TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)

den 13 september 2018 (*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina – Sökandens namn upptas och bibehålls på förteckningen över enheter som omfattas av restriktiva åtgärder – Oriktig bedömning – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Rätt till egendom – Näringsfrihet”

I mål T‑732/14,

Sberbank of Russia OAO, Moskva (Ryssland), företrädd av D. Rose, M. Lester, QC, J.-A. Fearns och P. Crowther, solicitors,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av S. Boelaert och J.-P. Hix, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av D. Gauci och L. Havas och T. Scharf, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av, för det första, rådets beslut 2014/512/Gusp av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 13), i dess lydelse enligt rådets beslut 2014/659/Gusp av den 8 september 2014 (EUT L 271, 2014, s. 54), enligt rådets beslut (Gusp) 2015/971 av den 22 juni 2015 (EUT L 157, 2015, s. 50), enligt rådets beslut (Gusp) 2015/2431 av den 21 december 2015 (EUT L 334, 2015, s. 22), enligt rådets beslut (Gusp) 2016/1071 av den 1 juli 2016 (EUT L 178, 2016, s. 21), enligt rådets beslut (Gusp) 2016/2315 av den 19 december 2016 (EUT L 345, 2016, s. 65), och enligt rådets beslut (Gusp) 2017/1148 av den 28 juni 2017 (EUT L 166, 2017, s. 35), och, för det andra, rådets förordning (EU) nr 833/2014 av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning nr 960/2014 av den 8 september 2014 (EUT L 271, 2014, s. 3), i den del dessa rättsakter rör sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen),

sammansatt av ordföranden G. Berardis (referent) samt domarna D. Spielmann och Z. Csehi,

justitiesekreterare: handläggaren C. Heeren,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 8 november 2017,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Sberbank of Russia OAO, är en rysk bank för privatkunder med säte i Moskva (Ryssland), som tillhandahåller banktjänster åt nationella och internationella kunder.

2        Den 20 februari 2014 fördömde Europeiska unionens råd i starkast möjliga ordalag användningen av våld i Ukraina. Rådet uppmanade till ett omedelbart upphörande av våldet samt full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i Ukraina. Rådet angav också att det planerade att införa restriktiva åtgärder mot de personer som är ansvariga för människorättskränkningar, våld och användning av övervåld.

3        Vid ett extra möte den 3 mars 2014 fördömde rådet de ryska väpnade styrkornas våldshandlingar, som utgjorde en klar kränkning av Ukrainas suveränitet och territoriella integritet, och det bemyndigande som getts av Soviet Federatsii Federal’nogo Sobrania Rossiskoï Federatsii (Ryska federationens federala församlings federationsråd) den 1 mars 2014 för att sätta in väpnade styrkor på ukrainskt territorium. Europeiska unionen uppmanade Ryska federationen att omedelbart dra tillbaka sina väpnade styrkor till de områden där de är permanent stationerade, i enlighet med sina internationella skyldigheter.

4        Den 5 mars 2014 antog rådet restriktiva åtgärder med inriktning på att frysa och driva in tillgångar som förskingrats från den ukrainska staten.

5        Den 6 mars 2014 ställde sig stats- och regeringscheferna i Europeiska unionen bakom de slutsatser rådet antagit den 3 mars 2014. De fördömde kraftfullt Ryska federationens oprovocerade kränkning av Ukrainas suveränitet och territoriella integritet och uppmanade Ryska federationen att omedelbart dra tillbaka sina väpnade styrkor till de områden där de är permanent stationerade, i enlighet med gällande överenskommelser. Unionens stats- och regeringschefer konstaterade att eventuella ytterligare åtgärder som Ryska federationen vidtar för att destabilisera situationen i Ukraina skulle leda till ytterligare och långtgående konsekvenser för förbindelserna mellan unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Ryska federationen, å andra sidan, på en lång rad ekonomiska områden. De uppmanade Ryska federationen att omedelbart ge internationella observatörer tillträde, varvid de framhöll att lösningen på krisen i Ukraina måste grundas på Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende samt ett strikt iakttagande av internationella normer.

6        Den 16 mars 2014 höll parlamentet i den autonoma republiken Krim och den lokala ledningen för staden Sevastopol, vilka båda är delområden i Ukraina, en folkomröstning om Krims ställning. I folkomröstningen ombads befolkningen i Krim att ange om de ville vara anslutna till Ryska federationen som undersåtar eller om de ville återinföra Krims konstitution från år 1992 och återupprätta Krims status som en del av Ukraina. Enligt de rapporterade resultaten från den autonoma republiken Krim röstade 96,77 procent för att regionen skulle integreras i Ryska federationen. Valdeltagandet låg på 83,1 procent.

7        Den 17 mars 2014 gjorde rådet ett antal uttalanden om Ukraina. Rådet fördömde med eftertryck att det, den 16 mars 2014, hållits en folkomröstning i Krim angående Ukrainas anslutning till Ryska federationen. Rådet ansåg att folkomröstningen tydligt stred mot Ukrainas konstitution. Rådet uppmanade omedelbart Federationen Ryssland att vidta åtgärder för att åstadkomma en nedtrappning av krisen, omedelbart dra tillbaka sina styrkor till den numerär som gällde före krisen och till sina garnisoner i linje med internationella åtaganden, inleda direkta diskussioner med Ukrainas regering och utnyttja alla tillämpliga internationella mekanismer för att finna en fredlig och förhandlad lösning, i full respekt för sina bilaterala och multilaterala åtaganden om att säkerställa Ukrainas territoriella integritet och suveränitet. I detta avseende beklagade rådet att Förenta nationernas säkerhetsråd inte kunnat anta en resolution på grund av Ryska federationens veto. Rådet vädjade till Ryska federationen om att inte vidta åtgärder för att annektera Krim i strid med internationell rätt.

8        Samma dag antog rådet, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16) och, med stöd av artikel 215 FEUF, förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6). Genom dessa rättsakter införde rådet reserestriktioner och en frysning av tillgångar, vilka var riktade mot de personer som är ansvariga för åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och mot de personer och enheter som är förbundna med dem.

9        Den 17 mars 2014 beslutade Ryska federationen att officiellt erkänna den folkomröstning som hållits i Krim den 16 mars 2014. Till följd av denna folkomröstning förklarade Högsta rådet i Krim och stadsfullmäktige i Sevastopol att Krim är självständigt från Ukraina och ansökte om att Krim skulle anslutas till Ryska federationen. Samma dag undertecknade Rysslands president ett dekret varigenom Republiken Krim erkändes som en suverän och oberoende stat.

10      Den 21 mars 2014 erinrade Europeiska rådet om unionens stats- och regeringschefers uttalande av den 6 mars 2014 och bad Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att förbereda möjliga riktade åtgärder.

11      Den 23 juni 2014 beslutade rådet att import av varor med ursprung i Krim eller Sevastopol till unionen bör förbjudas, med undantag för varor med ursprung i Krim eller Sevastopol för vilka ett ursprungsintyg utfärdats av Ukrainas regering.

12      Den 17 juli 2014 inträffade en olycka som innebar att ett flygplan från Malaysian Airlines som användes för flygningen MH17 förstördes i Donetsk (Ukraina). Med anledning av denna olycka anmodade rådet kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att slutföra sitt förberedande arbete avseende möjliga riktade åtgärder och att senast den 24 juli 2014 lägga fram ett förslag om vidtagande av åtgärder, inbegripet när det gäller tillträde till kapitalmarknader, försvar, varor med dubbla användningsområden och känsliga tekniker, bland annat inom energisektorn.

13      Trots att restriktioner hade införts i mars år 2014 med avseende på resor och frysning av penningmedel för vissa fysiska och juridiska personer antog rådet den 31 juli 2014, med beaktande av den allvarliga situation som rådde i Ukraina, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 13), i syfte att riktade restriktiva åtgärder skulle vidtas på områdena tillträde till kapitalmarknader, försvar, varor med dubbla användningsområden och känsliga tekniker, bland annat inom energisektorn.

14      Rådet ansåg att sistnämnda åtgärder faller inom tillämpningsområdet för EUF-fördraget och att det för deras genomförande krävs lagstiftningsåtgärder på unionsnivå, varför rådet samma dag, med stöd av artikel 215.2 FEUF, antog förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 1), som innehåller mer detaljerade bestämmelser i syfte att föreskrifterna i beslut 2014/512 skulle få verkan såväl på unionsnivå som i medlemsstaterna.

15      Det mål som eftersträvades med dessa restriktiva åtgärder var att öka kostnaderna för Ryska federationens agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och att främja en fredlig lösning på krisen. Mot bakgrund härav infördes, genom beslut 2014/512, bland annat exportförbud vad gäller vissa känsliga varor och tekniker avsedda för oljesektorn i Ryssland samt restriktioner med avseende på tillträde till unionens kapitalmarknad för vissa aktörer inom den sektorn.

16      Rådet antog därefter, den 8 september 2014, beslut 2014/659/Gusp om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 271, 2014, s. 54), och förordning (EU) nr 960/2014 om ändring av förordning nr 833/2014 (EUT L 271, 2014, s. 3), för att förlänga förbudet avseende vissa finansiella instrument som hade beslutats den 31 juli 2014 och för att införa ytterligare restriktioner avseende tillträde till kapitalmarknaden.

17      Artikel 1.1 i beslut nr 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2014/659, har följande lydelse:

”1.      Direkt eller indirekt inköp eller försäljning av, direkt eller indirekt tillhandahållande av investeringstjänster för eller stöd vid utfärdandet av, eller annan handel med obligationer, aktiekapital eller liknande finansiella instrument med en löptid på över 90 dagar, som utfärdats efter den 1 augusti 2014 till och med den 12 september 2014, eller med en löptid på över 30 dagar, som utfärdats efter den 12 september 2014 av

a)      större kreditinstitut eller finansieringsutvecklingsinstitut som är etablerade i Ryssland med över 50 % offentligt ägarskap eller kontroll per den 1 augusti 2014, enligt förteckningen i bilaga I,

b)      juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade utanför unionen som till mer än 50 % ägs av en enhet som förtecknas i bilaga I, eller

c)      juridiska personer, enheter eller organ som agerar för eller på uppdrag av en enhet i den kategori som avses i led b i denna punkt eller förtecknas i bilaga I ska förbjudas.”

18      Sökandens namn anges i punkt 1 i bilaga I till beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2014/659.

19      Artikel 5.1 i förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt förordning nr 960/2014, (nedan kallad den angripna förordningen) har följande lydelse:

”1.      Det ska vara förbjudet att direkt eller indirekt köpa, sälja eller tillhandahålla investeringstjänster för eller bistånd vid utfärdande av, eller på annat sätt hantera, överlåtbara värdepapper och penningsmarknadsinstrument med en löptid som överstiger 90 dagar och som utfärdas efter den 1 augusti 2014 till och med den 12 september 2014, eller med en löptid som överstiger 30 dagar och som utfärdas efter den 12 september 2014 av

a)      ett sådant större kreditinstitut eller annat större institut som uttryckligen har mandat att främja den ryska ekonomins konkurrenskraft, diversifiering och investeringsfrämjande, är etablerat i Ryssland och per den 1 augusti 2014 till mer än 50 % är offentligägt eller kontrollerat av ett offentligt organ, enligt förteckningen i bilaga III, eller

b)      juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade utanför unionen och vilkas äganderättigheter till minst 50 % direkt eller indirekt ägs av en enhet som förtecknas i bilaga III, eller

c)      juridiska personer, enheter eller organ som agerar för, eller på uppdrag av, en enhet som avses i led b i denna punkt eller som förtecknas i bilaga III.”

20      Sökandens namn anges i bilaga III till den angripna förordningen.

21      Genom skrivelse av den 22 oktober 2014 begärde sökanden att få tillgång till de handlingar och den bevisning som avsåg denna som ingick i rådets handlingar i ärendet.

22      Genom skrivelse av den 9 december 2014 besvarade rådet sökandens begäran och lämnade de bevis och de handlingar som avsåg beslutet att uppta sökandens namn på förteckningen över enheter som var föremål för de aktuella restriktiva åtgärderna som rådet förfogade över.

23      Giltigheten av beslut 2014/512 förlängdes till och med den 31 januari 2016 genom rådets beslut (Gusp) 2015/971 av den 22 juni 2015 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 157, 2015, s. 50), och därefter fram till den 31 juli 2016 genom rådets beslut (Gusp) 2015/2431 av den 21 december 2015 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 334, 2015, s. 22), till den 31 januari 2017 genom rådets beslut (Gusp) 2016/1071 av den 1 juli 2016 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 178, 2016, s. 21), till den 31 juli 2017 genom rådets beslut (Gusp) 2016/2315 av den 19 december 2016 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 345, 2016, s. 65) och slutligen till den 31 januari 2018 genom rådets beslut (Gusp) 2017/1148 av den 28 juni 2017 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 166, 2017, s. 35).

 Förfarandet och parternas yrkanden

24      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 oktober 2014.

 Intervention

25      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 februari 2015 ansökte kommissionen om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden.

26      Sökanden inkom med yttrande över denna handling den 12 mars 2015.

27      I beslut av den 26 maj 2015 biföll ordföranden på nionde avdelningen vid tribunalen denna ansökan.

28      Kommissionen ingav den 2 juli 2015 en interventionsinlaga.

29      Sökanden och rådet inkom med sina yttranden angående denna inlaga inom den föreskrivna tidsfristen.

 Vilandeförklaring av förfarandet

30      Den 12 mars 2015 beslutade ordföranden på tribunalens nionde avdelning att höra parterna om en eventuell vilandeförklaring av målet i avvaktan på domstolens avgörande i mål C‑72/15, Rosneft. Genom skrivelse från tribunalens kansli av den 23 mars 2015 anmodades parterna att yttra sig inom en viss tidsfrist.

31      Rådet och sökanden yttrade sig över denna eventuella vilandeförklaring i skrivelser som inkom till tribunalens kansli den 1 april respektive den 8 april 2015.

32      Genom beslut av den 29 oktober 2015, som antogs på grundval av artikel 69 a i tribunalens rättegångsregler, beslutade ordföranden på tribunalens nionde avdelning att vilandeförklara målet med motiveringen att det åtminstone delvis är fråga om samma bestämmelser i förevarande mål som de bestämmelser som domstolen hade att bedöma räckvidden och giltigheten av i mål C‑72/15, Rosneft.

33      Till följd av domen av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236), återupptogs förfarandet, i enlighet med artikel 71.3 i rättegångsreglerna.

34      Parterna anmodades i detta sammanhang att yttra sig om vilka slutsatser som ska dras av domen av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236), vad rör de grunder och argument som anförts inom ramen för förevarande talan. Parterna besvarade dessa frågor inom den föreskrivna fristen.

 Justering av talan

35      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 26 juni 2015 justerade sökanden sin talan till att även avse ogiltigförklaring av beslut 2015/971, i den del detta beslut innebär en förlängning av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/512, inklusive upptagandet av dennes namn i förteckningen över enheter som är föremål för dessa åtgärder fram till den 31 januari 2016.

36      Rådet yttrade sig över denna handling genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 20 augusti 2015.

37      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 januari 2016 justerade sökanden sin talan till att även avse ogiltigförklaring av beslut 2015/2431, i den del detta beslut innebär en förlängning av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/512, inklusive upptagandet av dennes namn på förteckningen över enheter som är föremål för dessa åtgärder fram till den 31 juli 2016.

38      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 19 april 2017 justerade sökanden sin talan till att även avse ogiltigförklaring av beslut 2016/1071 och beslut 2016/2315, i den del dessa beslut innebär en förlängning av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/512, inklusive upptagandet av dennes namn på förteckningen över enheter som är föremål för dessa åtgärder fram till den 31 januari 2017 respektive den 31 juli 2017.

39      Rådet yttrade sig över dessa handlingar i skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 15 maj 2017.

40      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 27 juli 2017 justerade sökanden sin talan till att även avse ogiltigförklaring av beslut 2017/1148, i den del detta beslut innebär en förlängning av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/512, inklusive upptagandet av dennes namn på förteckningen över enheter som är föremål för dessa åtgärder fram till den 31 januari 2018.

41      Rådet yttrade sig över denna handling i skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 17 augusti 2017.

 Ändring av avdelningarnas sammansättning

42      I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, varför målet tilldelades denna avdelning, i enlighet med artikel 27.5 i rättegångsreglerna.

 Parternas yrkanden

43      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara dels beslut 2014/512, som förlängts eller ändrats genom beslut 2014/659, beslut 2015/971, beslut 2015/2431, beslut 2016/1071, beslut 2016/2315 och beslut 2017/1148 (nedan kallat det angripna beslutet), dels den angripna förordningen, i den del dessa rättsakter rör sökanden, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

44      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan, eftersom den delvis ligger utanför tribunalens behörighet och inte kan upptas till sakprövning, eller i vart fall ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

I sitt skriftliga svar på den fråga som ställdes av tribunalen efter domen av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236), preciserade rådet att det inte längre ifrågasatte tribunalens behörighet att pröva det angripna beslutets lagenlighet, i den del det innehåller restriktiva åtgärder, i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF, vilket rådet bekräftade vid förhandlingen.

45      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska ogilla talan i dess helhet.

 Rättslig bedömning

46      Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring. Den första grunden avser att rådet har gjort en uppenbart felaktig bedömning och har agerat utan behörighet (ultra vires) genom att ta upp dess namn i bilagorna till de angripna rättsakterna. Den andra grunden rör åsidosättande av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF. Den tredje grunden avser åsidosättande av rätten till försvar och rätten till effektiv rättslig prövning. Den fjärde grunden rör åsidosättande av grundläggande rättigheter, särskilt av rätten till egendom, näringsfriheten och rätten till respekt för anseende, vilka fastställs i artiklarna 16 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Sökanden har dessutom gjort en invändning om rättsstridighet, vilken grundas på artikel 277 FEUF, vad gäller artikel 1 i det angripna beslutet och artikel 5 i den angripna förordningen.

47      Till att börja med är det nödvändigt att bedöma huruvida talan kan prövas i sak.

 Upptagande till sakprövning

48      Rådet har bestritt att sökanden har behörighet att väcka talan om ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna.

49      Rådet har gjort gällande att talan om ogiltigförklaring av de åtgärder varigenom sökandens namn upptogs på förteckningarna i de angripna rättsakterna inte uppfyller de kriterier för upptagande till sakprövning som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Sökanden har således ingen talerätt på någon av de tre grunder som anges i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

50      Rådet har inledningsvis påpekat att sökanden inte har bestridit att den inte skulle vara en privilegierad sökande eller att de åtgärder som införts genom den angripna förordningen varit riktade mot sökanden. Det första alternativet i artikel 263 fjärde stycket FEUF är därför inte tillämpligt.

51      Vad därefter gäller det andra och det tredje alternativet i artikel 263 fjärde stycket FEUF har rådet för det första gjort gällande att sökanden inte är ”direkt berörd” i den mening som avses i denna bestämmelse.

52      Rådet har i detta avseende gjort gällande att upptagandet av sökandens namn på förteckningen i bilagan till den angripna förordningen inte innebär att den direkt berörs av de omtvistade åtgärderna som föreskrivs i denna förordning på grund av karaktären av den verksamhet som är förbjuden enligt denna text. I artikel 5.1 i den angripna förordningen förbjuds inte de angivna enheterna att emittera finansiella instrument. Det som förbjuds är att fysiska eller juridiska personer som omfattas av unionens behörighet köper eller säljer investeringstjänster vad avser de berörda finansiella instrumenten eller får stöd att emittera sådana. Sökanden är en enhet som får utfärda finansiella instrument, men den har inte visat att denne har tillhandahållit en av de tjänster som omfattas av ett förbud mot att utfärda de aktuella finansiella instrumenten. Sökanden berörs därför inte direkt av de angripna rättsakterna. Den omständigheten att sökandens namn inte nämns skulle inte vara tillräcklig för att talan skulle kunna upptas till sakprövning, eftersom de angripna rättsakterna inte ”direkt” påverkar sökandens rättsliga ställning.

53      Rådet har, för det andra, vad gäller kvalificeringen av de aktuella åtgärderna, gjort gällande att bestämmelserna i det angripna beslutet kräver ytterligare genomförandeåtgärder som för övrigt har vidtagits i form av den angripna förordningen. Den angripna förordningen utgör däremot en regleringsakt som inte kräver ytterligare genomförandeåtgärder.

54      Rådet har, för det tredje, gjort gällande att sökanden inte ”personligen berörs” av de angripna rättsakterna. Sökanden har inte visat och skulle inte heller kunna visa att den befinner sig i en särskild situation som särskiljer den från situationen för andra institut vars tillträde till unionens kapital- och lånemarknad har begränsats genom de angripna rättsakterna. Rådet har i detta avseende påpekat att de angripna rättsakterna kan påverka den affärsverksamhet som bedrivs av ett stort antal aktörer utan att detta innebär en rätt att få de restriktiva åtgärder som föreskrivs i dessa rättsakter ogiltigförklarade. Den ekonomiska inverkan av de aktuella åtgärderna är inte heller begränsad till finansiella institut, men berör ett stort antal näringsidkare eller företag och inte bara enheter som är etablerade i det tredjeland som åtgärderna riktar sig mot.

55      Sökanden har bestritt dessa argument.

56      Det ska härvid påpekas att enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer, på de villkor som anges i första och andra styckena i samma artikel, väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder. I artikel 263 fjärde stycket FEUF preciseras härvid att om den fysiska eller juridiska person som väcker talan om ogiltigförklaring inte är den mot vilken den angripna akten är riktad, villkoras upptagandet av talan av att sökanden direkt och personligen berörs av akten. Genom Lissabonfördraget har dessutom ett tredje fall införts i artikel 263 fjärde stycket FEUF, vilket mildrar villkoren för upptagande till prövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts av fysiska eller juridiska personer. Härigenom möjliggörs nämligen, utan att upptagandet av talan om ogiltigförklaring som väcks av fysiska eller juridiska personer villkoras av att de är personligen berörda, en sådan talan beträffande ”regleringsakter” som inte medför genomförandeåtgärder och som direkt berör sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C–583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 56 och 57).

57      Vad för det första rör villkoret att sökanden måste vara direkt berörd erinrar tribunalen om att det framgår av fast rättspraxis att villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF, att en fysisk eller juridisk person måste vara direkt berörd, endast kan anses vara uppfyllt om den ifrågasatta unionsrättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan att några mellanliggande regler tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM, C‑125/06 P, EU:C:2008:159, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

58      I förevarande fall föreskrivs dels i artikel 1.1 a i det angripna beslutet och bilaga I till nämnda beslut, dels i artikel 5.1 a i den angripna förordningen och bilaga III till nämnda förordning (nedan, tillsammans, kallade de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna), förbud för alla verksamhetsutövare inom unionen att göra vissa typer av finansiella transaktioner med kreditinstitut som är etablerade i Ryssland, vilka uppfyller villkoren i dessa artiklar och vilkas namn återfinns i dessa bilagor.

59      Tribunalen konstaterar således att sökanden direkt berörs av de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna. De aktuella restriktiva åtgärderna är direkt tillämpliga gentemot sökanden, vilket är den direkta konsekvensen av att sökanden är en enhet som berörs av dessa bestämmelser jämförda med de relevanta bilagorna, utan att det finns något utrymme för skönsmässig bedömning för dem som ansvarar för deras genomförande. Det saknar härvid betydelse att nämnda bestämmelser inte förbjuder sökanden att genomföra transaktioner utanför unionen. Det är nämligen ostridigt att de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna begränsar sökandens tillträde till unionens kapitalmarknad.

60      Tribunalen avfärdar också rådets argument att sökanden inte direkt påverkas i sin rättsliga ställning, eftersom de åtgärder som införts genom de angripna rättsakterna endast är tillämpliga på organ som är etablerade i unionen. Det är visserligen riktigt att de angripna rättsakterna innehåller förbud som främst är tillämpliga på kredit- och finansinstitut som är etablerade i unionen, men dessa förbud har till syfte och verkan att direkt påverka enheter, såsom sökanden, som utsätts för begränsningar i sin ekonomiska verksamhet till följd av att dessa åtgärder vidtas mot dem. Det är självklart så, att det ankommer på organ som är etablerade i unionen att tillämpa nämnda åtgärder, eftersom de rättsakter som antas av Europeiska unionens institutioner i princip inte är avsedda att tillämpas utanför unionens territorium. Detta innebär däremot inte att de enheter som påverkas av de angripna rättsakterna inte direkt berörs av de restriktiva åtgärder som tillämpas mot dem. Det förbud mot att utföra vissa typer av verksamhet med enheter etablerade utanför unionen är nämligen liktydigt med ett förbud mot att dessa företag genomför de ifrågavarande transaktionerna med verksamhetsutövare inom unionen. Om tribunalen skulle godta rådets argument i detta avseende, så innebär detta att tribunalen måste anse att förtecknade personer, mot vilka de restriktiva åtgärderna är tillämpliga, och detta även vad gäller frysning av individuella tillgångar, inte direkt berörs av sådana åtgärder, eftersom det i första hand är unionens medlemsstater, eller fysiska och juridiska personer under deras jurisdiktion, som ska tillämpa dem.

61      Rådet saknar härvid stöd för sin uppfattning i det mål som gav upphov till beslut av den 6 september 2011, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet (T‑18/10, EU:T:2011:419), vilket rådet har åberopat. I nämnda mål slog tribunalen nämligen fast att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 av den 16 september 2009 om handel med sälprodukter (EUT L 286, 2009, s. 36) endast påverkar den rättsliga ställningen för de sökande vars verksamhet avser saluföring av sälprodukter inom unionen och som berörs av det allmänna förbudet mot saluföring av dessa varor, till skillnad från de sökande vars verksamhet inte avser saluföring av dessa produkter eller de som omfattas av det i förordning nr 1007/2009 föreskrivna undantaget, detta eftersom saluföring i unionen av sälprodukter som härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällena och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning är fortsatt tillåten (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 6 september 2011, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, T‑18/10, EU:T:2011:419, punkt 79). I förevarande fall konstaterar tribunalen däremot att sökanden är verksam på marknaden för finansiella tjänster som omfattas av bestämmelserna i de angripna rättsakterna, och inte i något föregående eller efterföljande marknadsled för dessa tjänster, såsom rådet har hävdat. Det är nämligen på grund av de angripna rättsakterna som sökanden hamnat i en situation där denne omöjligen kan utföra vissa förbjudna finansiella transaktioner med organ som är etablerade i unionen. Sökanden hade däremot haft rätt att utföra dessa transaktioner om dessa rättsakter inte förelåg.

62      Tribunalen finner således att sökanden direkt berörs av de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna, såvitt de berör sökanden.

63      Tribunalen vill, för det andra, och utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna medför genomförandeåtgärder, påpeka att villkoret att vara personligen berörd, enligt det andra alternativet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, också är uppfyllt i förevarande fall.

64      Det ska härvid påpekas att varje uppförande på en förteckning över personer eller enheter som omfattas av restriktiva åtgärder ger denna person eller enhet möjlighet att väcka talan vid unionsdomstolen i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF, till vilken det hänvisas i artikel 275 andra stycket FEUF, eftersom åtgärden kan likställas med ett individuellt beslut mot den berörda personen eller enheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 50, dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 44, och dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

65      Eftersom sökandens namn i förevarande fall anges i bilaga I till det angripna beslutet och i bilaga III till den angripna förordningen bland de enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna, ska sökanden anses vara personligen berörd av dessa åtgärder.

66      En annan lösning skulle strida mot bestämmelserna i artikel 263 och artikel 275 andra stycket FEUF och skulle därför stå i strid med det rättsskyddssystem som fastställs i EUF-fördraget, och rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T-578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkt 36).

67      Tribunalen konstaterar således att sökanden har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av de restriktiva åtgärder som införts genom de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna, i den mån de berör sökanden.

 Prövning i sak

 Den första grunden: En oriktig bedömning som rådet påstås ha gjort sig skyldig till genom att uppta sökandens namn på förteckningen i bilagorna till de angripna rättsakterna

68      Sökanden har inom ramen för den första grunden gjort gällande att rådet i två fall har gjort felaktiga bedömningar av de faktiska omständigheterna och en uppenbart oriktig bedömning och har agerat utan behörighet (ultra vires) genom att anse att sökanden uppfyller de kriterier som föreskrivs i artikel 5.1 i den angripna förordningen som möjliggör upptagandet av dess namn i bilagorna till de angripna rättsakterna.

69      Sökanden har för det första gjort gällande att den varken ägs eller kontrolleras av den ryska regeringen och att den bedriver verksamhet för rent kommersiella syften. Sökanden har gjort gällande att den omständigheten att dess största aktieägare, det vill säga Ryska federationens centralbank, äger mer än 50 procent av de röstberättigade aktierna inte innebär att denna situation förändras. Ryska federationens centralbank agerar oberoende av offentliga myndigheter. Dess oberoende ställning regleras bland annat i artikel 75 i den ryska konstitutionen.

70      Sökanden har även gjort gällande att den omständigheten att den ”ägs eller kontrolleras av staten” ska tolkas som ägande eller kontroll av den ryska regeringen. En vidare tolkning skulle särskilt strida mot principen om restriktiv tolkning av restriktiva åtgärder till följd av deras konsekvenser och det intrång i de grundläggande rättigheter som de medför för de enheter som berörs.

71      Sökanden har för det andra gjort gällande att det av dess stadgar tydligt framgår att den inte uttryckligen har mandat att främja den ryska ekonomins konkurrenskraft, diversifiering och investeringsfrämjande. Eftersom de villkor som anges i artikel 5.1 i den angripna förordningen är kumulativa och rådet inte har styrkt att sökanden hade ovannämnda mandat, gjorde rådet en uppenbart felaktig bedömning när den fann att sökanden uppfyllde de angivna kriterierna. Sökanden har vidhållit att de två villkoren i artikel 5.1 i den angripna förordningen är kumulativa. Den har anfört att om det råder tvivel beträffande tolkningen av artikel 5.1 i den angripna förordningen, så ankommer det på tribunalen att tolka bestämmelserna restriktivt med avseende på sökanden genom att undanröja all tvetydighet till sökandens fördel. Dessutom ingav sökanden vid förhandlingen en tabell med en sammanställning av de olika språkversionerna av artikel 5.1 i den angripna förordningen, som visar att kravet på att det ska finnas ett uttryckligt mandat i flera språkversioner var ett ytterligare villkor som gäller för alla större kreditinstitut som per den 1 augusti 2014 till mer än 50 procent ägs eller kontrolleras av den ryska staten.

72      Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt dess argument.

73      Det bör inledningsvis påpekas att sökanden måste anses ha åberopat felaktig rättstillämpning och en oriktig bedömning och inte en uppenbart oriktig bedömning.

74      För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska vara effektiv krävs även att unionsdomstolen försäkrar sig om att det beslut varigenom de restriktiva åtgärderna vidtagits eller bibehållits, som är individuellt i förhållande till den berörda personen eller enheten, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen och som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 119).

75      Det ska för det första påpekas att artikel 5.1 a i den angripna förordningen avser vissa typer av institut som till mer än 50 procent ägs eller kontrolleras av den ryska ”staten” och inte av den ryska ”regeringen”, såsom sökanden anfört. Den restriktiva tolkning som sökanden har föreslagit skulle innebära att tillämpningsområdet för den angripna förordningen skulle begränsas och att de grundläggande kriterier som föreskrivs i det angripna beslutet skulle skrivas om och kan därför inte godtas.

76      Sökanden har emellertid inte bestritt att den till mer än 50 procent ägs av Ryska federationens centralbank. Det framgår vidare av federal lag nr 86-FZ av den 10 juli 2002 om Ryska federationens centralbank att denna är ett federalt myndighetsorgan (artikel 1 andra stycket 2) vars ordförande och styrelse ska utses av Gosudarstvennaya Duma Federal’nogo Sobrania Rossiskoï Federatsii (statsduman i Ryska federationens federala församling) på förslag av eller efter överenskommelse med Ryska federationens president (artikel 5), att den deltar i utarbetandet av den ryska regeringens ekonomiska politik (artikel 21), att den företräder den Ryska federationens intressen, bland annat i internationella monetära och ekonomiska organisationer (artikel 51) och att den till den federala statsbudgeten överför 50 procent (75 procent från och med den 1 januari 2016) av hela dess årliga vinst.

77      Det ska för det andra undersökas om villkoret ”uttryckligen har mandat” i artikel 5.1 a i den angripna förordningen är ett alternativt villkor, såsom rådet och kommissionen har hävdat, eller kumulativt, såsom sökanden har hävdat, i förhållande till begreppet större kreditinstitut.

78      Det ska i detta avseende påpekas att lydelsen av artikel 5.1 a i den angripna förordningen, som är något mer precis och detaljerad än den i artikel 1.1 a i det angripna beslutet, är följande: ”Det ska vara förbjudet att direkt eller indirekt köpa, sälja eller tillhandahålla investeringstjänster för eller bistånd vid utfärdande av, eller på annat sätt hantera, överlåtbara värdepapper och penningsmarknadsinstrument med en löptid som överstiger 90 dagar och som utfärdas efter den 1 augusti 2014 till och med den 12 september 2014, eller med en löptid som överstiger 30 dagar och som utfärdas efter den 12 september 2014 av … ett sådant större kreditinstitut eller annat större institut som uttryckligen har mandat att främja den ryska ekonomins konkurrenskraft, diversifiering och investeringsfrämjande, är etablerat i Ryssland och per den 1 augusti 2014 till mer än 50 % är offentligägt eller kontrollerat av ett offentligt organ, enligt förteckningen i bilaga III”.

79      Det är riktigt att en bokstavstolkning av flera språkversioner av artikel 5.1 a i den angripna förordningen skulle kunna tyda på att alternativet finns mellan ”ett större kreditinstitut” och ”annat större institut” och att de båda typerna av institut alltid uttryckligen ska ha mandat att främja den ryska ekonomins konkurrenskraft, diversifiering och investeringsfrämjande, såsom sökanden har gjort gällande.

80      Dessutom ger inte en läsning av de olika språkversionerna av artikel 5.1 a i den angripna förordningen i sig stöd för rådets uppfattning att det i själva verket finns ett alternativ mellan ”ett större kreditinstitut” och ett ”annat större institut som uttryckligen har mandat att främja den ryska ekonomins konkurrenskraft, diversifiering och investeringsfrämjande”. Dessutom är vissa språkversioner, såsom rådet erkände vid förhandlingen, tvetydiga och kan tolkas såsom sökanden har åberopat, det vill säga som ett krav på att även större kreditinstitut ”uttryckligen har mandat”.

81      Det ska emellertid erinras om att unionsbestämmelserna enligt fast rättspraxis ska tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av skillnader mellan de olika språkversionerna av en unionstext ska bestämmelsen i fråga tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se dom av den 8 december 2005, Jyske Finans, C‑280/04, EU:C:2005:753, punkt 31 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 1974, Moulijn/kommissionen, 6/74, EU:C:1974:129, punkterna 10 och 11).

82      Eftersom artikel 5.1 i den angripna förordningen, i enlighet med artikel 215 FEUF, har till syfte att nödvändiga åtgärder ska vidtas för att genomföra artikel 1.1 i det angripna beslutet, ska den första bestämmelsen i möjligaste mån tolkas mot bakgrund av den sistnämnda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 141).

83      I artikel 1.1 a i det angripna beslutet hänvisas emellertid till ”större kreditinstitut eller finansieringsutvecklingsinstitut som är etablerade i Ryssland med över 50 % offentligt ägarskap eller kontroll per den 1 augusti 2014, enligt förteckningen i bilaga I” (punkt 17 ovan). Det finns således ett alternativ mellan ”större kreditinstitut” och ”finansieringsutvecklingsinstitut”. De sistnämnda definieras närmare i artikel 5.1 a i den angripna förordningen som ”annat större institut som uttryckligen har mandat att främja den ryska ekonomins konkurrenskraft, diversifiering och investeringsfrämjande”.

84      Sökanden har följaktligen fel i sin ståndpunkt att ”större kreditinstitut” även ”uttryckligen [måste ha] mandat att främja den ryska ekonomins konkurrenskraft, diversifiering och investeringsfrämjande”, förutom att de måste uppfylla de övriga villkoren i artikel 5.1 a i den angripna förordningen för att kunna upptas på förteckningen i bilaga III till nämnda förordning.

85      Rådet gjorde således ingen felaktig rättstillämpning eller oriktig bedömning när den fann att sökanden var ett ”större kreditinstitut … [som] är etablerat i Ryssland och per den 1 augusti 2014 till mer än 50 % är offentligägt eller kontrollerat av ett offentligt organ” och följaktligen uppfyller de villkor som anges i artikel 5.1 a i den angripna förordningen för att kunna upptas i bilaga III till nämnda förordning.

86      Talan kan följaktligen inte vinna bifall på sökandens första grund.

 Den andra grunden: Åsidosättande av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF

87      Inom ramen för den andra grunden har sökanden gjort gällande att rådet har underlåtit att ange en adekvat eller tillräcklig motivering för sitt beslut att uppta sökanden i förteckningarna i bilagorna till de angripna rättsakterna, vilket strider mot artikel 296 andra stycket FEUF.

88      Sökanden har för det första gjort gällande att den inte erhållit någon skrivelse eller underrättelse från rådet med information om att denne upptagits i förteckningarna i bilagorna till de angripna rättsakterna, och än mindre någon information om varför rådet önskade uppta denne i dessa förteckningar, tillsammans med styrkande handlingar. Sökanden har i detta avseende gjort gällande att det är irrelevant att de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna inte kan betraktas som åtgärder innebärande frysning av penningmedel, eftersom dessa bestämmelser är restriktiva åtgärder som negativt påverkar de enskilda fysiska eller juridiska personer som de är riktade mot. Rådet var således skyldigt att underrätta sökanden om skälen varför denne kommit att upptas i förteckningarna i bilagorna till de angripna rättsakterna, eftersom det inte är tillräckligt att offentliggöra de aktuella åtgärderna i Europeiska unionens officiella tidning.

89      Sökanden har för det andra gjort gällande att det är omöjligt att i de angripna rättsakterna urskilja på vilken grund rådet har ansett att den omfattades av kriterier för uppförande och de faktiska omständigheter som rådet grundade sig på i detta avseende, eftersom dess namn anges i bilagorna till de angripna rättsakterna utan någon förklaring. Argumentet att bestämmelserna i sig ger den motivering som krävs för att uppta sökanden på förteckningarna i bilagorna till de angripna rättsakterna utgör ett cirkelresonemang från rådets sida.

90      Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt dessa argument.

91      I artikel 296 andra stycket FEUF anges följande: ”Rättsakter ska motiveras …”. Artikel 41.2 c i stadgan, vilken enligt artikel 6.1 FEU ska ha samma rättsliga värde som fördragen, föreskriver vidare att rätten till god förvaltning bland annat innebär att ”förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut”.

92      Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och det sammanhang i vilket rättsakten har antagits. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (se dom av den 14 april 2016, Ben Ali/rådet, T-200/14, ej publicerad, EU:T:2016:216, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

93      Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. En rättsakt som går någon emot ska således anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den som berörs, så att vederbörande har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne. Vidare ska graden av precision i en rättsakts motivering anpassas till de faktiska möjligheterna och de tekniska och tidsmässiga villkor under vilka rättsakten antas (se dom av den 14 april 2016, Ben Ali/rådet, T‑200/14, ej publicerad, EU:T:2016:216, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

94      Vad för det första rör sökandens argument att de angripna åtgärderna borde ha varit föremål för individuell underrättelse, ska det påpekas att en sådan invändning snarare hör hemma under grunden om åsidosättande av rätten till försvar. Den kommer därför att prövas inom ramen för den tredje grunden.

95      För det andra, vad gäller räckvidden av rådets motiveringsskyldighet i förevarande fall, bör det påpekas att sökanden endast har yrkat ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna, i den mån de berör sökanden och innebär att dennes namn har upptagits på de förteckningar som bilagts dessa rättsakter.

96      I detta sammanhang bör det noteras att syftet med de restriktiva åtgärder som följer av de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna definieras med hänvisning till särskilt angivna enheter, eftersom det bland annat är förbjudet att utföra olika finansiella transaktioner med enheter som anges i bilaga I till det angripna beslutet och i bilaga III till den angripna förordningen, däribland sökanden. I sökandens fall är det således fråga om individuella restriktiva åtgärder (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 100 och 119).

97      I rättspraxis har det preciserats att motiveringen av en av rådet antagen rättsakt, genom vilken en restriktiv åtgärd införs, inte endast ska innehålla den rättsliga grunden för denna åtgärd, utan också behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en sådan åtgärd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2014, National Iranian Tanker Company/rådet, T‑565/12, EU:T:2014:608, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

98      Tribunalen avfärdar således rådets argument att kriterierna från rättspraxis avseende motiveringsskyldigheten vad rör rättsakter som inför individuella restriktiva åtgärder inte är tillämpliga i förevarande fall.

99      Med hänsyn till den rättspraxis som det redogjorts för i punkt 93 ovan är det emellertid lämpligt att ta hänsyn till i vilket sammanhang de restriktiva åtgärderna antogs och till samtliga rättsregler som reglerar det berörda området.

100    I förevarande fall ska det, för det första, konstateras att alla dessa åtgärder ingår i ett sammanhang som var känt för sökanden, nämligen de internationella spänningar som föregick antagandet av de angripna bestämmelserna, som anges i punkterna 2–12 ovan. Det framgår dessutom av skäl 1–8 i det angripna beslutet och skäl 2 i den angripna förordningen att det angivna målet med de angripna rättsakterna är att öka kostnaderna för Ryska federationens agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och att främja en fredlig lösning på krisen. De angripna rättsakterna ger således en helhetsbild av den situation som ledde till att de antogs och de allmänna mål som eftersträvas genom dem (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 123).

101    För det andra ska det påpekas att de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna innehåller ett förbud, riktat mot alla verksamhetsutövare inom unionen, vad gäller direkt eller indirekt inköp, försäljning eller tillhandahållande av investeringstjänster för eller stöd vid utfärdandet av, eller annan handel med obligationer, aktiekapital eller liknande finansiella instrument med en löptid på över 90 dagar, som utfärdats efter den 1 augusti 2014 och till och med den 12 september 2014, eller med en löptid på över 30 dagar, som utfärdats efter den 12 september 2014 av juridiska personer som uppfyller de villkor som uppställs i dessa bestämmelser, däribland villkoret att ägas eller kontrolleras till mer än 50 procent av den ryska staten, och som förtecknats i bilaga I till det angripna beslutet och i bilaga III till den angripna förordningen, eller av juridiska personer, enheter och organ som till mer än 50 procent ägs av en enhet som förtecknas i dessa bilagor (se punkterna 17 och 19 ovan). Dessa bilagor innehåller inte någon särskild motivering vad gäller var och en av de förtecknade enheterna.

102    Tribunalen anser emellertid att ”de specifika och konkreta skälen” till varför rådet, vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, ansett att sökanden skulle bli föremål för de aktuella åtgärderna, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 97 ovan, i förevarande fall uppfyller de kriterier som anges i de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna.

103    Sökanden berördes nämligen enbart av det skälet att den uppfyllde de specifika och konkreta villkor som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna.

104    I detta avseende bör det noteras att den omständigheten att samma överväganden ligger till grund för antagandet av restriktiva åtgärder mot flera personer inte utesluter att dessa överväganden innebär en tillräckligt konkret motivering för var och en av de berörda personerna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T-256/11, EU:T:2014:93, punkt 115).

105    Dessutom framgår det av handlingarna i målet att rådet, som svar på sökandens skrivelse av den 22 oktober 2014, genom skrivelse av den 9 december 2014, anfört att sökandens namn hade upptagits i förteckningarna i bilagorna till de angripna rättsakterna i dess egenskap av ett större kreditinstitut som är etablerat i Ryssland, som till mer än 50 procent ägs av Ryska federationens centralbank.

106    En sådan kompletterande motivering kan inte anses ha framställts för sent, eftersom den enbart syftar till att komplettera de skäl som redan angetts på grundval av de faktiska omständigheter som var kända för sökanden vid den tidpunkt då de angripna rättsakterna antogs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2015, Tomana m.fl./rådet och kommissionen, T-190/12, EU:T:2015:222, punkt 152). Under dylika omständigheter har, även om mer utförliga skäl hade varit att föredra, de skäl som angetts gjort det möjligt för sökanden att få tillräcklig kännedom om de motiv som föranlett de restriktiva åtgärderna, och att bestrida dem. På samma sätt möjliggör de angivna skälen att tribunalen prövar lagenligheten av de angripna rättsakterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Ministry of Energy of Iran/rådet, T‑564/12, EU:T:2015:599, punkterna 45 och 46).

107    Mot bakgrund av övervägandena ovan ska talan ogillas såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd

108    Inom ramen för den tredje grunden har sökanden gjort gällande ett åsidosättande av rätten till försvar och av rätten till en effektiv domstolsprövning, med beaktande av den omständigheten att sökanden inte hade delgetts att dess namn hade upptagits i förteckningarna i de angripna rättsakterna och att rådet inte har anfört någon bevisning till stöd för de skäl som det angett för att motivera upptagandet i förteckningarna. Enligt sökanden har rådet översänt handlingar avseende beslutet att låta sökanden omfattas av de angripna rättsakternas tillämpningsområde som inte gav något som helst sakligt stöd för detta beslut. Rådet har således översänt handlingar avseende beslutet att uppta sökandens namn som inte gav något som helst sakligt stöd för detta beslut.

109    Rådet har bestritt dessa argument och gjort gällande att eftersom de angripna rättsakterna inte kan anses som ”riktade” restriktiva åtgärder och inte direkt och personligen berör sökanden, var rådet inte skyldigt att enskilt underrätta sökanden. Sökanden har dessutom inte visat hur avsaknaden av individuell delgivning har inverkat på dennes rätt till försvar i förevarande fall. Rådet har även gjort gällande att det inte åligger rådet att på eget initiativ självmant ge en enhet som har upptagits på förteckningen tillgång till de handlingar i ärendet som rör denne. Rådet besvarade emellertid sökandens begäran den 9 december 2014 och översände den bevisning och de handlingar avseende det angripna beslutet som fanns i handlingarna i ärendet.

110    Tribunalen erinrar om att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd är grundläggande rättigheter som ingår som en integrerad del i unionens rättsordning och att unionsdomstolarna är skyldiga att säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter i förhållande till dessa grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2016, Good Luck Shipping/rådet, T-423/13 och T-64/14, EU:T:2016:308, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

111    Iakttagandet av rätten till försvar, vilket uttryckligen anges i artikel 41.2 a i stadgan, innefattar en rätt att, under ett förfarande som föregår ett beslut om en restriktiv åtgärd, yttra sig och en rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, EU:C:2013:775, punkt 60, och dom av den 15 juni 2017, Kiselev/rådet, T-262/15, EU:T:2017:392, punkt 139 och där angiven rättspraxis).

112    Rätten till en effektiv domstolsprövning, som fastställs i artikel 47 i stadgan, kräver att den berörda personen har möjlighet att få kännedom om vilka skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att på begäran underrättas om skälen för beslutet, utan att detta påverkar den behöriga domstolens rätt att kräva att den aktuella myndigheten anger dessa. Detta är nödvändigt för att den berörde ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna genomföra legalitetskontrollen av det aktuella beslutet (se dom av den 24 maj 2016, Good Luck Shipping/rådet, T-423/13 och T-64/14, EU:T:2016:308, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

113    I samband med underrättelsen ska den behöriga unionsmyndigheten bereda personen i fråga tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sin ståndpunkt beträffande de skäl som har åberopats mot denne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 112).

114    Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska pröva sökandens argument.

115    Tribunalen avfärdar till att börja med rådets argument att rättspraxis avseende individuella restriktiva åtgärder inte skulle vara tillämplig i förevarande fall, eftersom det rör sig om åtgärder med allmän räckvidd och inte om ”riktade” restriktiva åtgärder. Domstolens behörighet vad avser det angripna beslutet vilar nämligen just på den omständigheten att förevarande talan gäller prövningen av lagenligheten av beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF, såsom domstolen slagit fast i målet som gav upphov till domen av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236).

116    Vad, för det första, rör sökandens argument att rådet borde ha delgett de angripna rättsakterna till sökanden personligen, eftersom dessa rättsakter föreskriver att restriktiva åtgärder ska vidtas mot sökanden, ska det påpekas att en utebliven personlig delgivning av de angripna rättsakterna – även om detta skulle påverka den tidpunkt då talefristen började löpa – i sig inte motiverar att rättsakten i fråga ska ogiltigförklaras. Sökanden har i detta avseende emellertid inte anfört något argument för att visa att avsaknaden av en individuell underrättelse om dessa åtgärder, i förevarande fall, utgjort en sådan kränkning av dennes rättigheter att det skulle motivera att rättsakterna ogiltigförklaras i den del de rör sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2014, Mayaleh/rådet, T‑307/12 och T-408/13, EU:T:2014:926, punkt 122 och där angiven rättspraxis).

117    Vad, för det andra, beträffar påståendet att rådet inte anfört någon bevisning till stöd för att sökandens namn upptagits på förteckningarna i de angripna rättsakterna, är det nödvändigt att separat undersöka de ursprungliga rättsakterna, genom vilka sökandens namn för första gången upptagits på förteckningarna över de enheter som berörs av de restriktiva åtgärderna (nedan kallade de inledande rättsakterna) och de efterföljande rättsakter som bekräftar upptagandet och bibehållandet av sökandens namn på nämnda förteckningar.

118    Vad för det första gäller de ursprungliga rättsakterna, ska det erinras om att enligt fast rättspraxis är rådet, när det rör sig om ett initialt beslut om frysning av penningmedel, inte skyldigt att i förväg underrätta den berörda personen eller den berörda enheten om de skäl som institutionen avser att anföra till stöd för beslutet att uppta personen eller enheten i den relevanta förteckningen. Det ligger nämligen i sakens natur att en sådan åtgärd, för att vara effektiv, måste ha en överraskningseffekt och kunna tillämpas omedelbart. I ett sådant fall räcker det i princip att institutionen underrättar den berörda personen eller enheten om skälen för åtgärden, och bereder den tillfälle att yttra sig, samtidigt som eller omedelbart efter det att beslutet antas (dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 61).

119    På en fråga härom under förhandlingen gjorde rådet gällande att i punkt 118 ovan angiven rättspraxis inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom de aktuella restriktiva åtgärderna avser restriktioner för tillträde till kapitalmarknaden i unionen, med allmän giltighet, och inte enskilda åtgärder för frysning av tillgångar i strikt mening. Rådet har i andra hand anfört att även om denna rättspraxis var tillämplig i det aktuella fallet hade rådet ingen skyldighet att bereda sökanden tillfälle att yttra sig innan det antog de inledande rättsakterna eller att underrätta sökanden om vad som lagts sökanden till last i detta skede.

120    En sådan tolkning kan inte godtas.

121    Det bör erinras om att den grundläggande rätten till försvar under ett förfarande som föregår antagandet av en restriktiv åtgärd härrör direkt från artikel 41.2 a i stadgan (se punkt 111 ovan).

122    Eftersom de restriktioner som ålagts sökanden på grundval av de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna utgör restriktiva åtgärder med individuell räckvidd gentemot sökanden (se punkt 96 ovan) och eftersom det bevisligen inte är nödvändigt att dessa åtgärder måste ha en överraskningseffekt för att garantera deras effektivitet, borde rådet ha meddelat sökanden en motivering med avseende på tillämpningen av dessa åtgärder gentemot sökanden före antagandet av de angripna rättsakterna.

123    Det ska emellertid erinras om att i förevarande fall består de av rådet åberopade skälen för att införa restriktiva åtgärder gentemot sökanden, vilka anges i de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna, av den omständigheten att sökanden är ett kreditinstitut som är etablerat i Ryssland och som till mer än 50 procent ägdes eller kontrollerades av staten per den 1 augusti 2014.

124    Sökanden har emellertid inte förklarat på vilket sätt rådets underlåtenhet, att på förhand meddela vissa delar i handlingarna i ärendet som rör dessa skäl, påverkat dennes rätt till försvar på ett sådant sätt att de ursprungliga rättsakterna bör ogiltigförklaras.

125    För att ett åsidosättande av rätten till försvar ska leda till en ogiltigförklaring av den aktuella rättsakten krävs det nämligen att förfarandet utan denna oegentlighet hade kunnat leda till ett annat resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2014, Georgias m.fl./rådet och kommissionen, T‑168/12, EU:T:2014:781, punkt 106 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 juni 2017, Kiselev/rådet, T-262/15, EU:T:2017:392, punkt 153).

126    I förevarande fall har sökanden inte förklarat vilka argument eller bevis som denne skulle ha kunnat åberopa om denne hade erhållit de ifrågavarande handlingarna tidigare, och sökanden har heller inte visat att sådana argument eller bevis kunde ha lett till ett annat resultat i detta fall. Sökanden kan nämligen inte med framgång göra gällande att denne, vid tidpunkten för antagandet av de ursprungliga rättsakterna, inte kände till att sökanden var ett kreditinstitut som är etablerat i Ryssland och som till mer än 50 procent ägdes eller kontrollerades av staten. Även om sökanden inom ramen för den första grunden har bestritt att den uppfyllde de kriterier som anges i de relevanta bestämmelserna i de angripna rättsakterna, har den inte förklarat hur underlåtenheten att på förhand informera om dessa kriterier har kunnat påverka dess rätt till försvar i förevarande fall. Förevarande grund kan under alla omständigheter inte medföra att de inledande rättsakterna ogiltigförklaras.

127    För det andra, när det gäller de efterföljande rättsakterna, varigenom de restriktiva åtgärderna bibehållits mot sökanden, har det i rättspraxis preciserats att rådet, i samband med antagandet av ett beslut om att behålla en person eller enhet på förteckningen över personer eller enheter som omfattas av restriktiva åtgärder, ska iaktta personens eller enhetens rätt att underrättas om vilka omständigheter som läggs denne till last och dennes rätt att yttra sig innan detta beslut fattas, för det fall rådet tar in nya uppgifter om personen eller enheten i beslutet, det vill säga uppgifter som inte fanns med i det ursprungliga beslutet att ta upp dennes namn i förteckningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 63, och dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet, C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

128    I förevarande fall framgår emellertid de kriterier som tillämpats för att behålla sökanden på de förteckningar som bilagts de angripna rättsakterna redan från början av artikel 1.1 a i det angripna beslutet och artikel 5.1 a i den angripna förordningen. Sökanden har i egenskap av ett större kreditinstitut som är etablerat i Ryssland och som till mer än 50 procent ägdes eller kontrollerades av staten per den 1 augusti 2014 upptagits i förteckningen i bilaga I till det angripna beslutet och bilaga III till den angripna förordningen. Sökanden var väl medveten om dessa förhållanden och de kan därför inte anses utgöra nya omständigheter, i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis.

129    Det ska slutligen påpekas att när tillräckligt exakta uppgifter som bereder den berörda personen tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har lagt denne till last har meddelats, innebär inte principen om rätt till försvar att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T-390/08, EU:T:2009:401, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

130    I förevarande fall konstaterar tribunalen att rådet har iakttagit denna skyldighet och besvarat sökandens begäran om upplysningar av den 22 oktober 2014 genom skrivelse av den 9 december 2014. I detta sammanhang har rådet beviljat tillgång till handlingar i dess besittning avseende beslutet att införa restriktiva åtgärder mot sökanden.

131    Tribunalen konstaterar således att utlämnandet av uppgifter ägt rum inom rimlig tid och var tillräckligt för att sökanden skulle kunna göra gällande sina rättigheter på ett effektivt sätt och utöva sin rätt till försvar.

132    Talan kan således inte bifallas såvitt avser sökandens andra invändning eller någon del av den tredje grunden.

 Fjärde grunden: Åsidosättande av sökandens grundläggande rättigheter, i synnerhet rätten till egendom, näringsfriheten och rätten till skydd för sitt anseende

133    Sökanden har inom ramen för sin fjärde grund gjort gällande att rådets beslut att anta de restriktiva åtgärderna i fråga utgör ett oberättigat och oproportionerligt åsidosättande av dess grundläggande rättigheter, särskilt rätten till egendom, näringsfriheten och rätten till skydd för sitt anseende som följer av artiklarna 16 och 17 i stadgan och artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950.

134    Sökanden har för det första gjort gällande att det inte stod i proportion till de berättigade målen att uppta dess namn på förteckningarna i de angripna rättsakterna. Den omständigheten att sökanden upptogs i förteckningarna till dessa rättsakter bidrar inte till att uppnå det berättigade mål som eftersträvas med de restriktiva åtgärder som antagits mot bakgrund av Federationen Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina. Det har heller inte påståtts att sökanden har bistått med finansieringen av den politiska beslutsprocessen eller beslut som hänför sig till dessa åtgärder eller att sökanden har utövat en roll i denna process. Sökanden har även gjort gällande att den stöder Ukrainas ekonomi genom att till sina kunder i Ukraina tillskjuta kapital och ytterligare medel. De angripna rättsakterna bör tolkas på så sätt att de avser att utöva påtryckningar på Federationen Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina, och inte att utöva större påtryckningar på företag eller medborgare som inte har något samband med situationen i Ukraina. Sökanden anser därför att kopplingen mellan de personer eller enheter som angetts i de angripna rättsakterna och den ryska regeringens åtgärder i Ukraina bör vara avgörande när det gäller upptagandet av namnen på dessa personer och enheter i nämnda rättsakter.

135    Sökanden har för det andra gjort gällande att upptagandet av dess namn på förteckningarna i de angripna rättsakterna leder till ekonomiska förluster och stor skada för denne. Kränkningen av dess anseende är till skada för denne, men medför också en förlust av förtroende och negativa effekter för hela koncernen och varumärket.

136    Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt dessa argument.

137    För det första ska det erinras om att enligt artikel 16 i stadgan ska ”[n]äringsfriheten … erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”.

138    För det andra föreskrivs följande i artikel 17.1 i stadgan:

”Var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen.”

139    Det är visserligen riktigt att sådana restriktiva åtgärder som dem som är i fråga i förevarande mål obestridligen begränsar de rättigheter som sökanden har enligt artiklarna 16 och 17 i stadgan (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 september 2016, NIOC m.fl./rådet, C‑595/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:721, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

140    De grundläggande rättigheter som sökanden åberopat är emellertid inte absoluta och kan således bli föremål för inskränkningar enligt de villkor som uppställs i artikel 52.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 121, och dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T-256/11, EU:T:2014:93, punkt 195 och där angiven rättspraxis).

141    Det ska härvid påpekas att enligt artikel 52.1 i stadgan ska dels ”[v]arje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i [stadgan] vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter”, dels får ”[b]egränsningar …, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter”.

142    En begränsning av utövandet av de aktuella grundläggande rättigheterna måste således uppfylla tre villkor för att vara förenlig med unionsrätten. För det första ska begränsningen vara föreskriven i lag. Med andra ord måste det finnas en rättslig grund för den aktuella åtgärden. För det andra ska begränsningen svara mot ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen. För det tredje får begränsningen inte vara orimlig. Begränsningen ska vara nödvändig och stå i proportion till det ändamål som eftersträvas. Vidare får det ”väsentliga innehållet” inte angripas, det vill säga att själva kärnan i fri- eller rättigheten inte får påverkas (se dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkterna 170–173 och där angiven rättspraxis).

143    Dessa tre villkor är dock uppfyllda i förevarande mål.

144    För det första är de aktuella restriktiva åtgärderna ”föreskrivna i lag”, eftersom de anges i rättsakter som har allmän räckvidd och har en tydlig rättslig grund i unionsrätten samt en tillräcklig motivering (se punkterna 91–107 ovan).

145    Det framgår för det andra av skälen 1–8 i det angripna beslutet och skäl 2 i den angripna förordningen att det angivna målet med de angripna rättsakterna är att öka kostnaderna för Ryska federationens agerande vilket undergräver Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och att främja en fredlig lösning på krisen. Det målet överensstämmer med målet att bevara freden och stärka internationell säkerhet i enlighet med de mål som uppställts för unionens yttre åtgärder och som anges i artikel 21 FEU (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 115).

146    För det tredje innebär proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns möjlighet att välja mellan flera ändamålsenliga åtgärder ska således den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de olägenheter som orsakas ska inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkterna 178 och där angiven rättspraxis).

147    I rättspraxis preciseras härvid att vad gäller domstolsprövningen av att proportionalitetsprincipen har iakttagits ska unionslagstiftaren ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden där lagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och där denne måste göra komplicerade bedömningar. Följaktligen kan en åtgärd på detta område endast förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (se dom av den 28 mars 2017, Rosneft/rådet, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 146 och där angiven rättspraxis).

148    Sökanden har för det första gjort gällande att de restriktiva åtgärder som ålagts denne genom de angripna rättsakterna inte gör det möjligt att uppnå det mål som eftersträvas med dessa rättsakter, vilket är att utöva påtryckningar på den ryska regeringen genom att begränsa tillgången till kapitalmarknaderna för de ryska statsägda banker som rådet har angett, eftersom sökanden inte har någon som helst roll i Ryska federationens åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina.

149    Den omständigheten att sökanden inte haft någon roll i Ryska federationens åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina är emellertid irrelevant, eftersom sökanden inte har ålagts restriktiva åtgärder av den anledningen, utan på grund av att sökanden är ett större kreditinstitut som är etablerat i Ryssland och som till mer än 50 procent ägdes eller kontrollerades av staten per den 1 augusti 2014.

150    Det är vidare riktigt att de restriktiva åtgärderna per definition medför verkningar som berör äganderätten och friheten att bedriva yrkesverksamhet, vilka således inverkar menligt på de parter som inte på något sätt är ansvariga för den situation som ledde till att sanktionsåtgärderna vidtogs. Riktade restriktiva åtgärder får i än högre grad sådana verkningar för de enheter som är föremål för åtgärderna (se dom av den 28 mars 2017, Rosneft/rådet, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 149 och där angiven rättspraxis).

151    Det måste dock framhållas att vikten av de mål som eftersträvas med de angripna rättsakterna, det vill säga att skydda Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och att främja en fredlig lösning på krisen i det landet, vilka är en del av det mer omfattande målet att upprätthålla fred och internationell säkerhet, i enlighet med målen för unionens yttre åtgärder enligt artikel 21 FEUF, är sådan att det är berättigat att negativa följder, även betydande sådana, uppstår för vissa aktörer som inte på något sätt är ansvariga för den situation som ledde till att sanktioner antogs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 149 och 150, och där angiven rättspraxis).

152    För det andra föreligger det, tvärtemot vad sökanden har hävdat, ett rimligt samband mellan de aktuella restriktiva åtgärderna och det mål som rådet eftersträvat att uppnå genom att anta dem. Eftersom målet med nämnda rättsakter bland annat är att öka kostnaderna för Ryska federationens agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, svarar den valda metoden, det vill säga att inrikta sig på ryska statsägda banker, på ett samstämmigt sätt mot det målet, och den kan under alla omständigheter inte anses vara uppenbart olämplig med beaktande av det eftersträvade målet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 147).

153    Rådet kunde nämligen på goda grunder anse att åtgärden att begränsa tillträdet till unionens kapitalmarknader för sökanden var ägnad att bidra till att uppnå målet med de angripna rättsakterna, det vill säga att öka kostnaderna för Ryska federationens agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och att främja en fredlig lösning på krisen (se punkt 15 ovan). I den mån sökanden har gjort gällande att den till följd av antagandet av de omtvistade restriktiva åtgärderna har lidit förluster och fortsatt skada, tyder detta på att de omtvistade restriktiva åtgärderna gör det möjligt att uppnå sitt mål, eftersom det, i händelse av ekonomiska problem, ankommer på aktieägarna i sökanden och i sista hand ryska staten att rädda sökanden.

154    Rådet kunde följaktligen på goda grunder anse att det för att uppnå detta mål borde inrikta sig på större kreditinstitut eller finansieringsutvecklingsinstitut som är etablerade i Ryssland med över 50 procent statligt ägande eller kontroll per den 1 augusti 2014.

155    För det tredje bör det påpekas att de åtgärder som rådet har vidtagit i förevarande fall består i riktade ekonomiska sanktioner, vilket inte kan anses vara ett fullständigt avbrytande av de ekonomiska och finansiella förbindelserna med ett tredjeland, trots att rådet enligt artikel 215 FEUF har befogenhet att även vidta sådana mer långtgående åtgärder.

156    Under dessa omständigheter, och bland annat med beaktande av de restriktiva åtgärder som rådet beslutat om som en reaktion mot krisen i Ukraina progressivt ökat i intensitet, kan inte inskränkningen i sökandens näringsfrihet och rätt till egendom anses vara oproportionerlig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 150).

157    När det slutligen gäller sökandens anseende, bör det för det första noteras att en skada vad avser anseendet hos en person som omfattas av restriktiva åtgärder på grund av de skäl som anges för dessa åtgärder inte i sig kan utgöra en oproportionerlig kränkning av denna persons rätt till egendom och rätt till näringsfrihet. I avsaknad av närmare information om sambandet mellan den kränkning av sökandens anseende som denne påstår sig ha utsatts för och de kränkningar av de ovannämnda grundläggande rättigheter som utgör föremålet för förevarande grund, finner tribunalen således att detta argument är verkningslöst. För det andra måste det under alla omständigheter hållas i minnet att enligt fast rättspraxis är rätten till skydd för sitt anseende, i likhet med rätten till egendom och rätten till näringsfrihet, inte en absolut rättighet och dess utövande kan bli föremål för inskränkningar rättfärdigade av mål av allmänintresse som unionen eftersträvar. Vikten av de mål som eftersträvas genom de ifrågavarande restriktiva åtgärderna är härvid av sådant slag att det är berättigat att de medför negativa följder, även betydande sådana, för de berörda personernas eller enheternas anseende (se dom av den 30 juni 2016, Al Matri/rådet, T-545/13, ej publicerad, EU:T:2016:376, punkterna 167 och 168, och där angiven rättspraxis).

158    Mot bakgrund av övervägandena ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

 Invändningen om rättsstridighet avseende artikel 1 i det angripna beslutet och artikel 5 i den angripna förordningen

159    Sökanden har yrkat att tribunalen, på grundval av artikel 277 FEUF, ska förklara att artikel 1 i det angripna beslutet och artikel 5 i den angripna förordningen är rättsstridiga.

160    Sökanden har gjort gällande att rådet endast kan införa kriterier för utpekande som är lämpliga och som står i proportion till de aktuella åtgärderna. Sökanden anser att rådet i förevarande fall inte har kunnat visa hur införandet av förbud som hänför sig till överlåtbara värdepapper och penningsmarknadsinstrument på institut som berörs av de angripna rättsakterna är motiverade i förhållande till de mål som eftersträvas med dessa åtgärder och i än mindre grad hur detta skulle vara ett proportionellt sätt att uppnå dessa mål.

161    Rådet, som stöds av kommissionen, anser att invändningen om rättsstridighet inte kan prövas eller att den i vart fall är ogrundad.

162    Det bör noteras att de argument som anförts till stöd för denna grund avseende olämpligheten och oproportionaliteten hos de omtvistade restriktiva åtgärderna är identiska eller i hög grad överlappar dem som redan har undersökts inom ramen för den fjärde grunden ovan.

163    Följaktligen är det, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida denna grund kan upptas till sakprövning, nödvändigt att hänvisa till de överväganden som anges ovan i punkterna 146–157 och att, av samma skäl, avslå sökandens invändning om rättsstridighet.

164    Invändningen om rättsstridighet ska således ogillas, liksom talan i sin helhet, utan att det är nödvändigt att uttala sig om huruvida yrkandena om justering av talan kan upptas till sakprövning.

 Rättegångskostnader

165    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

166    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska dessutom medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Kommissionen ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Sberbank of Russia OAO ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.

3)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Berardis Spielmann Csehi

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 september 2018.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: engelska.