vilket enligt en samlad bedömning av sökandens inlagor inte ska förstås som en hänvisning till den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, utan som en hänvisning till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten, även om den sistnämnda inte är en institution i den mening som avses i artikel 13 FEU.

166    Mot bakgrund av det ovan anförda kan det fjärde yrkandet tas upp till prövning såvitt avser rådet, och det ska avvisas såvitt avser kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

 Slutsats

167    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen, för det första, vad beträffar det första yrkandet, att tribunalen dels är behörig på grundval av artikel 263 FEUF att pröva kravet på ogiltigförklaring av beslutet om uppsägning, dels är behörig på grundval av artikel 268 FEUF att pröva kraven på ekonomisk ersättning för den ideella och ekonomiska skada som sökanden påstås ha lidit till följd av detta beslut. Dessa krav kan tas upp till prövning såvitt avser den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina, och de ska avvisas såvitt avser rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

168    Vidare ska kravet på att tribunalen ska besluta om att sökanden ska återinträda i tjänst bland personalen hos den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina avvisas på grund av bristande behörighet.

169    För det andra ska det andra yrkandet avvisas i sin helhet på grund av bristande behörighet.

170    För det tredje kan det tredje och det fjärde yrkandet, vilka omfattas av tribunalens behörighet enligt artikel 268 FEUF, tas upp till prövning såvitt avser rådet och de ska avvisas såvitt avser kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

 Rättegångskostnader

171    Enligt artikel 133 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om rättegångskostnader i den dom eller det särskilt uppsatta beslut genom vilket målet avgörs slutligt. Vidare föreskrivs det i artikel 135.1 i tribunalens rättegångsregler att tribunalen får, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.

172    Det följer av domskälen i förevarande dom att målet slutligt avgörs genom denna dom vad beträffar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten, då dessa svarande, i förhållande till vilka talan ska avvisas, uttryckligen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

173    Såsom har påpekats i punkterna 140–142 ovan ingår emellertid insatserna av den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina i ett komplext rättsligt sammanhang, som kännetecknas av de band som den särskilda representanten har till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten. Det var därför obestridligen svårt för sökanden att identifiera svarandena när talan väcktes i förevarande mål. Under dessa omständigheter finner rätten att det är rättvist och skäligt att besluta att kommissionen och Europeiska utrikestjänsten ska bära sina rättegångskostnader.

174    Vidare avgörs inte målet slutligt genom denna dom vad beträffar rådet och den särskilda representanten i Bosnien och Hercegovina. Frågan om rättegångskostnader ska följaktligen anstå vad beträffar de kostnader som uppkommit för sökanden och dessa två svaranden med anledning av invändningarna om bristande behörighet och om rättegångshinder.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan avvisas

–        på grund av bristande behörighet, i den del den syftar till att tribunalen ska besluta om att Robert Stockdale ska återinträda i tjänst bland personalen hos Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina,

–        på grund av bristande behörighet, i den del den syftar till att Robert Stockdales avtal om visstidsanställning ska omvandlas till ett enda avtal om tillsvidareanställning, och att det ska fastställas att svarandena har åsidosatt sina avtalsförpliktelser,

–        eftersom den inte kan tas upp till prövning såvitt avser Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europeiska utrikestjänsten, i den del den syftar till ogiltigförklaring av beslutet av Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina av den 17 november 2020 genom vilket Robert Stockdales anställningsavtal sades upp, och till ersättning för den skada som detta beslut påstås ha orsakat, och

–        eftersom den inte kan tas upp till prövning i övrigt, såvitt avser kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

2)      Invändningarna om bristande behörighet och om rättegångshinder ogillas i övrigt.

3)      Kommissionen och Europeiska utrikestjänsten ska bära sina rättegångskostnader som uppkommit med anledning av invändningarna om bristande behörighet och om rättegångshinder.

4)      Frågan om rättegångskostnader ska anstå vad beträffar de kostnader som uppkommit för Robert Stockdale, rådet och Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina, med anledning av invändningarna om bristande behörighet och om rättegångshinder.

da Silva Passos Valančius Reine

Truchot       Sampol Pucurull

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 26 juli 2023.

Underskrifter

Innehållsförteckning

*      Rättegångsspråk: franska.