TRIBUNALENS DOM (första avdelningen i utökad sammansättning)

den 15 november 2023(*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende – Frysning av tillgångar – Förteckning över personer, enheter och organ vars penningmedel och ekonomiska resurser frusits – Beslut om att sökanden ska uppföras och kvarstå i dessa förteckningar – Begreppet ’ledande affärsman’ – Artikel 2.1 g i beslut 2014/145/Gusp – Invändning om rättsstridighet – Motiveringsskyldighet – Oriktig bedömning – Rätt att yttra sig – Rätt till egendom – Näringsfrihet – Proportionalitet – Maktmissbruk”

I mål T‑193/22,

OT, företrädd av J.-P. Hordies och C. Sand, advokater,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av V. Piessevaux, A. Boggio-Tomasaz och M.-C. Cadilhac, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Konungariket Belgien, företrätt av C. Pochet, L. Van den Broeck och
M. Van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden D. Spielmann (referent), samt domarna R. Mastroianni, M. Brkan, I. Gâlea och T. Tóth,

justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,

med beaktande av beslutet av den 30 maj 2022, OT/rådet (T‑193/22 R, ej publicerat, EU:T:2022:307),

med beaktande av det skriftliga förfarandet, särskilt

–        ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 april 2022,

–        beslutet av den 2 juni 2022 att bifalla sökandens begäran om anonymitet och avslå hans begäran om skyndsam handläggning,

–        beslutet av den 25 augusti 2022 att tillåta Konungariket Belgien att intervenera till stöd för rådet,

–        inlagan om justering av talan som inkom till tribunalens kansli den 11 november 2022,

–        sökandens handlingar som inkom till tribunalens kansli den 19 december 2022 och lades till handlingarna i målet.

–        beslutet av den 6 februari 2023 att inte lägga de nya handlingar som sökanden ingett den 24 januari 2023 till handlingarna i målet,

efter förhandlingen den 26 april 2023,

följande

Dom

1        Talan enligt artikel 263 FEUF, varvid sökanden, OT, har yrkat ogiltigförklaring av dels rådets beslut (Gusp) 2022/429 av den 15 mars 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 87 I, 2022, s. 44) och rådets genomförandeförordning (EU) 2022/427 av den 15 mars 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 87 I, 2022, s. 1) (nedan gemensamt kallade de ursprungliga rättsakterna), dels, efter justering av talan, rådets beslut (Gusp) 2022/1530 av den 14 september 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 239, 2022, s. 149) och rådets genomförandeförordning (EU) 2022/1529 av den 14 september 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 239, 2022, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna om kvarstående), i den del dessa rättsakter (nedan gemensamt kallade de angripna rättsakterna) avser honom.

 Bakgrund

2        Sökanden är en rysk affärsman.

3        Den 17 mars 2014 antog Europeiska unionens råd beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16). Samma dag antog rådet, med stöd av artikel 215 FEUF, förordning (EU) nr 269/2014 av den 17 mars 2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6).

4        Den 21 februari 2022 undertecknade Ryska federationens president ett dekret om erkännande av oberoendet och suveräniteten för den självutropade ”Folkrepubliken Donetsk” och den självutropade ”Folkrepubliken Luhansk”, och beordrade ryska väpnade styrkor att marschera in i dessa områden.

5        Den 22 februari 2022 gjorde unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (nedan kallad den höga representanten) ett uttalande på Europeiska unionens vägnar där han fördömde detta agerande, eftersom det utgjorde en allvarlig överträdelse av internationell rätt. Han meddelade att unionen skulle svara på Ryska federationens senaste kränkningar genom att skyndsamt anta ytterligare restriktiva åtgärder.

6        Den 23 februari 2022 antog rådet ett första paket med restriktiva åtgärder. Detta paket omfattade, för det första, restriktioner avseende ekonomiska förbindelser med de icke-regeringskontrollerade områdena i Donetsk och Luhansk, för det andra, restriktioner rörande tillgången till kapitalmarknader, bland annat i form av ett förbud mot finansiering av Ryska federationen, dess regering och dess centralbank, och, för det tredje, beslut att uppföra regeringsledamöter, banker, affärsmän, generaler samt 336 ledamöter av Gosudarstvennaya Duma Federal’nogo Sobrania Rossiskoï Federatsii (statsduman i Ryska federationens parlament) i förteckningen över personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder.

7        Den 24 februari 2022 tillkännagav Ryska federationens president att en militär operation skulle inledas i Ukraina, och ryska väpnade styrkor anföll Ukraina.

8        Samma dag offentliggjorde den höga representanten ett uttalande på unionens vägnar, där han fördömde de ryska styrkornas ”oprovocerade invasion” av Ukraina i starkast möjliga ordalag och uppgav att unionen skulle svara genom att vidta såväl sektoriella som individuella restriktiva åtgärder.

9        Vid det extrainsatta möte som hölls samma dag fördömde Europeiska rådet Rysslands militära intervention i Ukraina och framhöll att man antagit en principöverenskommelse om att vidta restriktiva åtgärder och ekonomiska sanktioner mot Ryska federationen, mot bakgrund av kommissionens och den höga representantens förslag.

10      Den 25 februari 2022 antog rådet ett andra paket med restriktiva åtgärder. Samma dag antog rådet, med hänsyn till den allvarliga situationen i Ukraina, dels beslut (Gusp) 2022/329 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 50, 2022, s. 1), dels förordning (EU) 2022/330 om ändring av förordning nr 269/2014 (EUT L 51, 2022, s. 1), bland annat för att ändra enligt vilka kriterier fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ kan bli föremål för de aktuella restriktiva åtgärderna.

11      I artikel 2.1 och 2.2 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, föreskrivs följande:

”1.      Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av

…

d)      fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som stöder, materiellt eller ekonomiskt, eller gynnas av, de ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina,

…

g)      ledande affärsmän eller juridiska personer, enheter eller organ som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, som är ansvarig för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina, samt fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har samröre med dem, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.

2.      Inga penningmedel eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt göras tillgängliga för eller utnyttjas till gagn för de fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som förtecknas i bilagan.”

12      De närmare villkoren för frysningen av tillgångar fastställs i artikel 2.3–2.6 i beslut 2014/145.

13      Enligt artikel 1.1 b och 1.1 e i beslut 2014/145 i dess ändrade lydelse ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra inresa till eller transitering genom sitt territorium för fysiska personer som uppfyller kriterier som i sak är identiska med de som anges i artikel 2.1 d och 2.1 g i samma beslut.

14      I förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/330, föreskrivs att åtgärder för frysning av tillgångar ska vidtas och de närmare villkoren för denna frysning definieras i princip i samma ordalag som i beslut 2014/145 i dess ändrade lydelse. I artikel 3.1 a–g i denna förordning i dess ändrade lydelse återges nämligen i huvudsak artikel 2.1 a–g i nämnda beslut.

15      Genom de ursprungliga rättsakterna förde rådet upp sökanden i förteckningarna över de personer, enheter och organ som omfattas av restriktiva åtgärder, vilka återfinns i bilagan till beslut 2014/145 i dess ändrade lydelse och i bilaga I till förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse (nedan kallade de omtvistade förteckningarna).

16      Sökanden uppfördes i de omtvistade förteckningarna av följande skäl:

”[Sökanden] är en större aktieägare i konglomeratet Alfa Group, där Alfa Bank, som är en av Rysslands största skattebetalare, ingår. Han tros vara en av de mest inflytelserika personerna i Ryssland. Han har väl etablerade band till den ryska presidenten. Vladimir Putins äldsta dotter Maria drev ett välgörenhetsprojekt, Alfa-Endo, som finansierades av Alfa Bank. Vladimir Putin har belönat Alfa Groups lojalitet till de ryska myndigheterna genom att tillhandahålla politisk hjälp till Alfa Groups utländska investeringsplaner.

Han har därmed aktivt, materiellt eller ekonomiskt, stött och gynnats av de ryska beslutsfattare som ansvarar förannekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina. Han har därför aktivt gett materiellt eller ekonomiskt stöd till och gynnats av de ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina.”

17      Den 16 mars 2022 offentliggjorde rådet i Europeiska unionens officiella tidning ett meddelande till de personer, enheter och organ som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/145, i dess ändrade lydelse enligt beslut 2022/429, och i förordning nr 269/2014, genomförd genom genomförandeförordning 2022/427 (EUT C 121 I, 2022, s. 1). Enligt detta meddelande fick de berörda personerna inkomma med en begäran till rådet, åtföljd av styrkande handlingar, om omprövning av beslutet att föra upp dem i de förteckningar som bilagts nämnda rättsakter.

18      Genom skrivelser av den 5 och den 8 april 2022 begärde sökanden att rådet skulle lämna ut den akt som låg till grund för beslutet att föra upp honom i de omtvistade förteckningarna.

19      Den 13 april 2022 översände rådet hela akten WK 3073/2022 till sökanden (nedan kallad bevisakten), som rådet lagt till grund för sitt beslut.

20      Den 14 april, den 30 maj, den 7 juni, den 5 juli och den 18 augusti 2022 inkom sökanden med sina synpunkter till rådet, och begärde i synnerhet att rådet skulle ompröva beslutet att föra upp honom i de omtvistade förteckningarna och att han skulle ges tillfälle att yttra sig.

21      Den 14 september 2022 antog rådet rättsakterna om kvarstående. Det följer av dessa rättsakter att de individuella restriktiva åtgärder som sökanden omfattades av förlängdes till och med den 15 mars 2023 av samma skäl som angetts i de ursprungliga rättsakterna (se punkt 16 ovan).

22      Genom skrivelse av den 15 september 2022 informerade rådet sökanden bland annat om att synpunkterna i hans skrivelser av den 14 april, den 30 maj, den 7 juni, den 5 juli och den 18 augusti 2022 inte påverkade rådets bedömning att det var nödvändigt att bibehålla de aktuella restriktiva åtgärderna. Med hänsyn till likheten mellan de anförda argumenten hänvisade rådet även till de synpunkter som framlagts i det interimistiska förfarandet och i förevarande mål. Rådet drog härav slutsatsen att sökanden skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna.

23      Den 15 september 2022 offentliggjorde rådet i Europeiska unionens officiella tidning ett meddelande till de personer och enheter som är föremål för de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/145, i dess ändrade lydelse enligt beslut 2022/1530, och i förordning nr 269/2014, genomförd genom genomförandeförordning 2022/1529 (EUT C 353 I, 2022, s. 1).

24      Den 1 november 2022 ingav sökanden en begäran om omprövning till rådet.

 Parternas yrkanden

25      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara de angripna rättsakterna;

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

26      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla yrkandet om ogiltigförklaring,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

27      Konungariket Belgien har yrkat att tribunalen ska ogilla yrkandet om ogiltigförklaring.

 Rättslig bedömning

28      Till stöd för sin talan har sökanden framställt en invändning om att bestämmelserna i artikel 1 d och g i förordning 2022/330 är rättsstridiga. Han har också åberopat en grund avseende ett åsidosättande av artiklarna 7 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 2 och 3 i New York-konventionen om barnets rättigheter, undertecknad den 20 november 1989, samt artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. Han har dessutom åberopat en grund angående ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, en grund rörande ett åsidosättande av rätten till försvar och rätten att yttra sig, en grund angående en uppenbart oriktig bedömning, en grund avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, samt en grund avseende ett åsidosättande av rätten till egendom, näringsfriheten och rätten att utöva ett yrke. Inom ramen för inlagan om justering av talan har han även åberopat en grund avseende maktmissbruk.

29      Vid förhandlingen uppgav sökanden att han avstod från att åberopa de argument som avsåg ett åsidosättande av artiklarna 7 och 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 2 och 3 i New York-konventionen om barnets rättigheter, samt artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, jämte de argument som avsåg privatlivet och familjelivet, vilket noterades.

 Invändningen om att artikel 1 d och g i förordning 2022/330 medför ett åsidosättande av principerna om likabehandling, rättssäkerhet och god förvaltningssed, och således är rättsstridig

30      Sökanden har i första hand hävdat att beslutet att föra upp honom i de omtvistade förteckningarna grundas på en rättsstridig rättsakt, eftersom förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse gör det möjligt för rådet att, i de omtvistade förteckningarna, föra upp ryska medborgare som inte har någon som helst koppling till den regim som åsyftas med de aktuella restriktiva åtgärderna, under förevändning att de genom sin ekonomiska verksamhet utgör en inkomstkälla för den ryska regeringen. Sökanden har härvidlag gjort gällande att principerna om likabehandling, rättssäkerhet och god förvaltningssed har åsidosatts. Beslutet att föra upp honom i de omtvistade förteckningarna med stöd av en rättsstridig rättsakt ska således ogiltigförklaras. I sin replik har sökanden hävdat att rådet utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett selektivt och således diskriminerande sätt, på grundval av hans nationalitet eller de angivna ekonomiska sektorerna. Han anser dessutom att rådet måste kunna motivera på vilket sätt tillägget av de kategorier som avses i artikel 1 d och g i förordning 2022/330 skulle kunna avhjälpa ineffektiviteten i de åtgärder som antagits sedan år 2014, och kunna visa varför det var nödvändigt och lämpligt att lägga till dessa kategorier, samt varför det inte var möjligt att vidta andra åtgärder. I inlagan om justering av talan framhöll han att det inte längre finns något samband mellan situationen i Ukraina och de fysiska personer som är föremål för sanktionsåtgärder enligt de kriterier som fastställts sedan år 2022, vilket resulterar i att det krävs en mer omfattande domstolsprövning.

31      Rådet har, med stöd av Konungariket Belgien, bestridit dessa argument.

32      Enligt artikel 277 FEUF får parterna i en tvist om en akt med allmän giltighet som antagits av någon av unionens institutioner eller byråer eller något av dess organ, med stöd av artikel 263 andra stycket FEUF inför Europeiska unionens domstol göra gällande att akten inte ska tillämpas.

33      I artikel 277 FEUF stadfästs den allmänna principen att varje part har rätt att, i syfte att få ett beslut riktat till vederbörande ogiltigförklarat, indirekt bestrida giltigheten av allmänna rättsakter som utgör den rättsliga grunden för det angripna beslutet, förutsatt att parten inte har haft möjlighet att väcka en direkt talan mot dessa rättsakter enligt artikel 263 FEUF och således drabbas av följderna av dessa utan att ha haft möjlighet att begära dem ogiltigförklarade. Den allmänna rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts ska vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan och det ska föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det individuella beslut som angrips och den ifrågavarande allmänna rättsakten (se dom av den 17 februari 2017, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet, T‑14/14 och T‑87/14, EU:T:2017:102, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

34      När det gäller domstolsprövningens omfattning följer det av fast rättspraxis att unionsdomstolarna, i enlighet med de befogenheter de har tilldelats genom EUF-fördraget, ska säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheter som utgör en integrerad del av unionens rättsordning. Detta krav stadfästs uttryckligen i artikel 275 andra stycket FEUF (se dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, EU:C:2013:775, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

35      Rådet har inte desto mindre ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller den allmänna och abstrakta definitionen av rättsliga kriterier och villkor för att anta restriktiva åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2015, Anbouba/rådet, C‑605/13 P, EU:C:2015:248, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Regler med allmän giltighet i vilka dessa kriterier och villkor fastställs – såsom bestämmelserna i de angripna rättsakterna innehållande de omtvistade kriterierna och mot vilka förevarande grund riktar sig – ska således bli föremål för en begränsad domstolsprövning som endast omfattar en kontroll av att reglerna om handläggning och motivering har följts, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att det inte förekommit någon felaktig rättstillämpning, att bedömningen av de faktiska omständigheterna inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2009, Melli Bank/rådet, T‑246/08 och T‑332/08, EU:T:2009:266, punkterna 44 och 45, och dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, ej publicerad, EU:T:2020:57, punkt 149).

36      I förevarande fall framgår det av artiklarna 2, 3.1 d och 3.1 g i förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse att penningmedel och ekonomiska resurser tillhörande ”fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som stöder, materiellt eller ekonomiskt, eller som gynnas av, ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina” (artikel 3.1 d, förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse) (nedan kallat kriterium d), samt ”ledande affärsmän eller juridiska personer, enheter eller organ som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, som är ansvarig för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina” (artikel 3.1 g i förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse) (nedan kallat kriterium g) ska frysas.

37      Sökanden har gjort gällande att i förevarande fall leder tillämpningen av kriterierna d och g (nedan gemensamt kallade de omtvistade kriterierna) till ett åsidosättande av principerna om likabehandling, rättssäkerhet och god förvaltningssed.

38      Härvidlag ska det för det första erinras om att principen om likabehandling, som utgör en grundläggande rättsprincip, förbjuder att lika situationer behandlas olika och att olika situationer behandlas lika såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 9 juli 2009, Melli Bank/rådet, T‑246/08 och T‑332/08, EU:T:2009:266, punkt 135).

39      I förevarande fall kan det konstateras att de omtvistade kriterierna inte enbart avser ryska medborgare eller vissa ekonomiska sektorer, utan var och en som materiellt eller ekonomiskt stödjer ryska beslutsfattare, samt varje ledande fysisk person i den mening som avses i de tillämpliga kriterierna. Såsom rådet har påpekat kan även medborgare i unionens medlemsstater bli föremål för dessa restriktiva åtgärder.

40      I den mån sökanden har hävdat att rådet har avstått från att anta restriktiva åtgärder mot vissa personer eller enheter som uppfyller de omtvistade kriterierna, och således utövat sin befogenhet på ett diskriminerande sätt och underlåtit att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter rörande dessa personer eller enheter, omfattas dylika argument av prövningen av sökandens individuella situation. De saknar således relevans vad gäller det aktuella kriteriets lagenlighet.

41      Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med denna invändning.

42      För det andra ska det noteras att rättssäkerhetsprincipen medför ett krav på att unionslagstiftningen ska vara klar och precis och dess tillämpning förutsebar (se dom av den 5 mars 2015, Europäisch-Iranische Handelsbank/rådet, C‑585/13 P, EU:C:2015:145, punkt 93 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 februari 2017, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet, T‑14/14 och T‑87/14, EU:T:2017:102, punkt 192 och där angiven rättspraxis).

43      I förevarande fall har sökanden hävdat att de omtvistade kriterierna inte uppfyller kravet på förutsebarhet, eftersom de har definierats i alltför allmänna ordalag.

44      Vad gäller kriterium d framgår det otvetydigt av själva ordalydelsen i förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse att detta kriterium på ett målinriktat och selektivt sätt avser fysiska och juridiska personer som – även om de inte i sig har någon koppling till destabiliseringen av Ukraina – materiellt eller ekonomiskt stödjer, eller gynnas av, ryska beslutsfattare som ansvarar för denna destabilisering. Kriterium d består således av två rekvisit, det vill säga förekomsten av materiellt eller ekonomiskt stöd till ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina å ena sidan, och det förhållandet att den berörda personen gynnas av dessa beslutsfattare å den andra, varvid dessa två rekvisit inte är kumulativa. Nämnda kriterium medför inte heller något krav på att de berörda personerna eller enheterna personligen drar nytta av annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina. Det räcker att de erhåller fördelar av någon av de ”ryska beslutsfattare” som är ansvariga för dessa händelser, utan att det är nödvändigt att visa något samband mellan de fördelar som de utpekade personerna erhåller och annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 87).

45      Vad gäller kriterium g utpekas genom dess lydelse på ett tillräckligt klart och precist sätt ledande affärsmän som är delaktiga i sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för den ryska regeringen. Mot bakgrund av ordalydelsen i detta kriterium finner tribunalen att de berörda personerna ska anses vara ledande på grund av sin betydelse inom den sektor där de är verksamma och på grund av den relevans som denna sektor har för den ryska ekonomin (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Rosneft m.fl./rådet, T‑715/14, ej publicerad, EU:T:2018:544, punkt 157).

46      Kriterium g omfattas dessutom av en rättslig ram som tydligt avgränsas av de mål som eftersträvas med den lagstiftning som reglerar de aktuella restriktiva åtgärderna, det vill säga att det med hänsyn till situationens allvar är nödvändigt att utöva största möjliga tryck på de ryska myndigheterna för att dessa ska upphöra med sitt agerande och den politik som destabiliserar Ukraina, samt sin militära aggression. I detta perspektiv är de restriktiva åtgärderna i fråga förenliga med det mål som anges i artikel 21.2 c FEU, det vill säga att bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet, i enlighet med ändamålen och principerna i Förenta nationernas stadga, undertecknad i San Francisco (Förenta staterna) den 26 juni 1945 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 115 och 123, dom av den 25 juni 2020, VTB Bank/rådet, C‑729/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:499, punkt 59, och dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 163).

47      Det utrymme för skönsmässig bedömning som rådets tilldelats genom de omtvistade kriterierna uppvägs dessutom av motiveringsskyldigheten och förstärkta processuella rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkt 122 och där angiven rättspraxis).

48      Härav följer att de omtvistade kriterierna uppfyller den grad av förutsebarhet som krävs enligt unionsrätten.

49      Vad vidare gäller kriterium g finns det, i motsats till vad sökanden har hävdat, ett logiskt samband mellan utpekandet av ledande affärsmän som är delaktiga i sådana ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för regeringen å ena sidan, mot bakgrund av dessa sektorers betydelse för den ryska ekonomin, och det ändamål som eftersträvas med de aktuella restriktiva åtgärderna å den andra, vilket är att intensifiera trycket på Ryska federationen och att öka kostnaderna för dess agerande som syftar till att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Rosneft m.fl./rådet, T‑715/14, ej publicerad, EU:T:2018:544, punkt 157 och där angiven rättspraxis).

50      Sökandens argument att det inte finns något samband mellan situationen i Ukraina och situationen för de fysiska personer som omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna kan således inte godtas.

51      Följaktligen kan sökanden inte vinna framgång med sin invändning avseende ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

52      För det tredje kan det konstateras att invändningen avseende ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed, som innebär att den behöriga institutionen omsorgsfullt och opartiskt ska pröva alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Al Matri/rådet, T‑545/13, ej publicerad, EU:T:2016:376, punkt 58, och dom av den 6 juni 2018, Arbuzov/rådet, T‑258/17, EU:T:2018:331, punkt 61), inte heller har styrkts och att sökanden således inte kan vinna framgång därmed.

53      För det fjärde har sökanden i sin replik kritiserat rådet för att inte ha kunnat motivera på vilket sätt tillägget av de kategorier av personer och enheter som avses i artikel 1 d och g i förordning 2022/330 skulle avhjälpa ineffektiviteten i de åtgärder som antagits sedan år 2014, och för att inte ha kunnat visa varför det var nödvändigt och lämpligt att lägga till dessa kategorier, samt varför det inte var möjligt att vidta andra åtgärder.

54      Såsom rådet har understrukit, utan att detta har vederlagts av sökanden vid förhandlingen, utgör detta emellertid ett argument som inte har anförts i ansökan. Enligt artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler kan detta argument således inte tas upp till prövning, eftersom det föreskrivs i den bestämmelsen att nya grunder som inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången inte får åberopas.

55      För övrigt är lagenligheten av restriktiva åtgärder inte beroende av att det konstateras att åtgärderna har omedelbar effekt, utan det krävs endast att de inte är uppenbart olämpliga med hänsyn till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet, C‑732/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:727, punkt 97). Rådet hade således inte någon skyldighet att visa att de omtvistade kriterierna kan avhjälpa den påstådda ineffektiviteten i de åtgärder som vidtagits sedan år 2014.

56      Vad gäller sökandens invändning att de omtvistade kriterierna varken är nödvändiga eller lämpliga, erinrar tribunalen om att proportionalitetsprincipen ingår bland de allmänna unionsrättsliga principerna och kräver att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse är ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas med den berörda lagstiftningen uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål (dom av den 13 mars 2012, Republiken Melli Bank/rådet, C‑380/09 P, EU:C:2012:137, punkt 52).

57      Rådet har dessutom ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden där det ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och där det måste göra komplexa bedömningar. Följaktligen kan lagenligheten hos en åtgärd inom ett dylikt område ifrågasättas endast om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 77).

58      I förevarande fall framstår de omtvistade kriterierna, såsom de tolkats mot bakgrund av den lagstiftning som ligger till grund för dem och det historiska sammanhang i vilket de antagits, inte som uppenbart olämpliga mot bakgrund av de ändamål som eftersträvas med de restriktiva åtgärderna, vilket det erinrats om i punkt 46 ovan, den grundläggande betydelsen av bevarandet av freden, samt den europeiska och globala säkerheten och stabiliteten.

59      Sökandens invändningar om att han förts upp i de omtvistade förteckningarna enbart på grund av att han är aktieägare i Alfa Bank och på grund av att Alfa Bank ansetts vara en stor skattebetalare i Ryssland, vilket sökanden har bestridit, omfattas slutligen av prövningen av hans individuella situation och därmed av grunden avseende en oriktig bedömning.

60      Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med sin invändning om rättsstridighet.

 Grunden avseende ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten

61      Sökanden har för det första gjort gällande att motiveringen till de angripna rättsakterna inte gör det möjligt för honom att med precision avgöra vilka ”omtvistade transaktioner” som avses, och inte heller att förstå räckvidden av den åtgärd som vidtagits gentemot honom. För det andra kan denna motivering inte läggas till grund för slutsatsen att rådet omsorgsfullt prövade skälen till att sökanden fördes upp i de omtvistade förteckningarna, utan är i själva verket rent formell. I sin replik har sökanden tillagt att motiveringen av rättsakterna inte är underbyggd och att den är felaktig. I inlagan om justering av talan har sökanden dessutom hävdat att rättsakterna om kvarstående inte gör det möjligt att utröna skälen till varför man valt att låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna i september 2022, trots att hans situation hade förändrats i förhållande till den som var aktuell när den ursprungliga förordningen antågs år 2014. Åtgärdernas effekter har inte heller utvärderats och det har inte gjorts någon förnyad bedömning. Inte heller skrivelsen av den 15 september 2022, varigenom rådet avslog sökandens begäran om omprövning, innehöll någon motivering som gör det möjligt för honom att förstå skälen till varför man lät honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna.

62      Rådet har, med stöd av Konungariket Belgien, bestridit dessa argument.

63      Enligt rättspraxis följer skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot av principen om iakttagande av rätten till försvar, och syftar dels till att ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad eller om den eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels till att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 49).

64      Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen eller att den i detalj ska bemöta de överväganden som den berörde har framfört i samband med att denne underrättas innan rättsakten antas, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på området. En rättsakt som går någon emot anses således vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 53, se även dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

65      En rättsakt som går någon emot ska således anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denna har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande. Vidare ska graden av precision i en rättsakts motivering anpassas till de faktiska möjligheterna och de tekniska och tidsmässiga villkor under vilka rättsakten antas (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

66      Det har dessutom preciserats i rättspraxis att motiveringen av en av rådet antagen rättsakt, varigenom en restriktiv åtgärd införs, inte endast ska innehålla den rättsliga grunden för denna åtgärd, utan också behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en sådan åtgärd (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

67      I förevarande fall har de omtvistade åtgärderna antagits på grundval av de angripna rättsakterna, som inom ramen för sina respektive skäl, preciserar i vilket sammanhang och på vilka rättsliga grunder de antagits, och detta gäller såväl de ursprungliga rättsakterna som rättsakterna om kvarstående.

68      Den redogörelse för de faktiska omständigheterna som det hänvisas till i punkt 16 ovan utgör dessutom en tillräckligt klar och precis motivering för att sökanden ska kunna förstå skälen till varför man beslutat att föra upp honom och låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna.

69      Argumentet att motiveringen till de angripna rättsakterna inte gör det möjligt för sökanden att med precision avgöra vilka ”omtvistade transaktioner” som avses påverkar inte denna slutsats, eftersom det inte krävs att samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen innan en rättsakt om att låta sökanden kvarstå i den omtvistade förteckningen antas. Med hänsyn till den valda motiveringen kan sökanden inte heller vinna framgång med argumentet att denna motivering är rent formell. I förevarande fall innehåller nämligen motiveringen tillräckliga faktiska omständigheter och preciseringar för att sökanden ska kunna förstå innebörden av den åtgärd som vidtagits gentemot honom och för att tribunalen ska kunna utföra sin prövning.

70      Sökandens argument att rådets motivering inte är korrekt eller underbyggd avser lagenligheten i materiellt hänseende och är inte relevant vad gäller motiveringsskyldigheten. Detsamma gäller argumentet att åtgärdernas effekter inte har utvärderats och att det inte har gjorts någon förnyad bedömning.

71      Slutligen har sökanden i inlagan om justering av talan gjort gällande att rättsakterna om kvarstående inte gör det möjligt att förstå skälen till varför man valt att låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna.

72      Såsom framgår av punkterna 20 och 22 ovan kan det emellertid konstateras att rådet, efter att ha beaktat sökandens yttranden, funnit att med hänsyn till likheten mellan de anförda argumenten var de synpunkter som rådet framfört tidigare inom ramen för förevarande mål fortsatt relevanta.

73      Detta visar med tillräcklig tydlighet att skälen för att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna var desamma som de som låg till grund för det ursprungliga beslutet att föra upp honom i de angripna rättsakterna, och med sex månaders intervall fordrades ingen ytterligare motivering. Det krävs inte heller att motiveringen till rättsakter om kvarstående i detalj bemöter de synpunkter som den berörda personen framfört när denne getts tillfälle att yttra sig innan rättsakterna antogs.

74      Argumentet att genomförandeförordning 2022/1529 hänvisar till förordning nr 269/2014, trots att situationen enligt sökanden hade förändrats, avser frågan huruvida skälen är välgrundade och är verkningslöst vad gäller motiveringsskyldigheten. Sökanden kan under alla omständigheter inte vinna framgång med detta argument. Skälen i beslut 2022/1530 grundar sig nämligen på den fortsatta ryska militära aggressionen i Ukraina, och genomförandeförordning 2022/1529 har endast anpassat bilaga I till förordning nr 269/2014 för att denna ska vara förenlig med bilagan till beslut 2014/145, sedan det beslutet ändrats genom beslut 2022/1530.

75      Mot bakgrund av ovanstående överväganden finner tribunalen att de angripna rättsakterna i tillräcklig utsträckning redogör för de faktiska och rättsliga omständigheter som enligt deras upphovsman ligger till grund för dessa rättsakter.

76      Talan kan således inte vinna bifall med stöd av grunden avseende ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

 Grunden avseende ett åsidosättande av rätten till försvar och rätten att yttra sig

77      Sökanden har gjort gällande att hans rätt till försvar har åsidosatts, eftersom han inte informerades i tid om skälen till varför han förts upp i de omtvistade förteckningarna. Sökanden har gjort gällande att rådet inte underrättade honom personligen om de angripna rättsakterna, utan offentliggjorde ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning, trots att de franska myndigheterna kände till hans adress. Han har framhållit att den begäran om att bli hörd som han framställt i sin skrivelse av den 7 juni 2022 förblivit obesvarad. I inlagan om justering av talan har sökanden tillagt att rådet borde ha underrättat honom om skälen till varför man beslutat att låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna. Att en ny handling inges inom ramen för dupliken medför dessutom ett åsidosättande av hans rätt till försvar.

78      Rådet har, med stöd av Konungariket Belgien, bestridit dessa argument.

79      Det ska erinras om att rätten att yttra sig i alla förfaranden, vilken föreskrivs i artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna och ingår som en integrerad del av rätten till försvar, innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet, och innan ett beslut fattas som kan påverka vederbörandes intressen på ett ogynnsamt sätt (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

80      Artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna tillåter emellertid begränsningar i utövandet av dess rättigheter, förutsatt att den aktuella begränsningen är föreskriven i lag, inte strider mot det väsentliga innehållet i den grundläggande rättigheten i fråga, och att den, i enlighet med proportionalitetsprincipen, är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som erkänns av unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

81      Domstolen har upprepade gånger slagit fast att rätten till försvar kan vara föremål för begränsningar eller undantag, bland annat när det gäller restriktiva åtgärder som antas inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

82      Ett påstående om ett åsidosättande av rätten till försvar måste dessutom prövas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall, framför allt den aktuella rättsaktens beskaffenhet, det sammanhang i vilket den antagits och rättsreglerna på det aktuella området (se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

83      Det ska vidare erinras om att unionsdomstolen gör åtskillnad mellan ett ursprungligt beslutet att föra upp en person i de aktuella förteckningarna å ena sidan, och ett beslut att låta vederbörande kvarstå i dessa förteckningar å den andra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2015, Al-Chihabi/rådet, T‑593/11, EU:T:2015:249, punkt 40).

84      Förevarande grund ska prövas mot bakgrund av dessa principer från rättspraxis.

 De ursprungliga rättsakterna

85      Sökanden har för det första hävdat att rådet borde ha underrättat honom personligen om de ursprungliga rättsakterna.

86      I förevarande fall offentliggjordes skälen till varför sökanden fördes upp i de omtvistade förteckningarna genom ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning av den 16 mars 2022.

87      Det föreskrivs i såväl artikel 3.2 i beslut 2014/145 i dess ändrade lydelse som i artikel 14.2 i förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse att rådet ska meddela sitt beslut och redogöra för skälen till detta till den person som är föremål för de restriktiva åtgärderna ”antingen direkt, om adressen är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att [personen] ges tillfälle att inkomma med synpunkter”.

88      Av fast rättspraxis framgår vidare att en personlig underrättelse i princip är nödvändig när det rör sig om denna typ av beslut – att endast offentliggöra beslutet i den Offentliga tidningen är inte tillräckligt. Emellertid ska unionsdomstolen i varje enskilt fall undersöka huruvida det faktum att rådet inte underrättade sökanden om skälen i det omtvistade beslutet fick till följd att sökanden fråntagits möjligheten att i rätt tid få kännedom om motiveringen till det omtvistade beslutet och bedöma om den mot vederbörande antagna åtgärden om frysning av penningmedel och ekonomiska resurser var välgrundad (dom av den 13 september 2013, Makhlouf/rådet, T‑383/11, EU:T:2013:431, punkt 48, och dom av den 22 september 2021, Al-Imam/rådet, T‑203/20, EU:T:2021:605, punkt 102, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet, C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 56).

89      Det följer dessutom av rättspraxis att det kan anses vara omöjligt för rådet att personligen underrätta en fysisk eller juridisk person eller en enhet om en rättsakt som gör denne föremål för restriktiva åtgärder, antingen när denna persons eller enhets adress inte är offentlig och inte har lämnats till rådet, eller när översändandet av underrättelsen till den adress som rådet förfogar över misslyckas trots att rådet med all nödvändig omsorg försökt att utföra en sådan underrättelse (dom av den 5 november 2014, Mayaleh/rådet, T‑307/12 och T‑408/13, EU:T:2014:926, punkt 61, och dom avden 22 september 2021, Al-Imam/rådet, T‑203/20, EU:T:2021:605, punkt 103).

90      I förevarande fall har rådet hävdat att det inte hade någon uppgift om sökandens adress.

91      Sökanden har inte heller anfört några omständigheter som visar att rådet hade hans adress – vare sig hans privata eller till hans arbetsplats – när de ursprungliga rättsakterna antogs, antingen på grund av att han hade lämnat uppgifter om sin adress till rådet eller på grund av att dessa uppgifter var offentliga. Den av sökanden åberopade omständigheten att de franska myndigheterna hade hans adress kan inte godtas. Det förhållandet att de franska myndigheterna kunde ha tillgång till hans adress påverkar nämligen inte konstaterandet att rådet inte hade någon uppgift om hans adress när dessa rättsakter antogs.

92      Sökanden kan således inte vinna framgång med sitt argument att rådet borde ha underrättat honom om de ursprungliga rättsakterna personligen.

93      Det ska för övrigt noteras att det följer av rättspraxis att en utebliven personlig underrättelse om de angripna rättsakterna – även om detta skulle kunna påverka den tidpunkt då talefristen börjar löpa – i sig inte kan motivera att rättsakterna i fråga ska ogiltigförklaras. I förevarande fall har sökanden inte framfört något argument som styrker att avsaknaden av en personlig underrättelse om dessa rättsakter utgjorde ett åsidosättande av hans rättigheter som kan motivera att rättsakterna ska ogiltigförklaras i den del de rör honom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, VTB Bank/rådet, T‑734/14, ej publicerad, EU:T:2018:542, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

94      Sökanden har för det andra hävdat att han inte informerades i tid om skälen till varför han förts upp i de omtvistade förteckningarna.

95      Det framgår emellertid av handlingarna i målet att sökanden, till följd av det meddelande som offentliggjordes den 16 mars 2022, genom sin skrivelse av den 5 april 2022 begärde att rådet skulle delge honom de handlingar som låg till grund för beslutet att föra upp honom i de omtvistade förteckningarna, vilket rådet gjorde genom skrivelse av den 13 april 2022, och genom skrivelse av den 14 april 2022 inkom sökanden med sina synpunkter till rådet.

96      I förevarande fall ska sökanden följaktligen anses ha underrättats om skälen i tid, eftersom denna underrättelse gjorde det möjligt för honom att på ett ändamålsenligt sätt ge uttryck för sin ståndpunkt beträffande de åberopade skälen.

97      För det tredje ska det erinras om att varken det nu tillämpliga regelverket eller den allmänna principen om iakttagande av rätten till försvar ger den berörda personen en rätt att höras muntligen, eftersom möjligheten att inkomma med skriftliga synpunkter anses tillräcklig i detta avseende (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 93, dom av den 6 september 2013, Bank Melli Iran/rådet, T‑35/10 och T‑7/11, EU:T:2013:397, punkt 105, och dom av den 10 november 2021, Alkattan/rådet, T‑218/20, ej publicerad, EU:T:2021:765, punkt 64).

98      I förevarande fall ingav sökanden, efter att den 13 april 2022 mottagit hela bevisakten, sina synpunkter till rådet den 14 april, den 30 maj, den 7 juni, den 5 juli och den 18 augusti 2022. Han har även kunnat väcka talan vid tribunalen och ansöka om interimistiska åtgärder på ett underbyggt sätt.

99      Tribunalen konstaterar följaktligen att rådets underlåtenhet att höra sökanden inte har äventyrat hans rätt till försvar i förevarande fall.

 Rättsakterna om kvarstående

100    I inlagan om justering av talan har sökanden hävdat att innan rådet beslutade att han skulle kvarstå i de omtvistade förteckningarna borde man ha underrättat honom om skälen till detta beslut.

101    Det ska härvidlag erinras om att när det gäller ett beslut om frysning av tillgångar, varigenom en person eller enhet som redan förekommer i en förteckning över personer och enheter vars tillgångar ska frysas kvarstår i denna förteckning, ska den berörda personen eller enheten i princip underrättas om de uppgifter som anförs mot dem, samt beredas tillfälle att yttra sig, innan ett sådant beslut antas (dom av den 15 september 2021, Boshab/rådet, T‑107/20, ej publicerat, EU:T:2021:583, punkt 78, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 62).

102    Denna rätt att yttra sig före antagandet av rättsakter varigenom en person eller enhet kvarstår i en förteckning över personer eller enheter som är föremål för restriktiva åtgärder gäller när rådet, i beslutet att låta sökanden kvarstå i förteckningen, har åberopat nya uppgifter mot denna person, det vill säga omständigheter som inte beaktades i det ursprungliga beslutet att uppföra vederbörande i denna förteckning (se dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, EU:T:2020:57, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

103    När beslutet att låta den berörda personen eller enheten kvarstå i en förteckning över personer eller enheter som omfattas av restriktiva åtgärder grundar sig på samma skäl som de som låg till grund för antagandet av den ursprungliga rättsakten, utan att några nya omständigheter har åberopats mot personen eller enheten, är rådet emellertid inte skyldigt att på nytt underrätta personen eller enheten om de omständigheter som lagts vederbörande till last för att iaktta personens eller enhetens rätt att yttra sig (dom av den 7 april 2016, Central Bank of Iran/rådet, C‑266/15 P, EU:C:2016:208, punkterna 32 och 33, och dom av den 22 juni 2022, Haswani/rådet, T‑479/21, ej publicerad, EU:T:2022:383, punkt 85).

104    I förevarande fall avslog rådet, genom skrivelse av den 15 september 2022, sökandens begäran om omprövning med motiveringen att hans synpunkter inte påverkade rådets bedömning att det fanns tillräckliga skäl för att låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna. Med hänsyn till likheten mellan de framförda argumenten hänvisade rådet dessutom till sina yttranden i de interimistiska förfaranden som rör sökanden (mål T‑193/22 R och C‑526/22 P (R)) och till svaromålet i förevarande mål.

105    Sålunda underrättade rådet sökanden om att man beslutat att låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna av samma skäl som legat till grund för de ursprungliga rättsakterna, utan att några nya omständigheter lades honom till last.

106    Mot denna bakgrund var rådet inte skyldigt att på nytt underrätta sökanden om de omständigheter som lagts honom till last för att iaktta hans rätt att yttra sig.

107    I likhet med vad rådet har hävdat ska det dessutom noteras att hänvisningen i dupliken till tidskriften Le Monde diplomatiques artikel om korruption i Ryssland från september 2019 syftade till att bemöta ett argument som framförts i repliken, och utgjorde inte en motivering i efterhand. Rätten till försvar har således inte åsidosatts i detta avseende.

108    Talan kan följaktligen inte vinna bifall med stöd av grunden avseende ett åsidosättande av rätten till försvar och rätten att yttra sig.

 Grunden avseende en uppenbart oriktig bedömning och en bristfälligt underbyggd motivering

109    Det framgår av motiveringen till beslutet att föra upp sökanden i de omtvistade förteckningarna och till beslutet att låta honom kvarstå i dessa förteckningar att han blivit föremål för de aktuella restriktiva åtgärderna på grundval av de omtvistade kriterierna.

110    Inom ramen för denna grund har sökanden för det första bestridit bevisvärdet av den bevisning som lagts fram till stöd för beslutet att uppföra honom i de omtvistade förteckningarna, och för det andra gjort gällande att de bedömningar som ligger till grund för i skälen till de angripna rättsakterna är uppenbart oriktiga.

111    Tribunalen anser det lämpligt att först pröva dessa två delgrunder med avseende på kriterium g.

 Den första delgrunden, avseende att den bevisning som lagts fram till stöd för kriterium g saknar bevisvärde

112    Sökanden har ifrågasatt bevisvärdet av de handlingar som ingår i rådets bevisakt. Han har hävdat att de tidningsartiklar som rådet har ingett inte är daterade eller sträcker sig mer än sjutton åt bakåt i tiden eller att deras upphovsman är okänd. Sökanden har ifrågasatt trovärdigheten i dessa artiklar och understrukit att deras riktighet inte har kontrollerats genom att jämföra dem med andra källor från officiella myndigheter.

113    Rådet har, med stöd av Konungariket Belgien, bestridit dessa argument.

114    Tribunalen erinrar om att det följer av fast rättspraxis att fri bevisvärdering gäller för unionsdomstolens verksamhet, och vid bedömningen av en handlings bevisvärde är det endast frågan huruvida uppgifterna i handlingen är sannolika som är relevant. Vid prövningen av en handlings bevisvärde ska det således bedömas om handlingen innehåller tillförlitliga uppgifter, och därvidlag tas hänsyn till handlingens ursprung, omständigheterna kring dess tillkomst, till vem den är ställd och huruvida dess innehåll verkar rimligt och trovärdigt (se, dom av den 31 maj 2018, Kaddour/rådet, T‑461/16, EU:T:2018:316, punkt 107 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, (ej publicerad), EU:T:2020:57, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

115    I avsaknad av undersökningsbefogenheter i tredjeländer måste unionsmyndigheternas bedömning baseras på offentligt tillgängliga informationskällor, rapporter, tidningsartiklar, rapporter från underrättelsetjänster eller andra liknande informationskällor (dom av den 14 mars 2018, Kim m.fl./rådet och kommissionen, T‑533/15 och T‑264/16, EU:T:2018:138, punkt 107, och dom av den 1 juni 2022, Prigozjin/rådet, T‑723/20, ej publicerad, EU:T:2022:317, punkt 59).

116    Det ska dessutom noteras att den konfliktsituation som Ryska federationen och Ukraina befinner sig i praktiken gör det synnerligen svårt att få tillgång till vissa källor, att uttryckligen ange den ursprungliga källan till vissa uppgifter och att eventuellt samla in vittnesmål från personer som samtycker till att identifieras. De svårigheter att göra efterforskningar som följer härav kan således förhindra framläggandet av exakta bevisuppgifter och objektiv information (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 21 april 2015, Anbouba/rådet, C‑605/13 P, EU:C:2015:248, punkt 46, och dom av den 24 november 2021, Al Zoubi/rådet, T‑257/19, EU:T:2021:819, punkt 73).

117    För att motivera beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriterium g, grundade sig rådet i förevarande fall på en artikel som publicerats på den amerikanska nyhetssiten Daily Beast den 6 april 2018, skriven av en amerikansk historiker (bevisuppgift nr 1). Sökandens argument att denna artikel syftade till att lansera ett antal nya satiriska och populära bloggar dagen före valet i Förenta staterna kan inte frånta denna handling allt bevisvärde.

118    Artikeln från webbplatsen ”astral.ru” (bevisuppgift nr 2) är visserligen inte daterad, men innehåller en underrubrik som visar att den tar sikte på de största skattebetalarna i Ryssland år 2020. Även om det, såsom sökanden har påpekat, rör sig om den kommersiella webbplatsen för en rysk leverantör av digitala tjänster, hänvisas det till ett beslut från den ryska federala skattemyndigheten och det redogörs för enligt vilka kriterier en organisation anses tillhöra dessa största skattebetalare. Artikeln innehåller också en förteckning över de största ryska skattebetalarna år 2020. Härav följer att bevisvärdet av denna artikel, vars källor och kontrollerbara omständigheter som den grundar sig på anges, inte kan lämnas utan avseende.

119    I den artikel som publicerades på webbplatsen ”banki.ru” den 30 augusti 2018 (bevisuppgift nr 3) hänvisas till tidskriften Forbes klassificering av de mest inflytelserika ryssarna. Även om det rör sig om en sekundär källa, uppger den i sin tur som källa Forbes lista över inflytelserika personer från 2018, och dess bevisvärde kan således inte ifrågasättas.

120    Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden, med beaktande av den situation som råder i Rysslands och i avsaknad av undersökningsbefogenheter i tredjeländer för rådet (se den rättspraxis det hänvisats till i punkterna 115 och 116 ovan), kan bevisvärdet av de uppgifter som framgår av bevisakten inte lämnas utan avseende.

 Den andra delgrunden, avseende en ”uppenbart” oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna vad gäller kriterium g)

121    Inledningsvis är det viktigt att notera att denna grund ska anses avse en oriktig bedömning och inte en uppenbart oriktig bedömning. Det är visserligen riktigt att rådet förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att från fall till fall fastställa huruvida de rättsliga kriterier som ligger till grund för de aktuella restriktiva åtgärderna är uppfyllda, men unionsdomstolarna ska icke desto mindre säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 2022, Prigozjin/rådet, T‑723/20, ej publicerad, EU:T:2022:317, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

122    Vidare ska det erinras om att för att den domstolsprövning som garanteras genom artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska vara effektiv krävs det bland annat att unionsdomstolen försäkrar sig om att det beslut varigenom restriktiva åtgärder har antagits eller bibehållits, vilket är individuellt i förhållande till den berörda personen eller enheten, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en kontroll av de faktiska omständigheter som har angetts i den redogörelse för skälen som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolsprövningen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 119).

123    Det är den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 121, och dom av den 3 juli 2014, National Iranian Tanker Company/rådet, T‑565/12, EU:T:2014:608, punkt 57).

124    Bedömningen av huruvida skälen är väl underbyggda ska inte företas genom att bevisning och uppgifter granskas isolerat, utan mot bakgrund av sitt sammanhang. Rådet har nämligen fullgjort sin bevisbörda om det vid unionsdomstolen redogör för en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga indicier som kan styrka en tillräckligt stark koppling mellan den person som är föremål för en restriktiv åtgärd och den regim eller den allmänna situation som ska bekämpas (se dom av den 20 juli 2017, Badica och Kardiam/rådet, T‑619/15, EU:T:2017:532, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

125    Det är mot bakgrund av dessa principer från rättspraxis som det ska avgöras huruvida rådet gjorde en oriktig bedömning när det fann att det i förevarande fall förelåg faktiska omständigheter som utgjorde ett tillräckligt starkt underlag för att motivera dels det ursprungliga beslutet att uppföra sökanden i de omtvistade förteckningarna, dels beslutet att låta honom kvarstå i dessa förteckningar.

126    Härvidlag ska tribunalen först ta ställning till huruvida de ytterligare handlingar som sökanden har ingett kan tillåtas som bevisning.

–       Huruvida de ytterligare handlingar som sökanden har ingett kan tillåtas som bevisning

127    I artikel 85.3 i rättegångsreglerna föreskrivs att parterna undantagsvis får ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

128    I förevarande fall inkom sökanden med ytterligare fem handlingar den 19 december 2022, och uppgav att förseningen berodde på att han dagligen följde utredningen av hans ärende och bemötte rådets argument.

129    Rådet har gjort gällande att denna bevisning har ingetts för sent och därför inte kan tillåtas, samt att den i vart fall inte är relevant.

130    Den första kompletterande handlingen är ett intyg från ABH Holdings SA:s revisorer, daterat den 9 december 2022, och den andra kompletterande handlingen är ett intyg från ABH Holdings SA:s advokatbyrå, daterat den 16 december 2022. I dessa handlingar redogörs bland annat för sökandens ställning som minoritetsaktieägare, ett avtal om överlåtelse av hans andelar i ABH Holdings dagen före antagandet av de angripna rättsakterna i mars 2022, samt aktieägarstrukturen i detta bolag. Denna bevisning återger således uppgifter som sökanden definitivt kände till redan tidigare. Sökanden har dock inte hävdat att han inte hade möjlighet att få tillgång till dessa handlingar i ett tidigare skede av förfarandet, och inte heller uppgett något skäl till varför så skulle vara fallet. Den omständigheten att han dagligen följde utredningen av hans ärende utgör inte en exceptionell omständighet som kan rättfärdiga att dessa handlingar getts in för sent i den mening som avses i artikel 85.3 i rättegångsreglerna.

131    Den tredje kompletterande handlingen innehåller ett vittnesmål daterat den 28 mars 2022, medan den fjärde och den femte kompletterande handlingen innehåller vittnesmål daterade den 1 april 2022. Det kan konstateras att dessa handlingar hade kunnat biläggas repliken av den 19 augusti 2022, eller rent av ansökan av den 15 april 2022.

132    Under dessa omständigheter finner tribunalen att sökanden inte har gett några godtagbara skäl, i den mening som avses i artikel 85.3 i rättegångsreglerna, till varför den kompletterande bevisningen ingavs för sent. Dessa uppgifter kan således inte tillåtas som bevisning och kommer inte att beaktas av tribunalen vid prövningen av förevarande grund.

–       Det ursprungliga beslutet att föra upp sökanden i de omtvistade förteckningarna

133    Sökanden har hävdat att han inte uppfyller villkoren i kriterium g, vilket enligt honom avser en begränsad krets av ledande affärsmän som står i president Putins gunst och som stöder den ryska regimen, vilket han inte gör. Ingen av handlingarna i bevisakten gör det möjligt att dra slutsatsen att han är en ledande affärsman. Han har även ifrågasatt rådets definition av begreppet ”inflytelserik person”, som inte kan grundas enbart på personens betydelse utan att någon vikt fästs vid dennes nära band till den berörda politiska regimen. Han har invänt mot den klassificering som gjorts i den ryska utgåvan av Forbes och understrukit att vissa av de affärsmän som nämns där inte har blivit föremål för sanktioner. Han har tillagt att han inte motsvarar definitionen av oligark enligt ukrainsk rätt.

134    Sökanden har dessutom invänt mot den förvirring som råder beträffande honom och enheten Alfa Bank, då han aldrig haft någon verkställande roll i denna enhet, i vilken han är minoritetsaktieägare med 16,3 procent, vilket inte ens är en blockerande minoritet, och då han lämnade sina uppdrag inom denna enhet när de ursprungliga rättsakterna antogs. Alfa Bank bedriver lagenlig verksamhet i Ryssland utan att för den skull stödja regimens verksamhet. Sökanden har understrukit att begreppet ”inflytande” inte enbart kan begränsas till ett innehav av en andel i ett bolag i det berörda landet, utan att hänsyn måste tas till huruvida den berörda personen har en verkställande roll eller innehar majoritetsandelar. Sökanden utövar emellertid inte någon kontroll över de enheter som ingår i Alfa Groups och är inte heller en verklig förmånstagare i förhållande till någon av dessa enheter.

135    [Konfidentiell uppgift](1).

136    Rådet har, med stöd av Konungariket Belgien, bestridit dessa argument.

137    Det ska erinras om att sökanden fördes upp i de omtvistade förteckningarna på grundval av kriterium g, med motiveringen att han ”är en större aktieägare i konglomeratet Alfa Group, där Alfa Bank, som är en av Rysslands största skattebetalare, ingår [och han] tros vara en av de mest inflytelserika personerna i Ryssland”.

138    Det kan konstateras att kriterium g använder begreppet ”ledande affärsmän” i förening med ”[delaktighet] i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för [den ryska regeringen]”, utan att det uppställs något ytterligare krav på att det ska finnas någon direkt eller indirekt koppling till denna regering. Syftet med detta kriterium är nämligen att utöva största möjliga tryck på de ryska myndigheterna, för att dessa ska upphöra med sitt agerande och den politik som destabiliserar Ukraina samt landets militära aggression.

139    Såsom det har erinrats om tidigare (se punkt 49 ovan), finns det ett logiskt samband mellan utpekandet av ledande affärsmän som är delaktiga i sådana ekonomiska sektorer som ger betydande inkomster till den ryska regeringen å ena sidan, och det ändamål som eftersträvas med de aktuella restriktiva åtgärder å den andra, vilket är att intensifiera trycket på Ryska federationen och att öka kostnaderna för dess agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Rosneft m.fl./rådet, T‑715/14, ej publicerad, EU:T:2018:544, punkt 157).

140    Varken skälen eller bestämmelserna i beslut 2014/145 och i förordning nr 269/2014 i deras ändrade lydelse innehåller emellertid några uppgifter kan leda till slutsatsen att det ankommer på rådet att visa att det finns ett nära samband eller ett beroendeförhållande mellan den person som förts upp i de omtvistade förteckningarna å ena sidan, och den ryska regeringen eller dess åtgärder som undergräver Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende å andra sidan.

141    I motsats till vad sökanden har hävdat kan den rättspraxis avseende kriteriet ”ledande affärsman”, såsom det tillämpats inom ramen för de restriktiva åtgärder som vidtagits mot Arabrepubliken Syrien, inte läggas till grund för slutsatsen att detta begrepp, när det används inom ramen för det kriterium som tillämpats i förevarande fall, medför en skyldighet för rådet att styrka förekomsten av nära band eller ett beroendeförhållande till den ryska regeringen.

142    En sådan tolkning skulle strida inte bara mot ordalydelsen i kriterium g, utan även mot det eftersträvade ändamålet.

143    Med hänsyn till ordalydelsen i kriterium g, som det har erinrats om i punkt 44 ovan, ska de berörda personerna nämligen anses vara ledande på grund av sin betydelse inom den sektor där de är verksamma och på grund av den relevans som denna sektor har för den ryska ekonomin (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Rosneft m.fl.,/rådet, T‑715/14, ej publicerad, EU:T:2018:544, punkt 157 och där angiven rättspraxis). Begreppet ”ledande affärsmän” ska således förstås så, att det tar sikte på dessa affärsmäns betydelse mot bakgrund av deras yrkesmässiga ställning, vikten av deras ekonomiska verksamhet, omfattningen av deras kapitalinnehav, samt deras funktioner inom det eller de företag som bedriver denna verksamhet.

144    För det andra är syftet med de aktuella restriktiva åtgärderna inte att vidta sanktionsåtgärder mot vissa personer eller enheter på grund av deras koppling till situationen i Ukraina eller deras band till den ryska regeringen, utan att, såsom det erinrats om i punkt 46 ovan, ålägga Ryska federationen ekonomiska sanktioner för att intensifiera trycket på denna stat och öka kostnaderna för dess agerande som syftar till att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, samt att så snart som möjligt sätta stopp för det angrepp som Ukraina utsatts för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Rosneft m.fl./rådet, T‑715/14, ej publicerad, EU:T:2018:544, punkt 160).

145    I motsats till vad sökanden har hävdat innebär kriterium g således inte att rådet måste visa att det finns nära band eller ett beroendeförhållande till den ryska regeringen. Tillämpningen av kriterium g förutsätter inte heller att sökanden kan anses ansvarig för beslutet att fortsätta den militära aggressionen mot Ukraina, eller att han har en direkt eller indirekt koppling till annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina, såsom han hävdat i inlagan om justering av talan.

146    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska bedöma huruvida rådet gjorde en oriktig bedömning när det fann att sökanden är en ledande affärsman och delaktig i en ekonomisk sektor som utgör en betydande inkomstkälla för den ryska regeringen.

147    Vad för det första gäller sökandens ställning som ledande affärsman i förevarande fall, erinrar tribunalen om att han, såsom bland annat framgår av bevisuppgift nr 1, är medgrundare av Alfa Group, som är en stor, privat rysk industri- och finanskoncern som, såsom sökanden medgav vid förhandlingen, har intressen inom ett flertal sektorer, däribland olja, gas, handel, försäkringar, telekommunikation samt affärsbanksverksamhet.

148    Av bevisuppgift nr 3 framgår även att tidskriften Forbes sammanställt en klassificering av inflytelserika ryska kvinnor och män, inklusive politiker, parlamentsledamöter, ledare och direktörer för de största ryska företagen, och att sökanden omnämns i förteckningen över de 100 mest inflytelserika ryssarna. Såsom rådet med rätta har påpekat kan man visserligen ha olika åsikter om de parametrar som legat till grund för denna klassificering, men icke desto mindre ger den upplysningar om personer med en framträdande roll inom rysk ekonomi, politik eller administration. Detta bekräftas för övrigt även av den artikel i Insider av den 13 april 2022 som bifogats ansökan, där det hänvisas till den klassificering som gjordes år 2022 i Forbes International och där sökanden uppges vara ”en av de mest inflytelserika personerna i Ryssland”. Sökandens kan inte vinna framgång med sitt argument att vissa affärsmän omnämns i denna artikel utan att för den skull ha blivit föremål för restriktiva åtgärder, eftersom rådets eventuella avvikande praxis i detta avseende omfattas av dess utrymme för skönsmässig bedömning och inte kan ge upphov till berättigade förväntningar hos berörda personer eller enheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet, C‑380/09 P, EU:C:2012:137, punkt 62).

149    Av handlingarna i målet framgår dessutom att sökanden var en av de åtta ledamöterna i styrelsen (Supervisory Board) för A 1 Investment Holding SA, ett investeringsinstrument för konsortiet Alfa Group, från oktober 2018 till den 15 mars 2022.

150    Av handlingarna i målet och av de förtydliganden som sökanden gjort vid förhandlingen framgår slutligen att Alfa Group omfattar en bankstruktur, ABH Holdings, som bland annat äger Alfa Bank, och att sökanden ägde 16,3 procent av aktiekapitalet i ABH Holdings.

151    Härav följer att även om sökanden sedan år 2010 inte längre har någon verkställande roll i ABH Holdings eller i dess dotterbolag, gjorde rådet inte någon oriktig bedömning genom att beteckna sökanden som ”en större aktieägare i konglomeratet Alfa Group” på grundval av hans innehav av 16,3 procent av aktiekapitalet i ABH Holdings. Även om det är riktigt att det rör sig om ett minoritetsinnehav, är det icke desto mindre betydande med hänsyn till att nämnda bolag i sin tur äger Alfa Bank, som är den största privata ryska affärsbanken.

152    Det framgår visserligen av det intyg som den verkställande direktören för ABH Holdings utfärdat den 6 april 2022 att sökanden ska ha överlåtit sina andelar i detta bolag den 14 mars 2022 och att han inte längre har några ägarintressen (ownership interest) i bolaget.

153    Bortsett från det förhållandet att bevisvärdet av detta intyg – som härrör från den verkställande direktören för det bolag sökanden var aktieägare i, måste bedömas mot bakgrund av den rättspraxis det erinrats om (se punkt 114 ovan) – kan det emellertid konstateras att detta intyg ger vid handen att sökanden ägde aktier i ABH Holdings ända till dagen före det att de ursprungliga rättsakterna antogs. Denna påstådda förändring av sökandens situation dagen före antagandet av de ursprungliga rättsakterna, även om den antas vara styrkt, kan inte medföra att han inte ska betraktas som en ledande affärsman och inte heller leda till slutsatsen att rådet gjorde en oriktig bedömning i detta avseende.

154    Det kan dessutom konstateras att när det gäller kriterium g, avser begreppet ”ledande affärsman” såväl tidigare som bestående sakomständigheter. Det förhållandet att skälen för att uppta sökanden i de omtvistade förteckningarna hänvisar till faktiska omständigheter som inträffat innan de ursprungliga rättsakterna antogs och som alldeles nyligen ändrats, medför inte nödvändigtvis att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot honom genom dessa rättsakter blivit obsoleta (se, analogt, dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, EU:T:2020:57, punkt 83).

155    Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden kan det konstateras att rådet inte gjorde någon oriktig bedömning genom att, vid tidpunkten då de ursprungliga rättsakterna antogs, anse att sökanden uppfyllde villkoren för en ledande affärsman i den mening som avses i kriterium g.

156    Vad för det andra gäller den aktuella ekonomiska sektorn ska det noteras att Alfa Bank, som ägs av ABH Holdings, är en privat bank som, såsom sökanden har uppgett, bedriver lagenlig verksamhet i Ryssland, är den största ryska affärsbanken och ingår i Alfa Group, som i sin tur är en stor privatägd rysk industri- och finanskoncern. I detta avseende ska det understrykas att det framgår av kriterium g att det är den ekonomiska sektorn, och inte den fysiska eller juridiska person som omnämns i de omtvistade förteckningarna, som ska utgöra betydande inkomstkälla för den ryska regeringen. Den ekonomiska sektor som är i fråga i förevarande mål är banksektorn, och det har inte bestridits att denna sektor utgör en betydande inkomstkälla för den ryska regeringen.

157    Dessutom grundar sig konstaterandet att Alfa Bank är en av Rysslands största skattebetalare på den samstämmiga bevisning som rådet har lagt fram. I bevisuppgift nr 1 omnämns Alfa Bank som en av Rysslands största privata banker, och bevisuppgift nr 2 innehåller en förteckning över de 24 största ryska skattebetalarna år 2020, där Alfa Bank ingår.

158    De argument som sökanden framfört för att bestrida att Alfa Bank är en av de 24 största skattebetalarna i Ryssland kan inte godtas. Sökanden har nämligen invänt mot den klassificering som gjorts i denna handling, med motiveringen att det inte är möjligt att kontrollera och bevisa att de omnämnda bolagen verkligen är skattebetalare utan att ha erhållit exakt information om hur mycket skatt den skattskyldige i fråga betalar från skattemyndigheten i detta land, såvida inte bolagen i fråga offentliggör sina räkenskaper. Det förhåller sig emellertid så, att även om sökanden har bestridit att nämnda klassificering är tillförlitlig och korrekt, har han inte ifrågasatt att bolaget är en stor skattebetalare.

159    Härav följer att rådet genom tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga uppgifter har visat att Alfa Group, där Alfa Bank ingår, är verksamt inom en ekonomisk sektor, i förevarande fall banksektorn, som utgör en betydande inkomstkälla för den ryska regeringen.

160    Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden kan det konstateras att rådet inte gjorde någon oriktig bedömning genom att, vid tidpunkten då de ursprungliga rättsakterna antogs, anse att sökanden uppfyllde tillämpningsvillkoren för kriterium g.

161    De övriga argument som sökanden har anfört föranleder inte någon annan bedömning.

162    För det första är de uppgifter som sökanden har lagt fram om att Alfa Group inte kontrolleras av ryska staten och inte stöds av denna stat, och således inte ingår i den politiska sfären, att bolaget agerar i enlighet med ”västliga etiska normer” och utgör en betydande del av Ukrainas ekonomi, inte relevanta vad gäller kriterium g. Detsamma gäller påståendet att Alfa Bank bedriver lagenlig verksamhet i Ryssland utan att för den skull stödja den ryska regeringens verksamhet mot Ukraina. I kriterium g anges nämligen att sektorn ska vara en betydande inkomstkälla för den ryska regeringen, utan att det uppställs något villkor om att det ska finnas ett samband mellan denna inkomstkälla och nämnda regerings agerande i Ukraina, eller bevis på en avsikt att stödja detta agerande. Såsom sökanden medgett vid förhandlingen ska det för övrigt noteras att Alfa Bank förekommer i de europeiska förteckningarna över enheter som är föremål för restriktiva åtgärder sedan den 25 februari 2022 (se bilaga V till rådet beslut (Gusp) 2022/327 av den 25 februari 2022 om ändring av beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 48, 2022, s. 1)).

163    Sökanden har för det andra hävdat att beslutet att föra upp honom i de omtvistade förteckningarna är inkorrekt med hänsyn till den multilaterala sanktionspolitiken. Sökandens argument beträffande den omständigheten att han inte förekommer i de ukrainska eller amerikanska sanktionsförteckningarna kan emellertid inte vara avgörande för tolkningen av de kriterier som gäller för att en person ska föras upp i unionens förteckningar och som är specifika för dess rättsordning. Dessutom ska ordalydelsen i en unionsbestämmelse i regel ges en självständig och enhetlig tolkning, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, Pantochim, C‑19/19, EU:C:2020:456, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Definitionen av en oligark i ukrainsk rätt är således inte relevant för tolkningen av kriterium g, som är oberoende av sökandens personliga inblandning i kriget eller förekomsten av direkta eller nära band eller ett beroendeförhållande till den aktuella politiska regimen.

164    [Konfidentiell uppgift].

165    Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden kan det konstateras att rådet inte gjorde någon oriktig bedömning när det, i de ursprungliga rättsakterna, fann att sökanden uppfyllde villkoren för kriterium g.

–       Beslutet att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna

166    Sökanden har i inlagan om justering av talan hävdat att han lagt fram uppgifter för rådet som inte beaktats, såsom att han endast är minoritetsaktieägare, att han inte har något inflytande över bankens verksamhet eller strategi, och att han således inte är en aktiv affärsman inom den aktuella sektorn. Han har även gjort gällande att åtgärderna är ineffektiva, att de inte har utvärderats eller analyserats, och att enbart den situation som förelåg i september 2022 har beaktats, utan någon hänsyn till hans individuella förhållanden.

167    Rådet har, med stöd av Konungariket Belgien, bestridit dessa argument.

168    Tribunalen erinrar härvidlag om att de aktuella restriktiva åtgärderna är av säkerhetskaraktär och, per definition, provisoriska, där giltigheten alltid är beroende av att vissa faktiska och rättsliga omständigheter som var för handen när åtgärden beslutades består, och att det är nödvändigt att bibehålla åtgärderna för att uppnå det eftersträvade målet. Således ankommer det på rådet att vid den kontinuerliga översynen av de restriktiva åtgärderna göra en förnyad bedömning av situationen och att analysera effekterna av dessa åtgärder, för att fastställa huruvida de har gjort det möjligt att uppnå målen med det ursprungliga beslutet att uppföra de berörda personerna och enheterna i den omtvistade förteckningen eller om det fortfarande är möjligt att dra samma slutsatser avseende dessa personer och enheter (se dom av den 27 april 2022, Ilunga Luyoyo/rådet, T‑108/21, EU:T:2022:253, punkt 55 och där angiven rättspraxis, dom av den 26 oktober 2022, Ovsyannikov/rådet, T‑714/20, ej publicerad, EU:T:2022:674, punkt 67).

169    För att motivera ett beslut att låta en person kvarstå i den aktuella förteckningen är det inte otillåtet för rådet att grunda sig på samma bevisning som låg till grund för det ursprungliga beslutet, beslutet att återuppföra personen i den aktuella förteckningen eller ett tidigare beslut att låta vederbörande kvarstå i denna förteckning, förutsatt dels att skälen för att föra upp personen i förteckningarna är oförändrade, dels att sammanhanget inte har utvecklats på ett sådant sätt att denna bevisning blivit obsolet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2020, Kaddour/rådet, T‑510/18, EU:T:2020:436, punkt 99). Detta sammanhang omfattar inte bara situationen i det land med avseende på vilket systemet med restriktiva åtgärder har inrättats, utan även den berörda personens individuella situation (Dom av den 26 oktober 2022, Ovsyannikov/rådet, T‑714/20, ej publicerad, EU:T:2022:674, punkt 78, se även dom av den 9 juni 2021, Borborudi/rådet, T‑580/19, ej publicerad, EU:T:2021:330, punkt 60 och där angiven rättspraxis). På samma sätt ska beslutet att låta den berörda personen kvarstå i den aktuella förteckningen motiveras med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, i synnerhet det förhållandet att de mål som eftersträvas med de restriktiva åtgärderna inte har uppnåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, EU:T:2020:57, punkterna 83 och 84, dom av den 27 april 2022, Boshab/rådet, T‑103/21, ej publicerad, EU:T:2022:248, punkt 121, och dom av den 27 april 2022, Ilunga Luyoyo/rådet, T‑108/21, EU:T:2022:253, punkt 56).

170    I förevarande fall kan det konstateras att det framgår av artikel 6 i beslut 2014/145, i dess ändrade lydelse, att detta beslut ska ses över kontinuerligt och att det vid behov ska förlängas eller ändras, om rådet bedömer att målen för beslutet inte har uppnåtts. I artikel 14.4 i förordning nr 269/2014, i dess ändrade lydelse, föreskrivs i sin tur att förteckningen i bilagan ska ses över regelbundet och minst var tolfte månad.

171    Vad gäller rättsakterna om kvarstående kan det konstateras att skälen för att föra upp sökanden i de omtvistade förteckningarna förblev desamma som i de ursprungliga rättsakterna.

172    Det ska således, med tillämpning av ovannämnda rättspraxis (se punkt 169 ovan), prövas huruvida sammanhanget, de eftersträvade målen och sökandens individuella situation kunde läggas till grund för beslutet att låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna med stöd av oförändrade skäl.

173    När det gäller det allmänna sammanhanget som utmärker situationen i Ukraina, kan det konstateras att läget där fortfarande var allvarligt när beslutet att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna antogs.

174    På samma sätt är de restriktiva åtgärderna fortfarande motiverade med hänsyn till det eftersträvade målet, det vill säga att utöva största möjliga tryck på de ryska myndigheterna för att få dem att upphöra med deras agerande och politik som destabiliserar Ukraina samt deras militära aggression, och att öka kostnaderna för Ryska federationens åtgärder för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende.

175    När det gäller sökandens individuella situation kan det konstateras att hans skrivelser, särskilt skrivelsen av den 30 maj 2022 och begäran om omprövning av den 1 november 2022, hänvisar till argument som redan anförts inom ramen för hans synpunkter på de ursprungliga rättsakterna. Sökanden har i synnerhet understrukit [konfidentiell uppgift] att det endast är Alfa Bank som är skattebetalare i Ryssland, och att han blott är minoritetsaktieägare i Alfa Bank och saknar ledande funktion i bolaget.

176    Rådet kunde således med rätta komma till slutsatsen att de omständigheter som sökanden anfört i de handlingar han ställt till rådet för att det skulle ompröva de restriktiva åtgärderna varken var nya eller avgörande i förhållande till den skriftväxling som ägt rum i förevarande mål angående de ursprungliga rättsakterna.

177    Mot denna bakgrund kan det konstateras att rådet inte gjorde någon oriktig bedömning när det konstaterade att sökandens individuella situation inte hade förändrats, och därför grundade sig på samma omständigheter som tidigare för att låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna.

178    Sökandens argument i inlagan om justering av talan att han inte har något som helst ansvar för beslutet att fortsätta invasionen av Ukraina kan inte godtas, eftersom ett sådant villkor inte omnämns i kriterium g.

179    Sökandens övriga argument avseende att åtgärderna inte har utvärderats eller analyserats, samt att de inte är effektiva, kan inte heller godtas. De kan nämligen inte visa att bedömningen av sökandens individuella situation, vad gäller det tillämpliga kriteriet, är oriktig.

180    När det slutligen gäller sökandens argument avseende överlåtelsen av hans andelar i ABH Holdings, ska det erinras om att denna överlåtelse inte har styrkts genom tillräckligt övertygande bevisning i förfarandet vid tribunalen. Vid bedömningen av en skriftlig handlings bevisvärde ska, såsom det erinrats om i punkt 114 ovan, hänsyn nämligen tas särskilt till handlingens ursprung, omständigheterna kring dess upprättande och till vem den är ställd samt till frågan huruvida handlingen till sitt innehåll verkar rimlig och trovärdig.

181    I förevarande fall har det intyg av den 19 augusti 2022 som bilagts repliken utfärdats av den verkställande direktören för ABH Holdings, och enligt detta intyg har sökanden överlåtit sina andelar i nämnda bolag till en tredje part och han har således inte längre några ägarintressen (ownership interest) i bolaget.

182    Det kan emellertid konstateras att detta intyg har ingetts utan att åtföljas av någon annan officiell styrkande handling och utan några närmare preciseringar, bland annat vad gäller förvärvaren av sökandens andelar eller villkoren för överlåtelsen av dessa andelar. Inom ramen för den begäran om omprövning som sökanden ingett till rådet den 1 november 2022, liksom i hans inlagor till tribunalen, har han dessutom vidhållit sin ställning som ”minoritetsägare” eller ”minoritetsaktieägare i Alfa Bank”.

183    Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall finner tribunalen att rådet gjorde en riktig bedömning när det fann att sökandens individuella situation inte hade utvecklats på ett sådant sätt att uppgifterna i bevisakten avseende det ursprungliga beslutet att föra upp honom i de omtvistade förteckningarna hade blivit obsoleta, eftersom han inte styrkt att han överlåtit sina andelar i ovannämnda bolag till en tredje part som han inte har någon koppling till.

184    Med hänsyn till den allvarliga situation i Ukraina som fortfarande råder, att de mål som eftersträvas med de restriktiva åtgärderna inte har uppnåtts och att det saknas bevis för att sökandens individuella situation har förändrats, gjorde rådet således inte någon oriktig bedömning när det beslutade att bibehålla de aktuella restriktiva åtgärderna gentemot sökanden.

185    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att det skäl för att föra upp sökanden i de omtvistade förteckningarna som grundar sig på hans ställning som ledande affärsman och hans delaktighet i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för den ryska regeringen, motsvarande kriterium g, är tillräckligt underbyggt. Mot denna bakgrund finner tribunalen att de ursprungliga rättsakterna och rättsakterna om kvarstående, varigenom sökanden förts upp och bibehållits i de omtvistade förteckningarna, är välgrundade.

186    Vad gäller kontrollen av lagenligheten av ett beslut att vidta restriktiva åtgärder följer det dessutom av rättspraxis att om unionsdomstolarna finner att åtminstone ett av de anförda skälen är tillräckligt precist och konkret, att det är väl underbyggt och att det i sig utgör tillräckligt stöd för beslutet, kan det förhållandet att detsamma inte gäller för andra skäl – med hänsyn till åtgärdernas preventiva karaktär – inte motivera att beslutet ska ogiltigförklaras (se, dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

187    Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida det finns fog för de övriga invändningar varigenom sökanden sökt ifrågasätta rådets bedömning vad gäller kriterium d, ska talan således ogillas såvitt avser den fjärde grunden, både vad gäller de ursprungliga rättsakterna och rättsakterna om kvarstående.

 Grunderna avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, äganderätten, näringsfriheten och rätten att utöva ett yrke

188    Sökanden har gjort gällande att de angripna rättsakterna är oproportionerliga, eftersom de hindrar honom från att utöva yrkesverksamhet. De restriktiva åtgärder som han är föremål för utgör även ett oproportionerligt åsidosättande av hans rätt till egendom, näringsfrihet och rätt att utöva ett yrke, särskilt som det är uppenbart att den bevisning som rådet har grundat sig på är otillräcklig.

189    Rådet har, med stöd av Konungariket Belgien, bestridit dessa argument.

190    Det ska erinras om att proportionalitetsprincipen, som ingår bland de allmänna unionsrättsliga principerna och som stadgas i artikel 5.4 FEU, innebär att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse ska vara ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 122, och dom av den 1 juni 2022, Iranian Offshore Prigozjin/rådet, T‑723/20, ej publicerad, EU:T:2022:317, punkt 133).

191    Rätten till egendom tillhör också unionsrättens allmänna principer och den stadfästs i artikel 17 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. På samma sätt följer det av artikel 16 i stadgan att ”[n]äringsfriheten ska erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”.

192    I förevarande fall ska det noteras att de restriktiva åtgärder som föreskrivs i de angripna rättsakterna medför begränsningar i sökandens utövande av hans rätt till näringsfrihet.

193    De grundläggande rättigheter som sökanden har åberopat är emellertid inte absoluta rättigheter, och utövandet av dem kan bli föremål för inskränkningar rättfärdigade av mål av allmänintresse som unionen eftersträvar. Sådana inskränkningar är dock endast tillåtna om de faktiskt tillgodoser de allmänintressen som eftersträvas och de, mot bakgrund av det eftersträvade målet, inte utgör ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar kärnan i de garanterade rättigheterna (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 148, och dom av den 25 juni 2020, VTB Bank/rådet, C‑729/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:499, punkt 80).

194    För att en inskränkning av de ifrågavarande grundläggande rättigheterna ska vara förenlig med unionsrätten måste den vara föreskriven i lag, vara förenlig med det väsentliga innehållet i nämnda frihet, eftersträva ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen och inte vara oproportionerlig (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 222 och där angiven rättspraxis).

195    Dessa fyra villkor är uppfyllda i förevarande fall.

196    För det första är de restriktiva åtgärderna ”föreskrivna i lag”, eftersom de fastställs i rättsakter som har allmän giltighet och en tydlig rättslig grund i unionsrätten samt är tillräcklig förutsebara, vilket sökanden inte har bestridit.

197    För det andra ska de angripna rättsakterna tillämpas i sex månader och ses över kontinuerligt, såsom föreskrivs i artikel 6 i beslut 2014/145. Eftersom dessa åtgärder är tillfälliga och reversibla ska de inte anses kränka det väsentliga innehållet i de åberopade friheterna. I de angripna rättsakterna föreskrivs dessutom en möjlighet att bevilja undantag från de restriktiva åtgärder som vidtagits. Vad särskilt gäller frysning av tillgångar följer det av artikel 2.3 och 2.4 i beslut 2014/145 i dess ändrade lydelse, och i artiklarna 4.1, 5.1 och 6.1 i förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse, att det finns en möjlighet dels att göra frysta penningmedel tillgängliga för att tillgodose grundläggande behov eller för att uppfylla vissa förpliktelser, dels att bevilja särskilda tillstånd för att frigöra penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser.

198    För det tredje eftersträvar de aktuella restriktiva åtgärderna ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen, vilket kan motivera att negativa följder, även betydande sådana, uppstår för vissa aktörer (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 150). Dessa åtgärder syftar nämligen till att utöva tryck på de ryska myndigheterna, för att dessa ska upphöra med sitt agerande och sin politik som destabiliserar Ukraina. I februari 2022 försökte rådet således att försvaga den ryska ekonomin på ett strategiskt sätt, dels genom att förbjuda finansiering till Ryska federationen, dess regering och dess centralbank, dels genom att tillämpa sådana åtgärder inom finans-, försvars- och energisektorn. Det följer dessutom av skäl 11 i beslut 2022/329 att med hänsyn till den allvarliga situationen i Ukraina ansåg rådet att kriterierna för uppförande i förteckningarna borde ändras. Det framgår således att unionen strävar efter att minska den ryska statens inkomster och sätta press på den ryska regeringen, i syfte att minska dess förmåga att finansiera det agerande som undergräver Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, och att motverka detta agerande för att bevara stabiliteten i Europa och världen. Det rör sig alltså om ett av de mål som eftersträvas med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som avses i artikel 21.2 b och 21.2 c FEU, såsom att bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet.

199    Vad för det fjärde gäller frågan huruvida de restriktiva åtgärderna är proportionerliga, kan det konstateras att eftersom de mål av allmänintresse som avses i punkt 198 ovan är av sådan grundläggande betydelse för det internationella samfundet, kan åtgärderna inte som sådana anses vara olämpliga (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 2 december 2020, Kalai/rådet, T‑178/19, ej publicerad, EU:T:2020:580, punkt 171 och där angiven rättspraxis).

200    Beträffande huruvida åtgärderna är nödvändiga, kan det också konstateras att alternativa och mindre restriktiva åtgärder, såsom ett system med förhandsgodkännande, inte lika effektivt skulle uppnå det eftersträvade målet, det vill säga att utöva påtryckningar på det stöd som tillhandahålls den ryska regeringen och på inflytelserika affärsmän, särskilt med hänsyn till möjligheten att kringgå sådana restriktioner (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 2 december 2020, Kalai/rådet, T‑178/19, ej publicerad, EU:T:2020:580, punkt 172 och där angiven rättspraxis). Som framgår ovan rör det sig dessutom om tillfälliga och reversibla begränsningar som ger medlemsstaterna möjligheter att bevilja undantag.

201    När det gäller den skada som sökanden lidit är det riktigt att hans rätt till egendom begränsas av de angripna rättsakterna, eftersom han bland annat inte kan förfoga över sina penningmedel belägna inom unionen eller överföra penningmedel till unionen, såvida han inte har beviljats ett särskilt tillstånd.

202    De olägenheter som sökanden vållats är emellertid inte orimliga i förhållande till betydelsen av det mål som eftersträvas med de angripna rättsakterna. I dessa rättsakter föreskrivs nämligen att ett beslut om att föra upp en person eller enhet i de omtvistade förteckningarna ska bli föremål för kontinuerlig översyn, för att säkerställa att de som inte längre uppfyller kriterierna för att upptas i dessa förteckningar stryks. Såsom det har erinrats om i punkt 197 ovan ger de angripna rättsakterna dessutom en möjlighet att göra frysta penningmedel tillgängliga för att tillgodose grundläggande behov eller för att uppfylla vissa förpliktelser, och att bevilja särskilda tillstånd för att frigöra penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser. I detta avseende ankommer det på de nationella myndigheterna att i enlighet med proportionalitetsprincipen bedöma lämpligheten och omfattningen av erforderliga tillstånd och undantag, och att försäkra sig om att de genomförs på nationell nivå.

203    Slutligen kan det konstateras att sökandens argument att det anförts otillräcklig bevisning för att de aktuella restriktiva åtgärderna är välgrundade hänför sig till prövningen i sak av dessa åtgärder, och inte till frågan huruvida de är proportionerliga.

204    Av det ovan anförda följer att de angripna rättsakterna inte strider mot proportionalitetsprincipen och inte heller imedför ett oproportionerligt ingrepp i sökandens rätt till egendom, näringsfrihet eller rätt att utöva ett yrke.

205    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas med stöd av grunderna avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, äganderätten, näringsfriheten och rätten att utöva ett yrke.

 Den grund som åberopats inom ramen för justeringen av talan, avseende förekomsten av maktmissbruk

206    Sökanden har hävdat att beslutet att uppföra honom i de omtvistade förteckningarna innebär att rådet håller honom ansvarig, bland annat, för situationen i Ukraina, trots att han inte har någon direkt eller indirekt koppling till destabiliseringen av detta land. Sökanden anser att rådet har vidtagit restriktiva åtgärder som inte kan syfta till att skydda Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, eftersom dessa åtgärder inte har någon som helst koppling till de som verkligen är ansvariga för destabiliseringen av Ukraina eller på något sätt hänför sig till denna situation. Således har rådet ändrat de mål som ursprungligen eftersträvades, utan att dra de nödvändiga konsekvenserna härav, för att bibehålla de individuella restriktiva åtgärderna. Rådet gjorde sig därigenom skyldigt till maktmissbruk, genom att ändra de eftersträvade målen utan att göra en föregående utvärdering, för att motivera sitt beslut att bibehålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden.

207    Rådet har, med stöd av Konungariket Belgien, bestridit dessa argument.

208    Det följer av fast rättspraxis att en rättsakt utgör maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det enskilda fallet (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 135, och dom av den 25 juni 2020, Vnesheconombank/rådet, C‑731/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:500, punkt 63).

209    Det räcker emellertid att påpeka att sökanden inte har lagt fram några sådana uppgifter i förevarande fall. Som rådet har understrukit har det eftersträvade målet, det vill säga att utöva största möjliga tryck på Ryska federationen för att få slut på kriget i Ukraina, inte ändrats på något sätt.

210    Talan kan följaktligen inte vinna bifall med stöd av grunden att det förekommit maktmissbruk och ska följaktligen ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

211    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet de kostnader som är hänförliga till det interimistiska förfarandet. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

212    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Konungariket Belgien ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      OT ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd, inbegripet de kostnader som är hänförliga till det interimistiska förfarandet.

3)      Konungariket Belgien ska bära sina rättegångskostnader.

Spielmann Mastroianni Brkan

Gâlea       Tóth

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 november 2023.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: franska.

1Konfidentiella uppgifter har utelämnats.