FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ANTHONY MICHAEL COLLINS
föredraget den 16 februari 2023 (1)
Mål C‑520/21
Arkadiusz Szcześniak
mot
Bank M. SA,
ytterligare deltagare i rättegången:
Rzecznik Praw Obywatelskich
Rzecznik Finansowy
Prokurator Prokuratury Rejonowej Warszawa – Śródmieście w Warszawie
Przewodniczący Komisji Nadzoru Finansowego
(begäran om förhandsavgörande från Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieścia w Warszawie, Warszawa, Polen))
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Artikel 6.1 och artikel 7.1 – Avtal om hypotekslån – Omvandlingsklausuler – Verkan av ogiltigförklaringen av ett avtal i dess helhet på grund av att det innehåller oskäliga villkor – Möjlighet att framställa anspråk som går utöver återbetalning av de penningprestationer som tillhandahållits – Obehörig vinst – Avskräckande verkan – Ändamålsenlig verkan”
I. Inledning
1. Från och med början av 2000-talet beviljade de polska bankerna tiotusentals hypotekslån denominerade i, eller indexerade till, schweiziska franc (CHF) till konsumenter som velat förvärva fastigheter. Eftersom dessa hypotekslån gav låntagarna en räntesats som var betydligt lägre än den som gällde för lån denominerade i polska zloty (PLN), så var de mycket eftertraktade. I samband med den globala finanskrisen försämrades växelkursen mellan CHF och PLN för innehavarna av den sistnämnda valutan. Tusentals låntagare, däribland klaganden i det nationella målet, väckte talan mot de banker med vilka de tecknat ett hypotekslån. De gjorde gällande vid de polska domstolarna att omvandlingsklausulerna i deras avtal om hypotekslån, för omvandling från PLN till CHF och från CHF till PLN (nedan kallade omvandlingsklausulerna), var oskäliga. Domstolarna godtog denna argumentation i ett stort antal mål, och ansåg att avtalen om hypotekslån var ogiltiga i dess helhet.
2. Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieścia w Warszawie, Warszawa, Polen) har begärt att EU-domstolen ska klargöra huruvida parterna, när ett kreditavtal som ingåtts mellan en konsument och en bank har förklarats ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga avtalsvillkor, kan framställa ytterligare krav utöver återbetalning av penningprestationer som utbetalats i enlighet med avtalet jämte lagstadgad dröjsmålsränta från den dag då krav på återbetalning framställdes.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. I artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal(2) föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
4. I artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
5. Enligt artikel 8 i direktiv 93/13 framgår följande:
”För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.”
B. Polsk rätt
6. I artikel 5 i ustawa – Kodeks cywilny (lag om införande av civillagen) av den 23 april 1964 (nedan kallad civillagen)(3) föreskrivs följande:
”En rättighet får inte utövas i strid med dess socioekonomiska syfte eller god sed. En sådan handling eller underlåtenhet från rättsinnehavarens sida anses inte utgöra utövande av denna rättighet och åtnjuter inte skydd.”
7. Det framgår av artikel 58.1 i civillagen att ”[e]n rättshandling som strider mot eller syftar till att kringgå lagen är ogiltig, såvida inte annat föreskrivs i en relevant bestämmelse, såsom att de ogiltiga bestämmelserna i rättshandlingen ska ersättas av relevanta lagbestämmelser”.
8. I artikel 3851 första och andra styckena i civillagen föreskrivs följande:
”1. Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om hans eller hennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (oskäliga avtalsvillkor). Detta gäller inte villkor som fastställer parternas huvudsakliga prestationer, såsom pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.
2. När ett avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten enligt första stycket, förblir övriga delar av avtalet bindande för parterna.”
9. I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:
”Den som utan rättslig grund erhåller en ekonomisk fördel på en annan persons bekostnad är skyldig att återgälda fördelen i natura och, om detta inte är möjligt, ersätta dess värde.”
10. I artikel 406 i civillagen föreskrivs följande:
”Skyldigheten att återbära förmånen omfattar inte bara den direkt erhållna förmånen, utan även allt som, i händelse av avyttring, förlust eller skada, erhållits i stället för denna förmån eller som ersättning för skada.”
11. I artikel 410 i civillagen föreskrivs följande:
”1. Bestämmelserna i föregående artiklar ska särskilt tillämpas på felaktigt utbetalda belopp.
2. Ett belopp anses felaktigt utbetald om den som utförde betalningen inte hade någon skyldighet att över huvud taget utföra den eller inte hade någon skyldighet gentemot den person till vilken den utfördes, eller om grunden för att utföra betalningen har upphört eller det avsedda syftet med att utföra betalningen inte har uppnåtts, eller om rättshandling som föranledde att betalningen utfördes var ogiltig och den inte har blivit giltig efter det att betalningen utfördes.”
12. I artikel 455 i civillagen föreskrivs att ”[o]m tidsfristen för betalning inte är fastställd och inte följer av förpliktelsens natur, ska betalning ske omedelbart efter det att gäldenären har anmodats att fullgöra betalningen”.
13. I artikel 481.1–481.3 i civillagen föreskrivs följande:
”1. Borgenären kan, om gäldenären betalar en penningskuld för sent, kräva dröjsmålsränta även om borgenären inte har lidit någon skada och förseningen beror på omständigheter som inte kan tillskrivas gäldenären.
2. Om dröjsmålsräntan inte var angiven, utgår lagstadgad ränta vid sen betalning motsvarande summan av referensräntan från den polska nationalbanken och 5,5 procentenheter. Om emellertid en högre ränta ska utgå på fordran, kan borgenären begära dröjsmålsränta med den högre räntesatsen.
…
3. Om gäldenären inte fullgör sina förpliktelser kan borgenären även kräva ersättning för skada i enlighet med allmänna avtalsvillkor.”
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
14. Den 25 juli 2008 ingick Arkadiusz Szcześniak (A.S.) och hans maka E.S., två konsumenter, ett avtal om hypotekslån med banken M., en polsk bank, uppgående till 329 707.24 PLN (cirka 73 000 euro (EUR)) vilket var avsett för uppförande av ett hus. Lånets löptid, som skulle återbetalas genom lika stora delbetalningar, uppgick till 336 månader. Lånets rörliga räntesats fastställdes utifrån summan av den tremånatliga referensräntan LIBOR 3M (CHF) och en fast bankmarginal.
15. Lånebeloppet var denominerat och utbetalat i PLN. Beloppet var indexerat till CHF efter omvandling till köpkursen för CHF enligt den tabell för växelkurser som gällde i banken vid tidpunkten för utbetalningen av lånet. Lånet skulle avbetalas månatligen i PLN efter omvandling till säljkursen för CHF enligt den tabell för växelkurser som gällde i banken vid tidpunkten för förfallodagen för varje månatlig avbetalning. Dessa så kallade ”omvandlingsklausuler” återgavs i ett standardavtal som användes av banken M. Den 6 september 2011 ändrade parterna avtalet om hypotekslån så att A.S. och E.S. kunde betala de månatliga avbetalningarna av lånet direkt i CHF.
16. A.S. och E.S. betalade regelbundet de månatliga avbetalningarna på förfallodagen.
17. Den 31 maj 2021 väckte A.S. talan mot banken M. vid den hänskjutande domstolen och yrkade betalning av 3 660,76 PLN (cirka 800 EUR) jämte lagstadgad dröjsmålsränta från och med den 8 juni 2021 till dess betalning sker.(4) Han gjorde gällande att förevarande avtal om hypotekslån innehöll oskäliga avtalsvillkor som medförde att avtalet var ogiltigt i dess helhet. Till följd av detta erhöll banken M. månatliga avbetalningar på lånet utan rättslig grund. Särskilt under perioden från juni till september 2011 erhöll banken M. månatliga avbetalningar på sammanlagt 7 769,06 PLN (cirka 1 700 EUR) från A.S. och hans maka. Genom att nyttja detta belopp under perioden oktober 2011–december 2020 erhöll banken M. en vinst på 7 321,51 PLN (cirka 1 600 EUR).(5) A.S. beräknar detta belopp på grundval av den genomsnittliga räntesatsen på konsumentkreditavtal i PLN avsedda för hushåll.(6)
18. Banken M. har yrkat att A.S. talan ska ogillas. Banken M. anser att det aktuella avtalet om hypotekslån inte innehåller några oskäliga avtalsvillkor och är således giltigt. För det fall avtalet ogiltigförklaras, skulle det innebära att rätten att kräva betalning för nyttjandet av kapitalet uteslutande tillkommer banken och inte konsumenten.
19. Den hänskjutande domstolen har påpekat att omvandlingsklausuler i kreditavtal så som de som angrips av A.S., är oskäliga och rättsstridiga enligt nationell rätt. Sedan EU-domstolens dom i målet Dziubak(7), innebär ett införande av sådana villkor i ett kreditavtal att avtalet ska ogiltigförklaras i sin helhet. En sådan ogiltigförklaring har retroaktiv verkan (ex tunc), på så sätt att samtliga prestationer som utförts i enlighet med avtalet ska återbetalas i enlighet med artikel 405 i civillagen jämförd med artikel 410.1 i samma lag. En bank kan således kräva att låntagaren ska återbetala det utlånade kapitalbeloppet, medan låntagaren kan begära återbetalning av de månatliga avbetalningarna av lånet, inklusive avgifter såsom provisioner, administrativa kostnader och försäkringspremier. Vardera parten kan även kräva att motparten betalar lagstadgad dröjsmålsränta från och med dagen för anmodan om betalning.(8)
20. Frågan som uppkommer inom ramen för tvisten vid den hänskjutande domstolen är huruvida parterna till ett ogiltigförklarat avtal kan framställa andra betalningsanspråk, inbegripet ersättning, skadestånd, återbetalning av kostnader eller förmånens värdestegring, till följd av att penningmedel har nyttjats under en viss tid utan rättslig grund. I nationell rättspraxis och bland polsk doktrin går meningarna dock isär om denna fråga, särskilt om eventuella rättsliga grunder för dessa anspråk. De rättsgrunder som i nationell rätt oftast åberopas till stöd för sådana anspråk är antingen artikel 405 i civillagen (obehörig vinst) eller denna bestämmelse jämförd med artikel 410.1 i civillagen (felaktigt utbetalda belopp). Begreppen ”felaktigt utbetalda belopp” och i ännu högre grad ”obehörig vinst” är relativt vida begrepp som omfattar ett brett spektrum av fall, däribland anspråk i samband med att penningmedel nyttjas utan stöd i avtal. (9) Den hänskjutande domstolen har angett att merparten av polsk doktrin, de nationella institutionerna och domstolarna avvisar möjligheten att framställa sådana anspråk, samtidigt som den hänskjutande domstolen understryker att avgörandena från de nationella domstolarna hittills avsett anspråk som framställdes av banker och inte låntagare. De skäl som har angetts till stöd för att avvisa bankernas framställda anspråk är att de sistnämnda skulle antingen undanröja skyddsfunktionen i de bestämmelser som berör oskäliga avtalsvillkor eller syftet med de bestämmelser som föreskriver att avtal som innehåller sådana avtalsvillkor ska ogiltigförklaras. Den hänskjutande domstolen anser därför att det enligt nationell rätt inte är möjligt att på ett entydigt sätt besvara frågan huruvida det, för det fall ett penningbelopp betalas enligt ett avtal som sedermera förklaras ogiltigt, är möjligt att kräva ersättning på grund av att penningbeloppet har nyttjats utan stöd i avtal.
21. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en sådan talan är förenligt med unionsrätten, särskilt artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 samt principerna om effektivitet, proportionalitet och rättssäkerhet. Den hänskjutande domstolen hänvisar till EU-domstolens rättspraxis avseende vilka följder som uppstår efter att avtalsvillkor i ett konsumentavtal förklaras vara oskäliga och vilka rättigheter som tillkommer avtalsparterna under dessa omständigheter.(10) Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen ännu inte har uttalat sig i frågan huruvida parterna i ett konsumentavtal, som ogiltigförklarats på grund av att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 inte har iakttagits, har rätt att framställa anspråk som går utöver återbetalning av de penningprestationer som tillhandahållits enligt avtalet. I synnerhet har EU-domstolen ännu inte uttalat sig om huruvida parterna kan framställa ersättningsanspråk för det fall penningmedel har nyttjats utan stöd i avtal, vid förlust av möjligheten att erhålla vinst genom att (tillfälligt) inte haft möjlighet att nyttja medlen, för finansiella och organisatoriska kostnader i samband med utförandet av avtalet samt för minskningen av pengarnas värde över tiden. I den utsträckning som EU-domstolen har prövat liknande anspråk, så gjordes detta inom ramen för tolkningen av andra direktiv på konsumentskyddsområdet än direktiv 93/13 eller i samband med att en konsument utövat sin rätt att frånträda ett avtal.
22. Den hänskjutande domstolen anser att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt effektivitetsprincipen utgör hinder för en bank att göra gällande krav gentemot en konsument som har samband med att konsumenten har haft möjlighet att nyttja det utlånade kapitalet eller att banken till följd av tillhandahållandet av krediten har haft vissa kostnader. Bankens anspråk är begränsat till återbetalning av det belopp som banken har utbetalat jämte eventuell lagstadgad dröjsmålsränta. I annat fall skulle banken dra fördel av att den inför oskäliga avtalsvillkor i låneavtalet och av att agera i strid med god tro och god sed. Detta skulle även få till följd att konsumenterna avskräcks från att hävda sina rättigheter enligt direktiv 93/13, eftersom det skulle kunna leda till negativa konsekvenser så som att konsumenterna skulle bli skyldiga att ersätta banken för att ha nyttjat det utlånade kapitalet.
23. Den hänskjutande domstolen anser att möjligheten för en konsument att, gentemot en bank, framställa anspråk som går utöver återbetalning av erlagda månatliga avbetalningar och avgifter såsom provisioner, administrativa kostnader och försäkringspremier jämte eventuell lagstadgad dröjsmålsränta, inte strider mot effektivitetsprincipen. Att tillåta sådana anspråk skulle däremot strida mot syftet med direktiv 93/13, vilket avser att avskräcka näringsidkare från att använda oskäliga avtalsvillkor och, om de tillämpar sådana villkor, att förplikta dem att till konsumenterna återbetala de betalningar som mottagits på grund därav. En skyldighet att återbetala något utöver detta skulle vara oproportionerligt och orimligt. Det skulle även strida mot rättssäkerhetsprincipen. När ett låneavtal förklaras ogiltigt i sin helhet på grund av att det innehåller oskäliga villkor, medför denna princip att parternas anspråk begränsas till betalningar som görs inom ramen för avtalets fullgörande.
24. Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieścia w Warszawie, Warszawa, Polen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13 samt principerna om effektivitet, rättssäkerhet och proportionalitet tolkas så, att de utgör hinder för en domstolstolkning av en nationell bestämmelse enligt vilken parterna, när ett kreditavtal som ingåtts mellan en bank och en konsument har förklarats vara ogiltigt från början på grund av att det innehåller oskäliga avtalsvillkor, utöver återbetalning av belopp som utbetalats i enlighet med avtalet (banken – kreditkapitalet, konsumenten – amorteringar, avgifter, provisioner och försäkringspremier) jämte lagstadgad dröjsmålsränta från den dag då krav på återbetalning framställdes, även får kräva annan ersättning, inbegripet fordringar (bland annat ersättning, skadestånd, återbetalning av kostnader eller värdeökning på utbetalade belopp) på grund av att:
1) den som utför penningprestationen tillfälligt har berövats möjligheten att investera och dra fördel av dessa pengar,
2) den som utför penningprestationen har ådragit sig kostnader för att tillhandahålla kreditavtalet och överföra pengarna till motparten,
3) mottagaren av penningprestationen har dragit fördel av att tillfälligt kunna nyttja en annan persons pengar, inbegripet att kunna investera dem och därmed dra fördel av dem,
4) mottagaren av penningprestationen tillfälligt hade möjlighet att kostnadsfritt nyttja en annan persons pengar, vilket skulle vara omöjligt med tillämpning av marknadsvillkor,
5) penningvärdet har minskat på grund av den tid som förflutit, vilket innebär en reell förlust för den som utför penningprestationen,
6) ett tillfälligt tillhandahållande av penningmedel för nyttjande kan likställas med tillhandahållande av en tjänst för vilken den som utför penningprestationen inte har erhållit någon ersättning?”
25. A.S., Bank M., Rzecznik Praw Obywatelskich (ombudsman för medborgerliga rättigheter, Polen), Rzecznik Finansowy (finansombudsmannen, Polen), Prokurator Prokuratury Rejonowej Warszawa – Śródmieście w Warszawie (åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten i Warszawa, Śródmieście w Warszawie, Polen), den polska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen lämnade skriftliga synpunkter. Vid den muntliga förhandlingen den 12 oktober 2022 utvecklade parterna sin talan och svarade på EU-domstolens frågor tillsammans med Przewodniczący Komisji Nadzoru Finansowego (chefen för finansinspektionen, Polen).
IV. Bedömning
A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
26. Den hänskjutande domstolen påpekar att den, i den mån den vill få klarhet avseende de krav som görs gällande av konsumenter och banker, har formulerat tolkningsfrågan i förevarande mål på ett allmänt sätt. Trots att den tvist som anhängiggjorts i förevarande mål avser en talan som väckts av en konsument och inte av en bank, anser den hänskjutande domstolen att den ställda frågan kan tas upp till prövning av följande tre skäl.
27. För det första anses ett avtal som förklarats ogiltigt enligt polsk rätt som att det aldrig har ingåtts, vilket innebär att vardera parten är skyldig att, till varandra, återbetala samtliga betalningar som gjorts i enlighet med avtalet. Inom ramen för förfaranden för återbetalning av avbetalningar som erlagts enligt ett ogiltigt kreditavtal så gör bankerna ofta gällande att de ska hållas inne eller kvittas(11), eftersom bankerna har en fordran gentemot konsumenten om återbetalning av lånebeloppet. En sådan grund kan åberopas när som helst fram till slutet av förhandlingen i andra instans. Om EU-domstolen skulle besvara den ställda frågan endast med avseende på konsumentens krav, skulle detta med stor sannolikhet medföra att det blir nödvändigt att ställa en andra fråga i ett senare skede av förfarandet avseende liknade anspråk som framställs av banken, vilket förlänger tvisten i onödan.(12) Den motivering som banken anför för sitt, om än presumtiva, krav mot konsumenten att betala ersättning för att ha nyttjat det lånade kapitalbeloppet utan stöd i avtal, är således inte hypotetisk.
28. För det andra är ståndpunkten enligt nationell rättspraxis avseende talan om återbetalning av obehörig vinst, att den domstol vid vilken talan väckts inte får begränsa sig till att pröva huruvida A.S. fordran är välgrundad och samtidigt bortse från en identisk fordran från svaranden, även om den talan som väckts endast avser en av dessa fordringar. Skälet till detta är att när partnerna har utfört felaktiga betalningar av samma slag (till exempel penningprestationer i samma valuta) som följer av samma rättsförhållande (till exempel ett ogiltigt kreditavtal), så kan endast den part som har erhållit den större betalningen anses ha gjort en obehörig vinst. Den obehöriga vinsten består således av skillnaden mellan de två omtvistade penningprestationernas belopp.
29. För det tredje har bankerna i Polen offentligt uttryckt att konsumenter som väcker talan om ogiltigförklaring av låneavtal som innehåller oskäliga avtalsvillkor kommer att drabbas av långtgående negativa konsekvenser, eftersom de, om talan bifalls, kommer att bli tvungna att betala ersättning för att ha nyttjat ett utlånat kapitalbelopp utan stöd i avtal jämte ersättning för vissa kostnader. Sådana finansiella konsekvenser avskräcker många konsumenter från att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13. Ett entydigt svar från EU-domstolen på frågan huruvida bankerna får framställa sådana ersättningskrav är således väsentligt för att säkerställa att konsumenternas rättigheter iakttas i Polen.
30. Enligt fast rättspraxis ankommer det uteslutande på den nationella domstolen vid vilken målet anhängiggjorts (som har ansvar för det rättsliga avgörandet) att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken, som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Följaktligen är EU-domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten. Av detta följer att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna, eller saken i målet vid den nationella domstolen, eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(13)
31. Enligt min mening omfattas förevarande mål inte av något av de fall i vilka presumtionen om relevans kan brytas.
32. Visserligen avser det nationella målet inte direkt ett anspråk som framställs av en bank gentemot en konsument om ersättning för nyttjandet av ett lånat kapitalbelopp utan stöd i avtal. Det framgår av den hänskjutande domstolens förklaringar att det för att döma i saken är nödvändigt ur konsumentens och bankens synvinkel att undersöka konsekvenserna av att avtalet om hypotekslån ogiltigförklaras med hänsyn till de anspråk som går utöver återbetalningen av de penningprestationer som tillhandahållits enligt avtalet. Vid den muntliga förhandlingen anförde banken M. för övrigt att den framställt ett sådant anspråk mot A.S. inom ramen för en särskild talan som förklarats vilande i avvaktan på den hänskjutande domstolens avgörande i förevarande mål. Jag delar även den polska regeringens uppfattning om att klargörandet som den hänskjutande domstolen begär avseende anspråk som framställs av banker gentemot konsumenter om ersättning för nyttjande av utlånade kapitalbelopp utan stöd i avtal, är nödvändigt för att denna domstol ska kunna bedöma samtliga följder av A.S. yrkande om ogiltigförklaring av det aktuella avtalet om hypotekslån.
33. Av detta följer enligt min mening att tolkningsfrågan har ett direkt samband med saken i det nationella målet. Anspråk som framställs av banker gentemot konsumenter om ersättning för nyttjande av utlånade kapitalbelopp utan stöd i avtal är således inte hypotetiska. Beslutet om hänskjutande innehåller alla de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att besvara den ställda frågan. Jag föreslår således att EU-domstolen kan ta upp tolkningsfrågan i sin helhet.
34. Denna slutsats påverkas inte av vad banken M. anfört om att effekterna av att ett avtal ogiltigförklaras är en fråga som ankommer nationell rätt och som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Banken M. anför särskilt att EU-domstolen saknar behörighet att tolka föreskrifter i polsk rätt som bland annat reglerar så kallade ”ytterligare anspråk” (artiklarna 224 och 225 i civillagen(14)), utomobligatoriskt skadestånd (artikel 415 i civillagen(15)), så kallat ”indexeringar av penningprestationer” (artikel 3581 tredje punkten i civillagen(16)) eller obehörig vinst (artiklarna 405 och 410 i civillagen).
35. Enligt fast rättspraxis ankommer det inte på EU-domstolen att, inom ramen för begäran om förhandsavgörande, uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser och att fastställa huruvida den hänskjutande domstolens tolkning av desamma är korrekt. En sådan tolkning omfattas nämligen av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet.(17) Den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt avser dessbättre tolkningen av unionsrätten, närmare bestämt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt unionsrättens principer om effektivitet, rättssäkerhet och proportionalitet vilket uppenbart omfattas av EU-domstolens behörighet. Den hänskjutande domstolen har inte begärt att EU-domstolen ska uttala sig angående de nationella bestämmelser som kan ligga till grund för de krav som ställs av konsumenter och banker i enlighet med vad som anges i beslutet om hänskjutande. Den hänskjutande domstolen vill snarare få klarhet i huruvida direktivet och de unionsrättsliga principerna gör det möjligt att framställa sådana krav. Såsom framgår av punkt 41 i detta förslag till avgörande kan nationella bestämmelser som föreskriver det skydd som direktiv 93/13 ger konsumenterna varken ändra omfattningen av eller innehållet i detta skydd.
B. Prövning i sak
36. Den hänskjutande domstolens fråga avser i huvudsak huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt principerna om effektivitet, rättssäkerhet och proportionalitet ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning av en nationell bestämmelse enligt vilken parterna, när ett kreditavtal som ingåtts mellan en konsument och en bank har förklarats ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga avtalsvillkor, kan framställa ytterligare krav utöver återbetalning av penningprestationer som utbetalats i enlighet med avtalet jämte lagstadgad dröjsmålsränta.
1. Inledande synpunkter
37. EU-domstolen har vid upprepade tillfällen understrukit att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som kunskapsnivå. Detta leder till att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg utan att kunna påverka deras innehåll.(18)
38. Med hänsyn till konsumentens svaga ställning förbjuder artikel 3.1 i direktiv 93/13 standardiserade avtalsvillkor som, i strid med kravet på god tro, enligt avtalet orsakar en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten. I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten.
39. Såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med skäl 24 i direktiv 93/13, är medlemsstaterna enligt direktivet skyldiga att se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. När ett avtalsvillkor förklaras oskäligt och följaktligen ogiltigt, ankommer det på den nationella domstolen att helt enkelt underlåta att tillämpa detta villkor så att det inte får några bindande verkningar för konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig det.(19) Av detta följer att ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt således i princip inte ska anses ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. När en domstol följaktligen fastställer att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt, innebär det i princip att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat.(20)
40. Den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor, som kräver betalning av belopp som inte är förfallna till betalning, medför en motsvarande skyldighet att återbetala samma belopp. Avsaknaden av en återbetalning skulle undergräva den avskräckande verkan av artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 i direktiv 93/13.(21)
41. Även om artikel 6.1 i direktiv 93/13 ålägger medlemsstaterna att föreskriva att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten ”på sätt som närmare stadgas i deras nationell rätt”, kan en nationell bestämmelse som avser det skydd som direktivet ger konsumenterna inte ändra räckvidden av och följaktligen innehållet i detta skydd. Det ankommer följaktligen på medlemsstaterna att fastställa närmare bestämmelser för att avgöra huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt och vilka rättsverkningar som följer av ett sådant avgörande. Ett sådant avgörande måste alltid göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit till konsumentens nackdel på grundval av det oskäliga villkoret.(22)
42. Vad gäller frågan vilken betydelse ett fastställande av att ett avtalsvillkor är oskäligt har för giltigheten av det berörda avtalet, föreskrivs det i artikel 6.1 andra ledet i direktiv 93/13 att ”avtalet ska förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren”. Denna bestämmelse syftar nämligen inte till att ogiltigförklara alla avtal som innehåller oskäliga villkor, utan till att återställa jämvikten mellan parterna samtidigt som giltigheten av avtalet i princip upprätthålls i sin helhet. (23) Det aktuella avtalet består i princip utan någon annan ändring än den som krävs för att undanröja de oskäliga villkoren i den mån det enligt nationell rätt är rättsligt möjlig för avtalet att fortsätta att gälla, vilket ska prövas objektivt.(24)
43. Det framgår av beslutet om hänskjutande att för det fall ett låneavtals oskäliga omvandlingsklausuler skulle upphävas, så innebär det enligt polsk rätt att avtalet ogiltigförklaras i sin helhet, eftersom det inte kan bestå utan dessa villkor och eftersom en sådan ogiltigförklaring har retroaktiv verkan (ex tunc).
44. I direktiv 93/13 föreskrivs inte vilka konsekvenser som uppstår om det fastställs att ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument inte ska existera i rättsligt hänseende efter att dess oskäliga villkor har upphävts. Det finns inte någon bestämmelse i direktivet som kräver att medlemsstaterna under sådana omständigheter ska tillåta parterna att, gentemot varandra, framställa anspråk som går utöver återbetalning av belopp som felaktigt betalats ut på grundval av det oskäliga avtalsvillkoret. Såsom A.S., ombudsmannen för medborgerliga rättigheter, finansombudsmannen, den polska och den portugisiska regeringen samt kommissionen med rätta har gjort gällande, ankommer det på medlemsstaterna att fastställa dessa konsekvenser enligt nationell rätt med iakttagande av unionsrätten.(25)
45. Den hänskjutande domstolens fråga avser två olika situationer, beroende på om det rör sig om krav som framställs av eller gentemot en konsument. Jag kommer att pröva de båda situationerna var för sig mot bakgrund av de principer som jag har hänvisat till.
2. Konsumentens krav gentemot banken
46. A.S. har gjort gällande att han har rätt till ersättning av banken M. eftersom banken har nyttjat en del av de månatliga avbetalningarna på lånet som han har betalat i enlighet med avtalet om hypotekslån.
47. Direktiv 93/13 syftar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå.(26) Det framgår av den rättspraxis från EU-domstolen som beskrivs i punkterna 39–41 i detta förslag till avgörande att direktivets syfte uppnås när konsumenten inte blir bunden av ett oskäligt avtalsvillkor och när vederbörande återställs i den faktiska och rättsliga situation som denne skulle ha befunnit sig i om detta villkor inte hade förelegat.
48. Enligt det tolfte skälet i direktiv 93/13 införs en partiell- och minimiharmonisering av nationell lagstiftning om oskäliga villkor, vilket ger medlemsstaterna möjlighet att, med iakttagande av fördraget, säkerställa en högre skyddsnivå för konsumenten genom nationella bestämmelser som är strängare än bestämmelserna i direktivet. Artikel 8 i direktiv 93/13 återspeglar denna uppfattning.
49. Direktiv 93/13 utgör således inte hinder för nationella bestämmelser eller nationell rättspraxis som tolkar dessa bestämmelser som innebär att konsumenten tillerkänns rättigheter som är mer omfattande än rättigheterna i direktivet. En medlemsstat skulle hypotetiskt sett kunna tillåta låntagare att, för det fall ett avtal om hypotekslån ogiltigförklaras till följd av att dess oskäliga villkor upphävs, gentemot bankerna göra gällande krav som går utöver återbetalningen av de avbetalningar som erlagts inom ramen för lånet jämte lagstadgad dröjsmålsränta. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av nationell rätt pröva huruvida konsumenterna har rätt att göra gällande sådana krav och, om så är fallet, pröva huruvida de är välgrundade.
50. Det framgår av beslutet om hänskjutande att polsk rättspraxis och polsk doktrin oftast hänvisar till begreppet obehörig vinst som rättslig grund för ovannämnda krav. För det fall A.S. skulle vara i en sämre ställning grund av detta avtal, efter det att banken M. återbetalade de månatliga belopp som betalats i enlighet med det ogiltiga avtalet om hypotekslån, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida villkoren för obehörig vinst enligt nationell rätt är uppfyllda, att bedöma alla faktiska omständigheter i denna fråga och att dra lämpliga slutsatser därav. En parallell kan dras till domen Kanyeba m.fl., i vilken EU-domstolen slog fast att frågan huruvida sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet kunde omfattas av bestämmelserna om utomobligatoriskt ansvar skulle avgöras enligt nationell rätt och inte av direktiv 93/13.(27)
51. Såsom kommissionen med rätta påpekat vid den muntliga förhandlingen, innebär inte det faktum att konsumenter som befinner sig samma situation som den i det nationella målet och som teoretiskt sett kan framställa anspråk enligt nationell rätt på grundval av obehörig vinst, att dessa yrkanden ska vinna bifall. I sådana fall måste de villkor som krävs för att en talan om obehörig vinst ska vinna bifall, på så sätt som de föreskrivs i polsk nationell rätt, vara uppfyllda. De nationella domstolarna kan även utöva sin behörighet att avvisa sådan talan om de utgör rättsmissbruk.
52. Möjligheten för en låntagare att enligt nationell rätt framställa anspråk mot en bank som går utöver återbetalning av betalda månatliga avbetalningar och betalning av dröjsmålsränta i händelse av att ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor ogiltigförklaras, innebär enligt min mening inte ett åsidosättande av den ändamålsenliga verkan av direktiv 93/13. Tvärtom kan denna möjlighet uppmuntra låntagarna att utöva de rättigheter som de har enligt direktivet i egenskap av konsumenter, samtidigt som den avskräcker bankerna från att använda oskäliga avtalsvillkor.
53. Såsom Bank M. har påpekat har EU-domstolen visserligen slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 utgör en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga.(28) Möjligheten för en konsument att enligt nationell rätt framställa anspråk gentemot en näringsidkare som går utöver återbetalning av de penningprestationer som denne har erhållit enligt ett avtal som förklarats ogiltigt, hindrar enligt min mening inte att detta syfte uppnås. Såsom EU-domstolen underströk i sin dom Banco Santander och Escobedo Cortés, följer det av såväl artikel 3.1 i direktiv 93/13 och av direktivets allmänna systematik att syftet inte är att säkerställa en övergripande balans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter, utan till att förhindra en obalans mellan dessa rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenterna.(29)
54. I kommissionens skriftliga yttrande hänvisas bland annat till artikel 8 i direktiv 93/13. Det förefaller mig som om det i detta fall inte är fråga om en nationell bestämmelse som syftar till att förstärka den konsumentskyddsnivå som direktiv 93/13 ger, utan snarare om en tolkning av vissa bestämmelser i civillagen som är generellt tillämpliga. Bestämmelser av detta slag utgör inte åtgärder som medlemsstaterna får anta eller upprätthålla med stöd av artikel 8 i direktiv 93/13.(30) För det fall den hänskjutande domstolen skulle tolka dessa bestämmelser på det sätt som beskrivits i punkt 49 i detta förslag till avgörande, skulle denna tolkning ändå vara förenlig med det konsumentskyddssyfte som eftersträvas med direktiv 93/13.
55. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag, i likhet med A.S., finansombudsmannen, den polska och den portugisiska regeringen(31) samt kommissionen, att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en tolkning av en nationell bestämmelse enligt vilken konsumenten, när ett låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en bank förklarats vara ogiltigt redan från början på grund av att det innehåller oskäliga villkor, utöver återbetalningen av belopp som utbetalats i enlighet med avtalet jämte betalning lagstadgad dröjsmålsränta från den dag då krav på återbetalning framställdes, även kan framställa ytterligare krav gentemot banken till följd av ogiltigförklaringen. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av nationell rätt pröva huruvida konsumenterna har rätt att göra gällande sådana krav och, om så är fallet, pröva huruvida de är välgrundade.
3. Bankens krav gentemot konsumenten
56. Bank M. har gjort gällande att den har rätt att kräva att A.S. återbetalar de penningprestationer som utbetalats jämte lagstadgad dröjsmålsränta, och därtill även kräva ersättning på grund av detta penningbelopp har nyttjats under en viss tid utan stöd i avtal. (32) Bank M. hävdar att den, genom att ställa penningmedel till förfogande för A.S. under ett visst antal år, har tillhandahållit honom en tjänst av ideell karaktär med ett eget ekonomiskt värde som är särskilt från överföringen av dessa penningmedel.(33) Bank M. anför att dess ersättningskrav huvudsakligen grundar sig på begreppet obehörig vinst.
57. Liksom när det gäller konsumenter i de fall som handlats ovan, ankommer det i princip på den nationella domstolen att mot bakgrund av nationell rätt pröva huruvida en bank, till följd av en ogiltigförklaring av ett avtal om hypotekslån på grund av att det innehåller oskäliga villkor, har rätt att framställa anspråk gentemot en konsument som går utöver återbetalningen av det lånade kapitalbeloppet och betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats. I motsats till den lösning som jag föreslår avseende A.S. begäran anser jag emellertid, av de skäl som anges nedan, att banken M. inte har rätt att göra gällande sådana krav.
58. Jag konstaterar först att en eventuell ogiltigförklaring av hypotekslånet skulle uppstå till följd av att banken M. har infört oskäliga villkor i avtalet. Såsom kommissionen med rätta har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, kan en part inte dra någon ekonomisk fördel av en situation som den har skapat på grund av sitt eget rättsstridiga beteende i enlighet med den allmänt accepterade rättsliga principen om att ingen kan åberopa egen brottslig gärning till sitt försvar (nemo auditur propriam turpitudinem allegans). Om en bank drabbas av någon som helst nackdel till följd av en ogiltigförklaring av ett avtal om hypotekslån som innehåller oskäliga villkor, ska den inte kompenseras för denna nackdel, eftersom nackdelen uteslutande uppkommit till följd av bankens eget rättsstridiga agerande.
59. Jag konstaterar vidare att om en bank, i en situation som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, skulle tillåtas att gentemot en konsument göra gällande krav som går utöver återbetalning av det lånade kapitalbeloppet jämte lagstadgad dröjsmålsränta, särskilt ersättning för nyttjandet av det utlånade kapitalbeloppet utan stöd i avtal, så skulle detta innebära att direktiv 93/13 förlorade sin verkan och att det skulle leda till ett resultat som inte är förenligt med de syften som direktivet eftersträvar.
60. Såsom A. S., ombudsmannen för medborgerliga rättigheter, finansombudsmannen och kommissionen har påpekat, kan denna möjlighet undergräva den avskräckande verkan som artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 i direktiv 93/13 syftar till att upprätthålla i de fall som det fastställs att det förekommer oskäliga villkor i avtal som sluts mellan konsumenter och näringsidkare.(34) Detta framgår av EU-domstolens dom i målet Banco Español de Crédito, där det slogs fast att om en nationell domstol fick ändra innehållet i oskäliga villkor i sådana avtal, så skulle utövandet av denna befogenhet riskera att äventyra det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13. Näringsidkarna skulle vara benägna att använda oskäliga avtalsvillkor med vetskap om att avtalet, även om villkoren ogiltigförklarades, skulle kunna ändras av den nationella domstolen på ett sätt som tillvaratog näringsidkarnas intresse. En sådan befogenhet skulle bidra till att undanröja den avskräckande effekt som det innebär för näringsidkare att sådana oskäliga villkor inte kan tillämpas mot konsumenter. (35) På samma sätt skulle banken, i ett fall som det i det aktuella målet, inte avskräckas från att använda oskäliga villkor i sina låneavtal med konsumenterna om banken, trots att avtalen ogiltigförklarats, kunde ta ut en marknadsmässig ersättning av konsumenterna för nyttjandet av det lånade kapitalbeloppet. En sådan situation skulle till och med kunna göra det lönsamt för banken att införa oskäliga avtalsvillkor för konsumenter. Det skulle åtminstone innebära en betydande minskning av den ekonomiska risk som banken skulle utsättas för genom att göra detta.
61. A.S. och finansombudsmannen har även med rätta gjort gällande att om en bank skulle ha rätt att gentemot en konsument göra gällande krav som går utöver återbetalningen av det lånade kapitalbeloppet jämte lagstadgad dröjsmålsränta, skulle detta kunna undergräva den ändamålsenliga verkan av det skydd som direktiv 93/13 ger konsumenterna. I förevarande fall framgår det av de skriftliga och muntliga yttrandena från A.S. och banken M. att den sistnämnda bankens krav på den förstnämnda banken avseende ersättning för nyttjandet av det lånade kapitalbeloppet utan stöd i avtal uppgår till 192 812,51 PLN (cirka 41 484,26 EUR), vilket motsvarar cirka två tredjedelar av det lånade kapitalbeloppet. Vid den muntliga förhandlingen uppgav finansombudsmannen att han kände till fall i Polen där det belopp som bankerna krävde av konsumenterna i ersättning översteg det beviljade kreditbeloppet. Att villkora möjligheten för konsumenten att frigöra sig från oskäliga villkor med kravet på en sådan hög ersättning kan det leda till en situation där det är bättre för dem att fullfölja det avtal som innehåller det oskäliga villkoret än att försöka utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13. Såsom A.S. har påpekat i sitt skriftliga och muntliga yttrande är låntagarna – med hänsyn till den svåröverskådliga, komplexa och skönsmässiga karaktären av de kriterier som bankerna tillämpar för att utföra sina beräkningar – allmänt sett inte i stånd att med tillräcklig precision beräkna det belopp som banken skulle kunna kräva av dem innan de beslutar huruvida det ligger i deras intresse att bestrida lagenligheten hos de oskäliga avtalsvillkoren. Det kan även tilläggas att bankerna, liksom banken M. i förevarande mål, i allmänhet anser att de belopp som konsumenterna påstås vara skyldiga att betala som ersättning för nyttjandet av det utlånade kapitalbeloppet utan stöd i avtal ska betalas omedelbart. När det däremot rör sig om ett låneavtal ska betalningarna erläggas med jämna mellanrum, vilket gör det möjligt för låntagaren att planera sina återbetalningar. Alla dessa omständigheter kan avskräcka konsumenten från att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.
62. Jag anser också att banken M. och finansinspektionen inte kan vinna framgång med sitt argument om att i fall banken inte har rätt att kräva ersättning av A.S. för nyttjandet av det utlånade kapitalbeloppet utan stöd i avtal så skulle det vara detsamma som att erbjuda honom ”kostnadsfria lån” för uppförandet ett hus. En sådan situation är nämligen en normal följd av att låneavtalet ogiltigförklaras med retroaktiv verkan (ex tunc) i samband med att avtalets oskäliga villkor tagits bort. Såsom den polska regeringen med rätta har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, är det inte en nyhet i EU-domstolens rättspraxis om konsumentskydd att näringsidkaren förlorar den vinst som förväntas i samband med fullgörandet av låneavtalet när denne åsidosatt sina skyldigheter enligt unionsrätten. I domen Home Credit Slovakia bekräftade EU-domstolen exempelvis att en nationell bestämmelse varit proportionerlig när den föreskrev att kreditgivaren skulle förlora rätten till ränta och avgifter för det fall att en del av de uppgifter som krävs enligt direktiv 2008/48 inte hade tagits med i kreditavtalet.(36)
63. Banken M. och finansinspektionen har även gjort gällande att stabiliteten på finansmarknaderna i Polen och i hela Europeiska unionen skulle hotas om bankerna berövades möjligheten att kräva ersättning för nyttjandet av utlånade kapitalbelopp utan stöd i avtal i en sådan situation som den i det nationella målet. Detta argument saknar betydelse för tolkningen av direktiv 93/13, vars syfte inte är att bevara stabiliteten på finansmarknaderna utan framför allt att skydda konsumenterna. I vilket fall som helst är bankerna, i egenskap av rättssubjekt, skyldiga att arrangera sina affärer på ett sådant sätt att alla av dess bestämmelser iakttas.
64. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag, i likhet med A.S., finansombudsmannen, åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten i Warszawa, Śródmieście w Warszawie, den polska och den portugisiska regeringen(37) samt kommissionen, att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en tolkning av en nationell bestämmelse enligt vilken konsumenten, när ett låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en bank förklarats vara ogiltigt redan från början på grund av att det innehåller oskäliga villkor, utöver återbetalningen av belopp som utbetalats i enlighet med avtalet jämte betalning lagstadgad dröjsmålsränta från den dag då krav på återbetalning framställdes, även kan framställa ytterligare krav gentemot banken till följd av ogiltigförklaringen.
V. Slutsats
65. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som hänskjutits för förhandsavgörande av Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieścia w Warszawie, Warszawa, Polen), som följande:
1) Artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för en tolkning av en nationell bestämmelse enligt vilken konsumenten, när ett låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en bank förklarats vara ogiltigt redan från början på grund av att det innehåller oskäliga villkor, utöver återbetalningen av belopp som utbetalats i enlighet med avtalet jämte betalning av lagstadgad dröjsmålsränta från den dag då krav på återbetalning framställdes, även kan framställa ytterligare krav gentemot banken till följd av ogiltigförklaringen.
Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av nationell rätt pröva huruvida konsumenterna har rätt att göra gällande sådana krav och, om så är fallet, pröva huruvida de är välgrundade.
2) Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13
ska tolkas så,
att de utgör hinder för en tolkning av en nationell bestämmelse enligt vilken banken, när ett låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en bank förklarats vara ogiltigt redan från början på grund av att det innehåller oskäliga villkor, utöver återbetalningen av belopp som utbetalats i enlighet med avtalet jämte lagstadgad dröjsmålsränta från den dag då krav på återbetalning framställdes, även kan framställa ytterligare krav gentemot konsumenten till följd av ogiltigförklaringen.